Efternamnet Sture

Jag har beslutat mig för att dela med mig mer av de kunskaper som jag fått under de fyra år jag hållit på med det svenska 1500-talet. Jag har varit väldigt sparsam med detta, mest för att jag fått uppfattningen om att det är så folk gör för att de tror att andra snor deras idéer. 

 

Jag tänker att det kanske också kan vara en väg ut ur skrivkrampen och ilskan jag kommit att allt mer känna gentemot den svenska populärhistorien och att ständigt bli förminskad och avfärdad eftersom jag faktiskt litar på de människor som levde då mer än på de som lever nu. (Åtminstone kanske ilskan blir lite mer begriplig för er som läser, även om jag oftast blivit bemött av såväl arrogans som total tystnad de gånger jag delat med mig av mina kunskaper.) Det är kanske på sin plats att börja med namnet Sture eftersom jag kommit att lära känna dem bäst. 

Förnamnet Sture betyder envis, tvär och egensinnig. Men efternamnen har inget med förnamnet att göra. Det kommer dels från gammalgrekiska ordet stieur/stier som betyder tjur eller vildoxe. Det här gör ju att man kan börja fundera lite på hur man ska tolka Gumsehufvuds vapen. 

Den äldre Natt och Dag-grenen (Det finns en till gren av Natt och Dag som tar Sture-namnet på 1700-talet av historiska skäl.) som kallar sig Sture har dock en helt annan historia. Den börjar i Schleswig-Holstein på 1100-talet med Ego de Sture som omtalas i Arnold av Bremens krönika om slaverna.
Ego och hans ättlingar kom från staden Kellinghusen vid Stör-floden, varför namnet från början var "de Steur". Den holsteinska Sture-ätten dör ut 1563 och Svante Sture försöker då förgäves att få ärva efter dem. (Det finns en annan dansk Sture-släkt som hade fisken stör som vapen också varför namnet anses vara en förvrängning av fisknamnet i detta fall.)

En av döttrarna i den holsteinska Sture-släkten fick en son som hette Nils som man inte vet så mycket om, men som tog sin mammas namn och som fick sonen Sven Sture som hade en komplicerad relation till drottning Margareta. (Han var alltså skurken i Salve och är jätteintressant, men mer om det en annan gång.)
Sven fick bara en dotter som hette Katarina/Karin Sture som giftes bort med Bo Stensson (Natt och Dag) som var riksråd och häradshövding i Östergötland (en familjetradition uppenbarligen). Karin och Bo fick två barn: Nils och Sven som båda kom att ta sin mammas namn, kanske för att de var unionskritiska. Nils Bosson Sture är ju känd från slaget vid Brunkeberg.
Nils blev pappa till riksföreståndaren Svante Nilsson (Natt och Dag) som inte använde sig av Sture-namnet, men det gjorde däremot hans son Sten som vi känner som riksföreståndaren Sten Sture d.y. Det har hävdats av många att Sten d.y. bara ville utnyttja Sten Sture d.ä:s namn av propagandaskäl, men verkligheten är alltså mer komplicerad än så.

Av de holsteinska Sturarna kan man nämna Margareta Sture som var hovdam åt drottning Dorotea.

Slaget på Åsunden

Carl Gustaf Hellqvists målning Sten Sture d.y:s

död på Mälarens is från 1880

Idag (18 januari 2020) är det 500 år sedan slaget på Åsunden eller slaget vid Bogesund som det också kallas mellan svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y:s styrkor och danske kungen Kristian II:s ledda av Otte Krumpen utanför Bogesund (dagens Ulricehamn) i Västergötland.



Kristian II inledde kriget mot Sverige tidigt under 1519 efter en tids mobilisering. I sin bok Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) verkar Marie-Louise Flemberg förvånad över att Sten Sture inte svarade emot Kristians upprustning, men den svenska ekonomin är urusel och det hjälps inte av att danskarna hade spärrat av alla möjligheter till utrikeshandel för Sten utom mot Danzig (dagens Gdansk). Svenske ärkebiskopen Gustav Trolle hade dessutom hos påven Leo X drivet fram ett interdikt som lades över Sten av ärkebiskopen i Lund Birger Gunnersen och biskopen Lage Jørgensen Urne i Roskilde vilket också bidrog till Sveriges isolering.

Sten Sture d.y:s porträtt på altarskåpet

i Västerås domkyrka.

Kristian II:s armé bestod av legosoldater från kontinenten och brittiska öarna som betalades genom extraskatter som lades på de norska bönderna. Han litade inte på krigsovana bondesoldater. Extraskatterna ledde till uppror mot Kristian i Norge, som han dock verkar ha slagit ner i vad som framstår som en rätt blodig uppgörelse.



Sten Sture d.y. blev tvungen att förlita sig på svenska bönder, men dessa hade visat sig dugliga vid såväl Vädla 1517 som Brännkyrka 1518. Numrärt menar Lars-Olof Larsson i sin bok Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II att de båda styrkorna kan ha varit relativt jämnstarka, men Kristians elitsoldater gjorde ändå kampen ojämn.



Lübecks spion berättar vi vet om slaget. Sten Sture d.y. blev redan i början av striden träffad av en kula från en lätt kanon (en s.k. halvslanga) nedanför knät som slet sönder hans ben och hade ihjäl hans häst som föll ovanpå honom. De svenska styrkorna skingras och resten är ett virrvarr av kaos och flykt och Stens livvaktsstyrka av manliga släktingar ur Natt och Dag-ätten ger sitt liv för att rädda honom.



Sten Sture d.y. gav order om att föra honom till Stockholm. Jag är övertygad om att detta är för att han ville dö hos sin hustru Kristina Gyllenstierna. På vägen stannade han till hos biskop Mattias i Strängnäs för att han ska be Gustav Trolle om ursäkt å hans vägnar och Trolle skriver ett officiellt brev om att de ska vara vänner. Sten dog emellertid under tiden (3 februari 1520) varpå Trolle skriver ett brev till Kristian II som finns bevarat i danska riksarkivet där han skriver om sin lycka för att Kristian befriat honom från Sten...



Historikerna Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg skriver i boken Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och adelns tid: "Det ligger (...) i sakens natur att historikerna, som sitter med facit i hand, ger de olika skedena en långt mer förutsägbar utveckling än de prognoser samtiden hade möjlighet att göra" och jag är verkligen inte den som är för baklängeshistorieskrivning, men jag tycker nog ändå att brevet Gustav Trolle skriver till Kristian II säger väldigt mycket om den svenske ärkebiskopen och det som komma skulle under 1520.

Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019) och Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) har jag berättat om två av de  småböcker som Historiska media givit ut i serien Världens dramatiska historia tidigare i år (2019). En parallellserie till denna är Sveriges dramatiska historia som verkar vara samma sak, men handla om händelser ur Sveriges historia. Då det är 499 år sedan Stockholms blodbad, har jag läst Stockholms blodbad som också är skriven av Dick Harrison.



De tidigare böckerna jag har läst Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall, har jag tyckt varit helt okej sammanfattningar av de ämnen som titeln säger. Jag har haft lite små invändningar, men överlag tycker jag att de har varit bra som introduktioner. Det samma kan tyvärr inte sägas om Stockholms blodbad där Harrison verkar ha funnit det på sin plats att ägna största delen av boken åt att förklara hela Kalmarunionens historia från Magnus Eriksson och framåt och även sväva ut i långa berättelser om borgen Almare Stäket, Stockholm och brott och straff under senmedeltiden (särskilt i Stockholm).



Stundtals är blodbadet en unik händelse enligt Dick Harrison, men kapitelrubriken Blodbadens tid och baksidestexten "Stockholms blodbad, som markerar slutet på den svenska medeltiden, var en av många brutala massavrättningar i Europa under 1500-talet" säger mycket om Harrisons perspektiv på det som hände. Stockholms blodbad ska enligt Harrison nämligen inte alls ses som en fruktansvärd, unik händelse utan bör sättas in i en kontext där alla i det samtida Europa hade ihjäl varandra till höger och vänster. Detta får mig att tänka på mitt besök på Livrustkammaren i somras som jag skrev om i inlägget Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) där jag fick veta av guiden att blodbad var "vardagsmat på den här tiden". Och visst blir det många blodbad om man även räknar med alla bondeuppror, regelrätta avrättningar och fältslag som senmedeltiden och den tidigmoderna tiden har att erbjuda, vilket Harrison ägnar merparten av boken åt.



Framför allt försöker han dra paralleller mellan Stockholms blodbad och Karl IX:s avrättningar i Linköping samt till Bartolomeinatten, jämförelser som haltar. Bartolomeinatten är ett folkmord på en religiös minoritet och Karls avrättningar är just det: regelrätta avrättningar av de som Karl ansåg vara landsförrädare. I Hogenskild Bielkes fall är förräderiet uppenbart eftersom han, liksom Dick Harrison själv skriver, sitter i fängelset efter Linköpings blodbad och skriver hatiska brev om Karl till Sigismund. Nej, domstolen är inte rättvis och Karl är domare, men avrättningarna sker enligt lagens alla regler. De åtalade får, till skillnad från i samband med Stockholms blodbad, hålla försvarstal, bikta sig och träffa sina familjer. Många benådas också av Karl, till skillnad från i samband med Kristian II:s blodbadande från november 1520 och framåt.



Andra paralleller som Dick Harrison gör med Stockholms blodbad är lite mer relevanta t.ex. Käpplingemorden och Kristian II:s pappa, unionskung Hans blodbad i Kalmar 1505. Den senare är uppenbart en inspiration till Stockholms blodbad, men trots att Harrison bygger upp stämningen genom att flera gånger hinta om den, skildras aldrig händelsen ordentligt och allra minst de konsekvenser som blev av den. Kalmar blodbad är också ett unikum i Hans regering och det vållar därför inte så stor uppmärksamhet att Hans någonsin avsätts i Danmark-Norge till skillnad från sonen. Harrison verkar tycka det är märkligt att det inte uppmärksammas idag, men det kan ju bero på att sonens "blodbadande" var så pass mycket värre...



Käpplingemorden är dödandet av flera borgare i Stockholm under Albrekt av Mecklenburg, vilket gjorde svenskarna mer vänligt sinnade till drottning Margareta i slutet av 1300-talet. Händelsen har gjort att man kunnat säga att Kalmarunionen börjar och slutar med massakrer. Harrison skildrar det i detalj för att sedan ifrågasätta allt.  Han menar nämligen att vi inte kan veta något om vad som hände då det är "svensk 1400-talspropaganda". Det här är inte unikt för Harrison eller Käpplingemorden utan argumentet att Stockholms blodbad bara skulle vara "Vasapropaganda" är relativt vanligt förekommande i den populärhistoriska svenska litteraturen.



Även om makthavare alltid har framhävt sig själva, är propaganda som medveten politisk strategi en produkt av en krigstrött katolsk kyrka som på 1600-talet gick ifrån tron att kväsa protestantismen med vapen. Jag har dock lagt märke till att många historiker använder begreppet för att lätt kunna avvisa källor som inte passar in med deras förutfattade meningar om en händelse. En annan möjlighet är ju emellertid att "blodbad" faktiskt sågs som något extremt redan under tidigmodern tid och att det är därför som de omtalas så ofta och ingående.



I mitt, ovan nämnda blogginlägg om Dick Harrisons bok, skrev jag att en bra parallell till Stockholms blodbad är boerkriget som utbröt mellan boerna och britterna i Sydafrika 1899. Det har gått till historien mestadels p.g.a. britternas brutalitet och slutade med att britterna sägs ha uppfunnit koncentrationsläger i vilka de placerade boernas kvinnor och barn efter att ha haft ihjäl deras män. Detta kan tyckas långsökt, men det finns som sagt likheter med Stockholms blodbad då det handlar om en utländsk makt som kommer in och förgör en inhemsk. Kristian II tar också med sig de svenska adelskvinnorna och -barnen och håller dem inspärrade i Danmark i flera år. Kristian verkar ha en svaghet för kvinnor och barn, men indirekt dödar han merparten av dem genom det beteendet.



Dick Harrisons största problem är att han hamnar fel från början. Trots att titeln på boken är Stockholms blodbad handlar boken mer om annat än just det. Bl.a. får vi flera kapitel om brott och olika straffmetoder och jag undrar verkligen över varför det engelska straffet hanging, drawing and quartering omtalas i detalj då mig veterligen detta aldrig har förekommit i Sverige. Lika lite som jag förstår varför Kalmarunionens hela historia från drottning Margaretas krig mot Albrekt av Mecklenburg till Gustav Vasas maktövertag ges så stort utrymme i boken, förstår jag vad Stockholms brottslighet under senmedeltiden har med blodbadet att göra.



Dick Harrison berättar att det finns 2000 anteckningar om 1400 såväl verkliga som enbart misstänkta brott i Stockholms tänkeböcker från perioden 1474-1492 och man får intryck av att han tycker det är mycket, men om man gör en snabb uträkning, inser man att det handlar om ca 78 brott per år varav en del alltså var enbart misstänkta och således inte nödvändigtvis verkliga brott. Det verkar inte heller som att Harrison funderat över varför rättssystemet var utformat som det var, vilket gör att det för honom framstår som underligt att ett brott som stöld gav högre straff än ett våldsbrott. Detta är dock logiskt då rättsväsendet syftade till att stärka sammanhållningen i t.ex. en stad. Utifrån detta perspektiv blir en stöldliga ett stort hot då det leder till misstänksamhet och oro stadsborna emellan.


Ifråga om straffet att bli bränd levande på bål kan jag heller inte låta bli att förbryllas över att Harrison valde att ta upp Malmös borgmästare Anders Pæp som blev bränd levande på bål 1419 och inte den, för Stockholms blodbad betydligt mer relevanta rådgivaren till Kristian II Didrik Slagheck som Kristian just utsett till ärkebiskop i Lund. Harrison konstaterar att det faktum att Anders blev omskriven i en dikt tyder på att det var ovanligt att riddare blev brända levande på bål (till skillnad från andra då?). Att denna tolkning skulle kunna appliceras även på frekvensen av omtalanden även av större massakrer under samma tid, är inget han nämner.



Överlag bygger Dick Harrison upp ett scenario där folk avrättades stup i kvarten, för att sedan konstatera att det vanligaste straffet var böter. Han förklarar inte heller varför detta är relevant för blodbadet. De som avrättades i Stockholm i november 1520 anklagas av svenske ärkebiskopen Gustav Trolle för kätteri, ett brott som Stockholms rådhusrätt inte kan döma i utan är ett kyrkorättsligt ärende. Den kanoniska rätten är dock inget som Harrison går närmare in på.


Framställningen av Sturarna får mig att misstänka att Dick Harrison kanske har diskuterat lite för mycket med Bo Eriksson, men på sida 90 (av totalt 168 sidor) börjar han komma in på det som jag anser vara en relevant bakgrund att ge till Stockholms blodbad: maktkampen mellan Sten Sture d.y. och först Erik och sedan Gustav Trolle. Detta gör mig ännu mer förvirrad, då han undanhåller detaljer som att alla, utom Gustav Trolle, såg utnämningen av honom till ärkebiskop som en bra försoningsgest efter att Sten tagit riksföreståndarämbetet ur händerna på Erik Trolle. Istället verkar Harrison mena att det hela skedde bakom ryggen på Sten och att utnämningen skedde mot bakgrund av att man ville "röra om i grytan". Konstigt nog är livvaktsstyrkan Gustav Trolle har med sig från Rom och den av påven i förväg givna förlåtelsen för den blodsutgjutelse de kanske kommer göra sig skyldiga till, ett tecken på att Trolle gissade att Sten skulle ställa till bråk enligt Harrison. Inte heller verkar Harrison reflektera särskilt mycket över att Trolle är den som, liksom Harrison själv skriver "demonstrativt undviker" att träffa Sten när han kommer hem till Sverige 1515.



Baksidestexten lyder: "Med sin omfattande kunskap om tidsperioden reder Dick Harrison ut bakgrunden till en av svensk historias mest mytomspunna händelser..." Det är således inte blodbadet som sådant som Harrison har för avsikt att skildra, vilket är mer än uppenbart. Största frågan är då: Varför har man valt att ge boken titeln Stockholms blodbad? En lämplig alternativ titel är dock svår att ge boken eftersom den verkligen spretar åt så många olika håll. Klart är dock att boken mer slutar där den borde ha börjat och Harrison skyndar igenom den viktigaste upptakten till blodbadet, blodbadet som sådant och konsekvenserna av det i slutet av boken. Tvärtemot det han gjorde i boken Digerdöden, beskriver han inte vilka källor vi har till blodbadet och såväl Kristian II som Kristina Gyllenstierna, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle hade förtjänat betydligt mer än att bli undanskuffade i slutet av boken, men de är ju trots allt bara några av huvudpersonerna...


Som sagt är Stockholms blodbad spretig och de viktigaste personerna, händelserna och konsekvenserna blir inklämda på slutet. Detta ska jag erkänna var en stor besvikelse, då jag faktiskt har uppskattat de andra böcker jag läst av honom i serien Världens dramatiska historia. Harrison ska dock ha en stor eloge för att han redan på en av de första sidorna konstaterar att Kristian II är ansvarig för blodbadet eftersom det konstigt nog förefaller råda oklarheter kring detta idag.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

Ett par tankar om kärnfamiljer, moderna familjer och tidigmodern tid

Baron Cobham och hans familj 1567. Av William Broke

I mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars 2018 skrev jag om hur Vasarna titulerade varandra och att incestbegreppet var lite mer omfattande än hur vi idag ser det. En annan sak som slagit mig när jag läst på om Vasarna är att deras familjekonstellationer inte sällan liknar våra.



Jag tror det finns en utbredd missuppfattning om att man i det förflutna alltid levde i vad vi idag kallar kärnfamilj, men faktum är att sett åtminstone till adeln, verkar det som om familjekonstellationerna är bra mycket mer "moderna" än vad många tror.



Kristina Gyllenstierna är Gustav Vasas biologiska moster. Sigrid Banér var gift två gånger och fick barn i två generationer. Detta har missuppfattats av flera forskare bl.a. Marie-Louise Flemberg I Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann och även Bo Eriksson på vissa platser i Sturarna. Makten, morden, missdåden (men inte på alla) som menar att Sigrid och Gustav Vasas mamma Cecilia Eka är systrar. Detta skulle innebära att Gustav och Kristina är kusiner, men så är inte fallet. Kristinas barn, bl.a. sönerna Svante och den äldre Nils Sture är det trots att de är från en generation yngre och Kristina som det verkar bara var ett par år äldre än sin systerson. Cecilia Eka är nämligen Sigrids dotter från hennes första äktenskap med Måns Eka och Kristina Gyllenstierna är dotter till hennes andra make Nils Gyllenstierna.



Kristina Gyllenstierna får en liknande familjekonstellation även när hon själv bildar familj som vuxen. Först får hon sex barn (Bl.a. Svante och  med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och efter hans död gifter hon sig med Johan Tre Rosor och de får sonen Gustav Tre Rosor. Den senare är alltså Svante Stures lillebror trots att han bara är sju år äldre än Svantes och Märta Leijonhufvuds äldsta dotter Sigrid som han alltså är farbror åt.



Gustav Vasas egen familjekonstellation är även den ganska "modern". Erik XIV får två styvmödrar och det finns uppgifter om att han kallar den yngre av dessa, Katarina Stenbock, för "mor" varför jag undrar om det egentligen fanns begrepp för att klassificera styvfamiljekonstellationer på 1500-talet. Släktträdet kompliceras ytterligare av att Katarina är systerdotter till Gustav Vasas andra fru, Margareta Leijonhufvud och därför är de övriga Vasabarnens kusin.



Släkt- och familjerelationerna framstår med andra ord som väldigt moderna och har fått mig att undra när kärnfamiljen uppstod som norm. Det verkar som att man haft en idé om den redan då om man ser till att Erik XIV kallar Katarina Stenbock för mor, men samtidigt verkar den ha varit svår att upprätthålla i verkligheten. Med dagens alla variationer i familjemönster ter det sig dock som udda att flera forskare verkar förvirrade i framför allt Kristina Gyllenstiernas släktskap med Gustav Vasa.









Målningen av 1500-talsfamiljen lånades härifrån.

Stockholms blodbad

Stortorget, i Stockholm i november 2017

"Tå nw sådana gruffuelighit mord i Stocholm skeedt war"

~ Olaus Petri, En Swensk Cröneka

I mars i år (2018) gick Kungliga biblioteket i Stockholm ut med att man köpt in en bok som innehöll ett tidigare okänt vitnessmål från Stockholms blodbad av Olaus Magnus nedklottrat i ett exemplar av Saxo Grammaticus bok Gesta Danorum. Klottret vittnade om att det uppskattade antalet på ca 80-100 avrättade var fel och att över 120 personer miste livet på Stortorget i Stockholm under torsdagen 8 november och att fler avrättades under fredagen 9 november 1520 (Är det inte häftigt att veckodagarna sammanfaller med datumen i år?!). Jag skrev om det i blogginlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad 3 maj i år (2018).

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott

Kristian II:s blodbad börjar officiellt i Stockholm, men den slutar inte där. När han är klar har han blodbadat sig igenom i princip hela Sverige och Finland i jakt på Sture-anhängare och andra oppositionella personer. För att riktigt förstå det, bör man gå tillbaka till spänningar som egentligen alltid fanns inom Kalmarunionen och som ofta skildras i väldigt nationalistiska termer. Detta trots att det verkar ha funnits både danskar och svenskar (och norrmän) på alla sidor i maktkonflikterna som utbryter.



Jag tar tyckt att det finns en viss tendens till att tona ner blodbadet och avfärda det som till största del Vasapropaganda på senare år. Men stämmer det? Blodbadet var viktigt för Gustav Vasas maktövertagande, men det var också ett massmord på en stor del av svärdssidan av det svenska högfrälset och så vitt Stockholms tänkeböcker kan anses vara en trovärdig källa, hela Stockholms stads styrelse.



Jag har varit inne på blodbadet i flera inlägg förut. Inte minst det ovan nämnda om Olaus Magnus vittnesmål, men även i bl.a. inlägg om Kristina Gyllenstierna. I tidigare inlägg (t.ex. Mary Beard - Kvinnor och makt från 28/7 2018, Johanne Hildebrandt- Idun. Sagan om Valhalla från 2/5 2018 och Kristina Nilsdotter Gyllenstierna från 8/3 2018) har jag talat om att förmedlingen av Kristina Gyllenstierna mest ser henne som nationalistisk symbol för motståndet mot Kristian II än som person. Även om jag tycker det är viktigt att Kristina får vara en person mer än en nationalistisk symbol, är det omöjligt att prata om blodbadet utan att prata om hennes roll i det.

Carl Gustaf Hellqvists målning av Sten Sture d.y:s död

Kristinas förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. blev dödligt sårad i en strid mot Kristian II på sjön Åsundens is vid Bogesund (nuvarande Ulricehamn) i Västergötland i början av 1520 och dog på väg tillbaka till Stockholm. Han hade länge fört en svår maktkamp mot ärkebiskop Gustav Trolle.



Kristian II såg sig själv som rättmätig kung över Kalmarunionen och han hade en dröm om att bygga en ekonomisk och politisk supermakt i norra Europa som kunde utmana Hansan om makten över handeln i Östersjöområdet. Detta var en av ursprungsorsakerna till att unionen bildades i slutet av 1300-talet.



Sverige var viktig för Kristians stormaktsdrömmar, men i Sverige pyrde missnöjet gentemot den danska kungamakten i princip sedan unionen skapades och som resulterat i en mängd uppror sedan Engelbrektsupproret på 1430-talet. I viss mån var dessa uppror framgångsrika och under senare delen av unionstiden kan man säga att Sverige i perioder var en adelsrepublik. När Sten Sture d.y. dog, verkar dock musten ha gått ur motståndesrörelsen även om Kristina Gyllenstierna förde vidare kampen från Stockholms slott. Jag undrar ofta hur frivilligt detta egentligen var. Hon försökte flera gånger delegera över ansvaret till män som varit hennes make förtrogna, men ingen av dem var intresserade. Som Stens änka var det dock hennes uppgift att se till äldste sonen Nils arv. Kristina väntade sitt och Stens sjätte barn när Sten dog och födde en son, som verkar ha dött strax efter förlossningen, under belägringen. I september 1520 gav hon upp mot löfte om amnesti för sig själv och de Sture-trogna.

Fontän på Stortorget

Torsdag 1 november 1520 marscherade Kristian II in i Stockholm i triumf. Han var nu officiellt vald till kung i Sverige och han verkar även ha fått svenskarna att välja hans son Hans till tronarvinge i Sverige, fastän vare sig Sverige eller Danmark hade ärftlig tronföljd vid tillfället, och söndag 4 november kröntes han officiellt i Storkyrkan. Därefter bjöd han in till en stor fest som varade i tre dagar. På den fjärde dagen (onsdag 7 november) låstes dock portarna och Gustav Trolle började anklaga större delen av det svenska högfrälset för att vara kättare. Han var själv domare och dömde alla män till döden. Detta gjorde att löftet om amnesti inte gällde längre.



Under de kommande två dagarna skedde massavrättningar efter rang (biskopar, frälsemän, Stockholms borgarskap, tjänstefolk) på "löpande band" på Stortorget. Man grävde även upp bl.a. Sten Sture och hans och Kristina Gyllenstiernas yngste son som verkar ha fötts och dött under belägringens döda kroppar och brände dem på bål ihop med övriga avrättades under lördagen 10 november. Man plundrade också de avrättade stockholmarnas hem.



10 november föddes också Kristian II:s dotter Dorotea och som en sista grotesk gärning sägs Kristian ha tvingat de, troligen livrädda stockholmarna, att fira detta med en stor fest på Stortorget där de alltså bara dagarna innan hade tvingats se släkt och vänner dö.

Kristian II

Ingen av frälsekvinnorna eller -barnen avrättades även om det sägs ha varit nära att Kristina Gyllenstierna blivit den enda. Istället placerades de i fängelse i Danmark. Dessvärre dog många av dem under fångenskapen, men Kristina överlevde och tillsammans med de övriga fängslade adelskvinnorna, frigavs hon när hennes systerson Gustav Vasa kommit till makten och Kristian II tvingats bort från den svenska tronen.



Stockholms blodbad är en av de mest ökända händelserna i svensk (för att inte säga nordisk) historia, men Kristian slutade, som sagt, inte sitt blodbadande i Stockholm. Han skickade folk att avrätta sturetrogna, bl.a. Hemming Gadh, i Finland och tog landvägen när han skulle bege sig hemåt till Köpenhamn för att kunna "blodbada" ännu mer. Han dränkte t.ex. merparten av munkarna i Nydala kloster i Småland i januari/februari 1521. En av munkarna skrev om händelsen och kallade Kristian för en elak tyrann, varefter Kristian II i Sverige har blivit kallad: Kristian Tyrann.

Referenser

• Ericson Wolke, Lars 2006. Stockholms Blodbad, Falun


• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• Harrison, Dick & Eriksson, Bo 2010. Norstedts Sveriges historia 1350-1600, Värnamo


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2006. Kalmarunionens tid, Falun


• Petersson, Erik 2017. Furste av Norden. Kristian tyrann, Falun

Fotona från Stortorget statyn av Kristina Gyllenstierna är mina egna, men målningen av den dödende Sten Sture d.y. lånades här och den på Kristian II lånades här.

Namn och titlar

Gustav Eriksson?

Jag har funderat en del på hur namn och titlar användes under senmedeltiden och vasatiden. Inte minst eftersom Historierummet i P3 hävdade i sitt Gustav Vasa-avsnitt att han hette Gustav Eriksson för att sedan anta namnet Gustav Vasa när han blev kung. Det där stämmer inte riktigt och visar en viss oförståelse för den samtida kulturen.



Patronymikon var den gällande traditionen, vilket innebar att man i sitt efternamn berättade vem man var son eller dotter till. Gustav var son till en Erik och därför var det namn han använde Gustav Eriksson. Kristina Gyllenstierna var dotter till en Nils och hennes namn var således Kristina Nilsdotter. Det är därför historiker idag ofta skriver släktnamnen inom parentes som t.ex. Märta Eriksdotter (Leijonhufvud).



Först under senare delen av 1500-talet blev det vanligt att man började använda släktnamn som t.ex. Vasa. I Danmark något tidigare, under 1520-talet samtidigt som begreppet adel börjar användas i danskan och fick en synonym betydelse till det äldre frälse-begreppet.



Oftast kom ättens sköldmärke att få agera motiv för släktnamnet. Vasa-namnet kommer av den stormvase som använts som släktens emblem och som kom att bli Gustav Vasas sigill från 1540-talet. Ett märke som han dessutom ändrade rejält...

Sten Sture d.y.

Det finns ett par undantag från patronymikontraditionen. En av dessa gäller Sturarna. Sten Sture d.y:s riktiga namn var av traditionen Sten Svantesson och han tillhörde ätten Natt och Dag. Hans far var Svante Nilsson och trots att han i svensk historieskrivning är känd som Svante Sture, var det aldrig något han kallade sig själv.



Sten var på långt håll släkt med Sten Sture d.ä. och ville visa att han följde i dennes fotspår då den äldre riksföreståndaren hade varit väldigt populär. Att överta en berömd och omtyckt släktings namn på det sättet var vanligt under medeltiden och det är därför historiskt korrekt att säga Sten Sture. Ett annat exempel är Erik Puke som var en av ledarna under Engelbrektsupproret.



Hur titulerade man varandra då? Jag har flera gånger tidigare citerat Kristina Gyllenstiernas anteckningar från att första barnbarnet Sigrid Sture föddes och jag gör det igen:

ÅÅren
effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi
slog, wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i
j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.

(Året
efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11
föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse]
Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när första barnbarnet Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Denna anteckning tycker jag är väldigt illustrativ för hur tituleringen var. Kristina titulerar inte sin son Svante och inte heller övriga barn i anteckningarna i samband med deras födelse. Däremot titulerar hon sin sondotter som jungfru Sigrid och sin svärdotter som Fru Märta. Intressant i detta är att förnamnen förefaller viktigast i samband med titulering, vilket stämmer väl överens med patronymikonidealet som sätter förnamnet i första rummet. Det är som på Island idag där patronymikonet fortfarande lever. Jag undrar dock om man i talspråket var lika noga med att titulera personer som stod en nära.



Detta blogginlägg kommer ifrån att jag blev förvirrad av Historierummets Gustav Vasa-avsnitt gällande hans namn och minns vad jag läste i Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? en gång. Jag använder här på bloggen de traditionella släktnamnen av pedagogiska orsaker (och lite av lathet måste jag erkänna). Deras patronymikon finns med i titlarna på inläggen med deras biografier, men inte när jag bara omnämner dem. Trots att Sturarna är undantagna, har Svante Sture fått sitt patronymikon Stensson i titeln på sitt inlägg från 1 maj. Detta för att det kommer finnas flera Svante Sture. Hans bror Nils kommer också han att bli undantagen då det finns två.



Historierummet förmedlar också en väldigt konstig uppfattning som verkar vara väldigt vanlig: Att Gustav Vasa skulle vara Sveriges första kung, men det lämnar jag därhän så länge...



Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun 


• Myrdal, Janken 1999. Jordbruket under feodalismen 1000-1700, Jordbrukets historia i Sverige band 2, Stockholm

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Kristina Gyllenstiernas porträtt på

altartavla från Västerås

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det Internationella kvinnodagen och Svenskt kvinnobiografiskt lexikon lanserades. Därför väntar jag lite med inlägget om det föredrag om Sigismund som jag lyssnade på på Vasamuseet igår.



Jag tycker att det är ett fantastiskt bra och viktigt initiativ och hemsidan som sådan är jättebra. Givetvis började jag med att söka efter mina personliga favoriter.



Texterna om Margareta Leijonhufvud och Cecilia Vasa var jättebra, men jag blev ändå lite besviken över en del. Både Märta Leijonhufvud och vikingadrottningen Sigrid Storråda saknas helt. Detta tar jag emellertid ganska lätt på eftersom det är första dagen som hemsidan finns och man har möjlighet och förmodligen för avsikt att fylla på efter hand.



Jag var mindre nöjd med texten om Kristina Gyllenstierna. (Den finns att läsa här.) Både hur hon tituleras och en olycklig formulering som insinuerar att hon skulle ha blivit gravid med någon annan än sin man strax innan han dog alternativt att hon inte skulle klara av att vara gravid om inte hennes make ständigt fanns vid hennes sida. Jag tror inget av detta är skrivet med avsikt och jag har kontaktat de ansvariga om det. Jag vet att det kan verka som att jag överdriver, men Kristina är en av mina favoriter och det finns en tendens att både underskatta och nedvärdera henne. Som jag har nämnt tidigare tycker jag att biografin om henne som kom ut förra året hade lite problem med fokuset då det mer handlade om hennes man och äldste son än om hennes liv. Hon är också ett tydligt exempel på hur personer som inte är med i den högsta politiska ledningen oftast faller i glömskan. Men jag tänker ta det från början.

Staty av Kristina gjord av Teodor Lundberg 1912.

Detta var den första offentliga kvinnostatyn i

Sverige

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) var troligen född 1494 som dotter till Sigrid Banér och Nils Gyllenstierna. Hon hade också två helbröder Eskil och Erik. Sigrid hade varit gift en gång tidigare och från det äktenskapet tog hon med sig sonen Trotte Månsson (Eka) och dottern Cecilia Eka. Cecilia var gift med Erik Vasa och födde sonen Gustav Vasa troligen 1496. Kristina var alltså Gustav Vasas moster!



Hon gifte sig 16 november 1511 med Sten Sture d.y. som var son till dåvarande riksföreståndaren Svante Natt och Dag. Ganska snart efter bröllopet dog Svante av vad som verkar ha varit syfilis (Ett av de första kända fallen av sjukdomen i Norden.) och efter en del turer blev Sten svensk riksföreståndare. Äktenskapet förefaller ha varit lyckligt och han anförtror henne en hel del uppdrag.



Kristina och Sten får fem barn relativt snabbt: Nils, Iliana, Magdalena, Svante och Anna. I januari 1520 var Kristina gravid med deras sjätte barn när Sten drabbade samman med unionskungen Kristian II i slaget på Åsundens is utanför Bogesund (Ulricehamn). Sten skadades allvarligt och dog på vägen upp till Stockholm. Kristina agerade snabbt och sände iväg Nils med den ständigt lojale Stureanhängaren Peder Jakobsson till Danzig (Gdansk) för att be om hjälp.

Kristinas son Svante

Kristina försökte också förgäves be de tidigare lojala Stureanhängarna att någon ska ta upp ledarskapet över motståndet mot Kristian, men ingen vill. Hon tog därför själv upp befälet över Stockholms slott. I maj kom Kristian och belägringen varade ända till september när Kristina till slut blev tvungen att ge upp mot löfte om amnesti för sig själv och alla de tidigare Stureanhängarna. Hon bör under belägringen även ha fött barnet hon väntade. En pojke som troligen dog strax efter födseln och begravdes ihop med fadern.



I november 1520 kröntes Kristian och anordnade en stor fest på Stockholms slott dit även de gamla Stureanhängarna var bjudna. Plötsligt dök den av Sten avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle upp och började anklaga alla för kätteri och mot kätteri gällde inte löftet om amnesti som Kristina blivit lovad. Det hela slutade istället med Stockholms blodbad och Kristina blev tillsammans med sina barn, sin mor, syster med barn och de övriga änkorna efter de avrättade i Stockholm och deras barn förda till fängelse i Danmark. Där blev hon kvar till 1524 och de enda av hennes barn som överlever är Nils och Svante.



Efter att ha blivit frigiven, tog hon med sig Nils till Sverige för att se till att få tillbaka sin ställning och sina egendomar. Det ryktas snart också att hon planerar att gifta sig med den danske befälhavaren Søren Norby, något som Gustav ogillar. Däremot tror jag att Gustav inser att hon är för farlig även som Sten Stures änka och att det är därför han gifter bort henne med den gentemot honom lojale Johan Turesson (Tre rosor) 1527. Med honom får hon sonen Gustav 1531.



Kristinas äldste son Nils tar oftast över huvudfokuset från sin mor efter att deras återkomst till Sverige. Idag anses det mer eller mindre klart att han faktiskt är personen som Gustav Vasa kallar Dalajunkern och som försökte göra uppror mot honom 1527 och avrättades efter att Gustav troligen tvingat Kristina att skriva ett brev till Rostock dit han flytt om att det inte var hennes son. Marie-Louise Flemberg skriver i sin ovan nämnda biografi däremot att det är troligt att Gustav själv skrev om brevet i en hårdare ton efter att Kristina godkänt det.



Kristinas senare äktenskap brukar bara nämnas i förbifarten som att
det inte är av särskilt stor betydelse. Det är också här som Kristinas
karriär som politiker anses sluta och att hon därefter försvinner ur
historieskrivningen blir därför ett bevis för problemen med att anlägga
ett strikt politiskt perspektiv. Bara personerna som sitter på den
reella makten blir synliga, vilket också leder till att kvinnor
generellt hamnar i skymundan.



Det som står i det här inlägget är i grova drag det jag vet om Kristina för närvarande. Jag vill däremot in i hennes arkiv och leta reda på mer uppgifter. Det finns inget som tyder på att hennes senare äktenskap ska ha varit olyckligt. Hon fick bara ett barn med Johan, men var heller inte purung. Hon tog ofta hand om kungabarnen däremot och Svantes barnaskara växte också från Sigrids födelse 1538, så nog hade hon fullt upp.

Svenska unionsregenter (Tack Thomas Ivarsson!)

Kristinas tid som ledare för Sverige under senare delen av den turbulenta Kalmarunionstiden är längre än en del av de manliga kungarna/riksföreståndarna. Därför tycker jag det är lite konstigt att hon inte är med i den officiella svenska regentlängden.



Hon blev änka för andra gången när Johan dog 1556 och hon dog själv på familjens huvudgods Hörningsholm 6 januari 1559 och begravdes i Trosa Landskyrka. Tyvärr brann kyrkan 1773 och hennes gravkor totalförstördes.









Diagrammet över unionsregenterna är gjort av Thomas Ivarsson och lånat härifrån. Bilden på Kristina på altarskåpet är lånad från hennes Wikipediasida och bilden på statyn från Stockholms slott är tagen av mig.

Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann

En av de första karaktärer jag tänker att läsarna ska få stifta bekantskap med är Kristina Nilsdotter av ätten Gyllenstierna. Hon var gift med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och är mest känd för att hon försvarade Stockholms slott mot Kristian II när han dog.



Stureanhängarna var väldigt splittrade och ingen ville träda fram som ledare efter att Sten blivit dödligt sårad i slaget på sjön Åsundens is utanför Bogesund (idag Ulricehamn) och dött på väg upp mot Stockholm 3 februari 1520. Kvar fanns Kristina som själv tog upp kampen men fler och fler valde att gå över till Kristian II:s sida.



Tidigare i år kom Marie-Louise Flemberg ut med en biografi om Kristina som heter Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann.



Boken är överlag bra och även om jag hade hennes liv klart för mig i stora drag, kom det fram en del nytt om henne. Flemberg uppger bl.a. att Kristina skulle ha varit gravid när maken dog och att hon således födde barn under belägringen av Stockholm. Ett barn som av andra sägs ha varit mer eller mindre nyfött vid faderns död och skulle ha dött under belägringen. Wikipedia säger att pojken ska ha hetat Gustav och vara född året innan.



Barnet ska ha grävts upp tillsammans med faderns döda kropp och bränts
på bålet med de övriga under Stockholms blodbad. En uppgift säger att
barnet dött bara en vecka gammal, vilket skulle kunna betyda att
Flemberg har rätt om graviditeten. Det skulle inte heller vara
förvånande om denna "detalj" förbisetts (eller betraktats som
betydelselös) av manliga historiker. 

Staty av Kristina från Stockholms slott.

Gjord av Johan Theodor Lundberg 1912.

Flemberg blandar ihop släktförhållandena stundtals (t.ex. Gustav Vasas mamma Cecilia Eka var Sigrid Banérs dotter och inte hennes syster, vilket Kristina är. Detta gör att Kristina är Gustavs moster och inte Sigrid!). Dessutom beskrivs Gustavs attack på Kalmar slott och Berend von Melen som Kalmar blodbad vilket jag inte tror stämmer. Mig veterligen finns det två händelser i stadens historia som går under den beteckningen och det är när unionskungen Hans avrättar Kalmars borgare efter att det svenska riksrådet uteblivit från ett möte i staden 1505 samt Karl IX som avrättade de Sigismundtrogna ståthållarna av slottet m.fl. 1599.



Som biografi över Kristina Gyllenstierna blir boken rätt konstig eftersom den egentligen mer handlar om Sten Sture d.y. och hans och Kristinas äldre son Nils (som Flemberg, liksom många andra, förutsätter verkligen var mannen bakom titeln "Daljunkern"). Detta beror säkert väldigt mycket på källäget och den förvirring som råder under perioden.



Betydligt mindre del av boken ägnas åt att förmedla omständigheter kring Kristinas andra äktenskap med Johan Tre Rosor och hennes eget senare liv efter Stockholms blodbad. Den gav mig emellertid även en del nya kunskaper om henne, även om jag hade velat följa henne mer än männen omkring henne.