Anna Maria Forssberg - Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt

I fredags (31 januari 2020) var det dags för Vasamuseet att inleda vårens Afternoon Tea-föredrag. Temat för våren är Vasaskeppets skulpturer. Föredraget var för ovanlighetens skull inte fullsatt och när jag tittade in på Vasamuseets hemsida efteråt såg jag att det fortfarande finns en hel del platser kvar till kommande två föredrag. Det konsthistoriska temat är uppenbarligen något nytt och särskilt efter förra vårens försök med musik och dans som ni kan läsa om i mina inlägg Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? (Eller vad det nu blev) (30 januari 2019) och Drottning Kristina: Kulturens beskyddare (eller vad det nu blev) (25 februari 2019) kan jag förstå att folk avvaktar lite.



Samtidigt är det väldigt synd att folk verkar tveka. Museet öppnar nu i februari utställningen Vasa på nära håll där besökarna kommer att kunna se rekonstruktioner av Vasaskeppets skulpturer målade i de färger som analyser av originalskulpturerna visat att de hade. Denna utställning är också orsaken till att skulpturerna är temat för vårens Afternoon Tea-föredrag. Föredraget vi bjöds på i fredags hette Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt och hölls av historiedocenten Anna Maria Forssberg som arbetar som forskare på Vasamuseet.



Forsberg berättade att hon forskat om krigspropaganda i många år. Jag har märkt att propaganda är något som historiker och andra ofta drar till med för att bortförklara sådant som inte stämmer överens med deras bild av det förflutna och historiska personer. Forssbergs användning av det som något väldigt konkret var därför en positiv överraskning.

Vasaskeppets akterspegel

Hon började med att diskutera Vasas akterspegel som ni kan se här till höger. (Tyvärr syns inte de två yttersta av skulpturerna som har tolkats vara del av folket på bilden, men det var den bästa jag hade bland mina bildfiler.). Akterspegeln är den mest dekorerade delen av skeppet och den översta delen har hittills ofta tolkats som uttryck för 1604 års arvsförening där det fastslogs att ättlingar till Karl IX skulle ärva tronen. Anna Maria Forssberg menar däremot att bilden snarare är ett uttryck för när Gustav II Adolf myndigförklarades och besteg tronen enbart 16 år gammal 1611 trots att den ovan nämnda arvsföreningen sa att han skulle vara 24 år. Gustav stödjer sig på ett antal mindre figurer som har tolkats som folket. Figurerna är elva till antalet och där finns sex kvinnor och fem män. Dessa sägs representera de fyra stånden samt soldaterna. Dessa betraktades ibland som ett eget stånd i 1600-talets Sverige enligt Forssberg som också tror att den manliga figuren i mitten inte är någon mindre än rikskanslern Axel Oxenstierna, en tolkning som jag faktiskt tycker verkar rimlig då han var den mest betydelsefulla mannen i riket när Vasa byggdes. Forssberg sa att griparna som kröner Gustav II Adolf representerar hans pappa Karl IX som var hertig över Södermanland som har gripen som symbol. Hon saknade däremot något som kunde tolkas som Gud i bilden. Detta borde rimligen vara med och hon undrade om något kan ha fallit bort. En i publiken kom efteråt med en kommentar om att de blommor som finns mellan Gustav II Adolfs initialer under bilden (och som ni kan se den ena av här nedan) skulle kunna vara så kallade Luther-rosor, vilket jag tyckte var spännande.

En eventuell Luther-ros mellan Gustav II Adolfs

initialer på Vasas akterspegel.

Att folket avbildas precis under kungen som intar en beskyddande pose samtidigt som hans händer också tydligt visar att han stödjer sig på dem, ligger helt i linje med Gustav II Adolfs kungaförsäkran där han lovar att såväl beskydda som stödja sig på folket. Anna Maria Forssberg tog upp att de svenska regenterna under stormaktstiden var väldigt måna om att förmedla vad de gjorde och varför till folket, inte minst genom prästerna i kyrkan. Medan andra delar av Europa upplever en tid av instabilitet, präglas Sverige av en inre stabilitet. Jag tolkade det Forssberg sa som att hon menade att det var propagandan som bl.a. sa att svenskarna var Guds utvalda folk som orsakade stabiliteten. Den bidrog säkert också, men jag vill även lägga till den unika politiska situationen i Sverige där alla stånd fanns representerade i riksdagen. Givetvis kan det diskuteras att de inte hade samma möjligheter till påverkan, men riksdagsplatsen bidrog nog till att de kände sig viktiga. Känslan av maktlöshet skapar ofta instabilitet i samhället trots allt.



Lejon är vanligt förekommande på Vasa som byggdes ungefär samtidigt som den legend som sa att ett "lejon från norr" skulle komma och rädda Europa från katolicismen. Denna legend kom att bli viktig i Gustav II Adolfs propaganda och därför kanske det inte var så underligt att lejon är så vanligt förekommande i Vasaskeppets utsmyckning. Lejon-figuren som tidigare hängde fast överst på rodret passar också in på symboliken med riket som ett skepp och regenten som dess styrman.

Rekonstruktion av en av de polska adelsmännen på Vasa.

De sista figurerna som Anna Maria Forssberg tog upp var de av polska adelsmän som sitter i fören. De är de enda skulpturerna på skeppet som är vända inåt och de stirrade på en när man gick på toaletten. De sitter hopkrupna och en sed i Polen (Vet inte om det var en tradition i hela Polen-Litauen. Forssberg sa bara Polen liksom "polsk" adelsman.) var att tvinga in män som hade gjort något dumt under ett bord där de fick skälla som en hund. Bortsett från nidbilden vittnar detta, om de nu är hopkrupna av den anledningen, om en detaljkunskap om en annan kultur som vi kanske inte tror att de hade. Polen-Litauen under Sigismund och hans söner krympte medan Sverige växte. Ändå levde hotet från kusinen kvar hos Gustav II Adolf och påverkade hans propaganda och förmodligen även hans vilja att ge sig ut i Trettioåriga kriget.



Jag gillar verkligen att Vasamuseet gör försök att ta in flera olika perspektiv än traditionell historia. Musiken förra våren fungerade mindre bra p.g.a. underliga prioriteringar under sammankomsterna som inte verkar ha bestämts av museet själva, men det här första föredraget om skulpturerna var väldigt trevligt. Anna Maria Forssberg var en väldigt bra föredragshållare, ämnet var intressant och allt hängde samman. P.g.a. kommentarer om Gustav II Adolfs rivalitet med Sigismund fick hon för sig att hon hade varit otydlig, men så uppfattade inte jag det. Jag tror svenskar i gemen har någorlunda koll på konflikten mellan de olika grenarna av Vasa-ätten (Åtminstone den mellan Sigismund och Karl IX och Gustav II Adolf.) och Vasaskeppet är Gustav II Adolfs skrytbygge. Att därför mestadels förklara Vasaskeppet och dess skulpturer utifrån hans perspektiv tycker jag är givet.

Föredrag - Polsk-litauiska samväldet under Vasaätten

Sigismunds vapensköld

2 september var det medlemskväll för folk i Vasamuseets vänner. Under denna fick vi som är medlemmar i föreningen information om kommande aktiviteter på Vasamuseet och lite om forskningsprojektet om Vasaskeppets kanoner.



Under kvällen höll också Arthur Sehn ett föredrag om Polsk-litauiska samväldet under den tid som Sigismund Vasa och hans två söner Vladislav IV och Johan II Kasimir regerade.



Föredraget var väldigt intressant och jag ångrar lite att jag inte tog anteckningar. Jag hörde Arthur Sehn berätta om samväldet som en av museets programpunkter i våras, men tyckte att han var ännu bättre nu.



Jag gillar att utvidga min historiska förståelse och det är extra roligt att göra det med ett land som inte tillhör det område som idag kallas Västvärlden. Polen-Litauen och vi har också en gemensam historia inte bara genom Sigismund och hans söner, utan även efter bl.a. Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs erövringar.



I våras hade Vasamuseet föredraget Sigismund. Dubbelkungen med historikern Olle Larsson. Han sa att han tyckte det var underligt att folk trodde att en union mellan Sverige och Polen-Litauen skulle kunna fungera. Jag reagerade mycket på detta eftersom jag tyckte att han inte riktigt verkar ha förstått hur de tidigmoderna staterna såg ut. Historikern Harald Gustafsson förklarar dessa i boken Makt och människor: europeisk statbildning från medeltiden till franska revolutionen. Han beskriver det som att när nya områden på ett eller annat sätt (krig, äktenskap, etc.) annekterades, så var de ofta bara löst förbundna med kärnlandet och relativt självstyrande. Detta gör att en polsk-litauisk-svensk union kanske inte var en jättekonstig idé trots allt. Arthur Sehn verkade se positivt på unionsidén. Bl.a. sa han att detta nog hade kunnat verka som en motpol till Moskva och gjort att Ryssland inte hade blivit så stort. Man ska inte gräva ner sig i sådana hypotetiska scenarion, men jag tyckte ändå att det var en intressant tanke. Johan III hade mycket bättre koll österut från sitt hertigdöme Finland än sina bröder trots allt.

Föredrag - Sigismunds drottningar

Det sista av föredragen om Vasafamiljen med kontakter till det polsk-litauiska samväldet  på Vasamuseet handlade om Sigismunds två fruar Anna och Konstantia. De var systrar och tillhörde familjen Habsburg som enligt föredragshållaren Jenny Öhman var bäst på att gifta sig. Anna och Konstantia var resultatet av ett av de bröllop där Habsburgarna gifte sig med varandra. Flickornas mamma, Maria Anna av Bayern gifte sig med sin egen morbror, ärkehertig Karl II av Inre Österrike. Då habsburgarna hade dåliga erfarenheter från giftermålen med Sigismunds morbror, skickade hon med en kvinna vid namn Urszula Mayerin som älskarinna åt Sigismund tillsammans med Anna. Urszula verkar ha blivit betydelsefull för hela Sigismunds familj och det polsk-litauiska hovet även om det inte finns något som tyder på att hon skulle ha blivit Sigismunds älskarinna. Som jag sa i inlägget om förra föredraget, verkar han ha älskat Anna.



Jag kan inte påstå att jag kände till mycket om någon av dessa Vasadrottningar utöver namnet. De hade, liksom sina andra tretton syskon, fått en strikt katolsk uppfostran och det krockade ganska rejält för Anna att då bli drottning i det protestantiska Sverige där hon dessutom utsattes för ett starkt hat från prästerskapet och inte minst sin makes farbror.



Det var väldigt spännande att utvidga min kunskap om Vasakvinnorna och har inte så mycket om att säga. Jag uppskattade föredraget. Faktum är att föredragen har varit väldigt bra. De har givit mig mycket ny kunskap om en gren av Vasaätten som jag inte kände till så bra innan. Däremot är jag lite ledsen över att Sigismunds syster Anna inte fick något eget föredrag. Hon tillhör absolut den närmaste familjen och var väldigt betydelsefull för sin bror. Dessutom är hon ganska häftig som person. Hon hade förtjänat att lyftas fram också.

Föredrag - Sigismund. Dubbelkungen

Så var det dags för ytterligare ett Vasaföredrag på Vasamuseet i onsdag kväll. Efter att föräldrarna fått varsitt, var det så tur för sonen Sigismunds och det var historikern Olle Larsson som höll det.



Sigismund är nog den mest undanskuffade av Vasakungarna och föddes långt ifrån överst i tronföljden. Han uppfostrades till katolik även om han också hade protestantiska lärare runt sig.



Han valdes till kung i Polen efter sin morbror och flyttade huvudstaden från Kraków till Warszawa för att det strategiskt låg bättre till för att han också skulle kunna regera över Sverige.



Sigismund hade inte ärvt det karaktäristiska Vasatemperamentet och verkar ha haft en betydligt mildare och snäll framtoning. Han var intresserad av kultur i olika former och han ska även ha varit musikalisk.



Föredraget den här gången handlade mer om politisk än personlig historia. Därför var fokus mest på hur Sigismund valdes till kung i Polen-Litauen, men också om striderna med farbror Karl i Sverige. Jag fick däremot veta att uttrycket polsk riksdag kommer från att den styrande adeln i Polen-Litauen måste fatta enhälliga beslut och att varje adelsman hade full vetorätt. Detta var tydligen något som Sigismund insåg var väldigt svårhanterligt och han gjorde sig impopulär när han försökte införa majoritetsbeslut istället.



Ofta leder fokus på politiken till att människorna reduceras till politiska spelpjäser och stundtals verkar det bli förvirrande när de gör helt naturligt mänskliga saker. Som att älska sina barn och sina makar. I detta fall handlade det om att Sigismund och hans första fru Anna både åt och sov tillsammans och att de således måste ha varit förälskade.



Visst kan man bara spekulera om historiska personers känsloliv, men jag tror det är farligt att moralisera för mycket kring konceptet med arrangerade äktenskap utifrån ett modernt perspektiv också. Jag tror att vi väljer om vi ska älska (eller hata) någon och jag även om vissa av Vasaäktenskapen säkert fungerade bättre än andra, så verkar inget av dem ha varit en total katastrof i stil med Gustav III och Sofia Magdalenas under 1700-talet (Detta äktenskaps misslyckande tror jag beror till stor del på Gustav III:s mammas attityd både till sonen och svärdottern men det är en annan historia.).



Man kan ju titta på barnalstrandet i sammanhanget som var en av de äktenskapliga plikterna och kvinnan hade inte heller rätt att neka sin make. Två generationer före Sigismund hade hans farmor och farfar (Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa) fått tio barn på 15 år och gammelmoster Märta Leijonhufvud fick 15 barn på 22 år med Svante Sture. Man kan nog därför anta att äkta makar delade säng betydligt oftare än vad man kanske tror.

Föredrag - I Katarina Jagellonicas spår

Igår (23 februari 2018) var det dags för ytterligare ett av Vasamuseets föredrag. Denna gång hölls det av Eva Mattsson och medan det senaste handlade om Johan III, handlade detta om hans första fru Katarina Jagellonica.



Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på henne innan. Jag visste att hon kom från det polsk-litauiska samväldet och att hon var katolik. Lars Ericson Wolke berättade också på sitt föredrag att hon förde med sig den första glassmaskinen till Norden, men detta nämndes inte av Mattsson som istället tog upp att det nog var hon som förde med sig renässansen (särskilt arkitekturen) till Sverige/Finland. Hon hade även med sig en jättefin rekonstruktion av den dräkt som Katarina har på sig på den enda kända bilden av henne. (Och jag hoppas inte att det gör något att jag lägger ut ett foto jag tog på den, för jag tyckte att den var så fin.)

Katarinas mamma tillhörde familjen Sforza som hade makten i Milano och hennes mormor Isabella av Aragonien kan ha varit modell för Mona-Lisa. Hon var superrik, men verkar ha funnit sig i att komma till det betydligt fattigare Norden. Hon verkar också ha stått bakom sin makes satsningar på bl.a. slottsbyggen.



Mattsson var en jättebra föredragshållare. Allt var enkelt och tydligt och jag gillade hennes fokus på Katarina som person och inte så mycket på officiell politisk historia. Det är något jag faktiskt har reagerat en hel del på i de böcker som jag läst om Vasarna. Jag har varit inne på detta tidigare och ett bra exempel är biografin över Kristina Gyllenstierna som handlar mer om hennes förste make och äldste son än om henne.



Kristina-biografin blev ett väldigt illustrativt exempel på att om man väljer att fokusera på ren politisk historia, tenderar kvinnorna att hamna lite utanför då de inte innehade någon formell politisk makt (även om både Kristina och, baserat på vad Mattsson sa även Katarina, hela tiden fanns med i bakgrunden). Det leder också till att personerna lätt reduceras till spelare i ett stort maktpolitiskt spel. Detta skulle kunna förklara den rätt ensidiga bild man lätt får av historiska personer i historieböcker (särskilt de skrivna av manliga historiker). De blir antingen "onda" eller "goda" och kan inte, liksom folk idag, vara komplexa karaktärer. Jag får en uppfattning om att vare sig kulturbegreppet, sociologi eller psykologi är något som historiker särskilt ofta reflekterar över. Givetvis finns det undantag, men jag har reagerat en del på just detta.



Överlag tycker jag att Katarina verkar vara en jättespännande person och jag ser fram emot den biografi som kommer snart om henne som Eva Mattsson har skrivit.

Föredrag - Johan III - fridsam krigarkung

Igår kväll var jag på en föreläsning om Johan III på Vasamuseet med historikern Lars Ericson Wolke. Föreläsningen är en del av museets vårprogram som har temat Polen.



De tidigare föredragen jag besökt, har handlat om det Polsk-litauiska samväldet och kvinnor i strid. Båda riktigt intressanta ämnen, men jag tror att gårdagskvällens var den bästa hittills. Inte minst beroende på att Ericson Wolke var en väldigt bra föreläsare.



Det jag visste om Johan sedan innan var att han föddes 20 december 1537 som första barn till Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa. Att han fick Finland som hertigdöme av sin far och att han gjorde uppror mot sin halvbror Erik XIV och blev kung 1568.

Jag visste också att han gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och blev pappa till Isabella, Sigismund och Anna, att han efter Katarinas död gifte om sig med Gunilla Bielke och fick sonen Johan med henne samt att han flirtade med katolicismen.



Jag hade inte ett jättestort grepp om Johan som person med andra ord, men han har alltid varit en av personerna som jag tyckt har varit mest intressanta. Vad driver en människa att fängsla och döda sin egen bror (ärtsoppa eller inte!)?

Jag tycker att just den aspekten av föreläsningen var bland det mest intressanta i Ericson Wolkes föreläsning. Något som fått mig att reagera när jag läst böcker om Vasarna är att en del historiker har lite problem att relatera till dem som riktiga människor. Jag har hajat till på uttryck av förvåning över att de blir oroliga när deras barn och makar är sjuka bl.a. Därför blev jag positivt överraskad när Ericson Wolke gick in på att fångenskapen nog påverkade Johan på ett ytterst personligt plan. Inte minst då den ryske fursten Ivan IV (Ivan den förskräcklige) tyckte att Erik skulle skicka Katarina till honom då han hade velat gifta sig med henne själv. Eftersom Katarina blev kvar hos Johan, var detta inget som Erik nappade på, men att dottern Isabella både föddes och dog under fångenskapen måste nog ha varit påfrestande mentalt för Johan, vilket Ericson Wolke faktiskt tog upp. Detta skulle ju även kunna vara en orsak till att han på ålderns höst vill ha hem Sigismund som han lyckats hjälpa att bli vald till kung av Polen-Litauen.



Jag gillar när det inte bara handlar om personerna som brickor i ett maktspel utan när de även får vara mänskliga. Det är faktiskt därför jag vill göra fiktion av dem.



Det jag främst tar med mig från föreläsningen är däremot att Johans år som hertig i Finland 1556-1563 är jätteviktig i den finska historien då det är första gången som Finland blir en egen politisk enhet och att Katarina Jagellonica tog med sig den första glassmaskinen till Norden i samband med att hon och Johan flyttade in på Åbo slott. (För att inte nämna att jag fick de två böcker jag har som Lars Ericson Wolke har skrivit signerade.)