Drottningholm, slottet med betoning på drottningen

Den svenska drottning som mest är förknippad med Drottningholms slott är förmodligen Hedvig Eleonora som tog över slottet som nybliven änka efter Karl X Gustav 1661, men faktum är att slottet och området där omkring präglats av ytterligare två svenska drottningar. Drottningen som åsyftas i namnet är Katarina Jagellonica.

Johan III började bygga slottet på Lovön utanför Stockholm 1580. Egendomen hette då Torvesund, men i samband med att han gav det till sin fru, Katarina Jagellonica, döptes den om till Drottningholm. Detta första slott brann emellertid ner kort efter Hedvig Eleonoras övertagande och hon kom därför att bygga ett helt nytt slott på platsen liksom att lägga grunden till lustgården. Det nya slottet blev byggt efter inspiration från såväl Italien och Frankrike och lustgården i barockstil hämtade inspiration från franska slotten Versailles och Chantilly. Hedvig Eleonora hann dock dö innan slottsbygget var helt färdigställt.

Den tredje drottningen som satt sin tydliga prägel på platsen är Lovisa Ulrika som gifte sig på Drottningholm med Adolf Fredrik 18 augusti 1744. Till bröllopet skrev Johan Helmich Roman Drottningholmsmusiken som ni kan höra här. Som bröllopspresent fick hon nyttjanderätten till Drottningholm och kungaparet kom att tillbringa somrarna där. Förutom att bygga ut slottet till vad det är idag, lät Lovisa Ulrika bl.a. uppföra Drottningholms slottsteater och hon fick även Kina slott av sin make på sin 33-årsdag (De förtjänar båda sina egna inlägg vid ett senare tillfälle.). De båda senare är, såvitt jag har förstått det, främsta orsaken till att Drottningholms slottsområde kom att bli Sveriges första världsarv 1991. Unescos världsarvskommitté motiverade sitt beslut med att säga:

"Anläggningen Drottningholm - slottet, teatern, Kina slott och parken - är det bästa exemplet i Sverige på ett kungligt 1700-talsresidens, representativt för all europeisk arkitektur från denna tid. Drottningholms slott är påverkat av franske kungens Versailles liksom många andra slott i Europa under denna tid."

Sedan 1981 bor också kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på Drottningholm och kungen ska, enligt SVT:s kommentatorer under hans 50 års-jubileum på tronen nu i helgen (15-16 september 2023) köra sig själv och drottningen till och från jobbet på Stockholms slott.

Jag besökte Drottningholm nyligen efter att inte ha varit där sedan jag var liten. Trots goda möjligheter att ta sig dit utan bil, har det inte blivit av. Denna gång hade jag och min väninna fått fribiljetter av Strömma efter att vi upplevde en minst sagt intensiv "guidening" på en tur med deras båt till och från Skokloster tidigare i sommar (Blogginlägg om det dyker kanske upp med tiden.). 

Direkt när man kliver in i slottet slår verkligen barocken emot en. Trapphuset finns avbildat i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna och är enligt Kurt Johannesson i kapitlet En gudomlig ordning i Signums svenska konsthistoria 6: Barockens konst typisk för barocken. Monumentala trapprum kulminerade under barocken, men hade sitt ursprung i den italienska renässansen, vilket Göran Alm berättar mer om i kapitlet Interiörerna av  Signums svenska konsthistoria 5: Renässansens konst. Alm berättar att trapprummen plötsligt blev "något mer" än kommunikationsleder. Dess monumentalitet var viktig i hovceremonielet. 

Besöket på Drottningholm var som att fräscha upp minnen jag halvt hade glömt och jag förälskade mig i det om igen. Att det är Drottningholm är tydligt för det ligger en "feminin" aura över slottet som är svår att få grepp om för att beskriva. Detta trots att Hedvig Eleonora gjort två gallerier över sin make och sin son Karl XI pyntade med krigsmålningar. Men det är inte bara spår av drottningarna som är synliga. T.ex. finns en av Gustav III:s korkmodeller (Den över Pompeji.) utställd i ett av rummen. I ett av rummen fanns även en utdragssäng av Georg Haupt som tydligen fungerar än (Ni kan se den här till höger). Då den står indragen, var det bra med en bild av den som halvt utdragen så att man ser vad det är.

Trots att jag påmindes väldigt mycket om tidigare minnen under mitt besök, var det ändå mycket som kändes nytt. Nu har jag också betydligt mer kunskap om personerna som mest förknippas med slottet och inte minst barocken, vilket gjorde att minnena kunde fördjupas. Det väcker frågan om man borde göra ett besök på en plats/en utställning före eller efter man vet något om den. Jag kan se för- och nackdelar med båda. Förkunskaper fördjupar ofta upplevelsen, men samtidigt kan ens upplevelser också leda till att man börjar söka mer kunskap. Beror säkert på vem man är och även vad man är ute efter med ett besök. 

Jag måste också säga att även om det inte helt stämmer, är det bra att Kungliga slotten ändrat till att säga att Gustav III mötte sina föräldrar i Kina slott utklädd till en kinesisk prins då mandarin nog inte bara gett mig och min mellanstadieklass smålustiga mentala bilder av den lille Gustav.

Bild 1: Drottningholms slott från sjösidan 
Bild 2: Lovisa Ulrikas bibliotek

Bild 3: Detalj från trapphuset

Bild 4: Utdragssängen tillverkad av Georg Haupt

Bild 5: Karl XI:s galleri

Stockholms slott - Daisy, Kronprinsessan Margareta

Fram till 31 oktober i år (2021) har Stockholms slott en utställning om kronprinsessan Margareta som jag besökte för ett tag sedan. Hon var Gustav VI Adolfs första fru samt farmor till kung Carl XVI Gustaf respektive mormor till den danska drottningen Margarethe II (som ärvt både hennes för- och smeknamn). 

 2020 var det hundra år sedan Margareta gick bort alldeles för tidigt och i samband med detta publicerade hennes sondotter prinsessan Christina, fru Magnusson biografin Hon kallades Daisy: att finna en farmor om henne. Jag har inte lyckats hitta mer om hur involverad prinsessan varit i arbetet med utställningen Daisy, Kronprinsessan Margareta, men det är tydligt att den hänger samman med boken och det arbete som prinsessan har lagt ner på att lära känna sin farmor. 

Kärleken till och respekten för kronprinsessan Margareta löper som en röd tråd genom hela utställningen. Utgångspunkten verkar ha varit att så gott det går faktiskt få besökarna att lära känna henne ordentligt, något som borde vara självklart för vilken typ av porträtt av historiska personer det än må vara. Tyvärr är detta inte normen för populära skildringar av förmoderna svenskar och särskilt inte för de manliga, vilket blir tydligt i jämförelse med porträtteringen av Gustav Vasa i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget en utställning om makt. Där handlade allt om att demonisera Gustav och göra honom så orelaterbar som möjligt. Det är något som överlag går igen i skildringar av förmoderna människor i svensk populärhistoria av idag. Hela den svenska adeln har t.ex. målats ut som maffia hos diverse män (Ja det är i princip enbart hos män! "Maffia" är tydligen ett ord som kittlar skönt i magen hos svenska medelklassmän idag...) som ägnat sig åt att skriva om svensk förmodern historia populärt de senaste 20-30 åren åtminstone även om det inte finns något i källorna som tyder på att de skulle vara vare sig maffia eller på något sett ondsinta. Vi har väldigt många fler källor till 1900-talets svenskar än till 1500-talets, men om förvånansvärt många i 1500-talets svenska makteliten går det att få fram deras grundläggande personlighet och de är lika individuellt olika som vi är idag, varför det inte alls stämmer det som Historieätarna påstod man i ståndssamhället hade samma personlighet som alla andra från samma stånd. Jag har försökt ta reda på varifrån detta kommer och jag misstänker det beror på ett väldigt evolutionistiskt perspektiv, något som jag bl.a. skrev om i inläggen Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) och Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) och modernitetens idé om att skapa Den nya människan till Det nya samhället som jag berört bl.a. i inläggen Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) (31 mars 2021) och Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021). Det hela verkar mynna ut i någon sorts spärr som hindrar många från att se äldre tiders svenskar som människor och resulterar i konstiga tolkningar av dem både som biologiska och sociala varelser. Att möta kronprinsessan Margareta som en människa och även att man satt det mer intima smeknamnet Daisy först i utställningens namn gör att man känner sig välkommen in i hennes värld.

Genom foton, porträtt, föremål, kläder och hennes egna målningar ges besökaren en möjlighet att komma närmare. Hennes liv skildras utifrån hur engagerad hon var i sina barn och bl.a. lät hon dem spela teater i den mest bedårande Henry VIII-dräkt. Vi får även höra om och se prov på hennes fotograferande och det berättas om hur hon och maken moderniserade sin våning på Stockholms slott och att hon spelade bandy, golf och hockey och planterade trädgården på Sofiero i Skåne och gav ut böcker om trädgårdsskötsel. Hennes maktposition, och "status" om man så vill, representeras av hennes rangkrona samt den kröningsmantel som hon bar till sin farbror Edward VII:s kröning 1902, men Kungliga slotten har funnit det viktigare att förmedla vem hon var som person och vad hon hann åstadkomma under sitt alldeles för korta liv och som gjorde att hon blev så jättepopulär hos svenska folket.

Ett eko från en annan tid och en annan kunglig Margareta kan man på ett sätt säga att statsminister Hjalmar Brantings ord från kronprinsessan död är. Branting fick dödsbudet under sitt första maj-tal på Gärdet i Stockholm 1920 och tillsammans med resten av regeringen rusade han till slottet efteråt för en konselj varefter han kommenterade dödsfallet: "Nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat." Det här liknar Per Brahe d.ä. uttrycker sig kring drottning Margareta Leijonhufvuds död 1551 då han skriver att "solen miste sitt sken." Det är oklart om Branting känt till det, men det troligaste är nog att det handlar om en symbolik som går igen över tid.

Man kan tycka att det är typiskt att en historisk kvinna skildras genom att man framhäver hennes kärlek till sina barn och sitt konstnärskap, men varför ska vi egentligen förneka dessa delar av folks liv? Är det inte bättre att vi lägger till dessa aspekter av historiska mäns istället? Jag skulle jättegärna vilja se utställningen om Gustav Vasa som inkluderar att han var småbarnsfar från att Erik XIV föds 13 december 1533 till sin död 29 september 1560 då Karl IX bara är strax under 9 år. Barnen är väldigt framträdande i det han skriver t.ex. Eller för den delen skulle jag tycka det vore trevligt om man utvecklar mer att han beskrivs som musikalisk eller studerar närmare varför han startar Svenska statens porträttsamling och uppenbart anställer både konstnärer, arkitekter och diverse konsthantverkare som del av återuppbyggandet av Sverige stället för att helt avfärda att han skulle ha något som helst intresse åt det hållet. Erik XIV skriver om bristerna i hans utbildning, men är det inte förståeligt att han aldrig fick en ordentlig utbildning om man ser till hur hans ungdomsår blir? Dessutom är det ofta stor skillnad mellan utbildning och bildning även om vi idag, liksom Erik, verkar ha svårt att förstå skillnaderna.

I inläggen Gripsholm: "Oj, titta där är Bellman!" (6 juni 2019) och Hemester i Gripsholm på en timme (17 augusti 2020) har jag uttryckt min besvikelse över utställningsverksamheten på ett av organisationen Kungliga slottens andra slott Gripsholm och jag har inte heller jättebra erfarenhet av Stockholms slotts (Att en ilsken röst skriker åt en att inte fotografera inne i Skattkammaren från ett högtalarsystem tar seriöst död på stämningen.), men på sistone har jag märkt av en förbättring. Det var tydligt när jag senast var inne i Museum Tre kronor (som fortfarande verkar vara pandemistängt) sommaren 2019 och även den utställning av den nuvarande kungafamiljens vuxna kvinnliga medlemmars brudklänningar för ett par år sedan var helt annorlunda mot övriga utställningar. Daisy. Kronprinsessan Margareta faller in i den ändrade inställning till att inte se besökare som ett nödvändigt ont utan mer välkomna dem in och låta dem ta del av historien och i det senare fallet även komma en kunglighet nära. Kärleken och det intima i Daisy. Kronprinsessan Margareta skapar dessutom en nyfikenhet och ett intresse att bygga vidare på när man lämnat utställningen.

Hemester i Gripsholm på en timme

I inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) berättade jag om mitt besök på Gripsholm för lite mer än ett år sedan. I inlägget liksom i uppföljningen Slott och lokalturism (30 juni 2019) skrev jag om min frustration över att Kungliga slotten tydligen betraktar besökarna som ett nödvändigt ont. De kallar det även slottsvandring och inte besök. Det är tydligt att de mest planerat allt för turistbusslaster som ska rusa genom slottet med egen eller någon av slottets guider och inte direkt intressera sig slottet, dess arkitektur, historia eller svenska porträttsamlingen som Nationalmuseum låter täcka majoriteten av väggarna.

I inlägget Hampton Court: Hem till Henry VIII (13 oktober 2019) skrev jag om mitt besök på Henry VIII av Englands magnifika renässanspalats Hampton Court utanför London i september förra året (2019). Gripsholms beskrivs ibland som Gustav Vasas Hampton Court och det är samma tidsperioder som är framträdande på båda slotten (1500- och 1700-tal). Skillnaden för besökarna är däremot som natt och dag.

Gustav III:s teater på Gripsholm

Stiftelsen Historic Royal Palaces som driver bl.a. Hampton Court och The Tower of London (Jag skildrade mitt besök där i inlägget The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning [12 oktober 2019].) bjuder in dig till Henrys och drottning Carolines vardag. Du får gå omkring rätt fritt i slottet och med enkla, men effektiva medel får lära känna drottning Carolines hovdamer och veta allt om gästabud i The Great Hall. Folk, även barn, blir kvar där hela dagar. Vad det är tänkt att man ska ta med sig från en, enligt dem själva, "slottsvandring" på Gripsholm har jag nu undrat i över ett år. Men som kassapersonalen svarade till barnfamiljen som frågade vad man inte fick missa före mig och min väninna i kön: "Det finns kanoner och ett lejon." (Fråga inte varför man anser att det förra är lämpligt för barn.)

Svante Stures bländade porträtt

Pandemin har ju lett till en del restriktioner och nu är den snitslade banan ännu mer avskalad. I princip bara rum som leder till nästa rum finns kvar och det är skyltat att det är enkelriktat varför det är omöjligt att gå tillbaka om man väl kommit in. Hur mycket man än vill titta på Svante Stures porträtt igen (trots att Gripsholm/Nationalmuseum fortfarande har placerat en lampa att lysa rakt på porträttet, varför det är svårt att se honom. Det samma gäller en hel del andra porträtt på slottet också, men stackars Svante är värst och jag tänker att det starka ljuset inte kan vara bra för målningens pigment.

Även besökarna var helt annorlunda i år jämfört med förra året. I det ovan nämnda inlägget från mitt tidigare besök, nämnde jag den, för varje rum, allt argare gruppen av fransmän som till slut fick nog av att inte förstå någonting och det fanns också en hel del grupper med kineser. Svenska besökare utgjorde en minoritet utöver de som gick den visning som jag själv deltog i (Denna var bra och jag har inget att klaga på, men slottet bör ju faktiskt kunna förmedla sin historia även utan att man går på någon av dem som dessutom kostar extra!). 

Rikssalen 2020

Så var inte fallet i år trots att det var betydligt fler besökare än i början av juni 2019. Visserligen hade jag förlagt mitt besök till svenska semesterveckor i år till skillnad från förra året, men jag upplevde ändå en stor skillnad. I år bestod nämligen besökarna av en större mängd svenska barnfamiljer. Dessa orsakade en hel del trängsel då det inte fanns något som direkt stimulerade barnen och vuxna svenskar gärna vill lära sig mer om något de vagt minns att de har lärt sig i skolan och också helst vill uppleva slottet och inte bara rusa igenom det (Inte typiskt för svenskar. Fransmännen förra året ville tydligen det samma.).

Den avskalade "slottsvandringen" tog mig och min väninna sammanlagt en timme och anledningen till att det ens tog en timme var för att vi satt och pratade i Rikssalen och i Gustav III:s teater. I övrigt var allt i princip sig likt. Gustav Vasas porträtt sitter fortfarande bakom en dörr även om de nu har den mer öppen, Erik Dalberghs porträtt sitter delvis bakom en annan dörr, en del porträtt är konstigt namngivna (om ens namngivna alls) och Statens fastighetsverks skyltar utanför och det lilla rum med tegel och slottsmodeller innanför butiken som inte kostar en något verkar gjorda på pin kiv mot det man måste betala för. Även om rikssalen fortfarande var belamrad med (lätt stapelbara) stolar så har de åtminstone vänt dem mot tronen, vilket kan anses vara en förbättring. Men vem åker till Gripsholm för att köpa 100 foton på dagens kungafamilj och vart tog egentligen Carl von Linné vägen?