Sagnlandet Lejre: "Er det her vejen til stenalderen?"

Under mitt besök i Danmark i juli i år (2022) besökte jag Lejre museum, vilket jag skrev om i inlägget Lejre museum (27 juli 2022) Utöver museet finns även Sagnlandet Lejre i området kring det moderna samhället Lejre. Det beskrivs som ett arkeologiskt försökscenter på deras hemsida. Det grundades 1964 och här finns rekonstruktioner av de lämningar som man har hittat i området sedan dess. 

Det senaste tillskottet är den stora hallbyggnaden på 60m (av arkeologerna kallad Hus XLI) som påträffades 2009 och som är den största hallbyggnad som man hittills hittat i Danmark. Ett bevis på Lejres status som maktcentrum i järnålderns Danmark. Den hade byggts på en höjd nära entrén och när man gick förbi 

Sagnlandet Lejre använder ett gammalt kinesiskt ordspråk som motto: Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår. Idag när många är så överideologiska att de inte riktigt verkar kunna ta in verkligheten och anpassa sig efter den, vet jag inte om det alltid stämmer, men det gör det ofta nog för att det ska vara något att tänka på. Mycket kan man bara förstå om man prövar, varför experimentell arkeologi är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan vara svårt att förstå storslagenheten i hallbyggnader på allvar om man inte själv går runt i den. 

Rekonstruktionen av Hus XLI kallas av Sagnlandet Lejre för Kongehallen och stod klar så sent som 2020, men de har lyckats bra med att få den att se väderbiten ut utvändigt. 

Direkt när man kom in, fanns ett förrådsrum och sedan klev man in i ett mindre rum där man verkar ha möjlighet att utöva olika hantverk. Därefter kliver man in i den "stora salen" med en centralt belägen längre härd med hängande gryta ovanför och stekpannor liggandes ovanpå. Längs väggarna hade man byggt olika etager där man ställt bänkar, bord och kistor. På ett av borden låg rekonstruktioner av olika föremål typiska för vikingatiden. Sköldar med olika färger och mönster prydde väggarna. Här fanns även två "finare" sittmöbler, en för en person som väl är att betrakta som en tron för Lejre-kungen (Att ha egen sittmöbel var extra fint även under medeltiden. Tänk uttryck som högsäte och biskopssäte.) och en lite större där två-tre personer kunde sitta tillsammans. Innanför den stora salen fanns ett mindre rum med en säng. Det är uppenbarligen till för hallens herre och hans fru, men jag saknar sovbänkar till övriga boende i hallen ute i den stora salen.

På hallområdet fanns även en mindre offerplats (Den stora fanns i skogen.) och ett par mindre byggnader varav en var låst. Direkt när man klev in i en av dessa slog doften av eld blandat med tjära emot en och påminde om hur viktigt dofter är för upplevelser, något som blev ännu mer påtagligt på stenåldersboplatsen Athra. Längre ner på samma kulle fanns även ett litet "vikingatida" tältläger som kallades Ravnebjerg. 

Det fanns även en medeltida trädgård alldeles nedanför kullen. När man passerat den kom man ut på en äng med rekonstruerade gravar från flera delar av förhistorien som man måste förbi för att komma till järnåldersbyn Lethra. Namnet är en äldre form av Lejre och husen i järnåldersbyn är de äldsta rekonstruktionerna som gjordes på området redan på 1960-talet. Ett av husen brändes också ner för att studera vilka spår som blev kvar. 

Byn är gullig och mysig, men man kan se att byggnaderna är från 1960-talet då tolkningen av dem präglas lite för mycket av socialrealismen och den proletarisering av det förflutna som var den rådande historiesynen då (och som delvis är det än åtminstone i Sverige). Byggnaderna är som sagt "gulliga" och inte minst pittoreska, men de är samtidigt väldigt obekväma. Ingångarna är låga och trånga, vilket gör det svårt att ta sig in och ut ur dem och i vissa av dem måste man i princip krypa. Denna tolkning tror jag inte alls på då det rör sig om en tidsperiod då man stallade husdjuren i samma byggnad som man bodde i och man måste således ha haft ingångar stora nog för att man ska kunna ta in och ut större husdjur som kor och hästar. Detta har jag sett är något man tagit fasta på i senare rekonstruerade järnåldershus som har gjort ingångarna både högre och större. 

Det handlar väl så klart om kostnader, men det kan ändå finnas behov av en liten uppdatering. Till skillnad från 1960-talets forskare, tror jag nämligen att människorna under järnåldern, liksom vi idag, eftersträvade att leva så behagligt som möjligt. När vi gjorde oss redo för våra exkursioner under min arkeologiutbildning, sa vår lärare till oss: "När ni går i skogen och ser en plats där ni skulle vilja bo, kan ni vara i princip säkra på att det legat en boplats där vid åtminstone något tillfälle i det förflutna." vilket blivit ett rättesnöre i min syn på det förflutna därefter. Att husen i Lethra inte är direkt jättemysiga i praktiken kanske är orsaken till att fortidsfamilierne satt i den vägglösa byggnaden nere vid den lilla sjön under mitt besök, vilket gjorde att den lilla byn blev lite ödslig. 

Efter en liten skogspromenad kom vi fram till den ovan nämnda ertebølle-boplatsen Athra. Ertebølle-kulturen är en arkeologisk benämning på en jägarsamlar-"kultur" under mesolitikum i Sydskandinavien. Här kom verkligen doftupplevelserna tillbaka med full kraft. Ertebølle-boplatserna är kustnära och doften av hav och fisk låg tät över hela platsen som konsekvens av all fisk och fiskskinn som hade hängts upp på tork och den køkkenmødding som man konstruerat alldeles intill. Køkkenmøddingar är högar av ostronskal som kasserats efter att ostronen ätits och är typiska för ertebølle-boplatserna. Här var killen som just då såg om platsen med rekonstruktionerna av den lilla hyddan, stockbåtarna eldstaden med bänken där någon nyligen knäckt ett ostron och "gamla morfar" som begravts under en träplanka i ett hörn var också väldigt aktiv och engagerad när han berättade för besökarna om platsen och tidsperioden. Efteråt fick jag veta att Sagnlandet Lejre just då hade stenåldersvecka vilket kan förklara kvinnan som, ihop med sina barn, kom i motsatt riktning genom skogen när jag var på väg tillbaka och frågade: "Er det her vejen til stenalderen?", vilket slog mig som lustigt, men i sammanhanget ändå helt begripligt. 

Det finns betydligt mer att utforska på Sagnlandet Lejre. Jag vill t.ex. se istidstältet och maglemosse-bosättningen (Maglemosse är också en av de mesolitiska arkeologikulturerna i Sydskandinavien.), men även den betydligt yngre bondgården från 1800-talet. Dessa hanns inte med under mitt första besök i juli, men jag har alla tankar om att återvända. Faktum är att jag nu har vissa drömmar om att någon gång vara en av fortidsfamilierne.

Bild 1: Entrén till Sagnlandet Lejre
Bild 2: Utsidan av Kongehallen

Bild 3: Insidan av Kongehallen

Bild 4: Lethra

Bild 5: Hydda i Athra

Bild 6: Stockbåt i Athra

Bild 7: Grav i Athra

Bild 8: Køkkenmødding i Athra

Lejre museum

Under medeltiden intresserade sig historieskrivarna för Lejre på Själland. Det var där den första danska kungadynastin Skjoldungarna höll till. 

Lejre figurerade i sista avsnittet av den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där historikern Cecilie Nielsen besökte såväl Lejre museum som Sagnlandet Lejre. Avsnittet, Den mystiske sagn, skrev jag mera om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn (5 juli 2022) och Sagnlandet Lejre kommer jag återkomma till i ett senare inlägg. Det här inlägget ska däremot ägnas åt Lejre museum som faktiskt lyckades överträffa redan rätt höga förväntningar från min sida.

Som järnåldersarkeolog har jag länge velat besöka Lejre och även om den aspekten av min personlighet varit slumrande på senare år kan man nog konstatera att den börjat vakna på sistone. Inte minst tack vare Gåden om Danmarks første konge. Därför har viljan att åka dit intensifierats och under mitt senaste besök hos min danska väninna på Själland var det äntligen dags för inte mindre än två besök, men jag lämnar Sagnlandet Lejre till sitt eget inlägg och fokuserar på museet. Det är litet, men inuti fanns en oerhört trevlig utställning om platsen, fynden och dess forskningshistoria.

Det mindre rummet längst bak har byggts upp som insidan av en hallbyggnaden komplett med en projicering i mitten av den mansgrav som påträffades i mitten av Hus XLI på Mysselhøjgård som avtäcks lager för lager. Det finns även en närmare beskrivning av graven och man har även ställt ut hans ben. I övrigt är fokuset på livet i hallen med utställda vardagsfynd och även träskivor med inbrända stolphål som föreställer de sju påträffade hallbyggnaderna på Mysselhøjgård och Fredshøj. En liten skylt under placerar ut deras brukningstid på en tidslinje för Lejres storhetstid mellan 500- och 1000-talet e.Kr.

I detta mindre rum finns också det mest kända fyndet från Lejre; den förvånansvärt lilla Oden-figurin som påträffades i Hus XLI som alltså är den största hallbyggnad som har påträffats i Danmark. Den finns rekonstruerad på Sagnlandet Lejre. 

I det större rummet finns också en del fynd utställda. Bl.a. ett föremål som liknar "Musse Pigg" från Uppåkra. Det finns även förstoringar av fynd bredvid QR-koder att skanna för att veta mer om fynden på en skärm. En annan typ av skanner har använts till de historiska källorna. Dessa finns avbildade på en bricka man lägger på en skanner. Sedan kan man läsa deras utsagor om Lejre på modern danska (och jag tror engelska) samt en kortare sammanfattning om källan på skärmen intill. Väldigt trevligt! Har aldrig sett ett så effektivt sätt att presentera historiska källor i utställningssammanhang. En jämförelse kan göras med Frederiksborgs slott som tapetserat ett helt rum i sin utställning om Christian IV:s dotter Leonora Christina med den självbiografi hon skrev som fånge i Blåtårn som ser häftigt ut, men som jag ändå undrar om någon verkligen läser.  

Det finns även en enorm karta i det större rummet över området där de olika lämningarna är utsatta. Dessutom finns stora "böcker" att bläddra i som berättar om Skjoldungarnas och Lejres historia samt om platsens forskningshistoria.

Ni som följt bloggen en tid har nog förstått vad jag tycker om Källkritiken (Den historiska metoden, inte "vanlig" källkritik.). Jag skrev lite om det och Lejre i ovan länkade inlägg om sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge. En viktig del av Lejres forskningshistoria är nämligen att flera historiker med Källkritikens "uppfinnare" Curt och Lauritz Weibull i spetsen helt avfärdade de medeltida historikernas utsagor om platsen som "myter och sagor" i början av 1900-talet. 

Museet har även en symbolisk bild av Curt med en sönderriven Gesta Danorum bakom. Källkritik baserat på reflektioner kring vad källorna egentligen vill ha sagt och sunt förnuft är viktigt, men som arkeolog som står lite utanför historievetenskapen har jag problem med Källkritiken som mestadels verkar vara ute efter att helt och hållet avfärda alla källor (oftast på ett extremt godtyckligt sätt!) som säger något som går emot vad man tycker från början. Om historievetenskapen ska använda skriftliga källor för att tolka historien, blir man ju tvungen att fråga sig vad Källkritikerna faktiskt baserar sina tolkningar på. Det framstår nämligen mer som att de skriver historia mot källorna än med dem.

De medeltida historieskrivarna tenderar att bre på en hel del i sin historieskrivning (faktiskt inte helt olikt många som skriver svensk populärhistoria idag...), men som arkeologen Tom Christensen skriver i boken Lejre bad myten. De arkæologiske utgravningar verkar de bygga på något som faktiskt funnits/hänt om än inte alltid på det sätt de beskriver. Åtminstone talar det arkeologiska materialet från Lejre som kommit i dagen efter andra världskriget sitt tydliga språk. Det är heller inte enda kända exemplet på att arkeologin kunnat påvisa att historiska källor är mer sanna än vad Källkritiska historiker hävdat. Även Richard III-projektet kunde visa att bilden av Richard III inte enbart var byggd på "Tudor-propaganda" (Propaganda alltså använt i sin moderna betydelse som synonymt med lögner alltså.).

Det är väldigt viktigt att ha koll på att väldigt många professionella historiker skriver histoia med källorna idag. Jag tycker t.ex. de lärdomar My Hellsing skriver att hennes utmattning gav henne och som hon menar berikar hennes historieforskning i krönikan Min väg till utmattning i tidskriften Respons 6/2021 sär en frisk fläkt mitt i allt och jag hoppas att hon kan influera sina kollegor att börja använda sin egen erfarenhet av att vara människa och leva i en värld befolkad av andra människor mer. Kanske kan vi då komma ur de bisarra våldspornografiska och det djupa förakt mot förmoderna svenskar som en majoritet av den populära historieförmedlingen i Sverige mynnar ut i idag. 

Bröderna Weibull och övriga Källkritikers feltolkningar är idag en given del av förmedlingen om Lejre och inget ont som inte har något gott med sig. Det totala avfärdandet av platsen gjorde att arkeologiska metoder och dokumentation fick mogna innan man satte spaden i jorden på allvar. 

Som sagt är Lejre museum litet, men för en gångs skull har jag inget alls att klaga på. Det är faktiskt helt underbart och allt man kan önska sig utan för mycket krusiduller. Det är vardagsliv, forskningshistoria, fyndförmedling, tillgängliggörande av historiska källor och inte för överväldigande digitala hjälpmedel. Rekommenderar verkligen varmt ett besök och även den lilla podd om Skjoldungarna, Kongerigets vugge som finns på museets hemsida. 

Bild 1: Museet
Bild 2: Det mindre utställningsrummet
Bild 3: Föremålet som liknar Uppåkras "Musse Pigg"
Bild 4: Förmedling av historiska källor med en skanner.
Bild 5: Curt Weibull och Gesta Danorum
Bild 6: Planritning över en av hallbyggnaderna 
Bild 7: Fyndfördjupning med skanner
Bild 8: Oden-figurinen

Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien

Fjärde avsnittet av Gåden om Danmarks første konge börjar med att Cecilie Nielsen åker till Wien tillsammans med historikern Kasper H Andersen från Moesgaard museum för att närmare studera de frankiska riksårsböckerna på det österrikiska nationalbiblioteket. Dessa var arbetsdokument för Frankerrikets administration och skrevs därför i princip samtidigt som händelserna de beskriver och finns bevarade för åren 769-814. År 804 nämns en Godofridus (Godfred) som Rex Danorum och som Karl den store sägs ha haft respekt för. Godfred ska med våld ha tvingat köpmän från Reric att flytta till Hedeby som efter detta började blomstra.

Godfred ska även vara en av byggarna av muren Danevirke och nyligen hittades delar av den som man kan koppla till hans tid. Frankerna beskriver också hur det fanns en enda port i muren, som man troligen också hittat. Det går dock inte att sätta honom i samband med kungarna i Jelling.

Jag ska erkänna att jag inte vet jättemycket om Danevirke, men jag kan inte låta bli att undra om Hadrianus mur kanske varit en inspirationskälla. Godfreds omnämnande som danernas kung är trots allt bara nio år efter den (ö)kända vikingaplundringen av Lindisfarne.

Hemma i Danmark tar Cecilie Nielsen kontakt med Mads Ravn som är arkeolog på Vejle museum. Han gräver ut en stor vikingatida hallbyggnad på Erritsø utanför Fredericia på Jylland som är 50m lång och 12m bred. 

Det er en blandning af jord- og betonarbejder og kriminaltekniker 

~ Cecilie Nielsen om arkeologi

Cecilie Nielsen har tidigare följt med arkeologer på utgrävningar, t.ex. i första avsnittet Haralds spin då hon hjälpte till att undersöka den stora borgen på Falster som jag skrev om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022). Då verkade hon emellertid vara "ensam" med arkeologen Leif Plith Lauritsen. Nu verkar hon istället besöka en riktig utgrävning och vi får en genomgång av den arkeologiska metoden som jag uppskattar att hon är lika nyfiken på som allt annat. Mads Ravn visar också Nielsen fynd som har hittats på platsen, bl.a. ett mynt som präglades i Bagdad 750-815, d.v.s. när Godfred ska ha regerat i Danmark enligt de frankiska källorna. 

Den stora hallbyggnaden tyder på att Erritsø varit platsen för en maktelit, men den verkar inte finnas omnämnd i skriftliga källor. Det gör inte heller den stora, stadslika järnåldersboplatsen i Uppåkra utanför Lund i Skåne även om t.ex. Anders Andrén försökt att hitta indirekta uppgifter vilka han presenterar i En centralort utan textbelägg? Uppåkra som ett historiskt-arkeologiskt problem i Centrala platser - Centrala frågor. Samhällsstrukturen under Järnåldern (Uppåkrastudier 1). Bl.a. undrar han om det Lund som Egil Skallagrimsson ska ha plundrat är Uppåkra och att namnet övertagits av den nyare staden.

Som jag skrev i inlägget om det första avsnittet Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin som jag länkade till ovan tycker jag att avsaknaden av Skåneland är en av dokumentärseriens stora brister och särskilt beror detta på Uppåkra. Lämningen hittades redan på 1930-talet (Den första arkeologiska undersökningen var redan 1934.), men större undersökningar har skett kontinuerligt sedan 1990-talet efter att arkeologiintresserade amatörer från Bornholm tillsammans med arkeologer vid Lunds universitet gick med metalldetektorer över området. 

Under 100-talet f. Kr. fanns bara en liten bebyggelse, men från den tiden och fram till slutet av 900-talet växer den sig allt större till en yta av 44 hektar (motsvarande ca 80 fotbollsplaner). Fynden från Uppåkra vittnar om ett högklassigt hantverk och många långväga kontakter med t.ex. Öst- och Kontinentaleuropa, Uzbekistan och Tunisien. 

På höjden i området bredvid kyrkan, byggdes på 200-talet en hög byggnad som baserat på fyndmaterial tolkats som ett kulthus. Detta byggs om ett flertal gånger och används till 900-talet e.Kr. Med tanke på Lunds framväxt i slutet av 900-talet och dess tydliga religiösa funktion som ett kristet centrum kan man undra om den religiösa funktionen fått nya förtecken och flyttats över dit. På 400-talet tillkommer en ca 40m lång hallbyggnad alldeles bredvid kulthuset som också används in på 900-talet. Denna vittnar om att en maktelit kontrollerar området. Från 1058 finns också ett gåvobrev där Knut den helige bl.a. donerar jord i både Lilla och Stora Uppåkra som utgjorde den ekonomiska grunden för domkapitlet i Lund, vilket tyder på att den danska kungamakten åtminstone vid det tillfället ägde jord i Uppåkra. Därför framstår Uppåkra som en pusselbit till den danska kungamaktens etablering under järnåldern.

Även om Godfred regerade över hela dagens Danmark, finns det inget som kopplar honom till kungarna i Jelling som arkeologen arkeologen Adam Bak i Kongernes Jelling menar är central för  danskars förståelse av sig själv då det är därifrån Jellingdynastin kommer. Den börjar med Gorm den gamle och har idag nått fram till Margarethe II. Det får mig att fundera en del på hur olikt Sverige är i det avseendet. Den svenska regentlängden är mer invecklad och det är flera olika familjer, men även olika söner inom samma familj som bråkar. (Jag har lite tankar kring detta, men jag lämnar det därhän så länge.)

Den förklaring av nationalismen på 1800-talet som tröst för de nederlag och förluster de nordiska länderna led och som grunden för en ny (nationell) gemenskap där arkeologen Jens Jacob Asmussen Worsaæ och hans undersökningar i Jelling blev viktiga. Inte minst eftersom det var nu som vikingatiden konstruerades som historisk period. Idag är de allra flesta överens om att nationalism är väldigt problematiskt och jag håller med Andreas Johansson Heinö när han beskriver den som "banalitetens ideologi" i Sverige behöver mer kritisk patriotism. Däremot var det väldigt skönt att man inte bara fördömde det som gjordes och sades på 1800-talet rakt av utan faktiskt förklarade att den fyllde en funktion i att verka som tröst och skapa gemenskap. Det var nog inte illa tänkt från början, men konsekvenserna av en exkluderande nationalism har varit förfärliga vilket 1900-talets brutala historia vittnar om. Jag uppskattar dock väldigt mycket att dokumentärserien valde den förklarande vägen istället för den direkt avfärdande som inte leder till en djupare förståelse för varför historien är som den är. 

Bild 1 är en bild av kung Godfred från 1670 av Erico Olai Tormio och lånad från Wikipedia.

Bild 2 är "Musse Pigg"-figuren från Uppåkra som finns utställd på Historiska museet i Lund.

Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin

Harald Blåtand och hans fränder,

står på tå och borstar tänder.

Harald Blåtand tänker så:

Om man inte blev så blå,

skulle blåbär vara godare ändå

~ Lennart Hellsing

I november 2021 visade DR (Danmarks radio) dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge. Den går i skrivande stund (25 juni 2022) att se från Sverige här. I den undersöker den danska historikern Cecilie Nielsen början på den danska regentlängden. På t.ex. danska kungahusets hemsida kan man läsa att den första danska kungen var Gorm den gamle, men stämmer det?

Som arkeolog har jag haft ett intresse för järnåldern, vikingatiden och den tidiga medeltiden. 2015 skrev jag min masteruppsats i arkeologi om gravskickets förändring under kristnandet av Sverige baserat på två gravfält i Uppland (Den finns att läsa här om någon är intresserad av det.). Därför tycker jag ämnet för dokumentärserien är intressant, men det är inte bara därför jag gillar serien. Även Cecilie Nielsens sätt att förmedla och upplägget av serien är uppfriskande. 

Hon förmedlar vad forskningen på senare år har visat, men istället för att komma med en helt ny version av historien, utgår hon ifrån den som redan finns och försöker gå till botten med varför den är som den är. Hela serien inleds med frågan: Varför börjar den danska regentlängden som den gör? En undran som sedan upprepas i inledningen av varje avsnitt, vilket förankrar syftet med serien och fungerar som en röd tråd genom och mellan avsnitten. Hennes resa mot kunskap och själva forskningsprocessen blir ett mål i sig med förmedlingen och hon tar flera danska historiker, arkeologer och övrigt musei- och kulturarvsfolk till hjälp som hon hela tiden kommer med frågor till och som får berätta om vad de vet. Nielsen kommer också ofta med frågor till både sig själv/tittarna om det hon just lärt sig, vilket fördjupar inblicken i hennes egen tankeprocess. Jag förstår givetvis att serien är väldigt upplagd i förväg och det är tydligt att hon vet var hon ska leta, men kunskapsresan framstår ändå som relativt naturlig och hennes nyfikenhet och entusiasm framstår som äkta och smittar av sig. Att hon låter publiken följa med i forskningsprocessen gör också att hon aldrig talar ner till dem utan upptäcker historien och de historiska personerna tillsammans med tittarna.

När jag läste arkeologi, hade jag en lärare som sa att det bästa sättet att börja forska om ett ämne är att utgå ifrån det man redan känner till och sakta gå mot det man inte känner till. Det verkar som att det är någorlunda så Cecilie Nielsen också valt att gå tillväga. Åtminstone börjar hon att undersöka Gorm den gamle och hans son Harald Blåtand i första avsnittet Haralds spin. 

Det finns inte så mycket information om Gorm, men desto mer om Harald. Därför blir Cecilie Nielsens första stopp Roskilde domkyrka som är gravkyrka åt danska kungligheter och där sägnen också menar att Harald Blåtand är begravd (Ni kan se en bild på graven här ovan). 

Adam av Bremen var en tysk kyrkoman som på 1000-talet skrev krönikan Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum (Historia om Hamburgs stifts biskopar) och är i Sverige nog mest känd för berättelsen om hednatemplet i Gamla Uppsala, men han berättar också om Harald Blåtand. Kanske inte egentligen jättekonstigt om man antar att det är sant att en av Adams uppgiftlämnare är Haralds barnbarns barn Svend Estridsen. I Gåden om Danmarks første konge skildras historien genom en animation och jag vill ge en stor eloge till serien för att inte skildra våldet vare sig överdramatiskt eller sensationalistiskt. 

Vi får veta att Haralds son Svend Tveskägg gjorde uppror mot sin far. Harald flydde till sina allierade i södra östersjöområdet där han blev upphunnen av Svends män och blev dödad. Därefter ska "hären" enligt Adam av Bremen ha tagit med sig Harald hem för att begrava honom i Roskilde. Arkeologiska undersökningar av hans grav har emellertid visat att den är tom och att han troligen aldrig legat där. Man kan ju undra varför Adam skriver så, men Cecilie Nielsen lämnar inte något riktigt svar på det, men det är ju inte heller syftet med dokumentären. Däremot har hon insett att hon inte bara kan hitta kunskap i skriftliga källor: "Som historiker er jeg nødt til att undersøge det her på en anden måde. Jeg er nødt til att alliere mig med mine noget mere jordnære fagfæller arkæologerne."

Historie og arkæologi arbejder meget sammen. Vi kan ikke komme nogen vegne udan hinanden.

~ Adam Bak

Utöver monumenten i Jelling på Jylland (som Nielsen återkommer mer till i avsnitt två), är Harald Blåtand arkeologiskt mest känd för de stora ringborgar som han byggde mellan slutet av 970- och det tidiga 980-talet: två på Jylland, två på Själland och en på Fyn. En av seriens brister är enligt mig att man inte tagit med det s.k. Östdanmark som idag i huvudsak är svenskt med bl.a. Skåne. Det finns nämligen åtminstone en känd borg i skånska orten Trelleborg och eftersom de landskapen länge var danska, hade det varit kul att få veta hur mycket makt danska kungar hade där redan då.

Ringborgarna finns inte omnämnda i skriftliga källor, men är noggrant byggda med en väldigt strikt geometrisk och symmetrisk konstruktion med en korsväg i mitten som delar in borgen i fyra lika stora delar där fyra hus är placerade i en fyrkant på centimetern likadant i relation till varandra. Efter Harald blåtand är nästa danska kung att manifestera sin makt genom byggnadsverk Christian 4 vars gravplats i Roskilde domkyrka Cecilie Nielsen besökte tidigare i avsnittet.

Trelleborg är även namnet på en ringborg utanför orten Slagelse på Själland som Cecilie Nielsen besöker. Det är den bäst befästa av ringborgarna och har två vallar. Där finns tecken på strid. T.ex. har flera pilar hittats i vallen och två av portarna verkar ha blivit nerbrända. I förborgen har även tre massgravar påträffats. Den största innehåller tio unga män på mellan 20 och 35 år. Det är oklart vad de dött av, men en individ har fått benet avhugget vid knät. Även om det finns danskar, kommer mer än 50% av de döda från Norge och slaviska områden där skriftliga källor berättar att Harald Blåtand hade allierade. Arkeologen Christine Frank Larsen som är museichef på Vikingeborgen Trelleborg tror också att de icke-danska männen kan vara legosoldater. 

Dateringarna av borgarna ihop med uppgiften om att Svend Tveskäggs uppror mot Harald sker under 980-talet gör att jag funderar på om inte spåren av våldsamheter i Trelleborg kan vara spår av upproret. De många borgarna kan trots allt ses som en reaktion på oroligheter och de behöver inte nödvändigtvis komma utifrån. Jag tycker egentligen att det är barnsligt att prata om "historiska segrare" för som svenska historikern Maria Sjöberg säger i Introduktionen till En samtidig världshistoria har historien inget slutmål, men Svend tar ju makten från sin far och kan det kanske vara en orsak till varför ringborgarna inte nämns i skriftliga källor?

Byggandet av ett flertal borgar inom ett begränsat område under en viss tid får mig som svensk arkeolog lätt att tänka på fornborgarna på Öland. Dessa är äldre än de danska ringborgarna, men särskilt efter undersökningarna av Sandby borg där man påvisat att en massaker på borgens invånare inträffade. Jag har inte hållit mig uppdaterad om undersökningarna där på sistone, men vet att man åtminstone under en period diskuterade att de som haft ihjäl alla människor måste ha blivit insläppta då det inte finns några tecken på attack mot eller belägring av den på samma sätt som i Trelleborg. Om man vill tala om kopplingar till Danmark finns det även sådana bland de öländska borgarna. T.ex. är Gråborg väldigt intressant med det intilliggande Sankt Knuts kapell, vigt åt den danske helgonkungen Knut, som dateras till 1100-talet. En sägen berättar också att danske kungen Valdemar den stores fru Sofia av Minsk ska ha vuxit upp där. (Sofia och Valdemar är för övrigt släkt med Svante Sture, vilket jag skrev om i inlägget Svante [10 juni 2022].)

Haralds fru Tove Mistivojsdotter nämns inte mer än att hon är dotter till obotriternas furste och reser en runsten. Obotriterna var en slavisk grupp som ingick i samlingsbenämningen vender och som levde i södra östersjöområdet. Dokumentären är lite oklar på den punkten, men jag tror att det kan vara till dem Harald flydde från Svend.

Vi arbejder ikke langsomt. Ting tager tid, när det skal gøres grundigt

~ Leif Plith Lauritsen

Haralds ringborgar är inte de äldsta kända borgarna i Danmark. Arkeologen Leif Plith Lauritsen från Museum Lolland-Falster visar Cecilie Nielsen en jättestor borg som hittades på den danska ön Falster för cirka 10-20 år sedan. Den är 50% större än den största av Harald Blåtands ringborgar och är därför den största kända borgen i Sydskandinavien. Den finns omnämnd i en skriftlig källa om en vendisk attack mot danska staden Århus 1158 där venderna brände staden, men inte lyckades inta borgen på hemvägen. Den är mycket mer utdragen i sin form än ringborgarna (Jag har inte varit där, men på TV-bilderna ser det ut som att den följer topografin i området.) och dateringar säger att den har en brukningstid mellan ca 770 och 1200. vilket visar att det fanns kungar före Harald. Frågan är vilka de var. Nielsen återvänder till Jelling där hon avslutar avsnittet med att konstatera att både Gorm och Harald nämner samma kvinna på sina runstenar där och som kommer vara ämnet för avsnitt två: Thyra danebot.

Bilden visar Harald Blåtands grav i Roskilde domkyrka och var tagen av mig själv under ett besök där i juni 2022.

Rökstenen som uttryck för klimatångest?

Rökstenen (bild från Wikipedia)

Här om dagen läste jag på flera ställen på nätet att Per Holmberg som är professor i svenska vid Göteborgs universitet tolkade texten på Rökstenen som ett uttryck för klimatångest. (Expressens artikel om detta var den som var överst på Google, varför ni får den länken här.)

För er som inte vet det är Rökstenen en runsten som i dokumentationen av Sveriges runstenar har numret Ög136 (Ög för att den påträffades i Östergötland.). Idag står den uppställd för allmän beskådan vid Röks kyrka i Ödeshögs kommun, men ursprungsplatsen är okänd. Den hittades inmurad i stenmuren på en tiondelada vid kyrkan av riksantikvarien Johannes Bureus på 1600-talet och satt sedan inmurad i väggen på kyrkans vapenhus ett tag innan man tog ut den på uppmaning från Vitterhetsakademien 1862.

Rökstenen beskrivs ofta som "mystisk" och texten är svårtolkad. Den verkar i grunden handla om en man vid namn Varin som förlorat sin son Vämod i ett krig och vill varna andra för detta öde. Den skildrar uppenbarligen verkliga händelser och personer, men det verkar även finnas inslag av sagor och myter.



I mina två senaste inlägg Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari 2020) har jag uttryckt min förvåning och besvikelse över att människorna är så irrelevanta i en så pass stor del av historieforskningen särskilt när det kommer till den som vänder sig till allmänheten. Det här blir ett problem då studier av det förflutna är som att studera en annan kultur. Vi kan känna igen oss i människorna om vi lär känna dem, men de agerar lite annorlunda utifrån att de har andra seder, förutsättningar och möjligheter. Vad de också har är andra berättelser, vilket blir tydligt på Rökstenen. För mig är det uppenbart att referenserna i texten på runstenen som är svåra att förstå för oss idag hör hemma i en berättartradition som vi vet väldigt lite om idag eftersom de gått förlorade under tidens gång. Det är nog också därför som Rökstenen framstår som lite mystisk för oss. Som L.P. Hartley så fint uttryckte det. "The past is a foreign country; they do things differently there."



Det vikingatida samhället var baserat på jordbruk oavsett allt som sägs om plundringståg och handel, var det i jorden som vikingarna hade sin bas. Per Holmberg har rätt i att man kan tolka Rökstenens text som kampen mellan ljus och mörker. Mig veterligen är kontrasterna mellan ljus och mörker och värme och kyla ständigt närvarande i fornnordisk mytologi eftersom vi här i Norden lever med så stora skiftningar i naturen under årets lopp. För ett jordbrukssamhället är naturens skiftningar och vädret viktigt, varför det är självklart att det förekommer i dess berättartradition. Vikingarna var säkert oroliga för missväxt och svält ibland, men jag tror inte att de hade klimatångest. De var helt enkelt för praktiskt funtade.



Jag såg en arkeolog försvara tolkningen ungefär med att vi alltid kommer att utgå ifrån samtiden i tolkningar av det förflutna, något som jag aldrig riktigt har förstått. Som jag skrev i Historisk fiktion kontra historieskrivning har jag inga problem att förstå Märta Leijonhufvud. Det hon själv har skrivit, men även det personer som kände henne har skrivit om henne ihop med hur hon agerade och reagerade på det hon upplever räcker för att lära känna henne. Genom att dessutom studera hur vardagen ser ut och vilka seder och traditioner som fanns i 1500-talets Sverige, blir det ännu lättare att försöka sätta sig in i hennes liv och inte mitt. Jag lyssnar mycket på renässansmusik just nu t.ex. Det går att förstå historiska människor, men det krävs att man lägger ner lite jobb. Att de gör saker annorlunda betyder inte att de är annorlunda.



En tidsperiod som jag personligen tycker är intressant att studera just ur ett klimatförändringsperspektiv är annars neolitiseringen det vill säga övergången mellan äldre och yngre stenålder när människor började odla grödor och domesticera en del djur. Under denna tidsperiod skedde stora klimatförändringar till följd av att senaste istiden tog slut och de här människorna tacklade detta genom att skapa sig ett helt nytt sätt att leva. Men de hade säkert inte heller klimatångest. Istället var de fullt upptagna med att göra något för att överleva.