Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia"

Originalskådespelarna i Horrible Histories

Jag inser att jag inte har pratat jättemycket om det här på bloggen, men jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Programmet är uppbyggt som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter, men istället för bokstäver och siffror förmedlar man historisk fakta med hjälp av roliga sketcher och sånger. (Framför allt gillar jag säsongerna 1-5 då originalskådespelarna ni kan se på bilden ovan var med.)



Programmet bygger på en serie historieböcker för barn skrivna av Terry Deary och leds av en råtta som självklart heter Ratus Ratus och som inte är sen att kommentera eller utveckla det som sägs i sketcherna. Varje avsnitt innehåller olika segment som tar upp olika tidsperioder och som döpts efter de olika böckerna t.ex. Terrible Tudors, Slimy Stuarts och Vicious Vikings. Som jag förklarade i mitt "årsdagsinlägg" Ett år (12 november 2018) är den här bloggens namn, Vansinniga Vasa, en svensk översättning av ett sådant namn.



I mitt inlägg The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) skrev jag om min historiediskussion med "Mary Walsingham" om engelska historikers "ö-mentalitet" som ofta leder till att de har svårt att helt sätta in engelsk historia i ett större sammanhang. Det här är lite märkbart även i Horrible Histories, t.ex. när det gäller just spanska armadans anfall mot Elizabeth I (Det var faktiskt där jag kom att tänka på det.). För dem kan det inte handla om en reaktion mot hennes kaparverksamhet mot spanska skepp utan måste handla om ett regelrätt erövringsförsök (Genom sig själv känner man ju andra trots allt...). Samtidigt gör britterna också så oerhört mycket rätt. Inte minst är det en självklarhet att förmedla den historiska vardagen, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde alla slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) något som många svenska historiker verkar tycka är helt oväsentligt.



Horrible Histories tacklar alla historierelaterade ämnen med lättsamhet, humor och en stor portion kärlek till ämnet. Däremot inser man lite var gränserna går och skämtar inte om Förintelsen då man inser att detta fortfarande är ett för stort trauma för att detta ska fungera ordentligt. I specialavsnittet om Första världskriget börjar man berätta om slaget vid Somme som i vilken sketch som helst, för att sedan bli seriös och konstatera att det inte riktigt går att hitta något roligt i att 1,5 miljoner soldater miste livet där. Däremot har de inga problem med att skoja om andra aspekter av historiska krig t.ex. att brittiska armén under Andra världskriget tillverkade 250 000 hillebarder eftersom premiärministern Winston Churchill sa att alla som var med i The British Homeguard skulle ha ett vapen, även om det skulle vara av en äldre sort som en hillebard.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Horrible Histories sätt att tackla och förmedla historia, även svåra ämnen, skulle jag önska att svenska historiker och arkeologer ville studera närmare. Historieätarna kunde i och för sig skämta, men tyvärr blev det ofta flamsigt och stundtals respektlöst gentemot forskargästerna. Deras julkalenderversion, Tusen år till julafton, hade jag verkligen hoppats skulle vara lite som Horrible Histories, men den mynnade ut i väldigt konstiga genusställningstaganden som förminskade verkliga historiska flickor, något jag skrev om i inlägget Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla (2 maj 2018). Båda präglas också av en etnologisk skevhet med allt vad det innebär om grunda tidsdjup. Detta leder till att förmoderna epoker exotifieras på ett sätt som verkar avhumaniserande. Dessa tendenser finns i viss mån även i Horrible Histories (särskilt i sketcherna om Savage Stone Age), men det är inte alls lika vanligt eller lika tydligt. Historieätarna och Tusen år till julafton var jättebra på många sätt, men jag tycker ändå att de aspekter jag har tagit upp behöver diskuteras mer.

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019), Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) och Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), har jag pratat om ett par av böckerna i bokförlaget Historiska medias serier Sveriges dramatiska historia och Världens dramatiska historia. Hittills har alla utom en av böckerna skrivits av Dick Harrison och även om såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall är helt okej, finns det ingenting som är särskilt lättsamt eller humoristiskt i dem. Istället förhåller sig Harrison helt seriöst till ämnena, vilket även namnen på serierna indikerar. Harrison är inte heller ensam om att närma sig det förflutna på det här sättet. Det finns även hos t.ex. Herman Lindqvist och Bo Eriksson.



Jag skrev om den senares bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2019) där jag påpekade en hel del problem med Erikssons vilja att dels karaktärsmörda alla som burit "efternamnet" Sture, särskilt Nils och Svante och dels överdramatiska ton. När det kommer till den senare måste sägas att Dick Harrison lyckas bättre att balansera historiska fakta i förhållande till viljan att överdramatisera.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

Jag har flera gånger här på bloggen suckat över att historiker har svårt för att ta in att historia handlar om verkliga människor och en överdramatisk ton "fiktivifierar" det förflutna ännu mer. Verklighetens människor tenderar t.ex. inte att reagera på våld på samma sätt som fiktiva människor gör i litteraturen eller på TV och film. Konstigt är detta tydligt i historiska källor och jag minns en uppgift om franska revolutionen från när jag läste A-kursen i historia för att de källor som beskrev förloppet var sansade och hoppfulla om att det skulle bli bättre. Det här går stick i stäv med hur händelsen ofta skildras.



Jag gillar perspektivet att se historia som berättelser, men jag tror samtidigt det är viktigt att man hela tiden har i åtanke att det handlar om verkliga människor som har levt i en väldigt verklig värld där de utsatts för verkliga händelser som får såväl positiva som negativa konsekvenser för dem. Därför kan man inte reducera dem eller deras värld till fiktiva stereotyper.

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”

~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier.
Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det
finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den
kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel
del är tankeväckande.



Postkolonialismen är egentligen
flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast
för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det
Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.



Kortfattat
kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att
stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att
kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild
när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och
ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte
minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en
hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade
högst status.



Det har riktats en hel del kritik mot
Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur
de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.



När
folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar
folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet.
Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför
många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar
gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En
tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med
industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har
distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för
historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.



Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden
i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens
genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att
studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle
var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna -
ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."



Jag
gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och
kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet
väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från
Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från
industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den
om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen
oss i själva.



Jag har aldrig varit jätteintresserad av
modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen
och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare
år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom
att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik,
västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska
den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.



Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna.
Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till
serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och
den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget
är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta
för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i
väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra
väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den
oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia
gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket
ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara
mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör
det det, men som Historieätarna
visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det
som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande
att de inte kunde ta det till sig.



Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.

• Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39