I tredje avsnittet av Gåden om Danmarks første konge beger sig Cecilie Nielsen till Fyn och Ladbyskeppet; Danmarks enda kända skeppsgrav. Skeppet påträffades inuti en gravhög och såvitt jag kan förstå ligger det kvar att beskåda där. Skeppet var 21m långt och 3m brett och var enligt arkeologerna som grävde så fyllt av gravgods att det hade pressats ner på mitten. Fynden som påträffades i skeppet vittnar om att graven gjordes till en väldigt rik person från samhällstoppen som utifrån fynden könsbedömts som en man och de vittnar också om att han haft makt över ett större område än lokalsamhället. Han kallas ladbykungen och hans grav dateras till ca 925, d.v.s. före Gorm den gamle och Harald Blåtands regeringstid. Däremot finns det inga spår av honom själv. Det kan bero på bevaringsförhållande, men de 11 hästar och (minst) 4 hundar som han fått med sig har skelett som bevarats bra. Det finns även tydliga spår av ingrepp i högen så snart efter begravningen att det dess planktak varit färskt nog att bli till flis. Föremålen har i samband med intrånget blivit skadade och en del utrustning som man kan anta (baserat på liknande kända gravar) bör ha funnits där som t.ex. vapenutrustning saknas. Efter plundringen, heter avsnittet Den plyndrade grav och kan i skrivande stund (29 juni 2022) ses här.
Inom den svenska arkeologin har intrång i gravar under historisk tid diskuterats flitigt på senare år, inte minst när det gäller gravar från vikingatid. Ett av de tydligaste bevisen för detta är gravfältet Norra Björke 61 i Vittene ca 10 km öster om Trollhättan i Västergötland som Tore Artelius och Mats Lindqvist skrivit om i boken Döda minnen och beskrivs i huvudsak som ett urnegravfält. Det är en tradition som är vanliga i norra Europa (inklusive södra Skandinavien) under äldre järnålder.
Urnegravarna från äldre järnålder är emellertid inte de äldsta gravarna på platsen. Den äldsta graven är en stensättning från äldre bronsålder. Denna grav är enligt Tore Artelius och Mats Lindqvist orsaken till det fortsatta gravläggandet under järnåldern. Redan urnegravarna relaterar till den genom sin placering omkring den. Urnegravarna är den andra fasen av begravningar på platsen och inleds under förromersk järnålder på 500-talet f.Kr. och varar fram till äldreromersk järnålder. Man slutar begrava folk på gravfältet under århundradet efter Kristi födelse. Denna fas är delvis samtida med den boplats på vilken man hittade en av de viktmässigt största guldskatterna i Sverige. Denna guldskatt dateras till ungefär samma tid som urnegravfältet övergavs och kan relateras både till Sydskandinavien och till Rom. Guldfynden finns idag att se i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.
Det mest intressanta med Vittene (som förtjänar ett eget, mer ingående inlägg vid tillfälle) är emellertid enligt mig hur man under yngre järnålder förhållit sig till de äldre gravarna. Efter 700 år började man nämligen begrava folk i Vittene igen. Dessa gravar placerades både ovanpå och i de äldre urnegravarna och även om det, som Tore Artelius och Mats Lindqvist påpekar, inte är möjligt att bevisa, gör ändå dokumentationen från Vittene att man kan visa att man i yngre järnålder undersökte innehållet i de äldre urnegravarna rätt noga.
I urnegravarna påträffades bergartsavslag som behandlats på samma sätt som benen (De visar tecken på eldpåverkan och de har omsorgsfullt placerats i graven tillsammans med resterande material. Det här fenomenet (liksom att man ofta har påträffat urnegravfält i samband med undersökningen av vikingatida gravar) har noterats i samband med undersökningar av andra urnegravfält, bl.a. på Bornholm, men ingen har reflekterat mer över det före Tore Artelius och Mats Lindqvists genomgång i Döda minnen 2007. Vad som är intressant i Vittene är att stenavslag även påträffas i gravarna från yngre järnålder. Det kan ses som ett tecken på att man har stört de äldre gravarna och att de därför råkat komma med i de yngre. Men faktum är att de stenarna inte är hanterade på samma sätt som i de äldre gravarna och den yngsta av dessa är dessutom en skelettgrav som av gravskick och -riktning har tolkats som kristen. Därför är det rimligt att istället anta att man ansett det viktigt att inte bara relatera sina gravar till de äldre, utan också att härma deras innehåll. Som Artelius och Lindqvist skriver:
Att urnor står upp och ner eller ligger på sidan i urnegravarna är mycket vanligt förekommande. Lockstenar saknas ofta eller ligger bredvid urnan. Urnorna verkar ofta ha tömts på sitt innehåll. Nedgrävningarna som urnorna påträffats i uppvisar ofta spår av yngre störningar. Gravgroparna har profiler som visar att de grävts i mer än vid ett tillfälle. Har urnorna varit tomma på metallföremål, alltid saknat lockstenar, alltid stått upp och ned och endast innehållit lite brända ben. Eller har urnorna ibland tömts och sökts igenom? Även om det känns främmande för en del arkeologer att tänka i den riktningen, bör det ändå med all säkerhet ha förhållit sig på det senare viset i Vittene. Förhållandena som dokumenterades på gravplatsen ställer stora krav på arkeologen när det gäller att frångå den traditionella kulturhistoriska synen på den vanliga förhistoriska människan som passiv. (Döda minnen, Tore Artelius & Mats Lindqvist 2007, s123f)
Till skillnad mot det rätt positiva perspektivet som Tore Artelius och Mats Lindqvist har på ingrepp i urnegravarna under yngre järnålder förstår jag perspektivet på ingreppen i Ladbyskeppet i Gåden om Danmarks første konge som inte negativt direkt, men inte lika positivt. Cecilie Nielsen kontaktar arkeologiprofessor Jan Bill vid Oslo universitet och Aoife Daly som är expert på dendrokronologi. De har gått igenom det fyndmaterial som plundrarna av de kända norska skeppsgravarna i Oseberg och Gokstad lämnat efter sig. Intressant nog kunde Daly konstatera att virket i ett par av spadarna man funnit i Oseberg respektive Gokstad var så likartade att de kommer från träd som måste ha vuxit i samma skog. De har även kunnat datera plundringen till mellan 953 och 975, vilket är ungefär samtidigt som man menar att Ladbygraven också blev plundrad och ungefär samtidigt som Harald Blåtand regerar. Det skulle därför kunna vara han.
Jag ska erkänna att jag inte har detaljkunskaper om någon av de tre skeppsgravarna, men baserat på att dokumentärserien påstår att intrången i de tre skeppsgravarna varit brutala och respektlösa, vilket inte verkar vara fallet i Vittene. Det är en intressant tanke att det skulle vara Harald (som ju även var kung i Norge) och att han gör det för att makten nu ska börja med honom och inte med ladbykungen är en intressant tanke. Det är fullt möjligt att det kan finnas flera orsaker bakom intrång i äldre gravar än ett. Frågan är vad Harald gjorde med ladbykungen?
Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra (28 juni 2022) tycker jag inte att Harald Blåtand verkar vilja utradera sin mor Thyra utan snarare "modernisera" Jellingmonumentet. Därför vet jag inte om han egentligen bara är en iscensättare av sig själv som Adam Bak från Kongernes Jelling menar. Snarare verkar det ha varit viktigt för honom även att iscensätta sina föräldrar och att han fick sin makt från dem även om han, som Jan Bill säger var kung på ett helt annat sätt än andra nordiska kungar dittills hade varit. Om vi tror att han ligger bakom plundringarna av alla tre skeppsgravarna, skulle det kunna vara en maktkamp som ligger bakom med ladbykungens ättlingar. Eller möjligen kanske det inte var vanligt att danska kungatiteln gick i arv från far till son och att han måste försvara sin rätt som son till Gorm genom att förstöra innehållet i ladbygraven? Att han är den första danska kung som regerar i Norge (som vi vet) också skulle således kunna vara orsak till att han plundrar även Oseberg och Gokstad. Den stora frågan är väl: Vad gjorde han med ladbykungen själv?
Bilden visar Ladbyskeppet och är tagen från Wikipedia.
Harald hade givetvis även en mor som han omnämner på sin runsten i Jelling på Jylland. Även Gorm nämner henne på sin (den mindre av jellingstenarna) fast då givetvis som sin fru: Thyra Danebot. Det är hon som är ämnet för avsnittet två av Gåden om Danmarks første konge: På sporet av Thyra som i skrivande stund (25 juni 2022) kan ses från Sverigehär.
Runstenar är enligt runologen och arkeologen Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn en personlig manifestation som ska bevisa att personen har rätt till makt och vem hen har makten från. Intressant nog verkar Thyra vara den som legitimerar både Gorm och Haralds makt och hon är den som är nämnd på flest runstenar i Danmark.
På Gorms sten omtalas Thyra som "Danmarks bot" vilket länge trotts betyda prydnad, men idag har forskarna övergett denna tolkning av bot/bod och tror numera att det ska tolkas som stöd eller hjälp, vilket gör Thyra betydligt mer aktiv och handlingskraftig och tillskriver henne makt i sin egen rätt, något som blir tydligt även på de andra runstenar som t.ex. Læborgstenen där Ravnunge-Tue säger att Thyra är hans drottning som på den tiden var en kvinnlig variant av, men även frun till drott, en beteckning som i fornnordisk tid betydde ungefär kung. (Intressant egentligen hur begreppet kung senare under en period förefaller att bli relativt könsneutralt t.ex. finns ju Kung Märta även om Märta Leijonhufvud aldrig var kunglig i formell bemärkelse och ännu mer att det i samband med drottning Kristinas kröning 1650 proklamerades att "Nu är Kristina krönt konung..." och efter överläggningar verkar man även vid Ulrika Eleonoras kröning 1719 ha följt samma mönster. Även om Kung byxlös är ett öknamn från Albrekt av Mecklenburg är ju drottning Margareta ändå de nordiska ländernas "fullmäktige fru och rätta husbonde", men känner att en djupare diskussion om historiska kvinnor med manliga titlar nog får bli föremål för ett annat inlägg.)
Historikern Kasper H Andersen vid Moesgaard museum påstår att kvinnorna är i princip frånvarande i skriftliga källor, vilket jag funderar lite på. Jag tycker att det norröna materialet innehåller massor av olika kvinnor, inte minst om Thyra. De berättar t.ex. att hon var dotter till en jutisk storman som hette Harald och Saxo Grammaticus omtalar henne också, men då som dotter till en engelsk kung. Härifrån Uppland där en överväldigande majoritet av världens kända runstenar finns ter det sig även rätt märkligt med tanke på hur vanliga kvinnorna är på dem och Thyra är, enligt Lisbeth Imer som sagt den person som finns omnämnd på flest runstenar.
På sätt och vis skulle man nog kunna säga att Estrid Sigfastsdotter är en svensk motsvarighet till Thyra. Hon har ingen, och ska heller inte ha någon, plats i den svenska regentlängden, men hon är anmoder till Jarlabankeätten som vi faktiskt kan veta en hel del om tack vare att de var så flitiga runstensresare i området som idag kallas Runriket kring Vallentunasjön norr om Stockholm (Jag rekommenderar en rundtur i området om ni har vägarna förbi stockholmsområdet med bil. Hemsida finns här.). Genom runstenarna kan vi följa Estrids släkt från henne själv till hennes barnbarns barn. Hennes första make Östen försökte resa till Jerusalem, men dog i Grekland varpå Estrid reste runstenen U136 vid Broby bro efter honom. Tre av deras söner reste runstenen intill (U135) där de även bl.a. skriver att de gjorde en hög efter honom som inte är synlig idag, men som finns på kartor över området från 1700-talet. Den detaljen tycker jag är intressant sett till historien om att Harald Blåtand sägs vara begravd i Roskilde domkyrka även om hans kropp inte finns där.
Östen var inte den enda i familjen som reste utomlands. I det sydtyska klostret Reichenaus gästbok finns Estrid omnämnd tillsammans med två av sina söner Östen och Sven. I samband med en arkeologisk undersökning 1995 påträffades skelettgravar som utifrån gravskicket tolkats som kristna invid runstenarna och den försvunna högen. En av dem var en äldre kvinna som bl.a. fått med sig ett mynt från Basel i Schweiz, inte långt från det tyska klostret. Ihop med runstenarna och högen, är myntet ett argument för att kvinnan är Estrid och det är den gängse tolkningen även om vi givetvis inte kan vara 100% säkra. Kvinnans kranium har använts av Oscar Nilsson för rekonstruktioner av dels en yngre version som Stockholms läns museum har och dels en äldre som just varit utlånad till Vikingaliv, men som normalt finns på Täby bibliotek.
Estrid, Runriket och Jarlabankeätten förtjänar ett eget inlägg framöver, men de bevisar att man inte ska underskatta informationen man kan få ut ur runstenar. Även sagamaterialet nämner för övrigt Thyra och flera andra kvinnor. De är lite tveksamma för sin sanningshalt, men vi har ju nog med andra bevis för att säga att Thyra har funnits även om inget arkeologiskt material helt säkert kan kopplas till henne.
Dokumentären påstår att kvinnan tas ifrån sina rättigheter under medeltiden och att kristendomen tar ifrån dem rätten att tala i det offentliga. Jag tycker dock senare tiders forskning pekar på att ett sådant skifte kom senare. I Norden har vi t.ex. Ingeborg Håkonsdotter, heliga Birgitta, drottning Margareta samt Filippa och inte minst drottning Dorotea av Brandenburg som är en av (om inte den) främsta orsaken till konflikterna under Sturetiden i Sverige. Danska historikern Grethe Jacobsen kom också ut med boken Magtens kvinder før enevælden tidigare i år. I den berättar hon bl.a. om kvinnliga länsherrar i Danmark i förmodern tid. Kanske det ska tolkas som en tradition som går tillbaka till Thyra som alltså blev beskriven som en kvinnlig drott?
En 360m lång skeppssättning har påträffats i Jelling. Denna omringar Nordhögen och man gissar på att Gorms runsten kan ha varit placerad i dess stäv. Det är inte helt omöjligt att denna är gjord till Thyras ära även om det är svårt att säga säkert. Särskilt som Harald Blåtand omformar hela Jelling med en storhög i skeppet och en palissad av ekträ. Allt byggt med samma geometriska precission som i ringborgarna, vilket Adam Bak från Kongernes Jelling menar är ett tecken på inflytande från det kristna Kontinentaleuropa.
Cecilie Nielsen talar om att Harald Blåtand offrar sin mors plats i historien, men jag skulle nog mer vilja säga att han "moderniserar" den. Det är ju inte så att han helt utrotar moderns minne. Hans runsten omnämner ju henne. Däremot verkar det som att han försöker omstöpa Jelling som symboliskt monument genom att ta in en ny kristenbyggtradition som han anpassar efter lokala förhållanden. Det är lite likt den hög (A1) som undersöktes arkeologiskt på gravfältet Norrsunda 59 i Valsta i Uppland. Jag själv skrev om den och gravfältet i min masteruppsats, men mer officiellt har projektledaren för undersökningen Gunnar Andersson skrivit om den i bl.a. rapporten Valsta gravfält. Arlandabanan: arkeologisk undersökning: Uppland, Norrsunda socken RAÄ 59, Dnr 3196/92 och i Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Högen anlades ovanpå sex gravar som från äldre järnålder. Ett arabiskt mynt i västra delen av dess kärnröse ger en datering till 773/774 e.Kr för anläggandet. Kring år 1100 öppnar man högen och placerar stenkistor i en korsform mitt i högen. Det verkar med andra ord som att man vill ta med sig det gamla in i det nya, något som faktiskt verkar ha varit meningen även med högens ursprungliga anläggning också då man byggt den ovanpå ännu äldre gravar. Man verkar helt enkelt ha velat ta med sig det gamla in i det nya. Kan det vara så Harald Blåtands ombyggande av Jelling också ska tolkas?
Bild1 visar de båda Jellingstenarna och är tagen från Wikipedia.
Bild 2 och 3 är rekonstruktionerna av Estrid Sigfastdotter
Bild 4 visar högarna och kyrkan i Jelling och är tagen från Wikipedia.
I november 2021 visade DR(Danmarks radio) dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge. Den går i skrivande stund (25 juni 2022) att se från Sverige här. I den undersöker den danska historikern Cecilie Nielsen början på den danska regentlängden. På t.ex. danska kungahusets hemsidakan man läsa att den första danska kungen var Gorm den gamle, men stämmer det?
Som arkeolog har jag haft ett intresse för järnåldern, vikingatiden och den tidiga medeltiden. 2015 skrev jag min masteruppsats i arkeologi om gravskickets förändring under kristnandet av Sverige baserat på två gravfält i Uppland (Den finns att läsa här om någon är intresserad av det.). Därför tycker jag ämnet för dokumentärserien är intressant, men det är inte bara därför jag gillar serien. Även Cecilie Nielsens sätt att förmedla och upplägget av serien är uppfriskande.
Hon förmedlar vad forskningen på senare år har visat, men istället för att komma med en helt ny version av historien, utgår hon ifrån den som redan finns och försöker gå till botten med varför den är som den är. Hela serien inleds med frågan: Varför börjar den danska regentlängden som den gör? En undran som sedan upprepas i inledningen av varje avsnitt, vilket förankrar syftet med serien och fungerar som en röd tråd genom och mellan avsnitten. Hennes resa mot kunskap och själva forskningsprocessen blir ett mål i sig med förmedlingen och hon tar flera danska historiker, arkeologer och övrigt musei- och kulturarvsfolk till hjälp som hon hela tiden kommer med frågor till och som får berätta om vad de vet. Nielsen kommer också ofta med frågor till både sig själv/tittarna om det hon just lärt sig, vilket fördjupar inblicken i hennes egen tankeprocess. Jag förstår givetvis att serien är väldigt upplagd i förväg och det är tydligt att hon vet var hon ska leta, men kunskapsresan framstår ändå som relativt naturlig och hennes nyfikenhet och entusiasm framstår som äkta och smittar av sig. Att hon låter publiken följa med i forskningsprocessen gör också att hon aldrig talar ner till dem utan upptäcker historien och de historiska personerna tillsammans med tittarna.
När jag läste arkeologi, hade jag en lärare som sa att det bästa sättet att börja forska om ett ämne är att utgå ifrån det man redan känner till och sakta gå mot det man inte känner till. Det verkar som att det är någorlunda så Cecilie Nielsen också valt att gå tillväga. Åtminstone börjar hon att undersöka Gorm den gamle och hans son Harald Blåtand i första avsnittet Haralds spin.
Det finns inte så mycket information om Gorm, men desto mer om Harald. Därför blir Cecilie Nielsens första stopp Roskilde domkyrka som är gravkyrka åt danska kungligheter och där sägnen också menar att Harald Blåtand är begravd (Ni kan se en bild på graven här ovan).
Adam av Bremen var en tysk kyrkoman som på 1000-talet skrev krönikan Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum (Historia om Hamburgs stifts biskopar) och är i Sverige nog mest känd för berättelsen om hednatemplet i Gamla Uppsala, men han berättar också om Harald Blåtand. Kanske inte egentligen jättekonstigt om man antar att det är sant att en av Adams uppgiftlämnare är Haralds barnbarns barn Svend Estridsen. I Gåden om Danmarks første konge skildras historien genom en animation och jag vill ge en stor eloge till serien för att inte skildra våldet vare sig överdramatiskt eller sensationalistiskt.
Vi får veta att Haralds son Svend Tveskägg gjorde uppror mot sin far. Harald flydde till sina allierade i södra östersjöområdet där han blev upphunnen av Svends män och blev dödad. Därefter ska "hären" enligt Adam av Bremen ha tagit med sig Harald hem för att begrava honom i Roskilde. Arkeologiska undersökningar av hans grav har emellertid visat att den är tom och att han troligen aldrig legat där. Man kan ju undra varför Adam skriver så, men Cecilie Nielsen lämnar inte något riktigt svar på det, men det är ju inte heller syftet med dokumentären. Däremot har hon insett att hon inte bara kan hitta kunskap i skriftliga källor: "Som historiker er jeg nødt til att undersøge det her på en anden måde. Jeg er nødt til att alliere mig med mine noget mere jordnære fagfæller arkæologerne."
Historie og arkæologi arbejder meget sammen. Vi kan ikke komme nogen vegne udan hinanden.
~ Adam Bak
Utöver monumenten i Jelling på Jylland (som Nielsen återkommer mer till i avsnitt två), är Harald Blåtand arkeologiskt mest känd för de stora ringborgar som han byggde mellan slutet av 970- och det tidiga 980-talet: två på Jylland, två på Själland och en på Fyn. En av seriens brister är enligt mig att man inte tagit med det s.k. Östdanmark som idag i huvudsak är svenskt med bl.a. Skåne. Det finns nämligen åtminstone en känd borg i skånska orten Trelleborg och eftersom de landskapen länge var danska, hade det varit kul att få veta hur mycket makt danska kungar hade där redan då.
Ringborgarna finns inte omnämnda i skriftliga källor, men är noggrant byggda med en väldigt strikt geometrisk och symmetrisk konstruktion med en korsväg i mitten som delar in borgen i fyra lika stora delar där fyra hus är placerade i en fyrkant på centimetern likadant i relation till varandra. Efter Harald blåtand är nästa danska kung att manifestera sin makt genom byggnadsverk Christian 4 vars gravplats i Roskilde domkyrka Cecilie Nielsen besökte tidigare i avsnittet.
Trelleborg är även namnet på en ringborg utanför orten Slagelse på Själland som Cecilie Nielsen besöker. Det är den bäst befästa av ringborgarna och har två vallar. Där finns tecken på strid. T.ex. har flera pilar hittats i vallen och två av portarna verkar ha blivit nerbrända. I förborgen har även tre massgravar påträffats. Den största innehåller tio unga män på mellan 20 och 35 år. Det är oklart vad de dött av, men en individ har fått benet avhugget vid knät. Även om det finns danskar, kommer mer än 50% av de döda från Norge och slaviska områden där skriftliga källor berättar att Harald Blåtand hade allierade. Arkeologen Christine Frank Larsen som är museichef på Vikingeborgen Trelleborg tror också att de icke-danska männen kan vara legosoldater.
Dateringarna av borgarna ihop med uppgiften om att Svend Tveskäggs uppror mot Harald sker under 980-talet gör att jag funderar på om inte spåren av våldsamheter i Trelleborg kan vara spår av upproret. De många borgarna kan trots allt ses som en reaktion på oroligheter och de behöver inte nödvändigtvis komma utifrån. Jag tycker egentligen att det är barnsligt att prata om "historiska segrare" för som svenska historikern Maria Sjöberg säger i Introduktionen till En samtidig världshistoria har historien inget slutmål, men Svend tar ju makten från sin far och kan det kanske vara en orsak till varför ringborgarna inte nämns i skriftliga källor?
Byggandet av ett flertal borgar inom ett begränsat område under en viss tid får mig som svensk arkeolog lätt att tänka på fornborgarna på Öland. Dessa är äldre än de danska ringborgarna, men särskilt efter undersökningarna av Sandby borg där man påvisat att en massaker på borgens invånare inträffade. Jag har inte hållit mig uppdaterad om undersökningarna där på sistone, men vet att man åtminstone under en period diskuterade att de som haft ihjäl alla människor måste ha blivit insläppta då det inte finns några tecken på attack mot eller belägring av den på samma sätt som i Trelleborg. Om man vill tala om kopplingar till Danmark finns det även sådana bland de öländska borgarna. T.ex. är Gråborg väldigt intressant med det intilliggande Sankt Knuts kapell, vigt åt den danske helgonkungen Knut, som dateras till 1100-talet. En sägen berättar också att danske kungen Valdemar den stores fru Sofia av Minsk ska ha vuxit upp där. (Sofia och Valdemar är för övrigt släkt med Svante Sture, vilket jag skrev om i inlägget Svante [10 juni 2022].)
Haralds fru Tove Mistivojsdotter nämns inte mer än att hon är dotter till obotriternas furste och reser en runsten. Obotriterna var en slavisk grupp som ingick i samlingsbenämningen vender och som levde i södra östersjöområdet. Dokumentären är lite oklar på den punkten, men jag tror att det kan vara till dem Harald flydde från Svend.
Vi arbejder ikke langsomt. Ting tager tid, när det skal gøres grundigt
~ Leif Plith Lauritsen
Haralds ringborgar är inte de äldsta kända borgarna i Danmark. Arkeologen Leif Plith Lauritsen från Museum Lolland-Falster visar Cecilie Nielsen en jättestor borg som hittades på den danska ön Falster för cirka 10-20 år sedan. Den är 50% större än den största av Harald Blåtands ringborgar och är därför den största kända borgen i Sydskandinavien. Den finns omnämnd i en skriftlig källa om en vendisk attack mot danska staden Århus 1158 där venderna brände staden, men inte lyckades inta borgen på hemvägen. Den är mycket mer utdragen i sin form än ringborgarna (Jag har inte varit där, men på TV-bilderna ser det ut som att den följer topografin i området.) och dateringar säger att den har en brukningstid mellan ca 770 och 1200. vilket visar att det fanns kungar före Harald. Frågan är vilka de var. Nielsen återvänder till Jelling där hon avslutar avsnittet med att konstatera att både Gorm och Harald nämner samma kvinna på sina runstenar där och som kommer vara ämnet för avsnitt två: Thyra danebot.
Bilden visar Harald Blåtands grav i Roskilde domkyrka och var tagen av mig själv under ett besök där i juni 2022.
10 juni står det Svante i den svenska almanackan och för läsare av den här bloggen kan väl ingen ha undgått att förstå att en av mina favoriter bland historiska personer är Svante Sture.
Idag är Svante ett relativt vanligt namn i Sverige. Enligt Statistiska centralbyråns namnsstatistik har 8413 män och två kvinnor namnet som förnamn varav 5058 män har det som tilltalsnamn (5 juni 2022). Men vad betyder namnet? Varifrån kommer det? Och hur kommer det sig att Svante Sture fick heta just Svante?
Alla tre frågor är egentligen hyfsat lätta att svara på: Svante är ett slaviskt namn som betyder helig och Svante fick troligen namnet från sin farfar, riksföreståndaren Svante Nilsson.
Jag har inte lusläst alla tillgängliga släktträd från 1500-talets Sverige, men utifrån de jag har läst är namnet oerhört ovanligt i Svante Stures samtid. Faktum är att jag bara hittat det i den gren av ätten Natt och Dag som den yngre Sture-ätten tillhörde. Så hur hamnade det egentligen där?
Svante är, som sagt ett slaviskt namn. Det är en förkortning av Svantepolk. Det i sin tur är en skandinavisering av namnet Святополк (Svjatopolk) som är namnet på flera medlemmar av Rurikätten som länge styrde Kyivrus-riket.
Under vikingatiden och medeltiden fanns det många kontakter mellan Norden och slaviska områden i Central- och Östeuropa. T.ex. giftes svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd bort med Jaroslav I av Novgorod och blev senare helgonförklarad som Sankta Anna av den ortodoxa kyrkan något som Rune Edberg belyst i boken Ingegerd. Olof Skötkonungs dotter: ett kvinnoöde från vikingatiden. Man kan i sammanhanget också nämna svenske kungen Inge d.ä och drottning Helenas dotter Kristina som giftes bort med Mstislav Vladimirvitj av Novgorod. De fick bl.a. en son som hette Svjatopolk, men det är på sätt och vis med deras dotter Ingeborg av Kyiv som man kan säga att historien om varför Svante Sture heter Svante börjar.
Jag hade knappt något intresse alls av genealogi när jag började med mina djupdykningar i 1500-talet för fem år sedan. Åtminstone utanför min egen släkthistoria. Men det är något som var viktigt för Svante Sture, Märta Leijonhufvud och de andra människorna vars liv, kultur och samhälle jag valt att utforska närmare de senaste fem åren. Därför måste det vara viktigt för mig för att jag ska förstå dem. Det är lite som Peter Jackson beskrev hur han tänkte sig kring filmatiseringen av Lord of the Rings: "We made a promise to ourselves at the beginning of the process that we weren't going to put any of our own politics, our own messages or our own themes into the movies. What we were trying to do was trying to analyze what was important to Tolkien and to try to honor that. In a way, we were trying to make these films for him, not ourselves."
Jacksons citat stämmer väl överens med hur jag ser på historieförmedling. J.R.R. Tolkiens "historia" må vara fiktiv, men det är hans historia som förmedlas och inte Peter Jacksons liksom det är Svantes och Märtas historia jag vill förmedla och inte min egen. Därför måste jag försöka förstå dem och det som är viktigt i deras liv måste således vara viktigt för mig och mycket blir intressant när man sätter sig in i det.
Under hela 1900-talet talade forskare gärna om ättesamhället under vikingatid och medeltid. Enligt Dick Harrison i Sveriges historia: medeltiden kommer detta från 1800-talets Tyskland där rättshistoriker utvecklade teorin som senare spreds till andra vetenskaper. Ätten ansågs vara social föregångare till sociala enheter som stånd och klass och bördsrätten sågs som en rest av en kollektiv ättemässig äganderätt till jord. Detta perspektiv har emellertid övergivits sedan de sista decennierna av 1900-talet.
Historikern och genealogen Kaj Janzon tar också upp detta i Vapenlikhetsfällan. Vapen och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen. Han skriver bl.a. att "indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen [är] en tidigmodern import från kontinenten." Janzon menar att det inte är hur medeltidens svenskar såg på släktskap då man snarare utgick från den individ vars släkt skulle redovisas än från en särskild anfader/-moder. Släktskapet räknades därför bilateralt, d.v.s. att moderns släkt var lika viktig som faderns. Även Harrison är inne på detta i ovan nämnda bok och det är också uppenbart om man studerar Svante Stures släktträd att man inte kan förstå vare sig han heter Svante eller Sture om man inte räknar med kvinnliga släktingar.
Som jag skrev i inlägget Efternamnet Sture (14 juli 2021) härrör Natt och Dag-Sturarnas Sture-namn från Svante Stures farfars far Nils Bosson Sture (mest känd från slaget vid Brunkeberg1471) respektive hans pappa, riksföreståndaren Sten Sture d.y. Den förre tog namnet från sin mamma Katarina/Karin Sture. Därför är det en grov förenkling att påstå att Sten Svantesson tog namnet Sture av propagandaskäl för att heta samma sak som riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (Det här är väldigt typiskt för hur begreppet propaganda används, vilket jag bl.a. skrev i inlägget Samtid och historia [1 maj 2022].). Det är lika mycket släktskäl som ger honom rätten till namnet. (För övrigt är de båda Sten Sturarna släkt, vilket vi kommer se längre ner i detta inlägg.)
Hur Svante-namnet hamnade hos Natt och Dag-Sturarna kräver en lite längre genealogisk utläggning än den om Sture-namnet och som sagt kan den sägas börja med Ingeborg av Kyiv. Hon gifte sig med den danske prinsen Knut Lavrand. De fick bl.a. sonen Valdemar den store (Namnet Valdemar är för övrigt en skandinavisering av det slaviska namnet Vladimir.) som är kung i Danmark 1157-1182 och som är mest känd för att ha besegrat venderna. Valdemar gifte sig med Sofia av Minsk och de fick bl.a. sonen Valdemar Sejr som regerade Danmark 1202-1241 och som drev korståg i Estland.
Valdemar Sejr var gift två gånger, men han hade även en frilla, Guttorm jarls dotter Helena. Med henne fick han sonen Knut Valdemarsson som var hertig av Estland, Blekinge och Lolland. Med Knuts son kom namnet Svjatopolk till Norden, men i den skandinaviska formen Svantepolk.
Svantepolk Knutsson (Skarsholmsätten) hade Viby i Östra Ryds socken i Östergötland som sätesgård och blev någon gång mellan 1293 och 1305 lagman i landskapet. Han var även svenskt riksråd åtminstone mellan 1288 och 1305. Nämnas kan också att han stod på kung Birger Magnussons sida i hans bråk med sina bröder som jag skrev om i inlägget Nyköpings gästabud (10 december 2019).
Svantepolk var gift med kung Sverker d.y:s dotterdotter Benedicta/Bengta Sunesdotter (Folkungaätten). Hon är mest känd från folkvisan Junker Lars klosterrov som handlar om hur hon rymde från Vreta kloster till Norge med en annan östgötsk lagman vid namn Lars Petersson som dog efter bara några år. Hon var dessutom svägerska till kung Erik läspe och halte. Med Svantepolk fick hon bl.a. dottern Ingeborg som i sitt andra äktenskap med Tune Anundsson (Vingätten) kom att bli en anmoder till Sjöblads-Sturarna. I sitt första, med Johan Filipsson (Aspenäsätten) blev hon, som ni nog redan listat ut eftersom hon är med i det här inlägget, anmoder till Natt och Dag-Sturarna genom sonen Knut Jonsson (Aspenäsätten).
Knut var riksråd hos kung Birger Magnusson 1305, men var 1307 hertigarnas löftesman. Liksom sin morfar var han lagman i Östergötland 1310-1347 och han kom även att ingå i Magnus Erikssons riksråd som agerade som förmyndarregering. 1322 övertog han också drots-titeln från Mathias Kettilmundsson. Han gifte sig med Katarina Bengtsdotter från lagmannagrenen av folkungaätten. Hon var moster till heliga Birgitta och Birgitta uppfostrades hos dem efter att hennes mor hade dött. Katarina och Knut hade emellertid även egna barn. Dottern Cecilia är den som gifte in sig i Natt och Dag-ätten (med Bo Nilsson) och blir farfars farfars farfars mor till Svante Sture. (Hennes dotter Märta gifter sig för övrigt med Algot Magnusson från Sjöblads-Sturarna 1381.)
"Svjatopolk"-namnet återkommer inte i släktlinjen förrän Cecilia och Bos barnbarns barn Bo Stensson döper en av sina söner till det varför jag väljer att göra ett hopp ett par generationer här. Då i den i Sverige mest kända kortformen Svante. Det är Bo Stensson som gifte sig med Karin Sture och som även är pappa till Nils Bosson Sture.
Nils Bosson Sture och hans hustru Birgitta Karlsdotter (Bonde) döpte också sin son till Svante. Han kom att bli svensk riksföreståndare och farfar till Svante Sture vars far, riksföreståndaren Sten Sture d.y. han fick ihop med Iliana Gädda. Med andra ord är vi tillbaka där vi började och efter Svante verkar det ha fått en större spridning i svensk adel med hans och Märta Leijonhufvuds döttrar.
Jag inser att det inte är jätteroligt med uppradning av en massa släktingar till Svante Sture. Som sagt går det att förklara Svante Stures namn enbart med att han döpts efter sin farfar, men det förklarar ju egentligen inte alls hur en skandinaviserad kortform av ett slaviskt namn blev ett vanligt namn i Sverige. Det är därför det känns så mycket mer tillfredsställande att verkligen gå till botten med ursprunget. Svante har ju givetvis en släkt på sin mammas sida som är minst lika intressant sett till vem han delar mormor (Sigrid Banér) med och således vem som är hans moster t.ex. Men det får bli ämne för ett annat inlägg.
Min ena katt har jag döpt till Svante efter Svante Sture. Ni kan se honom på bild här ovan.
Det var en gång en härskare i ett land som bestämde att han hade rätt att härska i ett av sina grannländer. De båda länderna hade tidigare i historien ingått i en union. Ett stort problem för honom var att grannlandet hade självstyre och att befolkningen där tydligt sagt ifrån att man inte ville veta av unionen längre. Snart hade härskaren tagit sig in i grannlandet med våld och började hänsynslöst döda grannlandets befolkning och plundra det redan väldigt fattiga landet, på alla dess tillgångar. Som stöd hade härskaren även en högt uppsatt kyrkoman och när folk omkring honom undrade vad han egentligen höll på med, förklarade han att det bara handlade om terrorister.
Intelligenta som ni är, har ni nog redan konstaterat att det är Kristian IIsom berättelsen handlar om, men visst liknar hans handlingar en viss härskare i öst idag? Nu när vi står med överväldigade bevis för den senares extremt brutala övergrepp på sitt grannlands befolkning, kanske det är dags att faktiskt börja ifrågasätta det, enligt mig smått bisarra, försvar av Kristian och legitimering av hans övergrepp på svenskarna i sin samtid. Inte minst hur man har rättfärdigat Kristians övergrepp med att han läste Niccoló Machiavellis berömda bok Il Principe (Fursten).
Som jag skrev i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019), finns det all anledning att tro att Machiavelli hade helt andra syften med sin text än vad de flesta idag verkar ta för givet. Jag rekommenderar fortfarande väldigt varmt Don MacDonalds TED-talk Learning to love Machiavelli om Machiavellis liv. Som han säger, framstår inte Machiavelli alls som särskilt "machiavellisk". Enligt MacDonald är det inte jättekontroversiellt att säga detta i akademiska sammanhang. Åtminstone inte i USA. Här i Sverige däremot, verkar förvånansvärt många ännu tolka Machiavelli bokstavligt och likadant är det i populärkulturen världen över.
Här i Sverige råder det dessutom inte bara missuppfattningar om Machiavelli som person och syften, utan även om när Fursten egentligen publicerades. I sin artikel Kristian II - I Machiavellis fotspår som svenske historieprofessorn Lars-Olof Larsson skrev till tidningen Populärhistoria 2001 menade han att Fursten publicerades 1513, samma år som Kristian II blev kung och han rättfärdigar Kristians övergrepp på svenskarna genom att hävda att han bara följde Machiavellis principer. Larsson har emellertid fel (Problemet med att den tydligt tendentiöse Larsson blivit en i princip helt oemotsagd "sanningssägare" om svenskt 1500-tal är ett ämne för ett annat inlägg.). Även historikern Erik Petersson använder Machiavellis bok för att lägga fram bilden av Kristian som en ideal härskare på 1500-talet i Furste av Norden : Kristian Tyrann.
Här finns dock vissa problem i tolkningarna. Ja, Fursten skrevs 1513, men den publicerades faktiskt inte förrän 1532, alltså långt efter att Kristian blivit avsatt i både Sverige och Danmark (1521/3 respektive 1523) varför man nog inte kan säga att han läste den och "hämtade inspiration" därifrån. Lars Ericson Wolke menar emellertid i sin artikel Renässansfurstarna: bildning och makt i Populärhistoria att det inte spelade någon roll om renässansens makthavare läste Fursten eller inte eftersom det var ett ideal som var så allmänt spritt.
Vad de, och så många andra missar, är att tonen i Fursten är tydligt ironiserande vilket passar bättre ihop med den bild av Machiavelli som Don MacDonald presenterar både i sitt TED-talk som ni kan se ovan liksom i sin serie-bok som ni kan köpa på MacDonalds hemsida. 1500-talet är dessutom vad Walter J. Ong kallar en muntlig kultur i sin bok Muntlig och skriftlig kultur. Tekonologiseringen av ordet om än inte en primär mening där skriftligheten totalt saknas som är hans huvudfokus i boken.
Ong beskriver hur folk i muntliga kulturer lär sig på ett helt annat sätt än de i skriftliga som studerar genom att läsa texter. I muntliga kulturer lär man sig istället genom exempel och förebilder, vilket faktiskt är tydligt i Kristian II:s fall. Kristians pappa Hans utför trots allt även han ett blodbad i Sverige 1505 som kommit att kallas Kalmar blodbad. I sin bok Stockholms blodbad undrar Dick Harrison varför detta blodbad inte väckt större uppmärksamhet. Som jag skrev i inlägget om boken, Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) är det tydligt att faderns agerande gentemot svenskarna utgör inspiration för Kristian och om jag ska gissa på varför eftermälet kring det förra varit så svalt är det för att det så tidigt hamnade i skymundan då sonen drog massmördandet av svenskar så pass betydligt mycket längre.
Jag har länge tyckt att det funnits indikationer på att "machiavellismen" är en modern konstruktion, eftersom jag inte hittat några indikationer på att den vållar mycket uppståndelse i 1500-talets Europa förrän efter bartolomeinatten i Frankrike 1572 som den gavs skulden för vilket resulterade i att den brändes. Jag har tidigare antagit att det var en italiensk "uppfinning" eftersom Benito Mussolini sägs ha influerats av att ta Fursten som en lärobok i despoti, men 7 februari i år (2022) publicerade Andrew Gibson inlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics på Journal of the history of ideas.
Han förklarar att den tyske historikern Friedrich Meinecke under första världskriget kände ett enormt behov av att försvara nationalismen som ideologi efter att den fått sig en rejäl törn under kriget. Resultatet blev Die Idee der Staatsräson in der neueren Geschichte som publicerades 1924 och som kom i engelsk översättning 1957 med den talande titeln Machiavellism: The Idea of the Reason of State in Modern History (Jag har planer på att läsa denna om den finns tillgänglig, men det är inte prioriterat för mig i nuläget.).
Ett försvar av den moderna nationalismen ledde således till att skapa en bild av en helt annan tidsperiod som påstod att alla Europas makthavare i princip konstant begick övergrepp på sina undersåtar. Detta i en tid då flera makthavare faktiskt utövade makt på det sättet. Att döma en hel tidsperiod utifrån en enda bok känns också väldigt märkligt. Ska vi då också döma hela 1900-talet utifrån Adolf HitlersMein Kampf? Det är trots allt en bok som faktiskt skrevs för att tas bokstavligt.
Som Lauritz Weibull skriver i sin artikel Stockholms blodbad fick Hansdet svenska riksrådet att välja Kristian II till sin efterträdare 1497 och ihop med att Kristian 1520 fick det svenska riksrådet att välja hans son Hans till sin efterträdare och krävde att få krönas till arvkung av Sverige genom att hävda släktskap med Erik den helige, kan man ju börja undra över 68-vänsterns ilska över att Gustav Vasa (officiellt) fick Sverige gjort till ett arvkungadöme. Man kan också fråga sig om detta var officiellt bindande i alla lägen eller om förledet val- i begreppet valkungadöme faktiskt spelade roll. En känd passage i den medeltida Västgötalagen är trots allt "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ." Det är inte heller så att svensk historia (såväl före som efter Kristian) inte innehåller några kungaavsättningar. Dessutom verkar det inte ha varit drottning Margaretas idé med Kalmarunionen att utplåna det svenska riksrådet eller det svenska självstyret.
Drottning Dorotea av Brandenburg däremot skapade en situation kring sin morgongåva (Närke och Värmland) som ledde till att hennes andra make, Kristian I började betrakta Sverige som sin ägodel (inte helt olikt det brittiska imperiet som det fungerade under den tidigare halvan av 1900-talet) och även om han gav upp efter slaget vid Brunkeberg, verkar inte hans son och sonson sett saken som avgjord och särskilt den senares handlingar liknar väldigt mycket britternas i samband med de s.k. boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 (döda männen och sätt kvinnorna och barnen att långsamt tyna bort i fängelse/läger), vilket jag skrev i inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019).
Trots det tydliga svenska motståndet till unionen och det, av allt att döma, relativt välfungerande inhemska svenska styret, verkar det finnas en gammal feltolkning om att den svenska staten upplöstes under den s.k. Sturetiden på 1400-talet vilket bl.a. uttrycks i Albert Vejdes inlägg om Nils Dacke i Svenskt biografiskt lexikon. Kanske är det därför det är så svårt att se den, enligt mig tydliga, imperialismen i den danska kungamaktens agerande gentemot Sverige från Kristian I till Kristian II. Ett annat problem är att man i princip alltid isolerat Stockholms blodbad från de andra övergreppen som Kristian II gjorde på svenskar som alltså blivit lovade amnesti (igen något som inte är helt olikt hur herren i öst lovade att inte attackera sitt grannland tidigare i år), men det spelar väl ingen roll om grannlandet är fullt av nazister (Förlåt kättare!) och behöver rensas...
Jag har sett flera analyser av flera personer som kan bra mycket mer om "militära operationer" än jag på internet som menar att dagens härskare saknar manskap till att kunna hålla en ordentlig ockupation av sitt grannland, men att det finns metoder för att ändå upprätthålla en sådan:
Man kan döda och invalidisera unga män.
Man kan låsa in kvinnor och utnyttja dem sexuellt och/eller till tvångsarbete.
Man kan bemöta motstånd med kollektivt våld.
Vi har tyvärr sett bevis för att detta är något dagens härskare gör i sitt grannland (men även i tidigare krig där hans militära styrkor deltagit på senare år) och det finns även indikationer i källorna på att detta är metoder som Kristian II använder sig av. Det är här som det problematiska i att skilja Stockholms blodbad från, vad man kallar, Kristian II:s "Eriksgata" kommer då det verkar som att man menar att det är flera isolerade händelser och inte något som kontinuerligt sker under hela tiden Kristian befinner sig i Sverige.
Jag skrev om Medeltidsmuseets utställning Stockholms blodbad 500 år i inlägget Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år(7 november 2020) och var nog mer positiv till den än jag kanske borde ha varit vi närmare eftertanke. De förnekade inte Kristians övergrepp på befolkningen i resterande delar av Sverige (och Finland). Dels radade man upp offer och dels skrev man i en text som kallades Efter: "[Stockholms] befolkning plågades av legoknektarnas framfart. Skottarnas befälhavare fick lova inför det nya rådet att hans män skulle straffas om de använde övervåld, vilket tyder på att det var ett stort problem."
Det är jättebra att man tar upp att Kristian och hans män orsakar problem i Sverige (och Finland), men det är ändå som att man inte riktigt vill kännas vid att det ska ha med varandra att göra. Att försöka pussla ihop allt Kristian och legoknektarna gör i Sverige (och Finland) är tidsödande, men känns ändå väldigt viktigt för att få en förståelse av 1500-talets svenskars upplevelse av den danske kungen. De flesta forskare erkänner också att Kristian fick öknamnet Tyrann av munkar i Nydala kloster i Småland efter att Kristian hade dränkt flera av deras bröder och deras abbot. Däremot menar de samtidigt också att det bara skulle vara del av Gustav Vasas propaganda, hur nu det hänger ihop.
Den som i övrigt gjort den mest noggranna genomgången är Lars Ericson Wolke i boken Stockholms blodbad. Ericson Wolkes skildring tycker jag är okej, men som jag ovan nämnde tillhör han dem som verkar ha en övertro på att man kan betrakta hela 1500-talet genom Machiavellis Fursten. Jag saknar även ett mer omfattande genomgång av danskt material och vad som sker med Kristian i Danmark efter blodbadet och trots att Ericson Wolke är en duktig historiker, granskar inte heller han Lars-Olof Larssons tolkningar från Gustav Vasa - Landsfader Eller Tyrann?. Det gör däremot Lars Erik Westlund som har visat att det finns ett stort behov att granska Larssons utsagor i sin bok Daljunkern och Nils Sture - en boskillnad. (Som sagt är detta ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, men det får vänta så länge.)
Det finns väldigt få källor som talar om de svenska adelsänkorna och -barnens tid i danskt fängelse åren efter blodbadet. Det verkar som att Kristian helst vill glömma bort dem när han märker att folk omkring honom faktiskt reagerar negativt på vad han haft för sig i Sverige. Kvinnorna och barnen tillhörande familjerna Sture och Vasa (Dvs de personer som alltså står den svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y:s närmast!) dör, vilket tyder på att dessa två familjer hålls särskilt hårt. (Det kanske är på tiden att börja ifrågasätta att adeln lever lyxliv bara med husarrest på slott när de är fängslade?) Den yngsta av de som överlever är Gustav Vasas systerson Per Brahe d.ä. Han föddes i maj 1520 och är således inte ens ett år när han blir faderslös i samband med blodbadet och själv blir fängslad. Han beskrev fängelsetiden kortfattat: "De bleve mäkta illa hållne med mat och dryck (...). Näppeligen finge de så mycket var dag de kunde hålla livet med utan de arbetade till sig födo."
Istället för att fokusera på de källor som berättar om Kristians grymhet och övergrepp på befolkningen i Sverige och Finland, har en märklig diskussion på senare år sprungit fram om blodbadet var planerat eller inte, en diskussion som mer eller mindre verkar gå ut på att Sten Sture d.y:s änka (och tillika Svante Stures mamma och Gustav Vasas moster) Kristina Gyllenstierna orsakade blodbadet genom att visa fram dokumentet med beslutet att avsätta den svenske ärkebiskop Gustav Trolle. Tanken att det inte skulle vara planerat, skulle på något sätt rättfärdiga massmordet på det svenska riksrådet, Stockholms borgarråd och deras tjänare samt uppgrävandet av Sten Sture d.y. och hans och Kristinas yngste sons gravar och brännandet av deras och de dödades kroppar.
Vi vet inte om dagens härskare planerade de övergrepp på befolkningen i sitt grannland som vi sett bilder på innan han gick till attack, men spelar det verkligen någon roll? Gör det handlingarna mindre fruktansvärda? I fallet med blodbadet har man ju även totalignorerat det faktum att det dödas en hel drös av människor i både Sverige och Finland vars namn inte finns på det dokumentet och att den svenske ärkebiskopen har en egen lista över sina fiender på vilken Gustav Vasas mormor/Kristina Gyllenstiernas mamma, Sigrid Banér är överst. Märta Leijonhufvuds pappa Erik Abrahamsson finns inte heller med någonstans och han dödas i alla fall.
Utöver att se det som en lustig anekdot för att förminska Gustav Vasas pappa Erik Johansson tenderar man att glömma bort att Kristian faktiskt låser dörrarna till slottet så att de inte kommer ut. (En anekdot som för övrigt är väldigt lik den händelse som utspelar sig i Köpenhamn med Märtas bror Sten senare i historien och som är bättre belagd i källor.) Men de är ju bara nazister... Förlåt kättare!
Det förefaller märkligt nog vara extremt viktigt att hålla Kristian II och Gustav Trolle undan allt ansvar. Hur ska man annars förklara att Sven Svenssons tolkning om att den tyske stockholmsborgaren Gorius Holste skulle vara ansvarig för blodbadet plötsligt blivit aktuell? Det är en tolkning som Svensson lade fram i sin avhandling Stockholms blodbad i ekonomisk och handelspolitisk belysning 1964 och som jag tyvärr väl kommer behöva ta itu med här på bloggen framöver eftersom den, som sagt, kommit att bli aktuell på ett, enligt mig, ytterst märkligt sätt.
Dagens härskare har också en tysk politiker-kompis som fått kritik för sin nära relation med honom på sistone. Är övergreppen i härskarens grannland därför hans fel?
2018 påträffades en bok där Olaus Magnus hade skrivit en redogörelse för vad han bevittnade i Stockholm under Stockholms blodbad. Det beskrevs som en sensationell upptäckt när det begav sig och jag har tidigare skrivit om det i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018). Däremot verkar det inte som att man i särskilt stor utsträckning reflekterat över vad Olaus säger och vad det har för betydelse för hur vi ska tolka Stockholms blodbad. Utöver honom, finns två andra vittnesmål från Olaus Petrioch Kristina Gyllenstiernas svåger, domprosten Jöran Tre Rosor. Särskilt Olaus Petri framhålls och citeras ofta, men samtidigt är det ingen som verkar reflektera lite kring vad och varför han skriver ner vad han sett och ifråga om Olaus Magnus vittnesmål är det kanske ett bevis på en ovana att hantera upptäckten av nya skriftliga källor att man totalignorerar det i tolkningar som kommit efter att Kungliga biblioteket köpte in boken. Men som en svensk historiedocent skrivit är det där med historiska vittnesmål från skriftliga källor inte något man behöver ta hänsyn till när man själv vet bättre (d.v.s. att den svenska adeln var en maffiaorganisation som i princip var i konstant inbördeskrig med kungen om makten) 500 år senare än de som upplevde händelserna och personerna:
Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja, som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi för en Sture i en mycket farlig värld. (Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, s230)
För att framhäva Kristian II som makthavarideal har man, som sagt, tonat ner/helt ignorerat de övergrepp på Sverige och svenskar som Kristian utför utöver de där dagarna med massavrättningar i Stockholm i november 1520 och således effektivt undgått att konfrontera det faktum att det, som sagt, var efter dödandet av munkarna i Nydala kloster som munkarna där börjar kalla Kristian för Tyrann. Istället menar man att allt bara är Gustav Vasas propaganda.
Svenskar blir ibland benämnda som "fredsskadade" och även om jag håller med det Martin Almbjär skriver om det problematiska i den benämningen i blogginlägget Myten om det fredsskadade Sverige på bloggen Den arga historikern kanske det ändå finns en orsak att fundera lite på bristen på konkreta upplevelser från verkligheten i den samhällsgrupp som i första hand är de som skriver historia idag. Hur denna samhällsgrupps bristande verklighetserfarenhet kan ställa till problem när de ger sig själva tolkningsföreträde i alla sammanhang är något som t.ex. Hynek Pallas nyligen tog upp i en debattartikel i Expressen. Det verkar heller inte vara ett problem som enbart finns i Sverige. På sätt och vis är det även vad Utøya-överlevaren Elin L’Estrange skrev i debattartikeln Vi prøvde å si fra i 2011. Det var mildt sagt ikke velkomment (14 juli 2021) om att det är ett enormt privilegium att ha ett (enbart) teoretiskt förhållande till våld. Då är det uppenbarligen lätt att tycka krig och politiska massmord är häftigt eftersom man kan hänvisa till Game of Thrones eller, om man vill verka mer sofistikerad, till Shakespeare. Att bådadera är fiktion och att historia handlar om riktiga människor med liv i verkligheten är uppenbart inget man behöver ta hänsyn till eller reflektera över.
När svenska kulturpersonligheter skriver i DN (31 mars 2022) om sitt frossande i bilderna från dagens krig eftersom det tar honom bort från "vardagens mögiga trivaliteter" och historiker uttalar sig i samma tidning (7 januari 2022) säger att "[m]änniskan behöver rädsla för att överleva" och alltså inte verkar förstå skillnaden mellan rädsla man väljer själv när man t.ex. läser om monster och sådan man inte kan välja t.ex. när man som kvinna inser att man kommer bli våldtagen av en mängd barbariska soldater under en längre tidsperiod. Men som sagt våld och sexuella övergrepp är ju sådant som blivit klassat som underhållning i Game of Thrones och "When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground..."
Som blivit tydligt på sistone, har vi levt i ett samhälle där vissa kunnat skaffa sig makt och göra karriär genom att bete sig väldigt svinigt mot andra något som Susanne Täuber och Morteza Mahmoudi har uppmärksammat i artikeln How bullying becomes a career tool(7 februari 2022) i Nature Human Behaviour. Ett annat exempel är ju Metoo-rörelsen som vittnar om hur fullständigt vidriga beteenden ansetts tillåtna från vissa personer med viss "status". Får man tro brittiska programledaren Jayne Middlemiss uttalande i dokumentären Spice Girls: How girl power changed Britain (Den går att se på SVT play från Sverige till 30 september 2024.) är beteendet heller inget nytt:
Some of the things that happened in the 90's, you know just so bad. I mean we thought we were so progressive and it became "ironic". It was all about irony. You could say anything you wanted, as sexist as you wanted, but if it was ironic, it was fine. You were making a joke.
Jag finner det faktiskt rent bisarrt hur olika typer av våldshandlingar kommit att förminskas eller reduceras till vad som framstår som ett groteskt frossande i vad som faktiskt är riktiga människors olyckor. Jag tog upp tonen i det som publicerats i svensk populärhistoria på senare år i inlägget Hur bör vi och bör vi inte betrakta Stockholms blodbad i ljuset av Utøya? (22 juli 2021), men jag suckade också över hur hela Gustav Vasas fyrtio år långa regeringstid reducerats till en serie (av rent överideologiska orsaker i modern tid uppförstorade) misslyckade upprorsförsök och (lika överideologiska) hjälteförklaringar av en sadistisk massmördare i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020).
Förutom att många har svårt att ta våldsdåd på allvar, förefaller samma personer även ha svårt att se orsak och verkan-förhållanden. Flera har menat att ingen brydde sig om Kristian II:s försök att utrota den svenska makteliten och andra, lokala politiska grupperingar i det svenska samhället liksom att alla skulle ha accepterat det totalt onödiga Nordiska sjuårskriget och Sturemorden om bara Kristian II respektive Erik XIV inte hade avsatts. Det är egentligen väldigt märkliga tolkningar eftersom just dessa händelser verkar tillhöra huvudorsakerna till att de båda kungarna avsätts. Det är nämligen inte bara Gustav Vasa respektive Johan III som vill ha dem avsatta.
I ovan länkade debattartikel talar Hynek Pallas om hur kunskap ihop med levd erfarenhet ger en annan bild av imperialism än den många svenskar har. Vi har (Tack och lov!) heller inte direkt stor erfarenhet av makthavare med grandios självbild på det sätt som är uppenbart i fallet Erik XIV även om man kan undra ibland. Eriks konstnärliga sida framhävs ofta som något fantastiskt (Att dessa förmågor var något som alla i Europas maktelit i hans samtid skolades i, talas det desto tystare om.). Som vi ser i dagens grannland kan konstnärer bli bra ledare, men det är inte bara tack vare sina skådespelartalanger som presidenten där blivit en hyllad ledare utanför att folk kan relatera till honom som en vanlig människa som inger trygghet i en kaotisk tid.
Det är inte heller grannlandets hyllade president som idag skickar order till sina befälhavare i strid om att döda så många som möjligt. Det verkar snarare vara något som härskaren österut gör. I Vasatiden som kulturell brytningstid i Nationalmusei årsbok 1926 menar för övrigt Axel L. Romdahl att Erik framstår som någon med härskarens nationalitet...
Den levda erfarenheten av imperialism saknar många i Väst och Sverige enligt Hynek Pallas som berättar om hur de tjeckoslovakiska föräldrarna i Sverige misstänkliggjordes, inte minst av grannen med sympatier för det imperium dagens härskare vill återupprätta. Det där att köra över de som har levd erfarenhet av något man själv inte har har jag tidigare kommit in på i inlägget Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) om hur socialarbetaren Carin berättade om sin tid som nyutexaminerad socialarbetare i det nybyggda Rosengård i Malmö för etnologen Per-Markuu Ristilammi. Hon skrev en rapport om området ihop med en kollega. Båda tillhörde 68-vänsterrörseln och det verkade inte som att de kunde lämna sin politiska övertygelse utanför rapporten. Därför avfärdades de rosengårdsbor som sa att de trivdes eftersom de många gånger upplevt fattigkvarteren inne i Malmö där bostäderna var extremt dåliga och bl.a. saknade rinnande vatten och badrum som "lurade".
Lurade var även ordet historikern Anna Maria Forssberg använde i sitt föredrag Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt på Vasamuseet som förklaring till varför bönder i Sverige och Finland inte gjorde uppror under det krigiska 1600-talet och varför de föredrog Karl IX framför Sigismund (som i svensk populärhistoria framstår som en av de mest fantastiske makthavaren någonsin) och hon är inte ensam om vare sig ordvalet eller perspektivet i samma sammanhang.
Liksom i fallet med bristen på ordentlig förståelse för motiven bakom avsättningarna av Kristian II och Erik XIV, saknas helt förståelse för varför bönderna föredrar Karl. Det är bara fel för de som ägnar sig åt populärhistorisk förmedling och som alltså inte upplever vare sig Kristian II, Erik XIV eller Sigismunds maktutövning. Jag antar att detta beror på en blandning mellan övertro på Fursten som ideal (även om Sigismund inte alls framstår som någon blodtörstig, grym tyrann, tvärtom!) och en märklig tolkning av klyschan att historien alltid skrivs av segraren.
Som jag skrev i inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) stämmer det inte alltid och med tanke på hur dagens härskare i öst har en vilja att återskapa ett historiskt imperium som kanske inte alls fungerade så bra som hans nostalgiska bild av det, kan det kanske också vara på tiden att överge tron att segraren alltid har fel. Historikern Maria Sjöberg skriver också i Introduktonen till En samtidig världshistoria att historien inte kan ha någon vinnare eftersom den saknar slutmål. Ett tankeexperiment i sammanhanget kan vara att tänka sig hur det skulle bli om tyskarna fick för sig att eftersom historien om andra världskriget skrevs av segrarna, så hade Adolf Hitler rätt. Förintelseförnekare världen över tenderar ju, likt svenska populärhistoriker gör med många vittnesmål om flera händelser under det svenska 1500-talet, att avfärda vittnesmål från de med levd erfarenhet av koncentrationslägren. Men uppenbarligen är det underhållande att konstatera att Stureplan är trendigare än Vasastan i dagens Stockholm.
Många professionella historiker hävdar konstant att man "inte ska psykologisera" och jag har länge funderat på vad de egentligen menar. Jag tänkte först att det betydde att man inte skulle försöka sätta en modern psykisk diagnos på historiska personer, något som jag håller med om. Dels för att det krävs en del detaljerade utredningar som vi inte har källor till och dels för att överanvändningen av psykopat-diagnosen i svensk populärhistoria är minst sagt tröttsam eftersom den ofta bygger på en vilja att demonisera mer än förstå psykopati som personlighetsstörning. På senare tid har jag däremot förstått att det man verkar avse med uttalandet egentligen handlar om att man inte ska empatisera med eller relatera alls till de historiska personerna.
Historikern My Hellsing skrev om när hon gick in i väggen och vad hon fick för lärdomar av sin sjukdomstid i krönikan Min väg till utmattning i Tidskriften Respons (6/2021). Hon skiljer först mellan emotionella personer som knyter an till andra människor som intellektuella personer som står vid sidan av och utvärderar utifrån vad hennes mormor en gång sa till henne och utgår sedan från flera olika böcker om stress och prestationskrav för att få kunskap och förståelse för sig själv och sin sjukdom. Hellsing beskriver hur sjukdomstiden har givit henne tid till eftertanke och reflektion och känner det som att sjukdomen gett henne mer förmågor och känslor som hon upplever bra i både sitt eget liv och i sin forskning. Som hon skriver själv:
Det har gått upp för mig att jag är minst lika emotionell som intellektuell. Eller snarare att det inte finns någon poäng i att skilja dem åt, båda behövs. Engagemang, kreativitet, empati och intuition är känslor som är centrala i arbetet som humanistisk forskare – ja, i vilket arbete, och i vilken del av livet som helst. De är känslor att bejaka, omhulda, förstå, acceptera – och vila sig ifrån. Vad vore en logiskt strukturerad tanke i skrift värd för läsaren om den inte förmår beröra? Vad ska vi med självförtroende till om inte självkänslan finns där? Emotionell stabilitet, det vill säga trygghet och tillit, har för mig inneburit den bästa språngbrädan för intellektuella risker.
Jag har också lidit av psykisk ohälsa i många år och har kommit till ungefär samma insikt som Hellsing ger uttryck för och som jag dessutom funnit oförståelse för bland allt för många humanistiska forskare även om alla inte är lika avigt inställda till att "psykologisera". Gunhild Kyle skriver t.ex. i artikeln Kunglig änka på Gripsholm - drottning Maria Eleonora: "Vi är idag väl medvetna om att ond bråd död bland de nära och kära kan vara en starkt traumatisk upplevelse. Min uppfattning är att kungens tragiska bortgång blev en sådan upplevelse för Maria Eleonora. Vad hennes samtida kallade sinnesförvirring skulle vi kalla psykotiskt tillstånd."
Boken Kyrka och krona i sörmländskt 1600-tal i vilken artikeln är publicerad 1996 och det är tydligt att den kvinnohistoriska forskningen gjort väldiga framsteg när man läser Kyles text. Däremot undrar jag när (och varför) idealet att inte psykologisera kom in i svensk historievetenskap. För en som läst mycket av det som publicerats populärhistoriskt i Sverige är det över- och missanvända ordet psykopat numera mest irriterande och som sagt ser jag problemen med att ge historiska personer moderna psykiatriska diagnoser, men vad händer med mänskligheten i historieskrivningen om man inte alls får försöka förstå hur händelserna de upplever påverkar historiska personer?
Jag har studerat människor i offentligheten så länge jag kan minnas. Jag sätter mig någonstans och i smyg lägger märke till vad personerna omkring mig har för sig och försöker genom deras utseende och agerande lista ut vilka de är. Jag trodde att detta var vanligt om man hade intresse för att studera människor, men humanistisk forskning tenderar ofta att strunta i människorna för att istället studera maktförhållande. Oftast, men tack och lov inte längre alltid, utifrån vad västerländska män som levt de senaste 200 åren sagt om människor och samhällen och utgå från att alla är ute efter makt och att makt bara handlar om att förtrycka eller förtryckas. (Jag antar att förvrängningen av Niccolò Machiavellis bok i modern tid ska förstås som att han bara är en äldre variant av dessa västerländska män.) Det Hellsing skriver om att intellektuella personer anses stå och utvärdera från sidan av allting gör för övrigt även den elitism som dessvärre verkar vara en biprodukt av universitetsstudier idag begriplig. En känsla av att vara förmer än andra leder dessutom oftast till att man slutar lyssna på andra och ta in andra perspektiv än det man redan innan bestämt sig för är rätt. Ett exempel är citatet ovan där Svante Sture bara är så försiktig att det inte märks bland de som kände honom eftersom källorna säger något annat än att han skulle vara den ondsinta, maktgalna maffiabossen som målas upp i resten av Sturarna. Makten, morden, missdåden. Det stämmer dock lika bra även på Kristian II och Erik XIV som blir avsatta för att de har ihjäl folk till höger och vänster samtidigt som vissa anser att ingen bryr sig om dessa brutala massmord (eller det totalt onödiga krig Erik drar in Sverige och som kostar det fattiga landet en förmögenhet genom Älvsborgs lösen.) och om de bara inte hade avsatts, skulle allt vara frid och fröjd.
Jag tycker att det finns mycket att vinna på att relatera till historiska personer. Som jag skrev i inlägget Biografiförfattare (9 december 2020) är det emellertid samtidigt viktigt att inte helt identifiera sig med och/eller avguda personen ifråga som så många har gjort på senare år med Kristian II, Erik XIV eller Nils Dacke (Ett av de mest överraskande exemplen på detta är för övrigt Robert Eldh som ger ett oerhört förskönande porträtt av Kristina Gyllenstiernas andra svärfar Ture Jönsson av alla människor i boken Tre Rosor.). Att förstå och relatera till någon behöver ju inte betyda att man måste acceptera allt hen gör. Däremot blir historieförmedling många gånger bättre och mer levande med djupare insikt i de olika aktörernas motiv och konsekvensernas av deras agerande. Att man accepterar statens våldsmonopol betyder inte att man accepterar när makthavare missbrukar det.
Ett av de mest överanvända begreppen i svensk populärhistoria är propaganda. Det används ständigt av populärhistoriska författare och historiker som skriver populärhistoria om sådant som de inte riktigt tycker passar in med den (oftast demoniserande) bild de bygger upp av 1500-talets svenska regenter. Synen på begreppet är utifrån hur vi idag kan se att t.ex. härskaren öster om oss använder sig av det för att i princip lura sin befolkning. Däremot stämmer detta väldigt dåligt överens med hur propaganda fungerade under senmedeltiden och 1500-talet. Som konstvetaren Peter Gillgren skriver i sin bok Vasarenässansen. Konst och identitet i 1500-talets Sverige var begreppet propaganda inte uppfunnet före instiftandet av jesuitordens Propaganda di fide 1622. Organisationen var tänkt att främja kristen mission i andra länder där man behövde övertyga stora mängder individer att gå över till den rätta tron. Maktutövning under medeltiden och renässansen handlade istället mer om att skapa och upprätthålla personliga relationer och ännu för arbetarrörelsen var begreppet positivt laddat. Med massmedia kom det i modern tid att bli lättare för 1900-talets makthavare att få ut större mängder av information till folket snabbare, vilket de megalomana politiska ledarna med totalitära ambitioner kommit att missbruka.
En av de böcker som My Hellsing berättar om i sin krönika är hjärnforskaren Hedvig SöderlundsDen utbrända hjärnforskaren. Personliga erfarenheter, fakta och vägen till läkning. Då det Hellsing skriver om den passar in även på ett annat ämne jag funderar på att ta upp på bloggen kommer jag nog att jag läsa den. För närvarande utgår jag ifrån en detalj som Hellsing beskriver som Söderlund verkar ta upp nämligen att långvarig stress tillfälligt skadar hjärnans mest avancerade funktioner och ger en tunnelseende. Det är nog denna funktion som den moderna propagandan bygger på: för mycket information under för kort tid gör lätt hjärnan stressad och utmattad, vilket sätter förmågan att tänka kritiskt ur spel. Detta gör det lättare för moderna makthavare med totalitära ambitioner att spridda felaktig information, alltså ungefär det som Naomi Klein beskrev i sin bok Chockdoktrinen.
I likhet med förminskningen/utelämnandet av Kristian II:s övergrepp på svenskar tenderar svenskarnas svar på övergreppen också att ignoreras/tonas ner för att istället framställas som att Gustav Vasa tar makten mot alla svenskars vilja. Detta trots att det faktiskt är svenskarna som fattar besluten att välja honom först till riksföreståndare och senare till kung, men det där förledet val- i begreppet valkungadöme är det inte alltid man tagit hänsyn till. Medeltidsmuseet tyckte t.ex i ett inlägg på Facebook 26 juni 2021 att det var viktigt att framhäva att folk inte var nöjda med Gustav när han tågade in i Stockholm på midsommardagen 1523. Det förefaller som att museet inte reflekterat alls över den där uppgiften man själv förmedlade om Kristians legosoldater övervåld mot invånarna som det finns orsak till att misstänka till stor bestod av änkor och barn eftersom så många stockholmska män fick sätta livet till under blodbadet. Men det faktum att väldigt många dog under blodbadet och vilka dessa är också något som svensk historieförmedling har svårt att reflektera över. Hur ska man annars tolka att t.ex. Tomas Blom i boken Dackefejden. Det stora upproret skriver att Sturarna springer runt i Sverige och är avundsjuka på Gustav Vasa som jag skrev om i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020)?
Liksom i fallet med Furstens publiceringsår vittnar Medeltidsmuseets inlägg om den stora brist i tidsuppfattning som är vanligt förekommande inom svensk populärhistoria om 1500-talet. Gustav Vasa tågare in i Stockholm bara ca två veckor efter att svenskarna enhälligt valt honom till kung i Strängnäs. Ihop med svenskarna har han då just tvingat bort den förtryckande imperialisten Kristian som av svenska munkar givits öknamnet Tyrann. Inget av detta räknas dock in i modern populärhistoria som med flera svenska professionella historiker inkluderat betraktat det som att han är en usurpator som stjäl makten från den rätte kungen. Men det är ju många som även ser problem med att invånarna i dagens aktuella grannland har gått ihop för att motstå dagens imperialistiske härskares försök att underkuva dem också.
Det är nationalistiskt att försvara sitt land heter det och Fredrik Strage konstaterade i DN 18 mars 2022 att nationalstater inte är värda att dö för eftersom de "är konstruktioner som försöker lura i oss att de alltid existerat och tronar på minnen från fornstora dar." Även om jag håller med honom om detta handlar ju försvaret av ett land om något helt annat än en abstrakt social konstruktion. Både i dagens aktuella fall och för Sveriges del under befrielsekriget 1520-1523 handlade det om att skydda befolkningen/bryta sig loss från ett förtryck. Det handlar om att treåringar inte ska sluta våldtagna, mördade och brända likt den lilla flicka från grannlandet som jag önskar att jag sluppit se bilder av men "When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground..."
Jag håller med Andreas Johansson Heinö som i essän Sverige behöver mer kritisk patriotism (4 juni 2021) kallar nationalismen för "banalitetens ideologi" , men att vi i Sverige samtidigt kommit att kritisera den på fel sätt. Att t.ex. håna Gustav Vasa för att nationalromantikerna på 1800-talet betraktade honom som en frihetshjälte för att i nästa andetag hylla den sadistiske massmördaren Nils Dacke som en sådan och dessutom göra honom till både libertariansk (Vilhelm Moberg) och kommunistisk (68-vänstern) martyr känns trots allt skrattretande absurt. Revolutionsromantik och socialrealism som lett till en uppförstoring och försköning av bondeuppror i svensk historia får dock vänta till ett senare inlägg.
Att invånarna i ett land går ihop för att skydda sin befolkning i samband med ett anfall från ett yttre hot är något som vi ser idag i det aktuella grannlandet och som faktiskt vid en närmare granskning framstår som helt naturligt för ett flockdjur som homo sapiens. I sin bok Humankind. A hopeful history berättar historikern Rutger Bregman om hur londonborna förenades i motstånd mot tyskarna under Blitzen och även att de efter kriget längtade tillbaka till den gemenskapen. Trots studier av detta fenomen redan samtidigt som det hände, ignorerades det av den brittiska krigsmakten och såg det bara som ett tecken på det starka brittiska kynnet. Därför började de allierade bomba tyska städer som upplevde att samma gemenskap skapades där. Då gemenskapskänslan satte fart på en rätt trött tysk krigsindustri, kan de allierade faktiskt ha förlängt kriget med bombandet. Svenskar har också för bara några år sedan upplevt ungefär det samma i samband med terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm 2017. Men att "psykologisera" är ju som sagt uppenbarligen att betrakta som oseriöst i historisk forskning.
Alla verkar överens om att vi kan lära oss av historien och med "sagan" i början av detta inlägg försökte jag att visa hur dagsaktuella händelser många gånger liknar historiska. Sällan helt och hållet (Dagens härskare har t.ex. [ännu] inte dödat hela "grannlandets" regering.), men till så pass stor del att det går att peka på likheter. Även om jag inte hittat det i samband med förarbetet för detta inlägg, har jag för mig att jag i något inlägg förklarade att jag ser det förflutna som en annan kultur. Om jag inte har gjort det förr, gör jag det nu. Kultur är ett omdiskuterat och kritiserat begrepp, men som antropologen Kirsten Hastrup säger i sin bok Kultur. Det fleksible fælleskab, finns olikheter emellan människor som bara kan beskrivas genom användningen av det. Däremot bör det inte brukas som en förståelse av att olika grupper lever i olika världar utan istället se det som att vi människor lever väldigt olika i samma värld. Det här gemensamma utgångspunkten gör det möjligt att förstå och relatera till olikheterna även om man inte alltid behöver acceptera dem. Ett problem med svensk populärhistoria är, som sagt, bristen på reflektion över händelserna och personerna. Istället har man reducerat allt till en bisarr form av underhållning där Game of Thrones fått någon inofficiellt status som dokumentärskildring av det svenska 1500-talet med allt vad det innebär i fullständig exploatering av våld och Sturemorden har blivit liknat vid ett Shakespeare-drama, vilket verkar både avhumaniserande och förminskande på historiska personers upplevelser, men även på svenskars förmåga att tänka djupare kring historia och lära sig något av den.
Jag har en enorm respekt för historia som vetenskap, vilket är den huvudsakliga utgångspunkten till min kritik mot att den populärhistoriska förmedlingen i Sverige nedvärderar den så fullständigt och som jag försökt visa i detta inlägg görs det inte sällan av personer med akademisk titel i historia. Och då har jag inte kommit in på hur absurt det är att, samtidigt som politiska massmord reduceras till fiktion, ägnar man enorm energi åt att leta upp faktafel i konst som t.ex. kommentaren på Riddarhusets Facebook-inlägg om Niklas Natt och Dags skönlitterära böcker med fiktiva intriger och karaktärer som utspelar sig i 1700-talets Stockholm som ni kan se här till vänster. Eller som när Dick Harrison ilsket stod och skrek på Nationalmuseum att Carl Larsson var en lögnare för att han tog med personer från sin samtid i målningen Gustav Vasas intåg i Stockholm i TV4:s serie Sveriges Historia 2010-11.
En annan historisk parallell till samtiden man kan göra är ju för övrigt att vissa har hävdat att Erik XIV var en makthavare före sin tid och mot bakgrund av att vi idag lever i en situation där världens öde vilar i händerna på en extremt paranoid man som mycket väl kan ha läst Fursten som en lärobok i despoti och som tydligt visat att han kan göra vad som helst med vem som helst när som helst kan jag ju inte annat än hålla med. Som sagt beskrevs också Erik 1926 som en person av härskarens nationalitet. Jag antar att det är en smaksak, men jag har svårt att finna detta vare sig underhållande eller som ett ideal jag tycker är lämpligt att sätta för en makthavare. Hur mycket jag än tycker om att gå omkring på det i modern tid restaurerade Kalmar slott.
_1440s.jpg)
