Stulna begravningsregalier

Nås av den tråkiga nyheten att delar av Karl IX och hans fru Kristina av Holstein-Gottorps begravningsregalier (kronorna och det större riksäpplet har stulits från Strängnäs domkyrka. De kan dateras till 1611 och anses ovärderliga.



Riktigt dumt, tråkigt och dåligt. Jag är arg och ledsen. Jag hoppas att de snart kommer till rätta och att tjuvarna får ta sitt straff.



Mer information finns bl.a. här.









Bild lånad från polisens hemsida via SVT.

Mary Beard - Kvinnor och makt

När det handlar om att tysta kvinnor har den västerländska kulturen övat sig i tusentals år.

~ Mary Beard, Kvinnor och makt. Ett manifest

Mary Beard tillhör Storbritanniens mest kända historiker. Hon är professor i Antikens kultur och samhällsliv och hennes bok Kvinnor och makt. Ett manifest (Women and power) kom nyligen ut i svensk översättning av Annika Hultman Löfvendahl vilket är den version som jag läste.



Boken är grundade på två föreläsningar som Beard har hållit på British Museum om maktens relation till kvinnor i västerländska samhällen. Som den Antiken-expert hon är, använder hon exempel från antika
Grekland för att illustrera på att de manliga maktstrukturerna är djupt
invävda i den västerländska kulturen. 



Hon menar att det vi slentrianmässigt kallar misogyni eller kvinnohat bygger på strukturer som har ärvts genom generationerna ända från antiken och att det är strukturerna som vi behöver ta tag i om vi vill ha kvinnor i maktens korridorer på samma villkor som män. Som hon skriver kan man "inte på ett enkelt sätt passa in kvinnor i en struktur som redan är kodad som manlig; man måste förändra strukturen" och hon inte bara ställer frågan utan utvecklar även en diskussion på de strukturer som behöver diskuteras och ses över ordentligt. Hon menar också att dessa strukturer kommer att ta tid att förändra om vi vill ha ett hållbart resultat och påpekar att kvinnor i Storbritannien (och i Sverige också för den delen) bara haft rösträtt i drygt hundra år (I Sverige hade dock kvinnor rösträtt under Frihetstiden, 1718-1772.).

Mary Beard tar upp att kvinnor som lyckas skaffa sig politisk makt är de som uppträder som mest "maskulint". Bl.a. genom att göra sin röst mörkare och bära kostym. Det senare fick mig mycket att tänka på inlägget Kostymer, modern historia och Det Andra som jag skrev 10 april i år (2018) där jag diskuterade just manliga kostymer som status- och maktsymbol i det moderna, västerländska samhället.



Egentligen är det inte bara i det västerländska samhället som makten blir väldigt manligt kodad, vilket exempelvis egyptologen Kara Cooney visar i sin bok The woman who would be king. Denna bok utgår ifrån den egyptiska faraon Hatchepsut och hennes tid vid makten i Nya rikets Egypten.



Den här diskussionen om manligt kodad makt tycker jag är väldigt intressant och jag ägnade hela mitt inlägg om Johanne Hildebrandts historiska roman Idun. Sagan om Valhalla åt just detta och kan appliceras på kung Kristina (Ja, hon var faktiskt krönt kung!).



Förmedlingen av Kristinas person och tid vid makten präglas väldigt mycket av att ifrågasätta om hon var kvinna och av hennes normbrytande och hon har kommit att bli en HBTQ+-ikon och jag är skeptisk till båda. Det är svårt att tala om folks sexuella läggning i historien, inte minst för att begreppet HBTQ+ är ett modernt fenomen. Detta betyder inte att det inte har funnits HBTQ+-personer i historien och Kristina kan också ha varit transsexuell, men det är svårt att belägga eftersom begreppet inte finns.

Kung Kristina i damsadel

Liksom med Hatchepsut måste man även ta hänsyn till Kristinas maktposition i hur hon framställs. Som Mary Beard skriver är makten manligt kodad. Detta innebar att Kristina, för att legitimera sin ställning troligen behövde framstå som så manlig som möjligt. Som sagt kan hon ha varit transsexuell, men något som talar emot det är det faktum att hon inte på något porträtt döljer sin kvinnlighet. På porträttet till höger syns hon också ridandes i en damsadel.



Vad som också stör mig lite med diskussionen om henne som transsexuell är att det finns rätt allvarliga misogyna inslag i den. Ett vanligt sätt att hantera kvinnliga makthavare genom historien är att avfärda dem. Detta sker på flera olika sätt, varav ett är just att de egentligen skulle vara män. Detta har skett med Kristina också, men osteologiska undersökningar av hennes skelett i Rom visade att hon var kvinna. Det förefaller dock som att transexualitetsdiskussionen drogs igång mest för att kompensera den. Min åsikt är att hon var antingen queer, bisexuell eller båda.



En annan vasarelaterad Kristina som också är värd att diskutera framställningen av i sammanhanget är Kristina Gyllenstierna. Hennes fall är lite annorlunda och det finns inget ifrågasättande av hennes sexuella läggning.



Sveriges radio har två historiepoddar som ofta är intressanta och som håller en hyfsad klass förmedlingsmässigt: P3 Historia och Historierummet.
Båda programmen bygger på att man förmedlar historiska personers
livsberättelser och den senare är mer eller mindre bara en barnvänligare
version av den förra. Båda programmen har också haft Kristina
Gyllenstierna med i varsitt avsnitt. Hennes avsnitt skiljer sig däremot
från den normala berättarstrukturen i båda serierna (P3 Historia-avsnittet om Kristina och Historierummetavsnittet om Kristina).

Kristina Gyllenstierna avbildad på

altarskåpet i Västerås domkyrka

Istället för att berätta hennes liv från början till slut, har man valt att enbart fokusera på dagarna kring Stockholms blodbad och hennes månader som riksföreståndarinna som föregick det. (En eloge till Historierummet bör dock ges eftersom de faktiskt kallar henne just riksföreståndarinna och inte degraderar henne till inflytelserik adelskvinna som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon gjorde.)

Det här är väldigt typiskt för framställningarna av Kristina även i andra sammanhang. Det verkar inte som att man egentligen är särskilt intresserad av henne annat än i egenskap av Sten Sture d.y:s änka. Änkerollen gör att hon, i brist på andra, tvingas ta över sin makes roll och försvaret av Stockholm och upproret mot Kristian II. Efter blodbadet och särskilt efter att hennes systerson Gustav Vasa tar över makten, försvinner hon in i glömskan.



Igen har vi här en kvinna som historieskrivningen främst visar intresse för när hon utför vad vi idag tycker är manliga handlingar. Kristina faller också offer för en nationalistisk historieskrivning. Hon var populär under 1800-talets nationalromantik och under det tidiga 1900-talet då t.ex. statyn av henne vid Stockholms slott kom till som den första offentliga statyn av en kvinna i Sverige. Däremot verkar det ha funnits väldigt lite intresse för henne som person. Faktum är att inte ens biografin som Marie-Louise Flemberg publicerade förra året och som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann 4 december 2017 verkar särskilt intresserad av henne. Biografin handlar egentligen mer om hennes första make och hennes äldste son Nils Sture.

Johan Theodor Lundbergs staty av Kristina

Gyllenstierna från Stockholms slott

Historieberättelserna om henne handlar bara om ett par månader under 1520 när hon leder försvaret av Stockholm och motståndsrörelsen mot den danska kungamakten. Hon förminskas således till en symbol för svensk nationell självkänsla. Under denna tid agerar hon också så som nutiden menar att en man ska agera, vilket förmodligen bidragit till intresset kring henne under just denna tid. Det är dock förmodligen inte något konstigt i hennes agerande utifrån hennes samtid. Som änka var det hennes uppgift att ta över sin mans roll och det finns många fler kvinnor som leder försvar av slott än Kristina. Inte minst Erik av Pommerns fru Filippa som Marie-Louise Flemberg skrev en (enligt min åsikt betydligt bättre och mer genomgripande biografi om) men även sturetrogna Anna Bielke som ledde försvaret av Kalmar slott under samma tid som Kristina försvarade Stockholms slott.



Både före och efter dessa månader från att Sten Sture d.y. dör till Stockholms blodbad är historieskrivningen mer eller mindre ointresserad av Kristina och så även de båda radioprogrammen. Ibland finns det med att det gick rykten om att danske befälhavaren Søren Norby ville gifta sig med henne och att Gustav ogillade detta och gifte bort henne med sin förtrogne Johan Turesson (Tre rosor) 1527, men det är sällan något som generar mer än ett par rader och absolut inga analyser om vad det säger dels om Kristinas person och om hennes och Gustavs relation.



För att till sist återvända till Mary Beards bok, rekommenderar jag den valt. Den innehåller en hel del viktiga och tankeväckande påståenden och förslag till hur vi ska komma vidare. Skrämmande nog insåg jag också hur oerhört mer kunniga den angloamerikanska delen av världen är i kulturhistoria än svenskarna och hur naturlig den kunskapen är för dem. Även om det är jättebra att svenska kvinnliga politiker t.ex. Annie Lööf inte får sitt ansikte på Medusaavbildningar av rent misogyna orsaker, kan jag ändå inte låta bli att undra över hur många svenskar som dels har bra koll på vem Medusa är och hur många som går runt och tänker på henne i konsten så att man skulle göra en sådan koppling...





Bilderna på de båda Kristinorna lånades från Wikipedia.

Vasaslottsresan: Fler slott och reflektioner om etapp 1

Hörningsholm från vattnet.

De vita, utstickande murarna är medeltida.

De två senaste dagarna har verkligen varit fullspäckade med upplevelser relaterade till Vasa- och Stureätten framför allt.



Hörningsholm ligger på Mörkö i Södermanland och är Sturarnas familjegods. Det blev mitt och min väns första stopp för dagen. Det slott som Sturarna byggde är inte kvar så när som på murar som främst syns från vattnet, men wow vilket läge!!! Högst upp på en klippa med enorm utsikt över Mälarens inlopp.



Min kärlek till Svante Sture och Märta Leijonhufvud samt till Kristina Gyllenstierna och Sten Sture d.y. har gjort att Hörningsholm är ett av de slott jag helst velat besöka och även om det inte längre är den mäktiga Stureborg det en gång var, är jag inte alls besviken.



Från Hörningsholm var det inte långt till Tullgarn som är ett av de kungliga slotten idag, men som en gång tillhörde Märta och Svantes yngste son Karl. Väldigt pittoreskt slott som jag planerar att återvända till, inte minst för att gå visning och se insidan av slottet.



Efter den lilla turen i Södermanland, åkte jag och min vän norrut till Vaxholms fästning som var försvaret av Stockholm som Gustav Vasa började bygga. Efter det blev det Rydboholms slott som var Vasaättens släktgods. Det var tyvärr instängt av grönskande trädgård och staket, varför jag bara såg småbitar av det.



Efter lunch åkte vi vidare till Lindholmen i Vallentuna som är den mest troliga platsen där Gustav Vasa föddes. Dessvärre är det inte mycket kvar av den gamla borgen förutom lite stenar. Det är också en av de mer eftersatta fornlämningar jag sett. Arkeologen i mig skriker efter att dels undersöka den (Enligt fornlämningsregistret-FMIS är platsen inte alls arkeologiskt undersökt.) och dels att rusta upp den och satsa på bättre förmedling med bättre vägvisning och moderna skyltar om lämningen.

Vasaslottsresan: reflektioner efter etapp 1.

Minnessten av Kristina Gyllenstierna i

Sam Lidmans Djäkneparken i Västerås.

En annan sida av stenen har inskriptionen:

"en våras vår. en rosors ros."

Det här inlägget kommer inte att vara särskilt faktaspäckat utan mest som en reflektion över min första heldagsresa med Vasaslott. Det kommer inlägg om varje enskild plats som jag besökte idag 18 juli 2018, men jag känner ändå ett behov av att skriva av mig de första tankarna och känslorna kring de slott som jag har besökt idag.



Jag och en vän åkte runt i Uppland och Västmanland hela dagen idag. Första stopp blev Venngarn då det ligger närmast mig och jag blev glad att jag inte är ensam om att se den medeltida borgen i sidan av slottet som vetter mot trädgården. Venngarn var vackert som sist när jag var där och jag besöker gärna slottet fler gånger. Inte bara för att det är mitt närmaste Vasaslott.



Därefter bar det av till Västerås där min vän har bott i flera år och jag fick en rundtur till Gäddeholm, slottet, dominikanerkonventet där man beslutade om reformationen, domkyrkan och jag blev även visad den helt fantastiska Djäkneparken/Djäkneberget där Sam Lidman på 1800-talet ristade in en massa texter om bl.a. en hel del historiska personer som Kristina Gyllenstierna här till höger.



Hennes och Sten Sture d.y. avbildningar i domkyrkan var så pyttesmå på ett gigantiskt altarskåp och vi såg även bl.a. Erik XIV:s grav.



Arkeologer som vi båda är tog vi även en avstickare till storhögen Anundshög också den i Västerås, men det tillhör mer min professionella forskning och kanske inget jag kommer skriva närmare om här.



Överlag känns det som om det blev mest om Erik. Vi åkte även till Örbyhus där Erik dog 1577. Det slottet var nog allra finast av de vi besökte idag och jag hoppas jag får möjlighet att besöka det igen, inte minst för att gå visningarna de har på somrarna.



Det har varit en trevlig om än extremt varm dag och även om värmen var rätt påfrestande, kunde jag inte vara gladare för mina upplevelser.

Vasaslotten: Uppsala slott

Uppsala slotts norra torn

I lördags besökte jag Uppsala slott. Det är ett av de stora Vasaslotten även om väldigt lite av det man ser idag är från Vasatid.



Gustav Vasa började bygga slottet på Kasåsen (som är en del av Uppsalaåsen. Domberget, där Uppsala domkyrka är belägen är del av samma ås.) 1549 som svar på alla inrikes uppror. Den byggdes utifrån det senaste italienska modet och är enligt boken Svenska borgar och fästningar att betrakta som den äldsta s.k. bastionsfronten i Nordeuropa. De blir vanliga i området först på 1570-talet.

Kung Jans port

(Tagen under ett tidigare besök när gräset var grönt)

De två bastionerna var riktade åt väster där höjdskillnaderna var mindre och hade en s.k kurtinmur emellan sig.



Styrbiskop är namnet på den norra bastionen där Gunillaklockan står idag. Den är mer ursprunglig och enhetlig med en del drag från medeltida befästningsverkstraditioner och bevarat bara som en ruin.



Gräsgården är namnet på den södra bastionen. Den blev om- och påbyggd redan under vasatid, bl.a. med en bostadsflygel som kallades Kungshuset. Denna blev snart för liten och Erik XIV lät bygga om den till en rätvinklig flygel.



Kungshuset skadades i en brand 1572, men byggdes upp igen av Johan III som lät den vara sydöstra delen av det renässansslott han började att uppföra i Uppsala.

Gräsgården

Från Johans renässansslott finns de äldsta bevarade professionella arkitektritningarna i Sverige, men bara den södra och den östra längan kom att färdigställas. Kung Jans port som ni kan se här till höger är hans verk och 1588 göts en klocka av hans andra fru Gunilla Bielke.



Den vasaregent som bott mest på slottet är Kristina och det var i rikssalen hon abdikerade 6 juni 1654. Det var också här som Sturemorden utspelade sig i maj 1567.



Uppsala drabbades av en stor stadsbrand 1702 och slottet drabbades hårt och man tog tegel från det bl.a. till Stockholms slott och till återuppbyggningen av staden.

Slottet låg därefter i ruiner fram tills kung Adolf Fredrik lät återuppbygga det igen 1744. Det är hans arkitekt Carl Hårlemans slott ihop med interiörer från förra sekelskiftet och en renovering av rikssalen av Ragnar Östberg 1930 som syns mest idag. Drottning Gunillas klocka göts också om och placerades i sin egen klockstapel på Styrbiskop 1756. Landshövdingen flyttade in 1752. Bastionerna förblev däremot ruiner.



Under 1940-taletgrävdes Gräsgården ut och restaurerades (Svenska borgar och fästningar menar att det finns anledning att ifrågasätta restaureringen, men utvecklar inte en argumentation kring detta.) och man satte tak ovanpå den gamla ruinen. Idag är det museet Vasaborgen där man sommartid och under höstlovet kan gå på visningar.

Visningarna tar upp lite allmän Uppsala historia, slottets historia samt berättar om spökande vasar som man kan träffa på på slottet om man har (o)tur.



Bl.a. ska Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia gå igen i bostadsdelarna. Cecilia Vasa tillhör mina absoluta favoriter och är den mest kända av Vasadöttrarna. Jag undrar däremot varför hon skulle vilja gå igen i just Uppsala slott. Såvitt jag vet hade hon ingen egentlig koppling dit. Jag är också nyfiken på hur man säkert vet att det är just Cecilia som går igen där. På senare år har det skett en explosion i intresse kring hennes person och livshistoria och jag undrar därför lite över om det inte är för att haka på det intresset som man så gärna vill att hon ska spöka där.

Sydöstra tornet sett från Gräsgården

En annan spökhistoria berättade om hur Gustav Vasa själv blev förbannad när en landshövding på 1800-talet snodde med sig en bit av hans skägg när hans grav öppnades. För att få stopp på den väldigt arga, döda kungen ska landshövdingen ha tagit skägget och gjort statyn av Gustav som finns på borggården.



En annan, berättelse från visningen av Vasaborgen som kan te sig lite makaber för oss idag är att det som beskrevs som slottets barnkammare hade fönster som vette mot slottets avrättningsplats och de verkar ha ritat hängda män på väggen där. Säkert är det en anakronistisk vilja av mig (avrättningar har ju trots allt varit "folklig underhållning"), men jag kan inte låta bli att också fundera över hur gammal leken Hänga gubbe är och om det kan vara det som klottrats på väggarna. Men även om leken mycket väl kan ha funnits, är det nog rimligare att anta att de såg avrättningarna. "The past is a foregin country"* trots allt...







*Citat av L.P. Hartley

Vasaslotten: Venngarns slott

Jag har länge haft en dröm om att besöka alla Vasaslott och vad passar väl bättre än att börja med ett som ligger inte alltför långt hemifrån.



Venngarns slott ligger en bit utanför Sigtuna i Uppland och har en ganska brokig historia, inte minst i modern tid då den präglats av bl.a. ryska maffian och sin roll som svenska statens första anstalt för alkoholister (Anstaltstiden är egentligen en oerhört viktig historia som förtjänar att lyftas fram, men inte här och nu!). Under denna tid räddades ett antal föremål, bl.a. en fullt fungerande fältorgel från ca 1600.



Jag förälskade mig helt i det lilla slottet som först nämns i skrift i Sveriges äldsta (bevarade) medeltidsbrev då som Winagarnum. Detta handlar om en rättstvist mellan kvinnan Doter och hennes son Gere.

Doter hade testamenterat en bit mark i Viby i närheten till cisterciensermunkarna, vilket hennes son inte uppskattade. Mark var trots allt makt och rikedom, så han bestred det och det slutade med att kung Knut Eriksson skänkte delar avsin mark i Julita i Södermanland. Det har därför varit oklart om det blev något kloster. Vid arkeologiska undersökningar i Viby hittades dock en romansk stenkyrka från 1000-/tidigt 1100-tal som kan ha byggts av Doter och hennes familj.



Under en storm för några år sedan framkom dock den lilla öppning som ni kan se på bilden här till vänster. Den visar på att slottet kan ha haft en koppling till byggnaden intill, vilket kan betyda att det kan ha varit ett kloster från början. (Jag minns tyvärr inte exakt vad guiden sa, men tyckte att det var oerhört intressant.)

En annan sak med slottet som jag helt förälskade mig i var de medeltida valven. Före slottsvisningen gick jag runt på egen hand och såg framför mig hur Kristina Gyllenstierna sprang runt där och lekte som barn. Kristinas mamma, Sigrid Banér, ägde slottet och det kan ha varit där som Kristina själv föddes. (Jag vill så väldigt gärna tro det!) Enligt Marie-Louise Flembergs biografi om Kristina Gyllenstierna, ska Sigrid också ha dött på Venngarn och begravts i Mariakyrkan i Sigtuna. En annan uppgift säger dock att hon dog på Geddeholm och begravdes i Trosa lands kyrka i Södermanland.



Tyvärr har valven en väldigt tragisk historia som också är kopplad till Vasaätten. Efter att Gustav Vasa på lite "tveksamma grunder" övertog slottet efter Sigrid Banérs död kom det senare att ärvas av hans dotter Sofia och hennes make Magnus av Sachsen-Lauenburg.

Deras äktenskap var inte alls lyckligt och jag hade egentligen tänkt
vänta lite med att berätta om det, men kan ju ta en kortversion här.



Magnus behandlade både sin fru och sina barn väldigt illa. De senare såg
han som militärer och låste in dem i slottskällaren där de tyvärr också
dog. Den enda som överlevde var deras son Gustav av Sachsen-Engern-Westfalen som verkar ha varit en minst sagt excentrisk man med intresse för festande och alkohol.



Gustav lät bygga en stor sal för sina fester på slottet och satte in kasettaket ni kan se på bilden ovan till vänster. Det såg däremot inte ut som den gör idag. Istället för änglarna, var taket målat med nakna kvinnor...

Efter mycket om och men hamnade Venngarn till slut hos adelsmannen Magnus Gabriel de la Gardie. Han byggde om slottet och det är i stort sett hans verk som syns idag. Han anordnade också den vackra barockträdgården utanför.



Han var gift med ett av Karl IX:s barnbarn; Maria Eufrosyne av Pfalz, syster till Karl X Gustav och kusin till kung Kristina.



Han byggde om Gustavs festsal till ett underbart och väldigt välbevarat slottskapell. Änglarna i taket är från hans tid och egoistisk som han var, lät han måla alla efter sitt eget porträtt. Magnus Gabriel dog också på slottet 1686.



Ja, jag förälskade mig helt i det lilla bortglömda slottets historia. Historien har gått hårt åt byggnaden som jag ändå tycker är rätt välbevarad baserat på omständigheterna. Det finns nu även en vilja och hjärta hos ägaren att lyfta fram slottet och dess historia och det förekommer en mängd aktiviteter i och kring slottet och jag rekommenderar även att ta en fika i cafét som har väldigt trevlig personal.