Lejre museum

Under medeltiden intresserade sig historieskrivarna för Lejre på Själland. Det var där den första danska kungadynastin Skjoldungarna höll till. 

Lejre figurerade i sista avsnittet av den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där historikern Cecilie Nielsen besökte såväl Lejre museum som Sagnlandet Lejre. Avsnittet, Den mystiske sagn, skrev jag mera om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn (5 juli 2022) och Sagnlandet Lejre kommer jag återkomma till i ett senare inlägg. Det här inlägget ska däremot ägnas åt Lejre museum som faktiskt lyckades överträffa redan rätt höga förväntningar från min sida.

Som järnåldersarkeolog har jag länge velat besöka Lejre och även om den aspekten av min personlighet varit slumrande på senare år kan man nog konstatera att den börjat vakna på sistone. Inte minst tack vare Gåden om Danmarks første konge. Därför har viljan att åka dit intensifierats och under mitt senaste besök hos min danska väninna på Själland var det äntligen dags för inte mindre än två besök, men jag lämnar Sagnlandet Lejre till sitt eget inlägg och fokuserar på museet. Det är litet, men inuti fanns en oerhört trevlig utställning om platsen, fynden och dess forskningshistoria.

Det mindre rummet längst bak har byggts upp som insidan av en hallbyggnaden komplett med en projicering i mitten av den mansgrav som påträffades i mitten av Hus XLI på Mysselhøjgård som avtäcks lager för lager. Det finns även en närmare beskrivning av graven och man har även ställt ut hans ben. I övrigt är fokuset på livet i hallen med utställda vardagsfynd och även träskivor med inbrända stolphål som föreställer de sju påträffade hallbyggnaderna på Mysselhøjgård och Fredshøj. En liten skylt under placerar ut deras brukningstid på en tidslinje för Lejres storhetstid mellan 500- och 1000-talet e.Kr.

I detta mindre rum finns också det mest kända fyndet från Lejre; den förvånansvärt lilla Oden-figurin som påträffades i Hus XLI som alltså är den största hallbyggnad som har påträffats i Danmark. Den finns rekonstruerad på Sagnlandet Lejre. 

I det större rummet finns också en del fynd utställda. Bl.a. ett föremål som liknar "Musse Pigg" från Uppåkra. Det finns även förstoringar av fynd bredvid QR-koder att skanna för att veta mer om fynden på en skärm. En annan typ av skanner har använts till de historiska källorna. Dessa finns avbildade på en bricka man lägger på en skanner. Sedan kan man läsa deras utsagor om Lejre på modern danska (och jag tror engelska) samt en kortare sammanfattning om källan på skärmen intill. Väldigt trevligt! Har aldrig sett ett så effektivt sätt att presentera historiska källor i utställningssammanhang. En jämförelse kan göras med Frederiksborgs slott som tapetserat ett helt rum i sin utställning om Christian IV:s dotter Leonora Christina med den självbiografi hon skrev som fånge i Blåtårn som ser häftigt ut, men som jag ändå undrar om någon verkligen läser.  

Det finns även en enorm karta i det större rummet över området där de olika lämningarna är utsatta. Dessutom finns stora "böcker" att bläddra i som berättar om Skjoldungarnas och Lejres historia samt om platsens forskningshistoria.

Ni som följt bloggen en tid har nog förstått vad jag tycker om Källkritiken (Den historiska metoden, inte "vanlig" källkritik.). Jag skrev lite om det och Lejre i ovan länkade inlägg om sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge. En viktig del av Lejres forskningshistoria är nämligen att flera historiker med Källkritikens "uppfinnare" Curt och Lauritz Weibull i spetsen helt avfärdade de medeltida historikernas utsagor om platsen som "myter och sagor" i början av 1900-talet. 

Museet har även en symbolisk bild av Curt med en sönderriven Gesta Danorum bakom. Källkritik baserat på reflektioner kring vad källorna egentligen vill ha sagt och sunt förnuft är viktigt, men som arkeolog som står lite utanför historievetenskapen har jag problem med Källkritiken som mestadels verkar vara ute efter att helt och hållet avfärda alla källor (oftast på ett extremt godtyckligt sätt!) som säger något som går emot vad man tycker från början. Om historievetenskapen ska använda skriftliga källor för att tolka historien, blir man ju tvungen att fråga sig vad Källkritikerna faktiskt baserar sina tolkningar på. Det framstår nämligen mer som att de skriver historia mot källorna än med dem.

De medeltida historieskrivarna tenderar att bre på en hel del i sin historieskrivning (faktiskt inte helt olikt många som skriver svensk populärhistoria idag...), men som arkeologen Tom Christensen skriver i boken Lejre bad myten. De arkæologiske utgravningar verkar de bygga på något som faktiskt funnits/hänt om än inte alltid på det sätt de beskriver. Åtminstone talar det arkeologiska materialet från Lejre som kommit i dagen efter andra världskriget sitt tydliga språk. Det är heller inte enda kända exemplet på att arkeologin kunnat påvisa att historiska källor är mer sanna än vad Källkritiska historiker hävdat. Även Richard III-projektet kunde visa att bilden av Richard III inte enbart var byggd på "Tudor-propaganda" (Propaganda alltså använt i sin moderna betydelse som synonymt med lögner alltså.).

Det är väldigt viktigt att ha koll på att väldigt många professionella historiker skriver histoia med källorna idag. Jag tycker t.ex. de lärdomar My Hellsing skriver att hennes utmattning gav henne och som hon menar berikar hennes historieforskning i krönikan Min väg till utmattning i tidskriften Respons 6/2021 sär en frisk fläkt mitt i allt och jag hoppas att hon kan influera sina kollegor att börja använda sin egen erfarenhet av att vara människa och leva i en värld befolkad av andra människor mer. Kanske kan vi då komma ur de bisarra våldspornografiska och det djupa förakt mot förmoderna svenskar som en majoritet av den populära historieförmedlingen i Sverige mynnar ut i idag. 

Bröderna Weibull och övriga Källkritikers feltolkningar är idag en given del av förmedlingen om Lejre och inget ont som inte har något gott med sig. Det totala avfärdandet av platsen gjorde att arkeologiska metoder och dokumentation fick mogna innan man satte spaden i jorden på allvar. 

Som sagt är Lejre museum litet, men för en gångs skull har jag inget alls att klaga på. Det är faktiskt helt underbart och allt man kan önska sig utan för mycket krusiduller. Det är vardagsliv, forskningshistoria, fyndförmedling, tillgängliggörande av historiska källor och inte för överväldigande digitala hjälpmedel. Rekommenderar verkligen varmt ett besök och även den lilla podd om Skjoldungarna, Kongerigets vugge som finns på museets hemsida. 

Bild 1: Museet
Bild 2: Det mindre utställningsrummet
Bild 3: Föremålet som liknar Uppåkras "Musse Pigg"
Bild 4: Förmedling av historiska källor med en skanner.
Bild 5: Curt Weibull och Gesta Danorum
Bild 6: Planritning över en av hallbyggnaderna 
Bild 7: Fyndfördjupning med skanner
Bild 8: Oden-figurinen

Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn

Efter att ha konstaterat att danska regentlängden är en konstruktion från 1800-talet i föregående avsnitt, Kilden i Wien, fokuserar Cecilie Nielsen på att försöka ta reda på när det uppstod ett Danmark att vara kung över i sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge, Den mystiske sagn som kan i skrivande stund (4 juli 2022) ses från Sverige här. Därför beger hon sig till Ribe som var "stad" redan för 1300 år sedan. Där träffar hon arkeologen Morten Søvø som visar henne en typ av mynt som hittats på flera platser i det vikingatida Danmark, däribland i just Ribe. Mynten har ett mansansikte på ena sidan som en icke namngiven tysk på 1800-talet tolkade som guden Oden och på andra sidan ett monster. Därför har de kommit att kallas wodan-monstermynt. 

Myntning är något som i norra Europa först och främst kan kopplas till kungamakten vilket är tydligt även i Sverige där Olof Skötkonung är först med att slå mynt i Sigtuna 995 e.Kr med hjälp av engelska myntmästare. (Mynthuset där påträffades i samband med en arkeologisk undersökning 1990.) Wodan-monstermynten är emellertid betydligt äldre. De dateras till 700-talet och från 725 ser man att mynttypen verkar ta över hela marknaden i ungefär hundra år framåt. Detta betyder att köpmännen måste ha fått sin valuta växlad och at någon börjat tjäna pengar på handeln. Intressant nog med tanke på den långa tidsperioden bör mynten också rimligen ha representerats av flera troliga makthavare, men detta är inget som diskuteras i dokumentärserien. 

Men det finns ännu äldre spår av danska kungar än 700-talet. T.ex. genom skeppssättningen Høj Stene utanför Århus på Jylland som dateras till 500-talet. Bara spår av den fanns kvar innan den arkeologiska undersökningen, men den är nu rekonstruerad. I mitten av den fanns en brandgrav med ädelmetall och ett troligt svärd. Könsbedömningen är osäker, men har tolkats som en man utifrån fördomar om vapen som manligt. Man får säga att det brukar oftast stämma, men t.ex. kammargraven BJ581 från Birka i Uppland som hade en full vapenutrustning visade sig för bara några år sedan vara en kvinna i samband med att man gjorde osteologiska och laborativa analyser av skelettet. 

Gregorius av Tours (antar jag att det är Cecilie Nielsen och Kasper H Andersen pratar om, han nämns inte vid namn) omnämner ett danskt flottangrepp 515 i sin Historia Francorum (Frankerkrönikan) där danernas kung Chlochilaichus var ledaren. Däremot är det oklart om han var den enda danska kungen vid tillfället och Andersen menar att det finns tecken på att det varit omväxlande en och flera danska kungar till åtminstone 1100-talet. Tydligt är dock att ingen talar om jutarnas eller själländarnas kung utan om daneras. Därför kan man gissa att det funnits en, troligen väldigt abstrakt, idé om ett danernas rike redan på 500-talet.

En plats som alla verkar råda Cecilie Nielsen att åka till är Lejre på Själland som utgör mitten av det område i vilket man har hittat wodan-monstermynt och som medeltida historieskrivare har mycket att säga om. Det ska ha varit sätet för kungadynastin Skjoldungerna och en av legenderna om platsen handlar om kung Skjold som en dag när han var en liten pojke befann sig på jakt med sina män. Rätt vad det var kom han vilse och blev angripen av en björn. Då han var utan vapen tog Skjold sitt bälte och dräpte björnen. Sanningshalten i denna och andra berättelser om Lejre och dess kungadynasti är kanske inte riktigt 100%, vilket fick konsekvenser för hur historiker har betraktat platsen enligt historikern Søren Sindbæk:

Lejre er ett mærkeligt sted i danmarkshistorien fordi i middelalderens fortællinger om gamle dage fylder det enormt meget. Det är der, hvor kongerne sitter på Sjælland. Men da den moderne historieforskning og kildekritik trådte til var fortællingerne om Lejre noget af det som ikke stod for prøven. Mange af fortællingerne var identiske med legender og eventyrsfortællinger som andra steder i Europa bliver fortalt om andre konger. Og det var svært att få en direkte bekræftelse af noget som helst. I yderste konsekvens nåede man frem til at mange historikere mente at det var rene legender der var blevet henlagt til stedet Lejre.

Jag tycker källkritik är väldigt viktigt när man håller på med historia, däremot har jag länge varit kritisk till den historiska metoden Källkritik eftersom den mest verkar ute efter att avfärda källor och påstå att det antingen skulle vara tvärt emot vad dessa säger och/eller lögner/myter/sagor/propaganda på ett sätt som mestadels framstår som populistiskt för en arkeolog. På vissa svenska historiker som t.ex. Dick Harrison som är tydligt influerad av metoden i sin omfattande populärhistoriska produktion verkar det som att man egentligen inte kan studera det förflutna över huvudet taget eftersom källorna inte säger något om vad som faktiskt hände. Men jag har insett att jag varit på tok för arg på sistone och jag har lovat mig själv att tagga ner.

Ett exempel på att Källkritiken gått för långt är Richard III-projektet i England som visade att bilden av den engelske kungen Richard III faktiskt är mer än bara propaganda från Henry Tudor. Arkeologin kunde ju visa att han t.ex. hade en krökt ryggrad och DNA-resultat visar att han är släkt med sina nu levande släktingar, vilket gör att man kan anta att det faktiskt var han man hittade. 

Ett annat exempel där arkeologin bekräftat skriftliga källor är just Lejre. Som Søren Sindbæk säger i citatet ovan avfärdade Källkritiken Lejre helt och hållet och platsen ansågs inte historiskt intressant. Men på 1980-talet började arkeologer emellertid att undersöka platsen och fann spår av flera stora hallbyggnader och ett rikt fyndmaterial som pekade på den elitmiljö mellan 500- och 1000-talet som de fornnordiska berättelserna pratade om. Detta ändrade bilden av platsen ännu en gång och det blev omöjligt att förneka att det var något annat än en vanlig stormannagård från vikingatiden och ännu kommer nya saker fram ur jorden. Så sent som 2009 hittade arkeologerna t.ex. en 60m lång och 12m bred hallbyggnad, den största (kända) i Danmark, som man kallar Kongehallen. Hur det är med detaljer i berättelserna, t.ex. som i fallet med kung Skjold och björnen är oklart, men man har faktiskt hittat en björnkäke i Lejre som Isabella No'omi Fuglø från Lejre Museum visar för Cecilie Nielsen som konstaterar att "[a]rkæologien her i Lejre taler sit helt tydlige sprog. Sagnkongerne er måske ikke kun mystiske fortællinger."

Det fornnordiska källmaterialet är problematiskt, men Lejre är ett bevis på att man inte helt kan avfärda dem som källmaterial om det förhistoriska Skandinavien (och det blir ännu mer märkligt om man betraktar officiella statliga dokument om händelserna i de senare nordiska rikena på samma sätt med samma lättvindiga avfärdande av dessa som följd). Som Isabella No'omi Fuglø säger: "Vi skal bruge sagn historien på en anden måde, end vi bruger historie." Det är uppenbart att det fornnordiska skriftliga materialet är en del av en berättartradition, men konst har oftast en grund i verkligheten. Legenderna är i detta fall nog att betrakta som ett maktuttryck.

Slutet av programmet (och serien) ägnar Cecilie Nielsen åt att reflektera över och sammanfatta sin resa och jakt på Danmarks första kungar:

Da jeg startede min jagt, troede jeg at jeg ville ende ud med et nyt navn til den officielle kongerækken. Men i stedet forstår jeg nu, hvorfor den starter med Gorm og Harald. Den starter med de her to fordi fortællingen om en ubrudt kongelinje tilbage til lige præcis vikingetiden. Den fortælling er for stærk til at vi har de stroe konger før dem med.

Jag uppskattar verkligen, reflektionerna kring, insikten om och perspektivet som Nielsen har och som hon presenterar i serien eftersom historiedokumentärer här i Sverige mestadels verkar göras av personer som är besatta av att skriva om den officiella historien helt och hållet (troligen av ganska egoistiska skäl). 

Det är inte så att Cecilie Nielsen inte förmedlar de senaste forskningsrönen, tvärtom. Hon lägger fram vad man har lärt sig sedan 1800-talet, men hon gör det inte genom att avfärda källor eller påstå att det måste vara tvärtom mot vad de säger. Istället betraktar hon dem som sina utgångspunkter och som en vägledare mot ny kunskap och en djupare förståelse av järnålderns Danmark även om hon problematiserar när det behövs. Det är också oerhört skönt att slippa den demoniserande, hatiska och våldspornografiska tonen som ofta finns i svenska populärhistoriska skildringar av den svenska makteliten, vilket jag suckade över i t.ex. inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) trots att vikingakungarnas regering kan te sig nog så brutal och Gåden om Danmarks første konge inte är utan våldsskildringar. När jag kritiserar denna ton, får jag ofta höra att det är för att det skulle handla om vad som säljer. Men är verkligen det enda alla svenskar idag vill höra om historien upphetsad överdramatisk våldsporr? Hur ska man i så fall t.ex. se på att t.ex. Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström sålt så jättebra och blivit så väldigt omtyckt? Den är ju en ren kärleksförklaring till Ester Blenda Nordström och den tidsperiod i vilken hon lever (Dessutom utan att förneka och gömma undan hennes negativa sidor.) utan några som helst överdramatiska eller våldspornografiska tendenser. Gåden om Danmarks første konge visar som sagt också att det är fullt möjligt att skildra våld utan att det låter som att man är sexuellt upphetsad och ändå kan få folk intresserad av historien. Men, som sagt, jag borde nog inte bli så arg över sådant här.

Gåden om Danmarks første konge är även bra på att problematisera mer än avfärda nationalromantiken på ett helt annat sätt än jag upplevt i svensk populärhistoria, vilket jag skrev lite om i inlägget om seriens tredje avsnitt Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien (3 juli 2022). Serien är inte helt utan brister, men jag seriöst älskar den trots dessa. Mitt vikingaintresse har varit väldigt avsomnat länge även om särskilt mitt besök på norska ön Moster i maj 2019 satte igång tankarna i de banorna igen (Nej, jag tänker inte överge 1500-talet!!!) och nu har jag börjat vilja upptäcka en massa danska platser som jag läst om tidigare. Inte minst Lejre. 

Bild 1: Oden från Lejre på Lejre museum.