Slott och lokalturism

Skokloster slott

När jag läste arkeologi pratades det en del om turistsatsningarna kring Jan Guillous Arn-böcker. Turistindustrin i Västra Götaland skapade en rundvandring i Västergötland där man kunde ta sig runt till både historiska platser och platser där man spelade in filmatiseringen av böckerna. Man satsade mycket på att göra översättningar till många språk för att locka turister. När man senare studerade besöksstatistiken, visade det sig att majoriteten av de som lockades dit var svenskar och inte minst västgötarna själva. Det senare verkar ha kommit som en stor överraskning för upphovsmännen och inte som en besöksgrupp som man tänkt särskilt mycket på.



Sveriges radios P4 Uppland hade ett inslag här om dagen om Skokloster slott. Där tänker man tvärtom och gör nu en satsning på att locka de som bor i närområdet. De vill att man ska känna sig stolt över sitt kulturarv.



Skokloster är ett statligt ägt slott och ingår sedan 1 januari 2018 i myndigheten Statens historiska museum. Däremot tillhör de inte de kungliga slotten i Sverige vilket t.ex. Gripsholm och Stockholms slott gör. Mitt besök på det senare slottet har jag ännu inte hunnit sammanställa i ett blogginlägg, men mina tankar efter besöket på det förra finns sammanfattat i inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019).

Gripsholm

Jag nämnde i Gripsholms-inlägget att slottet mer var gjort för turistbusslaster som ska rusa igenom det än folk med ett genuint intresse. För att föregå mitt inlägg om Stockholms slott, kan jag säga att jag fick ungefär samma uppfattning om deras upplägg. Inte minst i Skattkammaren. Museum Tre kronor sticker ut i sammanhanget, men mer om det senare.



Det finns ett stort historieintresse bland svenskarna. Jag har märkt av det under mina tio år inom kulturarvssektorn. Däremot verkar den svenska turistindustrin mer satsa på utländska turister och jag undrar hur mycket det är för att det finns en bild av att svenskar helst söker sig utomlands för att uppleva något. Nog för att jag känner personer som gärna reser långt, men samtidigt verkar väldigt många ha ett genuint intresse för såväl Sverige som svensk historia. Detta visas inte minst av Arn-turismen omnämnd ovan. Jag tror därför att Skokloster gör rätt som satsar på lokalbefolkningen. Det är deras kulturarv om inte annat.

Stockholms slott

På de kungliga slotten (särskilt i Stockholm) känns det som att man betraktar besökarna som ett nödvändigt ont. Som sagt verkar man mest satsa på turistbusslaster för oftast saknas informationsförmedlingsvilja. Det som talar emot detta är fotoförbudet i vissa delar av Stockholms slott som inte riktigt går ihop med viljan att bara ha turistbusslaster. Som jag skrev i Gripsholms-inlägget nämnt ovan var Gripsholm bäst när det fick vara slott och berätta om slottets historia och en av personerna som är kopplade dit (kung Gustav IV Adolf). Hur förbryllad jag än är över hur man har tänkt sig kan jag dock konstatera att de kungliga slotten inte verkar vilja vara museum för svenskarna. Därför är det bra med satsningar likt den i Skokloster där man har upptäckt vems kulturarv man faktiskt är en del av.

Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!"

Gripsholm

Ett av de slott jag allra mest velat besöka är Gripsholm i Mariefred. Det kan jämföras lite med det engelska slottet Hampton Court och var Gustav Vasas personliga favorit. Slottet innehåller idag också Svenska statens porträttsamling med ca 800 porträtt som täcker väggarna runt om i slottet.



Jag är inte egentligen besviken på min upplevelse av Gripsholm. Slottet är minst lika fantastiskt som jag har tänkt mig. Däremot blir kombinationen av museum gör ingen av dem rättvisa.

Hertig Karls kammare

Inträdet till slottet kostar 140 SEK för en vuxen person och därtill kan man köpa en guidebok för 40 SEK. Däremot skulle jag inte säga att någotdera är särskilt värt priset. Gripsholm är en fantastisk, men väldigt förvirrande upplevelse. Man går från rum till rum med väggarna överfulla porträtt och om man inte är expert på svensk adelshistoria, känner man inte igen 90% av tavlorna.



Då och då ser man en tavla som man som svensk känner igen, men dessa tavlor är dessvärre också väldigt lätta att missa. På en vägg fylld med 1700-talsmän i nästintill likadana peruker sitter de mest kända tavlorna av Emanuel Swedenborg och Carl von Linné, men det är lätt att man bara springer förbi dem. Under den Vasavisning jag deltog i, blev det fullt i den trånga gången där 1700-talsmännen hänger och en kvinna blev stående i höjd med Linné, tittade upp en sekund och utbrast: "Titta där är Linné!" Detta var ungefär det samma som jag själv utbrast när jag helt plötsligt fick syn på Carl Michael Bellman hängandes rakt upp och ner på en annan vägg och som fick bli rubriken på detta inlägg. Det bra med Bellman var att han hängde i lämplig höjd även för en person på 160 cm som jag själv. Det är mer än man kan säga om merparten av tavlorna som jag ofta fick böja huvudet rejält bakåt för att se även om de inte hade ett jättestort format.

Gripsholmslejonet

Illustrativt för hur lite information man får är den franska turistgrupp som måste ha vandrat från rum till rum utan att förstå var de var, vilka de såg på väggarna eller hur de skulle ta sig ut därifrån. Helt plötsligt hängde franske kungen Henri IV ensam på en vägg direkt när man klev in i ett av rummen. Som jag förstod det, var han den första person på något porträtt som fransmännen över huvud taget kunde relatera till och detta verkade göra dem ännu mer förvirrade för att inte tala om riktigt arga. De kunde senare ses sittstrejka i trappan mellan andra och första våningen. Att de inte verkar ha tagit sig upp till översta våningen är synd då den är betydligt bättre och man där får nyare porträtt på moderna svenska kändisar som även fransmännen borde känna igen. Där och i ett av rummen på andra våningen berättas också Gustav IV Adolfs historia, vilket mer blir märkligt när man tänker på att slottet i övrigt är helt fritt från personhistoria.

Rikssalen

Det är först när man kommer fram till den trappan som man får en utgångsskylt. Om man inte köper guideboken (vars enda förtjänst egentligen är just kartan och rumsnumreringen i den!), finns inga kartor som visar var exakt i slottet man befinner sig. Det går därför inte att relatera utsidan med insidan. Det är också ganska tydligt att man förväntas följa en snitslad bana. Mycket beror säkert på att de har baserat hela upplevelsen på att man ska rusa igenom slottet, troligen som del av en turistbusslast. Jag märkte också att man får ganska underliga blickar från personalen som går runt i utställningen om man stannar för länge på ett och samma ställe och verkligen intresserar sig för porträtten.



De flesta mindre rum är dessutom avspärrade med plexiglas och det absurda uppstår när slottet har Hertig Karls kammare överst på listan av sevärdheter, men det är typ omöjligt att se rummet för att man inte får komma in. Det mest kända föremålet på slottet kan nog sägas vara lejonet. Han har placerats högst upp och längst in och det är väldigt lätt att missa honom om man inte följer den snitslade banan. Rymden i rikssalen är dessutom helt borta då slottet inte verkar idas ta undan stolarna mellan sina evenemang.

Myller av 1700-talsmän varav två är Swedenborg och Linné

Överlag verkar det råda ett "säkerhet framför allt"-tänk på slottet och man får uppfattningen om att man är livrädd för besökarna. Allt är avspärrat, inglasat och/eller placerat så högt att man inte ska kunna nå det. Säkerhetsaspekten blir dessutom helt befängd när man tänker på att de enda kartorna man får när man går i utställningen är utrymningsplanerna som inte talar om var i slottet man är och även om man vet det, är det inte säkert att man förstår var uppsamlingsplatsen är utanför. Det finns inte heller besökstoaletter annat än på yttre borggården, så det blir synd om dem som måste på toaletten snabbt och befinner sig mitt inne på slottet...

Svante Stures porträtt är omöjligt att fotografera bra pga

den dåliga ljussättningen.

Det jag mest egentligen såg fram emot av Gripsholmsbesöket var att få ordentliga, egna porträtt, av Sturarna. Nils och Erik Sture går det hyfsat lätt att få tag på bra, högupplösta bilder av, men den enda färgbild som finns på porträttet på Svante från hans Wikipedia-sida är rätt grynig och pixlig. Detta fick jag klart för mig snabbt berodde på en ganska dålig ljussättning som gjorde hans och flera andras porträtt gula och/eller suddiga på bild.



Jag hoppades även att äntligen få en bra bild i färg av Svante och Märta Leijonhufvuds dotter Margareta Sture som jag bara har sett svartvita bilder av på internet. Som sagt, finns ingen riktigt bra hjälp till att hitta särskilda porträtt och jag var beredd på att få leta på slottet ett tag. Vad jag inte var beredd på, var att direkt finna ett rum med Vasa-porträtt på ena sidan och Sture-porträtt på den andra.

Staty över Karl Knutsson Bonde

I entrén hänger två gigantiska tavlor av hästar som jag förstod var två av de hästar som kung Karl XI fick i gåva och lät måla av. Detta var dock inte information som jag fick av slottet, utan kommer från en visning jag gick på Livrustkammaren i Stockholm för lite mer än ett år sedan.



Direkt när man kikar in i det första rummet från entrén, ser man den svensk-finske amiralen Klas Horn vars porträtt fått den ärofyllda placeringen på väggen mitt emot dörren. Även om man vänder i dörren på Gripsholm är det alltså dessa tre porträtt man ser.



När man kommer in i det första rummet, där Klas Horn hänger, får man se Nils, Erik, Svante och Mauritz Sture. På den sidan av salen hänger även två porträtt som påstås vara Anna och Kristina Sture, men i dessa fall är jag inte alls säker på att identiteten stämmer, varför jag lämnar dem därhän så länge.

Gustav IV Adolfs tronavsägelsebrev

På andra sidan ser man direkt Margareta Leijonhufvud, Erik XIV, Johan III, Sigismund och Karl IX, samt ett par tavlor till som jag är osäker på, men bakom dörren på motsatta väggen när man kommer in hänger porträttet som tidigare identifierades som Kristina Gyllenstierna, men som numera brukar hävdas vara Ebba Brahe d.ä. Bredvid henne hänger också Kristina Stures make Gustav Banér.



Det känns som man har försökt tänka lite kronologiskt, men urvalet av tavlor känns underligt med tanke på att man flera rum längre fram hittar flera Vasar och Sturar som bl.a. den ovan nämnda tavlan av Margareta Sture, hennes syster Malin (vilket var ett nytt Sture-porträtt för mig), Sofia Vasa Johan III:s dotter Anna och drottning Kristina av Holstein Gottorp. I rummet har även porträtt av Vasa-kungarna hängts upp. Varför dessa kommer efter ett antal rum med 1700-talsporträtt förklaras inte alls och skapar förvirring.

Gustav Vasa har hamnat bakom en dörr

På golvet i det första rummet, mer eller mindre inslängd i ett hörn, står statyn av Karl Knutsson Bonde som ursprungligen var en del av Sten Sture d.ä:s St Göran och draken-staty i Storkyrkan i Stockholm. Placeringen känns ovärdig och han som person passar heller inte riktigt in då guideboken inte bryr sig om slottets "förhistoria" med Bo Jonsson Grip, Sten Sture d.ä. och klostret Pax Mariae utan hävdar att Gustav Vasa grundade Gripsholm. Kanske dags att "repatriera" Karl till Storkyrkan?



Som ni märkt är jag inte särskilt positiv till mitt besök på Gripsholm (men jag är inte heller besviken. Det är ett häftigt slott!) och det blir  än mer absurt när man går runt utanför slottet och får mycket mer information gratis från de skyltar Statens fastighetsverk satt upp runt slottet samt från det rum de har om slottet bredvid slottsbutiken än från utställningen man måste betala inträde för. Den rika informationen på tavlorna, kändes nästan som skriven på trots mot utställningen inuti slottet. Utställningen inuti slottet kan bäst beskrivas med mitt eget citat som fått utgöra rubrik på detta inlägg ihop med det faktum att man valt att placera ett av Gustav Vasas porträtt bakom en dörr...