Döda personers sällskap: "Ylva"

I inlägget Döda personers sällskap: "Beata" (28 oktober 2021) berättade jag om det ena av de två kvinnliga skeletten som påträffades i samband med bärgningen av Vasaskeppet och som av forskarna gavs namnet Beata. Detta eftersom Vasamuseet hade ett föredrag om hennes kläder under Maria Eleonora-dagen i oktober (2021)  som jag skrev om i inlägget Anna Silwerulv - En kjol bland många byxor (5 november 2021). Samma kväll hölls även föredraget Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet av Caroline Edman om den andra kvinnan som påträffades i bottendyn utanför Vasaskeppet i samband med bärgningen och som givits namnet Ylva. Det är hög tid att även hon får en presentation här på bloggen.

Uppgifterna i detta inlägg hämtar jag delvis från Vasamuseets utställningar Ansikte mot ansikte och Kvinnorna. Alltid närvarande, sällan sedda, men liksom med inlägget om Beata, kommer de flesta uppgifterna från osteologen Ebba Durings bok De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Boken är från 1994, vilket gör den ganska gammal och utvecklingen har säkert gått framåt sedan dess, men det är den information som i skrivande stund (28 december 2021) finns tillgänglig.

Ylva påträffades som sagt bland spillrorna av låringsgallerierna (som ni ser på bilden till vänster) i bottendyn utanför Vasas akter varför man kan undra om det var där hon dog. Hon ställdes tidigt ut på museet, men då kallad skeppsgossen och Ebba During menar att det är svårt att helt säkert könsbedöma henne. Det lilla, gracila kraniet och höftpartiet är däremot mer kvinnliga än manliga, vilket varit avgörande för tolkningen som kvinna. Utifrån skelettets utseende och tänder har During uppskattat Ylvas ålder till 16-17 år. 

Skallen saknar stora delar av ansiktsskelettet, bl.a. överkäken. Underkäken har emellertid en full uppsättning tänder så när som på visdomständerna, vilka, baserat på åldersbedömningen, nog inte färdigutvecklats än. Hon hade inga kariesangrepp, men mycket tandsten och liksom Beata har hon de fåror, ränder och gropar i tänderna som är så karaktäristiska för s.k. emaljhypoplasier. Detta visar att tänderna störts i sin utveckling, t.ex. genom undernäring i barndomen.

Av Ebba Durings osteologiska analys att döma, är Ylva, sett till sin skelettförändringar, rätt lik Beata även utöver emaljhypoplasierna och jag kan se varför såväl During som Vasamuseet spekulerar kring om de varit släkt. Huruvida så är fallet, borde kunna avgöras genom DNA-analyser idag, varför jag lämnar det därhän tills vidare. 

Det mänskliga kraniet består från början av flera olika delar som växer ihop med varandra i takt med att vi själva växer. Områdena där de olika benen mötts och vuxit ihop får en rand som ser ut som att någon sytt ihop de olika benen, varför de kallas skallsömmar.  Ihop med skelettet som givits namnet Ture, har de kvar den s.k. sömmen i pannbenet som normalt växer ihop och försvinner i barndomen, vilket kallas sutura metopica persistens. 

Båda kvinnorna har även bathocephali, ett särdrag som innebär att ett större antal små extraben (suturalben) har bildats i sömmen mellan hjässben och nackben, vilket gör nackbenet större och även skapar ett större rum för lillhjärnan än normalt. Utbuktningen av nackbenet är ännu tydligare på Ylva än på Beata. Ebba During hänvisar till Dr Don Brothwell vid Institutionen för arkeologi på universitetet i London som studerat fenomenet och konstaterar att det är relativt vanligt i England under senmedeltiden, men att det inte finns något konstaterat fall av bathocephali i det engelska skelettmaterialet från tidig medeltid. Suturalben ses oftast som ärftliga, men kan även bero på fel ämnesomsättning i mesodermet (fostrets mellersta cellskikt) där skelett, muskler och blodkärl uppstår samt på yttre miljöfaktorer och påfrestningar.

En annan skelettförändring som Ylva och Beata har gemensamt är att de har ryggkotor där brosk från diskarna pressats in i kotkropparna, s.k. Schmorl's noder. För Beatas del, menar Ebba During inte att det gjort henne krumryggad. Utöver kotkroppar med Schmorl's noder, har Ylva däremot kilformade kotkroppar, ett särdrag som hon delar med skelettet som döpts till Adam. Båda är kännetecken för Scheuermanns sjukdom/juvenil kyphos, vilket innebär en krumhet i bröstkotraden som i övrigt inte behöver leda till några besvär för individen som har det.

Ylva hade ungefär två år före sin död brutit väster överarmsben. Benet har läkt ihop bra, men gett det en lätt böjning. Hon hade ett lågt kopparvärde, vilket kan tyda på en viss undernäring och blodbrist, men zinkvärdet var normalt. Isotopanalyserna visade att hon  ätit en blandad kost av kött och fisk. 

När hon hittades, hade hon fortfarande sina skor kvar på fötterna samt att hon hade en liten nyckel och 31 öre i kopparmynt som ni kan se ovan. Vad hon gjorde ombord på Vasa kan man spekulera i, vilket Caroline Edman gjorde i det föredrag som jag nämnde ovan.

Döda personers sällskap: "Beata"

I samband med bärgningen av Vasaskeppet påträffades ett gäng skelett av personer som dött i samband med förlisningen. Dessa gavs namn efter det svenska fonetiska alfabetet/bokstaveringsalfabetet av osteologen Nils-Gustaf Gejvall som gjorde den första osteologiska analysen på skeletten från Vasa. Det finns emellertid två undantag och det är de två skelett som osteologer könsbedömt som kvinnor som istället för Bertil och Yngve, fått namnen Beata och Ylva. Vad de hette egentligen är det givetvis ingen som vet, men då namnen fäst sig och det är bättre än att säga kvinnoskelett 1 och 2 eller dylikt, finner jag ingen anledning att kalla dem något annat här på bloggen.

För två veckor sedan (13 oktober 2021) deltog jag i Vasamuseets Maria Eleonora-dags-evenemang. Evenemanget bestod av körsång från damkören Discordia från Uppsala och två föredrag  En kjol bland många byxor och Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet som jag kommer att skriva mer om i senare inlägg. Då föredragen handlade om Beata och Ylva, tänkte jag att det kunde vara ett tillfälle att återuppta min bloggserie Döda personers sällskap och skriva inlägg om dem. De flesta uppgifter har jag tagit från Ebba Durings bok om skeletten från Vasa: De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Den publicerades 1994 och det skulle inte förvåna om det hänt en hel del sedan dess, men det här är vad jag själv kan veta för tillfället. 

Beatas skelett hittades på övre batteridäck i ett större område som Anna Silwerulv beskrev som ganska omrört i sitt föredrag. Hon berättade också att Beatas kropp hittades på båda sidor av en kanon, vilket är uppgifter som inte finns hos Ebba During. Skallen och underkäken hade en mörkare brun ton än resten av skelettet och skallen var dessutom på vissa ställen färgad blå av vivianit. Detta beror på att det finns så mycket järn i olika former ombord på Vasa som har påverkat skelettet under dess 333 år på botten. Skeletten från Vasa begravdes på Galärvarvskyrkogården i Stockholm 1963, men man öppnade graven 1989 för att undersöka dem närmare. Dessvärre visade det sig att skeletten farit illa av fukten inuti graven och bl.a. Beatas skelett hade angripits av mögel. Trots detta har man kunnat säga en hel del om henne.

Osteologer bedömer ålder på skelett utifrån hur vissa ben ser ut och hur de vuxit. Utifrån Beatas lårben, bensuturer och tänder har hennes ålder bedömts vara 20-25 år. Biologiskt kön bedöms på liknande sätt utifrån utseende av vissa ben och i Beatas fall uppvisade såväl skallen som de bevarade höftpartifragmenten på tydligt kvinnliga drag. Däremot var underkäken rätt kraftig och inte så typiskt kvinnlig. Analyser av prover från hennes kvarlevor visar att hennes kopparvärden var långt under det normala, vilket kan leda till undernäring och diarréer. Intressant nog har männen från Vasa generellt ett bättre koppar och sinkvärde än de båda kvinnorna enligt Ebba During.

Alla fram- och hörntänder i överkäken hos Beata hade så kallad emaljhypoplasier. Det innebär att tänderna får fåror eller gropar tvärs över tandkronan orsakade av felaktig utveckling i samband med perioder av vitaminbrist, undernäring och/eller vissa sjukdomar i barndomen. Röntgen visade också att Beata dragit ut höger sexårstand i underkäken och att hon hade en emaljskada på andra framtanden, också i underkäken. Det senare verkar vara en mekanisk skada som resultat av arbete eller en vana. Då skadan är annorlunda jämfört med de man hittar hos vana kritpipsrökare, spekulerar Ebba During i om Beata kan ha varit sömmerska och van vid att hålla fast nål och tråd mellan tänderna. Motsvarande tand i underkäken finns inte bevarad, varför det inte går att avgöra om den också visade samma skada.

Fyra bröstkotor berättade att Beata led av Schmorl's noder, vilket innebär att kotornas diskar skadats och att brosk pressats ut i kotkroppen. Ebba During menar att det är troligt att detta är resultatet av en yttre skada eller störningar i ämnesomsättningen någon gång under Beatas tonår. Däremot finns inte belägg för kilformade kotkroppar som skulle kunna tyda på att hon hade krumrygg.

Beatas pannben visar att hon hade sutura metopica persistens, ett ärftligt drag som innebär att bensuturen som finns mellan de båda pannbenen inte sluter sig vid två års ålder som sker i normala vis. Detta är inte helt ovanligt. Ebba During säger att det finns hos ca 10% av befolkningen idag och verkar inte påverka annat än ens utseende. Skallen visade också att Beata hade bathrocephali, en onormal utbuktning av nackbenet. Detta är mindre vanligt, men finns även hos Vasaskeppets andra kvinna, Ylva.

Döda personers sällskap: Margareta Leijonhufvud

I min serie om Döda personers sällskap, tänkte jag denna gång ta mig en närmare titt på Gustav Vasas andra hustru, Margareta Leijonhufvud. Hon är begravd tillsammans med sin make och hans första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg som jag berättade om i första inlägget av serien.



Min utgångspunkt är liksom då boken Vasagraven i Uppsala domkyrka där resultaten från undersökningarna av graven och kvarlevorna i Uppsala domkyrka på 1940-talet presenteras. Liksom i fallet med Katarina, utfördes den osteologiska analysen av anatomiprofessorn Bo Eric Ingelmark.



Kistan Margareta låg i var av ek med plant lock och svagt uåtlutande sidor och klädd med svart sammet. Den var ganska dåligt bevarad och hade blivit förstärkt med en trälist vid en tidigare gravöppning. I kistan hittades också bitar av ett metallkors som konstaterades komma från Margaretas efterträdare och systerdotter Katarina Stenbocks kista som stod bredvid kopparlådan i vilken Gustavs, Margaretas och Katarina av Sachsen-Lauenburgs kistor var placerade. Liksom i fallet med Katarina av Sachsen-Lauenburgs kista, hade Margaretas varit dekorerad med de krönta metallbokstäverna M och R (för Margareta Regina). Kistan var antingen nygjord till hennes andra begravning eller hade blivit reparerad till dess då delar av en äldre kistbotten fanns kvar under drottningens kvarlevor där även rester av en halmbädd var synliga. Efter undersökningen lagades kistan och man bytte ut en del delar mot nya, även de tillverkade av ek.

Margaretas och Katarina av Sachsen-Lauenburgs

begravningskronor, Uppsala domkyrkomuseum

Margareta hade två begravningsdräkter i sammet som troligen från början varit svarta. Hennes skelett var klädd i den ena som troligen gavs till henne i samband med hennes ursprungliga begravning 1551. Den andra tillkom förmodligen när hon fick följa sin make till deras gemensamma vilorum i Uppsala domkyrka 1560. Hennes huvud hade vilat på en kudde med svart sammetsfodral. Tyglappar av guldbrokad i drottningens huvudända, visar att hättan i hennes begravningskrona, liksom hos hennes företrädare, var tillverkad av det.

Porträtt av Margareta Leijonhufvud

En smal guldkedja om Margaretas hals hade ett hängsmycke format som ett G, vilket troligen var en gåva från hennes make. G:t var gjort av guld med en rubin, en smaragd och små pärlor omkring samt en stor pärla nertill. Pärlorna var tyvärr i princip söndervittrade vid undersökningen av graven 1946. Till hennes ursprungliga begravning 1551 hade, enligt räkenskaperna, Urban Målare tillverkat en krona och två spiror i förgyllt vax. Av dessa fanns rester av kronan och den ena spiran kvar vid undersökningen. I samband med hennes andra begravning 1560, tillverkades nya begravningsregalier av förgyllt silver.



Margareta var ca 154 cm lång och hennes skelett vittnar om att hon var gracilt byggd. Käkarna var friska och bara två tänder hade dragits ur under hennes levnad, troligen till följd av kariesangrepp. Ytterligare fem av tänderna hade också angripits, men inte lika mycket. I övrigt fanns inga sjukliga förändringar på hennes skelett. Däremot beskrivs hennes kranium som "vackert".

Döda personers sällskap: Katarina av Sachsen-Lauenburg

Katarina av Sachsen-Lauenburg vilar tillsammans med sin

make Gustav Vasa och hans andra hustru Margareta

Leijonhufvud i Uppsala domkyrka

Under 1945 och 1946 undersöktes gravplatsen för Gustav Vasa, Johan III och deras drottningar (förutom Katarina Jagellonica som har ett särskilt gravkor) grav och kvarlevor i Uppsala domkyrka. Denna undersökning resulterade i boken Vasagraven i Uppsala domkyrka 1956, där resultaten från undersökningen presenterades. 

Boken är stor och omfattande och det finns även en bok om undersökningen av Erik XIV:s grav i Västerås domkyrka 1958. Jag tänker därför att det kan vara på sin plats att starta en liten inläggsserie om resultaten från dessa och andra relaterade gravundersökningar. Jag har valt att kalla den Döda personers sällskap och först ut är Gustav Vasas första hustru, drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg.



Jag har inte pratat särskilt mycket om henne innan och hon ska få ett mer utförligt presentationsinlägg en dag. Det som kan sägas om hennes person här var att hon föddes 24 september 1513 i Ratzeburg i nuvarande Schleswig-Holstein i dagens Tyskland. På sin 18-årsdag giftes hon bort med Gustav Vasa och blev Sveriges drottning.

Detalj på boken Vasagraven i

Uppsala domkyrka

13 december 1533 födde hon sonen och "kronprinsen" Erik, men dessvärre dog hon dagen innan sin 22-årsdag 23 september 1535. Hon bisattes 1 oktober 1535 i Storkyrkan i Stockholm och flyttades tillsammans med sin efterträdare Margareta Leijonhufvud till Uppsala domkyrka i samband med makens begravning 21 december 1560.

Anatomiprofessor Bo Eric Ingelmark (som för övrigt var född exakt 400 år efter Katarina; 24 september 1913) utförde de medicinska analyserna av Vasakungarna och deras drottningars kvarlevor. Det är också han som författat artiklarna om denna del av undersökningen.



Både Katarinas kista och skelett verkar ha varit rätt dåligt bevarat och skört varför benen analyserades utan att plockas upp ur kistan. Kistan var gjord i ek och sammetsklädd inuti. På den fanns ett kronprytt K och ett lika krönt R i metall liknande detaljerna på Vasagraven i Uppsala domkyrkas framsida som ni kan se här till höger. Efter undersökningen tillverkades en ny ekkista till både Katarina och hennes efterträdare Katarina Stenbock vars kista och kvarlevor var än mer präglade av tidens tand.

Katarinas och Margareta Leijonhufvuds begravningskronor

i Uppsala domkyrkomuseum

Katarina hade en begravningsdräkt i sammet som troligen ursprungligen var svart, men som på 1940-talet hade antagit en rödbrun färgton. Denna var lagd ovanpå kropppen och hade blivit stoppad med tyg. I huvudändan fanns även tygbitar som antogs komma från en hätta i guldbrokad som utgjort innanmätet till hennes begravningskrona.

Skelettet var, som sagt skört, men man kunde ändå dra en del slutsatser från det. Bl.a. var hon 179 cm lång och det fanns inga skador på kraniet som skulle kunna komma från den yxhammare som hennes make enligt envisa rykten ska ha slagit ihjäl henne med. Att detta bara är ett elakt rykte stärks också av att hennes svåger, Kristian III av Danmark, i ett brev berättar att hon fallit till golvet under en fest. Idag diskuterar man hennes död som komplikationer av ett missfall.