Margareta av Antiokia

Fruntimmersveckan finns belagt som namn på den vecka i juli då sex av dagarna har kvinnliga namnsdagar från 1870. Dess ursprung finns dock i medeltiden då fyra kvinnliga helgon firades mellan 20 och 24 juli: Margareta av Antiokia (20 juli), Praxedis (21 juli), Maria Magdalena (22 juli) och Kristina av Bolsena (24 juli). 1698 tillkom Abrahams hustru Sara 19 juli och 1755 ersattes Praxedis av Johanna. 1827 togs helgonet Apollonaris av Ravenna bort 23 juli till förmån för kronprinsparet Oscar (II) och Josefinas barn prins Gustaf som föddes samma år. Han skulle ha hetat Emma om han blivit en flicka.

Först ut i "originalet" av fruntimmersveckan är, som sagt, Margareta. Det är ett grekiskt eller latinskt namn med ursprung i ett persiskt ord som betyder pärla och är känt i Sverige sedan 1000-talet när Inge d.ä. och drottning Helena döpte en av sina döttrar till Margareta Fredkulla. Därefter har det burits av flera kungligheter som drottning Margareta, kronprinsessan Margareta, Karl IX:s dotter Margareta Elisabet och inte minst drottning Margareta Leijonhufvud. Det är även namnet på t.ex. Gustav Vasas syster Margareta Vasa och Svante Sture och Märta Leijonhufvuds dotter Margareta Sture samt på änkan som tog slutförde bygget av Vasaskeppet Margareta Nilsdotter. Utöver dessa prominenta personer, råkar det även vara ett av mina andranamn då jag är uppkallad efter min mormor Alida Margareta. Men vem var då helgonet Margareta som är den som ursprungligen firades 20 juli i den västliga kristendomen (17 juli i den östliga där hon kallas Marina)?

Mycket om henne är oklart, men hon är helgon för Malta och de maltesiska städerna Sannat och Cospicua, gravida, döende, njursjukdom, bönder och oskyldigt anklagade. Hon ska ha kommit från staden Antiokia i Psidien i Mindre Asien och varit dotter till en hednisk präst vid namn Aedesius. 

Margaretas mor ska ha dött strax efter förlossningen och hon ska ha ammats av en kristen kvinna. När Margareta sedan följde sin ammas exempel, slängde fadern ut henne och hon adopterades av amman. Därefter ska hon ha levt som herde på landsbygden

Den romerske prefekten Olybrius ska ha förälskat sig i henne, men när hon avvisade honom, drog han henne inför rätta, torterade henne och slängde henne i fängelse. Där blev hon uppäten av Djävulen i drakskepnad, men hennes kors var för svårsmält så han spottade ut henne igen. Därefter halshöggs hon ca 304 e.Kr. 

Helgonkulten kring Margareta spreds i Europa med korstågen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna, en av de fyra Virgines capitales och en av de helgon vars röster Jeanne d'Arc säger sig ha hört.

Margareta-motiv (ofta med drake) är vanligt förekommande i konsten både
under medeltiden och renässansen och jag undrar om det inte är i
hennes egenskap som drakdräpare. Lite som en kvinnlig Sankt Göran
som också var ett populärt motiv under samma tid.

Saint George är ju Englands skyddshelgon och även Margareta
verkar ha varit populär där. Juliana Dresvina har skrivit boken A Maid with a Dragon. The Cult of St Margaret
of Antioch in Medieval England. (Jag vill läsa den, men den kostar lite väl mycket.)

Även inom heraldiken återfinns Margareta t.ex. på kommunvapnet för Vehmaa/Vemos
kommun i Finland (Se bild 2.) och på stadsvapnet för staden Rötz i Bayern
i Tyskland (Se bild 3.). Varför de valt henne har jag inte lyckats få reda på.

Bild 1: Sankta Margareta som herde av Francisco de Zurbarán (1631). Lånad från Wikipedia.

Bild 2: Finska kommunen Vehmaa/Vemos kommunvapen. Lånad från Wikipedia.

Bild 3: Tyska staden Rötz stadsvapen. Lånad från Wikipedia.

Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Vasaskeppets förlisning

I ett par inlägg nu, har jag pratat om Historiska medias serier Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia. De flesta av dessa är skrivna av Dick Harrison och jag tyckte att den första omgången böcker som t.ex. böckerna om Digerdöden och Brittiska imperiet var helt okej sammanfattningar av respektive ämne. Därefter började en större mängd böcker att publiceras i ett chockerande hektiskt tempo. 

Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020) publicerade Harrison 15 böcker på 12 månader mellan januari 2019 och 2020, vilket har påverkat kvaliteten, vilket var tydligt i boken Stockholms blodbad som tillhörde en senaste utgivningsomgång. Harrison verkar ha upptäckt att det blir för mycket och har därför lämnat över författandet av vissa böcker till skribenten Tomas Blom. Han har bland annat skrivit boken Vasaskeppets förlisning som jag nu tänkte prata om.

Överlag tycker jag att boken är okej. Tomas Blom verkar ha läst på även om jag reagerar på kommentarer som "Förlusten av Vasa innebar ett svårt avbräck för kungens planer att utvidga och vidmakthålla Sveriges maktposition i länderna kring Östersjön." Vasaskeppets förlisning var en prestigeförlust, men det framstår inte som att det direkt ledde till att Gustav II Adolfs ställning minskade vare sig i Sverige eller utomlands. I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag att sätta ord på de problem jag tycker finns med att göra historia överdramatisk och den meningen är ett typexempel på viljan att prioritera dramatiken framför att berätta hur det var. Jag har märkt att förvånansvärt få som skriver populärhistoria intresserar sig för de faktiska konsekvenserna av handlingarna. Oftast vill man få det till att just den händelsen fick enorma konsekvenser för samhället och de inblandade personerna och jag hoppas att en lärdom av den viruskris vi nu är inne i kan få folk att inse att det mesta faktiskt blir som vanligt efteråt. Hur mycket jag än älskar Vasamuseet och Vasaskeppet, måste jag också erkänna att dess förlisning är en ganska bagatellartad del av den svenska historien. Däremot har hon haft en enorm roll i utvecklingen av den svenska (och även delvis internationella) marinarkeologin och bidragit med mycket kunskap som livet ombord på ett krigsskepp under 1600-talet.

Som så många andra och liksom han gjorde i sin bok om Dackefejden. Det stora upproret som också är en del av Sveriges dramatiska historia-serien, känner Tomas Blom sig tvungen att förminska Gustav Vasas insatser med att sätta namnet på Befrielsekriget inom citationstecken. Min uppfattning i namngivningsfrågan på det kriget är att man kan diskutera hur viktig Gustavs person var i händelseutvecklingen. Att Småland lyckas befria sig själva från Kristian II:s män i landskapet vittnar om att det nog hade blivit uppror även utan honom. Baserat på Kristians härjningar i landet tycker jag dock det är rimligt att tro att svenskarna kände det som en stor befrielse att bli av med honom. Tvärtemot vad jag sa om "dramatisk historia" ovan, så har jag märkt en tendens till att snarast förminska konsekvenserna av Kristian II:s (och för den delen även Erik XIV:s) agerande inte bara hos Blom.

Som jag skrev i inlägget Svante Sture, Lübeck och den danska grevefejden (1 maj 2020), brukar Gustav Vasas inblandning i den danska grevefejden oftast inte bli mer än en mening i svenska historieböcker, men Tomas Blom utvecklar lite mer om händelserna. Bl.a. att Gustavs nyuppbyggda flotta kom till användning i slaget vid Bornholm 1535 som anses vara första rena artilleriduellen i Östersjön. Blom går också närmare in på Erik XIV och Nordiska sjuårskriget och nämner  bl.a. krigsskeppet Mars som hittades av dykare för några år sedan.



Jag gillar att Tomas Blom går in lite på uppbyggnaden av den svenska flottan under 1500-talet också, han pratar om människorna som påträffades ombord och omkring skeppet vid bärgningen och liksom i Dackefejden. Det stora upproret är han bra på att förklara ämnestermer som många andra glömmer bort inte är självklart begripliga för alla. Hans genomgång av Vasas stormaktstida såväl som moderna historia med Anders Franzéns upptäckt av henne på 1950-talet är överlag bra sammanfattningar och han ger Margareta Nilsdotter (som övertog bygget av Vasa när hennes make Henrik Hybertsson dog) utrymme. Jag gillar även de små fiktiva "mellanakterna" fungerar bra ihop med resten. Överlag är jag därför positiv, ungefär som till Dick Harrisons böcker Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i Världens dramatiska historia-serien. Däremot tycker jag att det är lite fel plats för att göra paralleller till samtidspolitiken. Även om Nya Karolinska nog kan säga inte blev som någon hade tänkt sig, tycker jag inte att en populärhistorisk bok om Vasaskeppet är rätt plats att vädra sina åsikter i den frågan. Jag vet inte hur mycket kontakt han har haft med dem, men jag saknar också Vasamuseet i Bloms referenslista i slutet av boken.

Böcker i Sveriges dramatiska historia

publicerade fram till januari 2020

Experterna berättar - Kvinnorna (Vasamuseet)

Rekonstruktion av "Beatas" ansikte

I tisdags (4/12 2018) var jag återigen på Vasamuseet då de hade en specialvisning av sin utställning om kvinnorna kring Vasa. Guiden Emelie var påläst, lättsam och väldigt bra och jag lärde mig massor av saker jag inte kände till sedan innan. Kvinnoutställningen kommer att finnas kvar även nästa år för att man sedan ska föra ut kunskapen från den till det övriga museet. Detta anser jag vara jättebra då kvinnor ska vara en naturlig del av historien och inte ett särintresse.



Vasaskeppet är prytt av flera olika sorters kvinnofigurer bl.a. sjöjungfrur och av elva små figurer under en avbildning av Gustav II Adolf på skeppets akter som ska representera svenska folket, är sex kvinnor. Det finns även figurer som är kvinnor på ena sidan och män på den andra samt en unik knekt som har tolkats som en avbildning av Johan III:s dotter Anna Vasa.

Knekt med kvinnohuvud som kan vara

Anna Vasa

Under prideveckan i augusti i år (2018) höll Vasamuseets chef Lisa Månsson en kortare specialvisning som bara hölls i själva kvinnoutställningen medan denna visning vandrade runt i museet lite mer. Jag skrev ett inlägg om den förra visningen i inlägget Vasamuseet: specialvisning 2/8 i år. Då liksom nu berättades det om Brita Bååt på Ängsö slott som sålde ek till skeppsbygget och de två kvinnliga skeletten "Beata" och "Ylva" som påträffades i samband med bärgningen.



Den fjärde kvinnan i utställningen är skeppsgårdsföreståndarinnan Margareta Nilsdotter som övertog arbetet med skeppet när hennes make dog. Denna gång utvecklades hennes historia ännu mer och vi fick bl.a. se de dockor som funnits på museet i alla år med Margareta som pratar med Gustav II Adolf. Det blev också mer om de senaste forskningsrönen kring skeletten (även utöver Beata och Ylva) som inneburit en hel del pusslande för forskarna, men som jag lämnar därhän så länge då jag inte vet om det är helt och hållet publicerat än.

En av de 6 kvinnliga figurerna som anses

representera svenska folket.

Det fanns flera olika sorters kvinnor på 1600-talsskeppen bl.a.
besättningens familjer och olika sorter av besökande kvinnor. Senare kom
det att anses vara otur att ta med kvinnor ombord, men det gällde ännu
inte på 1600-talet. Det fanns även kvinnor som klädde ut sig till
män och tog anställning som båtsmän på skeppen. För att avslöja dem, fanns det två saker man kunde göra. Det första var att man kunde slänga ut torkade ärtor framför dem och om de halkade, så var de kvinnor. Det andra testet man kunde göra var att hålla en spinnslända framför dem. Om de visade intresse, var de kvinnor.



Jag kunde inte låta bli att le då det var ett av de mest uppenbara exemplen på behovet av genusperspektiv för att få förståelse för en kultur jag hört. För oss ter sig dessa test som helt befängda och för att avslöja "biologiskt" kön på en individ fungerar de uppenbarligen inte alls. Däremot säger det väldigt mycket om vilka förväntningar man hade på kvinnor i sociala sammanhang. Det är exakt det genus bör handla om enligt mig.

Vasamuseet: Specialvisning

Ansiktsrekonstruktion av skelettet "Beata"

som hittades ombord på Vasaskeppet

Jag gillar Vasamuseet, vilket väl blivit ganska tydligt här på bloggen redan. Det är ett av mina favoritmuseum (och lite av en drömarbetsplats för mig personligen, men det är en annan historia...) och jag återkommer mer än gärna dit. Nu under Europride-veckan i Stockholm, hade de en specialvisning om deras senaste utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet som öppnade förra året. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att återigen hälsa på och blev inte besviken.



Visningen av museichefen Lisa Månsson och var upplagd för att först berätta om skeppet för att sedan gå in närmare på kvinnor under 1600-talet i allmänhet och sedan om de fyra kvinnorna som tas upp specifikt i utställningen:

• Margareta Nilsdotter som var gift med Henrik Hybertsson som fick uppdraget att bygga Vasa och som tog över verksamheten när maken dog.


• "Beata" är namnet som forskarna i nutid givit ett av de två kvinnliga skeletten som hittades ombord på skeppet och som ni kan se ansiktsrekonstruktionen av här till vänster.


• "Ylva" som är namnet på ett andra kvinnliga skelettet som hittades i anslutning till skeppet.


• Brita Bååt som var en av fyra änkor som sålde timmer till skeppsbygget.

Knekt med kvinnohuvud från Vasa.

Det sista momentet i visningen var föremål som kunde relateras till eller föreställde kvinnor ombord på skeppet. Bl.a. denna knekt som är helt unik i sitt slag. Normalt sett föreställer de romerska eller turkiska soldater, men den ni ser på bilden till höger har ett kvinnoansikte. Den har också haft en prominent placering på skeppet, varför man kan gissa att den ansågs viktig.



Anletsdragen liknar Gustav II Adolfs kusin Anna Vasa som dog under tiden som Vasa byggdes (1625) och som fick något av martyrstatus i Sverige. Hon övergav nämligen den katolicism hon uppfostrats inom för den lutherska tron. Därför passade hon säkert väl in i sin kusins propaganda, men hon stod egentligen sin bror Sigismund väldigt nära och behövde nog inte "räddas" undan honom. Däremot verkar både hon och brodern ha haft väldig hemlängtan i Polen-Litauen.

Samiska detaljer från en väska som hittades

ombord på Vasa.

Jag uppskattade visningen och tyckte att det var trevligt att museet valde att göra en visning speciellt om kvinnorna. Jag gillade också att Lisa Månsson förklarade att orsaken till att de valt att göra en särskild utställning om kvinnorna var att de kände ett behov av att bryta sig loss från nedärvda historieberättelser från 1800-talet. De har inte ändrat källmaterialen som finns tillgängliga utan bara gått tillbaka till dessa istället för att lita på berättelserna om källorna.



För mig är historia mer kopplat till berättelser vi förmedlar vidare över generationerna och vi har ofta en tendens att fastna i 1800-talet och tolka all annan historia utifrån det perspektivet. Detta gäller givetvis för betydligt mer än bara historieämnet och är anledningen till att genus som perspektiv enligt mig behövs. Visst ska det vara naturligt att ta med kvinnor, barn, flera typer av män och det man idag rätt slentrianmässigt kallar minoritetsgrupper och man bör inte skilja dem från annan historia. Problemet är att vi inte ser det som naturligt att ta med dessa grupper i historieskrivningen än idag, vilket det faktum att bara 13% av namngivna personer i skolböcker i historieämnet är kvinnor visar. Därför kan det vara bra att specifikt fokusera på andra grupper för att göra dem synliga och naturliga att ta med i "vanliga" historieberättelser i framtiden.