5 år

Idag (12 november 2022) är det fem år sedan jag startade denna blogg och uppdateringen kan väl minst sägas ha varit ojämn och sporadisk senaste året. Verkligheten har kommit för mycket i vägen och det som skulle ha varit ett litet skrivprojekt har blivit stort och lite småbökigt. Många inlägg är därför kvar på skisstadiet eftersom jag just nu har svårt att hitta ord för mina tankar och/eller p.g.a. tidsbrist.

Det märks kanske att jag rest en hel del i Danmark i år och det är spännande att se hur både lika och olika vi är både idag och i det förflutna. Jag har märkt redan tidigare att de övriga nordiska ländernas historia ger en väldigt värdefull distans till den svenska. Jag är inte heller på långa vägar klar med Danmark. Jag har en resa till Århus inplanerad för nästa år. Det blir inte mitt första besök där. Ni som följt bloggen ett tag har kanske sett inlägget Moesgaard (27 mars 2020) där jag skrev om mitt besök på museet Moesgaard, men nu är domkyrkan färdigrenoverad och jag ser fram emot att på riktigt få uppleva vad som är kvar av platsen där Svante Sture växte upp. Även ett nytt besök bland ruinerna under Christianborg i Köpenhamn har jag inplanerad då de hade en monsterutställning med monsterfigurer uppställda på och runt ruinerna av det äldre slottet när jag var där i våras. Även Christianborg tillhör platserna där Svante Sture växte upp då han satt inspärrad i Blåtårn med flera av sina kvinnliga släktingar och vänner där ett par år innan han kom till Århus-biskopen Ove Bille vars mamma tillhörde ätten Gyldenstjerne (som alltså blev den svenska ätten Gyllenstierna när Svantes mammas danske farfar Erik Eriksson gifte sig med svenske kungen Karl Knutsson Bondes dotter Kristina 1446).

Jag hoppas också att jag får göra fler besök i Lejre som detta år kommit att få stor betydelse för mig, vilket ni nog kan märka på inläggen Lejre museum (27 juli 2022) och Sagnlandet Lejre: "Er det her vejen til stenalderen?" (2 september 2022). Jag måste t.ex. se platåerna med markering av hallbyggnadernas som var lite övervuxna när jag var där i somras. Det blir förmodligen också fler inlägg om platsen eftersom jag ännu bara hunnit skumma mig igenom arkeologen Tom Christensens bok Lejre bag myten: De arkæologiske udgravninger som är en sammanställning av allt som sagts, gjorts och forskats kring om Lejre och dess historia.

Även om tankarna började komma tillbaka i samband med mitt besök på norska ön Moster där Olav Tryggvasson sägs ha klivit iland för att kristna Norge är det först i samband med danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där danska historikern Cecilie Nielsen försöker reda ut vem som egentligen var Danmarks första kung och varför den danska regentlängden börjar med Gorm den gamle som gav mig tillbaka intresset för järnåldern. Serien introducerade mig även till Lejre på allvar. Det var mest var ett abstrakt namn som jag stött på som arkeolog.

Nielsen kommer för övrigt att återkomma på bloggen senare eftersom hon på kort tid kommit att bli en av mina absoluta favorithistoriker. Hennes sätt att förmedla historia där hon problematiserar utan att fördöma och helt avfärda äldre tolkningar och där hennes egen nyfikenhet och nördighet visar henne och tittarna vägen mot ny kunskap och framför allt förståelse för historiska (och nutida) människor är uppfriskande. Som det kinesiska ordspråk Sagnlandet Lejre bygger på säger: "Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår."

Jag har även läst en hel del och fått en del nya insikter. Böcker som Rutger Bregmans Humankind: A Hopeful History, John Higgs Stranger Than We Can Imagine: Making Sense of the Twentieth Century, Walter J. Ongs Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet, Christopher Boehms Hierarchy in the Forest. The Evolution of Egalitarian Behaviour samt Marianne Lönns Uppdragsarkeologi och forskning. Tankar från ett västsvenskt perspektiv förtjänar inlägg när jag känner att jag tänkt färdigt om vad de har att säga. 

Under året som gått har jag också besökt platser och museum/utställningar t.ex. Vreta kloster, Vikingeskibsmuseet i danska Roskilde, det nya museet Vrak i Stockholm och de förtjänar inlägg när jag känner att inspirationen kommer tillbaka. Dessutom känner jag för att skriva om att det för en svensk låter som om Nationalmuseum i Köpenhamn uppmanar besökarna att "ta med vikingarna på tåget" i deras nya vikingautställning Tag med vikingerne på togt. Där blir själva vikingatåget (togtet)lite väl ensidigt förmedlat, men där resten av utställningen är helt okej. Danska nationalmuseum går man som svensk arkeolog för övrigt runt och småler nostalgiskt i. Där finns många föremål som man lästa om och sett bilder på genom hela sin utbildning som t.ex. solvognen och gundestrupkedlen. I söndags (2 november 2022) firade jag dessutom Gustav Adolf-dagen med att besöka Vasamuseet och lyssna på ett föredrag av måltidshistorikern Richard Tellström där jag lärde mig väldigt mycket och som kanske kan bli ett inlägg med tiden.

Under ett av mina besök i Danmark besökte jag också Nivaagaards malerisamling där de hade en utställning av Filip II av Spaniens hovmålare Sofonisba Anguissola som snabbt blivit en av mina favoritkonstnärer. Få konstnärer jag sett målar så levande porträtt som henne. Utöver ett personporträtt över henne, känner jag också att fler historiska personer borde få inlägg här på bloggen. Personporträtt och genealogiska undersökningar är extremt roliga att göra forskning till och reflektera över, men de är väldigt jobbiga att skriva.

Det här är ämnen jag skulle vilja blogga om, men som sagt har jag för närvarande svårt att sätta ord på mina tankar, varför jag inte tänker lova något. Vad det blir av det får framtiden helt enkelt utvisa.

Bild 1: Odin från Lejre
Bild 2: Inuti rekonstruktionen av den största av Lejres hallbyggnader
Bild 3: Solvognen på Nationalmuseum i Köpenhamn
Bild 4: Affisch för utställningen med Sofonisba Anguissolas konst på Nivaagards malerisamling

Svante Sture, Lübeck och den danska grevefejden

Ett porträtt av Svante Sture hänger på Gripsholm.

Idag är det 503 år sedan Svante Sture föddes på Stockholms slott och för två år sedan skrev jag inlägget Svante Stensson Sture (1 maj 2018) med anledning av hans födelsedag. Sedan dess har min kunskap om honom utökats (och delvis ändrats) och jag tänkte därför berätta lite om den två års period av hans liv (1534-1536) då han satt fängslad i Lübeck i dagens Tyskland som oftast på sin höjd blir en rad i historieböckerna. För att bringa rätsida i det som faktiskt hände har jag fått hjälp av danske historikern Mikael Venge vilket jag är väldigt tacksam för.

Trots att han föddes som fjärde barn och andre son  till svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. och hans fru Kristina Gyllenstierna (som också styrde landet i några månader) 1 maj 1517, blev hans uppväxt inte direkt lugn och behaglig.

Tre år gammal blev han i samband med Stockholms blodbad fängslad tillsammans med sin mor, syskon, andra kvinnliga släktingar samt flera andra änkor och barn till de avrättade av Kristian II. En större mängd av dessa kvinnor och barn dog under fångenskapen, vilket ihop med Per Brahes utsagor om att de fick arbeta sig till mat tyder på att förhållanden i det fängelset inte var särskilt bra. Kristians fru, drottning Elisabet krävde efter deras död att fångarna skulle få det bättre och Svante hamnade som sexåring som "fosterson" hos den biskopen i Århus Ove Bille vars mor tillhörde ätten Gyldenstjerne/Gyllenstierna. Av allt att döma trivdes Svante väldigt bra där och ett bevarat brev han under tiden i Lübeck skriver till Oves bror Eske vittnar om att han betraktades som en i familjen.



I Danmark verkar han ha blivit kvar till 1532 då han, 15 år gammal, skickades till Gustav Vasas svärföräldrar hertig Magnus av Sachsen-Lauenburg och Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel i Ratzeburg i Tyskland för att utbildas vid deras hov liksom andra unga adelsmän.



Två år senare får han ett brev om att hans mor har skickat hästar som han måste komma till Lübeck för att hämta, varför han beger sig dit. Väl där blir han istället kidnappad och erbjuden den svenska kronan i utbyte mot att han ger sitt stöd till Lübeck i ett planerat uppror mot Svantes kusin Gustav Vasa. Svante tackar bestämt nej och fängslas. Hjärnan bakom allt det här är förmodligen Markus Meyer som skickar ut en proklamation i Svantes namn där han kallar sig den unge riksföreståndarens son och Sveriges rätte herre.



Av källorna att döma blir Svante desperat när de inte vill släppa honom och när han av sin kusin Margareta Vasas man Johan av Hoya berättar han för honom. Hoya visar vare sig sympati eller förståelse för sin frus kusin och säger åt Lübeckarna att sätta honom i bojor.



Lübeck ihop med hertig Albrekt VII av Mecklenburg skickar in trupper på Kristoffer av Oldenburgs sida i den danska grevefejden. Bland dessa ingår både Hoya och Meyer som kommer till Skåne i december 1534. Till Skåne har Gustav Vasa skickat Svantes svärfar Johan Tre Rosor med trupper som får stöd från Ove Bille.



Johan vinner över Lübecks trupper i ett slag Helsingborg och Markus Meyer fängslas i Varberg, men kuppar till sig styret över borgen. Detta får Gustav Vasa att begära ett möte på Läckö slott. Han vill utlämna Meyer mot att få tillbaka Svante. Planen fungerar inget vidare för ingen verkar vilja ha Meyer och han avrättas av danskarna i Helsingør. Samtidigt blir den lybske borgmästaren Jürgen Wullenwever också avsatt och avrättad och Nicolaus Brömse (som tidigare stöttat Gustav Vasa) återinstallerades.



Brömse ville heller inte släppa Svante utan att ha fått gälden på 200 gyllen (en enorm summa på den tiden) som redan tidigare hade krävts då man sa att det motsvarade vad Svante hade ätit och druckit för under sin fångenskap. I augusti 1536 blev det däremot dags för Brömses son att gifta sig och till allas förvåning bestämde sig Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel för att närvara. Det verkar emellertid som att hon och hertig Magnus tröttnat på förhalningarna omkring Svantes frigivning och den inofficiella orsaken till att hon väljer att ta sig till Lübeck är att få honom fri. Detta lyckas också och Svante kan sedan ta sig hem till Sverige. Svante skriver ett vittnesmål om sin upplevelse under tiden i Lübeck som Gustav Vasa använder för att visa att kostnaderna för Svantes kost och logi i hansestaden går på ett ut med hans lidande. I slutändan behövde ingen betala någonting.