Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718

Västerviks stadsfullmäktige gav 1933 ut ett verk i två delar om stadens historia. Jag har läst delar av Folke Lindbergs del Tiden 1275-1718 som handlar om det stureska grevskapet i min jakt på Märta Leijonhufvud.



Märtas make Svante Sture utsågs till greve i samband med Erik XIV:s kröning i juni 1561. Greve-titlarna är något som Erik hittade, men det verkar som att han inte riktigt verkade veta exakt vad det skulle innebära. Ett donationsbrev gällande Nya Västerviks stad, Stegeholm och 54 gårdar, de flesta i Tjust härad utfärdades först 11 juni 1562 där det klargjordes att grevarna inte fick ha för stort maktutövande eller ta ut extraskatter. De fick heller inte blanda sig i förvaltning och rättsskipning. Folke Lindberg menar att västerviksborna nog inte märkte särskilt stor skillnad eller var medvetna om att de blivit del av ett grevskap. Däremot skriver han också om ett brev de skickar till sin Nådige herre och husbonde redan i september 1562 i vilket de ber Svante om att slippa de hårda utförselförbud på hästar.



Tyvärr hann inte Svante ta sig an problemet innan Erik XIV skickade honom till Reval (dagens Tallinn). Han fick sedan fram till sin död i Sturemorden 1567 en större mängd andra uppdrag, varför han aldrig hann engagera sig ordentligt i sitt grevskap.

Svante Sture

Efter att ha bistått sin systerson Johan III i upproret mot Erik XIV, fick Märta Leijonhufvud tillbaka grevskapet 1570 som då hade utökats till att innehålla, förutom borgen Stegeholm och Västerviks stad, totalt nitton socknar och en mängd hemman i Småland, Västergötland och Södermanland. Grevarna (eller i fallet med Märta grevinnan) fick nu också en del politiska befogenheter som t.ex. domrätt.



Märta verkar ha utnyttjat denna rätt vid minst ett tillfälle när borgmästare Vaste Andersson hade mördat en man någon gång i början av 1580-talet. Hon förvisade honom då från staden och han omtalas senare i Söderköping som gravt alkoholiserad och anklagades där för att ha haft sex med en ko. Däremot ska Märta ha låtit slottsfogden Per Nilsson vara kvar trots att flera anklagade även honom för mord på flera personer. Varför hon fattade olika beslut om olika personer, berättar inte källorna. Det kan vara såväl bevisföring, som Märtas egna sympatier eller andra orsaker.



Märta tillsatte också en präst som, vad det verkar, agerade för hela socknen. Det finns en del motstridiga uppgifter om ett kapell på Stegeholm, men jag har tyckt att borgen dels är alldeles för liten och dels att det är för nära till stadens kyrka, varför jag inte riktigt har trott på det.

Mauritz Sture

Folke Lindberg beskriver Märta som "...ett resolut och rivande fruntimmer, vida mer beredd att hävda sina intressen än den ytterst lojale, något tröge greve Svante hade varit." Detta stämmer med den bilden jag själv har fått av henne och jag är helt och hållet för att återintroducera benämningen "rivande fruntimmer". Däremot skulle jag aldrig kalla Svante för "trög".



I inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag att Bo Eriksson verkar ha en väldigt underlig uppfattning om Svantes karaktär. I största delen av den övriga litteraturen (Jag ber att få återkomma om Tomas Bloms bok om Sturemorden i serien Sveriges dramatiska historia.) skildras Svante framför allt som "lugn" och även tillbakadragen. Alfred G. Ahlqvist i sin Om Sturemorden (1877) beskrivit honom som "skapad för lugnet och skuggan" och faktum är att även Eriksson på sätt och vis kan sägas erkänna att Svante inte är den ondsinte, maktgalne maffiaboss han målar upp i resten av boken när han skriver att Svante framstår som "något tråkig i källorna".



Som jag varit inne på väldigt många gånger tidigare, har jag väldigt svårt att se Svante som vare sig maffiaboss eller tråkig och jag tror inte heller att han var trög. Den uppfattning jag har fått genom att studera både hur han agerar och hur han uttrycker sig gör att jag helt lutar åt att han var en snäll, mild och introvert man som säkert inte är jättebekväm att vara i rampljuset, men som vet att han måste. En bra modern jämförelse är svenske statsepidemiologen Anders Tegnell. En man som definitivt inte verkar särskilt "trög". Tvärtom. Jag tror det tyvärr är så enkelt att vi inte är vana vid att se denna typ av man i det offentliga, vilket verkar göra en hel del oerhört konfunderade av hur de ska hanteras.

Svante Sture d.y.

Märta dog på Stegeholm 15 januari 1584 och hennes och Svantes äldste levande son Mauritz Sture tog över. Han dog emellertid redan 14 mars 1592 och lämnade efter sig två minderåriga söner. Därför tog hans änka Anna Horn över och styrde grevskapet med hjälp av sin svåger Karl Sture. Den senare förhandlade 1597 med västerviksborna åt sin kusin hertig Karl trots att det annars var länsinnehavarens uppgift.



Anna och Mauritz son Svante Sture (d.y.) tog som vuxen över grevskapet och kan ha dött på Stegeholm 3 april 1616 endast 29 år gammal. Han efterlämnade bara en dotter, Anna Margareta Sture varför Sture-ätten dog ut på svärdssidan med honom. Grevskapet återgick därför 1618 till kronan.



Västerviks historia innehöll en mängd nya uppgifter om Sturarna och deras relation till sitt grevskap som jag uppskattade mycket. Det jag fann mest intressant var Folke Lindbergs skildring av Märta. Tvärtemot vad man skulle kunna tro om en man på 1930-talet, skyler han inte undan henne och hennes gärning. Tvärtom, verkar han genuint intresserad i vad hon gör. Inte heller nalkas han henne med en yrvaken chock över att hon är kvinna eller tycker synd om henne utan han verkar vara genuint intresserad av hur hon skötte sitt grevskap trots konstaterandet att det nog aldrig blev någon administrativ enhet för att det mest styrdes av kvinnor och unga, oerfarna män. Jag ska erkänna min förvåning över att hitta den mest genomgående skildringen av Märtas liv (åtminstone den sista delen av det) i en bok från 1933, men samtidigt tycker jag det funkar mycket bättre att inte lägga för stort fokus på att hon är kvinna. Det gör det någonstans lättare att komma ihåg henne som person då.



Bilder av Sturarna lånade från Wikipedia.

Två lite bortglömda borgar

Gamla Älvsborg (överst) och Stegeholm (underst)

I inlägget Vasaslott: Lindholmen (3 augusti 2018) skrev jag om mitt besök vid resterna av borgen Lindholmen i Vallentuna som man under 1800-talet trodde att Gustav Vasa föddes på. Helt säker kan man inte vara på att detta inte stämmer, men en troligare kandidat till hans födelseplats är Rydboholm i Österåker.



Jag utbildade mig till arkeolog delvis i Göteborg varför jag har en viss kärlek till stadens historia och förhistoria. Staden har flyttat runt en del och en av föregångarna, Nya Lödöse, har genomgått en stor arkeologisk undersökning. För den som är mer intresserad, har projektet en hemsida. På Göteborgs stadsmuseum finns också sedan ett par år utställningen Göteborgs födelse om bl.a. visar fynd från arkeologiska undersökningar i Nya Lödöse och som jag skrev om i inlägget Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse (11 april 2019) och som jag rekommenderar varmt.

Informationsskylt vid Gamla Älvsborg

Jag ska inte gräva ner mig så mycket mer i stadens historia just nu, men platsen där Göteborg ligger idag var under väldigt lång tid Sveriges enda utpost mot väst då Bohuslän i norr var norskt och Halland i söder var danskt. Denna gränstrakt skapade ett behov av försvar och det finns, och har funnits, flera borgar och andra försvarsverk runt om i staden. Den av dessa borgar som för Sveriges del haft störst betydelse är Gamla Älvsborg som ligger gömd bakom socker i området Klippan i stadsdelen Majorna och som har kallats Sveriges dyraste fornlämning.



Under Nordiska sjuårskriget intogs borgen av danskar som, i samband med freden i Stettin, krävde 150 000 riksdaler som skulle betalas inom loppet av tre år för att Sverige skulle få tillbaka borgen. Borgen intogs igen av danskarna under Kalmarkriget som vid freden i knäred krävde en miljon riksdaler att betalas under sex år. Dessa två händelser är kända som Älvsborgs lösen och i mitten av 1600-talet ersatte man Gamla Älvsborg med Nya Älvsborg.

Gamla Älvsborg

Mot bakgrund av denna historia är det väldigt tråkigt att resterna av Gamla Älvsborg ligger så gömd och glömd på en klippa mer eller mindre helt omringad av gamla sockerbrukets lokaler idag. Men man har satt upp skyddande tak över de rester som finns kvar och det finns även en liten skylt där man kan se en rekonstruktion av borgen, planritning över de lämnar som finns kvar samt en kortare historik över borgens historia. Gamla Älvsborg har heller inte fallit ur glömska bland forskarna. Jag vet många Göteborgsarkeologer som har en särskild plats i hjärtat för den, men det verkar sällan vara någon som besöker borgen utöver dem och de gäng vars ölburkar och klotter man finner resterna av över allt i ruinen.



Medan Gamla Älvsborg är gömd, ligger Stegeholm i Västervik väldigt öppet vid en ganska trafikerad väg på en liten ö mellan de båda delarna av staden. Som jag har förstått det har bygget av Slottsholmen gjort att man ändrat om området alldeles precis vid ruinen och man har ersatt almar med bl.a. en ek planterad i Märtas minne. Det finns flera konstinstallationer och små skyltar om varvet som funnits på platsen samt om Märta Leijonhufvud själv.

Märtas ek framför Stegeholm

Det senare är för all del trevligt, men skylten ger bara allmän översiktlig information om henne och säger nästan inget om hennes relation till Västervik eller Stegeholm. Om borgen finns egentligen ingen som helst information trots att det är en väldigt påtaglig lämning när man är där. Som jag skrev i inlägget Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta (6 maj 2019) får man ingen hjälp från museet heller då deras verksamhet, utöver utställningen om Erik XIV:s krigsskepp Mars, helt handlar om nutiden. Fokuset på varvet istället för borgen på plats vid ruinen framstår därför inte som särskilt underligt även om Märtas ovilja att låta kronan hugga ner ekarna får henne att framstå som en tidigmodern Greta Thunberg (inte för att förminska Greta på något sätt, men jämförelsen går inte att göra) mer än en skicklig godsägare som var en viktig politiker i staden under sista hälften av 1500-talet.

Stegeholm

Till Gamla Älvsborg tar sig, som sagt, ytterst få personer, men till Stegeholm kommer besökarna hela tiden och inte bara i organiserad form via visfestivaler, skolklasser och ute-biobesökare under sommarhalvåret. De kommer in med ett frågande uttryck som snart byts mot ett besviket då de inte får någon information. Istället börjar de klättra på murarna i en utsträckning som jag inte sätt på en ruin som det ändå finns så mycket kvar av. Över allt ska de upp och gå och det finns ett par lösa stenar på marken i ruinen som mycket väl kan ha rasat ner p.g.a. det beteendet. Jag tror dock att det skulle kunna motverkas om myndigheterna visade större intresse för borgen då detta skulle smitta av sig på medborgarna.



Folk klättrar runt på Gamla Älvsborg också, men det är bra mycket mindre kvar av den även om man ännu kan se t.ex. en liten trappa och ett helt portvalv. Stegeholm har sina grundmurar bevarade och det är därför lättare att både den och besökarna kan skadas när de springer runt huller och buller på dem. Även om det är ruiner, finns det också många förmedlingsmöjligheter som inte riktigt tas tillvara idag. Jag antar att det delvis är en fråga om pengar, men i fallet med Stegeholm, har jag fått en uppfattning att det också finns mycket okunskap.

Ett litet besök i Västervik

Konstnärerna till det konstverk

som finns vid Stegeholm har trott

att Kung Märta är felskrivet och

har istället kallat henne Drottning.

Ni som följer mitt instagramkonto vet säkert att jag besökte Västervik för tredje gången förra veckan. Även utan Märta Leijonhufvud kan jag se hur man lätt kan förälska sig i staden. Den tillhör de där små, mysiga städerna som det egentligen inte finns särskilt mycket att göra i, men som man ändå vill gå runt i och lära känna.



I mitt inlägg Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta (6 maj 2019) skrev jag om mitt första besök i staden och på Västerviks museum, vilket var på flera sätt en besvikelse även om jag ändå var glad för att äntligen se den stad som hade en så stor betydelse för Märta under de sista 10-15 åren av hennes liv.



Både nu och förra gången var upprustningen av området omkring Stegeholm färdigt och man möttes inte av staket och behövde inte eskorteras in utan kunde strosa runt på egen hand i ruinen. Detta är något som förvånansvärt många verkar göra även om ingen stannar särskilt länge och klättringen som förekommer på murarna gör mig lite oroad för bevarandet av den, men mer om det senare.



Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen och jag bedyrar att jag inte får betalt för det här, men jag bodde den här gången på hotellet Slottsholmen som ligger alldeles bredvid ruinen. Det är dyrt, men jag garanterar att det är värt varenda krona. Jag bodde i den minsta av deras sviter med utsikt över Stegeholm och trivdes jättebra. En del hotell som försöker vara av den finare sorten kan vara genomdesignade helveten, men Slottsholmen är designat men personligt. Då det är Björn Ulvaeus hotell finns det en hel del ABBA-referenser, men det är tydligt att du är välkommen även om du inte gillar ABBA. Man har verkligen satsat på kvalitet och det märks. Personalen är också vänlig och faktiskt intresserad av en och jag hoppas att intresset för området ska spilla över på borgruinen ännu mer än det redan gjort också. Att se Märtas slott så fort man kikade ut genom fönstret varje morgon var också det ett stort plus. Jag får som sagt inte betalt för det här, men jag hade en genuint trevlig upplevelse.

Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta

Kung Märtas ek

Det var ett tag sedan nu som jag besökte Västervik och ruinen av Stegeholm, men det har konstigt nog inte blivit ett blogginlägg om det förrän nu.



Svante Sture fick staden med omnejd som sitt grevskap i samband med Erik XIV:s kröning och efter Sturemorden och avsättningen av Erik, gav Johan III det tillbaka till Svantes hustru Märta Leijonhufvud. Som ni nog förstår är hon den främsta orsaken till att jag i två års tid har velat besöka staden. Jag har fått intrycket av att Västervik blev Märtas fristad efter morden på hennes make och söner. Bland annat ska hon ha varit en väldigt aktiv del i lokalpolitiken och hon drev också ett eget rederi från staden.

Västerviks kommun har sedan i höstas rustat upp Slottsholmen och ruinen och då området fortfarande är en byggarbetsplats, kontaktade jag kommunen om det gick att komma förbi. Jag fick då kontakt med Ulla-Britta som är stadsarkitekt som var snäll att visa både ruinen och staden. Bland annat körde hon till Kung Märtas gata. Tyvärr tog jag inte särskilt många bilder inifrån Stegeholm då den just då hade blivit förvandlad till ett klassrum där Västerviks museum använder ruinen för sin skolverksamhet och barnen höll på att redovisa arbeten om medeltiden när vi kom. Det var tråkigt på så sätt att jag inte riktigt fritt kunde gå omkring som jag ville, men samtidigt känns det roligt att museet faktiskt använder ruinen. Det förkortade besöket ger mig ju faktiskt också en anledning till att komma tillbaka till staden igen för att kunna gå runt friare i ruinen.

Inskriptionen som nämner Drottning Märta

I samband med arbetena har kommunen huggit ner alla de almar som tidigare pyntade Slottsholmen och de höll just på att plantera en hel del nya träd. Ett av träden är en ek som planterat till Märtas ära som ni kan se på bilden ovan till vänster. Detta tyckte jag var en fin gest då hon förbjöd kronans varv som var granne med Stegeholm på Slottsholmen från att använda grevskapets ekar varpå det flyttades till Mönsterås för en tid. Man har även lagt till vad som kommer att bli informationsskyltar och en del konst, t.ex. en uppochnervänd båt med fötter där konstnärerna fått skriva in små texter utifrån böcker de fått om Västervik. Till min glädje nämns Märta på flera ställen, men de kallar henne "Drottning Märta", vilket måste ha varit ett missförstånd av hennes smeknamn Kung Märta.

Jag måste tyvärr erkänna att Västerviks museum var en väldig besvikelse. Det var dels väldigt eklektiskt med ett rum om Östersjön, två rum om sjöfart och en utställning om Erik XIV:s krigsskepp Mars Makalös som tydligen hittades av ett par dykare från Västervik. Ingenstans fanns något om själva staden eller dess historia och bortsett från utställningen om Mars, handlade museet om den moderna sjöfartshistorien. Jag förstår att sjöfarten har varit väldigt viktig för staden, men jag tänker att om man vill fungera som ett stadsmuseum, kanske man bör lägga fram det i kontexten av staden. Var var t.ex. varvet som kronan hade och var var Märtas rederiverksamhet? 

Ingång till Stegeholm

För att komma till museet från staden, måste man också gå/åka förbi ruinen av Stegeholm. Därför undrar jag varför man inte tagit med dess historia i sin utställningsverksamhet. Och var var Märta, Svante, hertig Albrekt av Mecklenburg, Bo Jonsson Grip och Erik av Pommern som på olika sätt var inblandade i slottets historia och är mer eller mindre kändisar i svenska historiska sammanhang? Ulla-Britta nämnde också en annan kvinna som varit viktig i Västerviks historia, men som jag tyvärr har glömt namnet på. Var var hon?

Det kändes lite som att museet inte alls hade koll på stadens historia och/eller tänkte att den inte var så viktig att berätta om alternativt inte skulle locka nog med besökare. Som redan nämnts blev jag riktigt besviken på utställningarna även om jag uppskattade den om Mars. Det känns lite som att staden behöver upptäcka att det finns en äldre historia före år 1800 som är minst lika fantastisk som den moderna.

Stegeholms ruin