Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

I mitt inlägg Bloggkramp (20 februari 2021) nämnde jag hur min forskning om 1500-talets Sverige fört mig in på ämnen som jag absolut inte trodde att jag skulle behöva känna till mera om. Ofta handlar det bara om enstaka uppgifter, men i andra fall blir jag tvungen att kolla upp ämnen närmare, vilket oftast också medför ett ökat intresse. 

Till denna, förmodligen till synes helt irrelevanta kringläsning, hör idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Där hongår igenom mentalsjukvården i Västvärlden (främst Sverige) under 1800- och första halvan av 1900-talet. 

Med Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs som fallstudier går hon igenom deras liv, de diagnoser de fick (hysteri, schizofreni respektive paranoia) samt mentalsjukhusen som institution i det moderna samhället. Den moderna mentalsjukvården är ett ofta översett, men viktigt historiskt forskningsfält som Karin Johannisson verkligen gör en ordentlig djupdykning i. Hon verkar dels ha läst en större mängd böcker som behandlar ämnet, men även en stor mängd patientjournaler samt ordentligt satt sig in i de tre konstnärernas olika konstnärskap. Allt verkar väl genomarbetat och Johannisson har verkligen tagit sig tid till att förstå personerna hon skriver om och den tid de levde i på ett annat sätt än vad som är vanligt i skildringar om 1500-talets personer och samhälle. Särskilt Sigrids berättelse är djupt tragisk med en kvinna som har svårt att uttrycka sig själv annat än genom sina målningar och vars make (konstnären Isaac Grünewald) verkar sakna verktyg för att förstå vad hon behöver. 

Grünewalds inlåsning av Sigrid Hjertén när han tröttnar på henne (och hittar en ny "bättre" fru) är inte unik. Faktum är att det verkar ha varit förvånansvärt vanligt och Karin Johannisson nämner t.ex. författaren Hjalmar Söderberg och historikern Erik Lönnroth som gjorde likadant. Grünewald verkar något mer empatisk än dessa två sistnämnda och besöker Sigrid om än med tiden allt mer sällan. Sonen, som verkar ha kommit som en fullständig överraskning för Sigrid (och förmodligen även en stor chock) verkar inte alls ha brytt sig om sin mor och inte heller vårdpersonalen på Beckomberga. 

Det är intressant och fruktansvärt hur moderniteten satte en så snäv gräns för vad man ansåg vara kvinnligt, att kvinnor mådde psykiskt dåligt av att försöka passa in i kvinnligheten och att hon framstod som direkt samhällsfarlig om hon inte gjorde det. Det verkar som att moderniteten verkligen var ute efter att på olika sätt låsa in kvinnor både fysiskt och mentalt.

På flera sätt kan det vara värt att fundera över det Margareta Strömstedt kallar det borgerliga kvinnoidealet i sin artikel "Du och ja Alfred" - Om kärlekens kärna och om manligt och kvinnligt hos Astrid Lindgren i antologin Röster om Astrid Lindgren i sammanhanget. Strömstedt menar att det egentligen är märkligt att idealet med en kvinna som inte ansågs kapabel till någonting och som därför måste låsas in i hemmet blev tongivande i samhället i stort då erfarenheter från alla andra samhällsgrupper sa at kvinnor kunde minst lika mycket som män. Det är också detta "borgerliga" kvinnoideal som ligger till grund även för vår bild av historiska kvinnor oavsett tidsperiod trots att t.ex. Märta Leijonhufvuds agerande motsätter att kvinnor stängdes in i förmodern tid (med begreppet "förmodern" menar jag här hela historien före industrialismen).

Under sin föreläsning Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 på Vasamuseet som jag skrev om i inlägget Sofia Ling - Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) kan man säga att historikern Sofia Ling även ifrågasatte denna bild av historiska kvinnor som ett traditionellt ideal även inom borgerskapet. Kvinnor i det tidigmoderna Stockholm verkar istället ha varit väldigt aktiva, inte minst i familjeförsörjningen.

Både i inlägget om Sofia Lings föredrag och i inläggen Making a Living, Making a Difference: Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority (12 juni 2020) och  Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside of Marriage (13 juli 2020) berättade jag om hur Gender and Work-projektets forskning visat på att vad de kallar tvåsörjarmodellen var normen i det förmoderna samhället och att ensörjare var något förfärligt som gjorde familjen väldigt utsatt.

I sin bok Gender in History. Global Perspectives menar Merry E. Wiesner-Hanks att 1800-talets kvinnosyn snarare är kopplat till kapitalismens framväxt med en medelklass som såg det som status att inte lönearbeta. När industrialismen flyttade bort produktionen från hemmet ska det ha varit svårt för kvinnor att kombinera arbete med familjeansvar varför fabriksarbete blev en sfär för män, ogifta kvinnor och barn. Jag håller delvis med Wiesner-Hanks om detta, men det behövs en viss modifikation. Dels eftersom underklassens kvinnor på olika sätt alltid arbetat för att familjen skulle få ekonomin att gå runt (Även efter industrialismens intåg, har det funnits behov av arbete på annat håll än i fabrikerna.). Dels för att Den nya kvinnan som växer fram under början av 1900-talet handlar mer om frisläppthet och fest än arbetsliv. Därför verkar det som statusmarkören att slippa lönearbeta kanske mer spelat in för kvinnoidealet och jag vill även lägga till att det blev en annan uppdelning mellan privat och offentligt i sammanhanget där män verkade ute i offentligheten och "byggde samhället". Det här är något som vore väldigt spännande att studera närmare, men jag lämnar det därhän (så länge).

Jag har sett flera historiker mena att man inte bör "psykologisera" (som de kallar det) om historiska personer, vilket har gjort mig oerhört förbryllad och det är svårt att egentligen förstå hur de menar. Jag är inte för att tillskriva historiska personer moderna diagnoser. Särskilt ordet psykopat är väldigt vanligt använt inom den svenska populärhistorien idag (Inte inom den professionella historieforskningen däremot tack och lov!). Egentligen oftast använt helt utan relation till symtom och dyl. för den personlighetsstörning som psykopati är utan mest för att demonisera makthavare författaren själv ogillar. Biografier som t.ex. Greta Runnquist-Olssons Hertig Magnus av Östergötland. En psykiatrisk studie och Kristian Tyrann. Personlighet, själsliv och livsdrama av Paul J. Reiter (överläkare vid Köpenhamns stadssjukhus psykiatriska avdelning) lämnar också mycket att önska. Vi har helt enkelt inte information nog om historiska personer och kan heller inte fråga dem om hur de kände sig, för att diagnosticera varför det leder fel och kan påverka bilden av personen alldeles för mycket, något som Karin Johannisson tar upp gällande Agnes von Krusenstjerna:

Också genom att förse hennes reaktionsmönster med moderna diagnostiska namn riskerar man att upprepa sjukförklaring. Även om etiketten uppdateras från hysteri till bipolaritet eller personlighetsstörning, är det som att hon blir stående tomhänt. Diagnoser är tids- och kulturspecifika hypoteser. Och de säger inte mycket om individens upplevda plåga.

Psykisk ohälsa är än idag tyvärr oerhört stigmatiserat och det är lätt att reducera en människa till en diagnos och som sagt har vi alldeles för lite uppgifter om historiska personer (även de som levt längre fram i tiden som de kvinnor som förekommer i Johannissons bok). Därför förstår jag motståndet till att "psykologisera" utifrån definitionen att diagnostisera historiska personer. Däremot förstår jag det inte alls om definitionen är att försöka förstå varför och hur en historisk person agerar och reagerar som hen gör. Det är allmänmänskligt att påverkas både positivt och negativt och såväl fysiskt som mentalt av de händelser som vi upplever och i våra möten med andra människor.

Under de nu snart fyra år som jag grävt mig allt djupare ner i det svenska 1500-talet har jag mest stött på analyser av lagtexter och politiska beslut. Om den enskilde författaren gillar eller ogillar dessa beror (liksom i fallet med psykopat-begreppet) helt på ens syn på makthavaren ifråga. Om man gillar makthavaren, rättfärdigar man de mest brutala handlingar, medan, i sin kontext, fullkomligt begripliga politiska beslut från en makthavare man inte gillar framställs som demoniska och fruktansvärda. Det är som att man helt missar människorna som skapat och deltagit i de historiska händelserna, vilket jag finner obehagligt då den typen av historieskrivning blir avhumaniserande och empatilös. Jag önskar att det här bara gällde den populära historieförmedlingen, men trots att det finns oerhört många bra professionella historiker, har jag sett väldigt många som har denna inställning också hur mycket de än hävdar att jag har helt fel. Det är väldigt svårt att få något ut av en händelse om du inte förstår de medverkade och varifrån de kommer in i händelsen. Som Karin Johannisson skriver om Sigrid Hjertén:

Svagheten med den deskriptiva psykiatrin inriktad på symtom, är att den inte säger något om orsaker och koppling till livserfarenheter, livskriser och barndomstrauman. Hon får aldrig chansen att bli förstådd i förhållande till denna livsberättelse. Under sina fjorton år på Beckomberga är det ingen läkare som samtalar med henne.

Som jag skrev ovan är Sigrid Hjerténs historia den jag finner mest tragisk av Karin Johannissons tre "huvudpersoner". Hon har ett rätt trassligt familjeliv som barn och verkar väldigt sluten. Hon träffar Isaac Grünewald och förälskar sig i honom och blir med barn utan att riktigt verka förstå hur det blev så, varför det förmodligen blev en chock. Han är väldigt känsloutlevande och social medan hon är distanserad och kylig med sin konst som enda språk för att uttrycka känslor. Karin Johannisson pratar om att de har genusombytta personligheter och beskriver det som att de pratar förbi varandra. Han verkar ofta vara borta medan hon sitter hemma och isolerar sig själv allt mer tills hon till slut kraschar psykiskt. Hon blir också lämnad helt ensam med sin ångest. Hon försöker göra motstånd och jag (till skillnad från Johannisson) tolkar att hon lever ut sin sexualitet "på egen hand" på Beckomberga som ett försök att gå Grünewald, som när de är åtskilda skriver extremt porriga brev till henne, till mötes. 

Agnes von Krusenstjerna är den Karin Johannisson skriver allra mest om och jag undrar hur mycket det beror på att de övriga två är väldigt introverta och hur mycket det beror på Johannissons egna intresse. Det slår mig när jag läser att det är märkligt att Agnes inte lyfts mer i böcker som Godnattsagor för rebelltjejer. Hon verkar passa som hand i handske in på "rebelltjejsidealet" och jag kan inte låta bli att fascineras över likheterna med Cecilia Vasa. Jag är också den som gör mest uppror mot sjukhusordningen av de tre. Hon är sexuellt väldigt utlevande och i botten verkar hennes problem i mångt och mycket handla om en #Metoo-historia med en läkare som sedan får henne inspärrad.

Nelly Sachs väljer att spela med sjukhusreglerna istället och verkar generellt uppfattas som trevlig av vårdpersonalen till skillnad från de övriga två. Som Karin Johannisson skriver "vänjer [hon] sig vid Beckomberga, ett hus och ett sammanhang som ger henne den trygghet, omvårdnad, uppmärksamhet och arbetsro hon behöver." Nelly växer upp som tysk, men kommer av Nazisterna att ändå stämplas som jude p.g.a. sitt judiska arv och bl.a. Selma Lagerlöf hjälper henne att fly till Sverige. Väl här verkar hon gå helt upp i det judiska lidandet under Förintelsen vilket, ihop med hennes överkänslighet, bidrar till hennes paranoia. Till skillnad från både Agnes och Sigrid blir hon behandlad med empati och respekt, ett resultat av att hon hamnar på Beckomberga på 1960-talet till skillnad från de övriga två som är där under 1900-talets första decennier. 

Karin Johannisson diskuterar mycket hur konst och populärkultur spelar in på normer och ideal. Till skillnad från de likhetstecken som på senare år ofta dragits mellan det svenska 1500-talet och Game of Thrones kan man säga att Johannisson menar att konsten både bygger upp, upprätthåller och kritiserar ideal och normer utan att för den sakens skulle påstå att den historiska verkligheten i Sverige under 1900-talets första hälft skulle vara precis som den samtida konsten porträtterar den (om denna historiska verkligheten är som konsten om 500 år kommer hävda vet vi av förklarliga skäl inget om...). Hon går även djupare in på de olika konströrelser som var populära då som bl.a. surrealism och dekadens och hur deras syn på verkligheten var och hur individerna och samhället på olika sätt anpassade sig efter dessa och inte minst hur synen på konst var, men som Johannisson också skriver:

Det har även gällt konstnärsrollen. Den har varit reserverad för män. Medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skuldkänslor. Effekten av olika behandlingsmetoder på intellekt och skapande har varit en icke-fråga för den kvinnliga patienten. För henne har man valt mer passiviserande eller irreversibla metoder som sömnkurer, insulinkoma och lobotomi.

Man ser det tydligt hos Agnes von Krusenstjerna som drogas till beroende redan som tonåring och vars sexuella utläggningar skrämmer vårdpersonalen (delvis med rätta eftersom hon verkar ha tafsat en hel del på undersköterskorna) medan Gunnar Eklöf inte bemöttes på samma sätt vid sina berättelser om sin sexualitet och Sigrid Hjertén som dör till följd av en lobotomi som går fel. Den första kvinnliga patient som man, enligt Johannisson, diskuterar konsekvenserna av behandling för konstnärskapet hos är Nelly Sachs. Dock är det inte helt accepterat att betrakta henne som konstnär. Olof Lagerkrantz skriver t.ex. enligt Johannisson om hur egoistisk och skrytsam hon blivit efter Nobelpriset trots att kvinnliga vänner har en helt annan uppfattning. Detta är ett tecken på att han inte längre känner att han kan vara hennes beskyddare varför han har behov av att förminska och förfrämliga henne genom att framställa sig själv som överlägsen och oförskämd. 

Enligt Karin Johannisson finns det två huvudberättelser som brukar användas om de som mår psykiskt dåligt: 

• Medicinalberättelsen som utgår ifrån diagnosen. Man blir galen om man får en medicinsk diagnos på sitt mående. 
• Offerberättelsen om patienten som offer för sociala krafter och samhälleliga strukturer.

Sedan finns också enligt Johannisson en tredje berättelse som hon kallar aktörsberättelsen som till skillnad från övriga berättelser inte bygger på en stigmaförståelse av psykisk sjukdom utan ger definitionsrätten till individen snarare än psykiatrin och omgivande normer och ideal. Det är även viktigt att komma ihåg att det en psykisk sjukdom inte definierar en hel person och det är en rejäl förminskning av den sjuka individen. Johannissons avslut av sin bok får därför även avsluta detta inlägg med löfte om att jag återkommer gällande mina tankar kring kvinnlig hysteri och det manliga geniet i ett senare inlägg när skrivkrampen vill:

Att enbart se den kvinnliga patienten som offer vore att underskatta henne. Också i en så sluten och maktfullkomlig värld som mentalsjukhuset har det funnits en spelplan och utrymme för en egen psykets estetik.

Bloggkramp

Sedan årsskiftet har jag varit rätt tyst här, vilket några av er kanske har lagt märke till. Jag har inte tröttnat på 1500-talet eller Märta och jag har inte slutat forska, läsa och skriva. Däremot är jag inne i en period av skrivkramp (eller egentligen mest bloggkramp) sedan ett år som bara tilltagit. Den har inget med pandemin att göra. Det började redan i januari 2020 och har bara tilltagit sedan dess. Jag är inte den typen av person som vill skriva något bara för att ha något att lägga ut, utan föredrar att vänta tills jag tycker att jag kan säga något.

Jag har planer för en liten mini-blogginläggsserie om ämnen som jag har många tankar om. Dessa kräver emellertid att jag lämnar ut privata detaljer av mitt liv, vilket jag inte heller är bekväm med varför jag behöver tid till att överväga hur jag ska lägga upp det och även samla en hel del mod för att våga.

Det finns även andra inlägg som inte är så personliga och som jag har halvfärdiga, men som blivit lidande av att det liksom tagit stopp i bloggandet. T.ex. deltog jag i Vasamuseets web-Afternoon Tea-seminarium Hur roade sig folket under 1600-talet? med Annika Sandén 29 januari i år (2021) och Livrustkammarens webseminarium Återbruk av kläder vid Vasahovet med Cecilia Anéer 26 november 2020 som båda var väldigt intressanta och givande. Jag har även läst en hel del böcker som förtjänar inlägg, men just nu har jag märkt hur svårt det är att få ur sig något alls när jag försöker skriva inlägg.

Jag har verkligen roligt när jag forskar om 1500-talet. Jag tvingas hela tiden revidera tankegångar och det har lett mig in på en massa ämnen jag aldrig trodde att jag skulle kunna intressera mig för. Lübecks historia har t.ex. visat sig jätteintressant liksom danska Grevefejden och danska reformationen (särskilt som jämförelse med den svenska!). De konstigaste av sådant som jag aldrig för mitt liv trodde att jag skulle behöva känna till är storlek på kor på 1500-talet (Tack Medeltidsmuseet för jätteinformativa väggprydnader!) och priset på oxar idag (Tack Krister Danielsson!).

Jag vet inte om någon läser det jag skriver här egentligen, men ville bara säga att jag inte tappat lusten och att jag har planer för framtiden här på bloggen, men däremot kommer det ta lite tid att genomföra det.

Gustav Vasa och skidåkningen

Idag (15 januari 2020) är det Märta Leijonhufvuds dödsdag (Hon dog på Stegeholm i Västervik 15 januari 1584), men det är också enligt SMHI ett nationellt isdygn då ingen väderstation uppmätt temperaturer över noll. De senaste dagarna har det också kommit enorma mängder snö på flera håll i Sverige och jag tänkte därför det kunde vara på sin plats att ta upp Gustav Vasas berömda, men av någon anledning väldigt ifrågasatta, skidfärd i Dalarna vintern 1520-1521.

Även om den vintern tillhörde de lite varmare mellanperioden, är den en del av den klimatperiod som brukar kallas Lilla istiden och som i svensk historia mest är känd genom Karl X Gustavs tåg över Bält 1658, men den började redan i början av 1300-talet. 

Att Gustav Vasa skulle ha åkt skidor har jag märkt folk av någon anledning starkt ifrågasätter eftersom det är en senare uppgift och jag har länge undrat varför och hur de menar han skulle ha tagit sig fram i dalaskogarna annars. Kanske är det så enkelt att vi är mer vana vid barmark om vintrarna i åtminstone södra Sverige p.g.a. dagens klimatförändringar och att detta avspeglas i vårt perspektiv, men vi har ännu ofta svårigheter att ta oss fram i snö och norra Dalarna kan ha mycket av varan om vintrarna ännu, men jag undrar om det inte är ett exempel på när källkritiken gått för långt.

I början av december 1998 var Gävle epicentrum för en gigantisk snöstorm som släppte ner ca 1,5 meter snö under en helg. Detta isolerade staden helt, vilket förklaras bra i en dokumentärvideo som jag hittade på Youtube. Enda sättet för privatpersoner att ta sig fram där och då var på skidor, till fots eller med snöscooter. Det fanns även bandvagnar. Skogar är ju egentligen helt annorlunda miljöer än städer, men de enda två alternativen i snöiga skogar för Gustav Vasa var ändå skidor eller att gå antingen med eller utan snöskor. Att ta sig fram till fots i snön är problematiskt och det tär på benen även med snöskor. Skidor både går snabbare och sparar benmuskler eftersom man kan glida. Trots att uppgiften om Gustav Vasas skidåkning är senare, är det därför inte helt orimligt att tro att han faktiskt åkte skidor. Att dalkarlarna skidade efter för att hämta honom senare är också en ledtråd, för hur hade de annars kunnat föra honom tillbaka till Mora? 

De som hävdar att Gustav inte åkte skidor, verkar också (omedvetet) tänka sig att hans planer var att åka det moderna Vasaloppet fast åt andra hållet. Hans riktiga mål verkar däremot ha varit ett vagt Norge(?). Det är en bra mycket längre stäcka (särskilt om man inte har ett fast mål) en vinterdag utan karta, kompass och moderna transportmedel.

Det finns med andra ord anledning till att tro på uppgifterna om skidåkningen trots att de är senare.

Kung Märta och jag

Idag (24 december 2020) är det 500 år sedan Märta Leijonhufvud föddes och för tre år sedan (24 december 2017) skrev jag inlägget Märta Eriksdotter Leijonhufvud som är en sammanfattning av de uppgifter om henne som jag hade då. Jag har utökat dessa och ändrat uppfattning om mycket, som man gör när man lär känna en person. T.ex. finner jag ingen orsak till att hennes mor Ebba Vasa höggravid skulle ge sig ut i oroligheterna utanför klostret i Västerås som hennes make Erik Leijonhufvud hade lämnat henne och barnen i. Däremot står jag fast vid att jag inte tror på historien om att Märtas make Svante Sture skulle ha varit trolovad med Märtas syster Margareta Leijonhufvud som var gift med Svantes kusin Gustav Vasa. Det är orimligt eftersom det inte finns några säkra bevis för att Svante är i Sverige mellan Stockholms blodbad 1520 och Gustav och Margaretas bröllop 1536, men numera också för att jag börjat fundera över vem av de tre närvarande personerna (Svante, Margareta och Gustav) som skulle ha glädje av att andra fick veta att Gustav överraskat Svante när han förklarade sin kärlek till Margareta. 

Jag hade verkligen hoppats att jag skulle hitta någon som kunde hjälpa mig att anordna ett ordentligt firande för Märta (Kanske i Västervik som betydde så mycket för henne.), men det här året (2020) har ju varit som det varit, vilket gör att jag tvingas nöja mig med att skriva ett inlägg om vad hon och Svante kommit att betyda för mig.

Det var aldrig riktigt meningen och jag ska inte säga att jag visste vem hon var när jag började utforska 1500-talet. Hon var väldigt mycket bara ett namn som flimrade förbi. På ett sätt borde jag väl tacka Bo Eriksson för att han skrev boken Sturarna. Makten, morden, missdåden. Boken skrev jag om i inlägget Bo Eriksson- Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018). Jag trodde då att det var det värsta som hade publicerats och även om den mer är ett försök att skriva en ny Game of Thrones än på något sätt ge läsarna ordentliga upplysningar om svensk senmedeltid och tidigmodern tid, har jag tyvärr upptäckt att det finns värre böcker publicerade i Sverige på senare år (som jag har mina misstankar om kan ha influerat Erikssons våldsporr) och jag är oerhört glad att jag lärde känna Sturarna och tacklade Sturemorden först med Jan von Konows sansade redogörelse Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel.

I mitt inlägg Biografiförfattare (9 december 2020) skrev jag om hur män som skriver biografier verkar identifiera sig med de personer (oftast män) som de skriver om. Det här har jag väldigt svårt att göra med Märta eftersom vi är ganska olika. Däremot har jag märkt att hon smittar av sig. Jag pratar t.ex. mycket mer, även med främlingar, nu än jag gjorde förut och jag tar för mig mycket mer. Jag beundrar hennes handlingskraft och skulle själv vilja ha den. 

Med Märta (och för den delen "vasarna" generellt) har också gett mig möjlighet att upptäcka Sverige på ett helt annat sätt. Arkeologin har tagit mig runt till en hel del förhistoriska fornlämningar, men den här gången finns det (om än omgjorda senare) faktiskt kvar stående byggnader som slott. En del har varit positiva överraskningar som Örebro slott, medan andra har varit besvikelser som Gripsholm. Något jag också insett är hur många småstäder som verkar helt obetydliga idag som ruvar på en oerhörd historia och jag tycker det är helt fantastiskt att få uppleva den tillsammans med Märta och hennes släkt och vänner. Mycket av detta är möjligt tack vare att min danska väninna Maria Helleberg tar med mig runt i mitt eget land. Jag har också upptäckt hur oerhört mycket lättare det är att forska och diskutera med någon annan och hur mycket "konkurrens" och "tävlingsinstinkter" förstör för kunskapen och förståelsen om en tidsperiod och deras samtida personer.

Arboga är den senaste nya bekantskapen bland svenska småstäder för mig och en typisk plats som man lätt glömmer bort. Den har dock en jätteviktig plats i Sveriges politiska historia eftersom Engelbrekt valdes till rikshövitsman där vad som kommit att kallas den första svenska riksdagen (Arboga möte) där. Under en tid huserar även Märtas systerdotter Cecilia Vasa i staden. Västerås, Strängnäs och framför allt Västervik har alla fått en särskild plats och jag är ännu mer förälskad i Kalmar nu när jag har haft ordentlig möjlighet och tid att riktigt utforska staden än när jag var tolv och drömde mig dit som fan av sommarlovsprogrammet Salve. Jag hoppas verkligen att den här pandemin går över, så att jag kan ge mig ut på mer upptäcksfärder i mitt avlånga hemland som jag får allt större respekt för samtidigt som min kärlek till Märta och hennes släkt och vänner också växer.

Biografiförfattare

I Sverige har det på senare år publicerats en stor mängd biografier om historiska personer och utifrån ett nyhetsbrev från Historiska media som jag fick nyligen verkar det som att Dick Harrison har för avsikt att börja massproducera genren nästa år.

Jag har själv läst flera av de som publicerats på senare år och även om jag är fullt medveten om att det finns stora individuella variationer mellan grupperna, så har jag märkt en viss skillnad i hur män och kvinnor nalkas uppgiften att skriva om en annan person och hens liv. 

Överlag finns det två sätt som män skriver biografier på som båda är ungefär lika vanliga. Det ena är att fullkomligt identifiera sig helt och hållet med personerna ifråga. Inte sällan skapar detta en viss försköning av personen ifråga och man ursäktar därför kanske en hel del från historiska personer som man skulle ha svårt att acceptera av personer idag och som deras samtida inte ursäktade heller. Inte sällan verkar man också lägga på myten om "det ensamma (och missförstådda) manliga geniet" i det här perspektivet. 

Det andra sättet män skriver biografier på är att välja ut en person (eller i vissa fall en familj) som man av en eller annan anledning verkligen hatar och försöka sig på att nedskriva och/eller karaktärsmörda sagda person. Märkligt nog inte sällan en, för samhället/staten Sveriges utveckling, viktig person. I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) funderade jag lite över klyschan att segrare alltid skulle skriva historien som tagits dels som en självklarhet trots att utgången av det amerikanska inbördeskriget i relation till alla sydstatsgeneralstatyer i USA ifrågasätter detta. Dessutom är det inte alls säkert att segraren ljög i sin historieskrivning. T.ex. börjar japanerna klaga över att deras historia är skriven av USA, men det betyder ju inte att Japan inte har utsatt t.ex. kineser och koreaner för övergrepp. Och har man en företrädare som utsatt befolkningen för övergrepp, kanske man inte behöver ljuga...

Inget av dessa sätt är egentligen bra om man är intresserad av människan då det oftast mest mynnar ut i att porträttera en superhjälte eller en superskurk. Axel Oxenstierna utgör ett undantag eftersom han betraktas som ett manligt geni som helt på egen hand bygger upp den svenska staten. Oftast hamnar det i skymundan att han arbetade för Gustav II Adolf (som bara beundras för sina krigiska bedrifter) som i sin tur var son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa som nog är de svenska kungar som män älskar att demonisera mest. (Nej, jag tänker inte försvara Linköpings blodbad, men den präglar synen på hela Karls regering, vilket är ytterst märkligt sett till allt hans äldre storebror eller faderns företrädare har för sig och hur lite det präglar bilden av dem...) Sett till alla dessa tre mäns betydelse för utvecklingen av den svenska staten, skulle jag nog vilja påstå att kontexten omkring Axel präglar hans gärningar både före och efter Gustav II Adolfs död. Något som män ofta talar tyst om också är hans behandling av Maria Eleonora som först på senare år börjat lyftas av kvinnliga forskare ordentligt. 

Ett undantag bland männen är Peter Englund som oftast är bra på att skriva empatiskt och varierat om historiska personer. I Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina använder han andra händelser än de vanliga för att komma Kristina nära inpå livet. Som Englund själv frågar: "är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest?" 

Jag skulle inte säga att kvinnliga biografiförfattare alltid är så mycket bättre på att skildra människor mångfacetterat och det finns absolut också kvinnor som skriver om personer de ogillar och som också delar upp kvinnor i häxor och offer (snarare än superhjältar och superskurkar). Däremot har jag inte sett den typ av total identifiering med sin huvudperson som finns hos männen hos någon kvinna. Kvinnor förälskar sig istället i personerna. Konstigt nog i fallet med Marie-Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) är det inte en kärleksförklaring till Kristina Gyllenstierna utan till hennes första man, riksföreståndaren Sten Sture d.y. och lite hennes äldste son Nils som hon tar för givet är den så kallade Daljunkern. Kristina tappar hon helt bort i majoriteten av boken, hon blandar ihop hennes släktskap med Gustav Vasa (vilket hon är långtifrån ensam om - Kristina är alltså hans moster trots att de är i princip jämngamla!) och har inte brytt sig om att närmare studera andra personer omkring Kristina som t.ex. hennes andra man Johan Tre Rosor (en av de personer som överraskat mig mest under min egen resa i 1500-talet hittills!) eller hennes överlevande söner Svante Sture och Gustav Tre Rosor. Hon har också svårt att se Stens dåliga egenskaper, så att förälska sig i en person (särskilt om det inte är ens tilltänkta huvudperson), kan vara lika problematiskt som att identifiera sig med henom.

Jag tycker jättemycket om Karin Tegenborg Falkdalens böcker om det svenska 1500-talet. De har givit mig jättemycket bra information om den dåtida svenska adeln, kungafamiljen och framför allt kvinnors kulturella sammanhang som är svåra att få tag på på annat håll (Det är fortfarande ett stort problem att så många män glömmer kvinnor i populärhistoriska sammanhang!). Däremot är det som att hon inte riktigt vågar uttala sig om Katarina Stenbocks personlighet i Vasadrottningen. En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621. Det här har jag märkt är väldigt vanligt i akademiska sammanhang även utanför historierelaterade ämnen (Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker.). 

Det finns många gånger en frustrerande brist på källor och material när det kommer till det svenska 1500-talet, men jag har märkt att det ändå finns nog för att man ska kunna bilda sig en hyfsad uppfattning om den svenska maktelitens personligheter. Däremot tycker jag inte att det räcker till en hel biografi (utom om kungarna), vilket man också kan märka i Tegenborg Falkdalens Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) där hon koncentrerar sig på uppgifter om Margareta Leijonhufvud. 

När jag ändrade mitt skrivprojekt till att fokusera på Märta Leijonhufvud övervägde jag faktiskt själv att skriva en biografi. Jag valde till slut att fortsätta med fiktionen eftersom det ger mig mer utrymme att utforska Märtas och även personerna omkring hennes personligheter, men även deras relationer och den värld de levde i. 

Min absoluta favorit i vimlet av biografier som givits ut i Sverige på senare år är Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, inte minst i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018). Den är lättsmält och medryckande och med en stor dos empati och kärlek lyckas Bremmer levandegöra inte bara Ester Blenda Nordström utan även personerna omkring henne och den tidsperiod (d.v.s. det tidiga 1900-talet) som hon levde i. 

Fatima Bremmers kärlek till Ester Blenda löper som en röd tråd genom hela boken och istället för att avguda eller demonisera och avhumanisera henne, framställer hon henne väldigt medmänskligt och bygger upp bilden av henne mycket på allmänmänsklig igenkänning. Samtidigt vare sig utesluter eller nedtonar Bremmer Ester Blendas mer negativa egenskaper. Synen på samer framstår inte som jättetrevlig utifrån vårt perspektiv idag, men visar att hur progressiv vi än kan tycka att en person är, kan man inte helt ta henom ur sin historiska kontext. 

Ester Blenda har också en tendens att handla först och tänka på konsekvenserna senare. Det här gör att hon kommer att mer eller mindre helt köra över  och såra flera personer som hon håller av. Hennes arbete för de svenska pigornas situation var väldigt viktigt, men hon förstörde helt livet för bondfamiljen hon arbetade hos. Likaså sårar hon både René Malaise och Carin Waern Frisell när hon gifter sig med den förre enbart för att få följa med till Sibirien. 

Till skillnad från t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden som nedtonas, ursäktas och rättfärdigas i personskildringar av Kristian II och Erik XIV, är de här beteendena och åsikterna hos Ester Blenda alltså inget som Fatima Bremmer försöker att dölja, ursäkta eller rättfärdiga eller som hon verkar ha försökt att utesluta ur sin biografi. Tvärtom verkar Bremmer betrakta det som en självklar del av den kvinna som hon, faktiskt enligt egen utsago, förälskat sig så djupt i. Kärleken klarar de negativa egenskaperna och biografin förblir medmänsklig, empatisk och med en hög igenkänningsfaktor. 

Biografier är en genre som ska handla om människoliv. Därför är det väldigt märkligt att Ett jävla solskens mänskliga, empatiska och sansade porträtt av Ester Blenda Nordström verkar vara då ovanligt. Källäget för Ester Blendas liv i början av 1900-talet är väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Märta Leijonhufvuds i mitten av 1500-talet, men Fatima Bremmer vågar ändå tolka in sinnesstämningar och känslor i Ester Blendas värld sett ur ett allmänmänskligt perspektiv som inte bokstavligt kan utläsas ur källorna. Detta lyser oftast med sin frånvaro i de biografier som publicerats om 1500-talets människor. I den mån där man har försökt, har det resulterat snarare i överdramatisk och/eller avhumaniserande "våldsporr". 

Det här är väldigt generaliserat över den biografiska genren i Sverige och det finns, som sagt, stora individuella skillnader inom könsgrupperna, men faktiskt också mellan olika verk av samma författare. Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander tillhör det absolut bästa som han har skrivit och det är uppenbart att Tage Erlander tog honom med storm och att det blev till en förälskelse. Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020), har Harrison däremot på senare år satsat allt mer på kvantitet, vilket påverkat kvaliteten på hans verk (Serierna Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia är bra exempel.) och även om jag tänker ge dem en chans, kan jag inte säga att jag hyser stora förhoppningar om hans nya biografi-serie. 

Charmören Kristian II

 P3 historias senaste avsnitt om Kristian II är inte historieförmedling utan sensationslysten, populistisk klickjournalistik (De har alltid varit väldigt mycket vurmande för sensationslysten klickjournalistikhistoria, men avsnittet om Kristian II tar faktiskt priset!) och som nu även försvarar politiska massmord och statsterrorism, något som de TYVÄRR INTE ÄR ENSAMMA OM utan det är extremt vanligt att detta görs inom den populära förmedlingen av 1500-talet av någon anledning och som också försvaras av en del professionella historiker. 

För tre år sedan började jag gå djupare in på den nordiska senmedeltiden och 1500-talet. Jag gick in i det med uppfattningen om att ALLT var PRECIS som TV-serien Game of Thrones, vilket alla säger. Alla tänkte bara på makt och pengar och blodbad var ”vardagsmat” och allmänt accepterat för det skriver Machiavelli om i sin bok Fursten som ALLA härskare läste och tog lärdom av. Gustav Vasa var inget mer än en (lågadlig?) usurpator som kom till makten efter att ha tvingat bort den rättmätige kungen och dessutom var Gustav Vasa en psykopat, enväldig och den riktige tyrannen. 

Vad jag har hittat under dessa tre år är däremot något helt annat och jag tänker här presentera en del av detta. Egentligen hade jag tänkt spara det här till att publicera mer ordentligt någon annanstans än så här, men jag är seriöst så oerhört trött och irriterad på den rena populistiska idiotin som går under benämningen "källkritik" när det kommer till det svenska 1500-talet. 

Jag erkänner att vissa delar av postmodernismen är viktiga och bra, men jag hatar den verkligen när den kommer till historieskrivningen! Dess avfärdande av att det bara finns en sanning har t.ex. lett till att skapa legitimitet för förintelseförnekare och faktum är att folk använder EXAKT samma retorik, argument och metod när det kommer till det nordiska 1500-talet. 

Jag är så oerhört trött på att diskutera det här med folk som förminskar Kristians övergrepp och tydliga maktmissbruk i alla de nordiska länderna pga lathet/tidsbrist från att helt sätta sig in i situationen, genom att helt avfärda vittnesmål och offentliga dokument, inte se till hur hans samtid faktiskt reagerar kraftigt på det han håller på med och kör ut och fängslar honom och som påstår att Gustav Vasa var en psykopat och den riktige tyrannen. 

Jag tänker INTE svara på några som helst kommentarer eller dyl. om detta. Det må låta sjukt elitistiskt av mig, men det är slöseri med min tid om du ändå bara avfärdar det jag säger att jag har kommit fram till de senaste åren med kommentarer i still med ”Men så tycker inte jag!” i en oerhört nedlåtande ton. 

Och till alla som försöker försvara Kristians handlingar med att det var olagligt att Sten Sture d.y. avsätter svenske ärkebiskopen Gustav Trolle eftersom denne gör landet totalt omöjligt att faktiskt styra (Sten argumenterar faktiskt för att man avsatt biskopar tidigare av samma orsaker!) säger jag bara som Phryne Fisher i Miss Fisher’s Murder Mysteries angående att homosexualitet var olagligt i Australien 1928: ”Sometimes, the law is an ass!” (Jag hoppas INTE att folk i Sverige/Norden med samma ljus och lykta som man försvarar ärkebiskop Gustav Trolle och Stockholms blodbad försvarar Ugandas potentiella avrättningar av homosexuella eftersom de har en lag som säger att det är dödsstraff att vara det!) 

1. Blodbad och politiska massmord är INTE vanligt på 1500-talet. Inte heller är det accepterat! Det är däremot väldigt vanligt på 1900-talet! De flesta människor på 1500-talet var dessutom förmodligen rätt ovana vid ordentligt våld och de levde med konsekvenserna av det våld de trots allt upplevde. Det är VI som ser det som ren underhållning och förmodligen därför ser massmördare som "charmiga" mysfarbröder. Ett för stort tapp av unga individer är också ett hot mot samhället som helhet, vilket är tydligt om man ser till hur prekär situationen är under Gustav Vasas första regeringsår. Alla som dödades av Kristian går inte att få tillbaka och manstappet inom den, redan innan, väldigt lilla svenska adeln är enormt. Det närmaste i nordisk historia man kan jämföra med är det näst värsta terrordådet på Utøya som i princip utraderade en hel generation unga norska socialdemokrater 

2. Kristian försöker ta över kyrkan!!! Han tillsätter oadliga män på biskopsposterna för att han ska ha makt över dem och kunna avsätta dem om de inte är lojala mot honom. Han har även ihjäl SJU biskopar (några bara electus, men i påvens brev där han kräver att få en förklaring på vad som hänt i Stockholm, tar han faktiskt upp t.ex. Hemming Gadh som bara är electus) vilket måste vara världsrekord! En av dem, Didrik Slagheck, som han precis utsett till biskop i Skara OCH ärkebiskop i Lund bränner han t.o.m. levande på bål i Köpenhamn 24 januari 1522 för att han försöker skylla ifrån sig om blodbadet på Slagheck. Hur är detta att hålla sig till den kanoniska rätten?! 

3. Redan under sin tid som vicekung i Norge kan man se tydliga tecken på hur lite han respekterar lagar och regler. Norge är för övrigt oroligt hela tiden. Deras stora problem är att landet är så totalt utarmat på folk sedan Digerdöden att de inte kan göra samma motstånd som Sverige mot alla odds gör! 

4. Bara för att många inom den svenska högadeln inte stöttar Sten Sture d.y. betyder det inte att de stöttar Kristian. Tvärtom verkar de ligga lågt. 

5. Kristian avrättar inte folk utifrån vilka som skrev på dokumentet för att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle! Trolle har en egen lista med personliga fiender på vilken Gustav Vasas mormor, Sigrid Banér, är överst. T.ex. Stockholms borgare och munkar i Nydala har knappast något med det att göra och man blir väl inte automatiskt kättare för att man är anställd hos en kättare?

Särskilt intressant i sammanhanget är att Erik Leijonhufvud inte finns med på någon lista, men han avrättas i alla fall. Det finns nämligen en uppgift om att han och Gustav Vasas pappa, Erik Vasa, lämnar ett möte i protest mot att Kristian hävdar sig vara ättling till Erik den helige. Han låter sig således krönas till ARVSKUNG av Sverige och kräver också att man utser hans son Hans till tronarvinge. Det här är långt innan Danmark blir ett arvrike. 

Likadant avrättas INTE biskopen Hans Brask trots att han STÅR PÅ AVSÄTTNINGSDOKUMENTET och jag tror INTE att han slapp undan bara för att han skrivit en lapp! Snarare för att Gustav Trolle inte hyste något personligt agg mot honom, för det är så Trolle och Kristian agerar!!!

Kristian skriver också ett försvarsbrev till påven där han menar att alla de dödade i princip var terrorister och att det inte hade med kätteri att göra. Sedan Laterankonciliet 1215 är det även förbjudet för kyrkomän att döma folk till döden och närvara vid verkställandet av dödsdomar och det finns inget som tyder på att Kristian är den som avkunnar någon dödsdom i Stockholm eller någon annanstans i vare sig Sverige eller Finland! Gustav Trolle benämner alla inblandade istället ”uppenbara kättare”, vilket gör att han menar att de har dömt sig själva. Det är inte heller första gången Trolle kallar sina personliga fiender för kättare. Det är ett begrepp som av honom används lika ofta (och vars betydelse därmed förminskas) som folk som skriver populärhistoria om 1500-talet använder ord som ”psykopat” och ”maffia”. T.ex. är alla som strider mot Kristian II i Långfredagsslaget kättare per automatik. 

I Lund ligger sedan Stens död ett ignorerat brev från påven om att det interdikt som den, sedan december 1519, avlidne ärkebiskopen Birger Gunnersen läste över Sverige ska upphävas just eftersom Sten (som var orsaken till interdiktet) har dött. I danska riksarkivet finns också ett brev som Gustav Trolle skriver till Kristian där han överlyckligt tackar honom för att han haft ihjäl Sten. Och är det egentligen inte VÄLDIGT underligt att Gustav Trolles far, riksrådet Erik Trolle, inte är bjuden på kröningsfesten? (Till skillnad från sonen, verkar Erik Trolle inte alls ta jätteilla upp att han förlorade riksföreståndarskapet. Han försöker t.o.m. försonas med Sten Sture d.y. genom att gifta sig med Kristina Gyllenstiernas kusin Kerstin.)

6. MACHIAVELLI VAR DEMOKRAT OCH SKREV FURSTEN SOM POLITISK SATIR! DET ÄR VI IDAG SOM AV NÅGON ANLEDNING TAR DEN BOKSTAVLIGT OCH HAR DEN SOM "LÄROBOK" FÖR MAKTHAVARE! FURSTEN VERKAR INTE HA VARIT SÄRSKILT VIDSPRIDD HELLER. DET VERKAR ISTÄLLET SOM ATT MAN FÖRVÄXLAT DEN MED BALDESAR CASTIGLIONES HOVMANNEN! Inte heller innehåller boken något som tyder på ett nytt härskarideal. Man kan se antika och medeltida härskare (vilka inte minst figurerar i Fursten!!!) som regerar på samma sätt!

7. "TYRANN"-NAMNET KOMMER INTE FRÅN GUSTAV VASA UTAN HAN KALLAS SÅ AV DE ÖVERLEVANDE MUNKARNA I NYDALA HELT UTAN INVERKAN FRÅN HONOM!!! DET ÄR INTE "VASAPROPAGANDA"!!! Proganda som omfattande politisk strategi var något som jesuitorden skapade med Propaganda di Fide 1622 för att rättfärdiga kristen mission utanför Europa. Det har totalitära regimer på 1900-talet som skapat en närmas megaloman propaganda som präglar vår bild av hur vi uppfattar den idag. 

8. Kristian II är INTE någon feministisk förespråkare av kvinnor och Sigrbrit Willoms är INTE något politiskt geni! Enda orsaken till att han litar på henne är för att hon är hans döda älskarinnas mamma. Hon får honom t.ex. att på ytterst vaga grunder avrätta Torben Oxe, en av de få danska högadelsmän som är lojala mot honom. 

Kristian tilltalar sin fru Elisabeth (d.v.s. tysk-romerska kejsarens syster!!!) som om hon vore ett småbarn. Likadant låter han de svenska adelskvinnorna och -barnen tyna bort i fängelse i Danmark under vad man nog kan säga vara koncentrationsliknande förhållanden (Per Brahe d.ä. som är den yngste som överlever skriver om hur de fick arbeta hårt för mat och förnödenheter!) eftersom det hela liknar Boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 då britterna dödade manliga boerna och lät kvinnorna och barnen långsamt dö i läger som kallats för de första koncentrationslägren. Många av de svenska kvinnorna och barnen DÖR i det fängelset och hade det inte varit för att Elisabeth för typ första gången sätter ner foten rejält mot sin man, hade de nog alla dött. DE HÄR KVINNORNA OCH BARNEN ÄR OCKSÅ HANS OFFER!!! (VI MÅSTE KOMMA IFRÅN BILDEN AV ATT FÄNGSLADE ADELSPERSONER LEVER LYXLIV PÅ SLOTT!!!) 

Jag har alltid försvarat att han åtminstone inte verkar kunna avrätta kvinnor och barn, även om Ribbing-pojkarna varit ett undantag. Detta eftersom jag har tyckt att det är märkligt att han låter Svante Sture (och eventuellt också Nils Sture förutsatt att han inte är kvar i Danzig med Peder "Sunnanväder" Jakobsson) och senare även Per Brahe d.ä. På sistone har dock hört flera säga att eftersom vi vet att Sören Norby kräver ersättning av både Frederik I och Gustav Vasa för att ha räddat flera personer och eftersom Kristian av allt att döma kommer att kritiseras hårt för blodbadet, känns det som att det lika gärna kan vara därför som han låter kvinnorna och barnen dö av sig själva. Hans fru Elisabeth verkar också till slut faktiskt lyckas stå upp mot honom, så att de svenska kvinnorna och barnen ska åtminstone klara sig. Tanken om att han åtminstone skulle skona kvinnor och barn står därför inte på något sätt oemotsagd och en del av mig har så smått börjat tro på det i och med hans brutalitet i övrigt.

9. Det finns även fler likheter mellan Kristian II och brittiska imperialister kring sekelskiftet. Det finns INGA som helst tecken på att han har för avsikt att tillsätta ett nytt svenskt riksråd utan lämnar istället landet att styras av Gustav Trolle, Didrik Slagheck (som alltså Kristian utser till biskop i Skara efter Vincens Henningsson) och Jens Beldenak (som Kristian ger Strängnäs efter Mattias Gregersson Lillie). Under det knappa år han är kung i Sverige tar han även ut mer silver från gruvan i Sala än någon annan svensk regent gjort. SVERIGE ÄR NOG DET ENDA LAND I VÄRLDEN DÄR MAN RÄTTFÄRDIGAR ATT EN UTLÄNDSK MAKTHAVARE INVADERAR LANDET MED VÅLD, AVRÄTTAR DEN INHEMSKA MAKTELITEN OCH PLUNDRAR LANDET PÅ DESS RESURSER OCH DÄR DEN INHEMSKA MAKTHAVAREN SOM MED HJÄLP AV ETT ENAT FOLK TVINGAR UT HONOM OCH SOM ÄR EN AV DEN VIKTIGASTE VI HAFT FÖRMINSKAS TILL EN SIMPEL USURPATOR UTAN NÅGON SOM HELST RÄTT TILL MAKTEN I SITT EGET LAND TROTS ATT HAN FÖTTS IN I DEN INHEMSKA MAKTELIT SOM DEN UTLÄNDSKA MAKTHAVAREN NÄSTAN UTRADERAT!!! 

10. Historieskrivning om blodbadet har helt och hållet fokuserat på att det är en juridisk händelse, men det är faktiskt en rent politisk sådan! Det borde vara tydligt sett till hur det utförs med EN REST GALGE MITT I STAN (och inte på galgbacken!). Det faktum att man ens reste en galge, liksom att Trolle har sin egen lista på politiska motståndare som INTE skrivit under avsättningen av honom, också visar att blodbadet var planerat. Man kan jämföra med Sturemorden som utförs av Erik XIV (och Jöran Persson), en annan ”idealkung” för den moderna svenska populärhistorien vars regeringstid är minst lika förödande för Sverige sett till antalet dödade och den svenska ekonomin. Dessa MORD utförs genom hugg, stick och slag i källaren på ett låst slott och präglas av ett stort mått av kaos att de inte kan sägas vara välplanerade, rättsliga avrättningar!!! 

11. Gustav Vasas väldigt oförtjänt (!!!) dåliga rykte (liksom framhävandet av Erik XIV som ideal monark) har jag lyckats dra tillbaka till August Strindbergs historiska pjäser (där Jöran Persson är socialdemokrat!), men det präglar även Vilhelm Mobergs populärhistorieböcker. I den senare framhävs särskilt Nils Dacke i ett extremt revolutionsromantiskt skimmer som även präglar Lars-Olof Larssons skildring av såväl Dacke som andra smålänningar och för den delen Gustav Vasa. Larssons biografi Gustav Vasa- landsfader eller tyrann? bör betraktas i ljuset av denna ensidiga och enkelspåriga vinkling. 

Nils Dacke har porträtterats som frihetshjälte, inte minst i Småland och att Gustav Vasa varit tyrannisk i sitt dödande av honom och hans män, men så är inte fallet. Idag skulle vi ha betraktat Dacke som en terrorist och enbart en handfull inblandade verkar ha avrättats av Gustav. Den samma märkliga förvrängning har skett när det kommer till Klockupproret i Dalarna där 3 personer avrättades och 1 dog i fängelse, vilket i utställningen Gustav Vasa talar ur skägget på Kalmar slott i somras benämndes "massavrättningar". Lika många avrättas också efter Västgötaherrarnas uppror. Gustav väljer alltså ut ledarna och avrättar dem (mycket för att verka avskräckande på andra! - Det är nämligen det avrättningarna var till för! Man har inte råd med stora manstapp, varför de flesta döms till böter. De groteska straffen vi idag verkar älska att läsa/skriva om var mest till för att avskräcka folk från att begå brott!!!). Hans brev till upprorsmännen är INTE bara löften som han inte tänker hålla (Han håller faktiskt förvånansvärt mycket av det han lovar i de breven!). Istället är det att betrakta som att han går ner på knä och försöker bemöta dem lågaffektivt först! 

12. GUSTAV VASA OCH DALKARLARNA DRAR INTE IGÅNG BEFRIELSEKRIGET! Det görs av Klas Kyle som lyckas fly från Stockholm och således överlever blodbadet och drar igång ett uppror mot Kristian som gör att Småland befrias i månadsskiftet januari/februari 1521 HELT UTAN Gustav Vasas inverkan. 

Ett GIGANTISKT fel är att det här har mer skildrats ihop med Dackefejden alternativt som ett mindre bondeuppror, men särskilt som Kristian aldrig återfår kontrollen över Småland tyder på att det är att betrakta som del av svenskarnas frigörelse från honom. 

13. Kalmarunionen är INTE ett enda lång kaos! Det går i vågor och även om motsättningar finns inom svenska högadeln hela tiden, är de inte alltid lika starka. Man byter inte heller lojalitet hela tiden utan det ska mycket till innan man gör det. Kriget mot Ryssland under Sten Sture dä är ett av dessa tillfällen. Den äldre Sten är bättre på fred! Sturetiden är i övrigt relativt lugn från inrikespolitiska konflikter. Med tanke på hur mycket folk idag (och inte minst P3 historia) tenderar att älska att prata om folks frigörelse från koloniala förtryck (inte minst från illvilliga imperialister!), så är det ju väldigt märkligt att svenskarna skulle vara undantagna detta utan hade mått bättre under en kung som ägnat sig åt ett massmord på befolkningen som saknar motstycke både före och efter i landets historia och som verkligen plundrar det redan innan fattiga landet på dess sista tillgångar.

DET SVERIGE SOM TAR EMOT KRISTIAN PÅ SENSOMMAREN/HÖSTEN 1520 MÅSTE VARA ETT OERHÖRT KRIGSTRÖTT FOLK!!!! De har redan då förlorat i princip ALLT och vill förmodligen bara försäkra sig om att kunna leva ett normalt liv hädanefter. Det här är förmodligen orsak till att de är lite för naiva, men DET ÄR LÄTT FÖR OSS SOM SITTER MED FACIT I HAND ATT TA FÖR GIVET ATT DE ÄR KORKADE SOM INTE FATTAR ATT KRISTIAN INTE TÄNKER GE DEM AMNESTI EFTERSOM LANDET FORTFARANDE ÄR UNDER INTERDIKT! DET NORMALA ÄR ATT INTERDIKT OCH BANNLYSNINGAR UPPHÄVS NÄR PERSONEN SOM ORSAKAT DEN ANTINGEN ÅTERTAGITS I KYRKAN ELLER DÖTT ALLTSÅ I DETTA FALL STEN! DET FINNS ETT BREV FRÅN PÅVEN OM ATT LÖSA INTERDIKTET SOM KRISTIAN OCH GUSTAV TROLLE HELT HAR IGNORERAT! Till skillnad från Didrik Slagheck och Jens Beldenak ÄR Hemming Gadh EN OERHÖRT KUNNIG TEOLOG! Men krigströtthet är tydligen svårt att förstå för folk som ser krig och våld som underhållning... 

14. Ett annat lika stort fel man gör är att man pekar på att det inte kommer några storpolitiska utspel mot Kristian, men seriöst tar det svenskarna 8 månader att slänga ut Kristian och utse Gustav Vasa till riksföreståndare, vilket tyder på att Kristian har tappat så pass mycket kontroll att detta kan göras officiellt vid det läget. Det går alltså förmodligen för fort för att någon utomstående ska hinna reagera (och Gustav får faktiskt hjälp från Lübeck, så det är knappast så att han står helt utan stöd utifrån). 

15. GUSTAV VASA ÄR FÖDD IN I RIKSRÅDSADELN! HANS FAR VAR RIKSRÅD OCH HAN HAR BÅDE RIKSFÖRESTÅNDARE OCH ÄRKEBISKOPAR INOM VASAÄTTEN OCH HAN LJUGER INTE NÄR HAN SÄGER ATT HAN ÄR ARVVINGE TILL STEN STURE DÄ FÖR DET ÄR HANS FARMORS BROR!!! Han är verkligen den närmast levande manlige släktingen till den gamla riksföreståndaren. HANS SYFTE ÄR HELLER INTE ATT BLI KUNG! HANS SYFTE ÄR ATT SE TILL ATT BEFRIA LANDET FRÅN EN AV DE VÄRSTA MAKTHAVARE DE NORDISKA LÄNDERNA NÅGONSIN HAFT! Jag har heller aldrig förstått varför det var så totalförbjudet att avsätt just Kristian II. Man avsätter Magnus Eriksson utan att kalla Albrekt av Mecklenburg för usurpator och är inte Nordens i särklass största usurpator i sådana fall Margareta som väl inte borde ha rätt till någon tron efter att hennes son Olof dött. DANSKARNA SPARKAR JU OCKSÅ UT KRISTIAN BARA NÅGRA ÅR SENARE EFTERSOM DE ANSER HONOM TOTALT INKOMPETENT OCH DE FRUKTAR FÖR SINA EGNA LIV!!!

16. Ett tredje fel som görs är absurt nog att inte förstå att det är det är STUREANHÄNGARE som KRISTIAN har ihjäl. Dessa menar många konstigt nog istället att Gustav Vasa har ihjäl eftersom de varit avundsjuka på att han tagit makten och gjort uppror. Men vilka är kvar? Ingen av de få som överlever blodbadet gör några som helst försök att komma till den absoluta makten igen och Peder "Sunnanväder" Jakobsson som verkar ha varit i Danzig (eventuellt med Nils Sture) under blodbadet är den enda som verkar leva. Ett bevis för hur stort genomslag Lars-Olof Larssons biografi om Gustav Vasa har haft är att den så kallade Daljunkern lite har tagits för given vara Nils Sture efter Larssons argumentation för detta och det tas upp över allt. När Lars Erik Westlund däremot gick i källorna, konstaterade han att dateringen på dokumenten visar att Nils Sture ännu var i Gustav Vasas tjänst i april 1527 och första nämnande av Daljunkern är i mars samma år. 

17. Makt är inte allt för 1500-talets maktelit, men det verkar ändå vara den givna utgångspunkt för majoriteten som skriver populärhistoria om det svenska 1500-talet högadel. Konstigt nog, eftersom man har så lätt för att anamma postmodernismens syn på sanning och objektivitet, brukar det däremot inte förekomma någon maktanalys utan man tar för givet att den fungerar som makten gör idag eller utgår från Game of Thrones. Inte sällan med ett "When you play the Game of Thrones, you win or you die"-citat inkastat även när det gäller personer som inte visar några tecken på att ha några direkta maktambitioner. Adeln blir automatiskt maffia (som faktiskt är ett medelklassfenomen!) och trots ett välutvecklat rättssamhälle (och förvånansvärt rättstrogna befolkningar i alla nordiska länder!) används begreppet "klanvälde" ofta inom populärhistorien. Förmodligen ska detta ses som en synonym till "ättesamhälle", men Dick Harrison (Han kan om han vill och det är inte han som använder begreppet klanvälde!) skrev den mer läroboksaktiga boken Sveriges historia, medeltiden 2002 där han pekar på att man på senare år inom forskningen övergivit tron på ättesamhället på senare år då individernas släktkrets varierade beroende på sammanhang liksom ens skyldigheter och rättigheter gentemot släktingar. 

Ståndssamhället strävar efter att hela tiden vara stabilt. Instabilitet, misstänksamhet och kaos är direkt farligt för samhället. Därför tolererar man inte vad som helst. Det här är verkligen tvärtemot makten idag som bygger på instabilitet och stress. Erik XIV katastrofala och våldsamma regeringstid borde vara ett varningsexempel på hur det går. 

Man pratar om två olika statsskick under tidigmodern tid: absolutism och konstitutionalism. Det förra är alltså envälde och det senare är när makten delas mellan en regent och ett parlament. Sverige är alltså under hela medeltiden och vasatiden konstitutionalistiskt och man är faktiskt så "demokratiska" att även borgare och bönder har en självklar plats i riksdagen. Det finns ingenting som tyder på att Gustav Vasa (eller någon annan Vasa-kung utom möjligen Jöran Persson med Erik XIV som nickedocka!) försöker ändra det systemet. Däremot finns det tydliga tecken på att Kristian II har planer på att göra sig enväldig. Han låter sig som sagt krönas till ARVSKUNG och får riksrådet att välja hans son Hans till hans efterträdare och det finns inga som helst tecken på att han planerar att tillsätta ett nytt svenskt riksråd efter blodbadet. Tvärtom ska landet styras av Gustav Trolle, Didrik Slagheck och Jens Beldenak. Ett tecken på hur oerhört påfrestande Gustav Trolle nog var att jobba med, är nog det faktum att de andra två reser hem till Danmark efter några månader. Överallt ser man däremot att Gustav Vasa var enväldig. Det står t.o.m. i läroboken Det svenska samhället 1720-2018. Böndernas och arbetarnas tid av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström (liksom att Gustav II Adolf var det), men det stämmer alltså inte.

18. Stundtals verkar det ligga ett märkligt extremmarxistiskt revolutionsromantiskt skimmer över framför allt den svenska populärhistorian och en total oförmåga att se till vad som faktiskt var bäst för SVERIGE OCH SVENSKARNA vid vissa specifika tidpunkter. Man verkar inte riktigt reflektera över varför SVENSKARNA AVSATTE KRISTIAN II OCH ENHÄLLIGT VALDE GUSTAV VASA utan istället utgår man från att Gustav bara var maktgalen. Man verkar också tro att bara man säger tvärtemot nationalromantikerna, så har man skrivit något antinationalistiskt, vilket man fått höra att man ska göra. Det slutar emellertid oftast med att man gravt demoniserar historiska svenskar och förminskar/avfärdar historiska händelser där Sverige blivit kränkt och/eller utsatt för övergrepp utifrån (som t.ex. av Kristian II). 

Det här präglar synen på hela Gustav Vasas regering. Han är en av de bästa makthavare vi har haft sett till vad han gör för landet! Det är oerhört orättvist att degradera honom till en psykopat och tyrann för att han inte tyckte det var okej att Nils Dacke levde rövare i Småland. Och Dacke kan inte ha varit en torpare. Det skulle ha varit väldigt svårt för en torpare att få fram 200 mark eller 12 oxar att betala i böter. Han kommer också från en av den rikaste jordbruksbygden i Småland som senare Axel Oxenstierna får som grevskap!

19. När jag försökt säga hur seriöst idiotiskt urusel den svenska populärhistorien om 1500-talet är till historiker, så har jag blivit avfärdad med att det generellt är dåligt och jag har även fått höra att jag inte vet något därför att jag inte är historiker och därför att jag skriver skönlitteratur. Men seriöst ser jag också historiker skriva att de inte har så mycket tid till forskning och detta bekräftades av en brittisk kompis som är journalist och jobbar på ett universitet i England. Det här tycker jag pekar på att seriösa hobbyforskare som är helt utan deadlines nog kan gå djupare i källorna, vilket jag har försökt göra. Jag har också försökt ta reda på varifrån allt som skrivs egentligen kommer. Detta för att försöka förstå syftet med alla dessa "omskrivningar" av historien. Vad har egentligen folk för syfte med att kalla Gustav Vasa psykopat och beskriva Kristian II som "charmig"? Vad får man ut av att förminska betydelsen av Stockholms blodbad? Vill man legitimera politiska massmord? Är det för att man tror det höjer ens egen status och ger en själv en plats i historieböckerna? För i så fall kan jag tala om att Stockholms blodbad och Gustav Vasa har nedvärderats och den senare även hatats sedan 1960-talet! Vad svenskarna aldrig har fått en chans att göra är däremot att lära känna Gustav Vasa och att höra Shanti Roney skrika att Cecilia Vasa är en hora (vilket jag har väldigt svårt att tro att Gustav Vasa någonsin skulle göra, men på 1500-talet betydde orden något!) på Kalmar slott är INTE att låta honom tala ur skägget.

Det finns en väldigt tydlig tendens till att man idealiserar England i den svenska populärhistorien och jag kan tycka att det finns mycket att lära därifrån när det gäller förmedlingen av historia. Det är däremot inget av detta som svenska populärhistoriker tagit till sig utan för att the Tudors är kända för att ha varit demoniska härskare som avrättade folk till höger och vänster, så tycker man att Vasarna kan ju inte ha varit annorlunda, för så var ju härskare under den perioden för Fursten skrevs då ungefär.

20. Jag är alltså inte historiker utan har en masterexamen i arkeolog och jag har valt att skriva skönlitteratur om det svenska 1500-talet. Det här betyder tydligen enligt riktiga svenska historiker att jag inte ska tas på allvar över huvud taget. På ett sätt kan jag förstå det. Den svenska populärhistorien är överlag dålig, men tar priset när det kommer till det svenska 1500-talet och de historiska romaner som har publicerats på senare år är många gånger under all kritik. Författarna av historiska romaner har verkligen tagit till sig av den tendens som finns även i populärhistorien att helt avfärda ALLT vedertaget och satsa på att låta fiktiva karaktärer helt skriva om historien. 

I de historiska romanerna som publicerats på senare år finns t.ex. en Cecilia Vasa som av oklar anledning får ett förhållande med en helt fiktiv kvinna som av någon anledning växer upp hos de NIO Vasa-barnen eftersom de tydligen inte kan leka med varandra och tydligen behövde vi också en roman där Gustav Vasa har en älskarinna och ett utomäktenskapligt barn i Dalarna. Inte konstigt att historiker kanske ser ner på en om man säger att man skriver skönlitteratur egentligen. Det betyder emellertid inte att ALL historisk fiktion görs på det sättet och det är heller inte mitt eget syfte med att skriva skönlitteratur. Med tanke på hur historiker ofta klagar på hur lite tid de har till att forska (något som styrks av en engelsk vän till mig som jobbar på universitet) kanske man heller inte ska underskatta seriösa hobbyforskare. De har ofta tid och faktiskt också intresse att leta djupare efter källor etc.

Det största problemet med blodbadet och 1500-talet i allmänhet verkar däremot vara att det inte finns så mycket publicerad seriös forskning om perioden och populärhistorien har präglats av vad jag kallas klickjournalistikhistoria (eller Game of Thrones-historia) inte sällan av samma typ som den som blir tydlig i P3 historia många gånger och särskilt i deras avsnitt om Kristian II. Jag tror inte detta problem hjälps av att man hela tiden hävdar att det inte finns källor till blodbadet och jag undrar många gånger var man inte letar. 

Jag har gått in i källorna helt och hållet för att försöka lära känna personerna (inte fördöma, offer- eller idiotförklara dem!) och se vad som är rimligt sett till perspektivet att även om det finns olikheter mellan oss, så finns det ännu fler likheter! Om ni nu prompt vill hävda att Gustav Trolle hade lagen på sin sida, tycker jag däremot ni bör ta en funderarare över om lagar alla gånger automatiskt har rätt. Som jag sa i början: försvarar ni även den lagstiftningen som idag ger Uganda rätt att avrätta HBTQ+-personer?

Mycket av detta och mer har jag tänkt (och tänker fortfarande) publicera mer ordentligt senare med ordentliga källhänvisningar och allt. Det här är skrivet ihop snabbt i ren frustration och ilska efter mycket tandagnisslande senaste veckan. Jag tänker inte svara på några som helst kommentarer eller frågor kring det hela heller. Jag vill bara få uttrycka vad jag själv hittat i källorna utan att bli helt överkörd av kommentarer i stil med: "Så tycker inte jag." KRISTIAN BLIR ALLTSÅ AVSATT I BÅDE I SVERIGE OCH DANMARK OCH SATT I FÄNGELSE!!! 

Jag skulle kalla det historieförfalskning om inte paret Harrison överanvänt det begreppet, så jag gör inte det. Charmig är ju dessutom en subjektiv bedömning och med tanke på den oerhörda våldsfetish som är tydligt framträdande i majoriteten av de populära skildringarna av det svenska 1500-talet idag är jag DÄRFÖR inte förvånad över att liknande epitet tillskrivs en sådan brutal man som Kristian II. Jag menar skulle man fråga Eva Braun, skulle man nog få höra att Adolf Hitler också var charmig...

Tre år

Idag (12 november 2020) är det tre år sedan jag startade denna blogg. Det är fortfarande roligt, men som ni kanske märkt har det inte blivit lika många inlägg på sistone. Jag har sedan en tid tillbaka lite skrivkramp, vilket gör att jag prioriterar att skriva på mitt försök till roman om Märta Leijonhufvud och inlämningsuppgifter på den kurs jag går framför att blogga. Det är också en hel del annat som händer i mitt liv just nu som kräver en stor del av mitt fokus.

Jag har insett att folk gärna avfärdar mig för mitt val att skriva skönlitteratur, men det betyder inte att jag faktiskt inte bryr mig om källor och fakta. Tvärtom tycker jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på fakta. Jag har svårt att förstå perspektivet att det skulle finnas för få källor för att kunna förstå den svenska/nordiska senmedeltiden och 1500-talet. Jag tycker att man kan få en okej bild av grundläggande personligheter och händelser. Däremot tycker jag inte att det finns nog uppgifter för att kunna skriva ordentliga biografier. Jag övervägde detta när jag började fokusera på Märta, men insåg att skönlitteraturen skulle ge mig andra friheter att utforska henne som person samt hennes relation till hennes familj och vänner (vars personligheter jag också vill utforska). För mig har skönlitteraturen blivit ett sätt att försöka levandegöra det förflutna på ett sätt som en historiebok inte kan och jag tror (och hoppas om det blir av) att det kan vara en inkörsport till historien för andra också.

Mitt nya djupdyk i konstvetenskapen i och med kursen i Dräkt- och interiörhistoria nu i höst har lett till att jag blivit styrkt i min tro att olika konstformer på många sätt kan vara bra om man vill förstå något. Som del av kurslitteraturen (Ni kan se en del av den på bilden ovan till höger.) har jag fått läsa stycken ur Baldesar Castigliones bok Hovmannen (Il Cortegiano) som är en bok som ofta refereras till (även om den inom populärhistorian i princip aldrig nämns eftersom man där istället helt koncentrerar sig på Fursten av Niccoló Machiavelli) och den framstod som så intressant att jag bestämt mig för att försöka ha tid att läsa den vid sidan om. Jag har inte kommit så långt än, men fascineras över hur oerhört detaljerad han är.

Bland det jag tycker har varit mest spännande att upptäcka med 1500-talet är historiesynen. Det behövde inte vara 100% faktamässigt korrekt utan handlade mer om att sprida moralisk kunskap. 1500-talet har ingen gräns mellan fakta och fiktion, något som jag inte känner är lämpligt att ta efter i historieforskningen eller populärhistorien. Vad jag däremot tycker att vi kan ta till oss är viljan att känna igen sig i historiska personer. Den moderna historieskrivning tenderar istället ofta framhäva olikheter (ofta med mer eller mindre evolutionistisk prägel). Samtidigt har jag märkt att det som Witold Rybczynski skriver i sin bok Home. A Short History of an Idea om att det faktum att vi blivit så besatta av att försöka rensa bort vår egen tid från historiserande framställningar i t.ex. olika konstformer eller i olika designkollektioner (Rybczynski pratar framför allt om Ralph Lauren, men nämner även Estée Lauder och Malcolm S. Forbes.) stämmer. Det tyder på att det är något vi saknar i det förflutna som den moderna världen inte riktigt kan ge oss. 

Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år

Idag (7 november 2020) är det femhundra år sedan det värsta terrordådet i Nordens historia började. Det har sagts väldigt mycket underligt om Stockholms blodbad inom den populärvetenskapliga historieförmedlingen i såväl Sverige som Danmark på senare år. Men den här femhundraårsdagen vill jag faktiskt inte ägna åt förminskningen av händelserna, försvaren av Kristian II och ärkebiskop Gustav Trolle eller märkliga försök att idiotförklara och skuldbelägga Kristina Gyllenstierna. Istället vill jag ägna ett inlägg åt ett förmedlingsförsök som jag faktiskt tycker är helt okej nämligen Medeltidsmuseets utställning Stockholms blodbad 500 år. 

Ett tecken på hur mycket kunskapen om Stockholms blodbad "sitter fast" är att Medeltidsmuseet i beskrivningen av utställningen på sin hemsida inte tagit hänsyn till det nya vittnesmål från Olaus Magnus som upptäcktes för bara några år sedan och som jag skrev om i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018). Medeltidsmuseet menar på hemsidan att bara 82 personer miste livet i Stockholm, men Olaus Magnus skriver att han såg fler än 120 personer dödas. Det finns en tendens till att nedvärdera vittnesmål när det kommer till 1500-talets Sverige, men särskilt som vi inte har några uppgifter på exakt hur många tjänstefolk som faktiskt dödades på Stortorget, tycker jag inte det finns någon orsak till att ifrågasätta vittnesuppgifter. Sist jag kollade var tjänstefolk också människor. Medeltidsmuseet ignorerar dock inte Olaus Magnus i själva utställningen. Man verkar tvärtom ha försökt att låna in boken i vilken han skrivit ner beskrivningen från Kungliga biblioteket, men fick nöja sig med en kopia.

Likadant hade man kanske kunnat undersöka lite om hur Kristian II tillsätter biskopar. Vare sig Didrik Slagheck eller Jens Beldenak är några "kunniga teologer" som Medeltidsmuseet påstår, utan har mer fått sina biskopstitlar för att Kristian II både ska få makt över kyrkan och för att de ska vara fullt medvetna om att de har honom att tacka för allt och att han kan ta ifrån dem det om de inte gör som han säger. Därför blir de danska biskoparnas (lyckade) försök att få honom avsatt i Danmark bara ett par år efter att svenskarna sparkat ut honom, faktiskt rätt spektakulärt. Inte heller skulle jag säga att man behöver ägna ännu mer tid åt att diskutera vem som var "drivande" och ansvarsfrågan. Att det är det som har tagits allt fokus, tycker jag snarare är anledningen till att forskningen om blodbadet sitter fast. Som arkeolog måste jag slå ett slag för att studera vad folk gör, vilket jag till min glädje upptäckte är en metod som används av Gender and Work-projektet vid Uppsala universitet. Det är min uppfattning att det finns mycket att hämta där. Den främsta responsen mot blodbadet: att svenskarna slänger ut Kristian är t.ex. om möjligt ännu mer förminskat än själva blodbadet.

Överlag tycker jag däremot att utställningen är helt okej. Stockholms blodbad är normalt sett väldigt frånvarande i Medeltidsmuseets utställningar som framför allt är fokuserad på medeltida (tror hög- och senmedeltida) vardagsliv i Stockholm och jag är glad att de har lyckats samla ihop Karl-Olof Björks träskulpturer som skildrar blodbadet och de huvudsakliga aktörerna. Normalt sett finns bara skulpturen av biskopen Hans Brask på museet och jag har länge velat se övriga skulpturer, så jag fann det därför väldigt trevligt att de lyckats samla alla igen. De är väldigt uttrycksfulla och personliga, men har samtidigt en grovhet som liknar medeltida träskulpturer.

Medeltidsmuseet har stundtals lite väl långa texter, men de är relevanta för ämnet och jag fick faktiskt lära mig ett par saker som jag inte hade koll på sedan innan. T.ex. att landsknektarnas härjningar i Stockholm efter blodbadet måste ha varit omfattande eftersom det nya rådet kräver av deras skotske ledare ett löfte att de knektar som använder övervåld ska straffas. Vad jag däremot inte sett att någon reflekterat över är att Stockholm var en stad full av änkor och barn. Att det finns så få män kvar i staden kan man misstänka är orsaken till att Gustav Vasa låter stockholmsborgaren Gorius Holste, som var lojal mot Kristian II, sitta kvar till en början.

En av texterna är en lång lista av folk som dödades av Kristian II både i Stockholm och i övriga Sverige och Finland. Däremot märkte jag att en person står med och att man har utelämnat en annan som har minst sagt lite annorlunda öden. En del av adelsmännen presenteras dessutom lite närmare tillsammans med sina vapensköldar. Jag hade önskat att man fick veta lite mer om dem, men bara listan gör att man får en uppfattning av omfattningen på händelsen. Jag uppskattar verkligen att det är en normal ton i texterna och inte den extremt upphetsade som är alldeles för vanlig i populärhistoriska skildringar av 1500-talets Sverige i allmänhet och i skildringar av blodbadet och Sturemorden i synnerhet. Inte minst personskildringarna är präglad av en helt annan lugn ton och ord som "psykopat" och "maffia" lyser helt med sin frånvaro. Istället får man en saklig genomgång av de inblandade som jag faktiskt uppskattade. Det mest dramatiska är det uppdukade rödfärgade bord som möter en direkt när man kommer in i utställningen och det är inte något som direkt stressar upp en på samma sätt som det jag kommit att benämna som "våldsporr" i texterna i utställningen Gustav Vasa talar ur skägget i t.ex. mitt inlägg Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020)

Jag tyckte också om att man inte gav en väldigt lång invecklad bakgrundshistoria till blodbadet med början i Magnus Erikssons maktövertagande i Sverige och Norge 1319 eller drottning Margaretas unionsbildande 1397. Det senare nämns, men istället för att berätta hela Kalmarunionens historia, har Medeltidsmuseet valt att bara göra en kortare sammanfattning för att sedan fokusera på blodbadet. Jag uppskattade också att man faktiskt inte ser det som hände i Stockholm som en isolerad företeelse utan faktiskt tar upp övriga platser där Kristian dödar folk i Sverige och Finland som ofta har skildrats som händelser under hans Eriksgata, vilket jag aldrig förstått.  

Något som jag saknade var mer om de svenska adelskvinnorna och -barnen som fängslas i flera år i Danmark. Detta brukar bara bli ett kort konstaterande i historieböckerna. Jag har fått intrycket att mångas syn på adligas fängelsetid är lyxliv på ett slott med utegångsförbud. Den bilden träder inte direkt fram i Per Brahes skildring av fängelsetiden. Han är yngst av de som överlever fängelseperioden och skriver om hur de får jobba hårt för mat och andra förnödenheter. Emot att det skulle handla om lyxliv står också att så många av kvinnorna och barnen dör, men Bo Eriksson menar att de skulle haft tid och ork att vara svartsjuka på varandra för att man strävade efter att ha högst status som fånge i sin bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, vilket jag skrivit om i mitt inlägg Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018). I inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) tog jag upp att det finns likheter med boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 där man lät boerkvinnorna och -barnen tyna bort i vad som kommit att kallas de första koncentrationslägren. Att Per Brahe dessutom skriver att de fick slita hårt för förnödenheterna gör parallellerna till koncentrationsläger ännu mer relevanta. Den enda av dessa kvinnor och barn som omtalas i Stockholms blodbad 500 år, trots att de borde räknas som Kristian II:s offer, är dock Kristina Gyllenstierna.

Som jag sagt innan har mycket "konstigheter" framlagts om blodbadet på senare år och det bästa med Stockholms blodbad 500 år är att Medeltidsmuseet inte brytt sig om merparten av dessa utan tagit fasta på uppgifterna om det. Man har en betoning på Stockholm, men tar samtidigt upp Kristians övriga dödande i Sverige och Finland som alldeles för ofta betraktas som något separat. Man skulle kanske ha kunnat gå in mer på dessa händelser (särskilt som de är mindre kända), men det är en liten utställning, så jag ser det inte som någon större brist. Särskilt inte som Medeltidsmuseet lyckats göra en utställning utan att hänge sig åt överdramatisk "våldsporr" som t.ex. den ovan nämnda utställningen Gustav Vasa talar ur skägget präglades av. Kort sagt en sansad, värdig utställning som jag blev positivt överraskad av.