Medeltidsmuseet - ett litet farväl med hopp om återseende

Jag brukar ha som tradition att besöka ett museum på min födelsedag när jag kan. Medeltidsmuseet i Stockholm har jag egentligen besökt bara för några år sedan, men då museet stänger i nuvarande lokaler 5 november (2023) kändes det självklart att gå dit igen.

Medeltidsmuseet kom till i samband med en ombyggnad av riksdagshuset på Helgeandsholmen i slutet av 1970-talet. I samband med denna gjordes en omfattande arkeologisk undersökning. I samband med den påträffades bl.a. det så kallade Helgeandshusets medeltida kyrkogård, grundmurar från 1600-tals palats samt delar av den stadsmur som Gustav Vasa lät bygga på 1530-talet. Man fattade då beslutet att göra ett museum kring dessa lämningar. 

Jag har besökt museet otaliga gånger genom åren och jag kommer verkligen sakna det när det stänger. Det är ett museum som framför allt satsat på att förmedla historiskt (medeltida) vardagsliv med utgångspunkt i det arkeologiska materialet som hittats i staden. Därför är det egentligen märkligt att boken som skrevs till museet av Göran Dahlbäck, I medeltidens Stockholm är så pass fokuserad på det historiska materialet även om jag inte har något emot den. Den är välskriven och fokuserar på vad det historiska källmaterialet faktiskt säger.

Jag minns att jag som barn var lite rädd för galgbacken som på den tiden var större och mer framträdande än den varit på senare år. Det var inte förrän mitt favoritprogram Hjärnkontoret besökte museet och de stod vid galgbacken när de tävlade barnen redovisade sina svar som jag på allvar vågade mig dit. Då var det häftigt att stå där de hade stått.

Jag minns inte hur det var då, men på senare år har det funnits skyltar som beskriver brott som begicks i Stockholm under medeltiden och som man kan läsa om i stadens tänkeböcker. Om jag får önska något till det nya medeltidsmuseet som kommer att överta Nobelmuseums plats i Börshuset även om det dröjer många år innan de kan flytta in, är det att de kikar lite på Moesgaard museums förmedling av rättsskipning i Århus under medeltiden för det är riktigt roligt.

Besökaren får sätta sig på borgmästarens plats och ser resten av rådet på en skärm. Framför sig på bordet ligger en uppslagen bok med ett antal fall (om jag inte minns fel är det tre) som projiceras på boken. (Hela bordet är projicerad. Vid ett tillfälle i ett av fallen, spiller en av rådmännen ut sitt vin där.)

Ett av fallen minns jag särskilt och är alltid det första jag väljer när jag har vägarna förbi. Det handlar om att Århus biskop, Jens Iversen Lange (som är lite Århus motsvarighet till Strängnäs Kort Rogge), anklagar Esben Jude för att ha kapat ett skepp 29 september 1459. Rådsmännen är ytterst skeptiska till anklagelsen: "Sen när blev sjöröveri olagligt?" frågar en av dem varpå borgmästaren (vars röst bara hörs eftersom besökaren sitter på hans plats) förklarar att förklarar att kungen (Kristian I) kommit överens med Polen-Litauen om att man inte ska kapa varandras skepp. "Sedan när ska vi hjälpa våra fiender?" frågar en annan av rådmännen och var är egentligen biskopen? 

Inte just i fallet med biskopen och sjörövaren, men i övriga får man vara med och rösta om domslutet. Sedan visas det riktiga domslutet från tänkeböckerna på boken på bordet, komplett med rådmännens sigill.

Det är ett enkelt och roligt sätt att visa hela rättsskipningen och inte bara det värsta straffet. Det förmoderna rättssystemet är inte alls lika godtyckligt och orättvist som det ofta framställs i historieförmedlingen och de strängaste straffen användes långt ifrån alltid. Lagstiftningen är hård för att avskräcka folk från att begå brott (en aspekt av lagstiftning som verkar helt försvunnen idag) och det vanligaste straffet vara böter. Ett av fallen i Århus är för övrigt när den rike godsägaren Peder Skram slagit ihjäl en annan man när han var väldigt full. Det är första gången som jan begår ett brott och han framstår som väldigt ångerfull och är villig att betala en ordentlig mannabot till offrets familj. I detta fall är det intressant att följa resonemanget hos rådmännen som till slut kommer fram till att Peder normalt inte skulle slå ihjäl någon och eftersom han själv erbjudit att betala till de anhöriga, döms han till att göra det. Ett sådant här fall och att få höra resonemanget kring domslutet, leder till bättre förståelse för hur det rättsliga systemet under medeltiden fungerade än vad genomgångar (och fördömande) av lagstiftning och enkla uppvisningar/genomgångar av de värsta straffmetoderna gör.

Som sagt har Medeltidsmuseet satsat på att förmedla den medeltida vardagen och jag kommer att sakna den mångsidiga lilla staden man byggt upp där man kan hitta allt från en byggarbetsplats till kyrka/kloster och hantverkshus. Mitt i museet har även det så kallade Riddarholmsskeppet varit placerat. Såvitt jag har förstått pågår det en hel del forskning om skeppet för närvarande, men det kan ha tillhört biskopen i Linköping, Hans Brask. Mindre fokus har legat på särskilda händelser, men det berättas lite om Slaget vid Brunkeberg och de hade en specialutställning om Stockholms blodbad i samband med 500-årsdagen 2020, vilken jag skrev om i inlägget Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år (7 november 2020).

Medeltidsmuseet hjälpte mig på ett något iväntat sätt för bara något år sedan. Som jag berättade i inlägget Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718 (20 maj 2020) har Västervik en borgmästare i mitten av 1500-talet som heter Vaste Andersson. Märta Leijonhufvud slänger ut honom ur staden då han mördat en man. Senare dyker han upp i Söderköping där prästen beklagar sig över att han alltid är full. Prästen berättar också att Vaste anklagas för tidelag med en ko. Först och främst vill jag säga att jag tror det inte hände. Jag tror det är som med drängen Arvid i Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna att det är något man sa för att svärta ner en persons rykte (Det finns, såvitt jag kan se, dock inget som talar emot vare sig alkoholismen eller mordet.). Oavsett ledde det mig in på en jakt efter storlek på kor i arkeologiska rapporter från medeltida och tidigmoderna lämningar. Jag kunde inte hitta något övertygande, men plötsligt under ett besök på Medeltidsmuseet, märkte jag att de målat upp bilder med storleksskillnader på olika husdjur mellan medeltiden och idag. Ett av husdjuren var kor (som ni kan se på bilden här intill) och jag insåg att storleken på medeltida kor faktiskt är "passande".

Ibland önskar jag att museum skulle göra små häften av texterna till utställningarna och sälja när de stänger dem. Ofta år man veta saker på skyltarna som inte finns så lättillgängligt på annat håll. En skylt berättar t.ex. att 10 oktober efter slaget vid Brunkeberg den dagen 1471 (för övrigt även min födelsedag) firades som en typ av nationaldag av stockholmarna. (När jag får tid ska jag kolla upp detta närmare. Skylten berättar i övrigt att riddaridealet inte hörde hemma i en verklighet av "våld, intriger och oheliga allianser" inom den manliga makteliten och som nog blivit tydligt i denna blogg, har jag kommit att börja ifrågasätta sådana klyschor ordentligt på senare år.)

Delar av mig tror egentligen att flytten kan bli bra. Jag tror Medeltidsmuseet får större utrymme att visa alla fantastiska fynd de har i magasinen och förhoppningsvis också alla Karl-Olov Björks blodbadsskulpturer som köptes in av museet till den ovan nämnda blodbadsutstllningen. Från riksdagens sida har man sagt att man vill göra ett upplevelsecenter kring de fasta fornlämningarna som är orsaken till museets existens. Detta tror jag kan göra att de och deras historia kan framhävas betydligt mer än vad de blivit under museets tid i lokalerna då de oftast kommit bort pga montrar och föremål. Det som gör mig ledsen är att det kommer ta oerhört många år innan Börhuset blir ledigt och därför också för museet att kunna öppna igen. Jag kommer också sakna den lätt sluttande valvgången som fått det att kännas som att man verkligen går ner i medeltiden, en metafor som funkat särskilt kraftigt för mig som arkeolog. 

Bild 1: Resterna av Gustav Vasas stadsmur.
Bild 2: Rekonstruktion av Birger Jarl
Bild 3: Riddare

Bild 4: Storleksskillnad på kor 

Bild 5: Rekonstruerad medeltida gris

Bild 6: Valvgången som tagit besökarna ner i medeltiden

St Göran och draken

10 oktober 1471 stod Slaget vid Brunkeberg i Stockholm mellan Kristian I och Sten Sture d.ä., vilket jag berättade om i inlägget Slaget vid Brunkeberg (10 oktober 2018). Efter slaget lät Sten Sture d.ä. målaren Bernt Notke göra en stor träskulpturgrupp som monument över sin vinst som idag finns att beskåda i Storkyrkan i Stockholm invigd 1489.

Den betraktas ofta som del av den medeltida konsten och finns omskriven av Lennart Karlsson i Signums svenska konsthistoria 4: Den gotiska konsten och invigdes 1489. Utöver den drakdräpande St Göran och prinsessan finns en sockel gjord som ett kastell med kungaparet som bevittnar striden och även statyn med Karl Knutsson Bonde som nu finns på Gripsholm anses höra dit. Däremot är det ingen som vet säkert var i kyrkan statygruppen ursprungligen var placerad eller hur de stod i förhållande till varandra. 

Dess placering inom den medeltida konsten har också börjat ifrågasättas på senare år. Många av dragen som karaktäriserar renässansens konst uppkommer nämligen tidigare inom den flamländska och tyska konsten (t.ex. Jan van Eyck och Albrecht Dürer) vilka tillhör inspiratörerna till de italienska renässansmästarna (och Bernt Notke). Däremot hade italienske konstnären Giorgio Vasari som var den förste att skriva en bok om den italienska renässanskonsten och dess mästare inget intresse av dessa nordeuropeiska konstnärer, vilket präglat synen på dem under alldeles för lång tid. 

Ett karaktäristiskt drag för denna nordleuropeiska renässans är St Göran och draken-motiv som poppar upp lite varstans både som skulpturer och målningar som t.ex. i domkyrkan i Århus här nedanför också.

Slaget vid Brunkeberg

Jungfrun från statyn av St Göran

och draken i Storkyrkan, Stockholm

Det är inte alla som delar födelsedag med årsdagen av ett berömt fältslag, men det gör jag. Därför tänkte jag att det kan vara trevligt att ägna ett inlägg åt Slaget vid Brunkeberg i Stockholm. De båda huvudmännen var Kristian I och Sten Sture d.ä. och egentligen kan man väl säga att det mer är Vasaättens förhistoria än historia. Slaget har dock ansetts som en viktig del av den svenska historieskrivningen och var en del av motståndet inom den svenska aristokratin gentemot Kalmarunionen.



Greve Kristian av Oldenburg hade blivit kung i Danmark 1448 under namnet Kristian I och var under en tid också kung i Sverige, där makten dock mestadelen av tiden låg hos riksrådet, samtidigt som Karl Knutsson Bonde också lyckades bli svensk kung hela tre gånger. Han dog emellertid 1470 och efterträddes av sin systerson Sten Sture d.ä. som blev Sveriges riksföreståndare. Kristian ansåg dock att han hade rätt till makten över Sverige också då Kalmarunionen fortfarande var ett officiellt faktum. Därför belägrade han Stockholm i juli 1471.



Kristians främsta stöd fanns i det uppländska folklandet Fjädrundaland medan Sten fann sina lojala män bland frälset och allmogen i resten av landet. Vid ett möte i Vadstena 4 september vägrade bergsmän och bönder från Småland, Väster- och Östergötland att underkasta sig Kristian, medan upplandsbönderna erkände honom som sin kung i ett möte i Uppsala några dagar senare.

St Göran i statygruppen i Storkyrkan,Stockholm

En av frälsemännen som stödde Sten var Nils Bosson Sture. Han var inte släkt med Sten, utan tillhörde ätten Natt och Dag och kom att bli far respektive farfar till de senare riksföreståndarna Svante Nilsson och Sten Sture d.y. Nils ledde truppen med dalkarlar mot söder, medan Sten ledde den sydsvenska hären norrut. De strålade samman 23 september och fortsatte sedan tillsammans mot Stockholm.



10 oktober 1471 (Klockan 11 på förmiddagen enligt Olaus Petri.) hade Kristian samlat sina trupper på den höga rullstensås som kallas Brunkebergsåsen som löper genom dagens centrala Stockholm, även om den till största delen har ätits upp av den växande staden. Därifrån kunde han ha utblick över staden.



Sten Sture i sin tur hade delat sina trupper i två grupper varav Nils ledde den ena. Planen var att anfalla Kristian från två håll genom en så kallad kniptångsmanöver. Knut Posse ledde stadsstyrkorna.



Sten gick till två anfall som lätt slogs tillbaka av Kristian och hans trupper på åsen. Detta styrkte Kristian som gick till motanfall. Striden pågick för fullt när Nils under den sena eftermiddagen dök upp på andra sidan åsen.



Nils Stures överraskande anfall fick Kristian att retirera med sina trupper, men det finns också en historia om att det danska riksbanéret hade hamnat i svenska händer. Kristian, som blivit träffad i ansiktet av en s.k. hakebössa, valde i att dra sig tillbaka. I panik försökte de fly över till Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen) där de hade sina båtar. Bron över till holmen hade dock fått stockarna söndersågade av Knut Posses soldater. Bron brast och många soldater drunknade. De som lyckades ta sig i land blev dödades av Sten Stures folk. Kristian lyckades, svårt sårad efter att ha blivit träffad av en pil, rädda sig ombord på en av båtarna som genast avseglade mot Köpenhamn.

Draken i statygruppen Sten Sture d.ä. beställde till Storkyrkan

i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg.

Slaget blev en viktig del i Sten Sture d.ä:s "propaganda" mot unionen. Bl.a. lät han uppföra den berömda skulpturen av St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. St Göran ska representera Sten Sture som dödar den danska draken för att rädda den svenska jungfrun.



I äldre, nationalistisk historieskrivning har Slaget vid Brunkeberg av svenska historiker betraktats som ett slag mellan Sverige och Danmark. Detta perspektiv har man idag gått ifrån då det var såväl svenskar som danskar med på båda sidorna. Istället betraktar man det som olika allianser mellan olika ätter som stred om vem som skulle ha mest makt.