Döda personers sällskap: "Beata"

I samband med bärgningen av Vasaskeppet påträffades ett gäng skelett av personer som dött i samband med förlisningen. Dessa gavs namn efter det svenska fonetiska alfabetet/bokstaveringsalfabetet av osteologen Nils-Gustaf Gejvall som gjorde den första osteologiska analysen på skeletten från Vasa. Det finns emellertid två undantag och det är de två skelett som osteologer könsbedömt som kvinnor som istället för Bertil och Yngve, fått namnen Beata och Ylva. Vad de hette egentligen är det givetvis ingen som vet, men då namnen fäst sig och det är bättre än att säga kvinnoskelett 1 och 2 eller dylikt, finner jag ingen anledning att kalla dem något annat här på bloggen.

För två veckor sedan (13 oktober 2021) deltog jag i Vasamuseets Maria Eleonora-dags-evenemang. Evenemanget bestod av körsång från damkören Discordia från Uppsala och två föredrag  En kjol bland många byxor och Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet som jag kommer att skriva mer om i senare inlägg. Då föredragen handlade om Beata och Ylva, tänkte jag att det kunde vara ett tillfälle att återuppta min bloggserie Döda personers sällskap och skriva inlägg om dem. De flesta uppgifter har jag tagit från Ebba Durings bok om skeletten från Vasa: De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Den publicerades 1994 och det skulle inte förvåna om det hänt en hel del sedan dess, men det här är vad jag själv kan veta för tillfället. 

Beatas skelett hittades på övre batteridäck i ett större område som Anna Silwerulv beskrev som ganska omrört i sitt föredrag. Hon berättade också att Beatas kropp hittades på båda sidor av en kanon, vilket är uppgifter som inte finns hos Ebba During. Skallen och underkäken hade en mörkare brun ton än resten av skelettet och skallen var dessutom på vissa ställen färgad blå av vivianit. Detta beror på att det finns så mycket järn i olika former ombord på Vasa som har påverkat skelettet under dess 333 år på botten. Skeletten från Vasa begravdes på Galärvarvskyrkogården i Stockholm 1963, men man öppnade graven 1989 för att undersöka dem närmare. Dessvärre visade det sig att skeletten farit illa av fukten inuti graven och bl.a. Beatas skelett hade angripits av mögel. Trots detta har man kunnat säga en hel del om henne.

Osteologer bedömer ålder på skelett utifrån hur vissa ben ser ut och hur de vuxit. Utifrån Beatas lårben, bensuturer och tänder har hennes ålder bedömts vara 20-25 år. Biologiskt kön bedöms på liknande sätt utifrån utseende av vissa ben och i Beatas fall uppvisade såväl skallen som de bevarade höftpartifragmenten på tydligt kvinnliga drag. Däremot var underkäken rätt kraftig och inte så typiskt kvinnlig. Analyser av prover från hennes kvarlevor visar att hennes kopparvärden var långt under det normala, vilket kan leda till undernäring och diarréer. Intressant nog har männen från Vasa generellt ett bättre koppar och sinkvärde än de båda kvinnorna enligt Ebba During.

Alla fram- och hörntänder i överkäken hos Beata hade så kallad emaljhypoplasier. Det innebär att tänderna får fåror eller gropar tvärs över tandkronan orsakade av felaktig utveckling i samband med perioder av vitaminbrist, undernäring och/eller vissa sjukdomar i barndomen. Röntgen visade också att Beata dragit ut höger sexårstand i underkäken och att hon hade en emaljskada på andra framtanden, också i underkäken. Det senare verkar vara en mekanisk skada som resultat av arbete eller en vana. Då skadan är annorlunda jämfört med de man hittar hos vana kritpipsrökare, spekulerar Ebba During i om Beata kan ha varit sömmerska och van vid att hålla fast nål och tråd mellan tänderna. Motsvarande tand i underkäken finns inte bevarad, varför det inte går att avgöra om den också visade samma skada.

Fyra bröstkotor berättade att Beata led av Schmorl's noder, vilket innebär att kotornas diskar skadats och att brosk pressats ut i kotkroppen. Ebba During menar att det är troligt att detta är resultatet av en yttre skada eller störningar i ämnesomsättningen någon gång under Beatas tonår. Däremot finns inte belägg för kilformade kotkroppar som skulle kunna tyda på att hon hade krumrygg.

Beatas pannben visar att hon hade sutura metopica persistens, ett ärftligt drag som innebär att bensuturen som finns mellan de båda pannbenen inte sluter sig vid två års ålder som sker i normala vis. Detta är inte helt ovanligt. Ebba During säger att det finns hos ca 10% av befolkningen idag och verkar inte påverka annat än ens utseende. Skallen visade också att Beata hade bathrocephali, en onormal utbuktning av nackbenet. Detta är mindre vanligt, men finns även hos Vasaskeppets andra kvinna, Ylva.