Sturemorden

Märtas kista i Skattkammaren i Uppsala domkyrka

Han tog min fader, bröder och vänner flere,

Satte dem i olag (...) i torn och häktelse 

Där han sedan utan laga saka

lät ymkelige mörda och taga av daga

~ Sigrid Sture om Sturemorden

24 maj 1567 blev Svante, Nils och Erik Sture tillsammans med Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn brutalt mördade på Uppsala slott av Jöran Persson och Erik XIV. Händelsen har gått till historien som Sturemorden och jag har egentligen väldigt mycket att säga om den och skildringar av den. Detta inlägg kommer dock bara att bli ett kortare referat.

Svante Sture

Jöran hade berättat för kung Erik att det fanns en komplott mot honom från högadelns sida och att denna helst ville se Nils Sture på tronen. Därför fängslade de alla och ställde dem inför rätta i Erik XIV:s domstol Höga nämnden på Svartsjö slott. Där dömdes Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn tillsammans med Sten Leijonhufvud och Sten Banér till döden för komplotten. Däremot dömdes inte Sturarna och Nils hade ännu inte kommit hem från den friarresa som Erik XIV skickat ut honom på. Efter rättegången togs fångarna till Uppsala slott i väntan på att riksdagen skulle hålla möte. Dit kom Nils 21 maj och fängslades direkt.



Märta Leijonhufvud hade, tillsammans med dottern Anna, suttit i husarrest på en gård i närheten av Svartsjö och Jöran tvingade henne att åka i en enkel fiskeskuta till Uppsala där hon och Anna återigen sattes i husarrest på familjens hus i staden. Under tiden som hon väntade på besked började hon skriva brev till Karin Månsdotter och kung Eriks frillodotter Virigina Eriksdotter. Det sista (och mest ångestdrypande av dessa), brevet är förmodligen skrivet samtidigt som eller efter att hennes make och söner hade dödats. (Jag skrev om mina tankar efter första gången jag läste igenom breven i inlägget Tankar efter första genomläsningen av Märta Leijonhufvuds brev 21 januari 2019.)

Sturekoret, Uppsala domkyrka

Berättelserna om händelserna 24 maj brukar börja med att Erik XIV besökte Svante i hans cell. Han föll där på knä och bad Svante att förlåta honom för att han gav Nils ett skamstraff året innan efter att han skulle ha misskött sig i Nordiska sjuårskriget som pågick för fullt just då. Svante ska ha godtagit ursäkten och kungen lämnade rummet.



Det som sedan händer är svårt att förstå när man hör om den här händelsen. Kung Erik tar med sina drabanter till Nils fångcell och dödar honom. Därefter verkar Erik få en knäpp och när hans gamla lärare Dionysios Bureus försöker lugna honom, huggs han också ihjäl av drabanterna. Därefter rusar Erik ut från Uppsala slott och försvinner spårlöst ett par dagar innan han hittas i Odensala några mil söder om Uppsala och är då förvirrad och det har ansetts att han drabbades av en psykos. Drabanterna har därefter ihjäl alla de övriga fångarna utom de båda männen som heter Sten. Det finns ett rykte om att detta beror på att Erik ropade att de skulle spara "Herr Stens" liv och ingen vågade ha ihjäl "fel" Sten.

Sturekläderna

I tre dagar var Uppsala slott låst och tyst tills Katarina Stenbock tog med sig Per Brahe och krävde att få komma in. Det sägs att det var hon som sedan berättade om det hela för den stackars Märta.



Av källorna att döma var Märta helt förkrossad och hon skriver om sin sorg och "det förbannade silvret" som hon får i skadestånd av Erik XIV flera år senare. Erik betalade även offrens begravning i Uppsala domkyrka, men när han tillfrisknade gjorde han två fatala misstag. Det första var att kräva tillbaka silvret av Märta och det andra var att benåda Jöran Persson som, skulle jag säga, rättmätigt hade fått skulden av händelsen. Det senare tror jag var värst och det som fick Johan III (som nyligen hade släppts ut av Erik efter att ha suttit fängslad på Gripsholms slott ett par år) att agera. Han gjorde revolt mot sin storebror med hjälp av silvret som Märta fått och tog tronen.



Märta lade ner Svantes, Nils och Eriks kläder tillsammans med ett par andra föremål och det dokument där de förklarades oskyldiga i kistan ni ser på bilden ovan. Dessa föremål och kistan finns att beskåda i Skattkammaren i Uppsala domkyrka idag.

Referenser:

Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden

Eriksson, Bo & Harrison, Dick 2010. Sveriges historia 1350-1600

von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567

Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa

Rangström, Lena (ed) 2002. Modelejon. Manligt mode, 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal

Tegenborg-Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621



Bilden av Svante lånades från Wikipedia.

Märta Leijonhufvud: the mother from hell?

Kung Märta förlåter Malin Sture, oljemålning av Wilhelmina

Lagerholm 1887. Foto av Per Torgén, Örebro läns museum

2016 skrev författaren Anna Belfrage ett blogginlägg som hon kallade Love conquers all - even the mother from hell. I detta berättar hon om den fantastiska kärlekshistorien mellan kusinerna Malin Sture och Erik Stenbock som rymmer iväg och gifter sig utan Märta Leijonhufvuds tillåtelse.



"Brudrovet på Hörningsholm" som det brukar kallas, är en känd händelse från 1500-talets Sverige och jag kom in på det i mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars i år (2018). Liksom i Belfrages inlägg blir den ofta skildrad i väldigt romantiska termer. Frågan är om det verkligen var så romantiskt och om Märta verkligen var "the mother from hell" som Belfrage beskriver henne som. (Hon skriver också att hon delvis kan förstå Märta, men frågan är om hon gör det.)



Jag hajade till en hel del när jag hörde att Lisbeth Palme hade dött nyligen, för jag har troligen aldrig tänkt på henne lika mycket som jag har gjort den senaste tiden. Jag tänker att hon nog är den person som bäst skulle kunna liknas vid Märta i en modern kontext. I motsats till Lisbeth, blir Märta inte ögonvittne till mordet på hennes make och söner, men jag tror Sturemorden förändrade henne som person liksom mordet på Olof Palme lär ha förändrat Lisbeth.



Till skillnad från sin make Svante Sture, lever Märta ett ganska skyddat liv fram till 1560-talet. Då börjar olyckorna med att sonen Sten dör i ett sjöslag under Nordiska sjuårskriget och två år senare dödas som sagt Svante och två av deras andra söner, Nils och Erik. Strax före morden Malin dessutom allvarligt sjuk och Märta tar henne till Stockholm för att få hjälp.



Efter morden ser Märta till att driva igång en riktig brottsundersökning för att få klarhet i exakt vad som har hänt hennes make och söner. Hon tar även tillvara deras kläder och lägger dem i en kista och ställer i deras gravkor. Dessa kläder är idag kända som Sturekläderna och finns att beskåda i domkyrkomuseet Skattkammaren i Uppsala. Hon hjälper också sina systersöner att störta Erik XIV, så hon håller sig rejält upptagen direkt efter Sturemorden.



Bo Eriksson skriver i sin bok Sturarna. Makten, morden, missdåden att Märtas beteende tydde på att hon inte sörjde. Jag har skrivit om problemen jag har med denna bok i ett tidigare inlägg och
det där är ytterligare ett även om Märta får den mest positiva
skildringen i boken (vilket inte egentligen säger särskilt mycket), är
det liksom försöket att håna henne genom att påstå att hon inte var van
vid att resa i andra klass (som omnämndes i samma tidigare inlägg) inte
helt rättvist.  Denna stoiska och cyniska hållning har hon även i den
fiktiva boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett inlägg 30 mars i år (2018). I Karin Tegenborg Falkdalens bok Vasadrottningen finns
dock en annan skildring av en Märta som faktiskt sörjer sin make och
sina söner djupt, vilket ligger mer i linje med mitt eget perspektiv.
För Märta sörjer och det rejält! Hon är dessutom väldigt öppen med sin
sorg och pratar om sina "djupa hjärtesår" flera år senare och det silver hon får som kompensation av Erik XIV kallar hon "ett olyckligt, förbannat silver som mig ett så dyrt värde kostat."

Malin Sture

Som jag skrev ovan, levde Märta ett liv hyfsat fritt från större traumatiska händelser fram tills sonen Sten dör i kriget 1565 och Sturemorden 1567. Hon och Svante har några barn som dör och sedan dör ett par syskon och hennes mor, vilket säkert påverkade henne (Jag köper inte den befängda teorin att man inte sörjde folk alls i det förflutna!), men de dör inte på ett så brutalt sätt som vid de ovan beskrivna händelserna.



Jag tror inte att Svante och sönerna var skyldiga till någon konspiration. Svante och Nils är mer lugna och sansade diplomater än våldsamma krigare och maffiabossar. Faktum är att den order Nils inte ville utföra var att han vägrade slakta halländska bönder hur som helst i Slaget vid Axtorna, vilket Erik XIV:s rådgivare Jöran Persson verkar ha utnyttjat för att få Nils dömd till skamstraff. Jacob Henriksson Hästesko var krigsöverste vid slaget och blev, enligt Jan von Konows bok Sturemorden 1567 så förbannad över detta att han gick till kungen personligen och sa åt honom på skarpen att Nils skött sig väl och att han inte skulle lyssna på Jöran.



Det finns mer att säga om bevisen mot Sturarna, men jag lämnar det därhän så länge. Jag tror dock inte att Märta skulle agera som hon gjorde ifall maken och sönerna hade varit skyldiga. Då tror jag att hon skulle känna mer skam. För hon skulle veta om de var insyltade i något. Hon verkar ha varit en person med en stark vilja att ha kontroll över sina nära och kära, även männen, och hon verkar även ha uppskattats och respekterats av dem. Kung Märta-smeknamnet tror jag mer är givet av respekt än av fruktan för hennes "iron fist" som Belfrage beskriver i sitt blogginlägg. Jag tycker också att det verkar som att familjen Sture var rejält sammansvetsad och höll av varandra ordentligt. Jag är egentligen rätt trött på antagoniseringen mellan Vasaätten och Stureätten, men i detta fall finns det skäl att jämföra dem med då familjegemenskapen inom den förra mer eller mindre verkar stå och falla med Gustav Vasa själv.



Fullt förståeligt verkar det som att Stureätten lamslås helt av sorg
och jag misstänker att ingen riktigt förstod hur illa däran Märta var.
Hennes samtid saknade kunskaper om hur människor påverkas psykiskt av
terrorhandlingar, vilket är tydligt även hos bl.a. Märtas svärmor Kristina Gyllenstierna.
Som jag skrev i mitt ovan nämnda tidigare inlägg om Bo Erikssons bok,
menar Eriksson att Kristina låg och bad hysteriskt gråtandes på golvet
dagarna i ända. Detta påstående verkar helt och hållet baserat på att hennes andaktsbok innehåller ett visst mått av ångest, något som påpekades av Jan och Jonas Carlquist som utgav en modern översättning av boken 1997 och som jag skrev ett inlägg
om 17 maj i år. Att ångesten skulle ha gjort Kristina handlingsförlamad
motsätts dock av den nationalistiska historieskrivningen som
framställer henne som en hjälte som till varje pris skulle upp på
Stockholms slotts murar för att försvara riket från den onde tyrannen Kristian.
Kanske är det omnämnandet av ångest hos Carlquistarna som gör att
Eriksson tar för givet att hon sörjer medan Märtas handlande enligt
honom inte alls tyder på att hon gör det.



Jag finner det problematiskt när forskare och allmänhet inte riktigt verkar ta in att
historien är befolkad av människor som var i princip som vi även om det
samhälle och den kultur de levde i kan ha varit väldigt annorlunda
jämfört med vår egen av idag. Jag skrev om detta i inlägget Händelser och individer
11 maj i år. Jag är helt för perspektivet att historia är berättelser
mer än identitetsavgörande. Däremot kan det lätt också bli så att man
tolkar historien utifrån stereotyper med grund i vår egen samtid.



Malin
och Eriks historia tror jag inte så mycket egentligen är den romantiska
kärlekshistoria som Belfrage och väldigt många före henne tänker sig.
Baserat på likheterna med den samtida William Shakespeares pjäs Romeo och Julia
och vår kulturs tendens att lyfta fram den som ett romantiskt ideal, är
jag däremot inte särskilt förvånad. Detta trots att detta perspektiv
kanske inte helt håller vid en närmare granskning. Pjäsen innehåller en
sexscen, men den utspelar sig "off stage" medan sex personer dör "on
stage" inklusive huvudpersonerna och den är faktiskt klassad som
tragedi. Den mest romantiska scenen vi får se utspelar sig med
huvudpersonerna på väldigt långt avstånd från varandra. Dessutom kan man
diskutera om Romeo och Julia verkligen hinner börja älska varandra
under den korta tid som pjäsen utspelar sig (Det handlar om ett par
dagar.). Deras dialog tycker jag personligen tyder mer på att de är
förälskade lika mycket i förälskelsen som i varandra.



Erik är 36 år gammal och Malin
35, så det handlar inte om särskilt unga personer . Kusinäktenskap
(Märta var Eriks moster.) är dessutom tveksamma fall idag och kyrkan
framstår som lika avvisande som Märta för deras giftermål av just den
orsaken varför de till slut flyr till Halland för att gifta sig med
hjälp av en dansk präst.

Erik Stenbock

Som jag redan tidigare varit inne på ovan förefaller Stureätten vara väldigt tätt sammanbundna och Märta och Svante verkar också ha varit noga med barnens äktenskapspartners. Ingen av dem gifts bort som tonåring utan är 20-30 år gamla. Då Erik Stenbock förefaller ha varit en minst sagt labil person med ett hetsigt temperament och som inte verkar ha varit sen att använda sig av fysiskt våld, var han nog inte ansedd som en lämplig äktenskapspartner åt någon av Sturedöttrarna.



Jag kan mycket väl tänka mig att om Sturemorden inte inträffat,
hade familjens främsta fokus varit att leta efter en make åt Malin, men
att alla planer helt raserades p.g.a. morden. Av förklarliga skäl blev det inte så och Erik kan mycket väl ha utnyttjat situationen för att vinna över Malin.



Jag såg nyligen en video på Youtube om en vuxen, manlig youtuber som ägnade sig åt gromning av unga kvinnliga fans och som sedan tog livet av sig när han blev påkommen och kom att få nästintill martyrstatus innan han avslöjades för ett halvår sedan. I den här videon förekom ett klipp från en minnesstund som hölls i den här mannens namn innan någon visste vad han hade gjort. I klippet höll en ung tjej ett tal om mannen ifråga och det verkar som att han gromade henne utan att hon förstod det själv. Gromning är ett brott som främst är riktat mot barn, men den här tjejen var 18 när det hela började och tillvägagångssättet är det samma. Därför vill jag hävda att det är något som kan ske även mot vuxna. Mest talande är att tjejen i klippet säger att det som gjorde henne till först en "love-struck fangirl" och senare till hans "bästis" var att han såg henne när ingen annan gjorde det. Därför kan jag mycket väl tänka mig att Erik kan ha använt samma "teknik". Malin måste ha varit ett ganska "lätt byte". Hon började komma upp i åren och kan mycket väl ha känt sig väldigt ensam och bortglömd mitt i allt som hände hennes familj. (Om jag får spekulera fritt kan jag gissa att hon nog inte var "jungfru" när de gifte sig heller...)



Sturemorden tar som sagt alla i familjen jättehårt, vilket är tydligt av att äldsta dottern Sigrid skriver om det i dikten hon skriver om sitt liv och att Malin nämner datumet hon sist ser Nils i livet i kalendern i sin andaktsbok. Ingen verkar dock riktigt förstå Märtas situation efter morden (Det är sällan som historiker och andra nutida forskare och allmänhet verkar göra det heller för den delen.). Hon har förlorat tre söner och en make på extremt traumatiska sätt inom loppet av två år och, utöver detta, förmodligen upplevt en extrem emotionell pers med Malins sjukdom strax före (och säkert under och efter) morden. Ja, 1573 har det gått ett par år sedan morden, men vad många har svårt att förstå idag och, förmodligen hade ännu svårare att förstå på 1500-talet, är att det tar väldigt lång tid för psyket att läka efter trauman och stress (och oftast läker de aldrig helt). Märta sysselsätter sig med utredningar och uppror mot Erik XIV strax efter morden, vilket förmodligen håller henne någorlunda flytande. Vad jag tror att hon egentligen mest behövde var en enad familj bakom sig och lugn och ro för att den enorma hon utsatts för skulle ha möjlighet att lägga sig. Malin och Erik krossar detta helt och att de rymmer kan mycket väl ha blivit droppen för Märta och att de får betala ett mycket högre pris än de annars skulle ha gjort. Jag tror att framför allt Malin trodde att Märta skulle förlåta henne så fort äktenskapet var ett faktum, men Märta visar iskyla gentemot både henne och Erik och Malin verkar ångra sig djupt. Det som får Märta att vekna är att Malin förlorar sitt första barn, vilket hon ser som Guds straff för vad hon gjort sin mor. Erik däremot, verkar Märta aldrig ha förlåtit.



Så är då Märta verkligen "the mother from hell"? Nej! Jag skulle snarare vilja hävda att hon är "the mother in hell." Malin och Eriks äktenskap verkar ha blivit helt okej och han verkar ha dämpat sitt temperament, men ibland kanske mamma vet bättre. Hon har trots allt mer livserfarenhet än sitt barn...











Bilden på Märta som förlåter dottern kommer från Örebro läns museum och lånades via Digitalt museum. Bilden på Erik Stenbock lånades här och den på Malin kommer härifrån.

Svante Stensson Sture

Jag grämer mig lite för att jag inte hade den här bloggen för ett år sedan av en anledning och det är att jag inte kunde ge Svante Sture ett födelsedagsinlägg när han fyllde 500 år. Han tillhör mina absoluta favoriter under Vasatiden, men även bland manliga historiska personer generellt och jag har fått uppfattningen att hans person ofta missförstås.



Svante föddes 1 maj 1517 på Stockholms slott som fjärde barn och andra son till Kristina Gyllenstierna och hennes förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. 3 februari 1520, när Svante var lite mindre än tre år, dog fadern på väg hem till Stockholm efter en strid och modern tog därefter över ledningen för upproret mot unionskungen Kristian II. Modern tvingades efter ett par månader ge upp och i november 1520 avrättades flera av hans släktingar i Stockholms blodbad och han själv blev, tillsammans med sin familj och övriga avrättades fruar och barn, satt i fängelse i Stockholm och året efter förd som fånge till Danmark. Där blev de först placerade i Blåtårn där de lär ha haft det väldigt svårt enligt Per Brahes krönika och Gustav Vasas propaganda som gör gällande att kvinnorna och barnen helt hade Kristian II:s fru Elisabet att tacka för sin överlevnad. Bl.a. ska hon ha satt barnen i fosterfamiljer. Hur det verkligen var är osäkert, men efter att fångarna släppts 1524, fick han stanna kvar i Danmark och gå i skola hos Århus biskop Ove Bille.

Svantes och Märtas vapensköldar över

ingången till Sturekoret i Uppsala domkyrka.

Det finns uppgifter om att han var kvar i Danmark till 1532 då han flyttade till Gustav Vasas svärfar hertig Magnus av Sachsen-Lauenburgs hov. Där blev han kvar till 1534 och det finns uppgifter om att hertig Magnus kom att få stor betydelse för hans liv.



1534 blev han, enligt egen uppgift, lurad att komma till hansestaden Lübeck. Stadsledningen var besvikna på Gustav som inte ville betala tillbaka de lån man gett honom i samband med det så kallade Befrielsekriget
i Sverige och man erbjöd därför Svante den svenska kronan i utbyte mot
att han gav dem sitt stöd i ett uppror mot Gustav. Svante vägrade och
blev därför kvarhållen i staden fram till 1536. Gustav Vasas propaganda
från samma tid visar hur oroad han var för att Svante skulle göra uppror
liksom hans äldre bror Nils verkar ha försökt att göra 1528. Att även Svantes mors position oroade Gustav är tydligt då han gifte bort henne 1527 med Johan Tre Rosor som var en hans lojala män. I det äktenskapet föddes Svantes halvbror Gustav 1531.

Svantes son Nils

Som jag har varit inne på i flera inlägg tidigare finns det en historia om att Svante skulle ha varit kär i och blivit trolovad med Margareta Leijonhufvud som barn. Jag har skrivit om detta i flera inlägg tidigare (här, här, här och här) som som jag skrev då har jag svårt att tro på denna berättelse då Svante befinner sig borta från Sverige från treårsålder och inte kommer hem förrän samma år som Margareta gifter sig med Gustav Vasa. Vad som är säkert är att han 3 mars 1538 gifte sig med Margaretas lillasyster Märta Leijonhufvud  på Nyköpings hus.

ÅÅren
effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi
slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i
j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.

(Året efter Kristi födelse 1538
mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid,
Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och
ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Svantes dotter Kristina

Jag har skrivit om deras äktenskap tidigare och jag tycker att det mesta faktiskt tyder på att det var väldigt lyckligt. Med början med Sigrid redan i december 1538 (alltså bara några dagar över nio månader efter deras bröllop) kom de under de kommande 22 åren att få 15 barn (Tio av dessa fick bli vuxna.). I motsats till i många andra samtida äktenskap handlade det också om två personer som var ungefär jämngamla. Svante var bara tre år äldre än Märta.



Svantes karriär beskrivs som typisk för en högadelsman under 1500-talet. 1537, året innan han gifte sig, fick han Mörkö socken i Södermanland där Stureättens familjegods Hörningsholm fanns. Han blev också hövitsman på Stegeborgs slott med Söderköping i Östergötland och 1540 tog han plats i Riksrådet. 1543 byttes Stegeborg ut mot Läckö slott och län i Västergötland. Under Ryska kriget följde Svante med Gustav till Finland där han 1556 blev Överste krigsråd för trupperna. 1559 blev han utsedd till lagman i Småland och vid tronskiftet 1560 utsågs han till riksmarsk och i samband med Erik XIV:s kröning blev Svante en av de tre första grevarna i Sverige. Han fick då slottet Stegeholm i Västervik med 54 gårdar i Tjust och Kinda härader i Småland. Året därpå skickade Erik iväg honom till Reval (Tallinn) då han blivit utsedd till ståthållare över Livland. Erik var emellertid inte nöjd med hans insatser och tyckte att han skrev för mycket och handlade för lite. Därför blev han avsatt från posten 1564.

Svantes son Erik

I början av 1560-talet var Svante rikets störste adlige jordägare. Förutom sina sätesgårdar, hade han 700 landbogårdar och 70 stadsfastigheter. 1562 var han tvungen att ställa upp med 20 rusttjänsthästar medan det var vanligast att man bara behövde ställa upp med en.



Under bråket mellan Erik och hans bror Johan verkar Svante ha hållit en låg profil och han uppmanade den senare att överlämna sig åt sin bror. Såväl Gustav som Erik verkar ha uppskattat Svantes diplomatiska förmåga och han fick ofta medla mellan dem. Den senare kom dessvärre med tiden att bli allt mer misstänksam och anklagade Svante och hans söner Nils och Erik för att ha konspirera emot honom. Detta ledde till att de alla tre blev mördade på Uppsala slott 24 maj 1567 i den händelse som idag går under namnet Sturemorden. Jag har en hel del tankar om denna händelse och jag tänker därför lämna detta till ett särskilt inlägg.

Sturekläderna i Uppsala domkyrka, Svantes längst bort

Erik ångrade sig senare och gav Märta silver i kompensation samt betalade offrens begravning och Svante och hans söner gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta lade ner deras kläder i en kista. Både kistan och kläderna finns idag i Uppsalas domkyrkomusem Skattkammaren.

Märtas kista

När jag tittade på antalet ämnestaggar här på bloggen, inser jag att jag har pratat mest om Svante och Vasakvinnorna och det avspeglar lite mina huvudsakliga favoritområden rätt väl. Svante och för den delen hans fru tillhör de karaktärer jag funderar mest på. De fascinerar mig för ingen av dem går egentligen utanför ramarna för genusnormerna under sin samtid, men framstår ändå som väldigt häftiga personer.

Svantes dotter Margareta

Jag har hört och sett många omdömen om Svantes person, inte minst har
jag märkt att han ibland klassas som "tråkig", vilket jag inte alls
håller med om. Baserat på hur han verkar agera och reagera, tycker jag
att han verkar ha varit introvert och snäll med ett milt temperament. I
motsats till sin storebror Nils verkar han inte ha varit särskilt maktlysten och jag har fått
uppfattningen om att han egentligen inte alls är intresserad av makt.
Han har den ställning han har i samhället mer p.g.a. sin DNA, ett arv
som mycket väl kan ha gett honom ångest stundtals. Den stora kontrasten
mellan Sture-brödernas agerande tycker jag är väldigt intressant och
något jag ser fram emot att utforska.



Amanda Kernells film Sameblod fick mig att tänka på Svante väldigt mycket. I den förnekar den tonåriga huvudpersonen Elle Marja
sin samiska identitet av ren självbevarelsedrift när rasbiologerna
härjar som värst på 1930-talet. Jag tror att Svante mycket väl kan ha
gjort det samma. Han var bara tre år när han togs till fånga av Kristian
II och förd till Danmark. Hans första tydliga minnen måste därför
tragiskt nog ha varit från fängelseåren. Detta och broderns agerande
efter frigivningen bör ha påverkat honom väldigt mycket. Medan brodern
blev utåtagerande tror jag att Svante vände sig inåt. Att Erik XIV
tycker att han skriver för mycket och handlar för lite tolkar jag som
att Svante var en grubblande natur, något som styrker att han var
introvert. Detta betyder inte att han inte var charmig. Tvärtom tror jag
att han mycket väl kan ha varit det även om det kanske inte är på ett
traditionellt vis. Till skillnad mot sin fru, verkar han ha velat göra
så lite väsen av sig som möjligt och jag tror detta gjorde honom mindre
handlingskraftig, men väldigt plikttrogen.

Skylt på Stureplan i Stockholm

för ett par år sedan.

Jag tror att Gustav Vasa hyste stor respekt för Sturarna. Sten och Kristina verkar ha haft ett väldigt utbrett stöd bland allmogen och det är från dem som Kristina fick mest stöd. Det var också ett stöd som Gustav verkar ha velat ha och han är inte sen att utnyttja allmogen i sin propaganda. Jag tror därför att han visste att hålla sig väl med dem. Jag tror också att Svante mycket väl kan ha varit väldigt obekväm med den antagonisering som redan i hans samtid gjordes mellan Vasaätten och Stureätten och som en hel del av historiker fortfarande gör idag. Det blev till och med den antagoniseringen som tog livet av honom.




Referenser

• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen


• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643


• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträtten av Svante Sture och hans barn är lånade från Wikipedia förutom Margaretas porträtt då detta lånades från Digitalt museum.

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”

~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier.
Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det
finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den
kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel
del är tankeväckande.



Postkolonialismen är egentligen
flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast
för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det
Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.



Kortfattat
kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att
stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att
kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild
när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och
ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte
minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en
hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade
högst status.



Det har riktats en hel del kritik mot
Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur
de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.



När
folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar
folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet.
Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför
många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar
gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En
tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med
industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har
distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för
historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.



Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden
i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens
genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att
studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle
var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna -
ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."



Jag
gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och
kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet
väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från
Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från
industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den
om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen
oss i själva.



Jag har aldrig varit jätteintresserad av
modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen
och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare
år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom
att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik,
västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska
den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.



Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna.
Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till
serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och
den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget
är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta
för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i
väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra
väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den
oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia
gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket
ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara
mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör
det det, men som Historieätarna
visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det
som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande
att de inte kunde ta det till sig.



Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.

• Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39

Märta Eriksdotter Leijonhufvud

Lego-Rapunzel ser ut som jag tänker mig
Märta. Därför får hon symbolisera henne.

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det en av mina absoluta favoriter bland historiska kvinnors 497e födelsedag. Hennes namn var Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) och hon var född 24 december 1520 på familjegodset Ekeberg i Lillkyrka socken i Närke. Hon var yngsta barn till Erik Leijonhufvud och hans hustru Ebba Vasa som var syssling till Gustav Vasa. Hon fick aldrig träffa sin far. Han avrättades av Kristian II i Stockholms blodbad ungefär 1½ månad före dess att hon föddes.



För att skydda sin familj, hade Erik skickat sin gravida fru och sina barn till klostret i Västerås, vilket troligen är orsak till att de, olikt de andra av fruarna och barnen till de avrättade i blodbadet, inte tillfångatogs och flyttades till Danmark av Kristian och hans män. Efter blodbadet återvände Ebba och hennes barn istället till familjens egendomar (som hon också fick behålla) och Märta föddes.

Svante Sture

I mars 1538, vid 18 års ålder, gifte sig Märta med Kristina Gyllenstiernas yngste son Svante Sture. Det finns en historia om att Svante först var förlovad med Märtas äldre syster Margareta. Hon blev istället gift med Gustav Vasa och det berättas att han kom in i hennes inre gemak och hittade Svante på knä framför henne. Hon ska ha svarat att han kommit för att be om Märtas hand när Gustav frågade vad som pågick.



Sett till vad jag vet om, framför allt Svantes bakgrund, tycker jag det finns orsak till att tvivla på att denna kärlekshistoria är sann, men jag tänker vänta med att förklara varför till ett senare inlägg. Viktigt för just detta inlägg är att han gifte sig med Märta och att deras äktenskap framstår ha varit lyckligt.

ÅÅren
effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi
slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i
j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.

(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Märta och Svante fick 15 barn på 21 år. Tio av dessa fick bli vuxna. Bland dem fanns sönerna Nils och Erik som mördades av Erik XIV tillsammans med fadern 24 maj 1567 på Uppsala slott. Dessa mord har kommit att kallas Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

1551 dog Märtas syster Margareta och först tog Kristina Gyllenstierna
hand om hennes och Gustav Vasas barn (samt Erik som var Margaretas styvson), men efter ett tag blev
det för mycket och Märta och hennes och Margaretas syster Brita
(Birgitta) kom och hjälpte henne.



För Märta blev morden en stor tragedi. breven hon skrev till Karin Månsdotter och Eriks barn under sin make och söners fångenskap beskrivs i litteraturen som väldigt ångestfyllda och mer och mer desperata. Det sista av de bevarade breven ska också vara särskilt tragiskt när man, till skillnad från vad Märta gjorde när hon skrev det, vet att Svante, Nils och Erik låg döda inne på det stängda Uppsala slott. Hon skickade också upp mat och rena kläder till dem som det sägs att Jöran Persson och drabanterna lade beslag på själva.



Det kommer dröja ett bra tag innan jag kommer till Sturemorden rent skrivmässigt, men jag bävar redan. Jag tycker väldigt mycket om både Märta och Svante som karaktärer. Jag ser fram emot att få skildra dem och deras liv både enskilt och tillsammans mer och att göra dem illa är därför inte särskilt lockande. Jag börjar dock få en bild av händelsen och har en idé om hur jag tänker skildra den. Men det kommer troligen skrivas med en hel del tårar.

The Sture costumes

Några dagar efter morden begärde Märtas systerdotter Katarina Stenbock att få komma in i slottet i Uppsala och hittade då, förutom sin morbror och sina kusiner, sin bror Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn döda där inne. Enligt uppgift var det också hon som fick berätta för sin moster vad som hade hänt.



Kung Erik hade fått en mental kollaps och flydde till skogs och hittades först ett par dagar senare vid Odensala prästgård. När Katarina träffade sin sjuke styvson var han djupt ångerfull och bad att hon skulle söka en försoning med Märta och de andra drabbade. Han stod för offrens begravningen och Svante, Nils och Erik gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta fick också en större mängd silver som hon kallade "ett olyckligt förbannat silver, som mig ett så dyrt värde kostat."



När kung Erik tillfrisknade krävde han tillbaka silvret eftersom han ville gifta sig med Karin Månsdotter. Märta vägrade och använde det istället för att sponsra hans bröders uppror. Silvret smältes ner till pengar med hertigarnas namn som kommit att kallas blodklippingar.



Märta hade en upphöjd position inom svensk adel och när hennes make var bortrest på kungliga eller nationella uppdrag hade hon själv skött familjens gods och förläningar. Hon lär ha styrt dessa med bravur och kom därför att kallas Kung Märta. Av sin systerson, den nykrönte kung Johan III, fick hon tillbaka sin makes grevskap i Småland.



Änkerollen gav henne en större frihet och status som hon verkar ha förvaltat väl. Hon var en av de fem godsrikaste kvinnorna i landet. I och med makens död hade hon däremot ingen direktlänk in i Riksrådet. Denna förväntade hon sig däremot få genom att låta sina kvarlevande två söner Mauritz och Karl (som var för unga, 15 respektive 12, vid fadern och brödernas död) och svärsönerna skulle stå för vilket de också verkar ha gjort.

Märtas kista

För att folk skulle minnas vad som hänt hennes make och söner, lät Märta lägga ner de kläder som de hade burit i samband med morden i en kista. Där lade hon även ner en del föremål från den i ett av sjöslagen under Nordiska sjuårskriget två år tidigare stupade sonen Sten.



Märta själv dog 15 januari 1584 på Stegeholm.

Locket på Märtas kista. Jag tycker det är så vackert!

Märta beskrivs, inte minst av (främst manliga) historiker som betydligt mer intressant än sin make som har uppfattats som "tråkig" då han aldrig verkar gå över gränsen. Han tackar resolut nej till alla erbjudanden om Sveriges krona från bl.a. upproriska hansastäder och svensk allmoge. Detta ger mig dock bara ännu mer spekulationer om hans karaktär, som jag har för avsikt att vidareutveckla i kommande inlägg.



Märta tillhör som sagt en av mina favoriter. Jag tycker det är spännande
att så många av Vasakvinnorna är så starka och har relativt framstående
roller. Ja, de hamnar ofta i skymundan av sina makar som är den som bär
makten, men de är långt ifrån obetydliga i samhället. Även om jag inte planerar att skriva en berättelse utan perspektiv från de manliga karaktärerna, kommer jag definitivt att framhäva dem så mycket jag kan.





Referenser

• Ericson, Lars 2004. Johan III. En biografi, Riga


• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland


• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun


• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun


• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun


• Petersson, Erik 2008. Den skoningslöse. En biografi över Karl IX, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621, Litauen


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen


• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643


• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträttet av Svante Sture lånades från hans Wikipediasida och den med ätten Leijonhufvuds familjevapen lånades från Märtas.

Skattkammaren i Uppsala domkyrka

Gustav Vasas

begravningskrona

I söndags besökte jag och min kusin Skattkammaren, vilket är domkyrkans museum i Uppsala, beläget i ett av kyrkotornen. Där finns kyrkans textilier och andra skatter från medeltiden och framåt samlade. Museets utställning verkar vara kronologiskt organiserat med den tidiga medeltiden högst upp, ett plan med den senare delen av medeltiden i mitten och en våning med föremål och textilier från vasatiden längst ner. Museet nås genom en hiss i domkyrkans butik och det finns en spiraltrappa som också tar en mellan de olika våningarna i museet.



Utställningen är väldigt traditionell med bara föremål ställda i montrar och ett häfte man får med sig från entrén där man kan läsa om de olika föremålen. Däremot är föremålen i sig rätt häftiga, varför de ändå drar till sig uppmärksamhet. Hur mycket detta beror på att jag redan har ett intresse låter jag vara osagt. Miljön är också egentligen rätt svår att göra något av. Det finns ont om utrymme. Mer och bättre belysning vore dock väldigt bra. Man fick med sig en ficklampa, men det var mörkare där än på Skokloster slott tidigare i höstas och det vill inte säga lite.

Katarina av Sachsen-Lauenburg & Margareta Leijonhufvuds

begravningskronor

Katarina Stenbocks

begravningskrona

Museet består främst av kyrkliga föremål som kalkar och mitror och stolar samt enstaka relikskrin och kräklor. Där finns även en klänning med falnande guld som kommer från Roskilde domkyrka och sägs ha tillhört unionsdrottningen Margareta.



På den understa våningen finns "yngre" föremål och inte minst Gustav Vasa och hans fruars och Johan III och hans fruars begravningsregalier. Kronor och spiror, riksäpplen och enstaka smycken. Oerhört vackra föremål som verkligen drar ögonen till sig.



Arkeologen i mig kanske är det som gör att jag ofta upplever föremål extra starkt, men jag kan inte hjälpa det. Harry Potter-fanet i mig kan inte heller låta bli att tycka att spirorna ser ut som de trollstavar som tillverkas och säljs ihop med Harry Potter-filmerna.

Direkt när man kommer ner för trappan möts man av en kista och en monter med tre mansdräkter från mitten av 1500-talet. Dessa är de så kallade Sturekläderna och tillhörde Svante Sture och hans söner Nils och Erik. De är alla täckta med variernade mängd blodfläckar och hål efter knivhugg eftersom det är dessa kläder som de tre Sturarna bar när Erik XIV hade ihjäl dem på Uppsala slott 24 maj 1567 i vad som har gått till historien som Sturemorden.



En del av kläderna i montern har tillhört Sten (Svantesson) Sture som är en tredje av Svante Sture och Märta Leijonhufvuds söner. Han dog i ett sjöslag utanför Bornholm två år innan sin far och sina bröder mördades. Bl.a. är det hans hatt i övre vänstra hörnet och vante som ligger längst till vänster ovanför den vänstra skjortan.



Vanten måste jag erkänna var förvånande. Den var nämligen inte större än en barnvante. Häftet med förklaringar om vilket föremål som var vilket, sa dock inget om hur gammal Sten var när han bar den.

De övriga kläderna visar inga tecken på att personerna skulle vara mindre än normalstora vuxna. Kanske lite om man tänker att det är män som har burit dem, men inget utöver det vanliga åtminstone.



Sturekläderna tillhör den typ av materialiteter som är iögonfallande i sig själva och som väcker ännu mer uppmärksamhet om man vet historien om dem. När man betraktar de yttre klädlagren uppställda i montern, kan man verkligen få en känsla av personerna som bar dem. Även om längd och grad av utfyllnad inte går att spegla exakt, kan man ändå få en känsla för hur personernas kroppshydda såg ut baserat på klädernas storlek.



Tiden har överlag varit ganska skonsam mot dem även om en del missfärgningar finns som t.ex. att Nils jacka från början var svart och att pluderhosorna (byxorna) som Svante och Erik bar troligen var lila. De sägs vara de enda helt bevarade manliga renässanskostymerna i kostymerna. Jag har en känsla av att Fru Märta nog hade varit glad att se det.

Sturekoret, Uppsala domkyrka

Märta Leijonhufvud är orsaken till att kläderna finns i Uppsala domkyrka (och således förmodligen också finns kvar över huvud taget). Efter mordet på hennes make och söner, packade hon ihop deras kläder och lade dem i kistan ni kan se här ovan.



Jag har länge funderat hur medveten hon var om fysiska föremåls kraft att väcka känslor. Jag har fått en känsla av att många idag tar materialiteterna omkring sig för givet, men jag undrar hur det var på 1500-talet. Visste Märta vilken kraft som egentligen fanns i dem när hon valde att låta bevara kläderna? Baserat på hennes agerande under och efter morden, var hon livrädd, oroad, kränkt, besviken och djupt förtvivlad. Det faktum att hon verkar ha kört huvudet rätt in i slottsmuren när hon krävde svar och lugnande besked, gör det hela inte mindre tragiskt.



Jag rekommenderar verkligen ett besök i Uppsala domkyrka och dess museum. Helt fantastiska föremål och de från Vasarna och Sturarna gav mig väldigt mycket inspiration till att skriva. Inte minst för att Märta uppmanar en att aldrig glömma vad som hände hennes make och söner. Tyvärr har vi nog gjort det.

Låset på Märtas kista. Oerhört vackert!