Tankar kring Salve och en eventuell fortsättning

Om ni följt den här bloggen ett tag, kommer det kanske inte som någon överraskning att jag älskade SVT:s sommarlovsprogram Salve som visades 1997. Jag skrev väldigt tidigt i den här bloggens historia inlägget Salve (22 mars 2018) och har återkommit till programmet vid ett flertal tillfällen sedan dess. Inlägget var en omarbetning av en presentation jag höll inom ramen för en kurs i publik arkeologi för mer än tio år sedan. Då analyserade jag Salve som ett populärhistoriskt förmedlingsprojekt. Fram till dess trodde jag att jag var den enda som mindes programmet trots att det var väldigt populärt när det visades både i sitt original sommaren 1997 och i sin nerkortade version hösten 1998. 

Det är lätt att tolka min kärlek som nostalgi eftersom jag var nästan 13 sommaren 1997 och jag är väldigt missnöjd med hur historia förmedlas i Sverige idag. Visst är det säkert en del nostalgi, men jag har en helt annan relation till programmet idag än jag hade när det visades. Idag är relationen präglad av min arkeologiutbildning till stor del och den analys av programmet som jag gjorde till kursen jag nämnde ovan. I samband med den gick jag igenom Kalmar läns museums egenutvecklade pedagogiska metod Historiska tidsresor. När jag omarbetade min kursuppgift, tog jag bort den delen då jag inte trodde att den skulle tilltala bloggläsare, men den finns att läsa om här. Mot bakgrund av vad jag idag vet om det svenska 1500-talet, har jag en del att säga om ämnena man har valt att introducera för barn för det seklet, men jag lämnar det därhän så länge. En dag kanske jag skriver mer om metoden, här på bloggen, men efter mitt besök på danska Sagnlandet Lejre i somras, kan jag inte låta bli att tänka på det gamla kinesiska ordspråk som är deras motto: "Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår." Man försökte ju göra något liknande genom att bygga upp en stad med kulisserna från Salve efter att serien gjordes, men det gick inte alls bra.

I vilket fall som helst upptäckte jag här om dagen att Henrik Ståhl som spelade Nils 11 juli i år (2022) lade upp en video på sin Youtube-kanal kallad Salve-Nils längtar tillbaka till 1397. I den spelar Ståhl Nils igen (iklädd sina kläder från Salve, både 1900-tal och medeltida) och berättar att han längtar tillbaka till Kalmar 1397 och gärna reser dit igen. Ni kan säkert gissa att mitt hjärta jublade. Jag förstår inte hur jag har kunnat missa det så länge. 

Jag vet att Ståhl lade upp ett inlägg och frågade om folk mindes Salve på sin Instagram ungefär samtidigt. Jag känner att jag nog var för entusiastisk i min kommentar till honom där (Jag blir lätt det när något träffar mig rätt i hjärtat.), så jag nöjde mig med att skriva lite hjärtan direkt till honom denna gång. Det hindrar mig ju däremot inte från att skriva ett blogginlägg för att närmare gå igenom vad jag tänker. Jag är så glad över att han åtminstone verkar vilja göra något mer efter alla dessa år. Med tanke på hur populärt Salve var, önskar jag att det hade gjorts en julkalender med dem. Jag har alltid tyckt att det hade varit ett bra tillfälle att förmedla hur man under medeltiden tacklade vintern.

Salve har, som sagt, varit med mig sedan sommaren det visades och kanske ännu mer senaste åren när jag rest runt på jakt efter Vasarna och Sturarna. Jag hade t.ex. inte förväntat mig att hitta den första riktiga Rosenstråle (Gunilla Jönsdotter) i St Nicolai kyrka i Örebro och jag tyckte ett tag att det var synd att ärkebiskop Jakob Ulfsson som "lobbar in" Gustav Trolle som sin efterträdare (Den gamle räven som Gustav Vasa kallar honom.) tillhörde samma frälsesläkt som Katarina i Salve (Örnfot). 

För övrigt har det funnits en riktig Katarina Bengtsdotter (Örnfot) som levde i slutet av 1300-talet och som var nunna i Vreta kloster och som hade en bror som hette Karl som dog kring 1398. Det är oklart om det är henne man menade. Enligt Ebbe Westergren och Tord Nygrens bok Tillbaka till medeltiden blev en Erik Karlsson (Örnfot) dubbad till riddare och då Westergren (som jobbade på Kalmar läns museum) var väldigt involverad i Salve, så det finns en möjlighet. 

Jag har inte närmare studerat släkten Örnfot än så. Därför vt jag inte hur de är släkt, men även Holmsten Rosenstråle är en riktig person, så det finns en absolut möjlighet. Enligt Westergren och Nygren blev även Herr Holmsten dubbad till riddare vid unionskröningen. I det fallet nämner de att "Riddare Rosenstråle" heter Holmsten under gästabudet i nästsista avsnittet, så där är det säkerställt att det är han. När man läser Westergren och Nygrens bok får man också intrycket av att de i Salve befolkade det fiktiva Kalmar med de riktiga personerna så långt det var möjligt: bagarfrun hette Kristina och föreståndarinnan för badstugan som Katarina jobbade för i Salve hette Rodwy.

I Salve var Sven Sture ledare för anhängarna till Albrekt av Mecklenburg som kort och gott kallas mecklenburgare. Han är dansk och hade en "komplicerad" relation till drottning Margareta. Hans dotter Katarina gifte sig med Bo Stensson (Natt och Dag) och det är så Sture-namnet hamnar hos Natt och Dag-ätten. Hennes barn tar nämligen hennes namn och hon och Bo verkar även vara de som väcker upp namnet Svantepolk, men i den (idag) mer kända kortformen Svante. Detta skrev jag om i inlägget Svante (10 juni 2022). Deras, idag, mest "kände" son är dock Nils Bosson Sture som spelade en avgörande roll i slaget vid Brunkeberg 1471. 

Den senaste upplevelsen i verkligheten jag har haft som jag relaterat till Salve är dock när min väninna visade mig Roskilde domkyrka första gången. Där ligger drottning Margareta begravd trots attt Erik av Pommern begravde henne i Sorø klosterkyrka enligt hennes egen anvisning. Roskildebiskopen Peder Jensen Lodhat flyttade henne emellertid till Roskilde, men det är en annan historia. 

En annan som har sin grav i Roskilde domkyrka är emellertid Abraham Brodersson Tjurhuvud trots att han blev halshuggen av Erik av Pommern och därför inte borde ha fått begavas i vigd jord. Margareta ogillade dock beslutet och begravde honom därför i en icke-namngiven grav i korgången (se bilden här ovanför till vänster). När min väninna berättade det, gjorde min hjärna direktkopplingen till att Erik av Pommern i Salve vid ett tillfälle säger till Abraham: "Herr Abraham! När jag blir kung kommer jag att halshugga Er." 

Efter att ha fått möjligheten att besöka Kalmar och gå runt på platsen vid Kalmar slott där man byggde upp Salve-staden och spelade in programmet, har jag fått en ännu starkare uppskattning för hur mycket jobb som lades ner bara för att maskera grindstugan. Taket syns, men bara om du vet om var du ska leta. Jag undrar om det var en självklar plats eftersom den är lite nersänkt, vilket gjorde det lätt att dölja "moderniteter" eller om man prövade med andra också.

Som ni förstår älskar jag tanke på en uppföljning samtidigt som det skrämmer mig också eftersom jag är rädd att det subtila genusproblematiserandet som jag beskrev i mitt ovan nämnda inlägg Salve från 2018 skulle uppförstoras på bekostnad av berättandet. Jag vill att berättandet ska förbli grundat på fakta om medeltida vardagsliv och att Katarina ska förbli den karaktär hon var med både "maskulina" och "feminina" sidor och inte maskuliniseras helt till en "strong female character" och lyftas fram samt att allt ska bli för "agendadrivet" på bekostnad av berättandet och den relaterbara mänskligheten (vilket är typiskt för svensk historieförmedling av idag som jag har sagt tidigare). 

Det finns även andra frågor som man behöver svara på innan man börjar fundera på ett manus: 

• Vem ska man tilltala? Dagens barn eller de som var barn när serien först visades 1997 och som original gjordes för? Det är trots allt olika tilltal. 
• Ska Nils komma tillbaka till just 1397 igen eller ska det ha gått 25 år även i den historiska delen? Jag kan se för- och nackdelar med båda. En fördel med att det skulle ha gått 25 år är bl.a. att man skulle kunna ha med Filippa som bara nämndes som trolovad med Erik av Pommern i originalet (eftersom hon var tre år då). Filippa vore fantastiskt att ha med enligt mig eftersom hon är betydelsefull för svenskarna.

Som sagt skulle jag älska en "reunion" eller en fortsättning, men jag ser även problemen med ett sådant projekt. Jag har väldigt länge önskat mig ett ordentligt, tvärvetenskapligt, forskningsprojekt om Kalmarunionen över de nordiska nationsgränserna. Dels för att undvika nationalistiska (och i det svenska fallet absurda "antinationalistiska") tolkningar. Dels för att det skulle få in nya perspektiv och förståelse. Jag fyllde som sagt 13 år 1997 och vet därför inte riktigt helt vad som gjordes då. Boken Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen (även kallad Margarete I. Kalmarunionen 600 år) publicerades och är tvärvetenskaplig, men jag kan inte säga om den föregicks av något omfattande forskningssamarbete där man diskuterade och lärde av varandra.

Jag vet nog vad folk tänker och jag har absolut slösat för mycket tid och energi de senaste 25 åren på att se om och reflektera för mycket över ett barnprogram. Som sagt har det betytt väldigt mycket för mig och gav mig ett medeltidsintresse bortom riddare som jag ännu idag bygger vidare på. Det här är ytterligare ett mer spontant skrivet inlägg utifrån tankar som bara dykt upp. Jag tänker att den skrivkramp som drabbat mig senaste året kanske åtminstone blir bättre om jag bara skriver det som kommer för mig.

Bild 1: Salve DVD-omslag
Bild 2: Drottning Margaretas gravtumba i Roskilde domkyrka
Bild 3: Gunilla Jönsdotter Rosenstråles och hennes man Lubert Didriksson Kauers grav i St Nicolai kyrka i Örebro
Bild 4: Abraham Brodersson Tjurhuvuds icke-namngivna grav i Roskilde domkyrka.
Bild 5: Kalmar slott
Bild 6: Omslag; Unionsdrottningen. Margareta I och Kalmarunionen 
Bild 7: Omslag; Margarete I. Kalmarunionen 600 år

Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren

Avbildning av Dackes avhuggna huvud från

Kalmar slott.

16 april gjorde jag min andra resa till Småland för i år. Under denna resa besökte jag åter Kalmar läns museum för ytterligare ett föredrag i serien Historiska kändisar med Kalmarkoppling där historikern Peter Danielsson berättar om historiska personer som har kopplingar till Kalmar. Förra gången jag var där handlade föredraget om Hemming Gadh och jag missade sedan ett tillfälle som handlade om Gustav Vasa och Kristian II då detta hann bli fullbokat innan jag bokade. Denna gång handlade föredraget i stället om Nils Dacke.



Nils Dacke är en minst sagt mytomspunnen person i svensk historia. Det är inte lätt att förhålla sig neutralt till historien om hans uppror, men jag tycker att Danielsson faktiskt lyckades. Han demoniserade vare sig Gustav Vasa eller Nils Dacke och pratade med inlevelse om upproret utan att överdramatisera. Källorna var huvudsakliga grunden för föredraget och han höll sig väldigt nära dem i sina tolkningar samtidigt som han sa att han förstod varför den och den småländska orten ville hävda att Dackes uppror nådde just dit.



Danielssons föredrag om Hemming Gadh var bra, men det märktes tydligt att han var bra mycket mer hemtam med att prata om Nils Dacke, så jag gissar att han har läst om honom tidigare. Han tog upp att han kände Lars-Olof Larsson, vilket inte gör det hela särskilt förvånande. Jag blev också lite fascinerad över Danielssons sätt att relatera berättelsen om Dacke till nutiden.



Istället för att dra in Pompeji eller Game of Thrones, berättade han anekdoter från sitt eget liv. Just den här dagen var det parkeringskaos i stan och Danielsson hade fått parkeringsböter, vilket han inledde med att påpeka inte hade accepterats av Dacke. Den här typen av relaterande kändes så väldigt självklar och humaniserande att jag började undra över varför inte fler historiker gör det.



Han ville ha tips om personer han skulle ta upp under fortsättningen på föredragsserien i höst och jag tog mod till mig och föreslog Märta Leijonhufvud. Hon har ingen direktkoppling till Kalmar, men Västervik ligger i Kalmar län, så hon borde kvalificera ändå tycker jag.

Hemming Gadh - Hossmosonen som blev biskop och motarbetade Kalmarunionen

Som ni säkert förstod baserat på mitt förra inlägg Kalmar läns museum - Regalskeppet Kronan (21 mars 2019) spenderade jag ett par dagar förra veckan i Kalmar och besökte då Kalmar läns museum.



Museet har nu i vår en föreläsningsserie de kallar Historiska kändisar med Kalmarkoppling som hålls av historikern Peter Danielsson som jobbar på museet. Just denna gång handlade föredraget om Hemming Gadh som sa sig komma från Hossmo som ligger en bit utanför Kalmar.



Hemming Gadh är en intressant person som jag tänker ge ett eget inlägg senare. Överlag fick Danielsson med det mest väsentliga i Hemmings liv: Hans berättelse för att försöka helgonförklara Den heliga Birgittas dotter Katarina. Hans teologiska och juridiska utbildning. Hans politiska gärning, resa till Rom och när han togs som gisslan samt övergången till Kristian II:s sida och hans avrättning i Finland. Han nämnde Kristian I:s fru, drottning Dorotea av Brandenberg och hennes smutskastningskampanj mot Sten Sture d.ä, men konstigt nog inte Kristina Gyllenstierna.



När det kommer till Hemmings lojalitet och situationen kring hans död, skiljer sig mina tankar en del från Danielssons. Jag tror nämligen inte att han någonsin helt bytte sida. Jag tror mer att hans plan var att motståndet skulle ligga lågt ett tag i Finland och bida sin tid tills Nils Sture var stor nog att axla arvet efter fadern. Jag tror också att hans största misstag var att han underskattade Kristian II under denna tid. I motsats till vad Danielsson sa, skriver David Lindén att avrättningsordern om Hemming Gadh skickades med riddaren Rolf Mattsson och inte med Hemming själv.



Danielsson kom också in på Hossmo mer specifikt. Ser man till Hemming Gadhs familj, verkar det snarare som att den skulle vara hemmahörande i Vadstenatrakten där bl.a. fadern var fogde och där man ägde mark och egendomar. Ändå skrev Hemming in sig vid universitetet i Rostock som härstammande från Hossmo. Detta ter sig ytterst märkligt då Vadstena i slutet av 1400-talet borde vara välkänt för teologer i Europa tack vare heliga Birgitta, medan Hossmo nog sannolikt inte alls var lika känt. Danielsson berättade dock att han själv hade känslomässiga kopplingar till en annan plats än den där han var född och att han trodde att Hemming kanske hade känslomässiga band till Hossmo. Jag själv började fundera på varifrån Hemmings mamma kom och om hennes släkt hade högre status än faderns. Om hon kom från Hossmo, finns det en möjlighet att Hemming helt enkelt valde att framhäva den sida av sin släkt som hade högst status.



Fastän jag har lite annan uppfattning än Danielsson, gillade jag hans föredrag. Det var underhållande och intressant och föredraget var precis det som det utgav sig för att vara. Jag upplevde däremot ett sådant tillfälle då jag önskar att jag vore lite modigare. När Danielsson frågade publiken om de ville ha fler liknande föredrag och om han i så fall skulle ta med fler kvinnor, svarade ett par äldre kvinnor "inte lika många, för kvinnor var inte lika viktiga i historien." Jag önskar han ville göra fler föredrag och han får gärna ta med fler kvinnor. Jag undrar hur nära Kalmar kopplingen måste vara för att godkännas. Då det är ett länsmuseum och Västervik tekniskt sett ligger inom länsgränsen, borde Märta Leijonhufvud och Svante Sture vara bra kandidater. Om detta är något Danielsson tänker också, hoppas jag inte att han baserar sitt föredrag på Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden. Den boken är verkligen problematisk som källa och den gör inte någon av personerna som finns skildrade i den rättvisa, vilket jag skrev om i mitt inlägg om boken från 10 september 2018.



Jag tyckte i vilket fall som helst att föredraget var en väldigt trevlig tillställning och jag gillade Danielsson som föredragshållare. Jag önskar att jag hade möjlighet att gå på nästa om Gustav Vasa och Kristian II, men även om jag skulle ha möjlighet att ta mig till Kalmar, är detta utsålt. Jag kommer dock att gå på föredraget om Nils Dacke senare i april innan jag beger mig till Västervik för att "hälsa på" Märta.

Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan

Jag kom igår hem från en väldigt trevlig resa till Kalmar. Jag besökte staden senast för nästan två år sedan på väg till Öland, men hade nu tid med att riktigt gå runt och lära känna den.



Som märks av mitt inlägg Salve och historisk fiktion (22 mars 2018) ligger SVT:s sommarlovsprogram Salve från 1997 mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Programmet var ett samarbete mellan SVT och Kalmar Läns Museum och var riktigt populärt bland barn i min generation. Tyvärr fick det ett ganska tråkigt eftermäle med Salvestaden som gick i konkurs, vilket inte egentligen är förvånande. Det saknas lite en förmåga i Sverige att ta tillvara allmänhetens historieintresse och många satsningar rinner därför ut i sanden. Museer och andra kulturarvsinstitutioner gör ett fantastiskt jobb, men de når inte alltid ut till folk som inte redan är intresserade så pass regelbundet som egentligen skulle behövas, vilket är synd.

Träfigur av Karl X Gustav från Kronan.

I alla fall tycker jag att Kalmar läns museum håller väldigt hög klass och deras utställning om regalskeppet Kronan är riktigt bra. Det är egentligen kung Karl X Gustavs skepp och således inte egentligen del av Vasaätten (Han är den första svenska monarken av den Pfalziskaätten.), men Karl IX är hans morfar. Därför är han släkt med Karl IX på samma sätt som kung Kristina som är Karl IX:s sondotter. Jag kommer därför säkert ha anledning att komma in på honom och hans familj en hel del även i andra sammanhang här på bloggen.



Jag måste erkänna att jag är överförtjust i att Karl X Gustavs mage alltid framhävs i olika typer av porträtteringar som t.ex. på träskulpturen här till vänster och i hans kläder. Det verkar vara en del av sin kropp han är stolt över, vilket står i ganska stark kontrast till kroppsidealen av idag.

Modell över Kronans vrakplats och de

marinarkeologiska undersökningarna.

Det är något särskilt med svenska museer och svensk marins historiska misstag. Det verkar fungera väldigt bra ihop och trots att jag inte egentligen är särskilt skepps- eller krigshistoriskt intresserad, uppskattar jag både Vasamuseet och Kronan-utställningen.



Mest uppskattade jag utställningens första rum där modellen ni kan se på bilden till höger fanns. Den visar vrakplatsen i vattnet 6 km utanför byn Hulterstad på sydvästra Öland samt hur ett par dykare undersöker Kronan från en båt som man ser kölen av i taket. Trycker man på en knapp, får man höra en man berätta om vraket och undersökningsresultaten och lysdioder i modellen visar vilket område som omtalas. Ett fantastisk visuellt och muntligt sätt att visa upp en plats som är otillgänglig för de flesta på ett enkelt och illustrativt sätt.

Rekonstruktion av Kronans kanondäck

Det var många referenser till Vasaskeppet och undersökningarna från det och när berättaren sa att man hittat fler föremål i bottensegmenten vid undersökningarna vid Kronan än på Vasa, undrade jag hur pass mycket av bottensegmenten kring Vasa som man egentligen undersökt. Svensk media blåste ju i augusti 2018 t.ex. upp stort att man hittat en kanon från Vasa i dyn på platsen där hon hittades. Det är inte så att Vasamuseet är helt utan föremål (Skeppet i sig är ju ett fascinerande stort sådant och Kronan var ännu större.). Tvärtom har de väldigt många, både utställda och i magasinet, vilket jag blev varse när jag gick på en magasinsvisning nyligen, något som jag berättade om i inlägget Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår (8 mars 2019). Kommentaren om att man hittat fler föremål i bottensegmenten kring Kronan samt uppgifterna om den möjliga kanonen i dyn på Vasas vrakplats, gör dock att jag inte kan låta bli att undra om allt verkligen undersöktes under 1950- och 60-talen. Undersökningarna av Kronan började först under 1980-talet sedan det hittats 1980 av Anders Frantzén (som även hittade Vasa). Vid Kronan har det också förekommit kontinuerliga undersökningar sedan dess, medan jag är osäker på om man undersökt Vasas vrakplats något mer sedan hon bärgades.

Rekonstruktion av Kronans kajuta

Utställningen blandar föremålsmontrar med rekonstruktioner och modeller. Inte egentligen särskilt mycket interaktionsmöjligheter, men det fungerar ändå väldigt effektivt. Trots att jag inte ville, kunde jag inte låta bli att jämföra lite med Vasamuseet. Jag gillar att de båda har uppbyggda modeller av kajuta och kanondäck och Vasamuseets är lättare mer upplyst varför det är lättare att se något när man går igenom. Jag uppskattar dock de dockor som Kalmar läns museum använder i sina rekonstruktioner då rekonstruktionerna får ett mer verklighetsnära intryck genom att de skildrar hur människorna använde utrymmet, t.ex. genom att sova i hängmattor i taket. I kajutan, som inte var tillgänglig att gå in i, satt också en figur vid vad som troligen var ett skrivbord. Mörkret gjorde det svårare att se än Vasamuseets rekonstruktioner, men samtidigt ger det nog också en idé om hur mörkt det var ombord på skeppen. Jag menar, före elektriciteten blev vanlig, måste allt ha varit ganska mörkt under vissa tider på dygnet och året.

Kronan förliste efter att ha gjort en tvär gir, kantrat och exploderat i samband med en sjöstrid mot Danmark och Nederländerna 1 juni 1676. Troligen för att man inte minskat på seglen tillräckligt. Den man som tydligen föreslog att man skulle göra det ignorerades och försvann i djupet tillsammans med en övervägande majoritet av fartygets 850 man stora besättning.



Angående Vasaliknelserna tycker jag det är bra att man inte bara gjort en utställning som skulle kunna beskrivas som "Vasamuseet 2". Den klarar av att stå själv som Kronan-utställning. Det är inte mycket kvar av skeppet att visa upp, men man har ändå lyckats med att skapa en utställning som känns genomarbetad och trevlig. (Jag hoppas bara inte att någon har försökt äta av den bevarade osten liksom med smöret från Vasa.) Ett enda minus är ett syftningsfel i utställningsskylten här till vänster där det framstår som att folk dykt på Kronan i 2000 år.



Kronan-projektet har en egen hemsida som ni hittar här och jag måste också till sist säga att fastighetsbolaget VasaKronan kanske har ett lite oturligt namn..