Sjöhistoriska museet

I söndags (21 augusti 2022) besökte jag Sjöhistoriska museet i Stockholm för första gången på jag vet inte hur många år. Trots att jag tänkt göra det länge och att jag besökt flera av de andra museerna som utgör Museiparken på Ladugårdsgärdet, har det inte blivit av. Därför kan man säga att det var lite som att komma dit för första gången och att det sker i år passar bra då det är 500 år sedan Gustav Vasa grundade den svenska flottan när han köpte 10 fartyg från Lübeck. 

Sjöhistoriska är inrymt i enorma lokaler i en byggnad ritad av Ragnar Östberg på 1930-talet. Ändå känns museet på något vis litet och gemytligt. Basutställningen handlar om den svenska flottan och består av ett flertal modeller av olika former av båtar och skepp varav de äldsta är från 1700-talet som jag fann underbara. Särskilt de som hade individuella rorsmän. Däremot var det lite svårt att få en kronologisk överblick. 

Då Sjöhistoriska är del av organisationen Statens maritima museer ihop med Vasamuseet och Marinmuseum i Karlskrona kan jag förstå om man har tyckt att Vasamuseet bäst kan förmedla 1600-talet. Regalskeppet Kronan som sprängde sig själv 1676 förmedlas dessutom alldeles utmärkt av Kalmar läns museum, vilket jag skrev om i inlägget Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan (21 mars 2019). Då inget av dessa förmedlar hela 1600-talet, skulle jag önska mig en lite tydligare överblick (Marinmuseum har jag aldrig besökt och kan därför inte säga något om deras utställningar.) över seklet och även om 1500-talet. (Baserat på "utbudet", kan man ju lätt tro att alla svenska skepp sjönk i den svenska flottan på 1600-talet...) Flera vrak har ju hittats på senare år, inte minst Erik XIV:s Mars, som kan motivera en uppdatering med större fokus på de äldre seklerna i flottans historia och som sagt är det lite rörigt med skyltningen även om jag samtidigt gillar att texterna inte är så långa. Utöver modellerna saknar jag också lite kartor och bilder som skulle kunna sätta in dem i ett sammanhang. 

Även om det finns en del oklarheter kring hur Gustav Vasa kom över de tio skeppen från Lübeck, tycker jag det är skönt att man på Sjöhistoriska inte velat utgå ifrån något annat än att han köpte dem. Lübeck är trots allt inte de trevligaste att ha med att göra och jag har länge varit förbryllad över tolkningarna att Gustav aldrig betalade tillbaka något av det han, för Sveriges räkning bad om hjälp med ekonomiskt och materiellt. Det är trots allt så att Sverige inte skulle haft mycket att stå emot med om Lübeck skulle fått för sig att "ta i med hårdhandskarna".

Jag uppskattade mest historien om den svenska ubåten Ulven som råkade på en tysk mina i samband med övningar utanför Göteborg i april 1943. Den vittnar om att även om vi varit alliansfria (fram tills nu när vi håller på att gå med i NATO), har svenska farkoster inte varit bortom risker. Jag fann den extra intressant eftersom en av mina favoritutställningar är Hemliga handlingar - DC3:an som försvann om den, av Sovjetunionen nedskjutna, svenska DC3:an på Flygvapenmuseum i Linköping som jag skrev om i inlägget Flygvapenmuseum (11 september 2020).

I rummet intill finns den riktiga akterspegeln av Gustav III:s skonert Amphion som Fredrik Henrik af Chapman ritade 1777. Axel von Fersens redogörelse för kungens humör under dess första "lustfärd" fick mig att le och den säger mycket om Gustav III som person och inte minst hans humor, vilken ju kommer fram på andra sätt också, t.ex. i att Carl Michael Bellman blev hans gunstling. 

I den andra delen av undervåningen höll man på att bygga en ny utställning som det var omöjligt att avgöra vad den handlade om, men det ska bli spännande att se när den väl öppnar. 

På övervåningen fanns en utställning om personer som donerat material till museets samlingar och även en medverkandedel där man kunde skicka in vad man själv samlade på. Det slog mig vilka oerhörda nördar affärsmän var förr. Hur många av dem skulle idag samla modeller, föremål och detaljinformation om båtar? Jag inser att det kan vara fördomar jag har, men man får inte direkt känslan och det stöds ju t.ex. av Sveriges radios Kulturnytts Det kulturlösa näringslivet från 2013 bl.a. om hur franska affärsmän drar lott om vem som ska tvingas äta lunch med svenska kollegor eftersom de bara kan prata pengar (och möjligen golf). 

Den andra delen av övervåningen hade en utställning som handlade om handel och kontakter över havet. Denna var trevlig och det var bra att man byggt upp den lite utifrån en vilja att ge en känsla av att gå omkring på en båt. Lite uppdatering skulle kunna behövas även här. Bl.a. då vi idag vet att handelsvaror faktiskt tog sig "ut på landet" också under medeltiden och inte bara stannade i städerna. Det var emellertid en bra presentation av varorna som man handlade med. Något jag saknade är rederier och deras verksamhet i Sverige genom historien. Det finns uppgifter om att Märta Leijonhufvud driver ett rederi i Västervik under andra halvan av 1500-talet, men jag har inte lyckats hitta någon information om hur en sådan verksamhet faktiskt såg ut. Rederiverksamhet tillhör ju sjöfarten, varför det skulle passa in på ämnet för utställningen.

I ett rum direkt när man kommer upp för trappan varvas tre filmer: en om modellerna, en om flottans historia och en där journalisten Herman Lindqvist berättar om Fredrik Henrik af Chapman. Den om flottan tyckte jag var den allra bästa. En tydlig sammanfattning av svenska flottans historia och vad den har och har haft för olika uppdrag genom åren. Stor eloge igen för att man inte demoniserat Gustav Vasa. Den om modellerna var också tydlig och intressant. Enda frågan jag har är varför den visades helt separerad från modellerna den berättade om. 

Filmen med Herman Lindqvist hade jag däremot lite svårare för och det beror inte främst på att man valt Herman som ju inte är historiker utan på utformningen. Man har nämligen varit för intresserad av att visa Herman i olika miljöer på bekostnad av det historiska. Det står på skärmen när han byter plats var han befinner sig, men miljön han vistas i blir aldrig mer än en bakgrund eftersom majoriteten av filmen består av olika nära närbilder av Herman. Ibland flimrar historiska porträtt, ritningar och målningar av miljöer och skepp förbi i säkert max 5 sekunder innan man återvänder till en närbild av Herman. Det blir inte bättre heller av att han inte längre är så ung som han en gång var och dessutom inte har samma kraft i rösten längre, vilket gör att det han säger inte alltid når ut riktigt till publiken.

Överlag tycker jag att Sjöhistoriska är ett trevligt museum som var väl värt ett besök. Man kan även bege sig till deras museifartyg isbrytaren Sankt Erik och fyrskeppet Finngrundet som är öppna för besök under sommarhalvåret vid museipiren på Galärvarvet på Djurgården bakom Vasamuseet. Dessa besökte jag inte i söndags, men jag har gjort det vid ett flertal tidigare tillfällen.

Bild 1: Amphions akterspegel
Bild 2: Galeonsfigur

Bild 3: Fartygsmodell

Bild 4: Översikt över utställningen om de sjöhistoriska samlingarna

Bild 5: Telefonboj från den svenska ubåten Ulven.

Bild 6: Modell av en medeltida kogg i utställningen om handel

Bild 7: Fartygsmodell

Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige

Vad är en epok? Hur kan den karakteriseras? Med konstverk, föremål, bilder, rubriker i tidningar, memoarer, berättelser och arkivmaterial. Vad man än gör väljer man att lyfta fram vissa saker och utelämna andra, man kan ju aldrig berätta allt. Försöker man blir berättelsen suddig och helhetsbilden otydlig och då är vi framme i stereotypernas värld. 

~ Susanna Pettersson, Förord ,

utställningskatalogen Swedish Grace. 

Konst och design i 1920-talets Sverige

 

Under våren och sommaren i år (2022) har Nationalmuseum i Stockholm haft utställningen Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag sent omsider besökte i början av augusti. Då jag gillar den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries, har jag en viss förkärlek för 1920-talet och utställningen gjorde mig inte besviken. Den var packad med konst och designföremål från decenniet uppdelade på olika teman som kortfattat förklarade tidsperioden och hur omvälvande och många gånger motsägelsefullt det var. Det är utgångspunkten för det moderna, men ännu hade inte modernismen riktigt slagit igenom. Samhället förändrades snabbt med industrialismen och som det står på den inledande överblicksskylten i det första rummet behövde förändringen visualiseras: "Frågan var alltså inte om det fanns behov av estetisk förnyelse utan hur det moderna skulle gestaltas." 

Hela perioden präglades av motsättningar mellan traditionalister som tyckte det nya skulle bygga på historiskt formspråk, vardagsnära skildringar, rikt dekorerade föremål och hög hantverkskvalitet. Det är denna stil som givits namnet Swedish Grace och som utställningen handlar om. Modernisterna å andra sidan ville helt och hållet bryta med historien och satsa på postkubistisk modernism och industriell massproduktion grundad i den nya industriteknikens idéer om rationalitet och effektivitet. 

Ett intressant exempel på motsättningarna är Jubileumsutställningen i Göteborg som anordnades 1923 för att fira stadens 300-årsdag. Svenska slöjdföreningen var inbjuden att medverka och sa sig vilja visa "vackra vardagsvaror", formgivna av konstnärer, men industritillverkade för att de skulle vara billigare och således tillgängliga för alla. Arrangörerna motsatte sig emellertid detta då de inte ville ha "social skit" utan ett litet antal varor av hög kvalitet. Ett tecken om något på att moderniteten inte riktigt slagit igenom ännu.

Parisutställningen 1925 blev den viktigaste händelsen på formområdet. Där anordnades en tävling om internationell design och arkitektur med kravet att det skulle vara modernt. Sverige tog tävlingen på största allvar och skickade det bästa man hade. Frankrike vann, men Sverige såg sitt deltagande ändå som en stor succé. I utställningens första större rum finns massor av exempel som Ivar Johnssons staty David som möter en direkt när man kommer in (vilket ni kan se på inläggets första bild). Dock bara en gipskopia. Originalet i brons finns sedan 2009 i Helsingborg. Jag måste säga att det blev väldigt snyggt med Johnssons reliefer med de fyra vindarna i bakgrunden. 

Utöver utställningen var Paris centrum för moderniteten och nöjeslivet i Europa och där samlades konstnärer, författare, musiker och dansare från hela världen. Även många svenskar reste dit efter Första världskriget och blev elever till franska konstnärer. Där fick de intryck av såväl modernismen som av klassicistiska och realistiska strömningar. 

Svenska konstnärer reste emellertid även till andra platser än Frankrike och kom hem med så mycket konst av olivlundar, vinodlingar och pittoreska torg i Sydeuropa att Liljevalchs höstsalong 1921 kallades Italienfararnas salong. Det är intressant hur motiven efter kriget och spanska sjukan inte präglades av dess konsekvenser utan snarare valde man att porträttera lugn och stillsamhet. Man sökte lugnet och stabiliteten efter allt kaos och stress. Verkligen något att tänka på i den extremt stressiga tid vi lever i idag hundra år senare...

Swedish Grace är en stil där konstnärerna var väldigt medvetna om materialet. Det valdes med omsorg och krävde hög kvalitet. Gjutjärn och tenn fick en renässans. Den senare inte minst av att Estrid Ericson grundade Svenska tenn 1924. Där sålde hon designföremål (framför allt av tenn) av högsta kvalitet och var noga med att de skulle vara nyttiga till hushållsändamål.

Som i så många andra konststilar var antiken en stor inspiration. Motiv från antika Grekland och Rom vanliga i design och arkitektur. Däremot ville man inte bara kopiera stilarna, utan mer experimentera och kunde kombinera stiler och former. Efter alla egyptiska fynd som gjordes i Egypten, spred sig även en egyptomani i Europa. 1923 ställdes Nefertiti-bysten ut i Berlin. En gipskopia i naturlig storlek som klassats som souvenir fanns utställd i ett av utställningens mindre rum. Den var så verklighetstrogen att jag för en sekund undrade om de lånat in den riktiga. 

Inte bara antiken var på modet som inspirationskälla, man hämtade även intryck från andra delar av världen som ofta gav stereotypa och exotifierande skildringar av människor, djur och natur. 

Den moderna kvinnan fick ett eget litet rum i utställningen. Rösträtten kom 1921 och efter det allt fler rättigheter. Hon klippte av sig håret, tog körkort och tjänade egna pengar. Skrivmaskinen skapade ävrn en plats på kontoren för medelklasskvinnorna. Maskinskriverskor blev ett särskilt yrke som inte konkurrerade med männen och som därför inte heller behövde ha samma lönesättning. Även andra tekniska uppfinningar som kylskåp och dammsugare underlättade kvinnans arbete i hemmet. De tekniska hjälpmedlens ankomst fick mig dock att tänka på Lissie Åströms artikel Husmodern möter folkhemmet i den etnologiska antologin Modärna tider om hur Margit Palmaer skrev artikeln Mors ämbar i Husmodern 1931 om hur de teniska hjälpmedlen gjorde att kvinnor kunde bli duktiga yrkesarbetare och göra värdefulla insatser för samhället istället för att gå hemma och baka och stoppa strumpor. Det här ledde till en mängd insändare från kränkta husmödrar som fnös åt "fina och bildade damer" som ville reformera deras tillvaro utan att ha en aning om vare sig deras villkor eller ekonomiska situation som inte alltid tillät inköp av dyra maskiner. Även upplevelsemässiga kvaliteter och arbetsglädjen som husmorsyrket inrymmer framhävdes i insändarna. En känd litterär parallell är i Astrid Lindgrens Madicken där Linus-Ida frågar om de är missnöjda med hennes arbete när Madickens pappa kommer hem med en dammsugare. Man kan därför undra vem Det moderna samhället egentligen var till för och jag skulle önska mer reflektioner kring detta i Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige.

Modet för moderna kvinnor baserades på ett ideal med en smal, slank och pojkaktig kropp där varken byst, höft eller midja betonades varför korsetterna försvann. De svenska modehusen Birgittaskolan och NK:s franska fanns för de som hade råd, men de flesta sydde själva och inte sällan omarbetades äldre plagg. 

På underhållningsområdet blev det populärt med lyxrevyer med satiriska kupletter, många balettflickor och överdådig scenografi. Karl Gerhard och Ernst Rolf konkurrerade. Vår stora filmstjärna var så klart Greta Garbo. 

Utställningen avslutas med Stockholmsutställningen 1930 där moderniteten på allvar gjorde sitt intrång med sin framstegs- och rationslitetsideologi och sin avskalade konst och arkitektur. Däremot skulle jag inte säga att den någonsin fick en folklig förankring (t.ex. funktionalismen är trots allt väldigt kritiserad idag), något som exemplifieras på flera sätt i antologin Modärna tider som jag tog upp ovan. Det tål därför, som sagt, att fundera på av och för vilken grupp den skapades, vilket jag skulle önska att utställningen gjorde lite mer.

Utställningen är dock för det mesta fantastisk och jag skulle säga att de lyckas skapa en hyfsad bild av perioden utan att återge för många stereotyper. Det blir ett levande 1920-tal man möter som besökare. Jag har bara småsaker jag önskar att man skulle ha gjort annorlunda. 

Jag förälskade mig fullständigt i Stockholms stadsbibliotek när jag gick en rundtur där på gymnasiet, men jag har aldrig riktigt satt in byggnaden i ett konsthistoriskt sammanhang (Jag var nog för ung den gången.) men nu förstår jag att den främst är Swedish Grace även om en senare tillbyggnad gjordes i modernistisk stil. Överlag finns rätt mycket Swedish Grace kvar i Stockholm, vilket jag märkte när jag vandrade hemåt. Det är så lätt att bara stressa förbi i tron att allt i Stockholms innerstad är modernism efter rivningarna som skedde senare under 1900-talet där. Utställningen gav mig också insikten att "Det glada tjugotalet" är en produkt av människornas behov av att bejaka livets glädjeämnen efter åren av krig och pandemi.

Bild 1: Utställningens första större rum med en gipskopia av Ivar Johnsons staty David i mitten och hans vind-reliefer i bakgrunden.
Bild 2: Ivar Johnsons Venusurnan

Bild 3: Einar Forseths Helios på himlavalvet. Den prydde taket i ett mörkt rum på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Guldet reflekterade ljuset som kom in från ett ljust rum intill. Einars mest kända mosaik är Gyllene Salen i Stockholms stadshus.

Bild 4: Otte Skjölds Baren i Paris. Notera de två kvinnorna som dansar som Nationalmuseum gör en uppmärksam på och (vad jag själv tycker mig se) att det sitter en kvinna iklädd manskläder i baren.

Bild 5: Kopia av Nefertiti-bysten gjord som souvenir.

Bild 6: Marie Louise Idestam-Blombergs Schackspel. Marie-Louise fick en guldmedalj för en variant av elfenben och ebenholts. Den där i tenn såldes av Svenska tenn. 

Bild 7: Filmaffisch för Mauritz Stiller Gösta Berlings saga som blev Greta Garbos genombrott. Affischen gjordes av Nils Hårde. 

Bild 8: Sven Jonsons Bandyspelaren

Lejre museum

Under medeltiden intresserade sig historieskrivarna för Lejre på Själland. Det var där den första danska kungadynastin Skjoldungarna höll till. 

Lejre figurerade i sista avsnittet av den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där historikern Cecilie Nielsen besökte såväl Lejre museum som Sagnlandet Lejre. Avsnittet, Den mystiske sagn, skrev jag mera om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn (5 juli 2022) och Sagnlandet Lejre kommer jag återkomma till i ett senare inlägg. Det här inlägget ska däremot ägnas åt Lejre museum som faktiskt lyckades överträffa redan rätt höga förväntningar från min sida.

Som järnåldersarkeolog har jag länge velat besöka Lejre och även om den aspekten av min personlighet varit slumrande på senare år kan man nog konstatera att den börjat vakna på sistone. Inte minst tack vare Gåden om Danmarks første konge. Därför har viljan att åka dit intensifierats och under mitt senaste besök hos min danska väninna på Själland var det äntligen dags för inte mindre än två besök, men jag lämnar Sagnlandet Lejre till sitt eget inlägg och fokuserar på museet. Det är litet, men inuti fanns en oerhört trevlig utställning om platsen, fynden och dess forskningshistoria.

Det mindre rummet längst bak har byggts upp som insidan av en hallbyggnaden komplett med en projicering i mitten av den mansgrav som påträffades i mitten av Hus XLI på Mysselhøjgård som avtäcks lager för lager. Det finns även en närmare beskrivning av graven och man har även ställt ut hans ben. I övrigt är fokuset på livet i hallen med utställda vardagsfynd och även träskivor med inbrända stolphål som föreställer de sju påträffade hallbyggnaderna på Mysselhøjgård och Fredshøj. En liten skylt under placerar ut deras brukningstid på en tidslinje för Lejres storhetstid mellan 500- och 1000-talet e.Kr.

I detta mindre rum finns också det mest kända fyndet från Lejre; den förvånansvärt lilla Oden-figurin som påträffades i Hus XLI som alltså är den största hallbyggnad som har påträffats i Danmark. Den finns rekonstruerad på Sagnlandet Lejre. 

I det större rummet finns också en del fynd utställda. Bl.a. ett föremål som liknar "Musse Pigg" från Uppåkra. Det finns även förstoringar av fynd bredvid QR-koder att skanna för att veta mer om fynden på en skärm. En annan typ av skanner har använts till de historiska källorna. Dessa finns avbildade på en bricka man lägger på en skanner. Sedan kan man läsa deras utsagor om Lejre på modern danska (och jag tror engelska) samt en kortare sammanfattning om källan på skärmen intill. Väldigt trevligt! Har aldrig sett ett så effektivt sätt att presentera historiska källor i utställningssammanhang. En jämförelse kan göras med Frederiksborgs slott som tapetserat ett helt rum i sin utställning om Christian IV:s dotter Leonora Christina med den självbiografi hon skrev som fånge i Blåtårn som ser häftigt ut, men som jag ändå undrar om någon verkligen läser.  

Det finns även en enorm karta i det större rummet över området där de olika lämningarna är utsatta. Dessutom finns stora "böcker" att bläddra i som berättar om Skjoldungarnas och Lejres historia samt om platsens forskningshistoria.

Ni som följt bloggen en tid har nog förstått vad jag tycker om Källkritiken (Den historiska metoden, inte "vanlig" källkritik.). Jag skrev lite om det och Lejre i ovan länkade inlägg om sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge. En viktig del av Lejres forskningshistoria är nämligen att flera historiker med Källkritikens "uppfinnare" Curt och Lauritz Weibull i spetsen helt avfärdade de medeltida historikernas utsagor om platsen som "myter och sagor" i början av 1900-talet. 

Museet har även en symbolisk bild av Curt med en sönderriven Gesta Danorum bakom. Källkritik baserat på reflektioner kring vad källorna egentligen vill ha sagt och sunt förnuft är viktigt, men som arkeolog som står lite utanför historievetenskapen har jag problem med Källkritiken som mestadels verkar vara ute efter att helt och hållet avfärda alla källor (oftast på ett extremt godtyckligt sätt!) som säger något som går emot vad man tycker från början. Om historievetenskapen ska använda skriftliga källor för att tolka historien, blir man ju tvungen att fråga sig vad Källkritikerna faktiskt baserar sina tolkningar på. Det framstår nämligen mer som att de skriver historia mot källorna än med dem.

De medeltida historieskrivarna tenderar att bre på en hel del i sin historieskrivning (faktiskt inte helt olikt många som skriver svensk populärhistoria idag...), men som arkeologen Tom Christensen skriver i boken Lejre bad myten. De arkæologiske utgravningar verkar de bygga på något som faktiskt funnits/hänt om än inte alltid på det sätt de beskriver. Åtminstone talar det arkeologiska materialet från Lejre som kommit i dagen efter andra världskriget sitt tydliga språk. Det är heller inte enda kända exemplet på att arkeologin kunnat påvisa att historiska källor är mer sanna än vad Källkritiska historiker hävdat. Även Richard III-projektet kunde visa att bilden av Richard III inte enbart var byggd på "Tudor-propaganda" (Propaganda alltså använt i sin moderna betydelse som synonymt med lögner alltså.).

Det är väldigt viktigt att ha koll på att väldigt många professionella historiker skriver histoia med källorna idag. Jag tycker t.ex. de lärdomar My Hellsing skriver att hennes utmattning gav henne och som hon menar berikar hennes historieforskning i krönikan Min väg till utmattning i tidskriften Respons 6/2021 sär en frisk fläkt mitt i allt och jag hoppas att hon kan influera sina kollegor att börja använda sin egen erfarenhet av att vara människa och leva i en värld befolkad av andra människor mer. Kanske kan vi då komma ur de bisarra våldspornografiska och det djupa förakt mot förmoderna svenskar som en majoritet av den populära historieförmedlingen i Sverige mynnar ut i idag. 

Bröderna Weibull och övriga Källkritikers feltolkningar är idag en given del av förmedlingen om Lejre och inget ont som inte har något gott med sig. Det totala avfärdandet av platsen gjorde att arkeologiska metoder och dokumentation fick mogna innan man satte spaden i jorden på allvar. 

Som sagt är Lejre museum litet, men för en gångs skull har jag inget alls att klaga på. Det är faktiskt helt underbart och allt man kan önska sig utan för mycket krusiduller. Det är vardagsliv, forskningshistoria, fyndförmedling, tillgängliggörande av historiska källor och inte för överväldigande digitala hjälpmedel. Rekommenderar verkligen varmt ett besök och även den lilla podd om Skjoldungarna, Kongerigets vugge som finns på museets hemsida. 

Bild 1: Museet
Bild 2: Det mindre utställningsrummet
Bild 3: Föremålet som liknar Uppåkras "Musse Pigg"
Bild 4: Förmedling av historiska källor med en skanner.
Bild 5: Curt Weibull och Gesta Danorum
Bild 6: Planritning över en av hallbyggnaderna 
Bild 7: Fyndfördjupning med skanner
Bild 8: Oden-figurinen

Margareta av Antiokia

Fruntimmersveckan finns belagt som namn på den vecka i juli då sex av dagarna har kvinnliga namnsdagar från 1870. Dess ursprung finns dock i medeltiden då fyra kvinnliga helgon firades mellan 20 och 24 juli: Margareta av Antiokia (20 juli), Praxedis (21 juli), Maria Magdalena (22 juli) och Kristina av Bolsena (24 juli). 1698 tillkom Abrahams hustru Sara 19 juli och 1755 ersattes Praxedis av Johanna. 1827 togs helgonet Apollonaris av Ravenna bort 23 juli till förmån för kronprinsparet Oscar (II) och Josefinas barn prins Gustaf som föddes samma år. Han skulle ha hetat Emma om han blivit en flicka.

Först ut i "originalet" av fruntimmersveckan är, som sagt, Margareta. Det är ett grekiskt eller latinskt namn med ursprung i ett persiskt ord som betyder pärla och är känt i Sverige sedan 1000-talet när Inge d.ä. och drottning Helena döpte en av sina döttrar till Margareta Fredkulla. Därefter har det burits av flera kungligheter som drottning Margareta, kronprinsessan Margareta, Karl IX:s dotter Margareta Elisabet och inte minst drottning Margareta Leijonhufvud. Det är även namnet på t.ex. Gustav Vasas syster Margareta Vasa och Svante Sture och Märta Leijonhufvuds dotter Margareta Sture samt på änkan som tog slutförde bygget av Vasaskeppet Margareta Nilsdotter. Utöver dessa prominenta personer, råkar det även vara ett av mina andranamn då jag är uppkallad efter min mormor Alida Margareta. Men vem var då helgonet Margareta som är den som ursprungligen firades 20 juli i den västliga kristendomen (17 juli i den östliga där hon kallas Marina)?

Mycket om henne är oklart, men hon är helgon för Malta och de maltesiska städerna Sannat och Cospicua, gravida, döende, njursjukdom, bönder och oskyldigt anklagade. Hon ska ha kommit från staden Antiokia i Psidien i Mindre Asien och varit dotter till en hednisk präst vid namn Aedesius. 

Margaretas mor ska ha dött strax efter förlossningen och hon ska ha ammats av en kristen kvinna. När Margareta sedan följde sin ammas exempel, slängde fadern ut henne och hon adopterades av amman. Därefter ska hon ha levt som herde på landsbygden

Den romerske prefekten Olybrius ska ha förälskat sig i henne, men när hon avvisade honom, drog han henne inför rätta, torterade henne och slängde henne i fängelse. Där blev hon uppäten av Djävulen i drakskepnad, men hennes kors var för svårsmält så han spottade ut henne igen. Därefter halshöggs hon ca 304 e.Kr. 

Helgonkulten kring Margareta spreds i Europa med korstågen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna, en av de fyra Virgines capitales och en av de helgon vars röster Jeanne d'Arc säger sig ha hört.

Margareta-motiv (ofta med drake) är vanligt förekommande i konsten både
under medeltiden och renässansen och jag undrar om det inte är i
hennes egenskap som drakdräpare. Lite som en kvinnlig Sankt Göran
som också var ett populärt motiv under samma tid.

Saint George är ju Englands skyddshelgon och även Margareta
verkar ha varit populär där. Juliana Dresvina har skrivit boken A Maid with a Dragon. The Cult of St Margaret
of Antioch in Medieval England. (Jag vill läsa den, men den kostar lite väl mycket.)

Även inom heraldiken återfinns Margareta t.ex. på kommunvapnet för Vehmaa/Vemos
kommun i Finland (Se bild 2.) och på stadsvapnet för staden Rötz i Bayern
i Tyskland (Se bild 3.). Varför de valt henne har jag inte lyckats få reda på.

Bild 1: Sankta Margareta som herde av Francisco de Zurbarán (1631). Lånad från Wikipedia.

Bild 2: Finska kommunen Vehmaa/Vemos kommunvapen. Lånad från Wikipedia.

Bild 3: Tyska staden Rötz stadsvapen. Lånad från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn

Efter att ha konstaterat att danska regentlängden är en konstruktion från 1800-talet i föregående avsnitt, Kilden i Wien, fokuserar Cecilie Nielsen på att försöka ta reda på när det uppstod ett Danmark att vara kung över i sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge, Den mystiske sagn som kan i skrivande stund (4 juli 2022) ses från Sverige här. Därför beger hon sig till Ribe som var "stad" redan för 1300 år sedan. Där träffar hon arkeologen Morten Søvø som visar henne en typ av mynt som hittats på flera platser i det vikingatida Danmark, däribland i just Ribe. Mynten har ett mansansikte på ena sidan som en icke namngiven tysk på 1800-talet tolkade som guden Oden och på andra sidan ett monster. Därför har de kommit att kallas wodan-monstermynt. 

Myntning är något som i norra Europa först och främst kan kopplas till kungamakten vilket är tydligt även i Sverige där Olof Skötkonung är först med att slå mynt i Sigtuna 995 e.Kr med hjälp av engelska myntmästare. (Mynthuset där påträffades i samband med en arkeologisk undersökning 1990.) Wodan-monstermynten är emellertid betydligt äldre. De dateras till 700-talet och från 725 ser man att mynttypen verkar ta över hela marknaden i ungefär hundra år framåt. Detta betyder att köpmännen måste ha fått sin valuta växlad och at någon börjat tjäna pengar på handeln. Intressant nog med tanke på den långa tidsperioden bör mynten också rimligen ha representerats av flera troliga makthavare, men detta är inget som diskuteras i dokumentärserien. 

Men det finns ännu äldre spår av danska kungar än 700-talet. T.ex. genom skeppssättningen Høj Stene utanför Århus på Jylland som dateras till 500-talet. Bara spår av den fanns kvar innan den arkeologiska undersökningen, men den är nu rekonstruerad. I mitten av den fanns en brandgrav med ädelmetall och ett troligt svärd. Könsbedömningen är osäker, men har tolkats som en man utifrån fördomar om vapen som manligt. Man får säga att det brukar oftast stämma, men t.ex. kammargraven BJ581 från Birka i Uppland som hade en full vapenutrustning visade sig för bara några år sedan vara en kvinna i samband med att man gjorde osteologiska och laborativa analyser av skelettet. 

Gregorius av Tours (antar jag att det är Cecilie Nielsen och Kasper H Andersen pratar om, han nämns inte vid namn) omnämner ett danskt flottangrepp 515 i sin Historia Francorum (Frankerkrönikan) där danernas kung Chlochilaichus var ledaren. Däremot är det oklart om han var den enda danska kungen vid tillfället och Andersen menar att det finns tecken på att det varit omväxlande en och flera danska kungar till åtminstone 1100-talet. Tydligt är dock att ingen talar om jutarnas eller själländarnas kung utan om daneras. Därför kan man gissa att det funnits en, troligen väldigt abstrakt, idé om ett danernas rike redan på 500-talet.

En plats som alla verkar råda Cecilie Nielsen att åka till är Lejre på Själland som utgör mitten av det område i vilket man har hittat wodan-monstermynt och som medeltida historieskrivare har mycket att säga om. Det ska ha varit sätet för kungadynastin Skjoldungerna och en av legenderna om platsen handlar om kung Skjold som en dag när han var en liten pojke befann sig på jakt med sina män. Rätt vad det var kom han vilse och blev angripen av en björn. Då han var utan vapen tog Skjold sitt bälte och dräpte björnen. Sanningshalten i denna och andra berättelser om Lejre och dess kungadynasti är kanske inte riktigt 100%, vilket fick konsekvenser för hur historiker har betraktat platsen enligt historikern Søren Sindbæk:

Lejre er ett mærkeligt sted i danmarkshistorien fordi i middelalderens fortællinger om gamle dage fylder det enormt meget. Det är der, hvor kongerne sitter på Sjælland. Men da den moderne historieforskning og kildekritik trådte til var fortællingerne om Lejre noget af det som ikke stod for prøven. Mange af fortællingerne var identiske med legender og eventyrsfortællinger som andra steder i Europa bliver fortalt om andre konger. Og det var svært att få en direkte bekræftelse af noget som helst. I yderste konsekvens nåede man frem til at mange historikere mente at det var rene legender der var blevet henlagt til stedet Lejre.

Jag tycker källkritik är väldigt viktigt när man håller på med historia, däremot har jag länge varit kritisk till den historiska metoden Källkritik eftersom den mest verkar ute efter att avfärda källor och påstå att det antingen skulle vara tvärt emot vad dessa säger och/eller lögner/myter/sagor/propaganda på ett sätt som mestadels framstår som populistiskt för en arkeolog. På vissa svenska historiker som t.ex. Dick Harrison som är tydligt influerad av metoden i sin omfattande populärhistoriska produktion verkar det som att man egentligen inte kan studera det förflutna över huvudet taget eftersom källorna inte säger något om vad som faktiskt hände. Men jag har insett att jag varit på tok för arg på sistone och jag har lovat mig själv att tagga ner.

Ett exempel på att Källkritiken gått för långt är Richard III-projektet i England som visade att bilden av den engelske kungen Richard III faktiskt är mer än bara propaganda från Henry Tudor. Arkeologin kunde ju visa att han t.ex. hade en krökt ryggrad och DNA-resultat visar att han är släkt med sina nu levande släktingar, vilket gör att man kan anta att det faktiskt var han man hittade. 

Ett annat exempel där arkeologin bekräftat skriftliga källor är just Lejre. Som Søren Sindbæk säger i citatet ovan avfärdade Källkritiken Lejre helt och hållet och platsen ansågs inte historiskt intressant. Men på 1980-talet började arkeologer emellertid att undersöka platsen och fann spår av flera stora hallbyggnader och ett rikt fyndmaterial som pekade på den elitmiljö mellan 500- och 1000-talet som de fornnordiska berättelserna pratade om. Detta ändrade bilden av platsen ännu en gång och det blev omöjligt att förneka att det var något annat än en vanlig stormannagård från vikingatiden och ännu kommer nya saker fram ur jorden. Så sent som 2009 hittade arkeologerna t.ex. en 60m lång och 12m bred hallbyggnad, den största (kända) i Danmark, som man kallar Kongehallen. Hur det är med detaljer i berättelserna, t.ex. som i fallet med kung Skjold och björnen är oklart, men man har faktiskt hittat en björnkäke i Lejre som Isabella No'omi Fuglø från Lejre Museum visar för Cecilie Nielsen som konstaterar att "[a]rkæologien her i Lejre taler sit helt tydlige sprog. Sagnkongerne er måske ikke kun mystiske fortællinger."

Det fornnordiska källmaterialet är problematiskt, men Lejre är ett bevis på att man inte helt kan avfärda dem som källmaterial om det förhistoriska Skandinavien (och det blir ännu mer märkligt om man betraktar officiella statliga dokument om händelserna i de senare nordiska rikena på samma sätt med samma lättvindiga avfärdande av dessa som följd). Som Isabella No'omi Fuglø säger: "Vi skal bruge sagn historien på en anden måde, end vi bruger historie." Det är uppenbart att det fornnordiska skriftliga materialet är en del av en berättartradition, men konst har oftast en grund i verkligheten. Legenderna är i detta fall nog att betrakta som ett maktuttryck.

Slutet av programmet (och serien) ägnar Cecilie Nielsen åt att reflektera över och sammanfatta sin resa och jakt på Danmarks första kungar:

Da jeg startede min jagt, troede jeg at jeg ville ende ud med et nyt navn til den officielle kongerækken. Men i stedet forstår jeg nu, hvorfor den starter med Gorm og Harald. Den starter med de her to fordi fortællingen om en ubrudt kongelinje tilbage til lige præcis vikingetiden. Den fortælling er for stærk til at vi har de stroe konger før dem med.

Jag uppskattar verkligen, reflektionerna kring, insikten om och perspektivet som Nielsen har och som hon presenterar i serien eftersom historiedokumentärer här i Sverige mestadels verkar göras av personer som är besatta av att skriva om den officiella historien helt och hållet (troligen av ganska egoistiska skäl). 

Det är inte så att Cecilie Nielsen inte förmedlar de senaste forskningsrönen, tvärtom. Hon lägger fram vad man har lärt sig sedan 1800-talet, men hon gör det inte genom att avfärda källor eller påstå att det måste vara tvärtom mot vad de säger. Istället betraktar hon dem som sina utgångspunkter och som en vägledare mot ny kunskap och en djupare förståelse av järnålderns Danmark även om hon problematiserar när det behövs. Det är också oerhört skönt att slippa den demoniserande, hatiska och våldspornografiska tonen som ofta finns i svenska populärhistoriska skildringar av den svenska makteliten, vilket jag suckade över i t.ex. inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) trots att vikingakungarnas regering kan te sig nog så brutal och Gåden om Danmarks første konge inte är utan våldsskildringar. När jag kritiserar denna ton, får jag ofta höra att det är för att det skulle handla om vad som säljer. Men är verkligen det enda alla svenskar idag vill höra om historien upphetsad överdramatisk våldsporr? Hur ska man i så fall t.ex. se på att t.ex. Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström sålt så jättebra och blivit så väldigt omtyckt? Den är ju en ren kärleksförklaring till Ester Blenda Nordström och den tidsperiod i vilken hon lever (Dessutom utan att förneka och gömma undan hennes negativa sidor.) utan några som helst överdramatiska eller våldspornografiska tendenser. Gåden om Danmarks første konge visar som sagt också att det är fullt möjligt att skildra våld utan att det låter som att man är sexuellt upphetsad och ändå kan få folk intresserad av historien. Men, som sagt, jag borde nog inte bli så arg över sådant här.

Gåden om Danmarks første konge är även bra på att problematisera mer än avfärda nationalromantiken på ett helt annat sätt än jag upplevt i svensk populärhistoria, vilket jag skrev lite om i inlägget om seriens tredje avsnitt Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien (3 juli 2022). Serien är inte helt utan brister, men jag seriöst älskar den trots dessa. Mitt vikingaintresse har varit väldigt avsomnat länge även om särskilt mitt besök på norska ön Moster i maj 2019 satte igång tankarna i de banorna igen (Nej, jag tänker inte överge 1500-talet!!!) och nu har jag börjat vilja upptäcka en massa danska platser som jag läst om tidigare. Inte minst Lejre. 

Bild 1: Oden från Lejre på Lejre museum.

Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien

Fjärde avsnittet av Gåden om Danmarks første konge börjar med att Cecilie Nielsen åker till Wien tillsammans med historikern Kasper H Andersen från Moesgaard museum för att närmare studera de frankiska riksårsböckerna på det österrikiska nationalbiblioteket. Dessa var arbetsdokument för Frankerrikets administration och skrevs därför i princip samtidigt som händelserna de beskriver och finns bevarade för åren 769-814. År 804 nämns en Godofridus (Godfred) som Rex Danorum och som Karl den store sägs ha haft respekt för. Godfred ska med våld ha tvingat köpmän från Reric att flytta till Hedeby som efter detta började blomstra.

Godfred ska även vara en av byggarna av muren Danevirke och nyligen hittades delar av den som man kan koppla till hans tid. Frankerna beskriver också hur det fanns en enda port i muren, som man troligen också hittat. Det går dock inte att sätta honom i samband med kungarna i Jelling.

Jag ska erkänna att jag inte vet jättemycket om Danevirke, men jag kan inte låta bli att undra om Hadrianus mur kanske varit en inspirationskälla. Godfreds omnämnande som danernas kung är trots allt bara nio år efter den (ö)kända vikingaplundringen av Lindisfarne.

Hemma i Danmark tar Cecilie Nielsen kontakt med Mads Ravn som är arkeolog på Vejle museum. Han gräver ut en stor vikingatida hallbyggnad på Erritsø utanför Fredericia på Jylland som är 50m lång och 12m bred. 

Det er en blandning af jord- og betonarbejder og kriminaltekniker 

~ Cecilie Nielsen om arkeologi

Cecilie Nielsen har tidigare följt med arkeologer på utgrävningar, t.ex. i första avsnittet Haralds spin då hon hjälpte till att undersöka den stora borgen på Falster som jag skrev om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022). Då verkade hon emellertid vara "ensam" med arkeologen Leif Plith Lauritsen. Nu verkar hon istället besöka en riktig utgrävning och vi får en genomgång av den arkeologiska metoden som jag uppskattar att hon är lika nyfiken på som allt annat. Mads Ravn visar också Nielsen fynd som har hittats på platsen, bl.a. ett mynt som präglades i Bagdad 750-815, d.v.s. när Godfred ska ha regerat i Danmark enligt de frankiska källorna. 

Den stora hallbyggnaden tyder på att Erritsø varit platsen för en maktelit, men den verkar inte finnas omnämnd i skriftliga källor. Det gör inte heller den stora, stadslika järnåldersboplatsen i Uppåkra utanför Lund i Skåne även om t.ex. Anders Andrén försökt att hitta indirekta uppgifter vilka han presenterar i En centralort utan textbelägg? Uppåkra som ett historiskt-arkeologiskt problem i Centrala platser - Centrala frågor. Samhällsstrukturen under Järnåldern (Uppåkrastudier 1). Bl.a. undrar han om det Lund som Egil Skallagrimsson ska ha plundrat är Uppåkra och att namnet övertagits av den nyare staden.

Som jag skrev i inlägget om det första avsnittet Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin som jag länkade till ovan tycker jag att avsaknaden av Skåneland är en av dokumentärseriens stora brister och särskilt beror detta på Uppåkra. Lämningen hittades redan på 1930-talet (Den första arkeologiska undersökningen var redan 1934.), men större undersökningar har skett kontinuerligt sedan 1990-talet efter att arkeologiintresserade amatörer från Bornholm tillsammans med arkeologer vid Lunds universitet gick med metalldetektorer över området. 

Under 100-talet f. Kr. fanns bara en liten bebyggelse, men från den tiden och fram till slutet av 900-talet växer den sig allt större till en yta av 44 hektar (motsvarande ca 80 fotbollsplaner). Fynden från Uppåkra vittnar om ett högklassigt hantverk och många långväga kontakter med t.ex. Öst- och Kontinentaleuropa, Uzbekistan och Tunisien. 

På höjden i området bredvid kyrkan, byggdes på 200-talet en hög byggnad som baserat på fyndmaterial tolkats som ett kulthus. Detta byggs om ett flertal gånger och används till 900-talet e.Kr. Med tanke på Lunds framväxt i slutet av 900-talet och dess tydliga religiösa funktion som ett kristet centrum kan man undra om den religiösa funktionen fått nya förtecken och flyttats över dit. På 400-talet tillkommer en ca 40m lång hallbyggnad alldeles bredvid kulthuset som också används in på 900-talet. Denna vittnar om att en maktelit kontrollerar området. Från 1058 finns också ett gåvobrev där Knut den helige bl.a. donerar jord i både Lilla och Stora Uppåkra som utgjorde den ekonomiska grunden för domkapitlet i Lund, vilket tyder på att den danska kungamakten åtminstone vid det tillfället ägde jord i Uppåkra. Därför framstår Uppåkra som en pusselbit till den danska kungamaktens etablering under järnåldern.

Även om Godfred regerade över hela dagens Danmark, finns det inget som kopplar honom till kungarna i Jelling som arkeologen arkeologen Adam Bak i Kongernes Jelling menar är central för  danskars förståelse av sig själv då det är därifrån Jellingdynastin kommer. Den börjar med Gorm den gamle och har idag nått fram till Margarethe II. Det får mig att fundera en del på hur olikt Sverige är i det avseendet. Den svenska regentlängden är mer invecklad och det är flera olika familjer, men även olika söner inom samma familj som bråkar. (Jag har lite tankar kring detta, men jag lämnar det därhän så länge.)

Den förklaring av nationalismen på 1800-talet som tröst för de nederlag och förluster de nordiska länderna led och som grunden för en ny (nationell) gemenskap där arkeologen Jens Jacob Asmussen Worsaæ och hans undersökningar i Jelling blev viktiga. Inte minst eftersom det var nu som vikingatiden konstruerades som historisk period. Idag är de allra flesta överens om att nationalism är väldigt problematiskt och jag håller med Andreas Johansson Heinö när han beskriver den som "banalitetens ideologi" i Sverige behöver mer kritisk patriotism. Däremot var det väldigt skönt att man inte bara fördömde det som gjordes och sades på 1800-talet rakt av utan faktiskt förklarade att den fyllde en funktion i att verka som tröst och skapa gemenskap. Det var nog inte illa tänkt från början, men konsekvenserna av en exkluderande nationalism har varit förfärliga vilket 1900-talets brutala historia vittnar om. Jag uppskattar dock väldigt mycket att dokumentärserien valde den förklarande vägen istället för den direkt avfärdande som inte leder till en djupare förståelse för varför historien är som den är. 

Bild 1 är en bild av kung Godfred från 1670 av Erico Olai Tormio och lånad från Wikipedia.

Bild 2 är "Musse Pigg"-figuren från Uppåkra som finns utställd på Historiska museet i Lund.

Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav

I tredje avsnittet av Gåden om Danmarks første konge beger sig Cecilie Nielsen till Fyn och Ladbyskeppet; Danmarks enda kända skeppsgrav. Skeppet påträffades inuti en gravhög och såvitt jag kan förstå ligger det kvar att beskåda där. Skeppet var 21m långt och 3m brett och var enligt arkeologerna som grävde så fyllt av gravgods att det hade pressats ner på mitten. Fynden som påträffades i skeppet vittnar om att graven gjordes till en väldigt rik person från samhällstoppen som utifrån fynden könsbedömts som en man och de vittnar också om att han haft makt över ett större område än lokalsamhället. Han kallas ladbykungen och hans grav dateras till ca 925, d.v.s. före Gorm den gamle och Harald Blåtands regeringstid. Däremot finns det inga spår av honom själv. Det kan bero på bevaringsförhållande, men de 11 hästar och (minst) 4 hundar som han fått med sig har skelett som bevarats bra. Det finns även tydliga spår av ingrepp i högen så snart efter begravningen att det dess planktak varit färskt nog att bli till flis. Föremålen har i samband med intrånget blivit skadade och en del utrustning som man kan anta (baserat på liknande kända gravar) bör ha funnits där som t.ex. vapenutrustning saknas. Efter plundringen, heter avsnittet Den plyndrade grav och kan i skrivande stund (29 juni 2022) ses här.

Inom den svenska arkeologin har intrång i gravar under historisk tid diskuterats flitigt på senare år, inte minst när det gäller gravar från vikingatid. Ett av de tydligaste bevisen för detta är gravfältet Norra Björke 61 i Vittene ca 10 km öster om Trollhättan i Västergötland som Tore Artelius och Mats Lindqvist skrivit om i boken Döda minnen och beskrivs i huvudsak som ett urnegravfält. Det är en tradition som är vanliga i norra Europa (inklusive södra Skandinavien) under äldre järnålder.

Urnegravarna från äldre järnålder är emellertid inte de äldsta gravarna på platsen. Den äldsta graven är en stensättning från äldre bronsålder. Denna grav är enligt Tore Artelius och Mats Lindqvist orsaken till det fortsatta gravläggandet under järnåldern. Redan urnegravarna relaterar till den genom sin placering omkring den. Urnegravarna är den andra fasen av begravningar på platsen och inleds under förromersk järnålder på 500-talet f.Kr. och varar fram till äldre romersk järnålder. Man slutar begrava folk på gravfältet under århundradet efter Kristi födelse. Denna fas är delvis samtida med den boplats på vilken man hittade en av de viktmässigt största guldskatterna i Sverige. Denna guldskatt dateras till ungefär samma tid som urnegravfältet övergavs och kan relateras både till Sydskandinavien och till Rom. Guldfynden finns idag att se i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Det mest intressanta med Vittene (som förtjänar ett eget, mer ingående inlägg vid tillfälle) är emellertid enligt mig hur man under yngre järnålder förhållit sig till de äldre gravarna. Efter 700 år började man nämligen begrava folk i Vittene igen. Dessa gravar placerades både ovanpå och i de äldre urnegravarna och även om det, som Tore Artelius och Mats Lindqvist påpekar, inte är möjligt att bevisa, gör ändå dokumentationen från Vittene att man kan visa att man i yngre järnålder undersökte innehållet i de äldre urnegravarna rätt noga. 

I urnegravarna påträffades bergartsavslag som behandlats på samma sätt som benen (De visar tecken på eldpåverkan och de har omsorgsfullt placerats i graven tillsammans med resterande material. Det här fenomenet (liksom att man ofta har påträffat urnegravfält i samband med undersökningen av vikingatida gravar) har noterats i samband med undersökningar av andra urnegravfält, bl.a. på Bornholm, men ingen har reflekterat mer över det före Tore Artelius och Mats Lindqvists genomgång i Döda minnen 2007. Vad som är intressant i Vittene är att stenavslag även påträffas i gravarna från yngre järnålder. Det kan ses som ett tecken på att man har stört de äldre gravarna och att de därför råkat komma med i de yngre. Men faktum är att de stenarna inte är hanterade på samma sätt som i de äldre gravarna och den yngsta av dessa är dessutom en skelettgrav som av gravskick och -riktning har tolkats som kristen. Därför är det rimligt att istället anta att man ansett det viktigt att inte bara relatera sina gravar till de äldre, utan också att härma deras innehåll. Som Artelius och Lindqvist skriver:

Att urnor står upp och ner eller ligger på sidan i urnegravarna är mycket vanligt förekommande. Lockstenar saknas ofta eller ligger bredvid urnan. Urnorna verkar ofta ha tömts på sitt innehåll. Nedgrävningarna som urnorna påträffats i uppvisar ofta spår av yngre störningar. Gravgroparna har profiler som visar att de grävts i mer än vid ett tillfälle. Har urnorna varit tomma på metallföremål, alltid saknat lockstenar, alltid stått upp och ned och endast innehållit lite brända ben. Eller har urnorna ibland tömts och sökts igenom? Även om det känns främmande för en del arkeologer att tänka i den riktningen, bör det ändå med all säkerhet ha förhållit sig på det senare viset i Vittene. Förhållandena som dokumenterades på gravplatsen ställer stora krav på arkeologen när det gäller att frångå den traditionella kulturhistoriska synen på den vanliga förhistoriska människan som passiv. (Döda minnen, Tore Artelius & Mats Lindqvist 2007, s123f) 

Till skillnad mot det rätt positiva perspektivet som Tore Artelius och Mats Lindqvist har på ingrepp i urnegravarna under yngre järnålder förstår jag perspektivet på ingreppen i Ladbyskeppet i Gåden om Danmarks første konge som inte negativt direkt, men inte lika positivt. Cecilie Nielsen kontaktar arkeologiprofessor Jan Bill vid Oslo universitet och Aoife Daly som är expert på dendrokronologi. De har gått igenom det fyndmaterial som plundrarna av de kända norska skeppsgravarna i Oseberg och Gokstad lämnat efter sig. Intressant nog kunde Daly konstatera att virket i ett par av spadarna man funnit i Oseberg respektive Gokstad var så likartade att de kommer från träd som måste ha vuxit i samma skog. De har även kunnat datera plundringen till mellan 953 och 975, vilket är ungefär samtidigt som man menar att Ladbygraven också blev plundrad och ungefär samtidigt som Harald Blåtand regerar. Det skulle därför kunna vara han. 

Jag ska erkänna att jag inte har detaljkunskaper om någon av de tre skeppsgravarna, men baserat på att dokumentärserien påstår att intrången i de tre skeppsgravarna varit brutala och respektlösa, vilket inte verkar vara fallet i Vittene. Det är en intressant tanke att det skulle vara Harald (som ju även var kung i Norge) och att han gör det för att makten nu ska börja med honom och inte med ladbykungen är en intressant tanke. Det är fullt möjligt att det kan finnas flera orsaker bakom intrång i äldre gravar än ett. Frågan är vad Harald gjorde med ladbykungen?

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra (28 juni 2022) tycker jag inte att Harald Blåtand verkar vilja utradera sin mor Thyra utan snarare "modernisera" Jellingmonumentet. Därför vet jag inte om han egentligen bara är en iscensättare av sig själv som Adam Bak från Kongernes Jelling menar. Snarare verkar det ha varit viktigt för honom även att iscensätta sina föräldrar och att han fick sin makt från dem även om han, som Jan Bill säger var kung på ett helt annat sätt än andra nordiska kungar dittills hade varit. Om vi tror att han ligger bakom plundringarna av alla tre skeppsgravarna, skulle det kunna vara en maktkamp som ligger bakom med ladbykungens ättlingar. Eller möjligen kanske det inte var vanligt att danska kungatiteln gick i arv från far till son och att han måste försvara sin rätt som son till Gorm genom att förstöra innehållet i ladbygraven? Att han är den första danska kung som regerar i Norge (som vi vet) också skulle således kunna vara orsak till att han plundrar även Oseberg och Gokstad. Den stora frågan är väl: Vad gjorde han med ladbykungen själv?

Bilden visar Ladbyskeppet och är tagen från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022) gillar jag verkligen DR:s dokumentärserie Gåden om Danmarks første konge. Där försöker den danska historikern Cecilie Nielsen reda ut varför den danska regentlängden börjar med Gorm den gamle liksom att hon försöker ta reda på om det inte finns danska kungar före honom. Första avsnittet Haralds spin handlade mest om Harald Blåtand, som var son till Gorm och som vi vet mycket mer om än honom. 

Harald hade givetvis även en mor som han omnämner på sin runsten i Jelling på Jylland. Även Gorm nämner henne på sin (den mindre av jellingstenarna) fast då givetvis som sin fru: Thyra Danebot. Det är hon som är ämnet för avsnittet två av Gåden om Danmarks første konge: På sporet av Thyra som i skrivande stund (25 juni 2022) kan ses från Sverige här.

Runstenar är enligt runologen och arkeologen Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn en personlig manifestation som ska bevisa att personen har rätt till makt och vem hen har makten från. Intressant nog verkar Thyra vara den som legitimerar både Gorm och Haralds makt och hon är den som är nämnd på flest runstenar i Danmark.

På Gorms sten omtalas Thyra som "Danmarks bot" vilket länge trotts betyda prydnad, men idag har forskarna övergett denna tolkning av bot/bod och tror numera att det ska tolkas som stöd eller hjälp, vilket gör Thyra betydligt mer aktiv och handlingskraftig och tillskriver henne makt i sin egen rätt, något som blir tydligt även på de andra runstenar som t.ex. Læborgstenen där Ravnunge-Tue säger att Thyra är hans drottning som på den tiden var en kvinnlig variant av, men även frun till drott, en beteckning som i fornnordisk tid betydde ungefär kung. (Intressant egentligen hur begreppet kung senare under en period förefaller att bli relativt könsneutralt t.ex. finns ju Kung Märta även om Märta Leijonhufvud aldrig var kunglig i formell bemärkelse och ännu mer att det i samband med drottning Kristinas kröning 1650 proklamerades att "Nu är Kristina krönt konung..." och efter överläggningar verkar man även vid Ulrika Eleonoras kröning 1719 ha följt samma mönster. Även om Kung byxlös är ett öknamn från Albrekt av Mecklenburg är ju drottning Margareta ändå de nordiska ländernas "fullmäktige fru och rätta husbonde", men känner att en djupare diskussion om historiska kvinnor med manliga titlar nog får bli föremål för ett annat inlägg.)

Historikern Kasper H Andersen vid Moesgaard museum påstår att kvinnorna är i princip frånvarande i skriftliga källor, vilket jag funderar lite på. Jag tycker att det norröna materialet innehåller massor av olika kvinnor, inte minst om Thyra. De berättar t.ex. att hon var dotter till en jutisk storman som hette Harald och Saxo Grammaticus omtalar henne också, men då som dotter till en engelsk kung. Härifrån Uppland där en överväldigande majoritet av världens kända runstenar finns ter det sig även rätt märkligt med tanke på hur vanliga kvinnorna är på dem och Thyra är, enligt Lisbeth Imer som sagt den person som finns omnämnd på flest runstenar.

På sätt och vis skulle man nog kunna säga att Estrid Sigfastsdotter är en svensk motsvarighet till Thyra. Hon har ingen, och ska heller inte ha någon, plats i den svenska regentlängden, men hon är anmoder till Jarlabankeätten som vi faktiskt kan veta en hel del om tack vare att de var så flitiga runstensresare i området som idag kallas Runriket kring Vallentunasjön norr om Stockholm (Jag rekommenderar en rundtur i området om ni har vägarna förbi stockholmsområdet med bil. Hemsida finns här.). Genom runstenarna kan vi följa Estrids släkt från henne själv till hennes barnbarns barn. Hennes första make Östen försökte resa till Jerusalem, men dog i Grekland varpå Estrid reste runstenen U136 vid Broby bro efter honom. Tre av deras söner reste runstenen intill (U135) där de även bl.a. skriver att de gjorde en hög efter honom som inte är synlig idag, men som finns på kartor över området från 1700-talet. Den detaljen tycker jag är intressant sett till historien om att Harald Blåtand sägs vara begravd i Roskilde domkyrka även om hans kropp inte finns där. 

Östen var inte den enda i familjen som reste utomlands. I det sydtyska klostret Reichenaus gästbok finns Estrid omnämnd tillsammans med två av sina söner Östen och Sven. I samband med en arkeologisk undersökning 1995 påträffades skelettgravar som utifrån gravskicket tolkats som kristna invid runstenarna och den försvunna högen. En av dem var en äldre kvinna som bl.a. fått med sig ett mynt från Basel i Schweiz, inte långt från det tyska klostret. Ihop med runstenarna och högen, är myntet ett argument för att kvinnan är Estrid och det är den gängse tolkningen även om vi givetvis inte kan vara 100% säkra. Kvinnans kranium har använts av Oscar Nilsson för rekonstruktioner av dels en yngre version som Stockholms läns museum har och dels en äldre som just varit utlånad till Vikingaliv, men som normalt finns på Täby bibliotek. 

Estrid, Runriket och Jarlabankeätten förtjänar ett eget inlägg framöver, men de bevisar att man inte ska underskatta informationen man kan få ut ur runstenar. Även sagamaterialet nämner för övrigt Thyra och flera andra kvinnor. De är lite tveksamma för sin sanningshalt, men vi har ju nog med andra bevis för att säga att Thyra har funnits även om inget arkeologiskt material helt säkert kan kopplas till henne. 

Dokumentären påstår att kvinnan tas ifrån sina rättigheter under medeltiden och att kristendomen tar ifrån dem rätten att tala i det offentliga. Jag tycker dock senare tiders forskning pekar på att ett sådant skifte kom senare. I Norden har vi t.ex. Ingeborg Håkonsdotter, heliga Birgitta, drottning Margareta samt Filippa och inte minst drottning Dorotea av Brandenburg som är en av (om inte den) främsta orsaken till konflikterna under Sturetiden i Sverige. Danska historikern Grethe Jacobsen kom också ut med boken Magtens kvinder før enevælden tidigare i år. I den berättar hon bl.a. om kvinnliga länsherrar i Danmark i förmodern tid. Kanske det ska tolkas som en tradition som går tillbaka till Thyra som alltså blev beskriven som en kvinnlig drott?

En 360m lång skeppssättning har påträffats i Jelling. Denna omringar Nordhögen och man gissar på att Gorms runsten kan ha varit placerad i dess stäv. Det är inte helt omöjligt att denna är gjord till Thyras ära även om det är svårt att säga säkert. Särskilt som Harald Blåtand omformar hela Jelling med en storhög i skeppet och en palissad av ekträ. Allt byggt med samma geometriska precission som i ringborgarna, vilket Adam Bak från Kongernes Jelling menar är ett tecken på inflytande från det kristna Kontinentaleuropa. 

Cecilie Nielsen talar om att Harald Blåtand offrar sin mors plats i historien, men jag skulle nog mer vilja säga att han "moderniserar" den. Det är ju inte så att han helt utrotar moderns minne. Hans runsten omnämner ju henne. Däremot verkar det som att han försöker omstöpa Jelling som symboliskt monument genom att ta in en ny kristenbyggtradition som han anpassar efter lokala förhållanden. Det är lite likt den hög (A1) som undersöktes arkeologiskt på gravfältet Norrsunda 59 i Valsta i Uppland. Jag själv skrev om den och gravfältet i min masteruppsats, men mer officiellt har projektledaren för undersökningen Gunnar Andersson skrivit om den i bl.a. rapporten Valsta gravfält. Arlandabanan: arkeologisk undersökning: Uppland, Norrsunda socken RAÄ 59, Dnr 3196/92 och i Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Högen anlades ovanpå sex gravar som från äldre järnålder. Ett arabiskt mynt i västra delen av dess kärnröse ger en datering till 773/774 e.Kr för anläggandet. Kring år 1100 öppnar man högen och placerar stenkistor i en korsform mitt i högen. Det verkar med andra ord som att man vill ta med sig det gamla in i det nya, något som faktiskt verkar ha varit meningen även med högens ursprungliga anläggning också då man byggt den ovanpå ännu äldre gravar. Man verkar helt enkelt ha velat ta med sig det gamla in i det nya. Kan det vara så Harald Blåtands ombyggande av Jelling också ska tolkas? 

Bild1 visar de båda Jellingstenarna och är tagen från Wikipedia.

Bild 2 och 3 är rekonstruktionerna av Estrid Sigfastdotter

Bild 4 visar högarna och kyrkan i Jelling och är tagen från Wikipedia.