Tankar kring Salve och en eventuell fortsättning

Om ni följt den här bloggen ett tag, kommer det kanske inte som någon överraskning att jag älskade SVT:s sommarlovsprogram Salve som visades 1997. Jag skrev väldigt tidigt i den här bloggens historia inlägget Salve (22 mars 2018) och har återkommit till programmet vid ett flertal tillfällen sedan dess. Inlägget var en omarbetning av en presentation jag höll inom ramen för en kurs i publik arkeologi för mer än tio år sedan. Då analyserade jag Salve som ett populärhistoriskt förmedlingsprojekt. Fram till dess trodde jag att jag var den enda som mindes programmet trots att det var väldigt populärt när det visades både i sitt original sommaren 1997 och i sin nerkortade version hösten 1998. 

Det är lätt att tolka min kärlek som nostalgi eftersom jag var nästan 13 sommaren 1997 och jag är väldigt missnöjd med hur historia förmedlas i Sverige idag. Visst är det säkert en del nostalgi, men jag har en helt annan relation till programmet idag än jag hade när det visades. Idag är relationen präglad av min arkeologiutbildning till stor del och den analys av programmet som jag gjorde till kursen jag nämnde ovan. I samband med den gick jag igenom Kalmar läns museums egenutvecklade pedagogiska metod Historiska tidsresor. När jag omarbetade min kursuppgift, tog jag bort den delen då jag inte trodde att den skulle tilltala bloggläsare, men den finns att läsa om här. Mot bakgrund av vad jag idag vet om det svenska 1500-talet, har jag en del att säga om ämnena man har valt att introducera för barn för det seklet, men jag lämnar det därhän så länge. En dag kanske jag skriver mer om metoden, här på bloggen, men efter mitt besök på danska Sagnlandet Lejre i somras, kan jag inte låta bli att tänka på det gamla kinesiska ordspråk som är deras motto: "Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår." Man försökte ju göra något liknande genom att bygga upp en stad med kulisserna från Salve efter att serien gjordes, men det gick inte alls bra.

I vilket fall som helst upptäckte jag här om dagen att Henrik Ståhl som spelade Nils 11 juli i år (2022) lade upp en video på sin Youtube-kanal kallad Salve-Nils längtar tillbaka till 1397. I den spelar Ståhl Nils igen (iklädd sina kläder från Salve, både 1900-tal och medeltida) och berättar att han längtar tillbaka till Kalmar 1397 och gärna reser dit igen. Ni kan säkert gissa att mitt hjärta jublade. Jag förstår inte hur jag har kunnat missa det så länge. 

Jag vet att Ståhl lade upp ett inlägg och frågade om folk mindes Salve på sin Instagram ungefär samtidigt. Jag känner att jag nog var för entusiastisk i min kommentar till honom där (Jag blir lätt det när något träffar mig rätt i hjärtat.), så jag nöjde mig med att skriva lite hjärtan direkt till honom denna gång. Det hindrar mig ju däremot inte från att skriva ett blogginlägg för att närmare gå igenom vad jag tänker. Jag är så glad över att han åtminstone verkar vilja göra något mer efter alla dessa år. Med tanke på hur populärt Salve var, önskar jag att det hade gjorts en julkalender med dem. Jag har alltid tyckt att det hade varit ett bra tillfälle att förmedla hur man under medeltiden tacklade vintern.

Salve har, som sagt, varit med mig sedan sommaren det visades och kanske ännu mer senaste åren när jag rest runt på jakt efter Vasarna och Sturarna. Jag hade t.ex. inte förväntat mig att hitta den första riktiga Rosenstråle (Gunilla Jönsdotter) i St Nicolai kyrka i Örebro och jag tyckte ett tag att det var synd att ärkebiskop Jakob Ulfsson som "lobbar in" Gustav Trolle som sin efterträdare (Den gamle räven som Gustav Vasa kallar honom.) tillhörde samma frälsesläkt som Katarina i Salve (Örnfot). 

För övrigt har det funnits en riktig Katarina Bengtsdotter (Örnfot) som levde i slutet av 1300-talet och som var nunna i Vreta kloster och som hade en bror som hette Karl som dog kring 1398. Det är oklart om det är henne man menade. Enligt Ebbe Westergren och Tord Nygrens bok Tillbaka till medeltiden blev en Erik Karlsson (Örnfot) dubbad till riddare och då Westergren (som jobbade på Kalmar läns museum) var väldigt involverad i Salve, så det finns en möjlighet. 

Jag har inte närmare studerat släkten Örnfot än så. Därför vt jag inte hur de är släkt, men även Holmsten Rosenstråle är en riktig person, så det finns en absolut möjlighet. Enligt Westergren och Nygren blev även Herr Holmsten dubbad till riddare vid unionskröningen. I det fallet nämner de att "Riddare Rosenstråle" heter Holmsten under gästabudet i nästsista avsnittet, så där är det säkerställt att det är han. När man läser Westergren och Nygrens bok får man också intrycket av att de i Salve befolkade det fiktiva Kalmar med de riktiga personerna så långt det var möjligt: bagarfrun hette Kristina och föreståndarinnan för badstugan som Katarina jobbade för i Salve hette Rodwy.

I Salve var Sven Sture ledare för anhängarna till Albrekt av Mecklenburg som kort och gott kallas mecklenburgare. Han är dansk och hade en "komplicerad" relation till drottning Margareta. Hans dotter Katarina gifte sig med Bo Stensson (Natt och Dag) och det är så Sture-namnet hamnar hos Natt och Dag-ätten. Hennes barn tar nämligen hennes namn och hon och Bo verkar även vara de som väcker upp namnet Svantepolk, men i den (idag) mer kända kortformen Svante. Detta skrev jag om i inlägget Svante (10 juni 2022). Deras, idag, mest "kände" son är dock Nils Bosson Sture som spelade en avgörande roll i slaget vid Brunkeberg 1471. 

Den senaste upplevelsen i verkligheten jag har haft som jag relaterat till Salve är dock när min väninna visade mig Roskilde domkyrka första gången. Där ligger drottning Margareta begravd trots attt Erik av Pommern begravde henne i Sorø klosterkyrka enligt hennes egen anvisning. Roskildebiskopen Peder Jensen Lodhat flyttade henne emellertid till Roskilde, men det är en annan historia. 

En annan som har sin grav i Roskilde domkyrka är emellertid Abraham Brodersson Tjurhuvud trots att han blev halshuggen av Erik av Pommern och därför inte borde ha fått begavas i vigd jord. Margareta ogillade dock beslutet och begravde honom därför i en icke-namngiven grav i korgången (se bilden här ovanför till vänster). När min väninna berättade det, gjorde min hjärna direktkopplingen till att Erik av Pommern i Salve vid ett tillfälle säger till Abraham: "Herr Abraham! När jag blir kung kommer jag att halshugga Er." 

Efter att ha fått möjligheten att besöka Kalmar och gå runt på platsen vid Kalmar slott där man byggde upp Salve-staden och spelade in programmet, har jag fått en ännu starkare uppskattning för hur mycket jobb som lades ner bara för att maskera grindstugan. Taket syns, men bara om du vet om var du ska leta. Jag undrar om det var en självklar plats eftersom den är lite nersänkt, vilket gjorde det lätt att dölja "moderniteter" eller om man prövade med andra också.

Som ni förstår älskar jag tanke på en uppföljning samtidigt som det skrämmer mig också eftersom jag är rädd att det subtila genusproblematiserandet som jag beskrev i mitt ovan nämnda inlägg Salve från 2018 skulle uppförstoras på bekostnad av berättandet. Jag vill att berättandet ska förbli grundat på fakta om medeltida vardagsliv och att Katarina ska förbli den karaktär hon var med både "maskulina" och "feminina" sidor och inte maskuliniseras helt till en "strong female character" och lyftas fram samt att allt ska bli för "agendadrivet" på bekostnad av berättandet och den relaterbara mänskligheten (vilket är typiskt för svensk historieförmedling av idag som jag har sagt tidigare). 

Det finns även andra frågor som man behöver svara på innan man börjar fundera på ett manus: 

• Vem ska man tilltala? Dagens barn eller de som var barn när serien först visades 1997 och som original gjordes för? Det är trots allt olika tilltal. 
• Ska Nils komma tillbaka till just 1397 igen eller ska det ha gått 25 år även i den historiska delen? Jag kan se för- och nackdelar med båda. En fördel med att det skulle ha gått 25 år är bl.a. att man skulle kunna ha med Filippa som bara nämndes som trolovad med Erik av Pommern i originalet (eftersom hon var tre år då). Filippa vore fantastiskt att ha med enligt mig eftersom hon är betydelsefull för svenskarna.

Som sagt skulle jag älska en "reunion" eller en fortsättning, men jag ser även problemen med ett sådant projekt. Jag har väldigt länge önskat mig ett ordentligt, tvärvetenskapligt, forskningsprojekt om Kalmarunionen över de nordiska nationsgränserna. Dels för att undvika nationalistiska (och i det svenska fallet absurda "antinationalistiska") tolkningar. Dels för att det skulle få in nya perspektiv och förståelse. Jag fyllde som sagt 13 år 1997 och vet därför inte riktigt helt vad som gjordes då. Boken Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen (även kallad Margarete I. Kalmarunionen 600 år) publicerades och är tvärvetenskaplig, men jag kan inte säga om den föregicks av något omfattande forskningssamarbete där man diskuterade och lärde av varandra.

Jag vet nog vad folk tänker och jag har absolut slösat för mycket tid och energi de senaste 25 åren på att se om och reflektera för mycket över ett barnprogram. Som sagt har det betytt väldigt mycket för mig och gav mig ett medeltidsintresse bortom riddare som jag ännu idag bygger vidare på. Det här är ytterligare ett mer spontant skrivet inlägg utifrån tankar som bara dykt upp. Jag tänker att den skrivkramp som drabbat mig senaste året kanske åtminstone blir bättre om jag bara skriver det som kommer för mig.

Bild 1: Salve DVD-omslag
Bild 2: Drottning Margaretas gravtumba i Roskilde domkyrka
Bild 3: Gunilla Jönsdotter Rosenstråles och hennes man Lubert Didriksson Kauers grav i St Nicolai kyrka i Örebro
Bild 4: Abraham Brodersson Tjurhuvuds icke-namngivna grav i Roskilde domkyrka.
Bild 5: Kalmar slott
Bild 6: Omslag; Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen 
Bild 7: Omslag; Margarete I. Kalmarunionen 600 år