Annaskåpet i Sturekoret i Uppsala domkyrka

Sturekoret i Uppsala domkyrka fungerar idag inte bara som gravkor åt Svante Sture, Märta Leijonhufvud m.fl. utan även som en plats där man håller mindre mässor. Både t.ex. dop och vardagsmässor i domkyrkan. Därför är gravkoret ofta uppfyllt med stolar och där finns även en dopfunt i ek från 1981 utformad av Staffan Östlund. Sturekorets väggar är klädda med textilen fuga gjord av den lokala konstnären Vanja Brunzell och hänger där sedan 1970-talet. 

Längs den östra väggen står ett altarskåp som ni kan se här till höger. Det är tillverkat i Bryssel och dateras till tidigt 1500-tal i den officiella Guideboken om Uppsala domkyrka av Annika Franzon Jag såg en närmare datering till 1520-tal i samband med att jag letade efter information på internet inför det här inlägget, men hittar inte tillbaka till det nu och bättre då att använda vad som kan klassas som "officiell" datering.

Uppsala domkyrka hade under medeltiden ett Anna-altare med en bild av Anna och köpte altarskåpet från Skånela kyrka i Sigtuna kommun 1912 och det är ett så kallat Annaskåp. Det innebär att det som berättas i skåpet är berättelsen om Jesus mormor Anna. Hon är ett av de mest betydelsefulla helgonen och skåpet börjar med hennes trolovning med Jesus morfar Joakim. Joakim går regelbundet till templet, men plötsligt en dag vill prästerna i templet inte ta emot hans gåvor eftersom han och Anna inte fått några barn vilket prästerna menar innebär att Gud är arg på dem. Joakim blir förtvivlad och lämnar Anna för att bo i öknen medan annan, lika förtvivlad, blir kvar i deras hem. En dag får båda en uppenbarelse att de ska bege sig till den ingång i Jerusalems stadsmur som kallas gyllene porten. Centralbilden i skåpet visar hur de möts vid porten och genom ett mirakel blir Anna gravid när de kysser varandra. De får dottern Maria, men förstår att hon är ett mycket speciellt barn. Därför lämnar de bort henne till templet när hon är tre år. Joakim dör och Anna gifter om sig med Kleofas och, när han dör Salomas. Ihop med Joakim och Marias man Josef står de i bakgrunden på den nedre bilden i mitten av altarskåpet. I förgrunden sitter Maria och Anna med det lilla Jesusbarnet. 

Jag besökte Uppsala domkyrka för första gången sedan pandemin började i februari i år (2023) och det var trevligt att vara tillbaka. Jag har ett tag märkt att jag behöver lära känna de bibliska personerna bättre och det här kan väl kanske sägas vara en början.

Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen

I måndags kom jag hem från en ca två veckor lång resa till Danmark. Den innebar en mängd upplevelser som jag nog kommer att skriva inlägg om efter hand, men huvudorsaken till att jag åkte just nu var Historiske Dage i Köpenhamn helgen 18-19 mars (2023). Det är andra året jag deltar vid min väninna Maria Hellebergs egen "monter" där hon och några av hennes vänner säljer sina böcker och i år var även de renässansmusiker som hon jobbat ihop med sedan hennes roman Sommerfugl, Musicantiga (banden Almune och Gøtterfunken tillsammans) med och spelade och sjöng musik från medeltiden och renässansen. I övriga montrar kunde man få höra om dansk radiohistoria, träffa bl.a. musketörer, världskrigs- och amerikanska inbördeskrigssoldater, vikingar, medeltida nunnor samt romare som i år hade fått pengar för att göra ett riktigt lädertält som jag faktiskt blev väldigt imponerad av. En hel del danska kulturarvsinstitutioner presenterade också sin verksamhet och man kunde också lyssna på en större mängd olika föredrag och samtal.

I år är andra året som Maria bjudit med mig och i år kom det verkligen mycket folk. Det är så klart väldigt roligt, men samtidigt innebar det problem att ta sig runt. Jag stod t.ex. i kö i närmare en timme för att köpa mat till Maria och mig och kön till damtoaletten var stundtals så lång att det var bäst att ställa sig där i tid. (Till nästa år hoppas jag på unisextoaletter för herrtoaletten var det i princip aldrig någon kö till.)

Under helgen fanns det även föredrag och samtal att lyssna på. Maria höll själv i tre stycken föredrag. Ett där hon pratade om renässanslitteratur och varför man ska läsa Baldesar Castigliones Boken om hovmannen (Il libro Cortegiano) för att förstå 1500-talsmänniskorna mer än Niccolò Machiavellis Fursten (Il Principe). Jag har själv tagit upp det lite i tidigare blogginlägg som t.ex. Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Som Andrew Gibson skriver i blogginlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics är dagens bild av Machiavelli och Fursten en 1900-talskonstruktion skapad av tyske historikern Friedrich Meinecke för att försvara nationalismen. Detta styrks också av att han diskuteras flitigt idag, men inte så mycket på 1500-talet även om Fursten brändes efter Bartolomeinatten 1572 lite "för säkerhets skull". Lars-Olof Larsson (som verkar ha varit en av de främsta förespråkarna för den moderna bilden av Machiavelli/Fursten i svensk historieskrivning) fick också utgivningsdatumet för boken helt om bakfoten när han 2001 skrev artikeln Kristian II – i Machiavellis fotspår i Populärhistoria för även om man räknar med att den skrevs kring 1512, publicerades den inte förrän 1532 när Machiavelli var död och Kristian II avsatt som kung i både Danmark och Sverige sedan länge. Machiavelli själv var faktiskt förespråkare av folkstyre och det han skrev var politisk satir. Jag rekommenderar er därför att se Don MacDonalds Ted-talk Learning to Love Machiavelli som finns att se på Youtube här. 

Bilden av Machiavelli, ihop med Karl Marx och Sigmund Freuds slakt av texter i jakt på underliggande meningar och Gustave Le Bons Psychologie des foulles är en av de främsta anledningarna på varför jag har problem med att modern humaniora bygger så stor del av sin forskning på att lyssna på vad västerländska män skrivit/sagt om människor och samhällen under de senaste 200 åren och för lite tid till att faktiskt studera människors beteende i vardagen. Att "studera" (d.v.s att läsa sig till kunskap i böcker) är också enligt Walter J Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet främmande för en muntlig kultur (vilket 1500-talet framför allt är) som lär sig genom exempel d.v.s. genom att lyssna och härma folk med mer kunskap, att vara lärling etc. Det är tydligt att sådant som gått i arv i generationer om hur män vid furstliga hov bör bete sig, är vad Castiglione skriver ner och som Gustav Vasas systerson Per Brahe senare gör en svensk version av (Oeconomia),

Ett av de andra föredragen Maria höll handlade om att även om vissa källor ljuger, tenderar Källkritiken idag att gå för långt. Som exempel tog hon brevet som Kristian II skickar till påven i Rom som idag finns i det danska riksarkivet där han "förklarar" Stockholms blodbad med att hävda att Kristina Gyllenstierna sprängde Stockholms slott och att biskoparna Mattias Lillie (i Strängnäs) och Vincens Henningsson (i Skara) råkade bli ihjältrampade. Ett fullkomligt vanvettigt brev att tro på faktamässigt, men som, ihop med att Kristian låter bränna Didrik Slagheck (som han för övrigt utsett både till ny biskop i Skara och ärkebiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522, vittnar om att Kristian får problem att förklara sina förehavanden i Sverige för sin samtid, vilket förvånansvärt många på senare år hävdat att han inte får. Det finns inget som tyder på att Kristian får gehör för sitt brev och det mesta tyder på att påven Leo X redan vet vad som hänt. Det går också helt emot de tre vittnesmålen vi har från själva blodbadet från Olaus Petri, Jöran Tre Rosor och (sedan 2018) Olaus Magnus. Dessa är i princip samstämmiga och stämmer även överens med Gustav Vasas skildring av händelserna som ledde fram till att han valdes till kung. Märkligt nog har svensk historieskrivning på senare år mer eller mindre öppet insinuerat att blodbadet var något som iscensattes av Gustav Vasa i propagandasyfte och dessutom att ingen egentligen dog. Hur ska man annars förklara att de menar att det springer runt en massa "Sturar" och är avundsjuka på att Gustav blivit kung? 

På sätt och vis hänger det med att vara för "källkritisk" ihop med det tredje ämnet Maria tog upp: att man i modern tid skriver ut det som inte passar den egna modernpolitiska agendan ur historien. Maria fokuserade framför allt på kvinnor, men påpekade att det även gäller de jylländska bönder som hotade med uppror om Kristian II blev kvar i Danmark 1523 vilket Mikael Venge skrivit om i "Når vinden føjer sig...". Spillet om magten i Danmark marts-december 1523. 

Här i Sverige är situationen faktiskt lite värre. Man bryr sig bara om bönder när de gör vad som passar historikernas agenda. Nils Dacke är ansedd som en frihetshjälte och hans tortyrmord på äldre, sjuka och handikappade män rättfärdigas (T.ex. i boken Dackeland menar Lars-Olof Larsson att den småväxte Arvid Trolle lika gärna kunde dö för att han var handikappad.) medan Gustav Vasa hatas för att han inte tolererar det. Inget tyder på att Dacke betraktas som frihetshjälte av sin samtid, så hjälten är en konstruktion av moderna forskare med ett libertarianskt, kommunistiskt och/eller katolskt perspektiv (För vi måste ju ha Henrik VIII av England som utgångspunkt för reformationen, vilken annan typ av reformation finns det?). Däremot när de svenska och finländska bönderna stöttar Karl IX mot den, av moderna svenska historiker älskade Sigismund, är de lurade av Karls propaganda. (Man kan ju egentligen undra vem det är man egentligen bör vara mest källkritisk mot...)

De jylländska bönderna dök senare upp i ett annat sammanhang efter att Robin Wohlin som spelade Gustav Vasa på Örebro slott haft en liten föreställning där han sökte nytt folk (För en del inser när de gräver lite djupare att de som dödas av Kristian inte kan finnas kvar och att det inte heller finns så många andra...) och tillsammans med publiken illustrerade 1500-talssporten rövbrottning. Robin var fantastisk (Helt klart den bästa Gustav Vasa!), men efteråt kom en dansk man fram till mig och Robin och verkade vilja att vi som svenskar skulle "erkänna" att egentligen var det svenskarna som dödade sig själva för att vi var mindre civiliserade (och att Gustav egentligen bara ville bli kung för att få tillbaka sina gods), för det var så man såg på det utifrån ett danskt perspektiv. Jag försökte förklara att danskarna ju inte heller var särskilt förtjusta i Kristian varpå han svarade att det ju bara var adeln (ett konstaterande som även är väldigt vanligt bland populärhistoriker i Sverige som jag undrat väldigt länge över då det vittnar om en total oförståelse för det förmoderna samhället). Det verkar nästan som att adeln är på väg att skrivas ut ur historien också. Jag försökte då förklara att det var jylländska bönders hot om uppror som var minst lika viktigt i avsättningen av Kristian II, men som sagt verkar inte de ingå i "det danska perspektivet" han fortsatte prata om trots att han sa till mig att man inte skulle tänka i nationalstater och vara nationalistisk. Efter historiske dage är jag ännu mer med Mikael Venge som säger att istället för källkritik, bör man lära ut mer källtolkning.

Betydligt trevligare var det första samtalet jag gick på mellan Lars Kjær och Hans Erik Havsteen (som jag tror, helt baserat på rösten, är en av programledarna i podcasten Kongerækken som bl.a. pratat om de danska så kallade savnkongerne. Lejre museum har de avsnitten utlagda på sin hemsida.). Kjær kom nyligen ut med boken Valdemar den store. Borgerkrigens barn som är en biografi om den danska medeltidskungen Valdemar den store. Han är en förfader till Svante Sture (och för den delen även till Gustav Vasa), vilket jag skrev om i inlägget Svante (10 juni 2022). Kjær och Havsteen pratade om hur den förre försökt att verkligen berätta om personen Valdemar istället för den stora historien om Danmark som varit inbegripet i ett blodigt inbördeskrig innan han kom med stabiliteten. Kjær har uppenbart intresse för och koll på familjen i övrigt också. Dels berättade han att han just nu skriver på en bok om Valdemars barn och dels frågade han om det var Svantepolk (Knutsson) jag menade när jag berättade att jag själv höll på med hans barnbarns barns ättlingar i Sverige. 

Jag har bara hört gott om boken, även från Maria. Därför ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den framöver. När de inte behandlar mig illa och kallar mina historiska landsmän ociviliserade för att rentvå en massmördande imperialist, har jag trots allt inget emot "ett danskt perspektiv". Tvärtom har jag märkt att kunskap om övriga nordiska länders historia ger mig nya perspektiv på Sveriges.

Det bästa kom dock i slutet av söndagen då jag lyssnade på en av mina favorithistoriker Cecilie Nielsen som berättade om sin senaste serie Gåden om Odin som just nu visas på TV i Danmark. Den finns på DR TV och kan ses även från Sverige. Jag har tidigare skrivit inlägg om hennes tidigare dokumentärserier Gåden om Danmarks første konge och Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering och det kommer absolut inlägg om Odin också. Jag gjorde säkert bort mig helt (Det brukar jag göra när jag träffar folk.), men det betydde väldigt mycket för mig att träffa henne. Så mycket att jag faktiskt tog en selfie med henne (Jag vet hur illa jag ser ut, så titta mest på Cecilie!). Jag blir sällan star struck, men Time team-arkeologer på konferens i Durham i England och Cecilie Nielsen tillhör de personer som tydligen gör mig star struck.

Historiske Dage är verkligen en jättekul upplevelse och jag önskar verkligen att vi kunde ha något liknande i Sverige. Det finns bara några små förbättringar som behöver göras: unisextoaletter som sagt för att minska kön till damernas, men även att man emellanåt skulle få tillåtelse att öppna sidodörrarna för luften tog slut fort trots korsdraget som var mellan allmänhetens och medverkandes båda ingångar. Jag saknar också "förhistorien": var var sten-, brons- och järnålder (utöver vikingarna)? Och det finns kanske fler föredrags-/samtalsämnen än de båda världskrigen och Kalla kriget?

Abdulrazak Gurnah - Paradiset

2021 tilldelades Abdulrazak Gurnah Nobelpriset i litteratur till svensk kulturelits stora förvirring då han var ett obekant namn för dem. Jag kände igen hans namn efter att ha djupdykt i forskning om kolonialism och imperialism i samband med arbetet med min masteruppsats i arkeologi. Däremot hade jag aldrig läst något av honom förrän jag plockade upp Paradiset i svensk översättning av Helena Hansson för ett tag sedan. 

Paradiset utspelar sig i det tidiga 1900-talets Östafrika, alldeles precis när européerna börjar få grepp om Afrika på allvar. I sammanfattningen på förlaget Celanders hemsida kan man läsa att boken handlar om hur swahilikulturen möter den tyska och brittiska kolonialismen, men jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Swahilikulturen är definitivt i centrum då det är den etnicitet som huvudpersonen Yusuf genom vars ögon vi utforskar den värld som Gurnah bygger upp, men européerna är inte egentligen särskilt framträdande. De är mer en frånvarande närvaro. Istället präglas samhället, förutom av kiswahili, av araber, indier och olika stamgrupper som kallas "vildar" och dynamiken dem emellan. Faktum är att den värld som Yusuf är en del av är fascinerande mångkulturell med mycket fördomar (och förakt) som florerar mellan de olika grupperna. 

Yusuf är en stundtals naiv, men väldigt eftertänksam pojke som åldras från 12 till 17 år under bokens handlingsförlopp. Hans föräldrar är fattiga och han säljs som skuldslav till den rika köpmannen "farbror Aziz" (eller Sayyiden som de andra kallar honom) som tar honom med till kusten där han får jobba i hans butik tillsammans med Khalil som också är skuldslav. I huset bor även Aziz sjuka fru som var en rik änka som Aziz gifte sig med för att själv bli rik och han får med tiden hjälpa trädgårdsmästaren i trädgården. Då och då ger sig Aziz iväg på handelsexpeditioner till "vildarna" i inlandet och en dag vill han att Yusuf följer med. Han blir emellertid lämnad hos Azizs affärspartner Hamid i ett år. Under det året inser Yusuf mer och mer att Aziz inte helt har rent mjöl i påsen och efter att Hamids dotter förälskar sig i honom, får han följa med Aziz på nästa handelsexpedition året därpå. 

Handelsexpeditionerna är farliga och liknar beskrivningar av handeln i Europa innan avgörande framsteg inom skeppsbyggnadskonst och navigationsteknik under sent 1200- och 1300-tal började ta handeln ut på sjön. Då var det till lands man i huvudsak färdades och de stora alppassen var viktiga för att frakta varor mellan norra och södra Europa. Makthavarna försökte hålla banditer borta och underhöll vägarna för att underlätta framkomligheten och tog upp tull för arbetet även om konkurrensen från alternativa rutter höll den på en rimlig nivå. Rastställen och räddningstjänst ordnades av religiösa sällskap (Sankt Bernhardshundar med konjakskaggar har blivit en kvarlevande symbol för detta.) och bolag av åkare och mulåsneförare skötte transporterna. Man färdades ofta i karavaner och hade antingen egna vapen eller hyrde in beväpnade vakter. Dessa handelsexpeditioner kallades adventuras (äventyr).

Aziz handelsexpedition går inte jättebra och vildarna är inte längre så naiva som man får intrycket av att de har varit innan. Till slut får tyskar komma och rädda dem ur en besvärlig knipa, vilket helt tar musten ur hela expeditionen och verkar få dem att reflektera. Det är uppenbart att även den rätt hårdföre Aziz får sig en tankeställare. När de är tillbaka klarnar mycket för Yusuf, inte minst för att Khalil förklarar för honom och trots att Aziz och Khalil egentligen blivit som en familj för honom, börjar Yusuf känna tvivel. Samtidigt kommer första världskriget (kriget mellan tyskar och britter som det skildras som) krypande allt närmare.

Jag gillar boken. Den beskriver en värld som européerna trängde sig in i liksom att det skedde på gott och ont. Boktiteln till trots är denna värld verkligen inget paradis. Kvinnornas relativa självständighet, liksom det insinuerades att männen under handelsexpeditionerna inte var främmande för att ha sex med varandra, förvånade mig. Sista delarna av boken (När Yusuf var tillbaka i Aziz butik.) kändes dock lite för stressade. Jag önskar att Gurnah hade gett Yusuf lite tid och utrymme till att reflektera mer över de övriga medlemmarna i Azizs hopsnickrade "familj" perspektiv liksom den utveckling i Azizs personlighet som skedde i samband med handelsexpeditionen även om jag förstår hans problem att förstå dem.

Kyrkospel, stjärngossar och de tre vise männen

På annandagen förra året (26 december 2022) skrev jag inlägget Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande där jag skrev om Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande i vilken hon går igenom historierna och traditionerna kopplad till Staffan Stalledräng. Många gånger har dessa förväxlats med och/eller kopplats ihop med traditionerna med kyrkospel och stjärngossespel under trettonhelgen, ämnen som Schager också beskriver. Därför tänkte jag att jag denna trettonhelg skulle göra ett blogginlägg baserat på det hon berättar. 

Trettondagen (6 januari) kallas också epifanihögtiden och firades från början av flera orsaker: Att Jesus uppenbarat sig för världen, Jesus födelse, Dopet i Jordan, De vise männens tillbedjan, Vinundret vid bröllopet i Kana samt Brödundret. Med tiden har dessa delats upp i flera olika högtider; Jesus födelse har t.ex. sedan 300-talet firats 25 december. Till trettondagen har det också kopplats många legender om heligt vatten. Inom Östkyrkan firas trettondagen 19 januari (enligt hur den inträffar i den julianska kalendern) och Ryssland firar man enligt Schager genom att bada i isvakar som man kallar Jordan efter Jesu dopplats. Vattnet anses där och då heligt. Karin Schager kallar detta för en gestaltning "friare och folkligare än en rit med med samma syfte nämligen att tydliggöra och fira ett heligt förlopp. Helt enkelt ett sätt att konkretisera det gudomliga..." Samma funktion hade de kyrkspel som i Västkyrkan var knutna till de tre vise männen.

Enligt en sägen som, bl.a. Selma Lagerlöf fick berättat för sig, hade de tre vise männen svårt att acceptera att den nyfödde konungen föddes i ett stall. Därför såg Gud till att de hamnade på villovägar tills han, efter tre dagar, förlät dem och visade dem stjärnan i en brunn som sedan dess kallas Stjärnbrunnen. Om den sägs att den som står i Guds nåd, ännu kan se stjärnan. 

De tre vise männen beskrivs i Matteusevangeliet som stjärntydare kopplade till hovet i Babylon. I tidigkristen konst framställs de som mithraspräster med röda, spetsiga hattar (s.k. frygiska mössor). Mithraskulten var en solkult som under senantiken var en stor konkurrent till kristendomen. Jag kan därför inte låta bli att undra om den konkurrensen var bidragande till valet av hur de representerades i konsten. De tre vise männen fick en så betydelsefull roll då de var de första som erkände Jesus. Från 500-talet var de dock betraktade som kungar efter profetior i Gamla testamentet. Därför kallas de i Västkyrkan också Heliga tre konungar. 

Bibeln berättar egentligen inte deras antal, men kyrkan bestämde sig för tre för att de, genom sina tre gåvor, skulle representera Jesusbarnets tre sidor: Guld (Kung), Rökelse (Gud) och Myrra (Den dödliga människan). De ansågs också representera de tre världsdelarna Europa, Asien och Afrika. Att de på bara tolv dagar kunde ta sig till Betlehem, förklarades med att de red på dromedarer som kan färdas lika snabbt på en dag som en häst kan på tre.

Redan under senantiken blev de tre vise männen ett vanligt motiv i den kristna konsten vilket gav människorna i det medeltida Europa en tydlig bild av dem: Kaspar (Kasper i germanska områden) var en äldre man med långt hår och skägg som kom med guld. Melchior (Melker i germanska områden) var skägglös och därför mycket ung. Hans gåva var rökelse. Balthsar (Baltasar i germanska områden) var mörkhyad och hade helskägg. Han kom med myrra. Det förekom dock variationer där Kaspar framställs som mörkhyad kung av Nubien och Moria.

Enligt Bibeln var det de vise männen som såg stjärnan och berättade om Jesus födelse för Herodes, en uppgift som i legendvisorna om Staffan Stalledräng givits honom istället. Karin Schager undrar därför om han skulle kunna vara en av männen. Deras antal preciseras ju som sagt inte av Bibeln. Redan på 100-talet e.Kr. fastslogs emellertid antalet till tre i Västkyrkan. Östkyrkan har flera namn, men inte någon Staffan. Då stundtals sedda som kungar, har man också antagit att männen togs väl emot när de framlade sitt budskap. Staffan däremot ska ha blivit emotsagd, avvisad, hotad och dödad. 

Kyrkospel utvecklades tidigt inom kyrkan som ett sätt att förmedla Bibelns berättelser till allmänheten. Inte minst gällde detta kring trettonhelgens evangelium där kyrkospel kallade Officium stellae (Stjärnspel)  utvecklades i Frankrike. Dessa är den äldsta förlagan till stjärngossespelen och nådde sin kulmen under perioden 1000- till 1200-talet.

De första kyrkospelen skedde inom ramen för den vanliga gudstjänstliturgins ramar. Präster utklädda i kungakläder skred fram mot högaltaret som fick utgöra krubban ledda av en stjärna som drogs framåt längs en sträng i taket. En korgosse deltog också, utklädd till ängel. Väl framme vid högaltaret/krubban sjöng man: "In Betlehem natus est rex cœlorum" (I Betlehem är himlarnas konung född.). Därefter drog man sig tillbaka genom varsin dörr, symboler för de tre världsdelar som de tre vise männen kom ifrån.

Med tiden lade man till herdarna från julnattens kyrkspel Officium Pastorum och Herodes själv. Den senare lades till för att "liva upp" stjärnspelet och det skedde verkligen på gott och ont. Med tiden kom han att ta större plats än händelserna i Betlehem då han, enligt Karin Schager var en ytterst "teatralt tacksam karaktär." Därför kunde han även dyka upp i kyrkor som inte hade något kyrkspel under den vanliga gudstjänsten och läsa delar av den liturgiska texten. Till slut hade han blivit så brutal att kyrkan började ifrågasätta trettondagsspelen. T.ex. menade abedissan i Hohenburg att man inte längre såg skillnad på präster och krigare. Därför vanhelgade man kyrkan. Detta var en uppfattning som hon delade med flera andra kyrkomän varför trettondagsspelen fick flytta ut. 

I ovan nämnda inlägg Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande berättade jag att traditionerna knutna till Staffan Stalledräng enligt Karin Schager har ett hedniskt förflutet med tron på Odens/Jólnirs och de osaligas andras ritter och det verkar som att ungefär samma traditioner kopplades till trettonhelgen. Även då dukade man upp bord för att de tre vise männen kunde komma på besök på väg till Betlehem och luften ansågs magisk, så vid midnatt på trettondagsafton slog man upp alla dörrar och fönster för att släppa in Trekonungavinden som ansågs kunna göra underverk. Schager har märkligt nog inget att säga om hedniska sedvänjor som anammats av kristendomen, trots likheterna med traditionerna under Staffansfirandet. Hon menar istället att det vittnar om "en känsla för det heligas närvaro" där det konkretiseras av de utklädda sällskap som från år 1300 började vandra runt i gårdarna med en stor stjärna (Den ljusa stjärnan) och skapade högtidsstämning. På stjärnan fanns målade scener ur julevangeliet och när den tändes och snurrades runt, skapades en ljuseffekt som uppskattades av publiken.

När trettondagsspelen flyttade ut från kyrkan togs de över av skolgossar som använde jullovet åt att tjäna in pengar till sina fortsatta studier. De sjöng sånger som de övat in i slutet av terminen som avbröts med komiska upptåg emellan. Med tiden fick de dåligt rykte, då stjärngossespelen förknippades med superi och skränighet. likt många av jultidens andra tiggarspektakel som de mer och mer blandades ihop med.

De tre vise männen var klädda i vitt med ett rött bälte om midjan och med pappstrutar pyntade med bårder, stjärnor och kors på huvudet. Detta känns ju igen från de stjärngossar som idag inlemmats i luciatåget. 

Herodes hade en krona och kläddes ut som det anstår en makthungrig kung. Han ska enligt flera trettondagsspel själv ha ridit till Betlehem för att döda barnen, vilket även beskrivs i en del legendvisor om Staffan Stalledräng. Ofta skickade han emellertid sina tjänare som kom tillbaka med ett trähjärta på svärdet. 

I de senare spelen, när de olika upptågen kring jul började blandas samman och man började vandra runt lite när man kände för det mellan annandagen och trettondagen, togs Staffan Stalledräng med i en del trettondagsspel som en stjärnkung som bar stjärnan framför de tre vise männen. Ibland höll han även en monolog som kallades Staffanspass. 

Oftast var emellertid Judas med pungen trettondagsspelens pajas. Iklädd en utochinvänd skinnpäls och med nedsotat ansikte gick han runt med en skinnpung för att samla in pengar. 

Liksom med Staffansritterna kan jag inte låta bli att önska att traditionen med trettondagsspel (både i och utanför kyrkan) ännu var levande. Jag skulle så gärna vilja se det. Att läsa Karin Schagers bok har också gjort mig varse om att jag behöver "lära känna" de bibliska personerna bättre. De är trots allt än inte helt oviktig del av den kultur som omgärdade historiska svenskar. 

Jag kan, som sagt, inte visa er något trettondagsspel, men det astronomiska uret i Lunds domkyrka visar två gånger varje dag hur de tre vise männen kommer med gåvor till jungfru Maria och Jesusbarnet.  När det rekonstruerades i början av 1900-talet valde man att låta den inbyggda orgeln spela den medeltida julsången In dulci jubilo. Det är en av kyrkans äldsta sånger och orgelhistorikern Ole Olesen skriver i boken Det underbara uret i Lund att det: "är ett utom ordentligt lyckat val av melodi. Den är glad och troskyldig och lämpar sig perfekt till att beledsaga de tre vise männens besök hos Maria och barnet." (Filmen spelade jag själv in i Lunds domkyrka i mars 2022.)

Nytt år - Ny start?

Så här vid årsskiftet är det ju vanligt med en sammanfattning och funderingar kring framtiden. Jag ska inte sticka under stol med att 2022 inte var ett helt bra år för min del även om jag fick möjlighet att utforska Danmark betydligt mer än jag har gjort tidigare. Detta är jag oerhört tacksam för, inte minst för att jag upptäckte Lejre på allvar och fick tillbaka mitt intresse för den skandinaviska järnåldern.

Jag har nu i mellandagarna börjat gå igenom mina anteckningsböcker från de senaste 5,5 åren och det har lett till insikten om hur oerhört pinsamt det är att läsa det jag skrev då. Så mycket av det är inte längre förenligt med det jag nu vet om det svenska 1500-talet och 1500-talssvenskarna, ett tecken på att jag "känner" dem bättre och har mer kunskap om världen de levde i. Jag är också förvånad över hur pass lång tid det tog för mig att ge upp planerna på ett övergripande Vasa-epos och fokusera på Märta Leijonhufvud och Svante Sture för det var typ bara om dem jag skrev. 

Nästa år (åtminstone efter att de bytt fönster i mitt hem) ska jag verkligen försöka att inte stressa och framför allt inte att vara så förbannad och snarstucken som jag har känt mig de senaste 2-3 åren. Ihop med två vänner har jag planer på att ge mig ut på ett litet äventyr som förhoppningsvis leder till något produktivt. 

Här på bloggen har jag lite platser och böcker som jag länge tänkt skriva om, men inte kommit mig för. Jag skrev lite om det i inlägget 5 år (12 november 2022) och jag har nu ännu mer att lägga till på den listan. 

Ett exempel på det som kommit till nyligen är en återvändning till Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande som jag skrev en del om i inlägget Karin Schager -Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande (26 december 2022). Utöver att förklara traditionerna kring Staffan Stalledräng, går hon närmare in på trettondagshelgens kyrkospel och stjärngossetåg, vilket jag valde att spara och har för avsikt att skriva om nu till trettonhelgen. Jag finner också Schagers tolkning av de gotländska dopfuntar som hon nämner i sin bok väldigt intressant och det är också något jag har för avsikt att göra en djupare dykning i under året som kommer. 

Något jag framför allt vill göra är att verkligen strukturera upp min Märta-berättelse. Som det är nu är det mesta skisser till olika scener spridda på 14 anteckningsböcker (där jag även har anteckningar från det jag har läst, hört, sett etc.), men de finns även som utkast här på bloggen och på min e-post samt på diverse lösrivna papper här och där.

I mina efterforskningar har jag försökt att vara så tvärvetenskaplig som möjligt och jag finner att antropologi och etnologi har gett mig enormt mycket kunskaper om hur människor fungerar socialt och kulturellt, vilket jag finner vara en brist hos den populärhistoriska förmedlingen i dagens Sverige. Givetvis tycker jag det är tråkigt att historikern My Hellsing drabbades av utmattningssyndrom som hon öppenhjärtigt skriver om i krönikan Min väg till utmattning (Tidskriften Respons 6/2021), men de insikter om sin egen forskarroll som sjukdomstiden givit henne stämmer väl överens med de jag själv fått, inte minst genom min egen psykiska ohälsa:

Det har gått upp för mig att jag är minst lika emotionell som intellektuell. Eller snarare att det inte finns någon poäng i att skilja dem åt, båda behövs. Engagemang, kreativitet, empati och intuition är känslor som är centrala i arbetet som humanistisk forskare – ja, i vilket arbete, och i vilken del av livet som helst. De är känslor att bejaka, omhulda, förstå, acceptera – och vila sig ifrån. Vad vore en logiskt strukturerad tanke i skrift värd för läsaren om den inte förmår beröra? Vad ska vi med självförtroende till om inte självkänslan finns där? Emotionell stabilitet, det vill säga trygghet och tillit, har för mig inneburit den bästa språngbrädan för intellektuella risker.

Vi är, precis som historiska personer, människor. Varför skulle vi inte kunna använda den delade erfarenheten vi har i historieskrivningen? I grund och botten är vi inte så olika. Det är därför som jag ser på det förflutna som en annan kultur mer än som en annan planet befolkade av helt andra varelser så olika oss att vi inte alls kan förstå dem. Det är också därför som jag finner fiktionen många gånger vara ett bättre medel att förmedla historia på. Det gör det friare att undersöka historiska personer och deras relationer då konst, till skillnad från historieskrivning, inte har några krav på sig att vara 100% korrekt. (Vad jag anser om hur det kravet upprätthålls i svensk populärhistorisk förmedling tror jag har framgått ett flertal gånger här på bloggen och jag är faktiskt riktigt förfärad över att vi verkar ha fått två så totalt olika historieskrivningar idag.) Med detta sagt anser jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på de många olika källmaterialen som vi har kvar från det förflutna. Den kan gå på djupet och lyfta människorna; beröra. Sommarlovsprogrammet Salve som SVT visade sommaren 1997 är som jag skrivit flera gånger, t.ex. i inläggen Salve (22 mars 2018) och Tankar kring Salve och en eventuell fortsättning (13 december 2022) är lite av mitt ideal på många sätt.

Det är oerhört jobbigt, tidskrävande och frustrerande att försöka bena ut de historiska personerna och händelserna från den modernpolitiska agendan hos senaste hundra årens svenska historiker och kulturprofiler, men nu när vi kommer in på det 500:e året efter det, för Sveriges och svenskarnas frihet så viktiga kungavalet i Strängnäs, känns det som att det verkligen är på tiden.

Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande

Idag (26 december) firas den kristna ärkemartyren Stefanus som stenades till döds i Jerusalem på 30-talet e.Kr. Han var diakon i den första kristna församlingen, men folket i staden kom att bli upprörda och arga över hans missionerande när han menade att Gud inte fanns i templet då han inte kunde bo i något människobyggt. Detta gjorde att man ställde honom inför Stora rådet anklagad för att tala emot Mose lag. Han dömdes av rådet till stening och blev därmed den första kristna martyren som sägs stå särskilt nära Jesus då han blev martyr så nära i tid till Jesus död och firar som sagt sin helgondag dagen efter Jesus tillskrivna födelsedag 25 december. 

 

Utöver att vara ärkemartyr, är Stefanus även helgon över diakoner, murare, staden Cetona i Italien samt hästar. Särskilt det sistnämnda är intressant för den bild som vi främst har av honom som Staffan Stalledräng. Men hur kom han egentligen att kopplas ihop med dem? Och varför utvecklades en kult kring honom och hästar i de germanska delarna av Europa och varför blev den kulten så stark just i Sverige att vi fortfarande sjunger "uppdaterade" versioner av legendvisor om honom som en tjänare till kung Herodes varje jul? Dessa frågor, och ännu fler rörande den mystiske Staffansgestalten har Karin Schager försökt besvara i sin bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande.

Staffansvisorna tillhör de äldsta svenska visskatterna och har sjungits sedan medeltiden. De har dock förändrats med tiden och många av Staffansvisorna som sjungs idag är ganska olika de legendvisor som sjöngs om Staffan på medeltiden. Visorna förekommer emellertid inte bara i Sverige utan finns bevarade även från Finland, Danmark, Färöarna och England. Svenske språkforskaren och etnologen Hilding Celander fick också en tysk översättning av en slovensk legendvisa om Staffan översatt till tyska av sin slovenske kollega Boris Orel 1939. Därför kan man undra om inte traditionen kanske är mer utbredd än vad Karin Schager menar i boken. Åtminstone i slaviska områden. I de romanska områdena av Europa verkar Stefanus få vara "sig själv". 

Vem var då Staffan vi firar? Han är kopplad till Bibelns Stefanus, men i de medeltida legendvisorna blev han anställd hos kung Herodes och tar över de tre vise männens roll som den som förkunnar Jesus födelse till honom. Det är också Herodes, och inte Stora rådet som stenar honom i visorna.

Men det finns emellertid även en annan, för oss här i Sverige och Norden mer lokal, Staffan som kopplats samman med Stefanus. Adam av Bremen berättar en Stenphi (även kallad Simon) som skickades som missionär till Sverige ca 1060 e.Kr. och som ska ha varit biskop av Hälsingland. Denna Staffan dyker även upp i Prosaiska krönikan från 1450-talet enligt Karin Schager och han omvände många i Hälsingland innan han mördades i skogen Ödmården och begravdes i Norrala där man byggde gravhuset kallat Staffans stupa. Den exakta mordplatsen är okänd, men det ska ha skett någonstans längs vägen Norrala-Hamrånge, antingen vid bäckarna som korsar landsvägen mellan Själstugu och Hamrånge, vid den stora stenen kallad Kapellstenen eller i själva Själstugu by. Det har sagts att mjölbärsrisets blad är röda i enbärsbuskbacken nära Själstugu p.g.a. Staffans blod och inte p.g.a. så kallat blåbärsrost. Även stenarna på båda sidor av landsvägen på Högkullen ska ha färgats av hans blod och inte av violalg. Byn Själstugu ska också ha fått sitt namn efter att man tog den döende Staffan dit. På äldre skogsmål betyder nämligen att själas att dö.

Vår främsta källa till Staffan i Hälsingland är den engelske, folklivsintresserade björnjägaren Llewellyn Lloyd som berättar att Hälsingland alltid varit känd för sina goda hästar och att Staffan visade dem mycket kärlek. Han ska alltid ha haft fem hästar med sig då han en gång i veckan red runt i sitt missionsområde i sin bok Svenskarna och deras plägseder som publicerades 1871. Enligt Lloyd ska folk också ha vallfärdat till graven länge efter Staffans död för att söka bot för sjukdomar, särskilt hästars och det finns berättelser om mirakel vid Staffans stupa i Norrala något som bestämt avvisades av Hudriksvallsprosten Olof Broman på 1700-talet. 

Till firandet av Staffan har man även kopplat hästar (Staffan Stalledräng) och han har blivit deras skyddshelgon. Det verkar jättemärkligt då Bibeln inte säger något alls om Stefanus relation till dem. Germanerna verkar dock ha firat en stor hästhögtid kring jul som helt enkelt också integrerades i Staffansfirandet för att det passade tidsmässigt. Bl.a. hade man förr vilda ritter som kallades Staffansritter (eller Staffansskede eller Staffa-kut) natten mellan juldagen och annandagen där drängar och hästar satsade allt på att först nå fram till en vattenkälla vars vatten blivit förtrollat och skulle ge hästen kraft och styrka. Efter dessa ritter åderlät man hästarna och de bjöds också på öl. Man red också runt och ibland in i kyrkan. Till skillnad från de vilda ritterna till källan då man alltid galloperade, gick dessa i lugnare trav. Prästerna skvätte vigvatten på och välsignade hästarna och allt som de behövde som havre, hö, korn, bröd, salt och vatten. Denna sed finns belagd sedan 700-talet och förbjöds åtminstone i München i Tyskland först 1876. Staffansdagen har också ansetts vara en bra dag att tämja hästar på. 

Hästceremoniellt är en hednisk sedvänja och kan enligt Karin Schager kopplas ihop med Odens vilda ritter tillsammans med de osaligas andrar juletid. Oden, i sin skepnad som Jólnir, var julens gud och ska under lussenatten ha förvandlat vatten till vin. Detta för ju tankarna till Jesus och miraklet vid bröllopet i Kana som enligt evangelisten Johannes var det första Jesus utförde och som firas i epifanin kring trettondagen. (Schager går noga igenom firandet med kyrkspel och stjärngossetåg på trettondagen som Staffan med tiden skulle bli en del av, men jag tänker lämna detta till ett inlägg på trettondagen.) Man kan därför misstänka att det är en kristen berättelse som först applicerats på Oden och som senare återfått sina kristna förtecken. Enligt Schager berättade Gunnar Olof Hyltén-Cavallius att det i Wärend i Småland (men även på andra håll) ännu på 1860-talet var välkänt att stora sällskap av hedniska väsen var ute och for under julnätterna, men Oden kunde även resa ensam. Julkärven sattes troligen också upp till Odens häst Sleipner. Det var Oden man bad för hästarnas hälsa och lycka hos och detta verkar ha applicerats på Staffan. Kulten till Oden skedde också ofta vid heliga källor.

I Norge kallades staffansritterna Oskoreien (eller Rie um hus och även Rida Staffis kout) och de blev kvar bland den norska allmogen åtminstone fram till slutet av 1800-talet, men i Sverige verkar de ha fortsatt in på 1900-talet även om traditionen att vattna hästar med tiden föll i glömska.

Ritternas gränslöshet tyder på att de var iscensättningar av Odens ritter och det hände att ryttarna, liksom de osaliga andar de förkroppsliade, bröt sig in i gårdarna. Både för att låna hästar och för att äta och dricka sig mätta, något som inte accepterades vid andra tillfällen, men som då var väntat. Gårdsfolket brukade därför duka upp borden.

I Finland känner man till traditioner där man ridit in hästen i stugan och hällt öl över den. Därefter fick den också dricka av ölet. Först därefter blev det människornas tur att dricka. Då ur samma krus som hästen. Tidigt i annandagsottan träffades också männen i stallet för att supa och äta närmast rituella offermåltider som oftast bestod av soppa på hanhare och ekorre. Ett åtal som väckte 1686 vittnar om att seden var straffbar och väckte anstöt.

Visst vilar det en hednisk stämning över många av de seder som varit knutna till annandag jul och som kretsar kring bondens dyrbaraste djur, hästen!

~ Karin Schager

När man red runt bland gårdarna sjöng man Staffansvisorna och på Gotland var det t.o.m. Staffan som delade ut julklappar ett tag. Det är även känt, särskilt från Uppland, att man klädde honom i halm och ibland hade han ett bockhuvud som man hotade att stångas med om man inte fick det man ville ha.

Staffanstraditionerna är, som sagt, förknippade med superi och brännvin har t.o.m. kallats Staffansvatten och i Westfalen kom annandagen att kallas Sup-Steffen. Detta ledde till att Karl den store redan 789 e.Kr. försökte förbjuda supandet till Staffans ära, men som Karin Schager skriver är det svårare att bekämpa vissa fromhetsyttringar än andra.

Att döma av vittnesmålen och med tanke på allt superi, hände det ofta att firandet till Staffans minne urartade i slagsmål, men även i många olyckor, stundtals med dödlig utgång. Särskilt från det att Staffanstraditionerna började mixas med stjärngossetågen på trettondagen hade Staffan ofta med sig en butelj som han gömde i det långa skägg han blivit utrustad med. Ofta bar han även en päls från varg eller björn. Karin Schager reflekterar inte över detta närmare, men det får åtminstone mig att tänka på bärsärkar och ulvhedningar som också kan kopplas ihop med Oden.

Kyrkan i både Danmark och Sverige verkar först på 1700-talet bli mer oroliga för traditionen även om superintendent Johannes Brodinus i Visby redan 1659 försökte få den förbjuden. I Larvs pastorat i Skaraborgs län bestämde man 1750 också att de som red eller lånade ut hästar till Staffansritterna, skulle böra två daler silvermynt. Märkligt att detta sker just under 1700-talet då det annars är seklet då man börjar så smått att införa religionsfrihet.

Staffanslegenden är också kopplat till ett tuppmirakel. Det sägs att den stekta tuppen Herodes blivit serverad ska ha återuppstått när Herodes vägrade tro på Staffans förkunnande om Jesus födelse och utbrustit att i så fall skulle tuppen börja leva igen. Tuppen är en ljusets härold och därför en viktig symbol i kristen konst som har hedniska anor. Dess koppling till morgonen då ljuset vunnit över mörkermakterna, gör den även till en symbol för återuppståndelse, inte minst Jesus. 

Tuppmiraklet och troliga Staffansfigurer finns också på flera kyrkoföremål (mestadels dopfuntar) från Sverige. Främst från Gotland och Västergötland, men ryttarfiguren på den så kallade Överhogdalstapeten från Härjedalen har tolkats som Staffan. C14-dateringar av den till perioden 800-1100 med den troligaste dateringen före år 1000 för däremot att Karin Schager avfärdar att det skulle vara Staffan. Sett till att Karl den store uppenbarligen försökte förbjuda Staffans-firandet redan på 700-talet, undrar jag dock om den inte ändå kan sättas i samband med Staffan- och/eller det germanska hästfirandet. Att Härjedalen under medeltiden var norskt är förvisso sant, men det var, liksom Jämtland, kyrkligt svenskt och tillhörde ärkebiskopssätet i Uppsala. Dessutom är jag ytterst osäker på om man kan tala om fasta politiska gränser i Norden på 1000-talet.

I Dädesjö gamla kyrka i Småland påträffade man 1907 målningar av 1200-talsmästaren Sighmunder som verkar ha utgjort den ursprungliga takplattfonden. Dessa trämålningar berättar om julevangeliets händelser och en av dem visar hur Staffan vattnar sina hästar och nästa hur han ser Den ljusa stjärnan i en brunn och sedan även en målning där han berättar om Jesus födelse för Herodes. En av scenerna har fått agera omslagsbild för boken och ni kan se den här ovan.

Karin Schager har ett helt kapitel om de gotländska dopfuntarna gjorda av stenhuggaren Hegwald och då hon även inleder med dem, får jag intrycket att de är ursprunget till hennes intresse. De dopfuntar som är av särskilt intresse är de i Vänge, Stånga och När. 

Hegwalds dopfuntar kännetecknas av vad som tidigare kallades Den vilda stilen då han levandegör sina figurer utan fasta mått, naturliga vinklar och regelbundna linjer och förtjänar nog ett eget inlägg framöver. Även i dessa dopfuntar finns kopplingen mellan Staffan och de tre vise männen och Karin Schager menar att det kan ha funnits ett idéutbyte mellan Gotland och England där den äldsta kända nedteckningen av Staffansvisan finns. Något som Schager inte verkar känna till är den bildsten (G92) som påträffats i Bosarve i När socken där en av Hegwalds dopfuntar med troligt Staffans-motiv också finns. På ena sidan visar den en figur som verkar "vattna" en häst som har en ryttare på ryggen. Idag finns stenen på Gotlands museum i Visby och ni kan se den här intill.

De västgötska kyrkliga avbildningarna med trolig kopppling till tuppunder och Staffan har inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet, vilket är lite synd då de enligt Karin Schager troligen är av provinsiell härkomst och t.ex. dopfunten i Hajom kyrka och broddetorpsantemensalet kan tillhöra de äldsta framställningarna av Staffanslegenden och tuppundret. Schager pekar på en del kopplingar till de så kallade cock and pot-legenderna som var vanliga på Irland åtminstone sedan 1100-talet där man även kan se keltiska inslag i motivet.

Som sagt tänker jag lämna Karin Scahgers genomgång av kyrkospelen, de tre vise männen och stjärngossetågen knutna till trettondagsfirandet till trettonhelgen, men det verkar som att en del forskare blandat ihop traditionerna. Kan det vara för att det är det moderna luciatågets stjärngossar som oftast framför Staffansvisorna idag? Schager har verkligen gjort ett ordentligt jobb med att bena ut den brokiga Staffanstraditionen. Hennes intresse framstår som genunit och hon förblir engagerad genom hela boken. Ihop med att jag inte själv haft tid och energi att gräva djupare, tyckte jag att det var bäst att låta detta inlägg bli om boken istället för bara en genomgång av traditionerna kring Staffan stalledräng. 

Lite tankar om människor och kyla

De senaste dagarna har det varit väldigt kallt i mitt eget lilla hörn av verkligheten med temperaturer mellan -15°C och -23°C. Det har fått mig att reflektera mycket över hur vintern tedde sig före klimatförändringarna.

Jag har vid ett flertal tillfällen stött på idéer om att folk i förmodern tid inte märkte av temperaturskillnader. Det är ett illustrativt exempel på att humanistiska forskare många gånger har svårt för den biologiska aspekten av människan som varelse samtidigt som , något som jag ser som problematiskt. Människan kan trots allt frysa ihjäl även om det enligt Andreas Wladis i artikeln Kyla räddar liv (Forskning och framsteg 7/2007) är komplext när folk gör det. Vi dör om vår kroppstemperatur överstiger 42C, men när det gäller förfrysning, handlar det mycket om omständigheterna kring nedkylningen. 

Vi huttrar för att kroppen försöker hålla kroppstemperaturen uppe genom att låta musklerna skaka, men när kroppstemperaturen går ner under 32°C upphör den och man börjar bli förvirrad och tappa omdömet. Vid 28°C blir man även medvetslös andningen är ytlig och man andas bara ett fåtal gånger per minut. Hjärtat slår också oregelbundet och kan lätt stanna helt. Däremot kan man fortfarande räddas, vilket bevisas av att flera av överlevarna från Estonia hade så låga kroppstemperaturer. Ännu fler av offren för samma fartygskatastrof med samma kroppstemperaturer frös dock ihjäl p.g.a. att de var så genomblöta och därför kyldes ner långsamt samtidigt som de huttrade i livbåtarna. Det här ledde till att ämnesomsättningen ökade och kroppen började producera mer giftiga slaggprodukter som gjorde alla omtöcknade och att andningen försämrades.

Enligt Andreas Wladis överlevde en svensk läkare som kom in till Regionsykehuset i Tromsø i Norge mirakulöst efter en skidolycka med en kroppstemperatur på 13,7°C (vilket är den lägsta kroppstemperatur någon som överlevt haft). dels för att hon togs omhand av världsledande experter på nedkylning, men även tack vare att hon ramlat i en position där hennes hjärna frusits ner snabbt. Gör hjärnan det, klarar människan ett hjärtstillestånd på över en timme. Därför är snabb nedkylning en metod som man numera använder inom dagens sjukvård t.ex. vid hjärtoperationer. Med andra ord verkar det vara hastighet av själva nedkylningen som avgör människors möjligheter att överleva i samband med nedkylningar. När Wladis skrev sin artikel 2007 frös 30-40 personer ihjäl om året i Sverige. Jag vet inte om det ändrats på 15 år, men de flesta som dog då var alkoholpåverkade som hade somnat utomhus i kyla.  

Som sagt finner jag det förvirrande att sådana här uppgifter kopplade till människan som en biologisk varelse ofta ignoreras i humanistisk forskning idag liksom att det visst funnits olika sätt att få upp värme i förmoderna hus. Beroende på tidsperiod kan man nämna bl.a. härdar, öppna spisar, kaminer och kakelugnar. 

En riktigt gammal metod som grekerna uppfann redan på 200-talet f. Kr. är hypokauster som senare utvecklades av romarna. Det är en sort centralvärmeanläggning där man eldade i en ugn i källaren och sedan ledde den varma röken genom särskilda kanaler inuti väggar och golv. Ni kan se en ventil på stenskivan från Vadstena kloster här ovan till vänster och resterna av en eldningsugn i källaren till Esrum kloster i Danmark här till höger. Den förstnämnda hypokausten byggdes för den ursprungliga kungsgården i Vadstena (även kallad bl.a. Bjälboättens palats) som omformades till kloster av heliga Birgitta. Hon ogillade hypokausten och tillät därför inte sina nunnor och munkar att använda den. 

Bild 1: Ventil för hypokausten i Vadstena kungsgård/kloster
Bild 2: Hypokaust i Esrum kloster

Tankar kring Salve och en eventuell fortsättning

Om ni följt den här bloggen ett tag, kommer det kanske inte som någon överraskning att jag älskade SVT:s sommarlovsprogram Salve som visades 1997. Jag skrev väldigt tidigt i den här bloggens historia inlägget Salve (22 mars 2018) och har återkommit till programmet vid ett flertal tillfällen sedan dess. Inlägget var en omarbetning av en presentation jag höll inom ramen för en kurs i publik arkeologi för mer än tio år sedan. Då analyserade jag Salve som ett populärhistoriskt förmedlingsprojekt. Fram till dess trodde jag att jag var den enda som mindes programmet trots att det var väldigt populärt när det visades både i sitt original sommaren 1997 och i sin nerkortade version hösten 1998. 

Det är lätt att tolka min kärlek som nostalgi eftersom jag var nästan 13 sommaren 1997 och jag är väldigt missnöjd med hur historia förmedlas i Sverige idag. Visst är det säkert en del nostalgi, men jag har en helt annan relation till programmet idag än jag hade när det visades. Idag är relationen präglad av min arkeologiutbildning till stor del och den analys av programmet som jag gjorde till kursen jag nämnde ovan. I samband med den gick jag igenom Kalmar läns museums egenutvecklade pedagogiska metod Historiska tidsresor. När jag omarbetade min kursuppgift, tog jag bort den delen då jag inte trodde att den skulle tilltala bloggläsare, men den finns att läsa om här. Mot bakgrund av vad jag idag vet om det svenska 1500-talet, har jag en del att säga om ämnena man har valt att introducera för barn för det seklet, men jag lämnar det därhän så länge. En dag kanske jag skriver mer om metoden, här på bloggen, men efter mitt besök på danska Sagnlandet Lejre i somras, kan jag inte låta bli att tänka på det gamla kinesiska ordspråk som är deras motto: "Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår." Man försökte ju göra något liknande genom att bygga upp en stad med kulisserna från Salve efter att serien gjordes, men det gick inte alls bra.

I vilket fall som helst upptäckte jag här om dagen att Henrik Ståhl som spelade Nils 11 juli i år (2022) lade upp en video på sin Youtube-kanal kallad Salve-Nils längtar tillbaka till 1397. I den spelar Ståhl Nils igen (iklädd sina kläder från Salve, både 1900-tal och medeltida) och berättar att han längtar tillbaka till Kalmar 1397 och gärna reser dit igen. Ni kan säkert gissa att mitt hjärta jublade. Jag förstår inte hur jag har kunnat missa det så länge. 

Jag vet att Ståhl lade upp ett inlägg och frågade om folk mindes Salve på sin Instagram ungefär samtidigt. Jag känner att jag nog var för entusiastisk i min kommentar till honom där (Jag blir lätt det när något träffar mig rätt i hjärtat.), så jag nöjde mig med att skriva lite hjärtan direkt till honom denna gång. Det hindrar mig ju däremot inte från att skriva ett blogginlägg för att närmare gå igenom vad jag tänker. Jag är så glad över att han åtminstone verkar vilja göra något mer efter alla dessa år. Med tanke på hur populärt Salve var, önskar jag att det hade gjorts en julkalender med dem. Jag har alltid tyckt att det hade varit ett bra tillfälle att förmedla hur man under medeltiden tacklade vintern.

Salve har, som sagt, varit med mig sedan sommaren det visades och kanske ännu mer senaste åren när jag rest runt på jakt efter Vasarna och Sturarna. Jag hade t.ex. inte förväntat mig att hitta den första riktiga Rosenstråle (Gunilla Jönsdotter) i St Nicolai kyrka i Örebro och jag tyckte ett tag att det var synd att ärkebiskop Jakob Ulfsson som "lobbar in" Gustav Trolle som sin efterträdare (Den gamle räven som Gustav Vasa kallar honom.) tillhörde samma frälsesläkt som Katarina i Salve (Örnfot). 

För övrigt har det funnits en riktig Katarina Bengtsdotter (Örnfot) som levde i slutet av 1300-talet och som var nunna i Vreta kloster och som hade en bror som hette Karl som dog kring 1398. Det är oklart om det är henne man menade. Enligt Ebbe Westergren och Tord Nygrens bok Tillbaka till medeltiden blev en Erik Karlsson (Örnfot) dubbad till riddare och då Westergren (som jobbade på Kalmar läns museum) var väldigt involverad i Salve, så det finns en möjlighet. 

Jag har inte närmare studerat släkten Örnfot än så. Därför vt jag inte hur de är släkt, men även Holmsten Rosenstråle är en riktig person, så det finns en absolut möjlighet. Enligt Westergren och Nygren blev även Herr Holmsten dubbad till riddare vid unionskröningen. I det fallet nämner de att "Riddare Rosenstråle" heter Holmsten under gästabudet i nästsista avsnittet, så där är det säkerställt att det är han. När man läser Westergren och Nygrens bok får man också intrycket av att de i Salve befolkade det fiktiva Kalmar med de riktiga personerna så långt det var möjligt: bagarfrun hette Kristina och föreståndarinnan för badstugan som Katarina jobbade för i Salve hette Rodwy.

I Salve var Sven Sture ledare för anhängarna till Albrekt av Mecklenburg som kort och gott kallas mecklenburgare. Han är dansk och hade en "komplicerad" relation till drottning Margareta. Hans dotter Katarina gifte sig med Bo Stensson (Natt och Dag) och det är så Sture-namnet hamnar hos Natt och Dag-ätten. Hennes barn tar nämligen hennes namn och hon och Bo verkar även vara de som väcker upp namnet Svantepolk, men i den (idag) mer kända kortformen Svante. Detta skrev jag om i inlägget Svante (10 juni 2022). Deras, idag, mest "kände" son är dock Nils Bosson Sture som spelade en avgörande roll i slaget vid Brunkeberg 1471. 

Den senaste upplevelsen i verkligheten jag har haft som jag relaterat till Salve är dock när min väninna visade mig Roskilde domkyrka första gången. Där ligger drottning Margareta begravd trots attt Erik av Pommern begravde henne i Sorø klosterkyrka enligt hennes egen anvisning. Roskildebiskopen Peder Jensen Lodhat flyttade henne emellertid till Roskilde, men det är en annan historia. 

En annan som har sin grav i Roskilde domkyrka är emellertid Abraham Brodersson Tjurhuvud trots att han blev halshuggen av Erik av Pommern och därför inte borde ha fått begavas i vigd jord. Margareta ogillade dock beslutet och begravde honom därför i en icke-namngiven grav i korgången (se bilden här ovanför till vänster). När min väninna berättade det, gjorde min hjärna direktkopplingen till att Erik av Pommern i Salve vid ett tillfälle säger till Abraham: "Herr Abraham! När jag blir kung kommer jag att halshugga Er." 

Efter att ha fått möjligheten att besöka Kalmar och gå runt på platsen vid Kalmar slott där man byggde upp Salve-staden och spelade in programmet, har jag fått en ännu starkare uppskattning för hur mycket jobb som lades ner bara för att maskera grindstugan. Taket syns, men bara om du vet om var du ska leta. Jag undrar om det var en självklar plats eftersom den är lite nersänkt, vilket gjorde det lätt att dölja "moderniteter" eller om man prövade med andra också.

Som ni förstår älskar jag tanke på en uppföljning samtidigt som det skrämmer mig också eftersom jag är rädd att det subtila genusproblematiserandet som jag beskrev i mitt ovan nämnda inlägg Salve från 2018 skulle uppförstoras på bekostnad av berättandet. Jag vill att berättandet ska förbli grundat på fakta om medeltida vardagsliv och att Katarina ska förbli den karaktär hon var med både "maskulina" och "feminina" sidor och inte maskuliniseras helt till en "strong female character" och lyftas fram samt att allt ska bli för "agendadrivet" på bekostnad av berättandet och den relaterbara mänskligheten (vilket är typiskt för svensk historieförmedling av idag som jag har sagt tidigare). 

Det finns även andra frågor som man behöver svara på innan man börjar fundera på ett manus: 

• Vem ska man tilltala? Dagens barn eller de som var barn när serien först visades 1997 och som original gjordes för? Det är trots allt olika tilltal. 
• Ska Nils komma tillbaka till just 1397 igen eller ska det ha gått 25 år även i den historiska delen? Jag kan se för- och nackdelar med båda. En fördel med att det skulle ha gått 25 år är bl.a. att man skulle kunna ha med Filippa som bara nämndes som trolovad med Erik av Pommern i originalet (eftersom hon var tre år då). Filippa vore fantastiskt att ha med enligt mig eftersom hon är betydelsefull för svenskarna.

Som sagt skulle jag älska en "reunion" eller en fortsättning, men jag ser även problemen med ett sådant projekt. Jag har väldigt länge önskat mig ett ordentligt, tvärvetenskapligt, forskningsprojekt om Kalmarunionen över de nordiska nationsgränserna. Dels för att undvika nationalistiska (och i det svenska fallet absurda "antinationalistiska") tolkningar. Dels för att det skulle få in nya perspektiv och förståelse. Jag fyllde som sagt 13 år 1997 och vet därför inte riktigt helt vad som gjordes då. Boken Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen (även kallad Margarete I. Kalmarunionen 600 år) publicerades och är tvärvetenskaplig, men jag kan inte säga om den föregicks av något omfattande forskningssamarbete där man diskuterade och lärde av varandra.

Jag vet nog vad folk tänker och jag har absolut slösat för mycket tid och energi de senaste 25 åren på att se om och reflektera för mycket över ett barnprogram. Som sagt har det betytt väldigt mycket för mig och gav mig ett medeltidsintresse bortom riddare som jag ännu idag bygger vidare på. Det här är ytterligare ett mer spontant skrivet inlägg utifrån tankar som bara dykt upp. Jag tänker att den skrivkramp som drabbat mig senaste året kanske åtminstone blir bättre om jag bara skriver det som kommer för mig.

Bild 1: Salve DVD-omslag
Bild 2: Drottning Margaretas gravtumba i Roskilde domkyrka
Bild 3: Gunilla Jönsdotter Rosenstråles och hennes man Lubert Didriksson Kauers grav i St Nicolai kyrka i Örebro
Bild 4: Abraham Brodersson Tjurhuvuds icke-namngivna grav i Roskilde domkyrka.
Bild 5: Kalmar slott
Bild 6: Omslag; Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen 
Bild 7: Omslag; Margarete I. Kalmarunionen 600 år

Lussekatter

Så här i juletider bakar många svenskar lussekatter (och ännu fler äter dem nog också). Jag bakade själv det idag, vilket ni kan se på bilderna till det här inlägget. Däremot började jag fundera på varifrån traditionen kommit och varför man kallar dem "katter".

Det finns en legend som säger att djävulen i skepnad av en katt agade barn, medan Jesus gav dem bullar som kryddats med det gula saffranet för att hålla den ljusskygge djävulen borta. Hur det egentligen är med den saken är oklart, men i bl.a. Nederländerna och Tyskland bakade man ett sött julbröd som kallades duivekater som verkar ha kommit till Göteborg på 1600-talet. I Västsverige (där även dagens luciafirande har sina rötter), har de även kallats dövels- och dyvelskatter. Första skriftliga belägget på detta kommer dock första gången 1897.  Det är också under sent 1800-tal som man började ha i saffran i degen. Först när bullen kopplades ihop med luciafirandet verkar det som att den började kallas lussekatt.

Lussebullarna har även kallats kuse. Det är ett ord som har flera olika betydelser som t.ex. småkryp, orm och snorkråka. Det var tydligen även ett väsen som vuxna skrämde barn med. I fornsvenskan betyder det husbonde och sedan 1956 är det skriftligt belagt som en synonym för häst i den moderna svenskan.

Namnet lussekatt är inte nödvändigtvis kopplat till Djävulens namn Lucifer utan det finns många olika användningsområden för ordet lusse, t.ex. i lussimässan som hölls på Lucia-dagen under medeltiden. Jag undrar hur kopplat det är till ordet "ljus". Jag tänker lyse och lusse låter trots allt rätt lika. Hittade dock inget om det i SAOB så jag låter det vara (så länge).

Det här var ett väldigt spontant inlägg (väldigt olikt mig som i stort sett alltid har minst 3 versioner före det slutgiltiga inlägget), men undrade lite.