Cecilia Gustavsdotter Vasa

 Antingen 6 eller 16 november 1540 föddes Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia. Hon är den i särklass mest kända av Gustav Vasas döttrar och gissar att detta beror på att hon har fått ett rykte om sig att vara en "rebelltjej" och man måste medge att hon har ett minst sagt intressant liv.



Ett cermoniel från hennes dop finns bevarat och hon fick, liksom sina systrar en bra utbildning där hon bl.a. lär ha lärt sig tyska. Som vuxen lärde hon sig också engelska, vilket engelska drottningen Elizabeth I, som hon var vän med under en period, blev imponerad av. När hon var 10 dog hennes mor och när hon var 12, gifte fadern om sig med hennes kusin Katarina Stenbock.



1559 gifte sig Cecilias ett år äldre syster Katarina med Edzard av Ostfriesland som tog med sig sin yngre bror Johan till Sverige. Trots att Gustav Vasa var emot det, ville Edzard hem så snart som möjligt efter bröllopet och Cecilia och Erik (XIV) följde med. I december kom man fram till Vadstena slott som var Magnus Vasas hertigsäte och man festade och hade trevligt.



Knektar såg Johan av Ostfriesland klättra in genom fönstret till Cecilias jungfrukammare ett par nätter innan man sa något till Erik som rusade in i rummet och tog Johan på bar gärning. Incidenten har gått till historien som Vadstenabullret. Cecilia skriver att fadern slitit henne i håret, men Gustav Vasa avfärdar det och säger att "håret lopp dock eljest av henne."

Markgreve Kristoffer II

av Baden-Rodemachern

Något äktenskap med Johan av Ostfriesland blev det inte och fadern dog i september året därpå. Efter vissa svårigheter att hitta en lämplig make åt henne, gifte sig Cecilia med markgreven Kristoffer II av Baden-Rodemachern 1564 som vid tillfället var anställd som överste i Erik XIV:s armé.



Paret gav sig av till England dit de kom i september 1565. Besöket hade två syften: att få Elizabeth I att gifta sig med Erik XIV och att rekrytera kapare till Östersjöregionen. I England föddes också parets första barn, Edvard Fortunatus som lär vara döpt av och gudson till Elizabeth. Vistelsen slutade dock ganska illa då paret slösade en större summa pengar och skuldsatte sig rejält varför de miste Elizabeths respekt.



Efter vistelsen i England levde paret några år i Baden-Rodemachen, men efter en del oroligheter och när Kristoffers äldre bror dog och förmynderskapet över hans brorson gick till dennes katolske morbror Albrekt V av Bayern som gick hårt åt protestanter 1569, begärde Cecilia tillstånd hos sin bror Johan III att få komma hem till Sverige tillsammans med sin make och deras söner.



1571 kom familjen till Kalmar där brodern Johan mötte upp dem, men det gjorde även engelsmannen John Diamond som varit en av Cecilias fodringsägare och Cecilia såg till att han hamnade i fängelse i fem år för de föremål till ett värde av 100 000 daler han tagit från henne i England. Johan beslagtog även Johns flotta.

Cecilias äldste son, Edvard Fortunatus

Relationen med Kristoffer var dålig vid ankomsten till Sverige och han lämnade snart landet igen för att åka tillbaka till Tyskland där han skulle värva legoknektar till sin svenske kungasvågers trupper i kriget mot Ryssland. Detta hade han lovat för att få bo i Sverige.



Johan III gav Cecilia skogsförläningar i Skinnskatteberg och Fellingsbro och järnbruken i Lindesberg, Noraskog och Guldsmedshyttan samt även Arboga stad och en kungsgård för att kunna försörja sig. Efter detta kom hon ofta att kalla sig själv Grevinna av Arboga. Hon fick även skeppen Falken och Jägaren. Hon hade rätt att ägna sig åt handel och rättskipning i Arboga och 1576 utökade brodern hennes befogenheter.



Utöver att försörja sig på jordbruk och sina förläningar, ägnade Cecilia sin tid åt att försöka få ut sin hemgift från Johan och snart efter hemkomsten till Sverige, etablerade hon också en kaparverksamhet. Främst riktade hon in sig på engelska fartyg som kom från Narva. Hennes utgångspunkt var slottet Skenäs vid Bråviken som lämpade sig väl för ändamålet. Med tiden fick hon ett av broderns officiella kaparbrev och han henne också flera fartyg som avbetalning på hemgiften. Cecilia kom dock att bryta mot avtalet och illegalt anfalla andra skepp än de hon hade rätt till, t.ex. danska, vilket orsakade spänningar mellan Sverige och Danmark.



1574 verkar Johan ha fått nog och fängslade henne för olagligt sjöröveri och fråntog henne förläningarna. Samma år hade hon också höjt tullarna i Arboga och beslagtagit varor med argumentet att det bröt mot förordningen. Hon ägnade sig också åt olaglig spannmålshandel och vapensmuggling. Cecilia räddade sig ur situationen genom att påpeka att hon var kejsarens undersåte och inte Johans och hon fick tillbaka sina förläningar och hon kunde fortsätta med sin kaparverksamhet.



Johan verkar ha misstänkt att Cecilia stämplade mot honom och förberedde uppror. Hon kan ha varit involverad i den komplott mot honom som planerades av Charles de Mornay hösten 1573,  men som aldrig omsattes i praktiken. Johan bad ståthållaren i Östergötland att hålla Cecilia under uppsikt och förbjöd henne tillträde till Stegeborg och Vadstena slott.



Kristoffer dog 1575 och den omyndige Edvard Fortunatus blev formellt markgreve av Baden-Rodemachen. Trots att Cecilia i äktenskapsförordet lovats posten som sonens förmyndarregent, lät Kristoffers familj föra bort dokumenten som säkrade Cecilias rättigheter, beslagtog de gods hon hade rätt till som änka och blev Edvard Fortunatus förmyndare. Cecilia skickade representanter till Baden 1576 för att försvara sina rättigheter, men de avvisades av slottsfogdarna.



Den spanske delegaten Francisco de Eraso som anlände till Stockholm under sommaren 1578 då Johan både önskade en allians med Spanien och ville ha ersättning för de svenska skepp spanjorerna lånat i Nederländska frihetskriget då han behövde dem i sitt krig mot Ryssland. Cecilia, som nyligen konverterat till katolicismen av ekonomiska och politiska skäl, föreslog Johan som ståthållare i någon av de spanska besittningarna. Cecilia gillade idén och bjöd in Eraso till Arboga för att förhandla med honom själv. Eraso beskriver henne som en stark och självständig förhandlare och viktig informatör. Cecilia erbjöd också sin flotta till vapentransport åt spanjorerna i deras krig mot Nederländerna, något som förvärrade hennes ständiga konflikt med lillebror Karl.



Johans förhandlingar med Francisco de Eraso misslyckades då denne undvek alla överenskommelser och utbetalningar, kom han att ogilla Cecilias förhandlingar, anklagade Eraso för förräderi, förbjöd all vidare kontakt med Cecilia och satte honom i husarrest i Stockholm. Vi vet att Cecilia mutade sig in i Stockholm natten mellan 17 och 18 juni 1579, men att hon avslöjades. De mutade stadsvakterna dömdes till döden, men Cecilia undkom straff och beslutade sig för att lämna landet. Hon begav sig till Baden där Eraso besökte henne när han släppts ur den svenska fångenskapen. Dottern som sattes i kloster mot Cecilias vilja och bara är känd under sitt klosternamn Charitas var troligen hans.



I sin konflikt mot makens familj fick Cecilia stöd av såväl Johan III som Francisco de Eraso och Antonio Possevino. Hon levde på inkomsterna från sina svenska gods, men när hon 1581 ansökte om att få komma tillbaka till Sverige, verkar inte Johan ha velat välkomna henne tillbaka och Karl verkar inte ha velat ha med henne att göra alls. 1585 drog Johan också in hennes svenska gods och inkomster.



1588 blev Edvard Fortunatus myndig och Cecilias ställning förbättrades. Sonen hade dock ärvt hennes oekonomiska sinnelag och det dröjde inte länge förrän han skuldsatte sig. 1593 gifte han sig med Maria van Eycken som inte ansågs vara av tillräckligt hög börd varför den protestantiska grenen av den regerande dynastin i Baden tog makten ifrån honom 1596.

Cecilias sonson, markgreve

Vilhelm I av Baden

Cecilia hade i väntan på sonens myndighet ägnat sig åt diplomatisk resor till olika katolska furstehus (Hon besökte bl.a. sin brorson Sigismund.) och nu var det så dags igen. Hon träffade bl.a. påven och tysk-romerske kejsaren. Inget hjälpte dock och de ständiga ekonomiska problemen blev allt värre och hon tvingades ständigt fly från fodringsägare.



I början av trettioåriga kriget fördrevs den protestantiska släktgrenen från Baden av kejsarens trupper och Cecilias sonson blev markgreve Vilhelm I av Baden 1622. Detta gjorde att Cecilia äntligen kunde återvända till sitt residens i Rodemachern och nu verkar hon också ha fått kontakt med dottern. Cecilia avled i Bryssel 1627 och blev därmed den av Gustav Vasas barn som kom att leva längst. Hon är begravd i Rodemack i nuvarande Frankrike.



Cecilia har, mycket tack vare Herman Lindkvist och rebelltjejsidealet fått en enorm uppmärksamhet och alla verkar nu vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att använda henne i sin förmedlingsverksamhet. Om man däremot går igenom hennes historia, framstår hon inte direkt som någon lämplig förebild. Även om historierna om att hon skulle ha drivit en bordell i Antwerpen är del av smutskastningskampanjerna från Kristoffers familj, ägnar hon sig åt flera minst sagt tvivelaktiga verksamheter. Med tanke på hennes nyckfullhet och svårigheter att hålla i pengar, är jag inte alls förvånad över att makens familj hindrade henne från att verka som förmyndarregent åt sonen. Hon tenderar också att utnyttjar folk och sviker och bedrar dem. Hon flyr dessutom ifrån problemen hon själv skapat, vilket inte är egenskaper jag tycker borde uppmuntras hos flickor. Visst kan jag förstå fascinationen och man ska inte underskatta 1500-talskvinnornas självständighet, men om man vill veta något om 1500-talskvinnor i allmänhet, även på Cecilias nivå i samhället, är hon inte särskilt representativ.

Skarhult

Allt sedan Skarhults slott i Skåne öppnade utställningen Den dolda kvinnomakten 2014 har jag velat besöka slottet och utställningen. Denna sommar (2019) har de dessutom en utställning om Ester Blenda Nordström som jag mer än gärna ville se. Detta gjorde att det passade bra att äntligen planera in en resa till Skåne och slottet just denna sommar.



Enligt bakgrundsbeskrivningen på Skarhults hemsida kom utställningen samt projektet som föranledde den och den utgivna boken Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott till för att den nuvarande slottsfrun Alexandra von Schwerin undrade över vad hennes föregångare gjorde. Därför tog jag för givet att projektet, boken och utställningen skulle ta fasta på slottsfruars vardagssysslor. Information som jag själv är ute efter och som jag har haft svårt att finna till mina skriverier om Märta Leijonhufvud.

Även om jag tyckte att boken var intressant och jag blev småförälskad i flera av slottsfruarna inte minst i, den med Märta samtida, slottsfrun Mette Rosenkrantz. Däremot innehöll den inte riktigt den information om deras vardagsliv som jag eftersökte och trodde skulle finnas då den ursprungliga frågeställningen som Alexandra von Schwerin hade var just "Vad gör en slottsfru?". Därför kontaktade jag Skarhult för att fråga om de hade information kring hur en vanlig vardag för, framför allt Mette såg ut.



E-postmeddelandet jag fick till svar från en av medarbetarna kring utställningen var milt sagt en yrvaken reaktion som vittnar om att detta inte var något man över huvud taget hade tänkt på eller var särskilt intresserad av. De enda uppgifter de gav mig var att slottsfruarna fick en gedigen utbildning, drev gods och hade mer makt än vad man gärna tror idag, vilket inte var direkt ny information för mig. Min frustration och lite av min besvikelse över e-postmeddelandet tog jag ut i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).

En skylt som visar vägen till utställningen

om Ester Blenda Nordström

E-portmeddelandet gjorde att mina förväntningar grusades ganska rejält inför besöket, men jag var ändå villig att ge dem en chans och jag är glad att jag gjorde det. Trots den snorkiga tonen, är båda de utställningar de för närvarande (sommarsäsongen 2019) har på slottet riktigt bra.



Ester Blenda är, som sagt, en utställning om den svenska journalisten Ester Blenda Nordströms liv och leverne och den finns bara på slottet denna säsong.



Utställningen finns inte på slottet utan i vagnstallet på andra sidan vägen.  Den utgörs av en blandning av kortare beskrivningar av olika delar av Ester Blendas liv, privata såväl som offentliga bilder av henne och hennes närstående, citat och föremål. Det visas också två filmer från Ester Blendas äventyr i Lappland och Sibirien som utgör delar av Anna Hylanders dokumentär om henne. Utställningen bygger även på Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken som jag skrivit om tidigare i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018).

Motorcykel av typen som Ester Blenda körde

Kombinationen av de olika elementen fungerar bra tillsammans. Ester Blenda fascinerar och väcker många frågor om både hennes person, hennes samtid och inte minst villkoren för såväl kvinnor som HBTQ+-personer under den tiden.

Trots de helgalna äventyren, verkar det enligt Fatima Bremmer som att det fanns ett mörker inom Ester Blenda Nordström och det kan säkert delvis kopplas till att hon tvingades hålla kärleken till Carin Waern Frisell hemlig, men jag misstänker också att det är hennes empatiska sida som krockar lite med hennes nyfikenhet och äventyrslust.  Hon verkar många gånger ha gått fram som en ångvält utan att tänka på konsekvenserna för personerna som hamnar i hennes väg.

Mette Rosenkrantz rum. Del av utställningen

Den dolda kvinnomakten.

Vid framför allt två tillfällen blir det här beteendet ett stort problem för henne. Efter "pigäventyret" när det står klart att hon med sina texter försvårat livet rejält för bondefamiljen som hon arbetade hos. Personer som hon verkar ha kommit att hålla av trots allt.



Lite absurt med tanke på vardagsdiskussionen ovan är att det var vardagen som piga som Ester Blenda ville och lyckades skildra så bra att det ledde till förbättringar för de riktiga svenska pigorna.



Det andra tillfället när hennes äventyrslust kommer iväg för personer i hennes närhets välbefinnande är i samband med att hon vill till Kamtjatka i Sibirien.

Barn på 1500-talet

Eftersom hon inte tilläts resa på annat sätt, gifte hon sig med entomologen René Malaise som var en av de andra deltagarna. Detta trots att hennes mamma varnade henne för att leka med hans känslor då Ester Blenda aldrig var kär i honom. På plats i Sibirien får hon veta att Carin också gått och gift sig och hela hennes värld verkar rämna med detta. Visst kan man göra sig lustig över det faktum att hon skilde sig från Malaise efter hemkomsten och så att säga var färdig både med honom och med Sibirien, men faktum är att hela äventyret slutade med att hon gjorde illa både sig själv och två personer som hon tyckte om (för jag tvivlar inte på att hon tyckte om Malaise även om hon inte var kär i honom).



Eftersom det är så populärt med "rebelltjejer", passar Ester Blenda in väldigt bra och det är säkert därför hon har blivit så populär igen. Hon är däremot en rebelltjej av kött och blod och ibland får de där "rebelliska" egenskaperna negativa konsekvenser för såväl henne själv som folk omkring henne.

Skarhults husmorsskola under  1900-talet

ledd av Margaretha von Schwerin

En annan aspekt som Ester Blenda Nordströms liv visar är att hur "modern" och "före sin tid" en människa än kan verka, kan man aldrig helt ta ut hen från sin samtid. Ester Blendas syn på samer är t.ex. väldigt typisk för den tid hon levde i.





Skarhults basutställning kallas, som sagt, Den dolda kvinnomakten och öppnades redan 2014. Denna utställning finns uppe på slottet och fem rum som berättar om olika århundraden från 1500-talet till 1900-tal och en slottsfru som levde på Skarhult under respektive århundrade. Rummen är inte kronologiskt ordnade, men det gör inte så mycket. Det blir tydligt väldigt fort vilket århundrade man befinner sig i.

Skarhult har valt att nämna Märta.

För att inte vara intresserade av slottsfruarnas vardagssysslor och hur deras vardag såg ut, innehåller utställningen trots allt väldigt mycket vardag. Denna finns dock representerat främst via föremålen och det förklaras inte närmare vilka uppgifter slottsfruarna egentligen hade på slottet. Rummet om 1900-talets slottsfru Margaretha von Schwerin och den hushållsskola som hon bedrev lyckades bäst med detta, vilket mycket troligen har att göra med att det är föremål som de allra flesta av oss känner igen. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad dessa hushållsskolor lärde ut och vilka de var till för.



Utställningen innehåller texter som berättar om en slottsfru från varje århundrade mellan 1500-tal och 1900-tal samt en text om vad det innebar att vara kvinna under respektive sekel ihop med kortare beskrivningar om några av de mer inflytelserika kvinnorna just då. Det finns även rekonstruktioner av barnkläder samt en kortare text om vad barnen fick för uppfostran.

Vad har Cecilia Vasa på Skarhult att göra?

I 1500-talsrummet om Mette Rosenkratz hade de med Märta Leijonhufvud, vilket gladde mig rejält. Särskilt som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon fortfarande totalignorerar henne. Däremot kan jag inte låta bli att undra varför 1500-talsrummet är så svagt upplyst då det blir väldigt mörkt (särskilt om det är lite mulet/regnigt ute som det var när jag var där) samt varför man har satt upp porträttet av Gustav Vasas dotter Cecilia där inne. Mig veterligen har hon ingenting med vare sig Mette Rosenkrantz eller Skarhult att göra varför det förvånade mig en hel del. Jag antar att hennes rebelltjejs tendenser var för lockande för att ignorera. Liksom museet Vasaborgen på Uppsala slott har man nog inte kunnat motstå att ha med henne. Jag gick ingen visning på Skarhult, men jag hoppas att man under dessa inte påstår att hon spökar på slottet.

Föremål i monter i 1600-talsrummet om

Beata Elisabeth von Königsmarck

Det finns faktiskt en hel del likheter mellan Ester Blenda Nordström och Cecilia Vasa. De går båda fram som ångvältar när det gäller något de vill utan att tänka på om de sårar folk på vägen. Ester Blenda är empatisk nog för att reagera med bestörtning och sorg när hon upptäcker detta, men Cecilia verkar inte ha varit lika empatisk. När hon äntligen träffar en man som hon bryr sig om på riktigt, har jag en känsla av att hennes förflutna och rykte kommer ikapp henne varför hon kanske inte var så lycklig som hon ofta framställs av historiker av idag och andra intresserade.



Båda utställningarna på Skarhult är väl värda ett besök och jag rekommenderar dem. Däremot kan jag inte rekommendera att kontakta de ansvariga om man har frågor om sådant de inte vet/aldrig ens tänkt på. Det underligaste tycker jag dock att det jag frågade om besvarar frågan Alexandra von Schwerin hade från början: Vad gör en slottsfru egentligen?

Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna?

Hans Holbein d.y:s teckning av en engelsk

kvinna med barn på 1500-talet

Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är titeln på en bok från 2001 som tydligen kom i nyutgåva 2012 av språkvetaren Fredrik Lindström. Ända sedan jag började med mitt skrivprojekt har jag ställt mig en liknande fråga: Vad gjorde alla 1500-talsmänniskor hela dagarna? Och särskilt då slottsfruarna.



Merparten av arkeologiska undersökningar i Sverige styrs av exploateringar varför man inte kan bestämma själv vad det är man ska gräva och var. Som arkeolog är jag därför van vid att hamna mitt inne i folks vardag och det är också därför som jag ofta påpekar för folk att vikingarna må ha varit både plundrare, erövrare och handelsmän, men de var först och främst jordbrukare. Det var i jorden makten och rikedomen låg, vilket var en sanning som kom att gälla ända fram till industraliseringen på 1800-talet.



Något som har slagit mig när jag gått igenom svensk historieforskning är hur lite vardag det faktiskt är. För det första vurmar svenska historiker väldigt mycket för modern tid. Tidigare tidsperioder är mest intressanta om de kan utgöra en fondvägg för moderniteten och om man intresserar sig alls för tidigare perioder, är det främst 1700-talet och hur samhället förändrades under vägen mot industrialiseringen. Ett forskningsprojekt som lider lite av detta är Gender and Work. Det är jättebra och väldigt viktigt på många sätt, men lider dels av detta, enligt mig ganska evolutionistiska perspektiv och hittills har jag inte hittat särskilt mycket matnyttigt om 1500-talet inom deras publikationer.



Jag tycker genus är väldigt spännande, vilket säkert är tydligt av vad jag har skrivit för inlägg här på bloggen tidigare och att jag väljer att framhäva Märta Leijonhufvud. Genushistorievetenskapen har t.ex. även givit drottning Maria Eleonora en välförtjänt upprättelse och visat på behoven av att berätta andra historier än den om vita män, så det behövs och är väldigt viktigt. Däremot kan jag samtidigt känna att genushistorieforskning ofta är mer fokuserad på kön än på människor. Det här leder till en väldigt ideologisk forskning och förmodligen bidrar detta till att göra ämnet så "laddat" politiskt.



Detta fokus på normer och inte minst letandet efter normbrytare är särskilt tydligt gällande Cecilia Vasa. Alla verkar vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att få ta med hennes historia. Den mest absurda jag hört hittills är "museet" Vasaborgen i den äldre delen av Uppsala slott där man fått för sig att hon spökar fastän hon inte har någon särskild relation till platsen utöver att slottet troligen fungerade som bostad åt familjen då och då eller boken Den gyllene hårnålen där författaren Maria Gustavsdotter inte verkar tycka att Cecilias historia är spännande nog som den är, utan behövde kryddas med en lesbisk kärlekshistoria med en helt fiktiv person. Cecilia är en oerhört fascinerande personlighet med ett intressant livsöde, men om man vill veta något om 1500-talet, är hon inte ett särskilt bra fokus. Jag kan också tänka mig att hon var en ganska påfrestande person att ha att göra med.



Vetenskapskvinnan i mig är fullkomligt medveten om hur normerna var på 1500-talet. Jag vet vad Martin Luthers hustavla säger män, kvinnor och deras relationer till varandra och andra grupper. Däremot hjälper det mig egentligen föga om jag vill lära känna Märta. Det skulle bli en ganska tråkig historia om jag skulle skriva om Märta enbart utifrån normerna.



När jag började skriva upptäckte jag att jag istället hade ett behov av att hitta "röster" (i brist på bättre benämning) i källorna. Hur agerar och framför allt reagerar hon. på de händelser och de personer hon ställs inför? I fallet med Märta hittade jag en kvinna vars personlighet inte riktigt stämde överens med genusnormerna samtidigt som hon aldrig överträder de gränser som hennes kvinnliga kön satte upp för henne. Hennes make Svante Sture är lika intressant i sammanhanget. Medan hon framstår som utåtriktad och framfusig (manliga egenskaper) framstår han som lugn, mild och tillbakadragen (kvinnliga egenskaper). Ingen av dem agerar däremot utanför de genusgränser som 1500-talets samhälle ställt upp, vilket gör att man inte egentligen kan tala om normer på samma sätt när det gäller dem.



För mig är vardagen jätteviktig i detta sammanhang. Den må vara repetitiv, men faktum är att den utgör den allra största delen av folks liv och därför förmodligen den som påverkar hur man blir som person allra mest. Att hävda att kvinnorna inte syns i källorna är en väldigt dålig undanflykt. Jag är ingen historiker och jag har trots detta hittat mycket mer än många i den branschen verkar ha gjort. Min utgångspunkt har varit att Märta finns där. Hennes smeknamn Kung Märta kommer ur den vardag där hon agerade. Hon börjar kallas det före Svantes död och det verkar vara ett namn som ges av respekt för henne och inte som ett hån gentemot Svante. Det vittnar lika mycket om hennes driftighet som Svantes och andras vilja att ge henne utrymme.



Forskningen om England under the Tudors ligger i framkant när det gäller publik förmedling om den historiska vardagen på 1500-talet. Det finns massor av böcker, såväl fiktiva som vetenskapliga, som tar upp enskilda personers levnadsöden, vad barnen lekte eller hur kläderna man bar såg ut. För att inte tala om alla längre och kortare dokumentärfilmer och filmklipp som t.ex. detta klipp från Historic Royal Palaces där historikern Lucy Worsley berättar om hur toaletten ändrat utseende genom tiderna:

Jag måste erkänna att jag inte alls kan se de svenska kungliga slotten lägga ut liknande klipp om vardagshistoria på slotten då man istället i princip enbart satsat på att vara turistfälla för busslaster med utländska turister istället för museum åt svenskar, vilket jag pratade om i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019).



Det är emellertid inte så att det helt saknas vardagsperspektiv på 1500-talets Sverige. Nya Lödöse-undersökningen i Gamlestaden i Göteborg de senaste åren har varit väldigt viktig för det. 1500-talet har ofta hamnat i kläm i historisk- och stadsarkeologisk forskning då man tidigare var intresserad av medeltiden och på senare år kommit att mer intressera sig för 1600- och 1700-tal. I Nya Lödöse, som är en Göteborgs många föregångare, var det omöjligt att ignorera 1500-talet, vilket givit en del intressanta artiklar som t.ex. Veronica Forsblom Ljungdahl som skrev en artikel om mens. Arkeologer kan det där med fokus på vardagsföreteelser som sagt...



Jag förstår faktiskt inte varför vardagen och vardagsuppgifterna så totalt tappas bort i svensk historieskrivning och -förmedling. Med tanke på det stora fokuset på normer och normbrytande som funnits på senare år vore vardagen helt perfekt. För att agera i vardagen krävs mer praktiskt handlande och ett pragmatiskt sinnelag. I sådana sammanhang bryts normer hela tiden och det mesta sker också väldigt oreflekterat.











Hans Holbein d.y:s teckning av en 1500-tals kvinna i England med barn lånades här.

Föredrag - Drottningens frustuga

I fredags besökte jag återigen Vasamuseet. Denna gång för ett föredrag med en av mina favoriter bland Vasaförfattarna, Karin Tegenborg Falkdalen. Jag gillar hennes böcker om Vasadöttrarna, Katarina Stenbock och Margareta Leijonhufvud och jag fick dem signerade av henne efter föredraget vilket jag är jättetacksam för och hon var jättesnäll.



Föredraget berörde alla personer som Tegenborg Falkdalen har skrivit om plus Johans dotter Anna, och handlade om deras hovliv och kvinnorna de knöt till sitt hov. Gustav Vasa sneglade mycket på kontintenten när han byggde upp sitt svenska hov. Då väldigt mycket var beroende av personliga nätverk, hämtades hovdamerna från högadeln.



Tegenborg Falkdalen tog även upp hur högreståndskvinnor förväntades uppföra sig och vilka element som ingick i deras utbildning. Hon tog också upp Vadstenabullret när Cecilia Vasa inte riktigt betedde sig som en adelskvinna borde...

Jag gillade verkligen föredraget och inte bara för att jag gillar Tegenborg Falkdalens böcker. Det ger en inblick i samhället och kulturen under tidsperioden som historiker inte alltid bryr sig om.



Den där inblicken i vardagslivet tycker jag är viktig för att förstå personerna och betrakta dem som människor. Det blir ofta väldigt abstrakt när man bara pratar om personers maktförhållande till varandra. Tegenborg Falkdalen pratade mycket om ideal som var viktiga att förhålla sig till för adelsdamerna. Vadstenabullret fungerade som ett viktigt avbrott från dessa, då Cecilia vid det tillfället mer eller mindre helt slängde bort alla ideal och agerade precis som hon kände för vid det tillfället. Verkligheten är mer komplex än man kan tänka sig många gånger varför det kan bli väldigt intressant att ställa den mot idealen och se vad som händer.

Vasaslotten: Uppsala slott

Uppsala slotts norra torn

I lördags besökte jag Uppsala slott. Det är ett av de stora Vasaslotten även om väldigt lite av det man ser idag är från Vasatid.



Gustav Vasa började bygga slottet på Kasåsen (som är en del av Uppsalaåsen. Domberget, där Uppsala domkyrka är belägen är del av samma ås.) 1549 som svar på alla inrikes uppror. Den byggdes utifrån det senaste italienska modet och är enligt boken Svenska borgar och fästningar att betrakta som den äldsta s.k. bastionsfronten i Nordeuropa. De blir vanliga i området först på 1570-talet.

Kung Jans port

(Tagen under ett tidigare besök när gräset var grönt)

De två bastionerna var riktade åt väster där höjdskillnaderna var mindre och hade en s.k kurtinmur emellan sig.



Styrbiskop är namnet på den norra bastionen där Gunillaklockan står idag. Den är mer ursprunglig och enhetlig med en del drag från medeltida befästningsverkstraditioner och bevarat bara som en ruin.



Gräsgården är namnet på den södra bastionen. Den blev om- och påbyggd redan under vasatid, bl.a. med en bostadsflygel som kallades Kungshuset. Denna blev snart för liten och Erik XIV lät bygga om den till en rätvinklig flygel.



Kungshuset skadades i en brand 1572, men byggdes upp igen av Johan III som lät den vara sydöstra delen av det renässansslott han började att uppföra i Uppsala.

Gräsgården

Från Johans renässansslott finns de äldsta bevarade professionella arkitektritningarna i Sverige, men bara den södra och den östra längan kom att färdigställas. Kung Jans port som ni kan se här till höger är hans verk och 1588 göts en klocka av hans andra fru Gunilla Bielke.



Den vasaregent som bott mest på slottet är Kristina och det var i rikssalen hon abdikerade 6 juni 1654. Det var också här som Sturemorden utspelade sig i maj 1567.



Uppsala drabbades av en stor stadsbrand 1702 och slottet drabbades hårt och man tog tegel från det bl.a. till Stockholms slott och till återuppbyggningen av staden.

Slottet låg därefter i ruiner fram tills kung Adolf Fredrik lät återuppbygga det igen 1744. Det är hans arkitekt Carl Hårlemans slott ihop med interiörer från förra sekelskiftet och en renovering av rikssalen av Ragnar Östberg 1930 som syns mest idag. Drottning Gunillas klocka göts också om och placerades i sin egen klockstapel på Styrbiskop 1756. Landshövdingen flyttade in 1752. Bastionerna förblev däremot ruiner.



Under 1940-taletgrävdes Gräsgården ut och restaurerades (Svenska borgar och fästningar menar att det finns anledning att ifrågasätta restaureringen, men utvecklar inte en argumentation kring detta.) och man satte tak ovanpå den gamla ruinen. Idag är det museet Vasaborgen där man sommartid och under höstlovet kan gå på visningar.

Visningarna tar upp lite allmän Uppsala historia, slottets historia samt berättar om spökande vasar som man kan träffa på på slottet om man har (o)tur.



Bl.a. ska Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia gå igen i bostadsdelarna. Cecilia Vasa tillhör mina absoluta favoriter och är den mest kända av Vasadöttrarna. Jag undrar däremot varför hon skulle vilja gå igen i just Uppsala slott. Såvitt jag vet hade hon ingen egentlig koppling dit. Jag är också nyfiken på hur man säkert vet att det är just Cecilia som går igen där. På senare år har det skett en explosion i intresse kring hennes person och livshistoria och jag undrar därför lite över om det inte är för att haka på det intresset som man så gärna vill att hon ska spöka där.

Sydöstra tornet sett från Gräsgården

En annan spökhistoria berättade om hur Gustav Vasa själv blev förbannad när en landshövding på 1800-talet snodde med sig en bit av hans skägg när hans grav öppnades. För att få stopp på den väldigt arga, döda kungen ska landshövdingen ha tagit skägget och gjort statyn av Gustav som finns på borggården.



En annan, berättelse från visningen av Vasaborgen som kan te sig lite makaber för oss idag är att det som beskrevs som slottets barnkammare hade fönster som vette mot slottets avrättningsplats och de verkar ha ritat hängda män på väggen där. Säkert är det en anakronistisk vilja av mig (avrättningar har ju trots allt varit "folklig underhållning"), men jag kan inte låta bli att också fundera över hur gammal leken Hänga gubbe är och om det kan vara det som klottrats på väggarna. Men även om leken mycket väl kan ha funnits, är det nog rimligare att anta att de såg avrättningarna. "The past is a foregin country"* trots allt...







*Citat av L.P. Hartley