Drottningholm, slottet med betoning på drottningen

Den svenska drottning som mest är förknippad med Drottningholms slott är förmodligen Hedvig Eleonora som tog över slottet som nybliven änka efter Karl X Gustav 1661, men faktum är att slottet och området där omkring präglats av ytterligare två svenska drottningar. Drottningen som åsyftas i namnet är Katarina Jagellonica.

Johan III började bygga slottet på Lovön utanför Stockholm 1580. Egendomen hette då Torvesund, men i samband med att han gav det till sin fru, Katarina Jagellonica, döptes den om till Drottningholm. Detta första slott brann emellertid ner kort efter Hedvig Eleonoras övertagande och hon kom därför att bygga ett helt nytt slott på platsen liksom att lägga grunden till lustgården. Det nya slottet blev byggt efter inspiration från såväl Italien och Frankrike och lustgården i barockstil hämtade inspiration från franska slotten Versailles och Chantilly. Hedvig Eleonora hann dock dö innan slottsbygget var helt färdigställt.

Den tredje drottningen som satt sin tydliga prägel på platsen är Lovisa Ulrika som gifte sig på Drottningholm med Adolf Fredrik 18 augusti 1744. Till bröllopet skrev Johan Helmich Roman Drottningholmsmusiken som ni kan höra här. Som bröllopspresent fick hon nyttjanderätten till Drottningholm och kungaparet kom att tillbringa somrarna där. Förutom att bygga ut slottet till vad det är idag, lät Lovisa Ulrika bl.a. uppföra Drottningholms slottsteater och hon fick även Kina slott av sin make på sin 33-årsdag (De förtjänar båda sina egna inlägg vid ett senare tillfälle.). De båda senare är, såvitt jag har förstått det, främsta orsaken till att Drottningholms slottsområde kom att bli Sveriges första världsarv 1991. Unescos världsarvskommitté motiverade sitt beslut med att säga:

"Anläggningen Drottningholm - slottet, teatern, Kina slott och parken - är det bästa exemplet i Sverige på ett kungligt 1700-talsresidens, representativt för all europeisk arkitektur från denna tid. Drottningholms slott är påverkat av franske kungens Versailles liksom många andra slott i Europa under denna tid."

Sedan 1981 bor också kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia på Drottningholm och kungen ska, enligt SVT:s kommentatorer under hans 50 års-jubileum på tronen nu i helgen (15-16 september 2023) köra sig själv och drottningen till och från jobbet på Stockholms slott.

Jag besökte Drottningholm nyligen efter att inte ha varit där sedan jag var liten. Trots goda möjligheter att ta sig dit utan bil, har det inte blivit av. Denna gång hade jag och min väninna fått fribiljetter av Strömma efter att vi upplevde en minst sagt intensiv "guidening" på en tur med deras båt till och från Skokloster tidigare i sommar (Blogginlägg om det dyker kanske upp med tiden.). 

Direkt när man kliver in i slottet slår verkligen barocken emot en. Trapphuset finns avbildat i Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna och är enligt Kurt Johannesson i kapitlet En gudomlig ordning i Signums svenska konsthistoria 6: Barockens konst typisk för barocken. Monumentala trapprum kulminerade under barocken, men hade sitt ursprung i den italienska renässansen, vilket Göran Alm berättar mer om i kapitlet Interiörerna av  Signums svenska konsthistoria 5: Renässansens konst. Alm berättar att trapprummen plötsligt blev "något mer" än kommunikationsleder. Dess monumentalitet var viktig i hovceremonielet. 

Besöket på Drottningholm var som att fräscha upp minnen jag halvt hade glömt och jag förälskade mig i det om igen. Att det är Drottningholm är tydligt för det ligger en "feminin" aura över slottet som är svår att få grepp om för att beskriva. Detta trots att Hedvig Eleonora gjort två gallerier över sin make och sin son Karl XI pyntade med krigsmålningar. Men det är inte bara spår av drottningarna som är synliga. T.ex. finns en av Gustav III:s korkmodeller (Den över Pompeji.) utställd i ett av rummen. I ett av rummen fanns även en utdragssäng av Georg Haupt som tydligen fungerar än (Ni kan se den här till höger). Då den står indragen, var det bra med en bild av den som halvt utdragen så att man ser vad det är.

Trots att jag påmindes väldigt mycket om tidigare minnen under mitt besök, var det ändå mycket som kändes nytt. Nu har jag också betydligt mer kunskap om personerna som mest förknippas med slottet och inte minst barocken, vilket gjorde att minnena kunde fördjupas. Det väcker frågan om man borde göra ett besök på en plats/en utställning före eller efter man vet något om den. Jag kan se för- och nackdelar med båda. Förkunskaper fördjupar ofta upplevelsen, men samtidigt kan ens upplevelser också leda till att man börjar söka mer kunskap. Beror säkert på vem man är och även vad man är ute efter med ett besök. 

Jag måste också säga att även om det inte helt stämmer, är det bra att Kungliga slotten ändrat till att säga att Gustav III mötte sina föräldrar i Kina slott utklädd till en kinesisk prins då mandarin nog inte bara gett mig och min mellanstadieklass smålustiga mentala bilder av den lille Gustav.

Bild 1: Drottningholms slott från sjösidan 
Bild 2: Lovisa Ulrikas bibliotek

Bild 3: Detalj från trapphuset

Bild 4: Utdragssängen tillverkad av Georg Haupt

Bild 5: Karl XI:s galleri

Prinsessan Isabella Johansdotter och hennes grav

Idag besökte Strängnäs Domkyrka där flera Vasar lockade. Den absoluta favoriten vid besöket blev gravvården över lilla prinsessan Isabella i koret alldeles intill hennes farbror Karl IX:s gravmonument. Hon är hertig Johan (senare Johan III) och Katarina Jagellonicas första barn.



Isabella föddes under sina föräldrars fångenskap på Gripsholm 1564 och dog där (också i fångenskap) 18 januari 1566. Det gravmonument som pryder hennes grav gjordes av Willem Boy 1580.



Jag har sett otaliga bilder av hennes gravtumba, men jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått hur liten den faktiskt är. Egentligen helt naturligt. Man är väldigt liten på jorden när man bara är runt två år gammal.

Sturekoret och bokrelease

I fredags 20 april 2018 var jag på bokrelease av boken Furstinnan. En biografi om drottning Katarina Jagellonica i Uppsala. Boken är skriven av Eva Mattsson som jag mötte i samband med hennes föredrag på Vasamuseet tidigare i vår.



Även om jag brukar vara en snabbläsare, har jag inte hunnit mer än bläddra igenom den, men den ser jättefin ut. Boken är den första biografin som har skrivits om Katarina och jag hoppas få tid att läsa den snart.



Jag kände ingen och har bara träffat Eva en enda gång, men tyckte ändå att bokreleasen var bra. Typiskt nog råkade jag få en så tydlig bild av en väldigt bra öppningsscen på min Vasaberättelse just då, men jag lät det vänta tills jag var på tåget hem.

Jag hade egentligen planerat att besöka Domkyrkomuseet igen innan jag gick till bokreleasen i caféet strax intill, men hade inte tid för annat än att gå ett varv i Uppsala domkyrka.



Jag tycker om att gå i kyrkor. Det känns alltid avstressande och det är särskilt roligt att gå i domkyrkan eftersom så många av "Vasarnas" gravar finns där. Jag brukar hälsa på dem och ibland prata med dem. Jag hamnade mitt i en turistgrupp i Gustav Vasas gravkor, varför jag valde att främst hålla mig till Sturekoret. Till vänster kan ni se ingången och eftersom de betyder väldigt mycket för mig, tycker jag det är fint att både Märta Leijonhufvuds och Svante Stures familjevapen finns med sida vid sida.

Sturekoret är väldigt belamrat med ett altarskåp och stolar idag och även om jag förstår behovet av att ta in moderna aktiviteter (Det är platsen för de mindre, dagliga gudtjänsterna i kyrkan.) i det också, tycker jag att det är lite synd.



Det är ett vackert gravvalv med beigea väggar prydda med någon form av växtmönster

blandat med den yngre Stureättens vapensköld (D.v.s. egentligen adelsätten Natt och Dags.) På väggarna finns ett par tavlor med skulpturer och andra dekorationer och jag önskar att det gick att läsa på dem vad det står. Det enda jag lyckades få ut var Svante. Över de båda större tavlorna finns även avbildningar av änglar.



Jag har inte hittat någon uppgift om Sturegraven öppnats eller inte och jag önskar så att jag kunde få tillstånd att få göra det en dag och likaså Vasakoret också förstås. Det vore så väldigt intressant att se vad man kan få veta om dem med den senaste tekniken. För mig gäller det särskilt Märta eftersom det inte finns något känt porträtt av henne tillgängligt.

Föredrag - I Katarina Jagellonicas spår

Igår (23 februari 2018) var det dags för ytterligare ett av Vasamuseets föredrag. Denna gång hölls det av Eva Mattsson och medan det senaste handlade om Johan III, handlade detta om hans första fru Katarina Jagellonica.



Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på henne innan. Jag visste att hon kom från det polsk-litauiska samväldet och att hon var katolik. Lars Ericson Wolke berättade också på sitt föredrag att hon förde med sig den första glassmaskinen till Norden, men detta nämndes inte av Mattsson som istället tog upp att det nog var hon som förde med sig renässansen (särskilt arkitekturen) till Sverige/Finland. Hon hade även med sig en jättefin rekonstruktion av den dräkt som Katarina har på sig på den enda kända bilden av henne. (Och jag hoppas inte att det gör något att jag lägger ut ett foto jag tog på den, för jag tyckte att den var så fin.)

Katarinas mamma tillhörde familjen Sforza som hade makten i Milano och hennes mormor Isabella av Aragonien kan ha varit modell för Mona-Lisa. Hon var superrik, men verkar ha funnit sig i att komma till det betydligt fattigare Norden. Hon verkar också ha stått bakom sin makes satsningar på bl.a. slottsbyggen.



Mattsson var en jättebra föredragshållare. Allt var enkelt och tydligt och jag gillade hennes fokus på Katarina som person och inte så mycket på officiell politisk historia. Det är något jag faktiskt har reagerat en hel del på i de böcker som jag läst om Vasarna. Jag har varit inne på detta tidigare och ett bra exempel är biografin över Kristina Gyllenstierna som handlar mer om hennes förste make och äldste son än om henne.



Kristina-biografin blev ett väldigt illustrativt exempel på att om man väljer att fokusera på ren politisk historia, tenderar kvinnorna att hamna lite utanför då de inte innehade någon formell politisk makt (även om både Kristina och, baserat på vad Mattsson sa även Katarina, hela tiden fanns med i bakgrunden). Det leder också till att personerna lätt reduceras till spelare i ett stort maktpolitiskt spel. Detta skulle kunna förklara den rätt ensidiga bild man lätt får av historiska personer i historieböcker (särskilt de skrivna av manliga historiker). De blir antingen "onda" eller "goda" och kan inte, liksom folk idag, vara komplexa karaktärer. Jag får en uppfattning om att vare sig kulturbegreppet, sociologi eller psykologi är något som historiker särskilt ofta reflekterar över. Givetvis finns det undantag, men jag har reagerat en del på just detta.



Överlag tycker jag att Katarina verkar vara en jättespännande person och jag ser fram emot den biografi som kommer snart om henne som Eva Mattsson har skrivit.

Föredrag - Johan III - fridsam krigarkung

Igår kväll var jag på en föreläsning om Johan III på Vasamuseet med historikern Lars Ericson Wolke. Föreläsningen är en del av museets vårprogram som har temat Polen.



De tidigare föredragen jag besökt, har handlat om det Polsk-litauiska samväldet och kvinnor i strid. Båda riktigt intressanta ämnen, men jag tror att gårdagskvällens var den bästa hittills. Inte minst beroende på att Ericson Wolke var en väldigt bra föreläsare.



Det jag visste om Johan sedan innan var att han föddes 20 december 1537 som första barn till Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa. Att han fick Finland som hertigdöme av sin far och att han gjorde uppror mot sin halvbror Erik XIV och blev kung 1568.

Jag visste också att han gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och blev pappa till Isabella, Sigismund och Anna, att han efter Katarinas död gifte om sig med Gunilla Bielke och fick sonen Johan med henne samt att han flirtade med katolicismen.



Jag hade inte ett jättestort grepp om Johan som person med andra ord, men han har alltid varit en av personerna som jag tyckt har varit mest intressanta. Vad driver en människa att fängsla och döda sin egen bror (ärtsoppa eller inte!)?

Jag tycker att just den aspekten av föreläsningen var bland det mest intressanta i Ericson Wolkes föreläsning. Något som fått mig att reagera när jag läst böcker om Vasarna är att en del historiker har lite problem att relatera till dem som riktiga människor. Jag har hajat till på uttryck av förvåning över att de blir oroliga när deras barn och makar är sjuka bl.a. Därför blev jag positivt överraskad när Ericson Wolke gick in på att fångenskapen nog påverkade Johan på ett ytterst personligt plan. Inte minst då den ryske fursten Ivan IV (Ivan den förskräcklige) tyckte att Erik skulle skicka Katarina till honom då han hade velat gifta sig med henne själv. Eftersom Katarina blev kvar hos Johan, var detta inget som Erik nappade på, men att dottern Isabella både föddes och dog under fångenskapen måste nog ha varit påfrestande mentalt för Johan, vilket Ericson Wolke faktiskt tog upp. Detta skulle ju även kunna vara en orsak till att han på ålderns höst vill ha hem Sigismund som han lyckats hjälpa att bli vald till kung av Polen-Litauen.



Jag gillar när det inte bara handlar om personerna som brickor i ett maktspel utan när de även får vara mänskliga. Det är faktiskt därför jag vill göra fiktion av dem.



Det jag främst tar med mig från föreläsningen är däremot att Johans år som hertig i Finland 1556-1563 är jätteviktig i den finska historien då det är första gången som Finland blir en egen politisk enhet och att Katarina Jagellonica tog med sig den första glassmaskinen till Norden i samband med att hon och Johan flyttade in på Åbo slott. (För att inte nämna att jag fick de två böcker jag har som Lars Ericson Wolke har skrivit signerade.)