Sagnlandet Lejre: "Er det her vejen til stenalderen?"

Under mitt besök i Danmark i juli i år (2022) besökte jag Lejre museum, vilket jag skrev om i inlägget Lejre museum (27 juli 2022) Utöver museet finns även Sagnlandet Lejre i området kring det moderna samhället Lejre. Det beskrivs som ett arkeologiskt försökscenter på deras hemsida. Det grundades 1964 och här finns rekonstruktioner av de lämningar som man har hittat i området sedan dess. 

Det senaste tillskottet är den stora hallbyggnaden på 60m (av arkeologerna kallad Hus XLI) som påträffades 2009 och som är den största hallbyggnad som man hittills hittat i Danmark. Ett bevis på Lejres status som maktcentrum i järnålderns Danmark. Den hade byggts på en höjd nära entrén och när man gick förbi 

Sagnlandet Lejre använder ett gammalt kinesiskt ordspråk som motto: Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår. Idag när många är så överideologiska att de inte riktigt verkar kunna ta in verkligheten och anpassa sig efter den, vet jag inte om det alltid stämmer, men det gör det ofta nog för att det ska vara något att tänka på. Mycket kan man bara förstå om man prövar, varför experimentell arkeologi är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan vara svårt att förstå storslagenheten i hallbyggnader på allvar om man inte själv går runt i den. 

Rekonstruktionen av Hus XLI kallas av Sagnlandet Lejre för Kongehallen och stod klar så sent som 2020, men de har lyckats bra med att få den att se väderbiten ut utvändigt. 

Direkt när man kom in, fanns ett förrådsrum och sedan klev man in i ett mindre rum där man verkar ha möjlighet att utöva olika hantverk. Därefter kliver man in i den "stora salen" med en centralt belägen längre härd med hängande gryta ovanför och stekpannor liggandes ovanpå. Längs väggarna hade man byggt olika etager där man ställt bänkar, bord och kistor. På ett av borden låg rekonstruktioner av olika föremål typiska för vikingatiden. Sköldar med olika färger och mönster prydde väggarna. Här fanns även två "finare" sittmöbler, en för en person som väl är att betrakta som en tron för Lejre-kungen (Att ha egen sittmöbel var extra fint även under medeltiden. Tänk uttryck som högsäte och biskopssäte.) och en lite större där två-tre personer kunde sitta tillsammans. Innanför den stora salen fanns ett mindre rum med en säng. Det är uppenbarligen till för hallens herre och hans fru, men jag saknar sovbänkar till övriga boende i hallen ute i den stora salen.

På hallområdet fanns även en mindre offerplats (Den stora fanns i skogen.) och ett par mindre byggnader varav en var låst. Direkt när man klev in i en av dessa slog doften av eld blandat med tjära emot en och påminde om hur viktigt dofter är för upplevelser, något som blev ännu mer påtagligt på stenåldersboplatsen Athra. Längre ner på samma kulle fanns även ett litet "vikingatida" tältläger som kallades Ravnebjerg. 

Det fanns även en medeltida trädgård alldeles nedanför kullen. När man passerat den kom man ut på en äng med rekonstruerade gravar från flera delar av förhistorien som man måste förbi för att komma till järnåldersbyn Lethra. Namnet är en äldre form av Lejre och husen i järnåldersbyn är de äldsta rekonstruktionerna som gjordes på området redan på 1960-talet. Ett av husen brändes också ner för att studera vilka spår som blev kvar. 

Byn är gullig och mysig, men man kan se att byggnaderna är från 1960-talet då tolkningen av dem präglas lite för mycket av socialrealismen och den proletarisering av det förflutna som var den rådande historiesynen då (och som delvis är det än åtminstone i Sverige). Byggnaderna är som sagt "gulliga" och inte minst pittoreska, men de är samtidigt väldigt obekväma. Ingångarna är låga och trånga, vilket gör det svårt att ta sig in och ut ur dem och i vissa av dem måste man i princip krypa. Denna tolkning tror jag inte alls på då det rör sig om en tidsperiod då man stallade husdjuren i samma byggnad som man bodde i och man måste således ha haft ingångar stora nog för att man ska kunna ta in och ut större husdjur som kor och hästar. Detta har jag sett är något man tagit fasta på i senare rekonstruerade järnåldershus som har gjort ingångarna både högre och större. 

Det handlar väl så klart om kostnader, men det kan ändå finnas behov av en liten uppdatering. Till skillnad från 1960-talets forskare, tror jag nämligen att människorna under järnåldern, liksom vi idag, eftersträvade att leva så behagligt som möjligt. När vi gjorde oss redo för våra exkursioner under min arkeologiutbildning, sa vår lärare till oss: "När ni går i skogen och ser en plats där ni skulle vilja bo, kan ni vara i princip säkra på att det legat en boplats där vid åtminstone något tillfälle i det förflutna." vilket blivit ett rättesnöre i min syn på det förflutna därefter. Att husen i Lethra inte är direkt jättemysiga i praktiken kanske är orsaken till att fortidsfamilierne satt i den vägglösa byggnaden nere vid den lilla sjön under mitt besök, vilket gjorde att den lilla byn blev lite ödslig. 

Efter en liten skogspromenad kom vi fram till den ovan nämnda ertebølle-boplatsen Athra. Ertebølle-kulturen är en arkeologisk benämning på en jägarsamlar-"kultur" under mesolitikum i Sydskandinavien. Här kom verkligen doftupplevelserna tillbaka med full kraft. Ertebølle-boplatserna är kustnära och doften av hav och fisk låg tät över hela platsen som konsekvens av all fisk och fiskskinn som hade hängts upp på tork och den køkkenmødding som man konstruerat alldeles intill. Køkkenmøddingar är högar av ostronskal som kasserats efter att ostronen ätits och är typiska för ertebølle-boplatserna. Här var killen som just då såg om platsen med rekonstruktionerna av den lilla hyddan, stockbåtarna eldstaden med bänken där någon nyligen knäckt ett ostron och "gamla morfar" som begravts under en träplanka i ett hörn var också väldigt aktiv och engagerad när han berättade för besökarna om platsen och tidsperioden. Efteråt fick jag veta att Sagnlandet Lejre just då hade stenåldersvecka vilket kan förklara kvinnan som, ihop med sina barn, kom i motsatt riktning genom skogen när jag var på väg tillbaka och frågade: "Er det her vejen til stenalderen?", vilket slog mig som lustigt, men i sammanhanget ändå helt begripligt. 

Det finns betydligt mer att utforska på Sagnlandet Lejre. Jag vill t.ex. se istidstältet och maglemosse-bosättningen (Maglemosse är också en av de mesolitiska arkeologikulturerna i Sydskandinavien.), men även den betydligt yngre bondgården från 1800-talet. Dessa hanns inte med under mitt första besök i juli, men jag har alla tankar om att återvända. Faktum är att jag nu har vissa drömmar om att någon gång vara en av fortidsfamilierne.

Bild 1: Entrén till Sagnlandet Lejre
Bild 2: Utsidan av Kongehallen

Bild 3: Insidan av Kongehallen

Bild 4: Lethra

Bild 5: Hydda i Athra

Bild 6: Stockbåt i Athra

Bild 7: Grav i Athra

Bild 8: Køkkenmødding i Athra

Moesgaard

Lucy-modell

I samband med min Danmarksresa för några veckor sedan gjorde jag ett stopp i Århus. En bit utanför staden ligger Moesgaard museum som jag har velat besöka länge och det blev dags i samband med mitt teaterbesök i Hjørring.



Museibyggnaden var väldigt häftig. Den liksom lutar och det finns möjlighet för besökarna att ta en tur upp på taket. Inuti finns utställningar i tre våningar med olika teman.



På övervåningen finns en utställning med etnografiskt material och på undervåningen presenteras förhistorien och medeltiden. På markplan har man för närvarande också utställningen På vej mod katastrofen - Pompeji och Herkulanum som föga förvånande handlar om de kända romerska städerna Pompeji och Herkulanum.

Grauballemanden

Vad jag gillade med den senare utställningen var att den inte bara berättade om hur städerna blev begravda av Vesuvius utbrott, utan även om livet innan katastrofen.



Genomgående för utställningarna är att de försöker bygga upp sammanhangen och istället för långa texter har Moesgaard satsat på mycket digital interaktion genom att man ska titta på en sten i en VR-hjälm i stenåldersutställningen, man kan lyssna på sagor om bronsåldersmänniskor och på flera ställen genom hela utställningarna kan man trycka igång filmer där museets experter berättar om föremålen. Det finns även en film om museets utställda mosslik grauballemanden som ligger i en monter i ett enskilt mörkt rum intill. Hela vikingautställningen är dessutom uppbyggd med olika vaxdockor som man tar ett föremål och så berättar de sin historia.

Järnåldersfältslag

Jag har alltid tyckt att det är bättre att museerna satsar på andra typer av förmedling än långa texter besökarna får läsa och att det är väldigt trevligt med interaktionsmöjligheter. Däremot såg jag ingen annan besökare förutom jag själv och min väninna som brydde sig om att sätta igång något av det. Däremot kom en barnfamilj in i det lilla rummet med grauballemanden och började ställa frågor som besvaras i filmen om honom i rummet bredvid. Jag förstår behovet av att placera honom i ett avskilt mörkt litet rum ur rent bevarandeperspektiv, men det verkar som att besökarna eftersökte en liten förklarande text alldeles utanför rummet istället för bara en längre film i ett rum en bit bort.

Drottning Margareta i medeltidsutställningen

Ibland blir man lätt förvirrad över hur det är meningen att man ska gå. Ofta finns det fotsteg som visar vägen men grauballemanden kommer man till genom att gå ner för en trappa i bronsåldersutställningen. När man är där nere blir det så att man går igenom alla de rum som finns där. Bl.a. ett som är utformat som ett arkeologiskt laboratorium där själva det arkeologiska arbetet presenteras och ett annat där man går igenom krigsofferfynd. Krigsfynden är det däremot värt att vänta med att gå in i. När man kommer upp på den övre våningen igen kan man nämligen gå in i ett rum där museet på två stora bildskärmar på varsin sida om en kan vara med om ett slag under järnåldern. Det här var det enda mer "digitala" ställe där besökare i alla åldrar stannade upp och blev stående genom hela slaget. Att sedan gå ner igen till rummet med krigsofferfynd hade skapat en mycket bättre kontext till materialet och därför är det lite synd att det är lätt att man tar det först.



Moesgaard är ett väldigt bra museum. Jag vet att jag ofta hittar saker att klaga över och som ni märker finns det småsaker som jag hittat här också. Däremot är mitt helhetsperspektiv av museet så pass positivt att småsakerna inte gör så mycket.

Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla

Den här boken är egentligen helt fel tidsperiod, men jag har på sistone tänkt mycket på ett budskap som finns inbäddat i boken Idun av Johanne Hildebrandt.



Idun är andra delen av den första trilogin av Hildebrandts Sagan om Valhalla-böcker och utspelar sig på bronsåldern, så väldigt mycket längre tillbaka än den tidsperiod som den här bloggen normalt fokuserar på, men dels är Sagan om Valhalla serien en av mina favoriter inom historisk fiktion genren och dels är just Idun relevant för ett ämne jag tycker förtjänar att tas upp. Arkeologen i mig skulle egentligen kunna ta upp två ämnen rörande den här boken, men jag har redan diskuterat ointresset för äldre historia (och inte minst förhistoria) i blogginlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" och även om jag kan prata bra mycket mer kring ämnet, lämnar jag det därhän så länge.



Idun handlar om Idun som är dotter till Freja (titelperson för den första delen av trilogin) och Tor. Modern är självständig, frispråkig, orädd och har ett väldigt gott självförtroende. Hon har även övernaturliga krafter som gör att hon kan tala med gudomar, andra och andra väsen och hon är därför en högt rankad prästinna. Idun å andra sidan är rädd, orolig, blyg och introvert. Till Frejas stora besvikelse har hon inte ärvt hennes övernaturliga krafter och är inte alls populär bland männen under fertilitetsritualerna. Detta gör att hon behandlar sin dotter ganska illa.



I motsats till sin mor och moster Gefjyn har Idun flera egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Hon är omvårdande och bryr sig om allt levande. Precis som gudinnan i den nordiska mytologin som bär samma namn sköter hon om äppelträden och tog även hand om sin lillasyster Hnoss som dog innan boken började. Hennes högsta dröm är att föda döttrar så att hon kan visa modern att hon duger till någonting åtminstone.



Jag tycker kontrasten mellan Freja och Iduns personligheter är väldigt intressant. Inte för att de är så olika trots att de är väldigt nära släkt utan för att de sätter fingret på kvinnliga karaktärer i populärkulturen och vilka som klassas som antingen "starka" eller "svaga".



Freja skulle definitivt hamna i den förra kategorin. Hon bryter sig lös från kvinnligt kodade uppgifter då hon inte bryr sig det minsta om matlagning, barnpassning eller städning istället är hon aktiv ute i samhället som prästinna. Till den förra kategorin kan även Iduns moster Gefjyn läggas. Hon är uppfostrad till krigare och mer eller mindre en kvinnlig variant av en macho man. Ingen av systrarna är särskilt moderliga och visar sällan känslor även om de visar empati med andra då och då.



Idun däremot visar en mängd karaktärsdrag som traditionellt tillskrivs kvinnor. Hon är vare sig den starka, självsäkra prästinnan eller krigarkvinnan utan trivs bäst i hemmet med hushålls- och trädgårdssysslor samt med att passa barnen. Detta gör att hon automatiskt hamnar i den senare kategorin. Hennes mor ser henne som en skam för familjen och jag får ofta uppfattningen att detta är en bild som delas av många feminister idag.



Självklart ska inte kvinnor vara förvisade till hemmet, men jag tror samtidigt inte att det är bra att skuldbelägga kvinnor som faktiskt vill ta hand om sin familj heller. Jag skulle istället vilja utvidga denna roll till att infatta även män och det samma gäller när det kommer till egenskaper. Jag ser inga som helst problem med att Idun är moderlig och omvårdande. Jag tror faktiskt att det behövs fler förebilder från populärkulturen som är milda och snälla och det samma gäller faktiskt även historiska kvinnor.



Jag började på allvar fundera över den här problematiken när jag såg SVT:s julkalender Tusen år till julafton 2015. I sin strävan efter att göra flickorna aktiva, lät de flickorna spela pojkar. Vad jag tycker att de gjorde fel var att aldrig göra tvärtom och låta pojkarna spela flickor. Vad var det t.ex. för vits med att låta en flicka spela Gustav III som blev kung först när han var vuxen om man totalt ignorerade drottning Filippa och drottning Kristina. De senare två var barn när de kom till makten (Filippa var 12 år och Kristina 6.) och borde därför ha lämpat sig för ett barnprogram som handlade om barn i historien. Varför inte låta pojkar spela dessa kungliga flickor?



Medeltidsavsnittet av kalendern var extra smärtsamt att se då det är min favoritperiod. Utan att nämna att det var omöjligt för flickor/kvinnor att bli riddare hade de en kvinnlig riddare och en flicka fick öva riddarlekar. Programledaren Lotta Lundgren fick inta rollen som "medeltidskvinna", vilket innebar att hon satt tyst i ett slottstorn och det konstaterades att medeltidskvinnan inte hade något alls att säga till om. (Något som man verkligen kan ifrågasätta också.)



Det fanns mycket som kalendern gjorde bra också, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma detta problem som var genomgående för hela julkalendern och faktiskt ledde till att man förminskade flickor och kvinnor i den svenska historien.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott

Tidigare har jag pratat om mina problem att hitta särskilt mycket om Kristina Gyllenstierna utöver den period hon ledde försvaret av Stockholms slott och jag tror att hon, liksom väldigt många andra kvinnor som faktiskt framhävts i historien, kan ha fallit offer för just det ovan nämnda problematiken att inte vilja se "kvinnliga" kvinnor. I en strävan att vara normkritisk verkar det som att man har degraderat de aktiviteter kvinnorna har sysslat med genom historien. Det här tror jag gör att merparten av historiska kvinnor glöms bort.



Jag är helt för att ifrågasätta och kritisera normer och har en viss förkärlek för krigarkvinnor. Däremot tror jag att det inte egentligen förändrar patriarkala strukturer att bara framhäva kvinnor som uppvisar manligt kodade egenskaper och/eller utför manligt kodade handlingar. Det gör heller inte kvinnor mer synliga i historieskrivningen då de flesta kvinnor faktiskt höll sig till normerna under hela eller merparten av sina liv. Kristina Gyllenstierna är ett bra exempel, men även Märta Leijonhufvud. Jag skulle tvärtom vilja säga att man cementerar strukturerna och nedvärderar kvinnors traditionella aktiviteter ännu mer genom ett sådant perspektiv. Kvinnor var inte på något sätt inaktiva bara för att de skötte hushåll och barn. De var väldigt viktiga för samhället, men på ett annat sätt än mannen. För en mer varierad historieskrivning tror jag därför att det är viktigt att framhäva vad de flesta kvinnor faktiskt gjorde till vardags. Annars blir historien fortfarande väldigt manligt präglad i alla fall.