5 år

Idag (12 november 2022) är det fem år sedan jag startade denna blogg och uppdateringen kan väl minst sägas ha varit ojämn och sporadisk senaste året. Verkligheten har kommit för mycket i vägen och det som skulle ha varit ett litet skrivprojekt har blivit stort och lite småbökigt. Många inlägg är därför kvar på skisstadiet eftersom jag just nu har svårt att hitta ord för mina tankar och/eller p.g.a. tidsbrist.

Det märks kanske att jag rest en hel del i Danmark i år och det är spännande att se hur både lika och olika vi är både idag och i det förflutna. Jag har märkt redan tidigare att de övriga nordiska ländernas historia ger en väldigt värdefull distans till den svenska. Jag är inte heller på långa vägar klar med Danmark. Jag har en resa till Århus inplanerad för nästa år. Det blir inte mitt första besök där. Ni som följt bloggen ett tag har kanske sett inlägget Moesgaard (27 mars 2020) där jag skrev om mitt besök på museet Moesgaard, men nu är domkyrkan färdigrenoverad och jag ser fram emot att på riktigt få uppleva vad som är kvar av platsen där Svante Sture växte upp. Även ett nytt besök bland ruinerna under Christianborg i Köpenhamn har jag inplanerad då de hade en monsterutställning med monsterfigurer uppställda på och runt ruinerna av det äldre slottet när jag var där i våras. Även Christianborg tillhör platserna där Svante Sture växte upp då han satt inspärrad i Blåtårn med flera av sina kvinnliga släktingar och vänner där ett par år innan han kom till Århus-biskopen Ove Bille vars mamma tillhörde ätten Gyldenstjerne (som alltså blev den svenska ätten Gyllenstierna när Svantes mammas danske farfar Erik Eriksson gifte sig med svenske kungen Karl Knutsson Bondes dotter Kristina 1446).

Jag hoppas också att jag får göra fler besök i Lejre som detta år kommit att få stor betydelse för mig, vilket ni nog kan märka på inläggen Lejre museum (27 juli 2022) och Sagnlandet Lejre: "Er det her vejen til stenalderen?" (2 september 2022). Jag måste t.ex. se platåerna med markering av hallbyggnadernas som var lite övervuxna när jag var där i somras. Det blir förmodligen också fler inlägg om platsen eftersom jag ännu bara hunnit skumma mig igenom arkeologen Tom Christensens bok Lejre bag myten: De arkæologiske udgravninger som är en sammanställning av allt som sagts, gjorts och forskats kring om Lejre och dess historia.

Även om tankarna började komma tillbaka i samband med mitt besök på norska ön Moster där Olav Tryggvasson sägs ha klivit iland för att kristna Norge är det först i samband med danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där danska historikern Cecilie Nielsen försöker reda ut vem som egentligen var Danmarks första kung och varför den danska regentlängden börjar med Gorm den gamle som gav mig tillbaka intresset för järnåldern. Serien introducerade mig även till Lejre på allvar. Det var mest var ett abstrakt namn som jag stött på som arkeolog.

Nielsen kommer för övrigt att återkomma på bloggen senare eftersom hon på kort tid kommit att bli en av mina absoluta favorithistoriker. Hennes sätt att förmedla historia där hon problematiserar utan att fördöma och helt avfärda äldre tolkningar och där hennes egen nyfikenhet och nördighet visar henne och tittarna vägen mot ny kunskap och framför allt förståelse för historiska (och nutida) människor är uppfriskande. Som det kinesiska ordspråk Sagnlandet Lejre bygger på säger: "Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår."

Jag har även läst en hel del och fått en del nya insikter. Böcker som Rutger Bregmans Humankind: A Hopeful History, John Higgs Stranger Than We Can Imagine: Making Sense of the Twentieth Century, Walter J. Ongs Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet, Christopher Boehms Hierarchy in the Forest. The Evolution of Egalitarian Behaviour samt Marianne Lönns Uppdragsarkeologi och forskning. Tankar från ett västsvenskt perspektiv förtjänar inlägg när jag känner att jag tänkt färdigt om vad de har att säga. 

Under året som gått har jag också besökt platser och museum/utställningar t.ex. Vreta kloster, Vikingeskibsmuseet i danska Roskilde, det nya museet Vrak i Stockholm och de förtjänar inlägg när jag känner att inspirationen kommer tillbaka. Dessutom känner jag för att skriva om att det för en svensk låter som om Nationalmuseum i Köpenhamn uppmanar besökarna att "ta med vikingarna på tåget" i deras nya vikingautställning Tag med vikingerne på togt. Där blir själva vikingatåget (togtet)lite väl ensidigt förmedlat, men där resten av utställningen är helt okej. Danska nationalmuseum går man som svensk arkeolog för övrigt runt och småler nostalgiskt i. Där finns många föremål som man lästa om och sett bilder på genom hela sin utbildning som t.ex. solvognen och gundestrupkedlen. I söndags (2 november 2022) firade jag dessutom Gustav Adolf-dagen med att besöka Vasamuseet och lyssna på ett föredrag av måltidshistorikern Richard Tellström där jag lärde mig väldigt mycket och som kanske kan bli ett inlägg med tiden.

Under ett av mina besök i Danmark besökte jag också Nivaagaards malerisamling där de hade en utställning av Filip II av Spaniens hovmålare Sofonisba Anguissola som snabbt blivit en av mina favoritkonstnärer. Få konstnärer jag sett målar så levande porträtt som henne. Utöver ett personporträtt över henne, känner jag också att fler historiska personer borde få inlägg här på bloggen. Personporträtt och genealogiska undersökningar är extremt roliga att göra forskning till och reflektera över, men de är väldigt jobbiga att skriva.

Det här är ämnen jag skulle vilja blogga om, men som sagt har jag för närvarande svårt att sätta ord på mina tankar, varför jag inte tänker lova något. Vad det blir av det får framtiden helt enkelt utvisa.

Bild 1: Odin från Lejre
Bild 2: Inuti rekonstruktionen av den största av Lejres hallbyggnader
Bild 3: Solvognen på Nationalmuseum i Köpenhamn
Bild 4: Affisch för utställningen med Sofonisba Anguissolas konst på Nivaagards malerisamling

Moesgaard

Lucy-modell

I samband med min Danmarksresa för några veckor sedan gjorde jag ett stopp i Århus. En bit utanför staden ligger Moesgaard museum som jag har velat besöka länge och det blev dags i samband med mitt teaterbesök i Hjørring.



Museibyggnaden var väldigt häftig. Den liksom lutar och det finns möjlighet för besökarna att ta en tur upp på taket. Inuti finns utställningar i tre våningar med olika teman.



På övervåningen finns en utställning med etnografiskt material och på undervåningen presenteras förhistorien och medeltiden. På markplan har man för närvarande också utställningen På vej mod katastrofen - Pompeji och Herkulanum som föga förvånande handlar om de kända romerska städerna Pompeji och Herkulanum.

Grauballemanden

Vad jag gillade med den senare utställningen var att den inte bara berättade om hur städerna blev begravda av Vesuvius utbrott, utan även om livet innan katastrofen.



Genomgående för utställningarna är att de försöker bygga upp sammanhangen och istället för långa texter har Moesgaard satsat på mycket digital interaktion genom att man ska titta på en sten i en VR-hjälm i stenåldersutställningen, man kan lyssna på sagor om bronsåldersmänniskor och på flera ställen genom hela utställningarna kan man trycka igång filmer där museets experter berättar om föremålen. Det finns även en film om museets utställda mosslik grauballemanden som ligger i en monter i ett enskilt mörkt rum intill. Hela vikingautställningen är dessutom uppbyggd med olika vaxdockor som man tar ett föremål och så berättar de sin historia.

Järnåldersfältslag

Jag har alltid tyckt att det är bättre att museerna satsar på andra typer av förmedling än långa texter besökarna får läsa och att det är väldigt trevligt med interaktionsmöjligheter. Däremot såg jag ingen annan besökare förutom jag själv och min väninna som brydde sig om att sätta igång något av det. Däremot kom en barnfamilj in i det lilla rummet med grauballemanden och började ställa frågor som besvaras i filmen om honom i rummet bredvid. Jag förstår behovet av att placera honom i ett avskilt mörkt litet rum ur rent bevarandeperspektiv, men det verkar som att besökarna eftersökte en liten förklarande text alldeles utanför rummet istället för bara en längre film i ett rum en bit bort.

Drottning Margareta i medeltidsutställningen

Ibland blir man lätt förvirrad över hur det är meningen att man ska gå. Ofta finns det fotsteg som visar vägen men grauballemanden kommer man till genom att gå ner för en trappa i bronsåldersutställningen. När man är där nere blir det så att man går igenom alla de rum som finns där. Bl.a. ett som är utformat som ett arkeologiskt laboratorium där själva det arkeologiska arbetet presenteras och ett annat där man går igenom krigsofferfynd. Krigsfynden är det däremot värt att vänta med att gå in i. När man kommer upp på den övre våningen igen kan man nämligen gå in i ett rum där museet på två stora bildskärmar på varsin sida om en kan vara med om ett slag under järnåldern. Det här var det enda mer "digitala" ställe där besökare i alla åldrar stannade upp och blev stående genom hela slaget. Att sedan gå ner igen till rummet med krigsofferfynd hade skapat en mycket bättre kontext till materialet och därför är det lite synd att det är lätt att man tar det först.



Moesgaard är ett väldigt bra museum. Jag vet att jag ofta hittar saker att klaga över och som ni märker finns det småsaker som jag hittat här också. Däremot är mitt helhetsperspektiv av museet så pass positivt att småsakerna inte gör så mycket.