Vasaslotten: Uppsala slott

Uppsala slotts norra torn

I lördags besökte jag Uppsala slott. Det är ett av de stora Vasaslotten även om väldigt lite av det man ser idag är från Vasatid.



Gustav Vasa började bygga slottet på Kasåsen (som är en del av Uppsalaåsen. Domberget, där Uppsala domkyrka är belägen är del av samma ås.) 1549 som svar på alla inrikes uppror. Den byggdes utifrån det senaste italienska modet och är enligt boken Svenska borgar och fästningar att betrakta som den äldsta s.k. bastionsfronten i Nordeuropa. De blir vanliga i området först på 1570-talet.

Kung Jans port

(Tagen under ett tidigare besök när gräset var grönt)

De två bastionerna var riktade åt väster där höjdskillnaderna var mindre och hade en s.k kurtinmur emellan sig.



Styrbiskop är namnet på den norra bastionen där Gunillaklockan står idag. Den är mer ursprunglig och enhetlig med en del drag från medeltida befästningsverkstraditioner och bevarat bara som en ruin.



Gräsgården är namnet på den södra bastionen. Den blev om- och påbyggd redan under vasatid, bl.a. med en bostadsflygel som kallades Kungshuset. Denna blev snart för liten och Erik XIV lät bygga om den till en rätvinklig flygel.



Kungshuset skadades i en brand 1572, men byggdes upp igen av Johan III som lät den vara sydöstra delen av det renässansslott han började att uppföra i Uppsala.

Gräsgården

Från Johans renässansslott finns de äldsta bevarade professionella arkitektritningarna i Sverige, men bara den södra och den östra längan kom att färdigställas. Kung Jans port som ni kan se här till höger är hans verk och 1588 göts en klocka av hans andra fru Gunilla Bielke.



Den vasaregent som bott mest på slottet är Kristina och det var i rikssalen hon abdikerade 6 juni 1654. Det var också här som Sturemorden utspelade sig i maj 1567.



Uppsala drabbades av en stor stadsbrand 1702 och slottet drabbades hårt och man tog tegel från det bl.a. till Stockholms slott och till återuppbyggningen av staden.

Slottet låg därefter i ruiner fram tills kung Adolf Fredrik lät återuppbygga det igen 1744. Det är hans arkitekt Carl Hårlemans slott ihop med interiörer från förra sekelskiftet och en renovering av rikssalen av Ragnar Östberg 1930 som syns mest idag. Drottning Gunillas klocka göts också om och placerades i sin egen klockstapel på Styrbiskop 1756. Landshövdingen flyttade in 1752. Bastionerna förblev däremot ruiner.



Under 1940-taletgrävdes Gräsgården ut och restaurerades (Svenska borgar och fästningar menar att det finns anledning att ifrågasätta restaureringen, men utvecklar inte en argumentation kring detta.) och man satte tak ovanpå den gamla ruinen. Idag är det museet Vasaborgen där man sommartid och under höstlovet kan gå på visningar.

Visningarna tar upp lite allmän Uppsala historia, slottets historia samt berättar om spökande vasar som man kan träffa på på slottet om man har (o)tur.



Bl.a. ska Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia gå igen i bostadsdelarna. Cecilia Vasa tillhör mina absoluta favoriter och är den mest kända av Vasadöttrarna. Jag undrar däremot varför hon skulle vilja gå igen i just Uppsala slott. Såvitt jag vet hade hon ingen egentlig koppling dit. Jag är också nyfiken på hur man säkert vet att det är just Cecilia som går igen där. På senare år har det skett en explosion i intresse kring hennes person och livshistoria och jag undrar därför lite över om det inte är för att haka på det intresset som man så gärna vill att hon ska spöka där.

Sydöstra tornet sett från Gräsgården

En annan spökhistoria berättade om hur Gustav Vasa själv blev förbannad när en landshövding på 1800-talet snodde med sig en bit av hans skägg när hans grav öppnades. För att få stopp på den väldigt arga, döda kungen ska landshövdingen ha tagit skägget och gjort statyn av Gustav som finns på borggården.



En annan, berättelse från visningen av Vasaborgen som kan te sig lite makaber för oss idag är att det som beskrevs som slottets barnkammare hade fönster som vette mot slottets avrättningsplats och de verkar ha ritat hängda män på väggen där. Säkert är det en anakronistisk vilja av mig (avrättningar har ju trots allt varit "folklig underhållning"), men jag kan inte låta bli att också fundera över hur gammal leken Hänga gubbe är och om det kan vara det som klottrats på väggarna. Men även om leken mycket väl kan ha funnits, är det nog rimligare att anta att de såg avrättningarna. "The past is a foregin country"* trots allt...







*Citat av L.P. Hartley

Föredrag - Johan III - fridsam krigarkung

Igår kväll var jag på en föreläsning om Johan III på Vasamuseet med historikern Lars Ericson Wolke. Föreläsningen är en del av museets vårprogram som har temat Polen.



De tidigare föredragen jag besökt, har handlat om det Polsk-litauiska samväldet och kvinnor i strid. Båda riktigt intressanta ämnen, men jag tror att gårdagskvällens var den bästa hittills. Inte minst beroende på att Ericson Wolke var en väldigt bra föreläsare.



Det jag visste om Johan sedan innan var att han föddes 20 december 1537 som första barn till Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa. Att han fick Finland som hertigdöme av sin far och att han gjorde uppror mot sin halvbror Erik XIV och blev kung 1568.

Jag visste också att han gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och blev pappa till Isabella, Sigismund och Anna, att han efter Katarinas död gifte om sig med Gunilla Bielke och fick sonen Johan med henne samt att han flirtade med katolicismen.



Jag hade inte ett jättestort grepp om Johan som person med andra ord, men han har alltid varit en av personerna som jag tyckt har varit mest intressanta. Vad driver en människa att fängsla och döda sin egen bror (ärtsoppa eller inte!)?

Jag tycker att just den aspekten av föreläsningen var bland det mest intressanta i Ericson Wolkes föreläsning. Något som fått mig att reagera när jag läst böcker om Vasarna är att en del historiker har lite problem att relatera till dem som riktiga människor. Jag har hajat till på uttryck av förvåning över att de blir oroliga när deras barn och makar är sjuka bl.a. Därför blev jag positivt överraskad när Ericson Wolke gick in på att fångenskapen nog påverkade Johan på ett ytterst personligt plan. Inte minst då den ryske fursten Ivan IV (Ivan den förskräcklige) tyckte att Erik skulle skicka Katarina till honom då han hade velat gifta sig med henne själv. Eftersom Katarina blev kvar hos Johan, var detta inget som Erik nappade på, men att dottern Isabella både föddes och dog under fångenskapen måste nog ha varit påfrestande mentalt för Johan, vilket Ericson Wolke faktiskt tog upp. Detta skulle ju även kunna vara en orsak till att han på ålderns höst vill ha hem Sigismund som han lyckats hjälpa att bli vald till kung av Polen-Litauen.



Jag gillar när det inte bara handlar om personerna som brickor i ett maktspel utan när de även får vara mänskliga. Det är faktiskt därför jag vill göra fiktion av dem.



Det jag främst tar med mig från föreläsningen är däremot att Johans år som hertig i Finland 1556-1563 är jätteviktig i den finska historien då det är första gången som Finland blir en egen politisk enhet och att Katarina Jagellonica tog med sig den första glassmaskinen till Norden i samband med att hon och Johan flyttade in på Åbo slott. (För att inte nämna att jag fick de två böcker jag har som Lars Ericson Wolke har skrivit signerade.)