Rökstenen som uttryck för klimatångest?

Rökstenen (bild från Wikipedia)

Här om dagen läste jag på flera ställen på nätet att Per Holmberg som är professor i svenska vid Göteborgs universitet tolkade texten på Rökstenen som ett uttryck för klimatångest. (Expressens artikel om detta var den som var överst på Google, varför ni får den länken här.)

För er som inte vet det är Rökstenen en runsten som i dokumentationen av Sveriges runstenar har numret Ög136 (Ög för att den påträffades i Östergötland.). Idag står den uppställd för allmän beskådan vid Röks kyrka i Ödeshögs kommun, men ursprungsplatsen är okänd. Den hittades inmurad i stenmuren på en tiondelada vid kyrkan av riksantikvarien Johannes Bureus på 1600-talet och satt sedan inmurad i väggen på kyrkans vapenhus ett tag innan man tog ut den på uppmaning från Vitterhetsakademien 1862.

Rökstenen beskrivs ofta som "mystisk" och texten är svårtolkad. Den verkar i grunden handla om en man vid namn Varin som förlorat sin son Vämod i ett krig och vill varna andra för detta öde. Den skildrar uppenbarligen verkliga händelser och personer, men det verkar även finnas inslag av sagor och myter.



I mina två senaste inlägg Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari 2020) har jag uttryckt min förvåning och besvikelse över att människorna är så irrelevanta i en så pass stor del av historieforskningen särskilt när det kommer till den som vänder sig till allmänheten. Det här blir ett problem då studier av det förflutna är som att studera en annan kultur. Vi kan känna igen oss i människorna om vi lär känna dem, men de agerar lite annorlunda utifrån att de har andra seder, förutsättningar och möjligheter. Vad de också har är andra berättelser, vilket blir tydligt på Rökstenen. För mig är det uppenbart att referenserna i texten på runstenen som är svåra att förstå för oss idag hör hemma i en berättartradition som vi vet väldigt lite om idag eftersom de gått förlorade under tidens gång. Det är nog också därför som Rökstenen framstår som lite mystisk för oss. Som L.P. Hartley så fint uttryckte det. "The past is a foreign country; they do things differently there."



Det vikingatida samhället var baserat på jordbruk oavsett allt som sägs om plundringståg och handel, var det i jorden som vikingarna hade sin bas. Per Holmberg har rätt i att man kan tolka Rökstenens text som kampen mellan ljus och mörker. Mig veterligen är kontrasterna mellan ljus och mörker och värme och kyla ständigt närvarande i fornnordisk mytologi eftersom vi här i Norden lever med så stora skiftningar i naturen under årets lopp. För ett jordbrukssamhället är naturens skiftningar och vädret viktigt, varför det är självklart att det förekommer i dess berättartradition. Vikingarna var säkert oroliga för missväxt och svält ibland, men jag tror inte att de hade klimatångest. De var helt enkelt för praktiskt funtade.



Jag såg en arkeolog försvara tolkningen ungefär med att vi alltid kommer att utgå ifrån samtiden i tolkningar av det förflutna, något som jag aldrig riktigt har förstått. Som jag skrev i Historisk fiktion kontra historieskrivning har jag inga problem att förstå Märta Leijonhufvud. Det hon själv har skrivit, men även det personer som kände henne har skrivit om henne ihop med hur hon agerade och reagerade på det hon upplever räcker för att lära känna henne. Genom att dessutom studera hur vardagen ser ut och vilka seder och traditioner som fanns i 1500-talets Sverige, blir det ännu lättare att försöka sätta sig in i hennes liv och inte mitt. Jag lyssnar mycket på renässansmusik just nu t.ex. Det går att förstå historiska människor, men det krävs att man lägger ner lite jobb. Att de gör saker annorlunda betyder inte att de är annorlunda.



En tidsperiod som jag personligen tycker är intressant att studera just ur ett klimatförändringsperspektiv är annars neolitiseringen det vill säga övergången mellan äldre och yngre stenålder när människor började odla grödor och domesticera en del djur. Under denna tidsperiod skedde stora klimatförändringar till följd av att senaste istiden tog slut och de här människorna tacklade detta genom att skapa sig ett helt nytt sätt att leva. Men de hade säkert inte heller klimatångest. Istället var de fullt upptagna med att göra något för att överleva.

Nyköpings gästabud

Troligt porträtt av Birger Magnusson

från St Nikolai kyrka i Örebro

Nyköpings gästabud sägs ha ägt rum 10 december 1317 och är en av de mer välkända händelserna i Sveriges historia, men man kan inte riktigt säga att den börjar där och då, utan redan 1290 när kung Magnus Ladulås dog.



Magnus hade tre söner och två döttrar. Den äldste sonen hette Birger och hade blivit vald till kung redan vid fyra års ålder och var bara tio år när fadern dog 1290. Därför tog riksmarsken Torgils/Torkel Knutsson över som förmyndarregent till 1298. Samma år som han själv övertog tronen, gifte han sig också med den danska prinsessan Margrete som blev drottning Märta i Sverige. Birger kröntes i Söderköping 1302.



Birgers båda bröder Erik och Valdemar kom att tituleras hertigar, men Erik vill ha mer makt. Med stöd av Valdemar, fångade han Birger på kungsgården Håtuna vid i vad som gått till historien som Håtunaleken 29 september 1306 för att sedan föra honom till Nyköpingshus där de höll honom fängslad i två år.

Erik Magnussons sigill

Erik tog makten och genom sitt äktenskap med den norska prinsessan Ingeborg, hoppades han även ärva den norska kronan. Tillsammans fick de sonen Magnus och dottern Eufemia.



Relationen mellan bröderna fortsatte att vara spänd och både den danska och den norska kungen kände sig tvungna att lägga sig i. 1310 slöts fred i Helsingborg och Sverige delades i tre delar. Birger fick östra Sverige, Erik västra och Valdemar fick Stockholm och Finland. Därefter var det lugnt mellan bröderna ett par år.



10 december 1317 bjöd Birger in sina bröder till ett gästabud på Nyköpingshus. Först verkade allt frid och fröjd och drottning Märta sägs ha varit gladare än vanligt. När det blev dags att gå till sängs påstod Birger emellertid att det inte fanns rum på slottet åt Erik och Valdemars män, så de fick söka husrum för natten i staden istället.



Mitt i natten väcktes hertigarna och blev fångade av Birger och hans män och Birger lär ha sagt: "Minns ni något av Håtunaleken? Jag minns den mycket väl. Denna är inte bättre än den."



Det sägs att Erik och Valdemar slängdes i fängelset i ett av tornen barfota där de svalt ihjäl.

Valdemar Magnussons sigill

Den enda riktiga historiska källan vi har om Nyköpings gästabud är Erikskrönikan som är den äldsta bevarade av de svenska medeltida rimkrönikorna. Vem som författat den är okänt, men den är daterad till någon gång mellan 1320 och 1335 (d.v.s. inte särskilt långt efter Nyköpings gästabud). Den är skriven på det gammaltyska versmåttet knittelvers och hjälten är hertig Erik Magnusson, varför den är minst sagt partisk.



18 januari 1318 skrev hertigarna sina testamenten. I dessa skriver de att de är friska även om de satt fängslade. Detta går på tvärs mot Erikskrönikans beskrivning av dem. Krönikan menar nämligen att de dog bara dagar efter gästabudet och målar upp en bild av urusla förhållanden i deras fängelse.



Birger trodde nog att fängslandet av bröderna skulle göra honom till kung över hela Sverige igen, men Eriks hustru Ingeborg tog upp kampen för sin och Eriks treårige son Magnus Eriksson. Det är däremot en annan historia och jag lämnar det därför därhän just nu. Nyköpings gästabud (och den relaterade Håtunaleken) är hur som helst en av de mest välkända händelserna i svensk historia och något som svenskar brukar minnas från skolans historielektioner.



Till "700 års-jubileet" för två år sedan pratade man om det på Vetenskapsradion historia. Om ni är intresserade, hittar ni avsnittet här.

Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström

Vid en närmare granskning av inläggen jag gjort på den här bloggen under det senaste året (Jag startade denna blogg 12 november 2017.) insåg jag att jag främst skrivit om böcker som jag ogillat. Jag tänkte därför skapa lite mer jämvikt och skriva om böcker som jag faktiskt tycker om. För sådana böcker finns, jag lovar!



På sistone har jag läst en hel del biografier och den bästa av dessa är Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström från förra året. Den är skriven av journalisten Fatima Bremmer och jag har pratat om henne förut här på bloggen, senast i mitt inlägg med reflektioner om mötet med Niklas Natt och Dag från i söndags (28/10 2018).



Ester Blenda Elisabet Nordström föddes 31 mars 1891 och merparten av hennes liv levde hon på 1900-talet. Därför är hon långt ifrån någon person direkt relaterad till Vasaätten. Som jag sagt i tidigare inlägg, inte minst i inlägget om dokumentärserien De första folken från 11/8 i år (2018) sträcker sig mitt historieintresse långt utöver Vasarna varför jag också har etiketten ovasa historia där man kan hitta sådant som inte alldeles rör Vasatiden. Dock ska man inte säga att det inte finns beröringspunkter. På senare år har det publicerats en rad biografier på svenska, inte minst om vasarna, som varit av minst sagt skiftande kvalitet. 4 december 2017 skrev jag t.ex. ett inlägg om Marie Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann och 10 september skrev jag om Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, som jag tror hade för avsikt att vara en biografi över alla som kallat sig "Sture" i den svenska/nordiska historien.



Ester Blenda verkar ha varit en väldigt äventyrslysten och sprudlande person samtidigt som hon också hade en väldigt mörk sida. Hon föddes in i en familj som gjorde en enorm klassresa uppåt med allt vad det innebar i sekelskiftets Sverige. Hon var en riktig rebellisk flicka som gick klädd i skira spetsklänningar och en av få gånger hon var lugn, var när hon skrev. Hon tillhör de första kvinnliga journalisterna i Sverige som kallades Pennskaft efter Ester Blendas vän Elin Wägners bok med samma namn.



För mig som är ganska fascinerad över arkeologins historia, är det roligt att läsa en journalists skildring av journalistikens utveckling i Sverige under det tidiga 1900-talet. Jag tror att man lär sig väldigt mycket om sin egen bransch genom att studera hur ens egen vetenskap faktiskt utvecklats över tid. Fatima Bremmer skriver att journalistiken förändrades när kvinnorna klev in på redaktionerna och fick uppdrag liknande männens.



Det är egentligen lite konstigt att svensk journalistik valt att kalla undercover arbete för wallraffa (Efter Günter Wallraff) när Ester Blenda Nordström var först i Sverige och Nellie Bly var först i världen med att tillämpa metoden.



Ester Blenda är som sagt känd som den första wallraffande (eller nordströmmande!) journalisten i Sverige när hon tog plats som piga på en gård i Södermanland för att bättre kunna skildra den utsatta situation som svenska pigor levde i. Det är lätt att beundra henne för det, men vare sig hon eller de hon diskuterade saken med innan, verkar ens ha ägnat en tanke åt hur bondfamiljen hon var anställd hos skulle uppleva det att bli omskrivna i riksmedia. Baserat på både historiska källor och Fatima Bremmers intervju med barnbarnet till dem, gick det inte alls särskilt bra. De blev sårade och kränkta och tvungna att sälja släktgården som gått i arv i generationer. Även om mannen i familjen skrev en motbok, verkar det mer som att detta ledde till att han och familjen bara exploaterades ännu mer än den upprättelse han ville att det skulle vara.



Jag skulle egentligen önska att mer tid lades på att berätta om dem och konsekvenserna av Ester Blendas artikelserie. Ester Blenda verkar ha haft ett väldigt starkt socialt patos. Ändå blir det fel när hon ska skildra såväl bondefamiljer som samer och de slår bakut och det får dem att känna sig sårade och kränkta. Till viss del kan hon nog sägas vara ett "barn av sin tid". Det är inte bönderna eller samerna som har maktpositioner i det samhälle hon lever i och det verkar inte ha förts några som helst etiska diskussioner kring hur föremålen för hennes artiklar och böcker uppfattar det hon skriver. I fallet med samerna umgås hon också med folk som ser dem som rent fysiska forskningsobjekt som man kan behandla hur som helst (då de tillhör en annan, lägre stående "ras") eller som någon typ av museiobjekt av typen "De ädla vildarna" vars kultur måste "hållas ren" från det moderna samhället för att den ska överleva. Men ingen kultur lever i ett vakuum och samerna är lika mycket en del av det moderna samhället som andra.

Samisk flickmössa med bord av figurer från Disneys Snövit

och de sju dvärgarna från tidigt 1900-tal.

Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet

På bilden här till höger kan ni se en samisk flickmössa från Nordiska museet i Stockholm. Den är från början av 1900-talet och den samiska flickan som fick den, kan mycket väl ha varit lika förtjust i Disneys Snövit och de sju dvärgarna som en svensk flicka var vid samma tid. Jag tycker mössan är så illustrativ för hur kulturer fungerar. De är inte statiska och har väldigt lite med biologi att göra. Istället tänker jag mig dem som uttryck för vad som är socialt gångbart i olika sociala sammanhang. (Den finns utställd i Nordiska museets utställning om samerna, Sapmí. Jag rekommenderar ett besök på museet!)



Fatima Bremmer skildrar att det finns ett mörker inom Ester Blenda som hon kopplar till den förbjudna kärleken till Carin Waern Frisell. Jag kan dock inte låta bli att undra om mörkret också kommer av att hon förstår att hon har gjort folk hon tycker om och bryr sig om väldigt illa genom att handla först och tänka sedan. Det är uppenbarligen efter att bondfamiljen hör av sig och berättar hur kränkta de är, som hon går in i sin första depression.



I mitt inlägg om mitt möte med författaren Niklas Natt och Dag förra söndagen (28/10 2018) skrev jag en del om behovet av att göra ordentliga etiska överväganden när man handskas med verkliga personer. Min utgångspunkt i mitt skrivande är att skildra dem med all den respekt jag kan. Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden pratar jag om ofta, men det är för att det verkligen är ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Jag kan inte tänka mig att Bo någonsin reflekterade etiskt över hur han framställer de historiska personerna i den boken. (Om han gjorde det är det nästan ännu värre!)

Mitt exemplar av Ett jävla solsken blev

signerat av Fatima Bremmer som även

tyckte att mitt Vasaprojekt lät spännande.

Historiska personer är riktiga människor och det minsta man kan göra är att försöka hantera dem med respekt! Det är inte så svårt att få fram karaktärsdrag av vare sig Vasarna eller Sturarna och båda familjerna har ättlingar som lever än idag. Niklas Natt och Dag är ett exempel på en släkting till den yngre Stureätten som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag som Bo Eriksson knappt nämner i sin Sturarna-bok då han är fixerad vid namnet "Sture" och att det betyder typ "bråkmakare". Det är därför också som jag tänker försöka kontakta dessa adelsätter och jag funderar på om man kan göra det via Riddarhuset i Stockholm på något sätt. Mitt intresse för Sturarna och Märta Leijonhufvud kommer dock inte ursprungligen från Erikssons bok utan från boken Sturemorden 1567 av Jan von Konow som är en källtrogen och sansad genomgång av Sturemorden där personerna skildras med respekt. Jag tror inte att Eriksson hade onda avsikter med sin bok, men liksom Ester Blenda Nordström i fallet med bondfamiljen och samerna, tänkte han nog inte efter före.




Biografin berättar också en del om Finska inbördeskriget dit Ester Blenda skickas för att bedöma läget inför en kommande hjälpaktion. Det kan nog sägas vara det tydligaste exemplet på vad starka sociala motsättningar kan resultera i i Nordens historia. Det var explosivt, förödande och extremt traumatiserande. Det tillhör också den där historian som är så pass färsk att folk ännu har en relation till det varför det är svårt på flera plan att studera och diskutera. Samtidigt tror jag det skulle behövas, för det kan säkert lära oss viktiga saker idag.



Fatima Bremmers skildring av Ester Blenda Nordström är helt fantastisk! Ester Blenda blir också minst sagt behandlad med yttersta respekt och biografins språk är levande och förälskelsen Bremmer berättade om när jag träffade henne i maj i år (2018) löper som en röd tråd genom hela biografin.  I somras hade hon också ett sommar-program i radio där hon berättade också om Ester Blenda och där förälskelsen också lyste igenom. Jag rekommenderar båda varmt!













Bild av den samiska flickmössan hämtades från Digitalt museum.

Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer

Jag är glad när kvinnohistoria uppmärksammas och tycker att Elena Favilli och Francesca Cavallos initiativ med Godnattsagor för rebelltjejer-serien (Goodnight stories for rebel girls) var väldigt trevligt. Jag läste nyligen första boken i serien i svensk översättning av Åsa Jonason.



Boken består av 100 ensidesberättelser om både levande och döda kvinnor som är jättevackert illustrerade med porträtt av respektive kvinna i jättevackra färger på uppslagets andra sida.



Jag önskar verkligen att jag hade varit mer positiv till denna än vad jag är. Jag tycker som sagt att det är ett väldigt trevligt initiativ och väldigt många av kvinnorna som finns representerade (även de historiska) kände jag inte till sedan innan.



Vad jag däremot reagerar emot är att berättelserna är väldigt schematiska. För att få plats på en sida är varje levnadshistoria så pass avskalad att individuella variationer lämnas ute och berättelserna handlar om en flicka som växer upp under svåra förhållanden och sedan presterar något som gör att hon vinner uppmärksamhet enligt det moderna, västerländska måttet för vad en prestation är (att vinna OS-guld, att nå en maktposition som ingen kvinna h aft tidigare etc.) Helst ska hon också på något sätt ha brutit en eller flera moderna, västerländska normer på vägen. Hur hon gör detta och de motgångar hon rimligen bör ha stött på på vägen, lämnas helt ute ur berättelsen. Det finns heller ingen som helst kontext kring kvinnorna, varför deras berättelser blir ännu mer avskalade och det blir ännu mer fokus på det de har uppnått och bedriften problematiseras inte heller, utan det är underförstått att det är en prestation. Detta gör att boken, trots att den tar upp kvinnor från världens alla hörn och olika tidsperioder (dock som vanligt med en betoning på de senaste 200 åren. Bara 16 av de 100 kvinnorna är födda före 1800 och tre av dem, Mary Anning, Jane Austen och Policarpa Salavarrieta, är födda på 1790-talet och kan således räknas till 1800-talet också.), framstår som rätt eurocentrisk.



I vissa fall, som t.ex. ifråga om Ruth Harkness har prestationen fått gå före andra värderingar. Att fånga en vild pandaunge i Kina och ta med till en djurpark i USA må vara en prestation, men man kanske hade kunnat ta upp lite mer av den moraliska aspekten kring denna prestation. En kvinna är inte automatiskt en bra förebild, bara för att hon går emot normer och förväntningar och/eller är först med någonting. Jag undrar också var alla vardagshjältinnor är? De som följer normerna och inte uppnår storslagna öden. Som vanligt i sådana sammanhang, vill jag framhäva systrarna Märta och Margareta Leijonhufvud.



Margareta blir drottning. Detta kan väl anses vara lyckat, men samtidigt är titeln inte unik för henne och även om Gustav Vasa anförtror henne en hel del viktiga uppdrag, åstadkommer hon ingenting egentligen spektakulärt och hon uppnår aldrig absolut makt av den moderna typ som Favilli och Cavallo beskriver som "rebellisk". Märta hamnar i sammanhanget än mer i bakgrunden än sin storasyster. Hon förblir i källorna en vanlig högadelsdam, som agerar som är typiskt för en högadelsdam under hennes samtid. Intressant nog, gavs hon av sin samtid smeknamnet Kung Märta, men jag tvivlar på att hon skulle fånga Favilli och Cavallos intressen ändå.



Författarna har för övrigt med drottning (kung) Kristina i bok 2, vilket gör att jag även kommer att läsa denna.



Som sagt, tycker jag initiativet är fantastiskt, men perspektivet för vad som är en kvinna värd att berätta om och göra till förebild behöver vidgas. Jag reagerar dessutom mot uppmaningen i början av boken att komma ihåg att man alltid har rätt. Att folk tar det för givet, är ett jätteproblem som bidrar till polarisering idag. För ingen har rätt hela tiden. Vi lär oss mer och utvecklas mest genom att inse att vi faktiskt kan ha fel och att det oftast är helt okej.



Jag ser också på Youtube att det svenska förlaget gör reklam för den första delen av boken med filmen nedan som gått runt på sociala media en tid. Det finns dock ett problem med den: den är amerikansk och inte svensk! Den svenska barnboksbranschen jobbar mer aktivt än den amerikanska för att publicera berättelser av mer varierad karaktär. Svenska barnboksinstitutets statistik från 2016 visar att 55% av barnböckerna som gavs ut det året, hade kvinnlig huvudkaraktär.

De första folken

"I was first very sceptical when we started seeing this signal, but the power of genetics is in a way that the data will stare you in the face and force you to rethink your ideas if you are wrong."

~ Svante Pääbo

SVT har under sommaren visat en amerikansk dokumentärserie i fem delar från 2015 som heter De första folken (originaltitel: First peoples). Den fascinerade mig så mycket att jag strecksåg den på SVT play igår. (Seriens första avsnitt har redan tagits bort och de övriga kommer att tas bort under de närmaste dagarna.)



Detta handlar inte om Vasarna mer än att även de är människor och därför är en del av denna historia, men mitt historieintresse är långt mycket mer omfattande än vasarna och därför tänker jag ge intressant "ovasa historia" utrymme här också.



Dokumentären är väldigt välgjord och förklarar ett forskningsfält som kan vara väldigt komplicerat att förstå även för forskare i discipliner som utnyttjar sig av resultaten, nämligen DNA-tekniken. Jag tycker också att de lyckas väldigt väl med det även om jag har lite småsaker jag kan klaga på.



Serien utgår från skelettfynd och varje avsnitt berör de första människorna på varje kontinent. Den första är en sammanslagning av Nord- och Sydamerika och tyvärr är det i princip uteslutande Nordamerika som tas upp. Bilden ovan till vänster är också lite missvisande eftersom det handlar mindre om Eva av Naharon och mer om den s.k. Kennewick-mannen.



Kennewickmannen har orsakat rättsliga tvister mellan amerikanska antropologer och Native Americans allt sedan han hittades 1996 utanför staden Kennewick i den amerikanska delstaten Washington. Jag tycker detta hanterades väldigt väl av dokumentären som lät ledaren för the Native Americans komma till tals med sitt perspektiv om varför det var så viktigt för dem att han begravdes. Jag tyckte det var jättebra att mannen som gjorde DNA-analyserna tog med dem i sin forskning. Han både lät dem vara med under provtagningen, förklarade vad han gjorde och varför och de bad tillsammans för mannen. För att vi ska kunna mötas över kulturgränser, tror jag att den där respekten och viljan att låta dem ta del av forskningsprocessen är väldigt viktig för att vi ska skapa förstå varandra. DNA:t visade att hans genom mest liknade dagens Native Americans.



Innan man gjorde DNA-analyserna, gjordes en undersökning av kvarlevorna av en forensisk antropolog som pekade på tydligt polynesiska drag på mannens kranium och isotoperna visade att han kom norrifrån. Båda dessa uppgifter tyckte jag var jätteintressant och jag skulle vilja att programmet utvecklade båda uppgifterna lite mer. Inte minst jämförelserna med gjordes mellan mannens utseende och ainu-folket.



Av det som sades om Eva av Naharon som hittades i Mexiko är att hon är ca. 13 000 år och därför inte kan ha kommit till Amerika under den tid då det fanns en landbrygga över Berings sund. Man förslog istället en äldre invandringsvåg som kommit via båt. Detta tycker jag låter väldigt rimligt. Enligt dagens forskning uppfanns de första båtarna för ca 10 000 år sedan, men detta har jag alltid tyckt verkat väldigt underligt. Båt är en ganska enkel och logisk uppfinning trots allt. Det är lätt att observera och pröva sig fram och vattnet har många olika sorters föda att erbjuda som säkert lockat. I programmet nämndes bl.a. kelpskogarna utanför östkusten på de amerikanska kontinenterna.



Avsnitt två handlade om Afrika och att man idag tror att grupper av människor uppstod på flera olika ställen, men att de ändå verkar ha utvecklat sociala nätverk i vilket man utbytte gener (och möjligen även föremål) från olika grupper av människor och förmänniskor. Detta avsnitt berättade historien om Omo 1, som hittades i Etiopien på 1960-talet och som är ett av de äldsta fynden av kvarlevor av homo sapiens.

"Variation is the key to evolution. It's what evolution works on. That's exactly why hybridization is such a powerful evolutionary force."

~ Rebecca Ackermann

Avsnittet tog även upp Mitokondriska-Eva, alltså den yngsta kvinna som delar mitokondrie-DNA med oss idag) och Y-kromosoms-Adam (som är den yngsta man som delat Y-kromosom med dagens män). Båda dessa levde i Afrika samtidigt som Omo 1, alltså för mellan 150 000 och 200 000 respektive mellan 60 0000 och 90 000 år sedan. Ett annat skelett kom från Marocko och visade på att olika mänskliga drag utvecklades på olika platser i Afrika vilket lett till att man tror att det fanns sociala nätverk där människor träffades, parade sig och utbytte DNA. Denna mångfald är det som gav upphov till homo sapiens och i vårt DNA finns rester av många av dessa olika förmänniskor. Bl.a. fanns en släktforskande afroamerikansk kvinna i USA som fascinerades av sin farfarsfarfar (som var frigiven slav) och bad en manlig kusin skicka in ett DNA-test för att kunna spåra y-kromosomen. Den visade sig vara extremt ovanlig och fanns bara hos ett tiotal män i en liten by i Kamerun och kunde utifrån mutationsfrekvensen dateras till att vara 338 000 år gammal. Det gör att den måste ha kommit in i det mänskliga genomet innan homo sapiens fanns, vilket även bevisas i södra Kamerun. Där bor ett pygméfolk i regnskogarna (Dokumentären säger inte vilket.) som bär på en mängd speciella fragment i sitt DNA som verkar härröra från förmänniskor. Det verkar med andra ord som om det skett en ganska omfattande korsning mellan olika människoarter, något som även diskuteras i avsnitten om Europa och Asien.



I Asien-avsnittet diskuteras homo sapiens väg ut ur Afrika. Man diskuterar eventuell korsning mellan dem och homo erectus, men framför allt tas DNA-spåren från denisovaner upp. Inte minst bland människorna som lever i dagens Tibet. Dessa människor har en förmåga att kunna andas på höga höjder, vilket diskuteras som orsakade av proteinet hemoglobin. Tibetanerna har mindre av detta protein och en särskild typ av genen som styr över mängden i sin DNA-uppsättning. Även om alla andra har själva genen, finns inte den varianten någon annanstans och verkar vara ett resultat av en korsning med denisovaner. Likaså finns gener som bidrar till vårt immunförsvar som inte finns hos människor i Afrika, men annorstädes.

"A population that's too isolated faces extinction. Without mew genes, the gen pool dries up."

~ Berättaren, Kerry Shale

Jag har en särskild plats i hjärtat för Australiens aboriginer och avsnittet om Oceanien (kallat Australien liksom det oftast gör!) handlar om dem. Frågan om hur aboriginerna tog sig till Australien är även den väldigt intressant då den aktualiserar frågan om båtar från det första avsnittet igen. Landmassorna var i och för sig större och haven mindre, men det måste fortfarande ha skett via båt, för jag misstänker att ingen orkat simma tio mil helt utan att pausa någonstans på vägen. Väl där isolerades de helt från omvärlden under så lång tid att det måste ha funnits stor risk för inavel och därför också att dö ut. Man tror att de klarade sig tack vare de sociala nätverk de skapade inom vilket de olika isolerade grupperna kunde träffas och para sig för att hålla generna levande.



Idag har man kartlagt hela aborigin-DNA:t, vilket verkar ha gjort att aboriginerna mer välvilliga till vetenskapsmän och de har ett helt annat förhållningssätt än the Native Americans i avsnitt ett. De har insett att vetenskapen kan hjälpa dem att få svar på frågor om sitt ursprung. Däremot vill de bli behandlade med respekt och få möjlighet att vara delaktiga i projekten.

Europa-avsnittet tyckte jag sämst
om. Här tappade man greppet en hel del. Kortleksanalogin om hur
neanderthals-DNA kom att blandas upp med homo sapiens-DNA var bra. Däremot
verkade det inte som att man helt ville erkänna det som egentligen borde vara
det mest uppenbara: att istället för att dö ut, absorberades neanderthalarna in
i homo sapiens. Det samma verkar för övrigt gälla alla typer av förmänniskor.
Detta är en väldigt revolutionerande tanke för vår syn på människans utveckling
och borde ha diskuterats betydligt mer. 

Liksom i avsnittet om Amerika lämnas lösa trådar som hade varit väl värda att diskutera mer djupgående. Båda dessa avsnitt lider av en rädsla att inte bli eurocentrisk. Europa-avsnittet mynnar ut i vaga indicier och analogin med neanderthalarna som försökte anamma homo sapiens teknologi och misslyckades med att prärieindianer i Amerika som anammade hästar faller platt och blir mest obehaglig när man tänker på vad de utsattes för. Amerika-avsnittet spelar också mycket på känslor för the Native Americans. Om det var menat att ge en kronologisk utveckling är det också märkligt att Amerika-avsnittet är först. Amerika har betytt minst för mänsklighetens utveckling och till skillnad från resten av avsnitten, talades inget alls om hybridiseringar. 

Något som serien också gör, som jag ställer mig skeptisk emot, är att den framhäver DNA-tekniken som lösningen på alla historiska frågor. Dokumentärserien betonar också människans socialitet som orsaken till att man lyckats "erövra" världen, men detta liksom kulturen är något som definitivt behöver utvecklas mer för att förstå människan och hennes handlande. Hybridstudierna är däremot extremt intressanta och är nog början på något stort. Något som dessutom skulle innebära spiken i kistan för rasismen. Den stora frågan lyder dock: Är vi kulturellt redo för detta perspektiv?

Mary Beard - Kvinnor och makt

När det handlar om att tysta kvinnor har den västerländska kulturen övat sig i tusentals år.

~ Mary Beard, Kvinnor och makt. Ett manifest

Mary Beard tillhör Storbritanniens mest kända historiker. Hon är professor i Antikens kultur och samhällsliv och hennes bok Kvinnor och makt. Ett manifest (Women and power) kom nyligen ut i svensk översättning av Annika Hultman Löfvendahl vilket är den version som jag läste.



Boken är grundade på två föreläsningar som Beard har hållit på British Museum om maktens relation till kvinnor i västerländska samhällen. Som den Antiken-expert hon är, använder hon exempel från antika
Grekland för att illustrera på att de manliga maktstrukturerna är djupt
invävda i den västerländska kulturen. 



Hon menar att det vi slentrianmässigt kallar misogyni eller kvinnohat bygger på strukturer som har ärvts genom generationerna ända från antiken och att det är strukturerna som vi behöver ta tag i om vi vill ha kvinnor i maktens korridorer på samma villkor som män. Som hon skriver kan man "inte på ett enkelt sätt passa in kvinnor i en struktur som redan är kodad som manlig; man måste förändra strukturen" och hon inte bara ställer frågan utan utvecklar även en diskussion på de strukturer som behöver diskuteras och ses över ordentligt. Hon menar också att dessa strukturer kommer att ta tid att förändra om vi vill ha ett hållbart resultat och påpekar att kvinnor i Storbritannien (och i Sverige också för den delen) bara haft rösträtt i drygt hundra år (I Sverige hade dock kvinnor rösträtt under Frihetstiden, 1718-1772.).

Mary Beard tar upp att kvinnor som lyckas skaffa sig politisk makt är de som uppträder som mest "maskulint". Bl.a. genom att göra sin röst mörkare och bära kostym. Det senare fick mig mycket att tänka på inlägget Kostymer, modern historia och Det Andra som jag skrev 10 april i år (2018) där jag diskuterade just manliga kostymer som status- och maktsymbol i det moderna, västerländska samhället.



Egentligen är det inte bara i det västerländska samhället som makten blir väldigt manligt kodad, vilket exempelvis egyptologen Kara Cooney visar i sin bok The woman who would be king. Denna bok utgår ifrån den egyptiska faraon Hatchepsut och hennes tid vid makten i Nya rikets Egypten.



Den här diskussionen om manligt kodad makt tycker jag är väldigt intressant och jag ägnade hela mitt inlägg om Johanne Hildebrandts historiska roman Idun. Sagan om Valhalla åt just detta och kan appliceras på kung Kristina (Ja, hon var faktiskt krönt kung!).



Förmedlingen av Kristinas person och tid vid makten präglas väldigt mycket av att ifrågasätta om hon var kvinna och av hennes normbrytande och hon har kommit att bli en HBTQ+-ikon och jag är skeptisk till båda. Det är svårt att tala om folks sexuella läggning i historien, inte minst för att begreppet HBTQ+ är ett modernt fenomen. Detta betyder inte att det inte har funnits HBTQ+-personer i historien och Kristina kan också ha varit transsexuell, men det är svårt att belägga eftersom begreppet inte finns.

Kung Kristina i damsadel

Liksom med Hatchepsut måste man även ta hänsyn till Kristinas maktposition i hur hon framställs. Som Mary Beard skriver är makten manligt kodad. Detta innebar att Kristina, för att legitimera sin ställning troligen behövde framstå som så manlig som möjligt. Som sagt kan hon ha varit transsexuell, men något som talar emot det är det faktum att hon inte på något porträtt döljer sin kvinnlighet. På porträttet till höger syns hon också ridandes i en damsadel.



Vad som också stör mig lite med diskussionen om henne som transsexuell är att det finns rätt allvarliga misogyna inslag i den. Ett vanligt sätt att hantera kvinnliga makthavare genom historien är att avfärda dem. Detta sker på flera olika sätt, varav ett är just att de egentligen skulle vara män. Detta har skett med Kristina också, men osteologiska undersökningar av hennes skelett i Rom visade att hon var kvinna. Det förefaller dock som att transexualitetsdiskussionen drogs igång mest för att kompensera den. Min åsikt är att hon var antingen queer, bisexuell eller båda.



En annan vasarelaterad Kristina som också är värd att diskutera framställningen av i sammanhanget är Kristina Gyllenstierna. Hennes fall är lite annorlunda och det finns inget ifrågasättande av hennes sexuella läggning.



Sveriges radio har två historiepoddar som ofta är intressanta och som håller en hyfsad klass förmedlingsmässigt: P3 Historia och Historierummet.
Båda programmen bygger på att man förmedlar historiska personers
livsberättelser och den senare är mer eller mindre bara en barnvänligare
version av den förra. Båda programmen har också haft Kristina
Gyllenstierna med i varsitt avsnitt. Hennes avsnitt skiljer sig däremot
från den normala berättarstrukturen i båda serierna (P3 Historia-avsnittet om Kristina och Historierummetavsnittet om Kristina).

Kristina Gyllenstierna avbildad på

altarskåpet i Västerås domkyrka

Istället för att berätta hennes liv från början till slut, har man valt att enbart fokusera på dagarna kring Stockholms blodbad och hennes månader som riksföreståndarinna som föregick det. (En eloge till Historierummet bör dock ges eftersom de faktiskt kallar henne just riksföreståndarinna och inte degraderar henne till inflytelserik adelskvinna som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon gjorde.)

Det här är väldigt typiskt för framställningarna av Kristina även i andra sammanhang. Det verkar inte som att man egentligen är särskilt intresserad av henne annat än i egenskap av Sten Sture d.y:s änka. Änkerollen gör att hon, i brist på andra, tvingas ta över sin makes roll och försvaret av Stockholm och upproret mot Kristian II. Efter blodbadet och särskilt efter att hennes systerson Gustav Vasa tar över makten, försvinner hon in i glömskan.



Igen har vi här en kvinna som historieskrivningen främst visar intresse för när hon utför vad vi idag tycker är manliga handlingar. Kristina faller också offer för en nationalistisk historieskrivning. Hon var populär under 1800-talets nationalromantik och under det tidiga 1900-talet då t.ex. statyn av henne vid Stockholms slott kom till som den första offentliga statyn av en kvinna i Sverige. Däremot verkar det ha funnits väldigt lite intresse för henne som person. Faktum är att inte ens biografin som Marie-Louise Flemberg publicerade förra året och som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann 4 december 2017 verkar särskilt intresserad av henne. Biografin handlar egentligen mer om hennes första make och hennes äldste son Nils Sture.

Johan Theodor Lundbergs staty av Kristina

Gyllenstierna från Stockholms slott

Historieberättelserna om henne handlar bara om ett par månader under 1520 när hon leder försvaret av Stockholm och motståndsrörelsen mot den danska kungamakten. Hon förminskas således till en symbol för svensk nationell självkänsla. Under denna tid agerar hon också så som nutiden menar att en man ska agera, vilket förmodligen bidragit till intresset kring henne under just denna tid. Det är dock förmodligen inte något konstigt i hennes agerande utifrån hennes samtid. Som änka var det hennes uppgift att ta över sin mans roll och det finns många fler kvinnor som leder försvar av slott än Kristina. Inte minst Erik av Pommerns fru Filippa som Marie-Louise Flemberg skrev en (enligt min åsikt betydligt bättre och mer genomgripande biografi om) men även sturetrogna Anna Bielke som ledde försvaret av Kalmar slott under samma tid som Kristina försvarade Stockholms slott.



Både före och efter dessa månader från att Sten Sture d.y. dör till Stockholms blodbad är historieskrivningen mer eller mindre ointresserad av Kristina och så även de båda radioprogrammen. Ibland finns det med att det gick rykten om att danske befälhavaren Søren Norby ville gifta sig med henne och att Gustav ogillade detta och gifte bort henne med sin förtrogne Johan Turesson (Tre rosor) 1527, men det är sällan något som generar mer än ett par rader och absolut inga analyser om vad det säger dels om Kristinas person och om hennes och Gustavs relation.



För att till sist återvända till Mary Beards bok, rekommenderar jag den valt. Den innehåller en hel del viktiga och tankeväckande påståenden och förslag till hur vi ska komma vidare. Skrämmande nog insåg jag också hur oerhört mer kunniga den angloamerikanska delen av världen är i kulturhistoria än svenskarna och hur naturlig den kunskapen är för dem. Även om det är jättebra att svenska kvinnliga politiker t.ex. Annie Lööf inte får sitt ansikte på Medusaavbildningar av rent misogyna orsaker, kan jag ändå inte låta bli att undra över hur många svenskar som dels har bra koll på vem Medusa är och hur många som går runt och tänker på henne i konsten så att man skulle göra en sådan koppling...





Bilderna på de båda Kristinorna lånades från Wikipedia.