Gåden om Odin: Manden på stenen

"Man kan ikke forstå den danske forhistorie uden den nordiske religion"

~ Lotte Hedeager

 

I en serie inlägg förra sommaren (juni-juli 2022) skrev jag om Danmarks radios (DR) historiedokumentärserie Gåden om Danmarks første konge med danska historikern Cecilie Nielsen. I den sökte Nielsen efter danska järnålderskungar före Gorm den gamle som är första kungen i den officiella danska regentlängden, trots att det finns belägg för tidigare kungar. 

Gåden om Odin kan ses som en fristående andra säsong. Liksom den tidigare säsongen, börjar Cecilie Nielsen i Jelling på Jylland där Gorm och hans son Harald Blåtand rest varsin runsten. Liksom i första säsongen, börjar Nielsen även denna gång med att ställa frågor. Bl.a. om den mansfigur som är avbildad på Haralds stora jellingsten är Jesus. Det menar arkeologiprofessorn i Århus, Else Roesdahl rätt bestämt att det är, men andra som t.ex arkeologiprofessorn Lotte Hedeager konstaterar att mannen ändå är mer hednisk i sitt uttryck än kristen.

"Historieforskningen står altid med de samme kilder. Arkeologin derimod kan nok være sværere at forstå, men der dukker hele tiden nye spor op."

~ Søren Sindbæk

 Arkeologen Søren Sindbæk som är en av experterna som intervjuas i den stora hallbyggnaden i Sagnlandet Lejre har oftast rätt, men vid enstaka tillfällen dyker det faktiskt upp nya historiska källor. Ett exempel är Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad i ett exemplar av Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum som jag skrev om i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018), men det händer sällan. Ett exempel på ett fynd som plötsligt dykt upp i Danmark senaste åren är ett spänne som hittades med metalldetektor i Holev på Fyn och som lämnades in till Vikingamuseet i Ladby i maj 2022. Det nämns inte i programmet, men det kallas Holev-fiblen och ni kan se den i en bild i denna artikel från Fyens Stiftstidende (läst 25 december 2023). Spännet har en figur som liknar den på Harald Blåtands Jellingsten. Den är omgiven av två fåglar och dateras till 600-talet. 

Ladby är ytterligare en plats som dök upp redan i Gåden om Danmarks første konge. Då besökte Cecilie Nielsen Ladbykongens grav i avsnittet Den plyndrade grav som jag skrev om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav (30 juni 2022). Den här gången gäller det, som sagt, Horlev-fiblen och arkeologen Ane Jepsen Nyborg berättar om den och visar att figuren med de stora, runda ögonen oh det spetsiga skägget är ett vanligt motiv i konsten flera hundra år före Harald Blåtand låter göra den stora Jellingstenen. Jepsen Nyborg berättar också att Holev ligger mellan Ladby och Odense, ett ortnamn som betyder Odens vi.Vi är benämningen på en kultplats från det förkristna Skandinavien, vilket gör att man kan ana att det funnits en sådan till Oden någonstans i trakten kring Odense.

"Vi tror at nordisk mytologi er nem og afsluttet. I virkeligheden ved vi kun så meget om hvad det er."

~ Ane Jepsen Nyborg

Det blir uppenbart i Ladby att mannen på Jellingstenen är del av en en flera hundra år gammal bildvärld när kristendomen på allvar kommer till Danmark i slutet av 900-talet. Samtidigt är Jellingstenen alltså också en symbol för något nytt. Hur hänger det ihop? 

"Jeg ved godt, det er en vild tanke. For sætter jeg spørgsmålstegn ved, om det er Jesus på Jellingstenen, gør jeg det også ved fundamentet for vores opfattelse af Danmark."

~ Cecilie Nielsen

Jellingstenen har uppenbart med tiden kommit att bli en av de främsta symbolerna för (det kristna) kungariket Danmark och bilden på mannen finns med i alla danskars pass (Den ni ser på bilden ovan är från min danska väninnas.). Däremot skulle jag säga att Oden varit lika viktig för danskars identitet, så jag tycker nog tanken mer berikar och expanderar "danskheten". Danerna finns ju uppenbarligen före Jesus och kristendomen kom.

"Odin er mange ting. Odin er dødsgud. Odin er krigsgud. Odin er gud for digtning. Odin er gud for kongerne. Odin er gud for magi. Og for en hel masse andre ting. Det gør at det er svært at arbejde med Odin."

~ Simon Nygaard

Det tas inte upp i serien, men med tanke på årstiden och dagen (annandag jul) som jag skriver detta inlägg, kan tilläggas att Oden även är julens gud: Jólnir. För ett år sedan skrev jag inlägget Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande (26 december 2022) om Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande. Där går Schager igenom de nordiska traditionerna kring Staffan Stalledräng med Staffansritterna och -upptågen som förr arrangerades på annandag jul. En del av deras ursprung kommer från berättelserna om hur Oden for över världen tillsammans med de osaliga andarna som då och då kunde låna folks hästar. Denna berättelse återskapades långt fram i tiden i olika delar av Norden och även om Hilding Celander enligt Schager fick mycket kritik för sin uppsats Julkärve och Odinskult när den kom 1920, finns det enligt både mig och Schager nog mycket i att julkärven från början sattes ut till Odens hästar. Jellingstenen verkar med andra ord inte vara enda ställen där Jesus och Oden delar plats. 

Egyptologen Sofia Häggman skriver i boken Mumier. Fakta. Forskning. Fiktion att de antika egyptiska myterna och sederna är mångfasetterade och motsägelsefulla för att de hela tiden lade till nya element, men aldrig verkar ha tagit bort något. Det samma lade jag själv märke till när jag höll på med det svenska/nordiska kristnandet (Ni hittar min masteruppsats här.) och Häggman hjälpte mig att formulera det. Det här är lite vad Annette Lassen är inne på också när hon berättar om sina genomgångar av eddorna från Island som Cecilie Nielsen besöker. Istället för att avskriva dem som "fiktion", vilket många "källkritiker" gjort, gäller det att försöka förstå vad som är påverkan från kristendomen i dem. Lassen menar t.ex. att en kristen som hör berättelsen om en gud (Oden) som hänger sig på i ett träd, relaterar den till Jesus på korset.

I Manden på stenen får vi följa med Cecilie Nielsen upp på hennes egen vind där hon plockar fram en bok om fornnordisk mytologi som hon köpte som barn. Hon säger att den gudom hon hade svårast att förstå var Oden och att känslan finns kvar hos henne. Det jag gillar med Gåden om...-serien är att Nielsen som programledare (trots att hon själv är professionell historiker), ställer sig på tittarnas nivå och lär sig med dem när hon åker runt och besöker forskare som förmedlar sina både sina forskningsmetoder och sina -resultat till henne. Här erkänner hon också att hon själv har (haft) svårt att förstå Oden istället för att, som tyvärr många forskare, konstatera att "det kan vara svårt att förstå" någonting (för folk som inte är forskare), vilket jag tycker är lite elitistiskt. Mycket i både historien och samtiden är svårt att förstå och ofta spelar det ingen roll hur många högskolepoäng eller forskarutbildningar man har. Innan jag började med mina djupdykningar i 1500-talet, trodde jag att forskning generellt ansågs vara att man ställde frågor till ett eller flera källmaterial och försökte förstå det och de människor som de involverar. Att döma av en stor del av publikationerna kring förmodern svensk historia, har jag dock fått uppfattningen att det ofta handlar om att skriva vad man själv tycker... Men jag ska vara snäll. Det är ändå jul ännu.

Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav

I tredje avsnittet av Gåden om Danmarks første konge beger sig Cecilie Nielsen till Fyn och Ladbyskeppet; Danmarks enda kända skeppsgrav. Skeppet påträffades inuti en gravhög och såvitt jag kan förstå ligger det kvar att beskåda där. Skeppet var 21m långt och 3m brett och var enligt arkeologerna som grävde så fyllt av gravgods att det hade pressats ner på mitten. Fynden som påträffades i skeppet vittnar om att graven gjordes till en väldigt rik person från samhällstoppen som utifrån fynden könsbedömts som en man och de vittnar också om att han haft makt över ett större område än lokalsamhället. Han kallas ladbykungen och hans grav dateras till ca 925, d.v.s. före Gorm den gamle och Harald Blåtands regeringstid. Däremot finns det inga spår av honom själv. Det kan bero på bevaringsförhållande, men de 11 hästar och (minst) 4 hundar som han fått med sig har skelett som bevarats bra. Det finns även tydliga spår av ingrepp i högen så snart efter begravningen att det dess planktak varit färskt nog att bli till flis. Föremålen har i samband med intrånget blivit skadade och en del utrustning som man kan anta (baserat på liknande kända gravar) bör ha funnits där som t.ex. vapenutrustning saknas. Efter plundringen, heter avsnittet Den plyndrade grav och kan i skrivande stund (29 juni 2022) ses här.

Inom den svenska arkeologin har intrång i gravar under historisk tid diskuterats flitigt på senare år, inte minst när det gäller gravar från vikingatid. Ett av de tydligaste bevisen för detta är gravfältet Norra Björke 61 i Vittene ca 10 km öster om Trollhättan i Västergötland som Tore Artelius och Mats Lindqvist skrivit om i boken Döda minnen och beskrivs i huvudsak som ett urnegravfält. Det är en tradition som är vanliga i norra Europa (inklusive södra Skandinavien) under äldre järnålder.

Urnegravarna från äldre järnålder är emellertid inte de äldsta gravarna på platsen. Den äldsta graven är en stensättning från äldre bronsålder. Denna grav är enligt Tore Artelius och Mats Lindqvist orsaken till det fortsatta gravläggandet under järnåldern. Redan urnegravarna relaterar till den genom sin placering omkring den. Urnegravarna är den andra fasen av begravningar på platsen och inleds under förromersk järnålder på 500-talet f.Kr. och varar fram till äldre romersk järnålder. Man slutar begrava folk på gravfältet under århundradet efter Kristi födelse. Denna fas är delvis samtida med den boplats på vilken man hittade en av de viktmässigt största guldskatterna i Sverige. Denna guldskatt dateras till ungefär samma tid som urnegravfältet övergavs och kan relateras både till Sydskandinavien och till Rom. Guldfynden finns idag att se i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Det mest intressanta med Vittene (som förtjänar ett eget, mer ingående inlägg vid tillfälle) är emellertid enligt mig hur man under yngre järnålder förhållit sig till de äldre gravarna. Efter 700 år började man nämligen begrava folk i Vittene igen. Dessa gravar placerades både ovanpå och i de äldre urnegravarna och även om det, som Tore Artelius och Mats Lindqvist påpekar, inte är möjligt att bevisa, gör ändå dokumentationen från Vittene att man kan visa att man i yngre järnålder undersökte innehållet i de äldre urnegravarna rätt noga. 

I urnegravarna påträffades bergartsavslag som behandlats på samma sätt som benen (De visar tecken på eldpåverkan och de har omsorgsfullt placerats i graven tillsammans med resterande material. Det här fenomenet (liksom att man ofta har påträffat urnegravfält i samband med undersökningen av vikingatida gravar) har noterats i samband med undersökningar av andra urnegravfält, bl.a. på Bornholm, men ingen har reflekterat mer över det före Tore Artelius och Mats Lindqvists genomgång i Döda minnen 2007. Vad som är intressant i Vittene är att stenavslag även påträffas i gravarna från yngre järnålder. Det kan ses som ett tecken på att man har stört de äldre gravarna och att de därför råkat komma med i de yngre. Men faktum är att de stenarna inte är hanterade på samma sätt som i de äldre gravarna och den yngsta av dessa är dessutom en skelettgrav som av gravskick och -riktning har tolkats som kristen. Därför är det rimligt att istället anta att man ansett det viktigt att inte bara relatera sina gravar till de äldre, utan också att härma deras innehåll. Som Artelius och Lindqvist skriver:

Att urnor står upp och ner eller ligger på sidan i urnegravarna är mycket vanligt förekommande. Lockstenar saknas ofta eller ligger bredvid urnan. Urnorna verkar ofta ha tömts på sitt innehåll. Nedgrävningarna som urnorna påträffats i uppvisar ofta spår av yngre störningar. Gravgroparna har profiler som visar att de grävts i mer än vid ett tillfälle. Har urnorna varit tomma på metallföremål, alltid saknat lockstenar, alltid stått upp och ned och endast innehållit lite brända ben. Eller har urnorna ibland tömts och sökts igenom? Även om det känns främmande för en del arkeologer att tänka i den riktningen, bör det ändå med all säkerhet ha förhållit sig på det senare viset i Vittene. Förhållandena som dokumenterades på gravplatsen ställer stora krav på arkeologen när det gäller att frångå den traditionella kulturhistoriska synen på den vanliga förhistoriska människan som passiv. (Döda minnen, Tore Artelius & Mats Lindqvist 2007, s123f) 

Till skillnad mot det rätt positiva perspektivet som Tore Artelius och Mats Lindqvist har på ingrepp i urnegravarna under yngre järnålder förstår jag perspektivet på ingreppen i Ladbyskeppet i Gåden om Danmarks første konge som inte negativt direkt, men inte lika positivt. Cecilie Nielsen kontaktar arkeologiprofessor Jan Bill vid Oslo universitet och Aoife Daly som är expert på dendrokronologi. De har gått igenom det fyndmaterial som plundrarna av de kända norska skeppsgravarna i Oseberg och Gokstad lämnat efter sig. Intressant nog kunde Daly konstatera att virket i ett par av spadarna man funnit i Oseberg respektive Gokstad var så likartade att de kommer från träd som måste ha vuxit i samma skog. De har även kunnat datera plundringen till mellan 953 och 975, vilket är ungefär samtidigt som man menar att Ladbygraven också blev plundrad och ungefär samtidigt som Harald Blåtand regerar. Det skulle därför kunna vara han. 

Jag ska erkänna att jag inte har detaljkunskaper om någon av de tre skeppsgravarna, men baserat på att dokumentärserien påstår att intrången i de tre skeppsgravarna varit brutala och respektlösa, vilket inte verkar vara fallet i Vittene. Det är en intressant tanke att det skulle vara Harald (som ju även var kung i Norge) och att han gör det för att makten nu ska börja med honom och inte med ladbykungen är en intressant tanke. Det är fullt möjligt att det kan finnas flera orsaker bakom intrång i äldre gravar än ett. Frågan är vad Harald gjorde med ladbykungen?

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra (28 juni 2022) tycker jag inte att Harald Blåtand verkar vilja utradera sin mor Thyra utan snarare "modernisera" Jellingmonumentet. Därför vet jag inte om han egentligen bara är en iscensättare av sig själv som Adam Bak från Kongernes Jelling menar. Snarare verkar det ha varit viktigt för honom även att iscensätta sina föräldrar och att han fick sin makt från dem även om han, som Jan Bill säger var kung på ett helt annat sätt än andra nordiska kungar dittills hade varit. Om vi tror att han ligger bakom plundringarna av alla tre skeppsgravarna, skulle det kunna vara en maktkamp som ligger bakom med ladbykungens ättlingar. Eller möjligen kanske det inte var vanligt att danska kungatiteln gick i arv från far till son och att han måste försvara sin rätt som son till Gorm genom att förstöra innehållet i ladbygraven? Att han är den första danska kung som regerar i Norge (som vi vet) också skulle således kunna vara orsak till att han plundrar även Oseberg och Gokstad. Den stora frågan är väl: Vad gjorde han med ladbykungen själv?

Bilden visar Ladbyskeppet och är tagen från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022) gillar jag verkligen DR:s dokumentärserie Gåden om Danmarks første konge. Där försöker den danska historikern Cecilie Nielsen reda ut varför den danska regentlängden börjar med Gorm den gamle liksom att hon försöker ta reda på om det inte finns danska kungar före honom. Första avsnittet Haralds spin handlade mest om Harald Blåtand, som var son till Gorm och som vi vet mycket mer om än honom. 

Harald hade givetvis även en mor som han omnämner på sin runsten i Jelling på Jylland. Även Gorm nämner henne på sin (den mindre av jellingstenarna) fast då givetvis som sin fru: Thyra Danebot. Det är hon som är ämnet för avsnittet två av Gåden om Danmarks første konge: På sporet av Thyra som i skrivande stund (25 juni 2022) kan ses från Sverige här.

Runstenar är enligt runologen och arkeologen Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn en personlig manifestation som ska bevisa att personen har rätt till makt och vem hen har makten från. Intressant nog verkar Thyra vara den som legitimerar både Gorm och Haralds makt och hon är den som är nämnd på flest runstenar i Danmark.

På Gorms sten omtalas Thyra som "Danmarks bot" vilket länge trotts betyda prydnad, men idag har forskarna övergett denna tolkning av bot/bod och tror numera att det ska tolkas som stöd eller hjälp, vilket gör Thyra betydligt mer aktiv och handlingskraftig och tillskriver henne makt i sin egen rätt, något som blir tydligt även på de andra runstenar som t.ex. Læborgstenen där Ravnunge-Tue säger att Thyra är hans drottning som på den tiden var en kvinnlig variant av, men även frun till drott, en beteckning som i fornnordisk tid betydde ungefär kung. (Intressant egentligen hur begreppet kung senare under en period förefaller att bli relativt könsneutralt t.ex. finns ju Kung Märta även om Märta Leijonhufvud aldrig var kunglig i formell bemärkelse och ännu mer att det i samband med drottning Kristinas kröning 1650 proklamerades att "Nu är Kristina krönt konung..." och efter överläggningar verkar man även vid Ulrika Eleonoras kröning 1719 ha följt samma mönster. Även om Kung byxlös är ett öknamn från Albrekt av Mecklenburg är ju drottning Margareta ändå de nordiska ländernas "fullmäktige fru och rätta husbonde", men känner att en djupare diskussion om historiska kvinnor med manliga titlar nog får bli föremål för ett annat inlägg.)

Historikern Kasper H Andersen vid Moesgaard museum påstår att kvinnorna är i princip frånvarande i skriftliga källor, vilket jag funderar lite på. Jag tycker att det norröna materialet innehåller massor av olika kvinnor, inte minst om Thyra. De berättar t.ex. att hon var dotter till en jutisk storman som hette Harald och Saxo Grammaticus omtalar henne också, men då som dotter till en engelsk kung. Härifrån Uppland där en överväldigande majoritet av världens kända runstenar finns ter det sig även rätt märkligt med tanke på hur vanliga kvinnorna är på dem och Thyra är, enligt Lisbeth Imer som sagt den person som finns omnämnd på flest runstenar.

På sätt och vis skulle man nog kunna säga att Estrid Sigfastsdotter är en svensk motsvarighet till Thyra. Hon har ingen, och ska heller inte ha någon, plats i den svenska regentlängden, men hon är anmoder till Jarlabankeätten som vi faktiskt kan veta en hel del om tack vare att de var så flitiga runstensresare i området som idag kallas Runriket kring Vallentunasjön norr om Stockholm (Jag rekommenderar en rundtur i området om ni har vägarna förbi stockholmsområdet med bil. Hemsida finns här.). Genom runstenarna kan vi följa Estrids släkt från henne själv till hennes barnbarns barn. Hennes första make Östen försökte resa till Jerusalem, men dog i Grekland varpå Estrid reste runstenen U136 vid Broby bro efter honom. Tre av deras söner reste runstenen intill (U135) där de även bl.a. skriver att de gjorde en hög efter honom som inte är synlig idag, men som finns på kartor över området från 1700-talet. Den detaljen tycker jag är intressant sett till historien om att Harald Blåtand sägs vara begravd i Roskilde domkyrka även om hans kropp inte finns där. 

Östen var inte den enda i familjen som reste utomlands. I det sydtyska klostret Reichenaus gästbok finns Estrid omnämnd tillsammans med två av sina söner Östen och Sven. I samband med en arkeologisk undersökning 1995 påträffades skelettgravar som utifrån gravskicket tolkats som kristna invid runstenarna och den försvunna högen. En av dem var en äldre kvinna som bl.a. fått med sig ett mynt från Basel i Schweiz, inte långt från det tyska klostret. Ihop med runstenarna och högen, är myntet ett argument för att kvinnan är Estrid och det är den gängse tolkningen även om vi givetvis inte kan vara 100% säkra. Kvinnans kranium har använts av Oscar Nilsson för rekonstruktioner av dels en yngre version som Stockholms läns museum har och dels en äldre som just varit utlånad till Vikingaliv, men som normalt finns på Täby bibliotek. 

Estrid, Runriket och Jarlabankeätten förtjänar ett eget inlägg framöver, men de bevisar att man inte ska underskatta informationen man kan få ut ur runstenar. Även sagamaterialet nämner för övrigt Thyra och flera andra kvinnor. De är lite tveksamma för sin sanningshalt, men vi har ju nog med andra bevis för att säga att Thyra har funnits även om inget arkeologiskt material helt säkert kan kopplas till henne. 

Dokumentären påstår att kvinnan tas ifrån sina rättigheter under medeltiden och att kristendomen tar ifrån dem rätten att tala i det offentliga. Jag tycker dock senare tiders forskning pekar på att ett sådant skifte kom senare. I Norden har vi t.ex. Ingeborg Håkonsdotter, heliga Birgitta, drottning Margareta samt Filippa och inte minst drottning Dorotea av Brandenburg som är en av (om inte den) främsta orsaken till konflikterna under Sturetiden i Sverige. Danska historikern Grethe Jacobsen kom också ut med boken Magtens kvinder før enevælden tidigare i år. I den berättar hon bl.a. om kvinnliga länsherrar i Danmark i förmodern tid. Kanske det ska tolkas som en tradition som går tillbaka till Thyra som alltså blev beskriven som en kvinnlig drott?

En 360m lång skeppssättning har påträffats i Jelling. Denna omringar Nordhögen och man gissar på att Gorms runsten kan ha varit placerad i dess stäv. Det är inte helt omöjligt att denna är gjord till Thyras ära även om det är svårt att säga säkert. Särskilt som Harald Blåtand omformar hela Jelling med en storhög i skeppet och en palissad av ekträ. Allt byggt med samma geometriska precission som i ringborgarna, vilket Adam Bak från Kongernes Jelling menar är ett tecken på inflytande från det kristna Kontinentaleuropa. 

Cecilie Nielsen talar om att Harald Blåtand offrar sin mors plats i historien, men jag skulle nog mer vilja säga att han "moderniserar" den. Det är ju inte så att han helt utrotar moderns minne. Hans runsten omnämner ju henne. Däremot verkar det som att han försöker omstöpa Jelling som symboliskt monument genom att ta in en ny kristenbyggtradition som han anpassar efter lokala förhållanden. Det är lite likt den hög (A1) som undersöktes arkeologiskt på gravfältet Norrsunda 59 i Valsta i Uppland. Jag själv skrev om den och gravfältet i min masteruppsats, men mer officiellt har projektledaren för undersökningen Gunnar Andersson skrivit om den i bl.a. rapporten Valsta gravfält. Arlandabanan: arkeologisk undersökning: Uppland, Norrsunda socken RAÄ 59, Dnr 3196/92 och i Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Högen anlades ovanpå sex gravar som från äldre järnålder. Ett arabiskt mynt i västra delen av dess kärnröse ger en datering till 773/774 e.Kr för anläggandet. Kring år 1100 öppnar man högen och placerar stenkistor i en korsform mitt i högen. Det verkar med andra ord som att man vill ta med sig det gamla in i det nya, något som faktiskt verkar ha varit meningen även med högens ursprungliga anläggning också då man byggt den ovanpå ännu äldre gravar. Man verkar helt enkelt ha velat ta med sig det gamla in i det nya. Kan det vara så Harald Blåtands ombyggande av Jelling också ska tolkas? 

Bild1 visar de båda Jellingstenarna och är tagen från Wikipedia.

Bild 2 och 3 är rekonstruktionerna av Estrid Sigfastdotter

Bild 4 visar högarna och kyrkan i Jelling och är tagen från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin

Harald Blåtand och hans fränder,

står på tå och borstar tänder.

Harald Blåtand tänker så:

Om man inte blev så blå,

skulle blåbär vara godare ändå

~ Lennart Hellsing

I november 2021 visade DR (Danmarks radio) dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge. Den går i skrivande stund (25 juni 2022) att se från Sverige här. I den undersöker den danska historikern Cecilie Nielsen början på den danska regentlängden. På t.ex. danska kungahusets hemsida kan man läsa att den första danska kungen var Gorm den gamle, men stämmer det?

Som arkeolog har jag haft ett intresse för järnåldern, vikingatiden och den tidiga medeltiden. 2015 skrev jag min masteruppsats i arkeologi om gravskickets förändring under kristnandet av Sverige baserat på två gravfält i Uppland (Den finns att läsa här om någon är intresserad av det.). Därför tycker jag ämnet för dokumentärserien är intressant, men det är inte bara därför jag gillar serien. Även Cecilie Nielsens sätt att förmedla och upplägget av serien är uppfriskande. 

Hon förmedlar vad forskningen på senare år har visat, men istället för att komma med en helt ny version av historien, utgår hon ifrån den som redan finns och försöker gå till botten med varför den är som den är. Hela serien inleds med frågan: Varför börjar den danska regentlängden som den gör? En undran som sedan upprepas i inledningen av varje avsnitt, vilket förankrar syftet med serien och fungerar som en röd tråd genom och mellan avsnitten. Hennes resa mot kunskap och själva forskningsprocessen blir ett mål i sig med förmedlingen och hon tar flera danska historiker, arkeologer och övrigt musei- och kulturarvsfolk till hjälp som hon hela tiden kommer med frågor till och som får berätta om vad de vet. Nielsen kommer också ofta med frågor till både sig själv/tittarna om det hon just lärt sig, vilket fördjupar inblicken i hennes egen tankeprocess. Jag förstår givetvis att serien är väldigt upplagd i förväg och det är tydligt att hon vet var hon ska leta, men kunskapsresan framstår ändå som relativt naturlig och hennes nyfikenhet och entusiasm framstår som äkta och smittar av sig. Att hon låter publiken följa med i forskningsprocessen gör också att hon aldrig talar ner till dem utan upptäcker historien och de historiska personerna tillsammans med tittarna.

När jag läste arkeologi, hade jag en lärare som sa att det bästa sättet att börja forska om ett ämne är att utgå ifrån det man redan känner till och sakta gå mot det man inte känner till. Det verkar som att det är någorlunda så Cecilie Nielsen också valt att gå tillväga. Åtminstone börjar hon att undersöka Gorm den gamle och hans son Harald Blåtand i första avsnittet Haralds spin. 

Det finns inte så mycket information om Gorm, men desto mer om Harald. Därför blir Cecilie Nielsens första stopp Roskilde domkyrka som är gravkyrka åt danska kungligheter och där sägnen också menar att Harald Blåtand är begravd (Ni kan se en bild på graven här ovan). 

Adam av Bremen var en tysk kyrkoman som på 1000-talet skrev krönikan Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum (Historia om Hamburgs stifts biskopar) och är i Sverige nog mest känd för berättelsen om hednatemplet i Gamla Uppsala, men han berättar också om Harald Blåtand. Kanske inte egentligen jättekonstigt om man antar att det är sant att en av Adams uppgiftlämnare är Haralds barnbarns barn Svend Estridsen. I Gåden om Danmarks første konge skildras historien genom en animation och jag vill ge en stor eloge till serien för att inte skildra våldet vare sig överdramatiskt eller sensationalistiskt. 

Vi får veta att Haralds son Svend Tveskägg gjorde uppror mot sin far. Harald flydde till sina allierade i södra östersjöområdet där han blev upphunnen av Svends män och blev dödad. Därefter ska "hären" enligt Adam av Bremen ha tagit med sig Harald hem för att begrava honom i Roskilde. Arkeologiska undersökningar av hans grav har emellertid visat att den är tom och att han troligen aldrig legat där. Man kan ju undra varför Adam skriver så, men Cecilie Nielsen lämnar inte något riktigt svar på det, men det är ju inte heller syftet med dokumentären. Däremot har hon insett att hon inte bara kan hitta kunskap i skriftliga källor: "Som historiker er jeg nødt til att undersøge det her på en anden måde. Jeg er nødt til att alliere mig med mine noget mere jordnære fagfæller arkæologerne."

Historie og arkæologi arbejder meget sammen. Vi kan ikke komme nogen vegne udan hinanden.

~ Adam Bak

Utöver monumenten i Jelling på Jylland (som Nielsen återkommer mer till i avsnitt två), är Harald Blåtand arkeologiskt mest känd för de stora ringborgar som han byggde mellan slutet av 970- och det tidiga 980-talet: två på Jylland, två på Själland och en på Fyn. En av seriens brister är enligt mig att man inte tagit med det s.k. Östdanmark som idag i huvudsak är svenskt med bl.a. Skåne. Det finns nämligen åtminstone en känd borg i skånska orten Trelleborg och eftersom de landskapen länge var danska, hade det varit kul att få veta hur mycket makt danska kungar hade där redan då.

Ringborgarna finns inte omnämnda i skriftliga källor, men är noggrant byggda med en väldigt strikt geometrisk och symmetrisk konstruktion med en korsväg i mitten som delar in borgen i fyra lika stora delar där fyra hus är placerade i en fyrkant på centimetern likadant i relation till varandra. Efter Harald blåtand är nästa danska kung att manifestera sin makt genom byggnadsverk Christian 4 vars gravplats i Roskilde domkyrka Cecilie Nielsen besökte tidigare i avsnittet.

Trelleborg är även namnet på en ringborg utanför orten Slagelse på Själland som Cecilie Nielsen besöker. Det är den bäst befästa av ringborgarna och har två vallar. Där finns tecken på strid. T.ex. har flera pilar hittats i vallen och två av portarna verkar ha blivit nerbrända. I förborgen har även tre massgravar påträffats. Den största innehåller tio unga män på mellan 20 och 35 år. Det är oklart vad de dött av, men en individ har fått benet avhugget vid knät. Även om det finns danskar, kommer mer än 50% av de döda från Norge och slaviska områden där skriftliga källor berättar att Harald Blåtand hade allierade. Arkeologen Christine Frank Larsen som är museichef på Vikingeborgen Trelleborg tror också att de icke-danska männen kan vara legosoldater. 

Dateringarna av borgarna ihop med uppgiften om att Svend Tveskäggs uppror mot Harald sker under 980-talet gör att jag funderar på om inte spåren av våldsamheter i Trelleborg kan vara spår av upproret. De många borgarna kan trots allt ses som en reaktion på oroligheter och de behöver inte nödvändigtvis komma utifrån. Jag tycker egentligen att det är barnsligt att prata om "historiska segrare" för som svenska historikern Maria Sjöberg säger i Introduktionen till En samtidig världshistoria har historien inget slutmål, men Svend tar ju makten från sin far och kan det kanske vara en orsak till varför ringborgarna inte nämns i skriftliga källor?

Byggandet av ett flertal borgar inom ett begränsat område under en viss tid får mig som svensk arkeolog lätt att tänka på fornborgarna på Öland. Dessa är äldre än de danska ringborgarna, men särskilt efter undersökningarna av Sandby borg där man påvisat att en massaker på borgens invånare inträffade. Jag har inte hållit mig uppdaterad om undersökningarna där på sistone, men vet att man åtminstone under en period diskuterade att de som haft ihjäl alla människor måste ha blivit insläppta då det inte finns några tecken på attack mot eller belägring av den på samma sätt som i Trelleborg. Om man vill tala om kopplingar till Danmark finns det även sådana bland de öländska borgarna. T.ex. är Gråborg väldigt intressant med det intilliggande Sankt Knuts kapell, vigt åt den danske helgonkungen Knut, som dateras till 1100-talet. En sägen berättar också att danske kungen Valdemar den stores fru Sofia av Minsk ska ha vuxit upp där. (Sofia och Valdemar är för övrigt släkt med Svante Sture, vilket jag skrev om i inlägget Svante [10 juni 2022].)

Haralds fru Tove Mistivojsdotter nämns inte mer än att hon är dotter till obotriternas furste och reser en runsten. Obotriterna var en slavisk grupp som ingick i samlingsbenämningen vender och som levde i södra östersjöområdet. Dokumentären är lite oklar på den punkten, men jag tror att det kan vara till dem Harald flydde från Svend.

Vi arbejder ikke langsomt. Ting tager tid, när det skal gøres grundigt

~ Leif Plith Lauritsen

Haralds ringborgar är inte de äldsta kända borgarna i Danmark. Arkeologen Leif Plith Lauritsen från Museum Lolland-Falster visar Cecilie Nielsen en jättestor borg som hittades på den danska ön Falster för cirka 10-20 år sedan. Den är 50% större än den största av Harald Blåtands ringborgar och är därför den största kända borgen i Sydskandinavien. Den finns omnämnd i en skriftlig källa om en vendisk attack mot danska staden Århus 1158 där venderna brände staden, men inte lyckades inta borgen på hemvägen. Den är mycket mer utdragen i sin form än ringborgarna (Jag har inte varit där, men på TV-bilderna ser det ut som att den följer topografin i området.) och dateringar säger att den har en brukningstid mellan ca 770 och 1200. vilket visar att det fanns kungar före Harald. Frågan är vilka de var. Nielsen återvänder till Jelling där hon avslutar avsnittet med att konstatera att både Gorm och Harald nämner samma kvinna på sina runstenar där och som kommer vara ämnet för avsnitt två: Thyra danebot.

Bilden visar Harald Blåtands grav i Roskilde domkyrka och var tagen av mig själv under ett besök där i juni 2022.