Abdulrazak Gurnah - Paradiset

2021 tilldelades Abdulrazak Gurnah Nobelpriset i litteratur till svensk kulturelits stora förvirring då han var ett obekant namn för dem. Jag kände igen hans namn efter att ha djupdykt i forskning om kolonialism och imperialism i samband med arbetet med min masteruppsats i arkeologi. Däremot hade jag aldrig läst något av honom förrän jag plockade upp Paradiset i svensk översättning av Helena Hansson för ett tag sedan. 

Paradiset utspelar sig i det tidiga 1900-talets Östafrika, alldeles precis när européerna börjar få grepp om Afrika på allvar. I sammanfattningen på förlaget Celanders hemsida kan man läsa att boken handlar om hur swahilikulturen möter den tyska och brittiska kolonialismen, men jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Swahilikulturen är definitivt i centrum då det är den etnicitet som huvudpersonen Yusuf genom vars ögon vi utforskar den värld som Gurnah bygger upp, men européerna är inte egentligen särskilt framträdande. De är mer en frånvarande närvaro. Istället präglas samhället, förutom av kiswahili, av araber, indier och olika stamgrupper som kallas "vildar" och dynamiken dem emellan. Faktum är att den värld som Yusuf är en del av är fascinerande mångkulturell med mycket fördomar (och förakt) som florerar mellan de olika grupperna. 

Yusuf är en stundtals naiv, men väldigt eftertänksam pojke som åldras från 12 till 17 år under bokens handlingsförlopp. Hans föräldrar är fattiga och han säljs som skuldslav till den rika köpmannen "farbror Aziz" (eller Sayyiden som de andra kallar honom) som tar honom med till kusten där han får jobba i hans butik tillsammans med Khalil som också är skuldslav. I huset bor även Aziz sjuka fru som var en rik änka som Aziz gifte sig med för att själv bli rik och han får med tiden hjälpa trädgårdsmästaren i trädgården. Då och då ger sig Aziz iväg på handelsexpeditioner till "vildarna" i inlandet och en dag vill han att Yusuf följer med. Han blir emellertid lämnad hos Azizs affärspartner Hamid i ett år. Under det året inser Yusuf mer och mer att Aziz inte helt har rent mjöl i påsen och efter att Hamids dotter förälskar sig i honom, får han följa med Aziz på nästa handelsexpedition året därpå. 

Handelsexpeditionerna är farliga och liknar beskrivningar av handeln i Europa innan avgörande framsteg inom skeppsbyggnadskonst och navigationsteknik under sent 1200- och 1300-tal började ta handeln ut på sjön. Då var det till lands man i huvudsak färdades och de stora alppassen var viktiga för att frakta varor mellan norra och södra Europa. Makthavarna försökte hålla banditer borta och underhöll vägarna för att underlätta framkomligheten och tog upp tull för arbetet även om konkurrensen från alternativa rutter höll den på en rimlig nivå. Rastställen och räddningstjänst ordnades av religiösa sällskap (Sankt Bernhardshundar med konjakskaggar har blivit en kvarlevande symbol för detta.) och bolag av åkare och mulåsneförare skötte transporterna. Man färdades ofta i karavaner och hade antingen egna vapen eller hyrde in beväpnade vakter. Dessa handelsexpeditioner kallades adventuras (äventyr).

Aziz handelsexpedition går inte jättebra och vildarna är inte längre så naiva som man får intrycket av att de har varit innan. Till slut får tyskar komma och rädda dem ur en besvärlig knipa, vilket helt tar musten ur hela expeditionen och verkar få dem att reflektera. Det är uppenbart att även den rätt hårdföre Aziz får sig en tankeställare. När de är tillbaka klarnar mycket för Yusuf, inte minst för att Khalil förklarar för honom och trots att Aziz och Khalil egentligen blivit som en familj för honom, börjar Yusuf känna tvivel. Samtidigt kommer första världskriget (kriget mellan tyskar och britter som det skildras som) krypande allt närmare.

Jag gillar boken. Den beskriver en värld som européerna trängde sig in i liksom att det skedde på gott och ont. Boktiteln till trots är denna värld verkligen inget paradis. Kvinnornas relativa självständighet, liksom det insinuerades att männen under handelsexpeditionerna inte var främmande för att ha sex med varandra, förvånade mig. Sista delarna av boken (När Yusuf var tillbaka i Aziz butik.) kändes dock lite för stressade. Jag önskar att Gurnah hade gett Yusuf lite tid och utrymme till att reflektera mer över de övriga medlemmarna i Azizs hopsnickrade "familj" perspektiv liksom den utveckling i Azizs personlighet som skedde i samband med handelsexpeditionen även om jag förstår hans problem att förstå dem.

Historisk fiktion kontra historieskrivning

I mitt förra inlägg Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) försökte jag konkretisera vad det är som gör mig så kritisk till historievetenskapen och framför allt det av den som kommer ut publikt. Detta inlägg kan ses som en uppföljare till detta liksom som en uppdatering av ett av mina allra första inlägg på den här bloggen: Mitt perspektiv på historisk fiktion (3 december 2017).



Det kan säkert te sig underligt att jag som arkeolog utan något som helst inflytande i den akademiska världen går så hårt åt folk som har det och det kommer säkerligen ligga mig till last, men som jag sa i Därför är jag så kritisk, är jag rejält besviken. Det krävs inte egentligen särskilt mycket för att göra bra historieforskning idag. Att institutioner som t.ex. Riksarkivet har satsat så mycket på digitalisering gör att det är enkelt att ligga hemma i sängen och läsa t.ex. medeltidsbrev och andra viktiga dokument.



Jag har valt att skriva skönlitterärt eftersom jag vill ha en möjlighet att utveckla Märta Leijonhufvud och folket hon har omkring som karaktärer samt deras relationer till varandra. Tror jag att allt jag skriver om har hänt på riktigt? Nej, absolut inte. Är det min avsikt att skriva 100% sanning? Nej. Det är totalt omöjligt. Hade jag skrivit annorlunda om jag skrev en biografi om Märta? Ja, givetvis.



I mitt inlägg Hilary Mantels Reith Lectures (23 augusti 2018) pratade jag om en serie föredrag (The Reith Lectures) som författaren Hilary Mantel höll 2017. I det tredje av dessa, Silence Grips the Town, berättar Mantel om polska författarinnan Stanislawa Przybyszewska som jag även nämnde i inlägget. De sista sju åren av sitt liv levde hon ensam och isolerad i självförvållad fattigdom, medan hon försökte skriva en rad perfekta dramer om franska revolutionen. Dramerna hon skrev var enligt Mantel dock mer transkriptioner av händelseutvecklingen i Frankrike i slutet av 1700-talet och 3-4 gånger längre än normala teaterstycken. Det uppskattades av teaterfolk ta 14 timmar att spela alltihop. Försök gjordes att sätta upp dem, men Przybyszewska avskydde att man ändrade så mycket. Mantel påpekar att för en författare av historisk fiktion bör sanningen vara ledstjärna och fakta den största hjälpen på vägen. I fallet med Stanislawa Przybyszewska verkar dock faktasökandet ha stått i vägen för hennes kreativitet.



Som jag sa i Därför är jag så kritisk är jag helt för att betrakta historia som berättelser. Detta betyder emellertid inte att vetenskaplig historia är det samma som att skriva skönlitteratur om någon eller något ur det förflutna. Jag har hittills trott att det var självklart, men samtiden ger mig allt oftare orsak att vara såväl besviken som förbryllad. Förvånansvärt ofta verkar gränserna suddas ut, särskilt när det kommer till förindustriell historia. Allmänheten frågar sig om fiktionen har hänt på riktigt och historiker gör fiktion av det förflutna. Men skönlitteratur är en konstform som inte har några krav på sig att vara faktamässigt 100% korrekt. Vetenskaplig historia får däremot inte vara skönlitteratur. Det mest absurda är att samtidigt som en del historiker själva verkar "fiktivifiera" det förflutna och referera allt till Game of Thrones, avfärdar de källor som t.ex. Gustav Vasas krönika av Peder Swart för att inte berätta en sann historia. Det är nämligen genom att göra sig till en del av traditionen (symboliskt, historiskt och kulturellt) som Gustav Vasa legitimerar sin makt. Det här är inget unikt för Gustav, utan är något som makthavare har gjort i alla tider. Ändå förblir han för historiker "upprorsman" och "usurpator" trots en relativt lugn regeringstid på dryga 40 år.



I mitt inlägg Tony Robinson - The Real Da Vinci Code (4 augusti 2019) berättade jag om dokumentärfilmen The Real Da Vinci Code som jag av en slump hittade på Youtube där jag tog upp att Gustav Vasas krönika aldrig var tänkt att vara 100% sanning så mycket som att vara Gustavs sätt att skriva in sig i en litterär tradition av medeltida svenska rimkrönikor.



I The Real Da Vinci Code (som ni hittar här om ni är intresserade) går Tony Robinson igenom berättelsen i Dan Browns Da Vinci-koden och inte minst det faktum att Brown säger sig ha skrivit en historia baserat på verkliga fakta om den heliga graalen. Robinsons granskning visar dock på en större mängd myter och konspirationsteorier samt en oförståelse för medeltida litteratur. Kanske har Browns oklarheter i gränsdragningen mellan fakta och fiktion bidragit till att det blivit så utbrett att allmänheten utan djupare historisk kunskap inte kan skilja på dem heller.



För mig personligen tycker jag det också spelar in huruvida man, likt Niklas Natt och Dag i 1793, skriver om personer som du hittar på själv, eller om du skriver om verkliga personer som Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell. Det senare tycker jag kräver en bra mycket mer respektfull hantering både av källmaterial och karaktärer.



I motsats till vad många historiker säger, har jag inte haft några som helst problem att lära känna 1500-talets svenska adel och kungligheter hittills. De framstår väldigt tydligt om man läser det de själva har skrivit och lägger fokuset på vad och hur de gör. Fokusering på människors handlingar har Gender and Work-projektet visat skapar ett mer öppet perspektiv på det förflutna och dess människor, vilket jag skrivit om i bl.a. alla mina inlägg om deras bok Making a Living, Making a Difference samt att jag tog upp det i Därför är jag så kritisk. Ja, källorna är mer eller mindre sporadiska och mer eller mindre omfattande, men om man lär känna en person, förstår man hur hen handlar i situationer även där det fattas källor. Liksom Märta Leijonhufvud, är jag en människa och människor har vissa typiska beteendemönster som går att förutsätta i de allra flesta fall. Det är utifrån detta som vi kan känna empati för varandra. Nej, jag har aldrig haft en man eller söner som har blivit mördade, men jag har blivit ordentligt sviken av väldigt många människor som jag har litat på och jag har upplevt närståendes död. Det är därför inte svårt för mig att sätta mig in i hur det måste ha känts för henne. En sak som skönlitteratur (eller egentligen konst i allmänhet) och historia har gemensamt för mig är att de fungerar som empatiövning. Det är också därför jag har så svårt för att personerna underskattas och till och med blir irrelevanta för allt för många historiker. För mig är det självklart att jag aldrig kommer kunna skriva en 100% korrekt berättelse om Märtas liv, men genom att följa henne i källorna kan jag komma henne nära och förstå hur hon agerar och varför. Genom henne försöker jag förstå 1500-talets Sverige och göra det levande. Det är trots allt historisk fiktions huvuduppgift enligt mig.

Allt för Sverige, Go'kväll och Game of Thrones-referenser

3 november 2019 visade SVT det andra avsnittet för säsongen av sin dokusåpa Allt för Sverige där amerikaner kommer till Sverige och får leta efter sin släkt. I detta avsnitt besökte programmet Kalmar slott och deltagaren Christina fick läsa sin familjehistoria som började med att Carl Jönsson föddes som son till slottsfogden på Nyköpings hus 1590.

Så långt tyckte jag det var jätteintressant. Sedan kom att han levde mitt i verklighetens Game of Thrones följt av faktafelet att två av Gustav Vasas söner stred om kronan. Det senare stämmer inte då det är under maktkampen mellan Gustavs son Karl (IX) och hans sonson Sigismund. SVT verkar också partisk gentemot Karl då de menar att Carls föräldrar "chose wisely" när de valde att ta hans parti. Med tanke på att de arbetade på Nyköpings slott undrar jag emellertid om det inte var för att de kände Karl bäst och kanske inte egentligen hade något val då fadern bara var slottsfogde. Vidare får vi veta att Carl Jönsson gick in i armén och räddade livet på Gustav II Adolf och adlades med namnet Sabelskjöld.



Det här är ju en jättespännande historia i sig, men SVT verkar tro att man inte inser exakt hur spännande det är, så man slänger in en Game of Thrones-referens för säkerhets skull.



Ett par dagar senare (12 november 2019) diskuterades TV-serier i SVT:s Go'kväll. Serien The Crown har fått nya skådespelare och man diskuterade att Helena Bonham Carter spelade en mer verklighetsnära prinsessan Margaret än Vanessa Kirby som spelade en yngre tappning av henne i tidigare säsonger. Bl.a. konstaterades att man kanske borde ha gjort karaktären mer verklighetsnära redan från början då hon nu framstår som en helt annan karaktär i serien.



Lite senare i programmet listade Göran Everdahl möjliga historiska TV-serier som man borde göra och nämnde då Vasarna. Han sa att denna skulle bli jättebra för att den innehåller allt med intriger och syskonstrider. Det enda man behövde lägga till var drakar för att det skulle var perfekt. Detta fick mig att sucka ännu mer än den direkta Game of Thrones-referensen från Allt för Sverige. Det var väl sagt lite på skoj, men jag förstår inte varför man efterfrågar verklighetsnära tolkningar av den moderna historien (The Crown är ju 1900-tal.), men helt plötsligt pratar om att det inte skulle vara några problem att lägga till drakar då man ju tagit sig friheter med historien i The Crown.



I inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion (3 december 2017) skrev jag att det är omöjligt att få historisk fiktion 100% korrekt, även om jag givetvis tycker att man ska sträva efter att få det så nära verkligheten som möjligt. Att detta inte skulle gälla även historisk fiktion om förmodern historia tycker jag är konstigt. Jag undrar om det inte hänger ihop med att många verkar ta för givet att vi inte kan känna igen oss i människorna och samhället under den förmoderna tiden, något jag skrev om i inlägget Kostymer, modern historia och "Det andra" (10 april 2018).

För några dagar sedan såg jag påståendet att de som läser skönlitteratur tycker verkligheten är tråkig och det fick mig att fundera väldigt mycket över historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden. Som jag skrev i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) försöker den boken mer göra en fantasy-bok av verkligheten än förmedla historiska fakta, vilket jag skriver i inlägget resulterar i en oerhört rörig bok fylld av stereotyper som inte är förenliga med det historiska källor säger om personerna och händelserna alls.



Jag blir oerhört obekväm av den här "fiktivifieringen" av historia då den handlar om levande människor. Som jag skrev i mitt inlägg Två år (12 november 2019) har jag kommit att omvärdera en stor del av Vasarnas liv sedan jag för två år sedan aktivt började gräva ner mig i källorna. Som ni vet hade jag från början tänkt att jag skulle skriva en serie om hela Vasaätten från Stockholms blodbad till kung Kristinas abdikation. Jag kom dock fram till att det vore ett på tok för omfattande projekt för en ensam person. Det fanns ingen som helst möjlighet att få överblick eller fokus på ett sådant projekt. Jag håller dessutom av personerna för mycket för att jag ska vara bekväm med att "platta till" dem så mycket som skulle kunna krävas för ett sådant projekt, något som TV-serien The Tudors led en hel del av. Att övergå till att fokusera på Märta Leijonhufvud gav både forskning och skrivande ett helt annat fokus och jag kan fokusera helt på att utifrån källorna skapa levande karaktärer. I motsats till vad många historiker säger, tycker jag att man kan få en väldigt tydlig bild av människorna även före år industrialiseringen. Att göra dem och deras värld levande är ofta långt mycket mer spännande än att försöka passa in dem i stereotyper hämtade från Fantasy-genren. Game of Thrones totalkatastrofala sista säsong verkar också ha lett till att hypen kring serien håller på att dö ut, men SVT har ju visat serien, så jag antar att de försöker marknadsföra den genom att lägga in såväl direkta som indirekta referenser till den i sina andra TV-program.

Varför jag skriver fiktion

Flera personer har på sistone frågat varför jag vill skriva fiktivt om Vasarna, vilket har fått mig att fundera mycket på vad det är jag håller på med och om det finns någon mening med det (Jag har tidigare kommit in lite på detta i inlägg som finns här, här, här, här och här.). Egentligen finns det ingen märkbar skillnad gentemot det jag skrev i framför allt mitt första inlägg på den här bloggen i november 2017.



Professionellt som arkeolog är min forskning inriktad på, gravar, vikingar och kolonialism/imperialism, men jag har väldigt länge haft ett stort intresse även för senmedeltiden och vasatiden. Senmedeltiden (och Kalmarunionen framför allt), upptäckte jag som tolvåring när jag fullkomligt nördade in mig på SVT:s sommarlovsprogram Salve som var del av sexhundraårsjubileet av Kalmarunionens inrättande. Steget därifrån till Vasatiden är inte särskilt långt och det kan vara svårt att förstå den om man inte förstår unionstiden.



Jag har därför en helt annan relation till vasarna än jag har till vikingarna. Kanske för att vasarna faktiskt framstår som personer med karaktärsdrag. Visst finns det vikingar som gör det också i t.ex. det norröna sagamaterialet, men oftast förblir de en kollektiv grupp. Detta tror jag är orsaken till att jag upplever det som lättare att utnyttja min kreativitet och fantasi om de förra än om de senare.

Rätt nya svenska böcker med Vasatema.

Jag går in i detta skrivande med en arkeologiutbildning i bagaget. Detta gör att jag då och då börjar fundera över frågeställningar som lämpar sig bra för forskningsrelaterade arbeten, men jag vill ändå skriva fiktivt. '



Jag har flera personliga orsaker till att inte skriva rent faktamässigt just nu som jag inte tänker gå närmare in på just nu, men som kan sammanfattas med att jag är väldigt trött på att skriva den typen av texter just nu. Det betyder inte att det inte någon gång i framtiden blir en historiebok eller en biografi över Märta Leijonhufvud, Svante Sture eller båda. Däremot är det inget jag vill skriva just nu!



Tror jag då att det finns någon som vill läsa det jag skriver om jag skriver fiktivt? Det har jag faktiskt ingen aning om och jag har heller ingen aning om vad bokförlag säger om en serie om Vasaätten eller om de är intresserade av att satsa på en sådan över huvud taget. Jag vet heller inte om jag klarar av att skriva det och göra personerna och tidsperioden rättvisa. Jag skriver som en hobby och när jag har en stund över för att det är något jag själv skulle vilja läsa. Vill någon annan läsa det som inte tycker att jag är helgalen eller skriver obegripligt och tråkigt, så blir jag glad för det, men det är inte därför jag skriver.

Jag har fått en uppfattning om att historisk fiktion är en ganska populär genre både som böcker, TV-serier och film. Boken ni kan se här till höger, Niklas Natt och Dags historiska deckare 1793, är ett exempel på historisk fiktion som fått mycket uppmärksamhet på sistone. TV-serier som Vår tid är nu och Fröken Frimans krig har även de blivit väldigt populära och uppmärksammade på senare år.



Att skriva om vasarna är heller inte något nytt även om det inte har funnits något samlat grepp om dem som det jag vill skriva. Det mest omfattande författarskapet idag står nog Anna Sparre för. Jag har inte hunnit kolla upp henne jättemycket, men det verkar som om hon gått igenom dem alla. I våras läste jag också boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett eget blogginlägg.



De ovanstående författarskapen har "några år på nacken" och är rätt bortglömda, men det finns även nyare litteratur som handlar om personer ur Vasaätten. De jag känner till, kan ni se i kollaget ovan. (Vet ni fler, kan ni väl gärna tipsa om dem!)

Maria Gustavsdotter skriver om Cecilia Vasa, Ulrika Kärnborg om Axel Oxenstierna, Gustav II Adolf och Maria Eleonora och Kristina Sjögren om Kung Kristina. Dessa böcker har fått varierande grad uppmärksamhet, så visst finns det folk som är intresserade av genren



Går man utanför Sverige är genren ännu mer populär. Engelsmännen har t.ex. en förkärlek föra sina Tudors som är mer eller mindre samtida med Vasarna. Jag gillar t.ex. Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till vänster, men det finns en större mängd filmatiseringar om t.ex. Elizabeth I och en hel TV-serie om Tudorätten.



Dessa ger mig hopp om att även andra skulle tycka att det jag skriver är intressant och roligt. Som sagt skriver jag för min egen skull och det kan komma att bli faktatexter i framtiden, men fiktionen ger mig utrymme att utforska personerna i sig, deras inbördes relationer samt stämningar i deras samtid som jag inte kan utforska om jag inte skriver fiktivt. Det är ett hobbyskrivprojekt och kommer så förbli, men jag måste få försöka och jag hoppas att folk kan förstå det någonstans och kanske även vara lite stöttande åtminstone.

Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla

Den här boken är egentligen helt fel tidsperiod, men jag har på sistone tänkt mycket på ett budskap som finns inbäddat i boken Idun av Johanne Hildebrandt.



Idun är andra delen av den första trilogin av Hildebrandts Sagan om Valhalla-böcker och utspelar sig på bronsåldern, så väldigt mycket längre tillbaka än den tidsperiod som den här bloggen normalt fokuserar på, men dels är Sagan om Valhalla serien en av mina favoriter inom historisk fiktion genren och dels är just Idun relevant för ett ämne jag tycker förtjänar att tas upp. Arkeologen i mig skulle egentligen kunna ta upp två ämnen rörande den här boken, men jag har redan diskuterat ointresset för äldre historia (och inte minst förhistoria) i blogginlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" och även om jag kan prata bra mycket mer kring ämnet, lämnar jag det därhän så länge.



Idun handlar om Idun som är dotter till Freja (titelperson för den första delen av trilogin) och Tor. Modern är självständig, frispråkig, orädd och har ett väldigt gott självförtroende. Hon har även övernaturliga krafter som gör att hon kan tala med gudomar, andra och andra väsen och hon är därför en högt rankad prästinna. Idun å andra sidan är rädd, orolig, blyg och introvert. Till Frejas stora besvikelse har hon inte ärvt hennes övernaturliga krafter och är inte alls populär bland männen under fertilitetsritualerna. Detta gör att hon behandlar sin dotter ganska illa.



I motsats till sin mor och moster Gefjyn har Idun flera egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Hon är omvårdande och bryr sig om allt levande. Precis som gudinnan i den nordiska mytologin som bär samma namn sköter hon om äppelträden och tog även hand om sin lillasyster Hnoss som dog innan boken började. Hennes högsta dröm är att föda döttrar så att hon kan visa modern att hon duger till någonting åtminstone.



Jag tycker kontrasten mellan Freja och Iduns personligheter är väldigt intressant. Inte för att de är så olika trots att de är väldigt nära släkt utan för att de sätter fingret på kvinnliga karaktärer i populärkulturen och vilka som klassas som antingen "starka" eller "svaga".



Freja skulle definitivt hamna i den förra kategorin. Hon bryter sig lös från kvinnligt kodade uppgifter då hon inte bryr sig det minsta om matlagning, barnpassning eller städning istället är hon aktiv ute i samhället som prästinna. Till den förra kategorin kan även Iduns moster Gefjyn läggas. Hon är uppfostrad till krigare och mer eller mindre en kvinnlig variant av en macho man. Ingen av systrarna är särskilt moderliga och visar sällan känslor även om de visar empati med andra då och då.



Idun däremot visar en mängd karaktärsdrag som traditionellt tillskrivs kvinnor. Hon är vare sig den starka, självsäkra prästinnan eller krigarkvinnan utan trivs bäst i hemmet med hushålls- och trädgårdssysslor samt med att passa barnen. Detta gör att hon automatiskt hamnar i den senare kategorin. Hennes mor ser henne som en skam för familjen och jag får ofta uppfattningen att detta är en bild som delas av många feminister idag.



Självklart ska inte kvinnor vara förvisade till hemmet, men jag tror samtidigt inte att det är bra att skuldbelägga kvinnor som faktiskt vill ta hand om sin familj heller. Jag skulle istället vilja utvidga denna roll till att infatta även män och det samma gäller när det kommer till egenskaper. Jag ser inga som helst problem med att Idun är moderlig och omvårdande. Jag tror faktiskt att det behövs fler förebilder från populärkulturen som är milda och snälla och det samma gäller faktiskt även historiska kvinnor.



Jag började på allvar fundera över den här problematiken när jag såg SVT:s julkalender Tusen år till julafton 2015. I sin strävan efter att göra flickorna aktiva, lät de flickorna spela pojkar. Vad jag tycker att de gjorde fel var att aldrig göra tvärtom och låta pojkarna spela flickor. Vad var det t.ex. för vits med att låta en flicka spela Gustav III som blev kung först när han var vuxen om man totalt ignorerade drottning Filippa och drottning Kristina. De senare två var barn när de kom till makten (Filippa var 12 år och Kristina 6.) och borde därför ha lämpat sig för ett barnprogram som handlade om barn i historien. Varför inte låta pojkar spela dessa kungliga flickor?



Medeltidsavsnittet av kalendern var extra smärtsamt att se då det är min favoritperiod. Utan att nämna att det var omöjligt för flickor/kvinnor att bli riddare hade de en kvinnlig riddare och en flicka fick öva riddarlekar. Programledaren Lotta Lundgren fick inta rollen som "medeltidskvinna", vilket innebar att hon satt tyst i ett slottstorn och det konstaterades att medeltidskvinnan inte hade något alls att säga till om. (Något som man verkligen kan ifrågasätta också.)



Det fanns mycket som kalendern gjorde bra också, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma detta problem som var genomgående för hela julkalendern och faktiskt ledde till att man förminskade flickor och kvinnor i den svenska historien.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott

Tidigare har jag pratat om mina problem att hitta särskilt mycket om Kristina Gyllenstierna utöver den period hon ledde försvaret av Stockholms slott och jag tror att hon, liksom väldigt många andra kvinnor som faktiskt framhävts i historien, kan ha fallit offer för just det ovan nämnda problematiken att inte vilja se "kvinnliga" kvinnor. I en strävan att vara normkritisk verkar det som att man har degraderat de aktiviteter kvinnorna har sysslat med genom historien. Det här tror jag gör att merparten av historiska kvinnor glöms bort.



Jag är helt för att ifrågasätta och kritisera normer och har en viss förkärlek för krigarkvinnor. Däremot tror jag att det inte egentligen förändrar patriarkala strukturer att bara framhäva kvinnor som uppvisar manligt kodade egenskaper och/eller utför manligt kodade handlingar. Det gör heller inte kvinnor mer synliga i historieskrivningen då de flesta kvinnor faktiskt höll sig till normerna under hela eller merparten av sina liv. Kristina Gyllenstierna är ett bra exempel, men även Märta Leijonhufvud. Jag skulle tvärtom vilja säga att man cementerar strukturerna och nedvärderar kvinnors traditionella aktiviteter ännu mer genom ett sådant perspektiv. Kvinnor var inte på något sätt inaktiva bara för att de skötte hushåll och barn. De var väldigt viktiga för samhället, men på ett annat sätt än mannen. För en mer varierad historieskrivning tror jag därför att det är viktigt att framhäva vad de flesta kvinnor faktiskt gjorde till vardags. Annars blir historien fortfarande väldigt manligt präglad i alla fall.

Skrivande, struktur och upplägg

Jag har länge funderat på hur jag ska lägga upp min planerade berättelse. En första idé var att jag skulle dela upp den enligt varje Vasaregents regeringstid, men detta skulle leda till att de olika delarna blev väldigt olika i omfång. Därför tänkte jag försöka med en drottningkronologi. Detta skulle minska omfånget på t.ex. Gustav Vasas långa regering (1521-1560), men inte ta bort problematiken med olika längd på olika delar. T.ex. var Karin Månsdotter bara drottning i 87 dagar (4 juli - 29 september 1568). Och hur ska man räkna änkedrottningarna? Katarina Stenbock t.ex. överlever båda sina styvsöner och tillika kusiner Johan III och Karl IXs regeringar och därför även så klart Sigismunds korta. Karin Månsdotter överlevde också alla dessa tre regeringar (Hon dog 1612.) och Sverige hade därför tekniskt sett flera änkedrottningar och drottningar samtidigt.



Min lösning på detta just nu är att dela upp de längre regeringarna i drottningar. För Gustav Vasas del blir det t.ex. en del med Kristina Gyllenstierna som varar från blodbadet fram till hans kröning 12 januari 1528.



Tidsavgränsningen som sådan har jag inga problem med. Jag tycker att man kan sätta en tydlig början till Stockholms blodbad i november 1520. Man skulle kunna dra det lite längre till Sten Sture d.y:s död i februari samma år, men blodbadet har jag satt som bakre gräns eftersom det är då man kan säga att det "vänder". Inte för att jag är något större fan av nationalistisk historieskrivning och blodbadets roll har överdrivits rejält i svensk historieskrivning, men det är samtidigt en i raden av flera händelser som jag tror spelar in för att Gustav Vasa ska komma till makten.



Gustav gifte sig egentligen inte med Katarina av Sachsen-Lauenburg förrän 24 september 1531, men eftersom äktenskapsförhandlingarna började 1528 och det annars blir lite väl kort tid, tycker jag att det ändå känns befogat. Därefter planerar jag att även använda de övriga fruarnas tid på drottningtronen. Detta för att då blir Gustav Vasas regering inte ett enda långt sammanhållet block som det annars skulle ha varit.



I höstas deltog jag i en skrivarworkshop i Uppsala som hölls av australienska författaren Gillian Polack. Jag uppskattade verkligen hennes sätt att tänka kring skrivandet. Hon menade att för att skildra andra kulturer och tidsperioder (Jag har skrivit om andra tidsperioder som andra kulturer här.), behöver man skaffa sig en förståelse för vad det innebär att leva i den kulturen/tidsperioden. Som arkeolog tyckte jag att detta var väldigt intressant. Det gav mig ytterligare en dimension till både min professionella forskning och till mitt skrivande. Jag har hela tiden vetat att jag ville skriva något som var karaktärsfokuserat. Läsare kan annars bara vända sig till en vanlig svensk historiebok för att få tillgång till berättelsen, men jag vill berätta en ny historia. Helt som verkligheten kan den inte bli, men grunddragen finns där både berättelsen och karaktärerna känns levande. Större (välkända) händelser kommer att finnas med, men jag vill skildra hur dessa har påverkat människorna som upplevde dem istället för viktiga för "nationen" Sveriges utveckling. Jag har valt att använda en fiktiv kontext för detta. Jag kommer givetvis att behöva gissa mig till det mesta eftersom väldigt mycket har gått förlorat i tiden, men jag tänker använda det källorna ger mig och jag hoppas skapa en levande och dynamisk historia som oftast inte finns i traditionella historieböcker. Dessa människor inspirerar mig och jag vill att andra också ska lära känna dem.

Ebba L. Lewenhaupt - Kung Märta

1960 publiserades en historisk roman om Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) som Ebba L. Lewenhaupt har skrivit. Den heter Kung Märta baserat på det smeknamn som Märta kom att få redan innan hon blev änka då hon redigt styrde och ställde över Stureättens egendomar och besittningar.



Boken omnämns på Märtas Wikipediasida och jag lånade den på Stockholms stadsbibliotek som hade den i magasinet. Man kan nog lugnt säga att det aldrig blev någon direkt kioskvältare eller att den tillhör bibliotekets mer utlånade böcker. Den hjälpsamma bibliotekarien var tvungen att lägga in boken i det digitala lånesystemet innan den gick att låna.



Boken följer Märta genom livet med fokus på det påstådda triangeldramat mellan Märta, hennes make Svante Sture och hennes storasyster Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Jag har pratat om denna historia både i mitt inlägg om Märta och framför allt i mitt inlägg om Margareta. Som jag skrev där tycker jag att den verkar orimligt att denna skulle vara sann och jag tror fortfarande att den mer är till för att antagonisera ätterna Vasa och Sture. Lewenhaupt bygger också en historia där hon ställer Märta både mot sin syster Margareta och sin mor Ebba Vasa. Baserat på källmaterialet finns det ingenting som tyder på att Märta skulle ha varit illa omtyckt av sin mor eller avundsjuk på sin syster, tvärtom verkar familjemedlemmarna ha stått varandra nära och det finns (delar av?) en intim brevväxling mellan Märta och Margareta. Jag tror att, även om deras föräldrar hade pratat om äktenskap, bör Svante och Margareta ha varit för små för att kunna utveckla ordentliga känslor för varandra. När Stockholms blodbad inträffade var Svante tre och Märta fyra och efter det verkar Svante inte ha varit i Sverige före Margareta gifte sig med Gustav Vasa.



Svante är skildrad som rätt "macho", men snäll och tillbakadragen och ständigt trånande efter Margareta varför Märta aldrig känner sig riktigt trygg i sitt äktenskap. Hon verkar också stå helt rakryggad, stoisk och nästintill opåverkad genom Sturemorden, vilket källorna ger en all anledning till att tro att hon inte var.

Märtas son Nils

Schablonbilderna till trots är boken enkel och lättgenomgången. Den är berättad episodiskt med stora tidshopp, men ändå kronologiskt. Jag tycker de stora tidshoppen är synd då det blir svårt att se makarna gradvis växa ihop och det är svårt att få riktigt begrepp om någons känslor. Det märks också väldigt tydligt att den har nästan sextio år på nacken även om jag skulle säga att det finns en sorts gryende feminism i beskrivningen av Märta. Hon är väldigt aktiv och initiativrik, samtidigt som Lewenhaupt också baktalar henne mest hela tiden. Hon skildras som ful med eldsflammande rött hår, fräknigt, avlångt ansikte, gänglig kropp och med mörka ögon. Detta sätts ännu mer i kontrast med storasystern som skildras som blond och mer eller mindre perfekt till både utseende och personlighet.

Svante Sture

Vad mer konstigt är: Svante beskrivs också som "blond" och som ni kan se på hans porträtt här till höger, tycker jag inte riktigt att den hårfärgen stämmer så bra.



Mig veterligen finns det inget känt porträtt av Märta, men om man utgår från hennes blodssläktingars (Margareta och Märtas tre barn Nils, Erik och Kristina) porträtt, var hon möjligtvis den som bidrog med blonda gener. Hennes svärfar Sten Sture d.y. verkar av allt att döma ha varit blond, men Svante är det inte.



Nils är väldigt ljushårig, medan Erik är något mörkare. Kristinas hår är täckt av en huvudduk på båda porträtten som man identifierat av henne.

Märtas son Erik

Alla barnen verkar ha ljusa, gröna ögon, till skillnad från Svante som är den mörkögda, vilket får mig att tro att barnen fått Märtas ögon. Kristina och Erik har också lite rundare ansikten än Nils och Svante, varför min tanke är att detta är ett drag de ärvt från modern.



Att Märta är vasstungad köper jag helt och fullt. Jag vill inte att hon ska vara knotig och gänglig heller. Jag ser henne snarare som liten och nätt. Detta för att jag vill att det ska kontrastera mot hennes stora personlighet.



Jag läste ut boken väldigt fort. Den var som sagt väldigt
schablonmässig, men medryckande och även om det inte var en skildring av
karaktärerna så som jag tänker mig dem, kan jag inte låta bli att ändå
ha ett varmt förhållande till den.

Märtas dotter Kristina

Märta tillhör, som ni kanske har märkt, en av mina personliga favoriter. Jag tycker hon är en oerhört häftig kvinna med ett spännande liv. Därför vill jag så klart alltid lyfta henne lite extra, men folk ser ut som stora frågetecken tills man nämner hennes syster. Därför värmer det mitt hjärta att någon faktiskt brytt sig om henne så pass mycket att de skrivit en berättelse om henne. Den har, som sagt, stora brister, men hon är väl värd att lyftas fram.







Porträtten av Sturarna är lånade från wikimedia commons.

Salve

Historiskan gjorde mig idag påmind om att det är exakt 630 år sedan som drottning Margareta blev utsedd till Sveriges "fullmäktiga fru och rätta husbonde". Hon är ju inte en Vasakvinna, men hon har en ganska stor betydelse för Vasatiden och jag tycker nog att hon förtjänar ett personporträtt här på bloggen endera dagen liksom hennes politiska skapelse Kalmarunionen förtjänar ett inlägg. Men det får ligga i framtiden. I detta inlägg tänkte jag istället berätta vad båda har betytt för mig.



Jag har varit historienörd sedan jag var liten. Jag fascinerades tidigt av riddare. Så tidigt att jag inte riktigt minns varifrån det kom. Orsaken till att jag blev intresserad av medeltiden, och alltså i förlängningen även vasatiden är SVT:s sommarlovsmorgon Salve från 1997.



Jag är fullkomligt medveten om hur mycket jag tjatar om det här
programmet, men jag kan faktiskt inte låta bli. Det har betytt oerhört
mycket för mig och är en bidragande orsak till att jag fick ett så stort
medeltids- och historieintresse som jag har idag.



Salve handlar om Nils Svensson som lever på 1900-talet och är helnördig på riddare. Han reser till Kalmar sommaren 1997 eftersom det var 600 år sedan Kalmarunionen grundades och råkar resa tillbaka i tiden till Kalmar 1397. Där blir han kompis med Katarina Örnfot och den klantige riddaren Rosenstråle som han också blir väpnare åt. Margaretas adoptivson (egentligen hennes systers dotterson) Erik av Pommern ska bli kung över hela Norden, men har rätt tråkigt instängd på slottet Därför rymmer han ut i Kalmar och blir kompis med Nils, Katarina och Riddare Rosenstråle. I staden finns däremot också de elaka Mecklenburgarna, ledd av Sven Sture som vill stoppa unionen och göra Albrekt av Mecklenburg till kung igen.



Salve står för en variant av historisk fiktion som jag gillar. Den hade ett tydligt ramverk i historisk fakta och det verkade även finnas en strategi för hur denna fakta skulle användas. Förmodligen är detta ett resultat av samarbetet som SVT hade med Kalmar läns museum. Däremot var man inte begränsad av denna fakta utan kunde utveckla karaktärer och händelseförlopp inom de ramarna. Detta skapade ett sommarlovsprogram som ville förmedla fakta, men som inte tog alldeles för seriöst på det. Det fanns moment med frågestunder där karaktärerna svarade på inskickade frågor från tittarna, men det mesta förmedlades via berättelsen. Det blev roligt att lära och skapade en känsla för tidsperioden.



Och karaktärerna är helt fantastiska! Margareta har en frånvarande närvaro. Det är tydligt att man hela tiden är medveten om henne, men hon syns väldigt sällan till. Katarina å andra sidan är med hela tiden och är inte reducerad till en stereotyp schablonbild av en osynlig medeltidskvinna. Hon är med överallt och också väldigt aktiv genom hela serien. Dessutom är hon aldrig överskuggad av de manliga karaktärerna. Det faktum att hon är riddare i hemlighet skulle kunnat ha gjort att hon reducerades till en pojkflicka, men hon har en del traditionellt kvinnliga drag också och kan vara väldigt mild och omvårdande t.ex. Hennes kvinnlighet accentueras av att hennes typiska klädedräkt är rosa och lila med allt vad det innebär för ett barn som ser serien idag.



Männen är också ganska nedtonade i sin manlighet. Det finns till och med tillfällen i serien då man kan säga att de subtilt driver med mansnormerna. Riddare Rosenstråle är t.ex. långt ifrån lika macho och våldsbenägen som man kan tänka sig att riddare skulle kunna vara. Istället t.o.m. erkänner han att han ogillar våld och vapen. Erik av Pommern är lite tonåring (Han var trots allt bara 15 år när han kröntes 1397.) och lite tjejtjusare, men mognar när han lär känna Nils, Katarina och Riddare Rosenstråle. Han verkar på slutet faktiskt också acceptera och se fram emot att han ska bli kung. Visst är det faktum att han blir kär i Katarina ganska onödigt för berättelsen, men jag uppskattar hur den ändå skildras. Han inser med tiden att han inte kan tränga sig på henne för mycket och även om det görs en del om ridderliga ideal i samband med den kärlekshistorien, accepterar han henne som person och att hon inte besvarar hans känslor. Istället utvecklas deras relation mer till vänskap i slutändan.



Nils då till sist. Han är karaktären som publiken ska lära sig tillsammans med, men istället för att skildras som dum och okunnig som är vanligt med den typen av karaktärer, har han tydligt kunskap om saker "medeltidsmänniskorna" inte förstår. Det är tydligt att de ser på varandras bristande kunskaper genom det faktum att de kommer från olika tider och därför har olika bakomliggande kunskaper och erfarenheter. Det förflutna som en annan kultur. Nils kommer till Kalmar med en väldigt stereotyp bild av både riddare och medeltiden, men lär sig under sin tidsresa att verkligheten inte är sådan. Det var så jag var själv. Salve utvecklade mitt riddarintresse till ett medeltidsintresse som jag fortfarande bygger vidare på och jag är för evigt tacksam över det.

Mitt perspektiv på genren historisk fiktion

Vår tid är nu

Jag såg en diskussion om historisk fiktion med utgångspunkt för SVT:s dramaserie Vår tid är nu som utspelar sig på 1940-talet. Diskussionen handlade mycket om historiskt korrekthet och handlade en del om språket som talas i serien och att detta är relativt modernt mer än 1940-tal. Detta är också något som diskuteras i den intervju med regissören Harald Hamrell och manusförfattaren Ulf Kvenssler som radioprogrammet PP3 gjorde.



Där berättade de att de hade försökt hitta vad de kallar "en gyllene medelväg" mellan 1940-talets och dagens svenska och även att de hade varit noga med detaljer, men samtidigt inte petnoga. Det pratades bl.a. om en lampa som användes, men som inte var designad förrän på 1950-talet.

Diskussionen om hur historiskt korrekt ett historiskt drama är, sätter fingret på en fråga som jag som har ett yrke som går ut på att studera det förflutna länge har grubblat på: Kan man få något helt 100% historiskt korrekt?



Förut så tänkte jag det och jag var verkligen petnoga med alla detaljer , men ju mer arkeologisk erfarenhet jag har fått, desto mer förståelse har jag fått för att det inte är möjligt att vara det. Det förflutna kommer aldrig färdigpaketerat. Att studera det förflutna är mer som att lägga ett gigantiskt pussel. Du har ingen bild att titta på och det kommer alltid att fattas bitar.

Om vi tar språket först, eftersom det var vad som diskuterades i facebookgruppen. Svenskan förändras hela tiden, framför allt talspråket, varför det blir problem att vara autentisk när det gäller hur karaktärer ska prata.



Vår tid är nu utspelar sig alltså på 1940-talet, alltså en tid när man på olika sätt hade möjligheterna att spela in hur folk pratade. Detta gör det naturligtvis lättare att få det autentiskt. Frågan är dock om det verkligen skulle göra dramaserien bättre eller om den skulle bli för mossig.



1940-talssvenskan är dock lätt att förstå idag, varför det så klart är lättare att få till ett autentiskt talspråk än jag kommer att ha att rekonstruera språket i 1500-talets Sverige, vilket i skrift såg ut så här:

"Aren effter Gudz byrdh md påå thet xvij, thå min son Swante födder war sancte Philippi et Jacobij dag i mai månadh, ythersta i nedaneth i libra tecken."

Stycket ovan är hämtat från Kristina Gyllenstiernas bönebok och är en anteckning hon förmodligen gjorde själv över hennes och Sten Stures yngste son Svantes födelse i maj 1517. Det där är alltså hur skriven svenska såg ut. Åtminstone vid just det tillfället. Eftersom det inte fanns någon standardiserad stavning, är det inte säkert att ett ord stavas på samma sätt två gånger ens om de är skrivna av samma person.



1500-talssvenskan är hyfsat läslig även om det ibland tar ett tag innan man lär sig tyda den. Värre är det om TV-serien Vikings skulle få för sig att de måste vara språkligt korrekta.

aft uamuþ stonta runaR þaR

n uarin faþi faþiR aft faikion sunu

sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR

þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu

baþaR somon o umisum monum þat sakum ona

rt huaR fur niu altum on urþi fiaru

miR hraiþkutum auk tu

miR on ub sakaR

raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR

flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o

kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika

þat sakum tualfta huar histR si ku

naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua


þ o likia þat sakum þritaunta huariR t

uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia

kura uintur at fiakurum nabnum burn

iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su


niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ


s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR

nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra

sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld

iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli

sakum ukmini uaim si burin ni


þR troki uilin is þat knuo knat

i iatun uilin is þat

sakum ukmini þur

sibi uia uari


ul niruþR

Ovan kan ni se Wikipedias transkription av runtexten på den östgötska Rökstenen (Ög 136). Som ni kanske märker är "runstenssvenskan" lite knepig att förstå för en som pratar modern svenska.

Baserat på det faktum att det också tenderar att finnas ett gap mellan hur ett språk ser ut när det skrivs och hur det låter när man pratar är det dessutom omöjligt att veta hur språket faktiskt lät under merparten av vår historia, varför det är svårt att få 100% korrekt. Självklart bör man rensa från moderna uttryck. Det skulle inte passa sig om Gustav Vasa slängde sig med uttryck som shit pommes frites! men det är omöjligt att få historisk fiktion helt historiskt korrekt.

Vad jag tror kan vara svårt att förstå eftersom vi fortfarande tänker väldigt nationalistiskt kring det förflutna, är att det i mångt och mycket är att betrakta som en annan kultur. Detta märktes inte minst i TV-programmet Historieätarna där Lotta Lundgren och Erik Haag undersökte hur det var att leva i olika tidsperioder och framför allt att äta den mat som folk åt då. Programmet ger en intressant inblick i just hur olika tidsperioder kan sägas vara olika kulturer. Hela tiden förändras vårt sätt att leva beroende på en mängd olika orsaker och väldigt mycket av det folk i det förflutna tog för givet är helt främmande för oss och tvärtom.

När jag nu har suttit och läst en hel del historieböcker skrivna av historiker samtidigt som jag även tagit del i en hel del etnologisk litteratur, har det slagit mig hur stora skillnader det finns dem emellan.



Etnologin skildrar vardagen, kulturen, seder och traditioner. Historievetenskapen tenderar att bara fokusera på politiken och makten. Jag har även läst på flera ställen kommentarer från historiker om att det dröjer tills långt fram i tiden innan man kan lära känna personerna ordentligt. Jag tycker inte alls att detta stämmer, vilket jag tänker diskutera mer i andra inlägg längre fram då jag särskilt har upplevt en viss oförstående hos en del historiker för en del karaktärer.



Engelska historiker verkar generellt bättre på detta och här ovan till vänster ser ni exempel på engelska böcker som handlar just om vardagslivet under medeltiden och "Tudor time". The Tudors är mer eller mindre samtida med Vasaätten och jag tycker därför att boken om deras vardagsliv (How to be a Tudor av Ruth Goodman) är ganska användbar för mitt Vasaskrivande även om det så klart troligen fanns en hel del olikheter också.

Självklart ska man göra så mycket efterforskningar som möjligt när man skriver historisk fiktion. Det är verkligen inte något annat jag säger. Det märks ofta väldigt väl om man inte har gjort det. Däremot så tror jag det är viktigare att man skapar en känsla för perioden än att man går in på precis varenda detalj. Det är mer det som skapar intresse och som ger folk en vilja att göra egna efterforskningar.



Jag gillar Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till höger och hon är väldigt bra på att bygga upp perioden och skapa intresse för den. Däremot tycker jag att hon har en tendens att fastna för mycket på detaljer, vilket gör att berättelsen inte alltid flyter så lätt. Samtidigt har hon varit tvungen att i princip helt hitta på en uppväxt till Cromwell eftersom det inte finns några källor om det, vilket är ett ännu vanligare problem när man kommer till det betydligt mindre väldokumenterade samtida Skandinavien. Detta är helt okej. Fiktionen ger en betydligt större friheter att jobba med personerna än vad dokumentären gör. Det är därför jag faktiskt vill skriva fiktion om Vasarna och inte fakta! Liksom med Vår tid är nu, tror jag det är viktigt för svenskarnas historiemedvetande.



Och det spelar faktiskt inte någon större roll ifall om en lampa i en serie som ska utspela sig 1945 var tillverkad på 1950-talet!!!











Bilden från Vår tid är nu är lånad från SVT:s hemsida.