Kristina av Bolsena

I samband med den så kallade Fruntimmersveckan förra året skrev jag inlägget Margareta av Antiokia (20 juli 2022) om helgonet som givit upphov till att alla Margaretor firar namnsdag 20 juli liksom kortfattat om fruntimmersveckans historia. 

Idag (24 juli) står det Kristina i den svenska almanackan och enligt Heikki Oja i boken Helgonnamn i almanackan har det i princip alltid gjort så sedan Petrus Olais almanacka från 1585 med undantag för några almanackor på 1600-talet då aposteln Jakobs mor Salome fick ta hennes plats. Stavningen byttes under 1800-talet ut från Christina till Kristina. 

Helgonet Kristinas verkliga liv är relativt okänd, men det går att belägga att hon funnits och levde under 200-talet e.Kr. Hon tillhör de tidiga jungfrumartyrerna och Sherry L Reames menar i Middle English Legends of Women Saints att hennes legend är "too fanciful to have much historical credability."

Det finns flera olika versioner av hennes historia. Hon sägs både ha varit född i Thyros i Fenicien (nuvarande Libanon) och i Bolsena i centrala Italien. Den senare staden är hon skyddshelgon för och Sherry L Reames menar att det är troligast att det stämmer. I den närbelägna etruskiska bosättningen Volsiniums katakomber har man hittat lämningar av en tidig kristen kyrka och en grav tillhörande en kvinnlig martyr med ett namn som liknar Kristina som redan i slutet av 300-talet dyrkades som ett helgon av lokalbefolkningen. Bevis som styrker detta går att finna i kyrkan St Apollinare Nuovo i Ravenna där en mosaik från 500-talet föreställandes en procession av jungfruliga helgon inkluderar Kristina iklädd en martyrkrona. Hon förekommer också på datumet 24 juli i en större mängd medeltida matyrologier.

Sherry L Reames menar att kulten kring henne inte var särskilt stark utanför Bolsena, men enligt avståndskalkylatorn är det 197,6 km (fågelvägen) därifrån till Ravenna där mosaiken som avbildade henne finns, att hennes namn nämns i många martyrologier och att det ju är minst sagt populärt från medeltiden och in i modern tid, vilket gör den kommentaren rätt märklig enlig mig. I Sverige har namnet haft kunglig och adlig glans sedan medeltiden med storheter som Kristina Ingesdotter, Kristina av  Holstein-Gottorp, Kristina Gyllenstierna, Kristina Sture och inte minst vår regerande drottning Kristina. Det finns många fler utöver dessa och namnet har fortfarande också kunglig glans då Carl XVI Gustavs syster heter Christina.

Sankta Kristina föddes in i en rik familj, men trots att hon ska ha varit väldigt vackert, ville hennes far att hon skulle bli en hednisk prästinna. Han låste därför in henne i ett rum med en större mängd hedniska gudastatyetter av guld och silver och beordrade henne att tända rökelse åt dem. Kristina tyckte emellertid att idolerna var falska då de skapats av människor och hon började fundera över vem som egentligen skapat världen. Hon bad därför till skaparguden och bad honom att visa sig för henne. Detta ledde till att en ängel kom till henne och berättade Jesus evangelium. Ängeln menade att hon var Kristi brud och varnade henne för att hon skulle få lida för sin religiösa övertygelse. 

När fadern fick veta att Kristina blivit kristen blev han rasande och slog henne. Hon försökte berätta om Jesus för honom och erkände att hon förstörde gudastatyetterna, vilket ledde till att hon fängslades. I fängelset blev hon torterad vid ett flertal tillfällen av fadern som t.ex. försökte bränna och dränka henne, men Gud räddade henne varje gång. 

När folk fick höra om miraklerna kring att hon överlevde vid upprepade tillfällen, började de vallfärda till henne och det sägs att hon fick ca 300 personer att övergå till kristendomen. Till slut blev hon emellertid halshuggen efter att ha överlevt 5 dygn i en brinnande ugn.

Bild 1: Kristina av Bolsenas grav i Sancta Cristina Basilika i Bolsena lånad härifrån.

Ett par tankar om kärnfamiljer, moderna familjer och tidigmodern tid

Baron Cobham och hans familj 1567. Av William Broke

I mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars 2018 skrev jag om hur Vasarna titulerade varandra och att incestbegreppet var lite mer omfattande än hur vi idag ser det. En annan sak som slagit mig när jag läst på om Vasarna är att deras familjekonstellationer inte sällan liknar våra.



Jag tror det finns en utbredd missuppfattning om att man i det förflutna alltid levde i vad vi idag kallar kärnfamilj, men faktum är att sett åtminstone till adeln, verkar det som om familjekonstellationerna är bra mycket mer "moderna" än vad många tror.



Kristina Gyllenstierna är Gustav Vasas biologiska moster. Sigrid Banér var gift två gånger och fick barn i två generationer. Detta har missuppfattats av flera forskare bl.a. Marie-Louise Flemberg I Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann och även Bo Eriksson på vissa platser i Sturarna. Makten, morden, missdåden (men inte på alla) som menar att Sigrid och Gustav Vasas mamma Cecilia Eka är systrar. Detta skulle innebära att Gustav och Kristina är kusiner, men så är inte fallet. Kristinas barn, bl.a. sönerna Svante och den äldre Nils Sture är det trots att de är från en generation yngre och Kristina som det verkar bara var ett par år äldre än sin systerson. Cecilia Eka är nämligen Sigrids dotter från hennes första äktenskap med Måns Eka och Kristina Gyllenstierna är dotter till hennes andra make Nils Gyllenstierna.



Kristina Gyllenstierna får en liknande familjekonstellation även när hon själv bildar familj som vuxen. Först får hon sex barn (Bl.a. Svante och  med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och efter hans död gifter hon sig med Johan Tre Rosor och de får sonen Gustav Tre Rosor. Den senare är alltså Svante Stures lillebror trots att han bara är sju år äldre än Svantes och Märta Leijonhufvuds äldsta dotter Sigrid som han alltså är farbror åt.



Gustav Vasas egen familjekonstellation är även den ganska "modern". Erik XIV får två styvmödrar och det finns uppgifter om att han kallar den yngre av dessa, Katarina Stenbock, för "mor" varför jag undrar om det egentligen fanns begrepp för att klassificera styvfamiljekonstellationer på 1500-talet. Släktträdet kompliceras ytterligare av att Katarina är systerdotter till Gustav Vasas andra fru, Margareta Leijonhufvud och därför är de övriga Vasabarnens kusin.



Släkt- och familjerelationerna framstår med andra ord som väldigt moderna och har fått mig att undra när kärnfamiljen uppstod som norm. Det verkar som att man haft en idé om den redan då om man ser till att Erik XIV kallar Katarina Stenbock för mor, men samtidigt verkar den ha varit svår att upprätthålla i verkligheten. Med dagens alla variationer i familjemönster ter det sig dock som udda att flera forskare verkar förvirrade i framför allt Kristina Gyllenstiernas släktskap med Gustav Vasa.









Målningen av 1500-talsfamiljen lånades härifrån.

Stockholms blodbad

Stortorget, i Stockholm i november 2017

"Tå nw sådana gruffuelighit mord i Stocholm skeedt war"

~ Olaus Petri, En Swensk Cröneka

I mars i år (2018) gick Kungliga biblioteket i Stockholm ut med att man köpt in en bok som innehöll ett tidigare okänt vitnessmål från Stockholms blodbad av Olaus Magnus nedklottrat i ett exemplar av Saxo Grammaticus bok Gesta Danorum. Klottret vittnade om att det uppskattade antalet på ca 80-100 avrättade var fel och att över 120 personer miste livet på Stortorget i Stockholm under torsdagen 8 november och att fler avrättades under fredagen 9 november 1520 (Är det inte häftigt att veckodagarna sammanfaller med datumen i år?!). Jag skrev om det i blogginlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad 3 maj i år (2018).

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott

Kristian II:s blodbad börjar officiellt i Stockholm, men den slutar inte där. När han är klar har han blodbadat sig igenom i princip hela Sverige och Finland i jakt på Sture-anhängare och andra oppositionella personer. För att riktigt förstå det, bör man gå tillbaka till spänningar som egentligen alltid fanns inom Kalmarunionen och som ofta skildras i väldigt nationalistiska termer. Detta trots att det verkar ha funnits både danskar och svenskar (och norrmän) på alla sidor i maktkonflikterna som utbryter.



Jag tar tyckt att det finns en viss tendens till att tona ner blodbadet och avfärda det som till största del Vasapropaganda på senare år. Men stämmer det? Blodbadet var viktigt för Gustav Vasas maktövertagande, men det var också ett massmord på en stor del av svärdssidan av det svenska högfrälset och så vitt Stockholms tänkeböcker kan anses vara en trovärdig källa, hela Stockholms stads styrelse.



Jag har varit inne på blodbadet i flera inlägg förut. Inte minst det ovan nämnda om Olaus Magnus vittnesmål, men även i bl.a. inlägg om Kristina Gyllenstierna. I tidigare inlägg (t.ex. Mary Beard - Kvinnor och makt från 28/7 2018, Johanne Hildebrandt- Idun. Sagan om Valhalla från 2/5 2018 och Kristina Nilsdotter Gyllenstierna från 8/3 2018) har jag talat om att förmedlingen av Kristina Gyllenstierna mest ser henne som nationalistisk symbol för motståndet mot Kristian II än som person. Även om jag tycker det är viktigt att Kristina får vara en person mer än en nationalistisk symbol, är det omöjligt att prata om blodbadet utan att prata om hennes roll i det.

Carl Gustaf Hellqvists målning av Sten Sture d.y:s död

Kristinas förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. blev dödligt sårad i en strid mot Kristian II på sjön Åsundens is vid Bogesund (nuvarande Ulricehamn) i Västergötland i början av 1520 och dog på väg tillbaka till Stockholm. Han hade länge fört en svår maktkamp mot ärkebiskop Gustav Trolle.



Kristian II såg sig själv som rättmätig kung över Kalmarunionen och han hade en dröm om att bygga en ekonomisk och politisk supermakt i norra Europa som kunde utmana Hansan om makten över handeln i Östersjöområdet. Detta var en av ursprungsorsakerna till att unionen bildades i slutet av 1300-talet.



Sverige var viktig för Kristians stormaktsdrömmar, men i Sverige pyrde missnöjet gentemot den danska kungamakten i princip sedan unionen skapades och som resulterat i en mängd uppror sedan Engelbrektsupproret på 1430-talet. I viss mån var dessa uppror framgångsrika och under senare delen av unionstiden kan man säga att Sverige i perioder var en adelsrepublik. När Sten Sture d.y. dog, verkar dock musten ha gått ur motståndesrörelsen även om Kristina Gyllenstierna förde vidare kampen från Stockholms slott. Jag undrar ofta hur frivilligt detta egentligen var. Hon försökte flera gånger delegera över ansvaret till män som varit hennes make förtrogna, men ingen av dem var intresserade. Som Stens änka var det dock hennes uppgift att se till äldste sonen Nils arv. Kristina väntade sitt och Stens sjätte barn när Sten dog och födde en son, som verkar ha dött strax efter förlossningen, under belägringen. I september 1520 gav hon upp mot löfte om amnesti för sig själv och de Sture-trogna.

Fontän på Stortorget

Torsdag 1 november 1520 marscherade Kristian II in i Stockholm i triumf. Han var nu officiellt vald till kung i Sverige och han verkar även ha fått svenskarna att välja hans son Hans till tronarvinge i Sverige, fastän vare sig Sverige eller Danmark hade ärftlig tronföljd vid tillfället, och söndag 4 november kröntes han officiellt i Storkyrkan. Därefter bjöd han in till en stor fest som varade i tre dagar. På den fjärde dagen (onsdag 7 november) låstes dock portarna och Gustav Trolle började anklaga större delen av det svenska högfrälset för att vara kättare. Han var själv domare och dömde alla män till döden. Detta gjorde att löftet om amnesti inte gällde längre.



Under de kommande två dagarna skedde massavrättningar efter rang (biskopar, frälsemän, Stockholms borgarskap, tjänstefolk) på "löpande band" på Stortorget. Man grävde även upp bl.a. Sten Sture och hans och Kristina Gyllenstiernas yngste son som verkar ha fötts och dött under belägringens döda kroppar och brände dem på bål ihop med övriga avrättades under lördagen 10 november. Man plundrade också de avrättade stockholmarnas hem.



10 november föddes också Kristian II:s dotter Dorotea och som en sista grotesk gärning sägs Kristian ha tvingat de, troligen livrädda stockholmarna, att fira detta med en stor fest på Stortorget där de alltså bara dagarna innan hade tvingats se släkt och vänner dö.

Kristian II

Ingen av frälsekvinnorna eller -barnen avrättades även om det sägs ha varit nära att Kristina Gyllenstierna blivit den enda. Istället placerades de i fängelse i Danmark. Dessvärre dog många av dem under fångenskapen, men Kristina överlevde och tillsammans med de övriga fängslade adelskvinnorna, frigavs hon när hennes systerson Gustav Vasa kommit till makten och Kristian II tvingats bort från den svenska tronen.



Stockholms blodbad är en av de mest ökända händelserna i svensk (för att inte säga nordisk) historia, men Kristian slutade, som sagt, inte sitt blodbadande i Stockholm. Han skickade folk att avrätta sturetrogna, bl.a. Hemming Gadh, i Finland och tog landvägen när han skulle bege sig hemåt till Köpenhamn för att kunna "blodbada" ännu mer. Han dränkte t.ex. merparten av munkarna i Nydala kloster i Småland i januari/februari 1521. En av munkarna skrev om händelsen och kallade Kristian för en elak tyrann, varefter Kristian II i Sverige har blivit kallad: Kristian Tyrann.

Referenser

• Ericson Wolke, Lars 2006. Stockholms Blodbad, Falun


• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• Harrison, Dick & Eriksson, Bo 2010. Norstedts Sveriges historia 1350-1600, Värnamo


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2006. Kalmarunionens tid, Falun


• Petersson, Erik 2017. Furste av Norden. Kristian tyrann, Falun

Fotona från Stortorget statyn av Kristina Gyllenstierna är mina egna, men målningen av den dödende Sten Sture d.y. lånades här och den på Kristian II lånades här.

Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden

Jag har sedan jag började med den här bloggen funderat länge och väl på hur jag skulle kunna blogga om historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden på ett fint sätt. Jag är normalt en väldigt diplomatisk människa, men jag kommer nu att vara ganska hård. Jag har tyckt att Eriksson är en okej historiker, men det här var inte bra. Jag vet uppriktigt sagt inte egentligen var jag ska börja.



Baserat på omslag och titeln, hade jag förväntningar om en biografi över den yngre Stureätten (alltså den som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag). Vad jag istället fick var ett oerhört sensationalistiskt och konspiratoriskt försök att skriva en fantasy-deckare baserat på Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

Som arkeolog finns det en populärhistorisk referens som länge gjort mig trött mest p.g.a. hur överanvänd den är: Pompeji. De senaste åren har denna dock fått lite konkurrens av referenser till TV-serien Game of Thrones.
Bo Eriksson både nämner serien och kryddar dessutom sin bok med
referenser som tydligt visar att han är ett stort fan. Baserat på det
faktum att han tidigare skrivit och publicerat boken Tusen år av fantasy: resan till Morder, misstänker jag också att han gillar genren generellt.



Jag gillar också genren och även om jag är trött på ständiga referenser till den i arkeologiska och historiska, tycker jag om TV-serien Game of Thrones (Jag finner dock bokserien A Song of Ice and Fire som den bygger på något långrandig, om än intressant, men det är en annan sak.).



Fantasy är en genre som hämtar mycket inspiration från historieskrivning, varför mitt (och för den delen Erikssons) intresse säkert inte är att betrakta som förvånande. Däremot tycker jag att det blir oerhört problematiskt om man ska applicera fantasy-genren med allt vad det innebär gällande stereotyper och berättarteknik på verkliga historiska händelser. Detta verkar inte Bo Eriksson tycka däremot och efter att ha grubblat mig igenom vad han egentligen vill med sin bok, har jag kommit fram till att det är bäst att betrakta den som ett försök att göra just detta... omvandla historiska händelser och personer (i detta fall framför allt Sturemorden) till fiktion.

Svante Sture

"As soon as we die, we enter into fiction", säger Hilary Mantel i en av sina Reith Lectures och det går att argumentera för att historia generellt inte skulle vara en typ av fiktion (Uttrycket att "berätta en historia" handlar ju ofta om att berätta något fiktivt.). Jag förstår också att ni kommer reagera på detta med att påpeka att jag har valt att skriva fiktion om Vasarna. Saken är dock den att jag är noga med att påpeka att det jag skriver är fiktion även om jag gör det utifrån tillgängliga fakta. Mantel är också noga med att författare av historiska romaner alltid bör använda sig av tillgängliga fakta och bygga sin berättelse och sina karaktärer på detta.



Bo Erikssons syfte däremot, verkar inte vara att skriva fiktion, utan att "placera
Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit
namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska
miljöer, förklara olika händelser och förlopp samt fastställa
växelverkan mellan den aktuella samtiden - Erik XIV och Sturemorden 1567
- och Sturarnas tidigare historia. En sådan växelverkan har inget
avgränsat källmaterial, om ens något konkret material över huvud taget,
utan baseras i stället på dramats inre logik och på det faktum att det
handlar om människor, inte livlösa ting. Men för övriga historiska
sakuppgifter, och de är väldigt många, förlitar vi oss naturligtvis både
på historiskt källmaterial och tidigare forskning..."

Nils Sture

Jag måste tyvärr erkänna att jag har väldigt svårt för att förstå riktigt vad Eriksson menar och hur han tänker sig att allt ska hänga ihop. Sturemorden 1567 har inget att göra med de tidigare två ätterna som burit namnet Sture. Som jag skrev i mitt inlägg Namn och titlar (1 augusti 2018) var Sture-namnet något som Sten Sture d.y. tog av rent politiska orsaker.



Bokens fokus är, som sagt, i första hand Sturemorden (som oftast skildras utifrån Erik XIV:s perspektiv), men hoppar väldigt mycket till utläggningar om de andra Stureätterna (Gumsehuvud och Sjöblad) som man aldrig riktigt får klarhet kring varför de tagit namnet eller hur de hänger ihop med varandra eller med de isländska Sturlungarna som Eriksson börjar sin redovisning med. Inget alls nämns om ätten Natt och Dag förutom att det påpekas att de yngre Sturarna var en gren av denna ätt. Med tanke på att det är namnlikheter Eriksson verkar ute efter, är jag förvånad att han inte tog med den skotsk-engelska kungliga dynastin Stuart, men han kanske bara letade inom Norden...

Erik Sture

Överlag verkar Eriksson ha hakat upp sig väldigt mycket på själva namnet Sture och dess etymologiska betydelse (Fornsvenska ordet sturla betyder stoja, bullra och bringa oreda enligt Eriksson.): "De svenska Sturarna var förvisso "sturla" - det stormade alltid
kring dem och de var uppenbarligen besvärliga att ha med att göra..."



Jag skulle gissa att det är denna fixering vid själva Sture-namnets betydelse och det faktum att han drar alla Sturar över en kam, som gör att Eriksson hamnar mest fel och det redan från början.



Ihop med att han verkar föredra att skriva överdramatiska fantasy-inspirerade skildringar, blir boken en väldigt förvirrande soppa som stundtals helt tappar sin röda tråd.



Eriksson kommer snart nog tillbaka till Sturemorden, men det blir svårt att se vad redogörelserna för de äldre Stureätterna eller utläggningen om Peder Swarts krönika om Gustav Vasa har med dem att göra. Inte heller förstår jag hur Per Brahe d.ä.s beskrivning av hur Svante Sture kidnappades i Lübeck på 1530-talet och där blev erbjuden den svenska kungakronan mot att han stöttade dem i deras planerade krig mot Gustav Vasa skulle kunna användas som bevis för att Svante konspirerade mot kung Erik. En liten, men väldigt viktig detalj i sammanhanget är nämligen att Svante tackar nej alla gånger någon upprorsman (bl.a. Nils Dacke försöker också med detta) erbjuder honom kronan i utbyte mot hans stöd.

Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstiernas altarskåp i

Västerås domkyrka

Vapensköldar över ingången till Sturekoret

i Uppsala domkyrka

Bo Eriksson spelar väldigt mycket på antagoniseringen mellan Sture- och Vasaätten som inte kan avfärdas som anakronistisk, men den var kanske inte egentligen någonting som merparten av de båda släkterna såg själva. Tvärtom verkar de för det mesta ha kommit riktigt bra överens. Genom systrarna Leijonhufvud (Margareta och Märta) var de också väldigt nära släkt och Gustav Vasa var till på köpet kusin till Svante Sture då Svantes mamma Kristina Gyllenstierna var hans moster (Liksom Marie-Louise Flemberg får Eriksson detta släktskap lite om bakfoten då han påstår att Erik Vasa var Kristinas morbror och inte svåger.).



Antagoniseringsfokuset ihop med Erikssons fixering vid Sture-namnet blir också väldigt förvirrande när han berättar om hur Erik måste ha känt sig hotad av Sten Sture d.ä:s St. Göran och draken-staty i Storkyrkan i Stockholm. Eriks farfars morbror var nämligen ingen mindre än Sten Sture d.ä. själv. Han är alltså genealogiskt sett mycket närmare släkt med statyns upphovsman än vad Svante och hans söner Nils och Erik är... Detta rent biologiska släktskap blir ju väldigt intressant mot Erikssons konstaterande att (alla) Sturar är "bångstyriga och egensinniga" om man ser till Erik och hans syskons eget beteende...

Sturekläderna i Uppsala domkyrkomuseum

Bo Erikssons fantasy-inspiration blir egentligen mest tydlig ifråga om Svante Stures person. Hans syn på Svante är minst sagt ambivalent. Dels vill han få honom till en hetsig, ondsint, maktgalen och bullrig maffiaboss, samtidigt som han skildrar en pojke som växer upp med en djupt deprimerad moder (som det verkar som att Eriksson inte trodde brydde sig särskilt mycket om honom eller var kapabel till att göra detta) och blev tvungen att försöka passa in för att överleva varför han framstår som "något tråkig" i källorna. Detta därför att han aldrig sätter sig upp emot Vasarna utom då innan Sturemorden när Eriksson tar för givet att han konspirerar mot kungen. Jag måste säga att jag inte riktigt får klarhet i vad som gör Eriksson så säker på detta och varifrån han hämtar maffiabossen om det inte är från källorna, men jag antar att det igen beror på att alla Sturar enligt honom är "bångstyriga och egensinniga".

Malin Sture

Erikssons förväntningar på Svante blir intressanta utifrån stereotypa manliga fantasy-hjältar. När det kommer till Fantasy förväntar vi oss manliga karaktärer som är autonoma, sturska och fysiskt starka alternativt kvicktänkta, bullrande och karismatiska. Gemensamt för båda dessa stereotyper är att de är extremt arroganta och att ödet (Eriksson kommer mycket in på såväl Fru Fortuna som Livs-/ödeshjul i Sturarna-boken.) givit dem ett uppdrag och det är bara genom deras exceptionella fysiska styrka och/eller magiska krafter som de kan rädda världen/universum från undergång. De manliga skurkarna har i princip samma karaktärsdrag förutom att de vill förstöra världen istället för att rädda den.



Så vad har då detta med Svante att göra? Egentligen ingenting även om Bo Eriksson verkar vilja placera honom i det senare facket. Det jag själv har fått ut från källorna om Svante är däremot inte någon Sauron, eller Voldemort. Jag har inte heller fått ut någon Frodo eller ens en Harry Potter.



Svante framstår verkligen inte som en mästerskurk, men heller inte som någon variant av "The Chosen One". Istället verkar han ha varit snäll, mild, empatisk och introvert. En introvert behöver inte nödvändigtvis vara blyg, men de brukar inte uppskatta att vara i centrum. I sin bok Sturemorden 1567, skriver Jan von Konow att uttalanden om honom säger att han var "skapad för lugnet och skuggan". Jag tycker att det är en så fin beskrivning av en introvert. Bo Erikssons kommentar om von Konows bok är emellertid att man ska ta det som står i den med en nypa salt. För mig är det emellertid klart att uttrycket "den som sa det han var det" är applicerbart i detta sammanhang. Särskilt eftersom Erikssons syfte verkar handla om att han bygger det mesta på "dramats inre logik" som jag undrar om han själv förstår.

Margareta Sture

Svante är således inte någon typisk manlig fantasy-karaktär, men han liknar Newt Scamander som var huvudperson i Harry Potter-spin offen Fantastic Beasts and Where to Find Them från 2016.



Newt är en tystlåten och känslig, men självsäker man som har lättare att hantera magiska djur än människor och som är fullkomligt nöjd med att ha sitt öde klart med att förmedla kunskap och förståelse om dessa magiska djur till andra. Han är blyg, socialt klumpig och obekväm, men hans omvårdande egenskaper och empati sträcker sig även ut över människor (särskilt de som diskrimineras och blir utstötta).



Newt kan självklart magi (Han tillhörde Hufflepuff på Hogwarts.), men det är inte det som är hans styrka. Det är istället just hans empati för allt levande. Det löper som en röd tråd genom hela filmen och det präglar också hur han tar sig an monstret. Hans tillvägagångssätt är inte upphetsande utan lugnande, något som Bo Eriksson faktiskt skriver att Svantes är när han med (i källorna uttryckt) mild röst, försöker lugna Eriks förvildade drabanter när de kommer för att döda honom. Hur detta skulle kunna vara en bångstyrig och egensinnig maffiaboss måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår. Som sagt har denna man också tackat nej till alla erbjudanden om kronan som upprorsmakare kommit med tidigare. Talande för problemen som folk ofta har med den här typen av manliga karaktärer (förmodligen p.g.a. ovanan att introverta, milda och empatiska män ges plats) i populärkulturen är recensionerna av Newt Scamanders karaktär. De är överlag ganska negativa och särskilt intressant i förhållande till Erikssons beskrivning av Svante Sture som "något tråkig" är att den amerikanska nättidningen Slate kallar Newt Scamander "a little boring" i sin recension.

Kristina Sture

Bo Erikssons problem med att läsa Svantes karaktär är dock inte så allvarlig som hans skildring av Svantes mor, Kristina Gyllenstierna. Han tar fasta på att man i hennes andaktsbok kan utläsa att hon troligtvis hade en hel del ångest. Eriksson tacklar detta faktum genom att överdramatiskt skildra hur Svante under hela sin uppväxt såg henne ligga på knä och be storgråtandes. Den bilden undrar jag varifrån han har fått, men är typisk för Erikssons överdramatiska berättarstilen. Svante växer dessutom upp i stort sett utan modern och till på köpet utanför Sverige.



Jag tillhör inte de som säger åt folk att inte skriva om ämnen de inte känner till. Man kan läsa sig till (eller för den delen faktiskt också fråga ut folk) väldigt mycket kunskap och förståelse om ett ämne om man bara ordentligt försöker att faktiskt leva sig in i en situation som man inte har upplevt tidigare efter att man tillägnat sig kunskaper om det. Däremot bör man iaktta väldig försiktighet om man inte har rejält på fötterna och det gör inte riktigt Eriksson i sin skildring av Kristina.

Kristina Gyllenstierna

Det finns självklart en enorm variation i hur man agerar och reagerar när man har någon/några ångestrelaterade sjukdomar. Visst gråter man lätt, men sällan ligger man hela dagarna i ända och gråter hysteriskt på golvet. Känslorna blir överväldigande och man är ofta snarstucken och har svårt att hantera stress.  Det gäller att hela tiden reflektera och hålla sina hjärnspöken i schack för man kan bli riktigt ordentligt paranoid (Jag tänker bl.a. på Erik XIV i detta sammanhang.)



Vissa dagar säger antingen hjärnan eller kroppen eller båda totalt emot och man klarar inte av att gå upp ur sängen, men man kan också agera mer eller mindre som vanligt andra dagar, hur stor kamp det än må vara. Det senare torde Kristina Gyllenstierna vara ett utmärkt exempel på. Tänk allt hon gick igenom före och under belägringen av Stockholm, men ändå klarade hon av att hålla Kristian II borta i flera månader och det trots ganska lite stöd utifrån. Erikssons skildring av henne som hysterisk gråterska blir ytterligare ett exempel på hans överutnyttjande av stereotyper för att överdramatisera händelseutvecklingen och tidsperioden. Det fungerar väldigt illa och faktiskt är det även kränkande både gentemot Kristina och folk med ångestrelaterade sjukdomar. Varför inte istället beundra henne för det hon gör trots den där ångesten hon måste ha haft?! Det är hon mer värd.

Sten Sture d.y.

Inte heller tror jag att vare sig hon eller Margareta Vasa, i egenskap av Gustav Vasas syster, skulle känna igen sig i Erikssons beskrivning av hur Margareta under fängelsetiden i Danmark gick om henne i värde som fånge och hur detta splittrade dem. Denna beskrivning är helt i linje med Erikssons fokusering på att antagonisera Vasa- och Stureätterna, vilket uppenbarligen som sagt fanns i samtiden (om man ser till Erik XIV), men som jag tycker har uppförstorats av historiker i senare sammanhang. Om man ser till vad källorna säger om hur Gustav Vasa framför allt, men faktiskt även Erik XIV, agerar gentemot Svante Sture och hans familj och vice versa, framstår det som att de oftast kom väldigt bra överens plus att de som sagt är nära biologiskt släkt.



Det finns ett tydligt "anti-adligt" perspektiv i boken som dels blir tydligt när Eriksson beskriver Svante Stures fru, Märta Leijonhufvuds skildring av sin kränkande båttur i en gammal fiskarskuta från Svartsjö till Uppsala som "... en mer sannolik förklaring [än att besättningen hånade henne] är snarare att adelsfrun helt enkelt inte var van att åka andra klass." Detta konstaterande finner jag fullkomligt obegripligt i relation till att Eriksson beskriver sitt syfte som att vilja "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som
burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta
historiska miljöer," Stånden är inga klasser! En adelskvinna hade särskilda privilegier och rättigheter och Märtas kränkthet i att tvingas resa i en enkel fiskarskuta hade därför ingenting att göra med att hon är ovan att resa i "andra klass". Att behandla henne lägre än hennes medfödda rättigheter är en djup kränkning i sig. Att hon sedan oroar sig för sin make och söners liv måste ha gjort det till hennes värsta resa bara av den orsaken.

Sturegraven i Västerås domkyrka

Konstigaste blir de anti-adliga tendenserna ändå när det gäller Bo Erikssons skildring av Eriks rådgivare Jöran Persson. Som främsta bevis för att Sturarna är skyldiga till en konspiration om att avsätta Erik använder Eriksson diverse vittnesmål och erkännanden. Däremot verkar han inte alls ha ifrågasatt dessa utsagor trots att de bl.a. kommer från en dödsdömd man som blivit benådad av Erik och Jöran Perssons spioner. Abraham Stenbock ska också ha erkänt konspirationen säger Eriksson.



Det så kallade Kevin-fallet briserade ordentligt förra året och var därför troligen inte känt för Eriksson när han skrev Sturarna, men då det fallet bevisar att förhörsledare kan fabulera erkännanden, vore det intressant att studera vad Jöran gör på egen hand. Eriksson menar att "[d]omen över Jöran har fallit på felaktiga grunder", men det skulle jag verkligen inte vilja hävda.



Jöran har inte dömts av historiker för att han inte var adlig eller ogillas av sin samtida adel. Han döms utifrån att vi av samtida källor kan anta att han var ett manipulativt, maktmissbrukande svin, vilket uppenbarligen hans samtid också tyckte! Jag skulle t.o.m. vilja säga att det faktum att Erik benådar Jöran är yttersta orsaken till att hans bröder gör uppror. Ett uppror som ironiskt nog gör Märta till den förrädare som jag, i motsats till Bo Eriksson, inte tycker det är rimligt att tro att Svante, Nils och Erik Sture var.

Detta inlägg är redan väldigt långt och jag har bl.a. inte gått in på
den mest uppenbara skillnaden mellan hur historiker respektive
arkeologer tänker som finns i boken eller skildringen av Malin Stures rymning med sin kusin Erik Stenbock, men det lämnar jag till en annan gång.



Bo Eriksson skriver att han utgår från "dramats inre logik" när han drar slutsatser om händelseutvecklingen. Genom hela boken undrade jag emellertid om han egentligen förstår den. Han kommenterar vid ett tillfälle att det handlar om verkligheten och inte en Shakespeare-pjäs, vilket blir befängt när han själv verkar behandla personerna som stereotypa karaktärer inom fantasy-litteraturen.

Även om jag fortfarande troligen hade betraktat hans tolkning av Stureätterna i allmänhet och Sturemorden i synnerhet med väldig skepsis, hade jag faktiskt respekterat honom mer ifall han gjort det till riktig historisk fiktion. Nu står den på faktahyllorna överallt och Eriksson inbjuds att prata om Sturarna som expert på ämnet (T.ex. i podcasten Historia nu och i Vetenskapsradion historia).



Då Eriksson har yrkestiteln historiker har han en annan typ av auktoritet och här tappar han det direkt då han förefaller för fixerad vid fantasy-stereotyper och ett namns betydelse. Det hela mynnar ut i en härva som mest liknar sensationslysten klickjournalistik. Jag tycker det är rejält synd att detta förmodligen blir många svenskars första ordentliga möte med Sturarna. De förtjänar att tas på allvar som de fantastiska personer de faktiskt var!









Porträtten av Stureättens medlemmar är lånade från Wikipedia  och Digitalt museum. Övriga är egentagna foton.

Första kapitlet

För närvarande känns det som att jag är rätt klar med ett första utkast till det första kapitlet av del 1 i min tänkta Vasa-serie. Del 1 är tänkt att vara namngiven efter Kristina Gyllenstierna. Hon kommer givetvis att vara viktig även i senare delar, men hon får äran att vara titelkaraktär på en bok som tidsmässigt löper fram till hennes systerson Gustav Vasas officiella kröning 12 januari 1528.

Efter mycket velande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att varje kapitel ska vara skrivet utifrån en enda karaktärs perspektiv. Detta är ett drag jag lånat från George R.R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire som väl egentligen är mer känd p.g.a. sin TV-version Game of Thrones, vilket är titeln på första boken i serien. Jag är inte lika odelat positiv till vare sig bok- eller TV-serien som många andra verkar vara och det börjar bli väldigt tröttsamt att i historie- och arkeologisammanhang se liknelser till, framför allt TV-serien, men jag tror berättarperspektivet från böckerna passar min berättelse. Som jag skrivit innan (här), vill jag fokusera mest på karaktärernas reaktioner och känslor för historiska händelser än händelserna som sådana. Jag tycker ofta att det humana perspektivet glöms bort i historieskrivningen och alltför många historiker verkar ha lite svårt att inse vad människorna betyder för händelseutvecklingen.



Jag gav er ett litet smakprov på början av kapitlet innan (här), men jag känner mig inte riktigt bekväm med att göra det nu. Jag tänker låta kapitlet ligga ett tag innan jag går tillbaka till det igen. Kapitlet har Kristina Gyllenstierna som perspektiv och redan nu känner jag att jag behöver ändra en del för att det inte ska bli så mycket exposition på en gång. Samtidigt tänker jag att det kommer att bli lättare när mer är skrivet och jag vet var jag kan sticka in expositionen under ett längre perspektiv. Trots blir det väl berättartekniskt bättre att inte avslöja allt på en och samma gång utan låta läsarna lära sig bakgrunderna allt efter hand.

Mary Beard - Kvinnor och makt

När det handlar om att tysta kvinnor har den västerländska kulturen övat sig i tusentals år.

~ Mary Beard, Kvinnor och makt. Ett manifest

Mary Beard tillhör Storbritanniens mest kända historiker. Hon är professor i Antikens kultur och samhällsliv och hennes bok Kvinnor och makt. Ett manifest (Women and power) kom nyligen ut i svensk översättning av Annika Hultman Löfvendahl vilket är den version som jag läste.



Boken är grundade på två föreläsningar som Beard har hållit på British Museum om maktens relation till kvinnor i västerländska samhällen. Som den Antiken-expert hon är, använder hon exempel från antika
Grekland för att illustrera på att de manliga maktstrukturerna är djupt
invävda i den västerländska kulturen. 



Hon menar att det vi slentrianmässigt kallar misogyni eller kvinnohat bygger på strukturer som har ärvts genom generationerna ända från antiken och att det är strukturerna som vi behöver ta tag i om vi vill ha kvinnor i maktens korridorer på samma villkor som män. Som hon skriver kan man "inte på ett enkelt sätt passa in kvinnor i en struktur som redan är kodad som manlig; man måste förändra strukturen" och hon inte bara ställer frågan utan utvecklar även en diskussion på de strukturer som behöver diskuteras och ses över ordentligt. Hon menar också att dessa strukturer kommer att ta tid att förändra om vi vill ha ett hållbart resultat och påpekar att kvinnor i Storbritannien (och i Sverige också för den delen) bara haft rösträtt i drygt hundra år (I Sverige hade dock kvinnor rösträtt under Frihetstiden, 1718-1772.).

Mary Beard tar upp att kvinnor som lyckas skaffa sig politisk makt är de som uppträder som mest "maskulint". Bl.a. genom att göra sin röst mörkare och bära kostym. Det senare fick mig mycket att tänka på inlägget Kostymer, modern historia och Det Andra som jag skrev 10 april i år (2018) där jag diskuterade just manliga kostymer som status- och maktsymbol i det moderna, västerländska samhället.



Egentligen är det inte bara i det västerländska samhället som makten blir väldigt manligt kodad, vilket exempelvis egyptologen Kara Cooney visar i sin bok The woman who would be king. Denna bok utgår ifrån den egyptiska faraon Hatchepsut och hennes tid vid makten i Nya rikets Egypten.



Den här diskussionen om manligt kodad makt tycker jag är väldigt intressant och jag ägnade hela mitt inlägg om Johanne Hildebrandts historiska roman Idun. Sagan om Valhalla åt just detta och kan appliceras på kung Kristina (Ja, hon var faktiskt krönt kung!).



Förmedlingen av Kristinas person och tid vid makten präglas väldigt mycket av att ifrågasätta om hon var kvinna och av hennes normbrytande och hon har kommit att bli en HBTQ+-ikon och jag är skeptisk till båda. Det är svårt att tala om folks sexuella läggning i historien, inte minst för att begreppet HBTQ+ är ett modernt fenomen. Detta betyder inte att det inte har funnits HBTQ+-personer i historien och Kristina kan också ha varit transsexuell, men det är svårt att belägga eftersom begreppet inte finns.

Kung Kristina i damsadel

Liksom med Hatchepsut måste man även ta hänsyn till Kristinas maktposition i hur hon framställs. Som Mary Beard skriver är makten manligt kodad. Detta innebar att Kristina, för att legitimera sin ställning troligen behövde framstå som så manlig som möjligt. Som sagt kan hon ha varit transsexuell, men något som talar emot det är det faktum att hon inte på något porträtt döljer sin kvinnlighet. På porträttet till höger syns hon också ridandes i en damsadel.



Vad som också stör mig lite med diskussionen om henne som transsexuell är att det finns rätt allvarliga misogyna inslag i den. Ett vanligt sätt att hantera kvinnliga makthavare genom historien är att avfärda dem. Detta sker på flera olika sätt, varav ett är just att de egentligen skulle vara män. Detta har skett med Kristina också, men osteologiska undersökningar av hennes skelett i Rom visade att hon var kvinna. Det förefaller dock som att transexualitetsdiskussionen drogs igång mest för att kompensera den. Min åsikt är att hon var antingen queer, bisexuell eller båda.



En annan vasarelaterad Kristina som också är värd att diskutera framställningen av i sammanhanget är Kristina Gyllenstierna. Hennes fall är lite annorlunda och det finns inget ifrågasättande av hennes sexuella läggning.



Sveriges radio har två historiepoddar som ofta är intressanta och som håller en hyfsad klass förmedlingsmässigt: P3 Historia och Historierummet.
Båda programmen bygger på att man förmedlar historiska personers
livsberättelser och den senare är mer eller mindre bara en barnvänligare
version av den förra. Båda programmen har också haft Kristina
Gyllenstierna med i varsitt avsnitt. Hennes avsnitt skiljer sig däremot
från den normala berättarstrukturen i båda serierna (P3 Historia-avsnittet om Kristina och Historierummetavsnittet om Kristina).

Kristina Gyllenstierna avbildad på

altarskåpet i Västerås domkyrka

Istället för att berätta hennes liv från början till slut, har man valt att enbart fokusera på dagarna kring Stockholms blodbad och hennes månader som riksföreståndarinna som föregick det. (En eloge till Historierummet bör dock ges eftersom de faktiskt kallar henne just riksföreståndarinna och inte degraderar henne till inflytelserik adelskvinna som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon gjorde.)

Det här är väldigt typiskt för framställningarna av Kristina även i andra sammanhang. Det verkar inte som att man egentligen är särskilt intresserad av henne annat än i egenskap av Sten Sture d.y:s änka. Änkerollen gör att hon, i brist på andra, tvingas ta över sin makes roll och försvaret av Stockholm och upproret mot Kristian II. Efter blodbadet och särskilt efter att hennes systerson Gustav Vasa tar över makten, försvinner hon in i glömskan.



Igen har vi här en kvinna som historieskrivningen främst visar intresse för när hon utför vad vi idag tycker är manliga handlingar. Kristina faller också offer för en nationalistisk historieskrivning. Hon var populär under 1800-talets nationalromantik och under det tidiga 1900-talet då t.ex. statyn av henne vid Stockholms slott kom till som den första offentliga statyn av en kvinna i Sverige. Däremot verkar det ha funnits väldigt lite intresse för henne som person. Faktum är att inte ens biografin som Marie-Louise Flemberg publicerade förra året och som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann 4 december 2017 verkar särskilt intresserad av henne. Biografin handlar egentligen mer om hennes första make och hennes äldste son Nils Sture.

Johan Theodor Lundbergs staty av Kristina

Gyllenstierna från Stockholms slott

Historieberättelserna om henne handlar bara om ett par månader under 1520 när hon leder försvaret av Stockholm och motståndsrörelsen mot den danska kungamakten. Hon förminskas således till en symbol för svensk nationell självkänsla. Under denna tid agerar hon också så som nutiden menar att en man ska agera, vilket förmodligen bidragit till intresset kring henne under just denna tid. Det är dock förmodligen inte något konstigt i hennes agerande utifrån hennes samtid. Som änka var det hennes uppgift att ta över sin mans roll och det finns många fler kvinnor som leder försvar av slott än Kristina. Inte minst Erik av Pommerns fru Filippa som Marie-Louise Flemberg skrev en (enligt min åsikt betydligt bättre och mer genomgripande biografi om) men även sturetrogna Anna Bielke som ledde försvaret av Kalmar slott under samma tid som Kristina försvarade Stockholms slott.



Både före och efter dessa månader från att Sten Sture d.y. dör till Stockholms blodbad är historieskrivningen mer eller mindre ointresserad av Kristina och så även de båda radioprogrammen. Ibland finns det med att det gick rykten om att danske befälhavaren Søren Norby ville gifta sig med henne och att Gustav ogillade detta och gifte bort henne med sin förtrogne Johan Turesson (Tre rosor) 1527, men det är sällan något som generar mer än ett par rader och absolut inga analyser om vad det säger dels om Kristinas person och om hennes och Gustavs relation.



För att till sist återvända till Mary Beards bok, rekommenderar jag den valt. Den innehåller en hel del viktiga och tankeväckande påståenden och förslag till hur vi ska komma vidare. Skrämmande nog insåg jag också hur oerhört mer kunniga den angloamerikanska delen av världen är i kulturhistoria än svenskarna och hur naturlig den kunskapen är för dem. Även om det är jättebra att svenska kvinnliga politiker t.ex. Annie Lööf inte får sitt ansikte på Medusaavbildningar av rent misogyna orsaker, kan jag ändå inte låta bli att undra över hur många svenskar som dels har bra koll på vem Medusa är och hur många som går runt och tänker på henne i konsten så att man skulle göra en sådan koppling...





Bilderna på de båda Kristinorna lånades från Wikipedia.

Vasaslottsresan: Fler slott och reflektioner om etapp 1

Hörningsholm från vattnet.

De vita, utstickande murarna är medeltida.

De två senaste dagarna har verkligen varit fullspäckade med upplevelser relaterade till Vasa- och Stureätten framför allt.



Hörningsholm ligger på Mörkö i Södermanland och är Sturarnas familjegods. Det blev mitt och min väns första stopp för dagen. Det slott som Sturarna byggde är inte kvar så när som på murar som främst syns från vattnet, men wow vilket läge!!! Högst upp på en klippa med enorm utsikt över Mälarens inlopp.



Min kärlek till Svante Sture och Märta Leijonhufvud samt till Kristina Gyllenstierna och Sten Sture d.y. har gjort att Hörningsholm är ett av de slott jag helst velat besöka och även om det inte längre är den mäktiga Stureborg det en gång var, är jag inte alls besviken.



Från Hörningsholm var det inte långt till Tullgarn som är ett av de kungliga slotten idag, men som en gång tillhörde Märta och Svantes yngste son Karl. Väldigt pittoreskt slott som jag planerar att återvända till, inte minst för att gå visning och se insidan av slottet.



Efter den lilla turen i Södermanland, åkte jag och min vän norrut till Vaxholms fästning som var försvaret av Stockholm som Gustav Vasa började bygga. Efter det blev det Rydboholms slott som var Vasaättens släktgods. Det var tyvärr instängt av grönskande trädgård och staket, varför jag bara såg småbitar av det.



Efter lunch åkte vi vidare till Lindholmen i Vallentuna som är den mest troliga platsen där Gustav Vasa föddes. Dessvärre är det inte mycket kvar av den gamla borgen förutom lite stenar. Det är också en av de mer eftersatta fornlämningar jag sett. Arkeologen i mig skriker efter att dels undersöka den (Enligt fornlämningsregistret-FMIS är platsen inte alls arkeologiskt undersökt.) och dels att rusta upp den och satsa på bättre förmedling med bättre vägvisning och moderna skyltar om lämningen.

Vasaslotten: Venngarns slott

Jag har länge haft en dröm om att besöka alla Vasaslott och vad passar väl bättre än att börja med ett som ligger inte alltför långt hemifrån.



Venngarns slott ligger en bit utanför Sigtuna i Uppland och har en ganska brokig historia, inte minst i modern tid då den präglats av bl.a. ryska maffian och sin roll som svenska statens första anstalt för alkoholister (Anstaltstiden är egentligen en oerhört viktig historia som förtjänar att lyftas fram, men inte här och nu!). Under denna tid räddades ett antal föremål, bl.a. en fullt fungerande fältorgel från ca 1600.



Jag förälskade mig helt i det lilla slottet som först nämns i skrift i Sveriges äldsta (bevarade) medeltidsbrev då som Winagarnum. Detta handlar om en rättstvist mellan kvinnan Doter och hennes son Gere.

Doter hade testamenterat en bit mark i Viby i närheten till cisterciensermunkarna, vilket hennes son inte uppskattade. Mark var trots allt makt och rikedom, så han bestred det och det slutade med att kung Knut Eriksson skänkte delar avsin mark i Julita i Södermanland. Det har därför varit oklart om det blev något kloster. Vid arkeologiska undersökningar i Viby hittades dock en romansk stenkyrka från 1000-/tidigt 1100-tal som kan ha byggts av Doter och hennes familj.



Under en storm för några år sedan framkom dock den lilla öppning som ni kan se på bilden här till vänster. Den visar på att slottet kan ha haft en koppling till byggnaden intill, vilket kan betyda att det kan ha varit ett kloster från början. (Jag minns tyvärr inte exakt vad guiden sa, men tyckte att det var oerhört intressant.)

En annan sak med slottet som jag helt förälskade mig i var de medeltida valven. Före slottsvisningen gick jag runt på egen hand och såg framför mig hur Kristina Gyllenstierna sprang runt där och lekte som barn. Kristinas mamma, Sigrid Banér, ägde slottet och det kan ha varit där som Kristina själv föddes. (Jag vill så väldigt gärna tro det!) Enligt Marie-Louise Flembergs biografi om Kristina Gyllenstierna, ska Sigrid också ha dött på Venngarn och begravts i Mariakyrkan i Sigtuna. En annan uppgift säger dock att hon dog på Geddeholm och begravdes i Trosa lands kyrka i Södermanland.



Tyvärr har valven en väldigt tragisk historia som också är kopplad till Vasaätten. Efter att Gustav Vasa på lite "tveksamma grunder" övertog slottet efter Sigrid Banérs död kom det senare att ärvas av hans dotter Sofia och hennes make Magnus av Sachsen-Lauenburg.

Deras äktenskap var inte alls lyckligt och jag hade egentligen tänkt
vänta lite med att berätta om det, men kan ju ta en kortversion här.



Magnus behandlade både sin fru och sina barn väldigt illa. De senare såg
han som militärer och låste in dem i slottskällaren där de tyvärr också
dog. Den enda som överlevde var deras son Gustav av Sachsen-Engern-Westfalen som verkar ha varit en minst sagt excentrisk man med intresse för festande och alkohol.



Gustav lät bygga en stor sal för sina fester på slottet och satte in kasettaket ni kan se på bilden ovan till vänster. Det såg däremot inte ut som den gör idag. Istället för änglarna, var taket målat med nakna kvinnor...

Efter mycket om och men hamnade Venngarn till slut hos adelsmannen Magnus Gabriel de la Gardie. Han byggde om slottet och det är i stort sett hans verk som syns idag. Han anordnade också den vackra barockträdgården utanför.



Han var gift med ett av Karl IX:s barnbarn; Maria Eufrosyne av Pfalz, syster till Karl X Gustav och kusin till kung Kristina.



Han byggde om Gustavs festsal till ett underbart och väldigt välbevarat slottskapell. Änglarna i taket är från hans tid och egoistisk som han var, lät han måla alla efter sitt eget porträtt. Magnus Gabriel dog också på slottet 1686.



Ja, jag förälskade mig helt i det lilla bortglömda slottets historia. Historien har gått hårt åt byggnaden som jag ändå tycker är rätt välbevarad baserat på omständigheterna. Det finns nu även en vilja och hjärta hos ägaren att lyfta fram slottet och dess historia och det förekommer en mängd aktiviteter i och kring slottet och jag rekommenderar även att ta en fika i cafét som har väldigt trevlig personal.