Stockholms slott - Daisy, Kronprinsessan Margareta

Fram till 31 oktober i år (2021) har Stockholms slott en utställning om kronprinsessan Margareta som jag besökte för ett tag sedan. Hon var Gustav VI Adolfs första fru samt farmor till kung Carl XVI Gustaf respektive mormor till den danska drottningen Margarethe II (som ärvt både hennes för- och smeknamn). 

 2020 var det hundra år sedan Margareta gick bort alldeles för tidigt och i samband med detta publicerade hennes sondotter prinsessan Christina, fru Magnusson biografin Hon kallades Daisy: att finna en farmor om henne. Jag har inte lyckats hitta mer om hur involverad prinsessan varit i arbetet med utställningen Daisy, Kronprinsessan Margareta, men det är tydligt att den hänger samman med boken och det arbete som prinsessan har lagt ner på att lära känna sin farmor. 

Kärleken till och respekten för kronprinsessan Margareta löper som en röd tråd genom hela utställningen. Utgångspunkten verkar ha varit att så gott det går faktiskt få besökarna att lära känna henne ordentligt, något som borde vara självklart för vilken typ av porträtt av historiska personer det än må vara. Tyvärr är detta inte normen för populära skildringar av förmoderna svenskar och särskilt inte för de manliga, vilket blir tydligt i jämförelse med porträtteringen av Gustav Vasa i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget en utställning om makt. Där handlade allt om att demonisera Gustav och göra honom så orelaterbar som möjligt. Det är något som överlag går igen i skildringar av förmoderna människor i svensk populärhistoria av idag. Hela den svenska adeln har t.ex. målats ut som maffia hos diverse män (Ja det är i princip enbart hos män! "Maffia" är tydligen ett ord som kittlar skönt i magen hos svenska medelklassmän idag...) som ägnat sig åt att skriva om svensk förmodern historia populärt de senaste 20-30 åren åtminstone även om det inte finns något i källorna som tyder på att de skulle vara vare sig maffia eller på något sett ondsinta. Vi har väldigt många fler källor till 1900-talets svenskar än till 1500-talets, men om förvånansvärt många i 1500-talets svenska makteliten går det att få fram deras grundläggande personlighet och de är lika individuellt olika som vi är idag, varför det inte alls stämmer det som Historieätarna påstod man i ståndssamhället hade samma personlighet som alla andra från samma stånd. Jag har försökt ta reda på varifrån detta kommer och jag misstänker det beror på ett väldigt evolutionistiskt perspektiv, något som jag bl.a. skrev om i inläggen Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) och Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) och modernitetens idé om att skapa Den nya människan till Det nya samhället som jag berört bl.a. i inläggen Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) (31 mars 2021) och Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021). Det hela verkar mynna ut i någon sorts spärr som hindrar många från att se äldre tiders svenskar som människor och resulterar i konstiga tolkningar av dem både som biologiska och sociala varelser. Att möta kronprinsessan Margareta som en människa och även att man satt det mer intima smeknamnet Daisy först i utställningens namn gör att man känner sig välkommen in i hennes värld.

Genom foton, porträtt, föremål, kläder och hennes egna målningar ges besökaren en möjlighet att komma närmare. Hennes liv skildras utifrån hur engagerad hon var i sina barn och bl.a. lät hon dem spela teater i den mest bedårande Henry VIII-dräkt. Vi får även höra om och se prov på hennes fotograferande och det berättas om hur hon och maken moderniserade sin våning på Stockholms slott och att hon spelade bandy, golf och hockey och planterade trädgården på Sofiero i Skåne och gav ut böcker om trädgårdsskötsel. Hennes maktposition, och "status" om man så vill, representeras av hennes rangkrona samt den kröningsmantel som hon bar till sin farbror Edward VII:s kröning 1902, men Kungliga slotten har funnit det viktigare att förmedla vem hon var som person och vad hon hann åstadkomma under sitt alldeles för korta liv och som gjorde att hon blev så jättepopulär hos svenska folket.

Ett eko från en annan tid och en annan kunglig Margareta kan man på ett sätt säga att statsminister Hjalmar Brantings ord från kronprinsessan död är. Branting fick dödsbudet under sitt första maj-tal på Gärdet i Stockholm 1920 och tillsammans med resten av regeringen rusade han till slottet efteråt för en konselj varefter han kommenterade dödsfallet: "Nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat." Det här liknar Per Brahe d.ä. uttrycker sig kring drottning Margareta Leijonhufvuds död 1551 då han skriver att "solen miste sitt sken." Det är oklart om Branting känt till det, men det troligaste är nog att det handlar om en symbolik som går igen över tid.

Man kan tycka att det är typiskt att en historisk kvinna skildras genom att man framhäver hennes kärlek till sina barn och sitt konstnärskap, men varför ska vi egentligen förneka dessa delar av folks liv? Är det inte bättre att vi lägger till dessa aspekter av historiska mäns istället? Jag skulle jättegärna vilja se utställningen om Gustav Vasa som inkluderar att han var småbarnsfar från att Erik XIV föds 13 december 1533 till sin död 29 september 1560 då Karl IX bara är strax under 9 år. Barnen är väldigt framträdande i det han skriver t.ex. Eller för den delen skulle jag tycka det vore trevligt om man utvecklar mer att han beskrivs som musikalisk eller studerar närmare varför han startar Svenska statens porträttsamling och uppenbart anställer både konstnärer, arkitekter och diverse konsthantverkare som del av återuppbyggandet av Sverige stället för att helt avfärda att han skulle ha något som helst intresse åt det hållet. Erik XIV skriver om bristerna i hans utbildning, men är det inte förståeligt att han aldrig fick en ordentlig utbildning om man ser till hur hans ungdomsår blir? Dessutom är det ofta stor skillnad mellan utbildning och bildning även om vi idag, liksom Erik, verkar ha svårt att förstå skillnaderna.

I inläggen Gripsholm: "Oj, titta där är Bellman!" (6 juni 2019) och Hemester i Gripsholm på en timme (17 augusti 2020) har jag uttryckt min besvikelse över utställningsverksamheten på ett av organisationen Kungliga slottens andra slott Gripsholm och jag har inte heller jättebra erfarenhet av Stockholms slotts (Att en ilsken röst skriker åt en att inte fotografera inne i Skattkammaren från ett högtalarsystem tar seriöst död på stämningen.), men på sistone har jag märkt av en förbättring. Det var tydligt när jag senast var inne i Museum Tre kronor (som fortfarande verkar vara pandemistängt) sommaren 2019 och även den utställning av den nuvarande kungafamiljens vuxna kvinnliga medlemmars brudklänningar för ett par år sedan var helt annorlunda mot övriga utställningar. Daisy. Kronprinsessan Margareta faller in i den ändrade inställning till att inte se besökare som ett nödvändigt ont utan mer välkomna dem in och låta dem ta del av historien och i det senare fallet även komma en kunglighet nära. Kärleken och det intima i Daisy. Kronprinsessan Margareta skapar dessutom en nyfikenhet och ett intresse att bygga vidare på när man lämnat utställningen.

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”

~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier.
Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det
finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den
kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel
del är tankeväckande.



Postkolonialismen är egentligen
flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast
för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det
Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.



Kortfattat
kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att
stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att
kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild
när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och
ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte
minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en
hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade
högst status.



Det har riktats en hel del kritik mot
Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur
de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.



När
folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar
folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet.
Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför
många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar
gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En
tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med
industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har
distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för
historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.



Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden
i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens
genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att
studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle
var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna -
ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."



Jag
gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och
kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet
väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från
Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från
industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den
om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen
oss i själva.



Jag har aldrig varit jätteintresserad av
modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen
och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare
år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom
att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik,
västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska
den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.



Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna.
Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till
serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och
den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget
är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta
för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i
väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra
väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den
oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia
gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket
ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara
mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör
det det, men som Historieätarna
visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det
som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande
att de inte kunde ta det till sig.



Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.

• Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39