Vasarnas kröningar

Idag (6 maj 2023) kröns Charles III till kung av Storbritannien och jag tänkte därför att det skulle vara trevligt med ett inlägg om svenska kröningar med betoning på Vasarnas givetvis.

Vi kröner ju inte längre våra kungar och drottningar i Sverige. Oscar II och hans fru Sofia av Nassau var de sista. De blev t.o.m. krönta två gånger: 12 maj 1873 kröntes de till kung respektive drottning av Sverige i Storkyrkan i Stockholm och 18 juli samma år kröntes de till kung respektive drottning av Norge i Nidarosdomen i Trondheim. (Nidarosdomen lär för övrigt ha restaurerats på uppdrag av Oscar som ogillade att den var så förfallen när han kom dit.)

Den första kungen vi med säkerhet vet kröntes är Erik Knutsson. Han kröntes i Uppsala 1210. Hans far, Knut Eriksson, titulerades emellertid av Guds nåde svears konung, vilket tyder på att han kan ha blivit krönt enligt Skattkammarens lilla guidebok.

Den första drottningen vi har uppgifter om kröntes är Magnus Ladulås fru Helvig av Holstein. Hon kröntes i Söderköping 29 juli 1281.

De medeltida kungahyllningarna vid Mora sten(ar) är kända. Den sista kungen att hyllas där var Kristian I 1457. Den vanligaste tolkningen har varit att stenen är försvunnen, men i artikeln Mora sten och Mora ting i Fornvännen 2020 (105) menar Mats G Larsson att alla de kvarvarande stenfragmenten utom minnesstenen av Erik av Pommerns kungahyllning är delar av Mora sten utifrån deras form och stentyp (vattholmamarmor). Som han skriver själv finns det "anledning att ifrågasätta denna så ofta upprepade slutsats [om att det rör sig om dokumentstenar] och undersöka om det inte ligger någonting i de äldre uppfattningarna." Stenen ska enligt uppgift ha förstörts i slutet av medeltiden och bönderna i området ska ha varit ivriga att få använda stenarna i sina byggnader. Flera av stenarna visar också spår av att ha använts som byggsten i byggnader.

Vi har väldigt få uppgifter om medeltida regalier och värdighetstecken. Ett brev daterat till 1311 berättar att Birger Magnusson lämnade sina regalier till domkapitlet i Uppsala när han gick i landsflykt och Sturekrönikan och Vadstena klosters diarium vittnar om att Karl Knutsson (Bonde) löste in två kronor som Erik av Pommern använt när han kröntes i Kalmar 1397. Detta indikerar på början på en regalietradition enligt Skattkammarens lilla guidebok. Dessa kronor försvann dock under Kristian I.

Det enda medeltida värdighetstecken som bevarat i Sverige idag är den krona som lagts ner i Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka. Den kan dock härstamma från en kyrklig skulptur.

Vi har väldigt få uppgifter från Gustav Vasas kröning 1528. Den skedde i Uppsala domkyrka 12 januari 1528. Valet av platsen berodde dels på att landslagen föreskrev det samt att det ansågs betyda otur att krönas i Stockholm, något som man kan förstå med tanke på hur det gick i samband Gustavs närmaste företrädare Kristian II:s kröning. Val av plats och tidpunkt skulle också kunna tänkas bero på att man i samband med reformationen året innan äntligen hade blivit av med Gustav Trolle som ärkebiskop och att man återtagit kontroll över kyrkan och Uppsala. Men det är helt och hållet mina egna tolkningar.

Gustav Vasa hade bara tre regalier: krona, spira och äpple. Inget av dessa har bevarats enligt Skattkammarens lilla guidebok, men Lars Ljungström menar i boken Vasa till Bernadotte: kultur i rikets tjänst att det är troligt att Gustavs begravningskrona är den han använde i även i livet. Jag kan mycket väl tänka mig det eftersom det ser ut som att dess överbyggnad är en efterkonstruktion.

Valkungadömen har öppna kronor där taggarna symboliserar de som väljer kungen till makten. Kronor med överbyggnader symboliserar arvkungadömen där Gud ger kungen makten. Det är egentligen tydligare i Danmark där Christian 4:s krona (som ni kan se här ovan till höger) är öppen eftersom Danmark fortfarande var ett valkungadöme när han kröntes i Köpenhamn 29 augusti 1596. När hans son Frederik 3 blev enväldig 1660 skapade man en helt ny krona med överbyggnad och helt utan taggar som ni kan se här till vänster.

Den svenska kungakronan kan sägas vara ett mellanting. Den tillverkades i Stockholm av den flamländske guldsmeden Cornelis ver Weiden till Erik XIVs kröning i Uppsala 29 juni 1561. Den har en överbyggnad, men även fyra taggar eftersom Erik inte var enväldig utan delade makten med de fyra stånden. Kronan är i övrigt ett tecken på konungslig ära och värdighet enligt den invigningsbön som lästes över den i samband med Eriks kröning.

Tack vare hovpredikanten Laurentius Petri Gothus har vi mycket mer detaljerad information om Erik XIV:s kröning som dessutom kom att bli förebild för senare svenska kröningar. Erik bad Dionysius Beurreus att studera engelska kröningstraditioner under hans besök i England vilka sedan kom att bli inspiration för hans kröningsceremoni. De regalier som tillverkades då 1561 är världens äldsta tjänstgörande regalier.

Kröningen inleddes med en högtidlig procession från Uppsala slott till domkyrkan där regalierna bars i hierarkisk ordning (Denna ändrades i samband med Gustav II Adolfs kröning 12 oktober 1617 då man började värdera kronan högst.) framför kungen av rikets främsta ämbetsmän. Först kom riksrådet Gustav Tre Rosor med nyckeln. Den var en nyhet i sammanhanget som Erik introducerade och betydde enligt den invigningsbön som lästes över den under Karl IX:s kröning makten att utestänga det onda, innesluta det goda och öppna för nödställda. 

Därefter bar riksrådet Birger Nilsson Grip riksäpplet. Riksäpplen kan härledas från de glober som de romerska kejsarna använde för att symbolisera sitt världsherravälde (Bevis för att de visste att jorden var rund.). Eriks tillverkades också av Cornelis ver Weiden 1561, men kartbilden graverades in av Frantz Beijer inför Karin Månsdotters kröning 5 juli 1568. (Karin fick för övrigt en egen uppsättning av regalier, bl.a. ett riksäpple, vilket man i europeisk regalietradition annars bara gav till regerande drottningar.). I samband med Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka 28 september 1675 ska rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie ha tappat äpplet i marken under kröningsprocessionen efter att hans häst blivit skrämd av de paraderande truppernas fanor. Kartbilden skadades så allvarligt att den fick göras om av Frantz Berg.

Efter Birger Nilsson Grip kom rikshovmästare Per Brahe med spiran som tillverkades av Hans Heidenrik inför kröningen 1561. Korsgloben byttes emellertid ut 1780. Efter honom kom riksrådet Sten Leijonhufvud med kronan och närmast kungen fördes rikssvärdet till kyrkan av riksmarsk Svante Sture. Rikssvärdet var det enda som inte var nytt. Det ärvde Erik XIV av Gustav Vasa. Från honom har vi två rikssvärd bevarade. Båda har haft helt förgyllda klingor och har heltäckande etsad dekor. 1541 års rikssvärds dekor är scener ur Gamla testamentet i Bibeln och det s.k. äldre rikssvärdet har scener ur romersk historia. Svärdet var en symbol för konungens plikt att försvara det goda och straffa det onda.

Erik var noga med att regalierna skulle vara tidsenliga och praktfullt utformade och beställde dem därför först från Antwerpen där det främsta guldsmidet i Europa fanns. Av oklar orsak verkar dessa emellertid inte ha blivit tillverkade. De som tillverkades kom istället från Stockholm. 1541 års rikssvärd beställdes i Augsburg och även Gustav Vasas äldre rikssvärd verkar ha tillverkats i Tyskland. 

Framme i kyrkan hälsade ärkebiskopen assisterad av övriga biskopar Erik XIV med orden: "Välsignad vare han som kommer i Herrans namn", vilket kom att bli hälsningsceremonin för alla senare kunga- och drottningkröningar i Sverige. Hans kröningsceremoni finns rätt detaljerat återgiven i Skattkammarens bok Kung Erik XIV:s kröning 1561 och jag har inte för avsikt att i detalj återge den, men ta upp ett par moment till som att han svor en ed att sköta sina plikter gentemot stat och kyrka. 

Den s.k. smörjelseakten gick till så att Erik tog av sig på överkroppen och fick den heliga oljan smord på pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, armlederna och händerna. Denna procedur kortades ner av Eriks lillebror Karl IX som vid sin kröning bara blev smord på pannan och handlederna. (Man kan ju undra om Karl kan ha varit obekväm med att visa sig barbröstad.) Gustav III:s historieintresse gjorde emellertid att han återtog den mer omständiga smörjelseakten i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockholm 29 maj 1772. 

Efter smörjelsen kläddes Erik XIV i en vit livkjortel, kröningshandskarna och kröningsringen. Den sistnämnda var ett värdighetstecken som användes fram till Karl IX:s kröning och som av invigningsbönen i samband med Johan III:s kröning skulle ses som en trolovningsring för det heliga förbundet mellan regenten och Sverige. Ett mindre svärd fästes också runt midjan på Erik och sedan lades manteln över hans axlar. Eriks mantel tillverkades också inför kröningen 1561. Den är i purpurfärgad sammet och var från början dekorerad med 455 broderade kronor. Det är det enda plagget från Gustav Vasa och hans söners kröningar som har bevarats och den är idag utställd på Livrustkammaren. Kalmar slott har även en rekonstruktion av manteln i sin utställning.

I Livrustkammaren finns även Gustav II Adolfs kröningsdräkt bevarad kallad Hwite Attlaske Clädning i inventarierna från 1618. Den syddes av skräddaren Baltzar Dinet av siden och silverbrodderiet utfördes av pärlstickaren Carl Plageman. Dräkten var även dekorerad med paljetter. Idag finns tröjan och byxorna samt kragen till en förlorad kappa bevarade. Broderiet visar växter med bladrankor som visar liljor som växer upp genom kronor vilka symboliserar renhet och himmelsk välsignelse. Ekollonen i sin tur står för liv, styrka och virilitet. Kragen från kappan har även upprättstående lejon. Dräkten nämns bland Gustav II Adolfs kläder 1661, men redan då verkar kappan vara försvunnen. Kragen är fodrad med purpurfärgad sammet, vilket Lena Rangström tror att hela kappan var sydd i utifrån en uppgift i ovan nämnda inventarier från 1618 i boken Modelejon. Manligt mode. 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal. 

Idag finns dessvärre enbart tröjan utställd på Livrustkammaren (vilket är orsaken till att jag lånat bilden från Livrustkammarens samlingar), liggandes på golvet i montern med föremål från 1500-talet och inte i montern med övriga föremål från Gustav II Adolf och drottning Kristinas tid. Den vita färgen på kröningsdräkterna ihop med silverfärgade dräkter var det som blev tradition vid svenska kröningar efter Erik XIV. Undantaget är Karl XII som i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockhom 14 december 1697 bar sorgedräkt då det bara var åtta månader efter Karl XI:s död och sju månader efter att slottet Tre kronor brann. 

Johan III blev formellt bekräftad som kung av riksdagen 25 januari 1569 och kröntes 10 juli samma kröntes han och Katarina Jagellonica till kung respektive drottning i Uppsala domkyrka. Man följde Erik XIV:s kröningsritual, men med skillnaden att drottningen kröntes samtidigt. När kungen och drottningen kommit in i kyrkan placerades regalierna på altaret: kungens till höger och drottningens till vänster. Senare kröningar placerade även manteln på altaret. En nyhet som bara skulle förekomma vid Karl IX:s kröning också var en ordenskedja som dessvärre inte finns bevarad. Kronan ändrades bara så att initialerna E R (Ericus Rex) täcktes med små gyllene kartuscher med dubbla pärlor. Johan lät även sin guldsmed Gillis Coyet förbättra kronan 1584. Detta kan tyda på att den skadats i samband med att rikskanslern Nils Gyllenstierna tappade den i golvet under Karin Månsdotters kröningsfest. De äldsta bevarade drottningregalierna härstammar från Johan III:s regeringstid. Det är inte Katarina Jagellonicas, men hans andra fru Gunilla Bielkes spira och äpple. Från Adolf Fredriks tid och fram till 1818 användes detta äpple som konungens riksäpple.

Kort tid efter Sigismund och hans fru Anna av Österrikes kröning 19 februari 1594 avreste de till Polen-Litauen Sigismund kom att kräva att flytta de svenska riksregalierna dit, vilket Sverige inte gick med på. Man ansåg även att Sigismund svikit sin plikt gentemot det svenska riket och Karl IX utnämndes därför först till riksföreståndare och 1604 till kung. Han kröntes i Uppsala domkyrka 15 mars 1607. 

Liksom sin yngre storebror använde han sin äldre storebrors regalier men utökade dem med tre föremål: en ring, en ordenskedja och ett smörjeshornet tillverkat i Stockholm av den svenske guldsmeden Peter Kiämpe. I dekoren finns en ring av s.k. svenska rubiner, som egentligen är granter från Karelen. Dessa är ett tecken på Karls intresse för svenska ädelstensfyndigheter. Till kröningsceremonin lät Karl sig influeras av såväl gammaltestamentliga som "götiska" traditioner från svensk historia och de totalt tio regalierna är oöverträffade. I samband med sonen Gustav II Adolfs kröning användes bara sex och sondottern Kristinas bara fem vilket, med få undantag, varit traditionen sedan dess.

I samband med sitt bröllop med Gustav II Adolf, kröntes Maria Eleonora av Brandenburg till drottning av Sverige i Storkyrkan i Stockholm 28 november 1620. Då hennes svärmor Kristina av Holstein-Gottorp ännu var i livet, tillverkades nya drottningregalier (krona, spira och äpple) av Ruprecht Miller, en tysk guldsmed i Stockholm. Kronan blev sluten med fyra byglar som uppbär en korsglob. Den är väldigt olik Millers tidigare arbeten och har, liksom Gustav II Adolfs kröningsdräkt och hans lila (eller "fiolebruna") reese Klädningh som tillverkades till bröllopet växtlighetsinfluenser. Färgvalet antas ha heraldiska orsaker: Gult och svart för Gustav Adolf och rött och vitt för Maria Eleonora. Kronan kom att användas som kungakrona mellan Fredrik I och Karl XIII. Från början tydligen för att Erik XIV:s krona tillhörde Ulrika Eleonora d.y. Maria Eleonoras spira och äpple glömdes av okänd anledning bort och fick snabbt tillverkas på hösten 1620. 

Kristina kröntes i Storkyrkan i Stockholm 20 oktober 1650. Stora beställningar av framför allt textilier gjordes från Frankrike och Nederländerna och man tillverkade en arvfurstekrona åt den blivande Karl X Gustav. 17 dagar före kröningen påminde Kristina riksrådet om att det var tradition att arvfursten bar en speciell dräkt: mantel, krona och hatt och beställningen lades inte förrän så sent som en vecka före kröningen. Guldsmeden Jürgen Dargeman från Wolgast i Pommern fick därför skynda sig och utnyttjade därför den krona som Ruprecht Miller gjort till Kristinas farmor 1606. Kronan bars under kröningen trädd över en hatt, en tradition som gick tillbaka till Erik XIV:s kröning och den är besläktad med tyska kurfurstehattar och den österrikiska ärkehertighatten. Johannes Magnus gav i sitt arbete om göternas och svearnas konungar från 1554 de svenska sagokungarna liknande strålkronor och inspirationen kan mycket väl ha hämtats därifrån. 

I diskussionerna före Kristinas kröning kan man se att både hon själv och riksrådet var måna om att bygga kröningsceremonin på Gustav II Adolfs. Dels för att den låg närmast till tidsmässigt, men även för att framhäva ett band mellan far och dotter. 

Kröningen inleddes med att Kristina färdades i en kortege med 1500 hästar från Ulriksdal till Stockholm tre dagar före kröningen. Karossen hon åkte i var röd och förspänd med sex vita hästar med förgyllda seldon. Originalklädseln och seldonen finns kvar, men karossen försvann i början av 1700-talet. Livrustkammaren har emellertid gjort en rekonstruktion som finns utställd vid Ulriksdals slott.

Under kröningen kungjordes att: "Nuu är drotningh Christina krönter konungh öfwer Swea och Giöta Landom och däss underlighande provincier och ingen Annan." Ett bevis för att titeln kung har en större auktoritet än drottning-titeln. Intressant i detta fall är ju att drottning Margareta titulerades "fullmäktig fru och till husbonde" över de nordiska rikena. Undrar om det berodde på att Erik av Pommern hade kungatiteln?

Enligt danske historikern Mikael Venge var dagen efter kröningen den heligaste i en konungs liv. Den ville man inte ha förknippad med blodsutgjutelse, vilket man kan ha i åtanke med tanke på vad som händer i samband med kröningen i Stockholm i november 1520.

Bild 1: Erik XIV:s regalier. Lånad härifrån.

Bild 2: Christian 4 av Danmarks krona fotad av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn.

Bild 3: Danska enväldskronor fotade av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn

Bild 4: Gustav II Adolfs kröningsdräkt lånad från Livrustkammarens samlingar här.

Bild 5: Maria Eleonoras krona. Fotograferat från Kungliga slottens vykort taget av Alexis Daflos för kungliga hovstaterna.

Anna Maria Forssberg - Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt

I fredags (31 januari 2020) var det dags för Vasamuseet att inleda vårens Afternoon Tea-föredrag. Temat för våren är Vasaskeppets skulpturer. Föredraget var för ovanlighetens skull inte fullsatt och när jag tittade in på Vasamuseets hemsida efteråt såg jag att det fortfarande finns en hel del platser kvar till kommande två föredrag. Det konsthistoriska temat är uppenbarligen något nytt och särskilt efter förra vårens försök med musik och dans som ni kan läsa om i mina inlägg Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? (Eller vad det nu blev) (30 januari 2019) och Drottning Kristina: Kulturens beskyddare (eller vad det nu blev) (25 februari 2019) kan jag förstå att folk avvaktar lite.



Samtidigt är det väldigt synd att folk verkar tveka. Museet öppnar nu i februari utställningen Vasa på nära håll där besökarna kommer att kunna se rekonstruktioner av Vasaskeppets skulpturer målade i de färger som analyser av originalskulpturerna visat att de hade. Denna utställning är också orsaken till att skulpturerna är temat för vårens Afternoon Tea-föredrag. Föredraget vi bjöds på i fredags hette Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt och hölls av historiedocenten Anna Maria Forssberg som arbetar som forskare på Vasamuseet.



Forsberg berättade att hon forskat om krigspropaganda i många år. Jag har märkt att propaganda är något som historiker och andra ofta drar till med för att bortförklara sådant som inte stämmer överens med deras bild av det förflutna och historiska personer. Forssbergs användning av det som något väldigt konkret var därför en positiv överraskning.

Vasaskeppets akterspegel

Hon började med att diskutera Vasas akterspegel som ni kan se här till höger. (Tyvärr syns inte de två yttersta av skulpturerna som har tolkats vara del av folket på bilden, men det var den bästa jag hade bland mina bildfiler.). Akterspegeln är den mest dekorerade delen av skeppet och den översta delen har hittills ofta tolkats som uttryck för 1604 års arvsförening där det fastslogs att ättlingar till Karl IX skulle ärva tronen. Anna Maria Forssberg menar däremot att bilden snarare är ett uttryck för när Gustav II Adolf myndigförklarades och besteg tronen enbart 16 år gammal 1611 trots att den ovan nämnda arvsföreningen sa att han skulle vara 24 år. Gustav stödjer sig på ett antal mindre figurer som har tolkats som folket. Figurerna är elva till antalet och där finns sex kvinnor och fem män. Dessa sägs representera de fyra stånden samt soldaterna. Dessa betraktades ibland som ett eget stånd i 1600-talets Sverige enligt Forssberg som också tror att den manliga figuren i mitten inte är någon mindre än rikskanslern Axel Oxenstierna, en tolkning som jag faktiskt tycker verkar rimlig då han var den mest betydelsefulla mannen i riket när Vasa byggdes. Forssberg sa att griparna som kröner Gustav II Adolf representerar hans pappa Karl IX som var hertig över Södermanland som har gripen som symbol. Hon saknade däremot något som kunde tolkas som Gud i bilden. Detta borde rimligen vara med och hon undrade om något kan ha fallit bort. En i publiken kom efteråt med en kommentar om att de blommor som finns mellan Gustav II Adolfs initialer under bilden (och som ni kan se den ena av här nedan) skulle kunna vara så kallade Luther-rosor, vilket jag tyckte var spännande.

En eventuell Luther-ros mellan Gustav II Adolfs

initialer på Vasas akterspegel.

Att folket avbildas precis under kungen som intar en beskyddande pose samtidigt som hans händer också tydligt visar att han stödjer sig på dem, ligger helt i linje med Gustav II Adolfs kungaförsäkran där han lovar att såväl beskydda som stödja sig på folket. Anna Maria Forssberg tog upp att de svenska regenterna under stormaktstiden var väldigt måna om att förmedla vad de gjorde och varför till folket, inte minst genom prästerna i kyrkan. Medan andra delar av Europa upplever en tid av instabilitet, präglas Sverige av en inre stabilitet. Jag tolkade det Forssberg sa som att hon menade att det var propagandan som bl.a. sa att svenskarna var Guds utvalda folk som orsakade stabiliteten. Den bidrog säkert också, men jag vill även lägga till den unika politiska situationen i Sverige där alla stånd fanns representerade i riksdagen. Givetvis kan det diskuteras att de inte hade samma möjligheter till påverkan, men riksdagsplatsen bidrog nog till att de kände sig viktiga. Känslan av maktlöshet skapar ofta instabilitet i samhället trots allt.



Lejon är vanligt förekommande på Vasa som byggdes ungefär samtidigt som den legend som sa att ett "lejon från norr" skulle komma och rädda Europa från katolicismen. Denna legend kom att bli viktig i Gustav II Adolfs propaganda och därför kanske det inte var så underligt att lejon är så vanligt förekommande i Vasaskeppets utsmyckning. Lejon-figuren som tidigare hängde fast överst på rodret passar också in på symboliken med riket som ett skepp och regenten som dess styrman.

Rekonstruktion av en av de polska adelsmännen på Vasa.

De sista figurerna som Anna Maria Forssberg tog upp var de av polska adelsmän som sitter i fören. De är de enda skulpturerna på skeppet som är vända inåt och de stirrade på en när man gick på toaletten. De sitter hopkrupna och en sed i Polen (Vet inte om det var en tradition i hela Polen-Litauen. Forssberg sa bara Polen liksom "polsk" adelsman.) var att tvinga in män som hade gjort något dumt under ett bord där de fick skälla som en hund. Bortsett från nidbilden vittnar detta, om de nu är hopkrupna av den anledningen, om en detaljkunskap om en annan kultur som vi kanske inte tror att de hade. Polen-Litauen under Sigismund och hans söner krympte medan Sverige växte. Ändå levde hotet från kusinen kvar hos Gustav II Adolf och påverkade hans propaganda och förmodligen även hans vilja att ge sig ut i Trettioåriga kriget.



Jag gillar verkligen att Vasamuseet gör försök att ta in flera olika perspektiv än traditionell historia. Musiken förra våren fungerade mindre bra p.g.a. underliga prioriteringar under sammankomsterna som inte verkar ha bestämts av museet själva, men det här första föredraget om skulpturerna var väldigt trevligt. Anna Maria Forssberg var en väldigt bra föredragshållare, ämnet var intressant och allt hängde samman. P.g.a. kommentarer om Gustav II Adolfs rivalitet med Sigismund fick hon för sig att hon hade varit otydlig, men så uppfattade inte jag det. Jag tror svenskar i gemen har någorlunda koll på konflikten mellan de olika grenarna av Vasa-ätten (Åtminstone den mellan Sigismund och Karl IX och Gustav II Adolf.) och Vasaskeppet är Gustav II Adolfs skrytbygge. Att därför mestadels förklara Vasaskeppet och dess skulpturer utifrån hans perspektiv tycker jag är givet.

Allt för Sverige, Go'kväll och Game of Thrones-referenser

3 november 2019 visade SVT det andra avsnittet för säsongen av sin dokusåpa Allt för Sverige där amerikaner kommer till Sverige och får leta efter sin släkt. I detta avsnitt besökte programmet Kalmar slott och deltagaren Christina fick läsa sin familjehistoria som började med att Carl Jönsson föddes som son till slottsfogden på Nyköpings hus 1590.

Så långt tyckte jag det var jätteintressant. Sedan kom att han levde mitt i verklighetens Game of Thrones följt av faktafelet att två av Gustav Vasas söner stred om kronan. Det senare stämmer inte då det är under maktkampen mellan Gustavs son Karl (IX) och hans sonson Sigismund. SVT verkar också partisk gentemot Karl då de menar att Carls föräldrar "chose wisely" när de valde att ta hans parti. Med tanke på att de arbetade på Nyköpings slott undrar jag emellertid om det inte var för att de kände Karl bäst och kanske inte egentligen hade något val då fadern bara var slottsfogde. Vidare får vi veta att Carl Jönsson gick in i armén och räddade livet på Gustav II Adolf och adlades med namnet Sabelskjöld.



Det här är ju en jättespännande historia i sig, men SVT verkar tro att man inte inser exakt hur spännande det är, så man slänger in en Game of Thrones-referens för säkerhets skull.



Ett par dagar senare (12 november 2019) diskuterades TV-serier i SVT:s Go'kväll. Serien The Crown har fått nya skådespelare och man diskuterade att Helena Bonham Carter spelade en mer verklighetsnära prinsessan Margaret än Vanessa Kirby som spelade en yngre tappning av henne i tidigare säsonger. Bl.a. konstaterades att man kanske borde ha gjort karaktären mer verklighetsnära redan från början då hon nu framstår som en helt annan karaktär i serien.



Lite senare i programmet listade Göran Everdahl möjliga historiska TV-serier som man borde göra och nämnde då Vasarna. Han sa att denna skulle bli jättebra för att den innehåller allt med intriger och syskonstrider. Det enda man behövde lägga till var drakar för att det skulle var perfekt. Detta fick mig att sucka ännu mer än den direkta Game of Thrones-referensen från Allt för Sverige. Det var väl sagt lite på skoj, men jag förstår inte varför man efterfrågar verklighetsnära tolkningar av den moderna historien (The Crown är ju 1900-tal.), men helt plötsligt pratar om att det inte skulle vara några problem att lägga till drakar då man ju tagit sig friheter med historien i The Crown.



I inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion (3 december 2017) skrev jag att det är omöjligt att få historisk fiktion 100% korrekt, även om jag givetvis tycker att man ska sträva efter att få det så nära verkligheten som möjligt. Att detta inte skulle gälla även historisk fiktion om förmodern historia tycker jag är konstigt. Jag undrar om det inte hänger ihop med att många verkar ta för givet att vi inte kan känna igen oss i människorna och samhället under den förmoderna tiden, något jag skrev om i inlägget Kostymer, modern historia och "Det andra" (10 april 2018).

För några dagar sedan såg jag påståendet att de som läser skönlitteratur tycker verkligheten är tråkig och det fick mig att fundera väldigt mycket över historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden. Som jag skrev i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) försöker den boken mer göra en fantasy-bok av verkligheten än förmedla historiska fakta, vilket jag skriver i inlägget resulterar i en oerhört rörig bok fylld av stereotyper som inte är förenliga med det historiska källor säger om personerna och händelserna alls.



Jag blir oerhört obekväm av den här "fiktivifieringen" av historia då den handlar om levande människor. Som jag skrev i mitt inlägg Två år (12 november 2019) har jag kommit att omvärdera en stor del av Vasarnas liv sedan jag för två år sedan aktivt började gräva ner mig i källorna. Som ni vet hade jag från början tänkt att jag skulle skriva en serie om hela Vasaätten från Stockholms blodbad till kung Kristinas abdikation. Jag kom dock fram till att det vore ett på tok för omfattande projekt för en ensam person. Det fanns ingen som helst möjlighet att få överblick eller fokus på ett sådant projekt. Jag håller dessutom av personerna för mycket för att jag ska vara bekväm med att "platta till" dem så mycket som skulle kunna krävas för ett sådant projekt, något som TV-serien The Tudors led en hel del av. Att övergå till att fokusera på Märta Leijonhufvud gav både forskning och skrivande ett helt annat fokus och jag kan fokusera helt på att utifrån källorna skapa levande karaktärer. I motsats till vad många historiker säger, tycker jag att man kan få en väldigt tydlig bild av människorna även före år industrialiseringen. Att göra dem och deras värld levande är ofta långt mycket mer spännande än att försöka passa in dem i stereotyper hämtade från Fantasy-genren. Game of Thrones totalkatastrofala sista säsong verkar också ha lett till att hypen kring serien håller på att dö ut, men SVT har ju visat serien, så jag antar att de försöker marknadsföra den genom att lägga in såväl direkta som indirekta referenser till den i sina andra TV-program.