Kalmar slott - Kungsköket

För ett tag sedan besökte jag Kalmar slott som i år öppnat upp rum som tidigare inte varit tillgängliga för allmänheten: Kungsköket. Det var huvudorsaken till den alltför korta Kalmarresan som även inkluderade en utflykt till Stensö, men mer om det i ett senare inlägg.

Som ni som har följt den här bloggen ett tag var jag i London i september 2019. Under den vecka jag var där, besökte jag såväl Towern som Hampton Court. På det senare slottet hade man gjort iordning Henry VIII:s kök, något som jag tog upp i inlägget Hampton Court: Hem till Henry VII (13 oktober 2019). Där hade man lagt upp en blandning av låtsas- och verkliga råvaror som användes vid matlagning åt Henry och hans hov. Man eldade också i de öppna spisarna, vilket bidrog till förståelsen av hur köken kunde upplevas för de som vistades där. Från Horrible Histories vet jag också att de köksanställda drack stora mängder öl och vatten för att svalka ner sig själva. När de sedan kissade ut det, hade detta en avkylande effekt på rummet. 

Storbritannien är ofta helt fantastisk på populär historieförmedling och jag har länge önskat att svensk kulturarvssektor och populärhistoria skulle ta ett större intresse för vad och hur de förmedlar det och inte bara deras historia. Visst är brittisk populärhistoria också full av kungar och krig (De har trots allt en i betydligt större utsträckning fullkomligt brutal historia än vad vi har.), men detta varvas med information om vardagslivet, något som jag skrev om i inlägget The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning ( 12 oktober 2019) och som man kan säga att förmedlingen av Henry VIII:s kök på Hampton Court också representerar. 

Trots att vardagen utgör majoriteten av alla människors liv, är detta inte något som intresserar de som förmedlar svensk historia populärt i särskilt stor utsträckning. Den akademiska historieforskningen är tack och lov annorlunda och bättre i detta avseende och t.ex. Gender and Work-projektet har ett fokus på folks arbete och det glädjer mig att äktenskapet ska förmedlas i TV snart av bl.a. Brita Planck som faktiskt skrivit om det populärt i boken Förnuft och känsla: adel, kärlek och äktenskap. 

Det bristande intresset för egentligen något annat än olika former av våldshandlingar och en på tok för abstrakt och ytlig syn på makt och politik gör att man avhumaniserar och demoniserar det förmoderna Sverige (medeltiden anser man tydligen numera inte ens vara del av den svenska historien!). Gustav Vasa styr landet i 40 år, men hans gärning reduceras till ett, i sammanhanget fåtal uppror som framför allt sker i början av hans regeringstid. (Dackefejden sker i mitten av regeringstiden och har lite andra orsaker än övriga, men det är en annan historia.) . I princip inget sägs om att han tar över ett totalt ruinerat och utplundrat land som vid hans död har omvandlats till ett välmående rike med en stabil ekonomi (som hans äldsta son [omedvetet] verkar göra allt för att förstöra genom att tvinga in Sverige i ett fullständigt onödigt krig som slutar i Älvsborgs lösen). Var var den delen i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som Kalmar slott hade förra sommaren (2020) och som tydligen ska vandra runt på svenska slott under de kommande åren (i år är den på Vadstena slott) och som man gick ut hårt med handlade om Gustav Vasas maktmissbruk. Men hur ska man kunna veta att han missbrukade makten om man inte intresserar sig ett dugg för vad det faktiskt innebär att ha makt under tidigmodern tid, likheter/skillnader med makten av idag eller hur riket styrs vare sig då eller nu? Och som jag skrev i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) tyckte jag det mest blev våldspornografi. Ett ensidigt fokus på enskilda (onormala) händelser, leder till att de blir det normerna samtidigt som normaltillståndet inte lyfts fram eller förklaras. Gustav Vasa är ond dels för att man bestämde det på 1930-talet, för att Benito Mussolini läste den typ demokratiske mannen Niccoló Machiavellis politiska satir Fursten bokstavligt och för att Nils Dacke blivit martyr för moderna svenska libertarianer och kommunister trots att han torterar fogdar till döds och troligen skulle bli klassad som terrorist idag.

Mot bakgrund av detta framstår Kungsköket som en tvärvändning i vad och hur Kalmar slott förmedlar det svenska 1500-talet. I inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågade jag mer vardag i den populärhistoriska förmedlingen av det svenska 1500-talet och man kan väl säga att det var lite det Kalmar slott gav mig med Kungsköket. Den är jordnära, visuellt tilltalande och den demoniserar ingen. Under visningen jag deltog i, fick vi bl.a. veta att det gick åt 9 ton ved i veckan att hålla ugnarna varma på Kalmar slott och att det fanns ett par personer anställda enbart för att vända köttet i ugnen. 

Kungsköket var bara ett av flera kök på Kalmar slott och de har faktiskt sedan innan en mindre utställning av ett annat intill det bord man dukat upp i Grå salen som föreställer Johan IIIs påskmiddag på slottet. Att förmedla vad historiska svenskar åt har också varit lite av en trend sedan Historieätarna visades på TV. Till skillnad från det programmet, var man under visningen på Kalmar slott noga med att förmedla både den mat som vi kan känna igen och den mat som är annorlunda för oss och det kändes inte överflödigt. Tvärtom har man expanderat konceptet och det kändes underbart att få strosa omkring i ett helt kök. Som ni ser på guideboken på bilden överst i inlägget, har Kalmar slott som slogan "Ett levande slott" och jag har även sett dem använda "A Real Castle". Då kanske man även bör förmedla vardagen på slottet och Kungsköket är en bra del av det.

Kulturen

I centrala Lund finns ett friluftsmuseum som öppnades 1892 och som kallas Kulturen och som består av en utomhusdel med hus man flyttat dit från främst Skåne, men de har även enstaka hus från Småland. I husen finns små utställningar om olika ämnen. 

I entréhuset (kallat Vita huset) finns två utställningar som berättar Lunds historia: Metropolis - Lund på medeltiden och En stund i Lund - staden från 1500-talet till idag. Metropolis verkar få sig en uppdatering senare i år (2021), men även om jag ser behovet, tycker jag den ändå fungerar relativt bra som den ser ut nu.

När man ser modellen över staden som är placerad i mitten av det ena rummet i Metropolis-utställningen slår det en vilken utpräglad kyrkostad Lund nog var under medeltiden. Staden hade en större mängd olika kyrkliga institutioner. Det i sig var väl inget utmärkande, det är tydligt när man t.ex. går runt i Visby och Sigtuna där ruiner utgör en viktig del av stadsbilden och även Stockholm som har många kyrkor bevarade från medeltiden att det var vanligt, men Lund har en annan kyrklig dignitet som man nog inte märker av på samma sätt idag. Lund var det första ärkebiskopssätet i Norden innan Sverige fick sitt eget i först Gamla Uppsala och senare Uppsala. Lunds ärkebiskop förblev dock Nordens så kallade primas (Den högste av alla biskopar i en kyrkoprovins.) även om Uppsalas ärkebiskop kämpade för att bli Sveriges under hela medeltiden. Utöver den fantastiska domkyrkan, finns väldigt lite spår av denna kyrkliga stadsbild i dagens Lund. Däremot finns kyrkoruinen kallad Drotten bevarad, utgrävd och tillgänglig för allmänheten, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Såväl i Metropolis som En stund i Lund, finns ett fokus på vardagslivet. Kulturens tillblivelse hade såvitt jag förstår det en stor betydelse för framväxten av den arkeologiska forskningen om Lund och det kanske beror lite på det. I inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågade jag mer och bättre skildringar av historiskt vardagsliv. Framför allt efter att ha läst Gender and Work-projektets bok Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society har jag förstått att historievetenskapen i Sverige på senare år kommit att intressera sig mer för vardagslivet, men det lyser ännu med sin frånvaro i populärhistoriska publikationer. I inledningen till Signums svenska kulturhistoria. Medeltiden menar Jakob Christensson att en förklaring till detta är att kulturhistoria kom att hamna under etnologins ansvarsområde och kanske är det en av orsakerna till att vi inte ser så mycket populära framställningar av förmodernt vardagsliv.

I inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) skrev jag hur Hertig Karls kammare spärrats av med ett plexiglas i den ytterst trånga dörröppningen och att det därför är svårt att få en uppfattning om denna, en av de bäst bevarade renässansmiljöerna i Sverige. På Kulturen har man också spärrat av en del rum, men i t.ex. Västra Vrams prästgård, har man genom att låsa två plexiglasskivor mot varandra skapat en vinkel för besökare att kunna ta ett steg in i rummen ändå. Det här är egentligen det som krävs för att man ska få en bättre uppfattning och en upplevelse av rummet och jag skulle önska att Kungliga slotten ville göra något liknande med Hertig Karls kammare.

I det som kallas Borgarhuset finns utställningen Tidens rum, en utställning om borgerskapets bostadsmiljöer genom tiderna. Denna beskriver bostadsmiljöer i olika tidsperioder (dock mer adel än borgerskap). Här har man ställt ut en rekonstruktion av Erik Stures kläder. Texten på skylten bredvid däremot verkar beskriva något helt annat för jag vet inte riktigt om jag kan se den "massiva mansgestalt" som beskrivs när jag tittar på figuren med Erik Stures kläder. Jag tror man missat att modet förändras i mitten av 1500-talet och går mot ett tajtare ideal gentemot det stora "fyrkantiga" ideal som generationen innan hade. Vad jag har svårare att förstår är däremot hur man kunde skriva texten när man sett kläderna. I det här fallet kan det mycket väl röra sig om att en person skrev texten och en annan satte upp dräkten och texten utan att läsa den och det som står i texten är inte fel och har man inte helt koll på modets svängningar under 1500-talet, så är det lätt hänt. Däremot har jag kommit att finna det allt märkligare (och intressantare) när "bilden/beskrivningen av verkligheten" inte alls stämmer överens med verkligheten som den faktiskt är...

Flygvapenmuseum

I lördags (5 september 2020) besökte jag Flygvapenmuseum i Linköping. Det är ett museum som, liksom Vasamuseet, skulle kunna vara nischat mot en liten skara, väldigt nördiga personer, men man har lyckats med konststycket att tilltala bra många fler.

2010 öppnade de utställningen Hemliga handlingar - DC:3an som försvann om den svenska DC3:a som 1952 sköts ner av Sovjetunionen under ett signalspaningsuppdrag i Östersjön. Vraket hittade 2003 och bärgades för att konserveras och ställas ut.

Hemliga handlingar - DC3:an som försvann tillhör mina absoluta favoriter bland museiutställningar i alla kategorier. De svenska DC3:orna var uppkallade efter asaguden Odens korpar Hugin (tanke) och Munin (minne). Munin finns kvar och finns idag att se i Karlsborg medan Hugin var den som sköts ner och, som sagt, finns utställd på Flygvapenmuseet. 

Hugin betyder alltså tanke och det är väldigt passande för en utställning som uppmuntrar till så mycket eftertanke. Vad hände egentligen? Flygvapenmuseum har försökt återskapa känslan av att komma ner till botten av Östersjön. Utställningen kan absolut stå för sig själv, men närheten till den mer omfattande utställningen Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget

om det samtida Kalla kriget gör att den även kan betraktas som en del av denna. Jag rekommenderar också att man går igenom denna först. Hemliga handlingar - DC3:an som försvann blir då mer en detaljgranskning eller djupdykning i en tidsperiod som många svenskar än idag upplevde och minns.

Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget är placerad på markplan ovanför Hemliga handlingar - DC3:an som försvann och under catalina-planet i den utställningen löper en smal rad av fönsterrutor som visar DC3:an nedanför. Ett sådant plan åkte ut för att leta efter "Hugin" och blev skadeskjutet av Sovjetunionen på internationellt vatten vilket blev upptakten till den diplomatiska kris mellan Sverige och Sovjetunionen som kommit att kallas Catalinaaffären.

Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget tycker jag nästan lika mycket om som Hemliga handlingar - DC3:an som försvann. Utöver flygplanen och helikoptrarna som antingen står på marken eller är upphängda i taket har man byggt upp bostadsmiljöer från varje årtionde som Kalla kriget pågick. Allt är tidstypiskt! T.o.m. vad böckerna som finns i bokhyllorna! Hemidyllen bryts dock på olika sätt av något som representerar kriget. T.ex. har 1960-talets bostad missiler som kommer upp ur golvet i vardagsrummet: Sovjetiska på ena sidan och amerikanska på den andra.

Det är egentligen inte mycket, men det är effektivt och framför allt konkret. Många svenskar minns som sagt perioden och inredningen och föremålen triggar igång minnet. (Jag hade själv ett par av videofilmerna som fanns i 1980-talsmiljön.) En sista del av utställningen handlar också om tiden från Kalla krigets slut fram till 2010 när utställningen öppnade.

Även Hemliga handlingar - DC3:an som försvann använder sig mycket av föremål som hittades vid vraket och togs upp med det. Här finns personliga ägodelar som t.ex. besättningsmannen Alvar Älmebergs vigselring som ni kan se här till höger. Flera föremål som bärgades tillsammans med vraket (av vilka ni kan se några här ovan till vänster) är utställda i den större utställningshallen där vraket också är. Vid sidan av denna har man byggt upp en bättre upplyst mindre del som ser ut som en myndighetskorridor, men också i vissa delar ett arkiv, labb och ytterligare ett vardagsrum. Här får man tillgång till all information som finns samt att man förmedlar alla undersökningar som gjordes efter att vraket bärgats. Inte minst hur man identifierade kvarlevorna som hittades ombord. Utställningen ger en alltså den information som finns tillgänglig, men lämnar även öppet för egna tankar. Och nog finns det sådana alltid! Vad hände med de fyra besättningsmän som inte har kunnat hittas? Vad betyder livbåten som hittades i Östersjön och att flygplanets dörr var i öppet läge? 

Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt

Gustav Vasas mamma Cecilias trolovningsring

Våldsporr! Ständigt denna våldsporr! Det är något som jag tänker allt oftare på varje gång jag på olika sätt tar del av populära skildringar av Vasa-ätten, Sturarna och/eller 1500-talets Sverige och Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt är dessvärre inte något undantag.



Jag är inte direkt jätteöverraskad. Ledtrådarna var tydliga såväl i undertiteln "...en utställning om makt" som i beskrivningen på Kalmar slotts hemsida t.ex:

Med propaganda, våld eller dåtidens maktmedel tar han makten, driven av hämnd och revanschlystnad. Alla uppror slås ner med största brutalitet. Det gäller att försvara ära och heder och med impulsiv träffsäkerhet ställa alla schackpjäser i rätt position och spela ut fienderna mot varandra.

Det här är en bild av Gustav Vasa som jag har väldigt svårt för och som jag skrev i inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) verkar det finnas en enorm skräck bland, framför allt män, som skriver populärhistoria att han var en oerhört kompetent makthavare.

Konstinstallation

Kalmar slotts utställning hävdar (om än indirekt) felaktigt att Gustav skulle ha varit enväldig i såväl hemsidetexten ("... en stark centralmakt där all makt utgår från kungen") som i flera av texterna i själva utställningen. Jag förstår inte riktigt varifrån detta kommer och är något jag också sett i publikationer som riktar sig mer till historieämnet, t.ex. Lars Kvarnström och Susanna Hedenborgs Det svenska samhället 1720-2018 - Böndernas och arbetarnas tid där de skriver: "Precis som sina namnar Gustav I och Gustav II Adolf önskade Gustav III att bli enväldig." trots att vare sig Gustav I (d.v.s. Gustav Vasa) eller Gustav II Adolf var enväldiga och utifrån vad som finns bevarat kan vi inte hitta något som tyder på att de ens försökte. Tanken om Gustav Vasas envälde vittnar om en stor okunskap i hur Sverige har styrts historiskt sett. Det tidigmoderna Sveriges statsskick är att betrakta som konstitutionalistiskt och inte absolutistiskt.



Det absolutistiska statsskicket i det tidigmoderna Europa personifieras av franske 1600-talskungen Ludvig XIV (och medan vi ändå är inne på ämnet vill jag påpeka att Erik XIV:s Jöran Persson inte är någon Jean-Baptiste Colbert heller!). Den svenske kungen måste istället dela makten med riksrådet (en institution skapad för att vara kungens rådgivare) och med riksdagen vilken i Sverige innehåller något så ovanligt som borgare och bönder. Efter Dackefejden utökar dessutom Gustav böndernas inflytande i riksdagen. Han bygger dessutom upp en armé (något som tydligen också är negativt enligt texten om utställningen på Kalmar slotts hemsida) bestående av svenskar till skillnad från de utländska, ofta brutala legoknektar av samma typ som Kristian II tillät plundra landet efter Stockholms blodbad.

Rekonstruktion av Gustav Vasas rustning

"Utställningens tema rör sig kring makt, manipulation och propaganda" heter det på Kalmar slotts hemsida, men jag har svårt att se något som diskuterar eller problematiserar något av begreppen vare sig under 1500-talet eller i vår egen samtid. En hel del beskrivningar förefaller också snarare passa bättre in på Kristian II (som konstigt nog nämns extremt lite i utställningen) än på Gustav.



För att vara gjord för att uppmärksamma ett 500 års-jubileum blir utställningen väldigt märklig då den verkar hata sin huvudperson och jag kan inte komma på något annat land där en stor, viktig makthavare från landets förflutna behandlas så ensidigt och illa som Gustav såväl generellt som i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt gör. Inte ens en så uppenbart brutal härskare som engelske Henrik VIII blir skildrat på det sättet.



Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt består till säkert minst 90% av korta texter som alla utgår ifrån de värsta tolkningarna av Gustav. Det ges inga som helst alternativa förklaringar eller något perspektiv på händelserna som förmedlas. I mitten av det största rummet står en konstinstallation med ljus som då och då skanderar konstiga, nyskrivna texter som också helt utgår ifrån den värsta bilden av Gustav och där man, med bakgrundskunskaper, stundtals kan ifrågasätta om det verkligen var så det hände.

Personporträtt i Kalmar läns museums

utställning Superkronan

Det första man möts av när man kommer in i utställningen är en bild av Niccoló Machiavelli och kortfattade texter som omvärlden där Machiavellis bok Fursten anses ha haft stort inflytande på alla furstar i 1500-talets Europa. Som jag skrev i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019) tycker jag att det finns anledning att tvivla efter en genomläsning av boken samt ett Ted talk om personen Machiavelli (Den som är intresserad kan se Ted talket här.) När Fursten publicerades i Italien 1532 satt Gustav också säkert på tronen sedan länge.



Cecilia! Ständigt denna Cecilia! är också något jag ofta tänker då i princip alla som på ett eller annat sätt ska förmedla Vasaätten till allmänheten alltid slutar med att den enda kvinna man väljer att ge plats är Cecilia Vasa. Kalmar slott är lite bättre såväl i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som i deras vanliga vasautställning på att ta upp även andra kvinnor (Konstigt nog lyser Gustavs dotter Anna med sin frånvaro i båda!), men Cecilia finns med på hela tre ställen i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt. Hennes systrar Sofia och Katarina finns också med på bild samt hennes mor Margareta Leijonhufvud som finns med både på bild och i text. Någon som däremot helt lyser med sin frånvaro i utställningen är Gustavs tredje hustru Katarina Stenbock.

Kalmar slott

Något jag verkligen saknade i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt var lokal förankring trots att det inte saknas händelser kopplade till Småland och Kalmar i Gustavs liv. En väldigt viktig händelse som oftast glöms bort är när smålänningarna (som legat lågt i konflikten mellan Sverige och Danmark tidigare) "befriar sig själva" redan i januari 1521 utan någon som helst inblandning från Gustav. Orsaken till upproret verkar vara Kristian II:s avrättningar i Jönköping och dödande av munkar i Nydala kloster (En händelse som ledde till att munkarna gav honom tillnamnet Tyrann.). Inte heller nämns Anna Bielke som försvarade Kalmar slott mot Kristian och som enligt en berättelse ska ha träffat Gustav efter att han kom iland på Stensö utanför staden. Det finns heller ingen riktig förmedling om vad som hände på Stensö och även Dackefejden blir ytligt och kortfattat beskrivet.



Jag har inte upplevt en utställning där så få besökare stannat längre sedan mitt besök på Gripsholm 2019 vilket jag skrev om i inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019). Det enda rum där jag såg att folk blev intresserade på allvar var i rummet där man hade trängt ihop Gustavs mamma Cecilia Ekas (äkta) trolovningsring tillsammans med flera rekonstruktioner av rustningar och vapen i en enda monter. Jag uppskattar att man kunde känna på en rekonstruktion av Gustavs svärd, men istället för att låta föremålen tala för sig själv, hade man satt upp en dataskärm där besökare kunde titta närmare på rustningen. Det här rummet var betydligt mindre än det stora med korta texter på träpaneler och konstinstallationen och även om det aldrig var någon fråga om direkt trängsel, kändes det underligt prioriterat ur coronasynpunkt sett till hur få som faktiskt stannade i det större rummet.

Cornelis Tromp

Kalmar slott skriver på sin hemsida att man ska arbeta fram ett skolkoncept med "spännande infallsvinklar på makt, manipulation, våld och propaganda utifrån Gustav Vasa och med dagens verklighet för ögonen" och även om jag inte vet vilken åldersgrupp man skulle vända sig till, men finner det märkligt att prioritera detta framför vad Gustav faktiskt gör för Sverige som nation. Baserat på ett skolarbete på Kalmar läns museum gjort av två 11-åriga flickor är det heller inte det som intresserar barn av Gustavs historia.



Jag besökte Kalmar slott i torsdags (16 juli 2020) och dagen efter blev det ett besök på just Kalmar läns museum. I inlägget Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan (21 mars 2019) pratade jag om deras utställning om Regelskeppet Kronan och kontrasterna är enorma mot Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt. Här blir besökarnas oftast kvar längre stunder och hur många gånger man än kommer tillbaka, hittar man alltid något nytt (I fredags upptäckte jag t.ex. att befälhavaren för dansk-nederländska flottorna hette Tromp.). Den är jordnära och oerhört visuellt tilltalande med föremålen från skeppet som vägledare för historieberättandet. Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt är snarare det motsatta. Utöver ringen och alla rekonstruktioner hade man lika gärna kunnat göra en kortare bok med alla utställningstexterna och det fanns egentligen ingenting i texterna som inte förmedlats en miljon gånger innan på andra håll (Det hade blivit ännu en bok om "den riktiga tyrannen" Gustav Vasa, men ändå...). Som sagt var ingen besökare direkt jätteintresserad av vare sig texterna eller av att höra skådespelaren Shanti Roney låta lite arg och elak.



Kronan-utställningen är som sagt jordnära och väldigt konkret och sommartillägget Superkronan var ett trevligt komplement med kortfattade personporträtt av en amiral, en lärpojke, en båtsman och hans trolovade som blev änka när han dog i förlisningen. Museet har gjort planscher där man ser fotografier på modeller uppklädda som de historiska personerna ihop med kortfattade personporträtt där "de" fått svara på frågor om hemort, familj, ålder och dyl. likt de som förekommer vid personporträtt i dagens media. Att ha personer som utgångspunkt för utställningar skapar igenkänning och gör att historien (och utställningen) kommer närmare besökaren. Att det dessutom går att leka i Superkronan hjälper också till för upplevelsen. Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt handlar inte det minsta handlar om Gustav Vasa som person och jag såg inte röken av en enda bild av honom, vilket blir ännu märkligare med tanke på att det är han som ska vara huvudpersonen. Man verkar snarare vilja distansera och demonisera honom och utställningen är heller inte särskilt visuellt tilltalande.



Medan Kronan- och Superkronan-utställningarna är jordnära, enkla och konkreta verkar allt krut i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt ha lagts på att intellektualisera Gustav Vasas historia, vilket inte alls fungerar för det blir mest svårbegripligt. Mycket verkar också halvfärdigt och alla pengar verkar ha gått till rekonstruktioner av rustningar och konstinstallationen. Inget försök har heller gjorts att integrera utställningen med Kalmar slotts vanliga Vasa-utställning där jag hoppas rustningsrekonstruktionen ska stå senare eftersom Gustav inte är jättenärvarande i den heller. Den är dockhelt okej bortsett från det ovan nämnda utelämnandet av Gustavs dotter Anna och att man, liksom Vadstena slott, fått för sig att Erik Sture skulle vara Gustavs son Magnus (och att det tydligen inte är något som helst problem att det är fel) vilket jag tagit upp tidigare i mitt inlägg Kalmar slott (15 maj 2019).



Om man nu vill att Gustav Vasa ska "tala ur skägget" undrar jag varför man inte valt att läsa in hans brev med moderniserat språk istället för märkliga nyskrivna texter där han bara är arg och elak (och som kan ifrågasättas även om den om reformationsriksdagen i Västerås ligger hyfsat nära sanningen). Nu blir det snarare som att han talar i nattmössan!

Vasamuseet - Vasa på nära håll

Toppen av Vasas akterkastell

I mitt förra inlägg Vasamuseet - Maria Eleonora-dagen 2020 (1 april 2020) berättade jag om mitt besök på Vasamuseet i samband med Maria Eleonora-dagen 11 mars i år (2020). Vid det tillfället passade jag även på att ta en ordentlig tur i museet. Inte minst för att se den senaste utställningen om Vasaskeppets skulpturer, Vasa på nära håll. Detta hängde ihop med museets tyvärr förkortade programverksamhet den här våren som också handlade om skulpturerna, vilket jag skrev om i inlägget Anna Maria Forssberg - Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt (3 februari 2020).

Nidbild av en polsk adelsman

I mitt inlägg Moesgaard (27 mars 2020) om hur man på museet Moesgaard museum utanför Århus i Danmark. Använt sig mycket av digital teknik för att få folk att ta till sig en större mängd information på en gång. Däremot verkar det inte riktigt som om de flesta bara går förbi dessa tekniska hjälpmedel. Extremen åt andra hållet skulle jag säga är Gripsholm där det är svårt att hitta någon information alls om vad eller vem man ser och där guideboken inte är till särskilt mycket hjälp heller.



Vasamuseet använder sig också av digital teknik. Det finns t.ex. en skärm som visar avritningar av skulpturerna och deras placering på skeppet. Däremot bombarderar de inte en med information om dem. Istället ges informationen genom korta sammanfattande texter under varje skulptur som folk faktiskt stannar och läser. Dessa och de rekonstruerade skulpturerna verkar anses kunna tala för sig själva, vilket jag tyckte var väldigt trevligt som omväxling från alla långa texter och informationsfilmer där massvis av fakta rabblas upp på ett väldigt komprimerat vis. Det är nog egentligen väldigt få som finner en sådan text rolig att läsa och det fungerar kanske inte så mycket bättre av att det istället är en film där en människa berättar för en.

Maskaron

Som ni som följt den här bloggen ett tag nog har förstått gillar jag brittiska barnprogrammet Horrible Histories och inte minst det svenska sommarlovsprogrammet Salve från 1997. Dessa båda program tar uppenbarligen faktaförmedlingen på allvar, men det är inget som hindrar att de leker med den. Som ni säkert också har märkt här på bloggen, tycker jag att många som publicerar populära böcker och dyl. om den svenska senmedeltiden och vasatiden kanske behöver ta sig en funderare om det information eller underhållning hen avser att förmedla. Däremot är det inte sagt att det inte går att kombinera informationsförmedling och underhållning. Salve är ett bra exempel på att det går att göra även om senmedeltiden som jag har märkt ofta avfärdas som "kaotisk", vilket förmodligen är orsaken till att det inte verkar bedrivas någon riktigt historisk forskning om perioden.

Vasas galjonslejon

Att, liksom Vasamuseet i Vasa på nära håll, satsa på kortare, koncisa texter med den viktigaste informationen tycker jag också ger besökaren mer utrymme att leta informationen själv. Alla som besöker museet kommer inte vara intresserade att ha detaljkunskaper om allting och det kan också vara svårt att ta in allting och även komma på det om man får för mycket information på en gång. Jag tror istället att mycket handlar om att väcka ett intresse och uppmuntra folk till att göra egna efterforskningar.



Vasaskeppets skulpturer är tillverkade inom konststilen manierism. I sitt föredrag Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt på museet i januari, konstaterade historiker Anna Maria Forssberg att Vasas galjonslejon ser "fåraktigt" ut. Även om Gripsholmslejonet är ett exempel på hur det kan gå om man tar sig an att gestalta något man inte helt är på det klara med hur det ser ut, har jag efteråt funderat över om fåraktigheten inte beror på att ett av de främsta stilistiska dragen för manierismen karaktäriseras av att figurerna har utdragna anletsdrag.

Bondkvinna bland skulpturerna som

anses symbolisera svenska folket

Många av skulpturerna har uppenbar och tydlig symbolik, men på skylten över den maskaron som ni kan se på bilden ovan, står att dess överdrivna ansiktsuttryck var något som roade 1600-talets människor och att den således troligen inte hade någon som helst symbolisk funktion. Detta är en intressant iakttagelse och något som inte minst arkeologer behöver ta till sig mer. Allt behöver inte ha en komplicerad underliggande mening och symbolik. Ibland handlar det säkert bara om något man tyckte var roligt och/eller fint.



En figur som absolut har en mer symbolisk funktion är den bondkvinna som ni kan se här till vänster. Hon tillhör raden av små figurer under Gustav II Adolf på Vasas akterkastell (se första bilden i detta inlägg) som representerar svenska folket som kungen både stödjer sig på och beskyddar.



Vasa på nära håll är en jättefascinerande utställning som gör att man kommer detaljerna på det stora skeppet närmare. Jag hoppas därför att fler får möjlighet att besöka museet och se utställningen, men Vasamuseet har stora ekonomiska bekymmer för närvarande då de måste hålla stängt och normalt sett lever helt på biljettintäkterna. Däremot kan man stötta dem genom att köpa biljetter som kan brukas vid ett senare tillfälle här.

Stockholms läns museum: Tusen år av kvinnokraft

Rekonstruktion baserad på kvinnoskelettet

man tror är Estrid Sigfastdotter

För några år sedan beslutade Stockholms läns museum att man inte längre skulle ha någon särskild utställningslokal. Istället skulle man bl.a. satsa på vandringsutställningar som skulle turnera runt i länet. En av dessa är Tusen år av kvinnokraft som under hösten och fram till januari nästa år (2020) kan besökas på Kulturlänken på Märsta Centrum i Märsta.



Utställningen väckte nyligen en del uppmärksamhet för att den reklam som museet försökte få in på sociala medier refuserades då Facebook tyckte att den innehöll "grovt språk". Länsmuseets kommunikatör Lenita Gärde skrev ut sin frustration i blogginlägget Konsten att marknadsföra kvinnohistoria 15 november i år (2019). I detta skriver Gärde att hon inte förstod vad det var för grovt språk då hon bara såg ord som "feminism" och "jämställdhet", vilket tydligt är för politiskt laddat för Facebook som samtidigt tillåter direktsända slagsmål mellan män och många är de som försökt få hatiska inlägg och direkta hot som riktats mot dem raderade, vilket inte Facebook tyckt har varit några problem att ha kvar.

En av utställningens pallar med kvinnonamn

Utställningen är kompakt och liten, men väldigt informativ. Där finns rekonstruktionen av det vikingatida kvinnoskelettet som man vill tillskriva Estrid Sigfastdotter som ni kan se på bilden här till höger, men även brev, böcker, bilder och texter att titta på. Det begränsade utrymmet på Kulturlänken, gör dock att vissa texter är svåra att se och läsa. Den inledande skärmen är placerad bakom en stor krukväxt och de skärmar som omgärdar huvuddelen av utställningen hamnar också upp emot ett fönster, så det är svårt att läsa de teman som sammanfattas på dem.



Insidan av skärmarna ägnas åt historiska kvinnor från olika tidsepokers livshistoria. Förvånansvärt många av dessa levde före 1800, vilket tyvärr är en raritet i förmedlingssammanhang. Den mest fascinerande av dessa är Sophia Elisabet Brenner som redan 1693 gav ut skriften Det Qwinliga Könetz rätmätige Förswar som jag måste erkänna att jag inte hade någon koll på alls innan. Pallar i rad på golvet (likt den ni kan se på bild här till vänster), berättar också namnet på ytterligare personer.

Samling böcker, brev och en liten film

På väggen mitt emot den lilla avgränsade ytan (och därför lätt att missa), hänger ett par tavlor med information om ytterligare kvinnor, bl.a. en kvinna som hade begravts med ett foster på Helgeandsholmen och som påträffades i samband med den arkeologiska undersökning som utfördes där 1978-80. Där finns också Anna Pictor som den kände kyrkomålaren Albertus Pictor sägs ha gift sig med för att få tillgång till den målarverkstad som hon hade ärvt efter sin första man Johan Målare.



Utställningen är i sin enkelhet en riktig förtjusning. Jag gillar effekten av att man bara kan se bilderna ordentligt när man står rakt framför dem. Jag antar att detta har en symbolisk tanke om att historiska kvinnor blir synliga framför allt när man har dem rakt framför näsan. Som sagt är det bara synd att skärmarna placerats så att vissa av texterna inte går att läsa ordentligt.

Livrustkammarens nya basutställning

Riksvapen med vasakärven i mitten. 

För lite mer än en månad sedan öppnade Livrustkammaren i Stockholm sin nya basutställning och jag fick äntligen en stund över för att besöka den i lördags.

Tidigare hade man mest montrar byggda upp mot väggarna, men nu har dessa tagits bort och utställningen består i huvudsak av fristående montrar som man kan gå runt och studera föremålen ur flera vinklar. Ett litet minus är att de flesta montrar innehåller väldigt många föremål, vilket kan göra det svårt att skilja ut dem om man vill kika närmare på något särskilt.

Del av bildspelet med regenter och tidslinje

som projiceras på väggen. 

Som tur är, har museet låtit trycka upp text om föremålen på träskivor med lättbegripliga bilder för att besökarna ska kunna studera föremålen närmare om de vill. Jag uppskattar också att man numera får se drottning Sofia Magdalenas brudklänning med släp och allt så som det en gång var tänkt att den skulle ses. På ena väggen visas också ett bildspel med de kungar och deras drottningar vars föremål och kläder visas upp i samma rum. Ett undantag görs av Karl XI:s dopvagga som står i det sista rummet då denna fortfarande används vid kungliga dop idag.

Erik XIV:s kröningsmantel

I rummet med föremål och kläder från Gustav II Adolf, Maria Eleonora och Kristina kan man också lyssna till Maria Eleonora berätta båda tolkningarna av hennes agerande efter sin makes död. Jag skulle dock inte säga att de står emot varandra. Hon tog uppenbarligen sin makes död väldigt hårt. Med detta inte sagt att hon var en hysteriska och att inte Axel Oxenstierna svartmålade henne för att samla makten hos sig själv.



Livrustkammaren har inga kungligheter som Örebro slott, men de har blivit kända för att de driver mycket med historia och populärkultur på sociala medier. De håller också oftast hög kvalitet varför de mer än förtjänar uppmärksamheten. Därför blev jag lite besviken på den guideade visningen även om mycket kan förklaras av att guiden var uppenbart väldigt nervös och jag misstänker att hon var ny på jobbet. Det gör därför lite ont att kritisera henne, men det var väldigt förvirrande för alla blev helt plötsligt gifta med Katarina av Sachsen-Lauenburg utom just hennes make Gustav Vasa.

Även hennes son Erik XIV ska ha varit gift med henne. Detta verkade hon inse blev fel, för hon berättade lite senare om att Erik var ogift (när hans bror Johan gifte sig med Katarina av Sachsen-Lauenburg), men senare gifte sig med Karin Månsdotter som var hans barnpiga. Jag är egentligen inte så lite trött på skildringar av Karin som nedvärderar henne (och hennes familj) och den där var väl bland de bättre skildringarna. Hon var vare sig prostituerad eller enda orsaken till att Erik avsattes och hennes familj blev inte skildrade som frossande tjuvar under bröllopsmiddagen på slottet som hon blev av föredragshållaren på Vasamuseets evenemang Mat, musik och historia i höstas om vilket jag skrev inlägget Mat, musik och historia-1500-talet 22 september 2018.

Gustav II Adolfs dräkt

All den här förvirringen berodde förmodligen på hennes nervositet och som sagt tror jag att hon var rätt ny på jobbet. Det lät däremot som att hon försökte läsa innantill från minnet, till och med när hon sa att hon tyckte om den lilla modedockan från 1500-talet som museet har valt att ställa ut.



Inte blev det bättre av att hon nog hade memorerat hur hon skulle flytta runt i museet också, för i och med att hon hade svårt att komma ihåg vad hon skulle säga, hörde inte allt samman med det föremål som fanns i närheten. Jag förstod inte heller varför hon lade så stor vikt vid att berätta om Karin Månsdotter och Katarina av Sachsen-Lauenburg som inte finns representerade med några föremål på museet. Som sagt misstänker jag att hon var ny och förhoppningsvis blir hon tryggare ju mer visningar hon håller i. Om jag skulle ge henne tips, skulle jag säga att hon nog skulle behöva hitta intresse och engagemang för de personer vars historia hon ska berätta. Då lär man sig oftast av bara farten och man kan göra det levande. Kort sagt, det blir inte bara en läxa man måste kunna utantill.

Vad jag dock allra mest reagerade på var en ståndpunkt som guiden är långt ifrån ensam om att ha utan den förekommer hos flera välkända historiker också. Hon påstod att blodbad var "vardagsmat under den här tiden." Det är oklart om hon menade 1500-talet, tidigmodern tid eller hela historien före modernismen/nutid, men under ingendera tidsperiod accepterades hur mycket våld som helst. Händelser som t.ex. Stockholms blodbad fick oerhörda konsekvenser för de ansvariga. Kristian II avsattes ju t.ex. i hela den forna Kalmarunionen och han har svårt att förklara för påven vad som egentligen hände.

Karl XI:s dopvagga

Den här typen av demonisering av historiska personer och samhällen har jag väldigt svårt för. Faktum är att jag tror att den större mängd våld som vi utsätts för i princip dagligen via t.ex. TV, film och dataspel är mer än vad folk som inte befann sig i krig i det förflutna någonsin upplevde. Och för de flesta av oss idag är detta våld en lek...



Mycket av min kritik gentemot visningen och guiden på Livrustkammaren i lördags kan jag förklara och förlåta då jag tror att det handlar om oerfarenhet och nervositet, men inte just det där med våldet för det är både avhumaniserande och evolutionistiskt. De här människorna reagerade lika starkt på övervåld som vi gör idag och det blir tydligt om man fokuserar på hur historiska personer agerar och reagerar. 

Kalmar slott

Kalmar slott

Som jag skrev i inlägget Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren (28 april 2019), besökte jag nyligen Kalmar en andra gång i år. Denna gång hade Kalmar slott börjat ha öppet även på vardagar och därför blev det en tur dit denna gång utöver föredraget på Kalmar läns museum.



Slottet till hör de stora vasaslotten och här har man verkligen satsat på en utställning om Vasaätten. Detta uppskattade jag då 1500-talet, framför allt, känns väldigt osynligt ibland.



I ett av rummen fanns också en mindre utställning om Kalmarunionen och drottning Margareta. Här fanns en byst och en rekonstruktion av den av Margareta, en karta över Kalmarunionens omfattning samt en rekonstruktion av den gyllene klänning som sägs ha tillhört henne och som idag förvaras i Skattkammaren i Uppsala domkyrka.

Originalbysten av Drottning Margareta

Vid det här laget, borde väl den återkommande läsaren av denna blogg redan ha listat ut att jag fortfarande ett stort fan av Salve och kanske är det därför av rent personliga orsaker som jag skulle önska att det fanns mer om Margareta, Erik av Pommern, Filippa och Kalmarunionen på slottet. Trots allt är det en viktig del av Nordens historia och inte minst av Kalmars egen och kunskaper om den behövs inte minst för att förstå Vasatiden.



Det fanns också en utställning om själva slottets historia med modeller som föreställer olika byggnadsfaser, vilket var trevligt och visuellt informativ med fina modeller. Huvuddelen av slottets utställning ägnades dock, som sagt åt Vasaätten. Detta har jag verkligen inget som helst emot som ni säkert förstår.

Rekonstruktion av Elisabet Vasas

kläder

Här fanns ett rum tillägnat några av Vasakvinnorna. Man har låtit sy upp rekonstruktioner av de kläder som Gustav Vasas andra hustru Margareta Leijonhufvud och hans yngsta dotter Elisabet bär på de mest kända porträtten av dem. Här fanns också information om Anna Johansdotter Vasa, dotter till Johan III och Katarina Jagellonica, med tillhörande porträtt.



En av väggarna i rummet ägnades också åt Gustav Vasas döttrar. Här fanns information om Katarina, Cecilia, Sofia och Elisabet med tillhörande porträtt. Den femte dottern Anna saknas däremot helt från rummet även om jag vill minnas att hon finns på det släktträd som målats upp på väggen i rummet intill och som jag har anledning att återkomma till.



1500-talets konstnärer skrev inte alltid vilka personerna de avbildade var, vilket gör att det ofta är svårt att avgöra vem som är vem. Detta har t.ex. hänt med porträtten av Sofia och Elisabet Vasa som man hävdat vara Gustav Vasas första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg respektive Erik XIV:s fru Karin Månsdotter.

Rekonstruktion av Margareta

Leijonhufvuds kläder.

Anna är den enda av Gustav Vasas döttrar som inte har ett känt porträtt och jag undrar om detta är orsaken till att man valt att inte ha med henne. Detta leder däremot till en hel del funderingar på om avsaknaden av porträtt bör vara orsak till att helt utesluta en historisk person. Som arkeolog har jag framför allt jobbat med personer som jag inte ens vet namnet på och ser inget problem med att förmedla deras liv i den mån de oftast väldigt fragmentariska källorna tillåter. Fixeringen vid att bara förmedla personer som går att koppla till ett visst porträtt blir därför konstig för mig och det känns inte riktigt rättvist mot Anna Gustavsdotter Vasa att hennes historia glöms bort medan man framhäver alla hennes systrar.



Det finns t.ex. ingen känd bild av Märta Leijonhufvud. Ändå är det henne som jag själv finner mest intressant personligen. Hur hon egentligen såg ut kan jag bara gissa mig till, men egentligen tycker jag inte att detta är något problem. För mig är det den personlighet som skymtar fram i källorna och hennes livsöde som jag har förälskat mig i. Grunden till mina gissningar om hur hon såg ut baserar jag helt och hållet på hennes barn och storasyster Margareta Leijonhufvud samt att jag gör lite jämförelser mellan hennes barn och Svante av ren uteslutningsorsak.

Magnus Vasa enligt Kalmar

slotts Vasasläktträd 

Gustav Vasas nästyngste son Magnus är ytterligare ett "Vasabarn" som, mig veterligen, inte har något känt porträtt. Därför blev jag väldigt förvånad när jag på det ovan nämnda släktträdet på Kalmar slott fann porträttet här till höger. Jag tänkte att de mycket väl kunde ha hittat en målning som jag hade missat samtidigt som mannen verkade ganska bekant.



I trapphuset utanför rummet vars vägg pryds av släktträdet, har Kalmar slott en skärm där man kan hitta mer fakta om både det ena och andra. Inte minst kan man läsa mer om de fyra Vasaprinsarnas hertigdömen som ni kan se på bilden här till vänster.



Här slog det mig också varifrån bilden av "Magnus" på släktträdet hade kommit. Man ser bilder av Erik XIV, Johan III och Karl IX. Den fjärde bilden, i det nedre vänstra hörnet, borde därför rimligtvis föreställa Magnus Vasa. Problemet är att det inte alls är Magnus Vasa utan hans kusin (och Märtas fjärde äldste son) Erik Sture.

Länk till information om

Vasaprinsarnas hertigdömen

Erik Sture är den yngste av Sturarna som dödas under Sturemorden och märkligt nog står hans namn och titlar klart och tydligt på hans porträtt där också hans föräldrars vapensköldar (Natt och Dag/Sture och Leijonhufvud) finns avbildade. Han är dessutom avbildad i de kläder som tillskrivs honom som finns utställda i Skattkammaren i Uppsala domkyrka.



Detta misstag gjorde mig väldigt förvirrad, även om jag genast insåg varför bilden av den förmodade Magnus på släktträdet verkade så bekant. Som ni säkert har förstått, har jag studerat alla tillgängliga avbildningar av Sturefamiljen ganska noggrant och Erik är en av de tre mest kända av dessa. Därför reagerade jag redan vid släktträdet och allt föll på plats när jag letade runt på skärmen.



Internetsökningarna ledde till att jag upptäckte att felet nog inte är Kalmar slotts från början. Både Wikipedia och Historiesajten har gjort samma fel. Där finns också bilden av Erik Sture vid beskrivningarna av Magnus Vasa och det antas att det är han bilden föreställer.

Porträttet av Erik Sture

Min kritik är egentligen bara små detaljer i en annars väldigt bra utställning. 1500-talet har jag på sistone märkt är rätt osynligt såväl i forskningen som i museiutställningar i Sverige. Medan britterna gärna framhäver sina Tudors på alla sätt de kan komma på, verkar 1500-talet för svenskarna ofta hamna lite mellan två stolar. Särskilt bra tyckte jag om att det var så mycket beskrivningar av annat än makten. Där fanns beskrivningar om vad man åt och t.o.m. ett uppdukat matbord. Det är den typen av historia som jag känner är den som gör det förflutna levande och som gör det lättare att komma historiska personer nära och dessutom förstå dem.







Erik Stures porträtt lånades från Wikipedia.