Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall.

"Det var en gång ett imperium över vilket solen aldrig gick ner. Det var som störst för mindre än ett sekel sedan. Idag är nästan allt borta."

~ Dick Harrison

Som ni kanske märkt på mitt Instagram-konto, var jag i London förra veckan. Jag hade en fantastisk resa och det kommer inlägg om mina upplevelser. Ett inlägg som däremot fick vänta då jag råkade bli rejält förkyld strax före resan var om Dick Harrisons bok Brittiska imperiet. Uppgång och fall som jag läste innan jag åkte. Boken är en del av Historiska medias nya serie Världens dramatiska historia och för lite mer än en månad sedan (7 augusti 2019) skrev jag om boken om digerdöden i inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden.



Liksom i fallet med boken om Digerdöden är Brittiska imperiet, uppgång och fall en helt okej sammanställning av Englands väg till och fall från stormaktsscenen. Dick Harrison delar upp boken i kapitel utifrån olika kronologiska perioder med början under Elizabeth I:s regering på 1500-talet, vinsten i slaget mot spanska armadan och det tidiga koloniseringsförsöket Roanoke Island i dagens North Carolina under Walter Raileigh.



Jag har koll på huvuddragen i det brittiska imperiets historia, men boken gav mig ändå väldigt mycket ny information. Jag fann det intressant att den annars ganska illa omtyckte Oliver Cromwell var han som började satsa allt krut på flottan.



Något som jag faktiskt aldrig har tänkt på är också att England/Storbritannien från tidigmodern tid och framåt inte alls är särskilt involverade i krigen på den europeiska kontinenten. Detta förklarar Harrison är för att man körde stenhårt taktiken att låta sina allierade kriga i ens ställe för att själv attackera sina europeiska motståndares kolonier i andra världsdelar. Detta gjorde att man kunde slå till när de hade uppmärksamheten (och militära resurserna) på annat håll. Uppenbarligen fungerade detta väldigt bra och även om man tvingades ge upp USA redan på 1700-talet, nådde imperiet sin höjdpunkt först kring 1900. Världskrigen, som för övrigt delvis orsakades av den europeiska imperialismen, förändrade bilden helt då britterna för första gången på 300 år inte kunde förlita sig på taktiken att låta andra göra jobbet på hemmaplan utan var tvungen att ingripa.



En intressant uppgift som Dick Harrison presenterar är att det skulle vara britterna som uppfann konceptet koncentrationsläger genom sin hantering av de boeriska kvinnorna och barnen under boerkriget i dagens Sydafrika. Kaplandet var britternas största bas i Afrika och under 1820- och 30-talet påbörjades en intensiv anglofiering som boerna, ättlingar till nederländska kolonisatörer på kommit till området under 1600- och 1700-talet inte kunde acceptera. Istället utvandrade man och byggde två republiker: Oranjefristaden och Transvaal. Allt var lugnt fram till 1880- och 90-talet då britterna började expandera och den oerhört hårdföre och rasistiske affärsmannen Cecil Rhodes tyckte att boerrepublikerna borde elimineras. Läget blev ohållbart när guldfyndigheter i Witwatersrand ledde till en massinvandring av britter i Transvaal.



1899 bröt boerkriget ut. Detta har kommit att kännetecknas av britternas hänsynslöshet gentemot civilbefolkningen. Männen skeppades ut ur Sydafrika medan kvinnorna och barnen hölls instängda i tältläger (45 läger fanns för boerna och 64 läger fanns för svarta afrikaner). Först var det tänkt att lägren skulle fungera som tillfälliga flyktingläger, men från november 1900 kom de att fungera som del av krigföringen. Allt för att krossa gerillan.



Jag har funderat på vad Dick Harrison menar med att boerkriget skulle vara första gången som koncentrationsläger användes som indirekt krigföring. När jag läser hans kortfattade beskrivning av dem tänker jag väldigt mycket på Kristian II:s hantering av de svenska adelskvinnorna och deras barn efter Stockholms blodbad. Möjligen skulle det kunna vara första gången som begreppet koncentrationsläger dyker upp, men jag har inte haft möjlighet att kontrollera saken närmare.



Dick Harrison berättar också om Singapore som etablerades av Stamford Raffles 1819. Man tog för givet att fästningen var ointaglig, men 15 februari 1942 intogs den av japanerna. Detta då britterna hela tiden tagit för givet att fienden skulle komma över havet och inte landvägen genom Malackahalvön. Denna händelse fick mig att tänka mycket på Karl X Gustavs fälttåg över de danska bälten under hans första danska krig. Danskarna hade ingen möjlighet att försvara sig helt enkelt av den orsaken att de inte räknade med att bli invaderade från nuvarande Tyskland. I fallet med Karl X Gustav var det också en chansning på miljonen att det skulle fungera och är det någon historisk person som kunnat säga: "Vi hade i alla fall tur med vädret", så är det han. (Ja, jag vet vad Bo Eriksson påstår om händelsen i Populär historia 9/2019 men jag tänker återkomma till det senare.)



I Brittiska imperiet, uppgång och fall tar Dick Harrison inte bara upp brittiska triumfer utan även motgångar. Något jag fäste mig vid var tyske översten Paul von Lettow-Vorbeck i Tanganyika under Första världskriget som utnyttjade att hans afrikanska krigare kände till terrängen till skillnad från sina motståndare (bl.a. britterna) och lyckades hålla igång ett gerillakrig i Afrika för att tvinga motståndarna att skicka trupper dit istället för att samla dem i Europa. Britternas militära styrkor desarmerades också något då de soldater man skickade dit (framför allt hämtade i Indien), strök med i febersjukdomar som tyskarnas afrikanska soldater var immuna mot. Von Lettow-Vorbeck vann inte, men lyckades faktiskt hålla ut ända till vapenstilleståndet i november 1918.



Liksom i boken Digerdöden, avslutas Brittiska imperiet, uppgång och fall av ett kapitel om hur vi påverkas av imperiet idag. Dick Harrison går in på hur oerhört stor del av vår kultur som ännu influeras av britterna (Jag skrev om problemen att applicera för mycket av den anglo-amerikanska världen på Sverige i inlägget Att applicera andra kulturella kontexter på svensk historia 27 augusti 2019): "När vi till och med börjar imitera de kulinariskt sett föga ärorika brittiska köket och serverar fish and chips på hemmaplan är det ett indirekt erkännande av att imperiet lever och frodas."

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan

Jag kom igår hem från en väldigt trevlig resa till Kalmar. Jag besökte staden senast för nästan två år sedan på väg till Öland, men hade nu tid med att riktigt gå runt och lära känna den.



Som märks av mitt inlägg Salve och historisk fiktion (22 mars 2018) ligger SVT:s sommarlovsprogram Salve från 1997 mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Programmet var ett samarbete mellan SVT och Kalmar Läns Museum och var riktigt populärt bland barn i min generation. Tyvärr fick det ett ganska tråkigt eftermäle med Salvestaden som gick i konkurs, vilket inte egentligen är förvånande. Det saknas lite en förmåga i Sverige att ta tillvara allmänhetens historieintresse och många satsningar rinner därför ut i sanden. Museer och andra kulturarvsinstitutioner gör ett fantastiskt jobb, men de når inte alltid ut till folk som inte redan är intresserade så pass regelbundet som egentligen skulle behövas, vilket är synd.

Träfigur av Karl X Gustav från Kronan.

I alla fall tycker jag att Kalmar läns museum håller väldigt hög klass och deras utställning om regalskeppet Kronan är riktigt bra. Det är egentligen kung Karl X Gustavs skepp och således inte egentligen del av Vasaätten (Han är den första svenska monarken av den Pfalziskaätten.), men Karl IX är hans morfar. Därför är han släkt med Karl IX på samma sätt som kung Kristina som är Karl IX:s sondotter. Jag kommer därför säkert ha anledning att komma in på honom och hans familj en hel del även i andra sammanhang här på bloggen.



Jag måste erkänna att jag är överförtjust i att Karl X Gustavs mage alltid framhävs i olika typer av porträtteringar som t.ex. på träskulpturen här till vänster och i hans kläder. Det verkar vara en del av sin kropp han är stolt över, vilket står i ganska stark kontrast till kroppsidealen av idag.

Modell över Kronans vrakplats och de

marinarkeologiska undersökningarna.

Det är något särskilt med svenska museer och svensk marins historiska misstag. Det verkar fungera väldigt bra ihop och trots att jag inte egentligen är särskilt skepps- eller krigshistoriskt intresserad, uppskattar jag både Vasamuseet och Kronan-utställningen.



Mest uppskattade jag utställningens första rum där modellen ni kan se på bilden till höger fanns. Den visar vrakplatsen i vattnet 6 km utanför byn Hulterstad på sydvästra Öland samt hur ett par dykare undersöker Kronan från en båt som man ser kölen av i taket. Trycker man på en knapp, får man höra en man berätta om vraket och undersökningsresultaten och lysdioder i modellen visar vilket område som omtalas. Ett fantastisk visuellt och muntligt sätt att visa upp en plats som är otillgänglig för de flesta på ett enkelt och illustrativt sätt.

Rekonstruktion av Kronans kanondäck

Det var många referenser till Vasaskeppet och undersökningarna från det och när berättaren sa att man hittat fler föremål i bottensegmenten vid undersökningarna vid Kronan än på Vasa, undrade jag hur pass mycket av bottensegmenten kring Vasa som man egentligen undersökt. Svensk media blåste ju i augusti 2018 t.ex. upp stort att man hittat en kanon från Vasa i dyn på platsen där hon hittades. Det är inte så att Vasamuseet är helt utan föremål (Skeppet i sig är ju ett fascinerande stort sådant och Kronan var ännu större.). Tvärtom har de väldigt många, både utställda och i magasinet, vilket jag blev varse när jag gick på en magasinsvisning nyligen, något som jag berättade om i inlägget Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår (8 mars 2019). Kommentaren om att man hittat fler föremål i bottensegmenten kring Kronan samt uppgifterna om den möjliga kanonen i dyn på Vasas vrakplats, gör dock att jag inte kan låta bli att undra om allt verkligen undersöktes under 1950- och 60-talen. Undersökningarna av Kronan började först under 1980-talet sedan det hittats 1980 av Anders Frantzén (som även hittade Vasa). Vid Kronan har det också förekommit kontinuerliga undersökningar sedan dess, medan jag är osäker på om man undersökt Vasas vrakplats något mer sedan hon bärgades.

Rekonstruktion av Kronans kajuta

Utställningen blandar föremålsmontrar med rekonstruktioner och modeller. Inte egentligen särskilt mycket interaktionsmöjligheter, men det fungerar ändå väldigt effektivt. Trots att jag inte ville, kunde jag inte låta bli att jämföra lite med Vasamuseet. Jag gillar att de båda har uppbyggda modeller av kajuta och kanondäck och Vasamuseets är lättare mer upplyst varför det är lättare att se något när man går igenom. Jag uppskattar dock de dockor som Kalmar läns museum använder i sina rekonstruktioner då rekonstruktionerna får ett mer verklighetsnära intryck genom att de skildrar hur människorna använde utrymmet, t.ex. genom att sova i hängmattor i taket. I kajutan, som inte var tillgänglig att gå in i, satt också en figur vid vad som troligen var ett skrivbord. Mörkret gjorde det svårare att se än Vasamuseets rekonstruktioner, men samtidigt ger det nog också en idé om hur mörkt det var ombord på skeppen. Jag menar, före elektriciteten blev vanlig, måste allt ha varit ganska mörkt under vissa tider på dygnet och året.

Kronan förliste efter att ha gjort en tvär gir, kantrat och exploderat i samband med en sjöstrid mot Danmark och Nederländerna 1 juni 1676. Troligen för att man inte minskat på seglen tillräckligt. Den man som tydligen föreslog att man skulle göra det ignorerades och försvann i djupet tillsammans med en övervägande majoritet av fartygets 850 man stora besättning.



Angående Vasaliknelserna tycker jag det är bra att man inte bara gjort en utställning som skulle kunna beskrivas som "Vasamuseet 2". Den klarar av att stå själv som Kronan-utställning. Det är inte mycket kvar av skeppet att visa upp, men man har ändå lyckats med att skapa en utställning som känns genomarbetad och trevlig. (Jag hoppas bara inte att någon har försökt äta av den bevarade osten liksom med smöret från Vasa.) Ett enda minus är ett syftningsfel i utställningsskylten här till vänster där det framstår som att folk dykt på Kronan i 2000 år.



Kronan-projektet har en egen hemsida som ni hittar här och jag måste också till sist säga att fastighetsbolaget VasaKronan kanske har ett lite oturligt namn..