Stockholms läns museum: Tusen år av kvinnokraft

Rekonstruktion baserad på kvinnoskelettet

man tror är Estrid Sigfastdotter

För några år sedan beslutade Stockholms läns museum att man inte längre skulle ha någon särskild utställningslokal. Istället skulle man bl.a. satsa på vandringsutställningar som skulle turnera runt i länet. En av dessa är Tusen år av kvinnokraft som under hösten och fram till januari nästa år (2020) kan besökas på Kulturlänken på Märsta Centrum i Märsta.



Utställningen väckte nyligen en del uppmärksamhet för att den reklam som museet försökte få in på sociala medier refuserades då Facebook tyckte att den innehöll "grovt språk". Länsmuseets kommunikatör Lenita Gärde skrev ut sin frustration i blogginlägget Konsten att marknadsföra kvinnohistoria 15 november i år (2019). I detta skriver Gärde att hon inte förstod vad det var för grovt språk då hon bara såg ord som "feminism" och "jämställdhet", vilket tydligt är för politiskt laddat för Facebook som samtidigt tillåter direktsända slagsmål mellan män och många är de som försökt få hatiska inlägg och direkta hot som riktats mot dem raderade, vilket inte Facebook tyckt har varit några problem att ha kvar.

En av utställningens pallar med kvinnonamn

Utställningen är kompakt och liten, men väldigt informativ. Där finns rekonstruktionen av det vikingatida kvinnoskelettet som man vill tillskriva Estrid Sigfastdotter som ni kan se på bilden här till höger, men även brev, böcker, bilder och texter att titta på. Det begränsade utrymmet på Kulturlänken, gör dock att vissa texter är svåra att se och läsa. Den inledande skärmen är placerad bakom en stor krukväxt och de skärmar som omgärdar huvuddelen av utställningen hamnar också upp emot ett fönster, så det är svårt att läsa de teman som sammanfattas på dem.



Insidan av skärmarna ägnas åt historiska kvinnor från olika tidsepokers livshistoria. Förvånansvärt många av dessa levde före 1800, vilket tyvärr är en raritet i förmedlingssammanhang. Den mest fascinerande av dessa är Sophia Elisabet Brenner som redan 1693 gav ut skriften Det Qwinliga Könetz rätmätige Förswar som jag måste erkänna att jag inte hade någon koll på alls innan. Pallar i rad på golvet (likt den ni kan se på bild här till vänster), berättar också namnet på ytterligare personer.

Samling böcker, brev och en liten film

På väggen mitt emot den lilla avgränsade ytan (och därför lätt att missa), hänger ett par tavlor med information om ytterligare kvinnor, bl.a. en kvinna som hade begravts med ett foster på Helgeandsholmen och som påträffades i samband med den arkeologiska undersökning som utfördes där 1978-80. Där finns också Anna Pictor som den kände kyrkomålaren Albertus Pictor sägs ha gift sig med för att få tillgång till den målarverkstad som hon hade ärvt efter sin första man Johan Målare.



Utställningen är i sin enkelhet en riktig förtjusning. Jag gillar effekten av att man bara kan se bilderna ordentligt när man står rakt framför dem. Jag antar att detta har en symbolisk tanke om att historiska kvinnor blir synliga framför allt när man har dem rakt framför näsan. Som sagt är det bara synd att skärmarna placerats så att vissa av texterna inte går att läsa ordentligt.

Märta igen

"Lego-Märta"

Som ni nog insett är jag alltid på jakt efter mer information om Märta Leijonhufvud, men jag har märkt att hon oftast är förvånansvärt frånvarande. Detta trots att hon är en viktig person i sin samtid. Hon är svägerska till Gustav Vasa genom att han är gift med hennes syster Margareta och hon är dessutom gift med hans kusin, Svante Sture. Hon är dessutom moster till Gustav Vasas tredje hustru Katarina Stenbock och svärdotter till hans moster Kristina Gyllenstierna. Hon är också en av Sveriges första grevinnor då Svante blir utnämnd till greve vid Erik XIV:s kröning och den rikaste adelskvinnan i landet.

Efter morden på hennes make och två av hennes söner 1567 går hon själv in i rikspolitiken när hon bidrar till att största Erik och sätta Johan III på tronen. Huvudorsaken till upproret är jag övertygad om är benådandet av Jöran Persson och inte Eriks förhållande med Karin Månsdotter. Jag har läst Märtas brev till den senare under Sturemorden. Det finns inget som tyder på ett missnöje med Karin från Märtas sida. Tvärtom verkar hon tilltala henne som en jämlik ung kvinna i sin närhet.

Märta står alltså väldigt nära Vasakungarna. Förutom som Gustav Vasas svägerska är hon genetisk moster till Johan III och Karl IX, ingift moster till Erik XIV och gammelmoster till Sigismund och Gustav II Adolf samt fars gammelmoster till Kristina. Hon är gift med rikets förnämaste adelsman och grevinna. Ändå nämns hon knappt i historieböckerna och om hon nämns är det nästan uteslutande i relation Sturemorden och då oftast inte mer än bara som namn.

Karin Tegenborg-Falkdalen tar upp henne lite mer i relation till Sturemorden och i samband med brevväxlingen mellan henne och Margareta Leijonhufvud. Bo Eriksson går också in lite djupare på henne i Sturarna. Makten, morden, missdåden och även om han är snällare mot henne än övriga i hennes familj, får han en hel del om bakfoten och hånar henne för att hon inte skulle vara van att resa i "andra klass". Förvånansvärt nog finns hon vare sig med bland kvinnorna som fått inlägg i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon eller på listan av de kvinnor som de planerar att lägga till där.

Ett annat tillfälle när hon dyker upp i historieskrivningen är när hennes dotter Malin rymmer för att gifta sig med sin kusin Erik Stenbock. I dessa framställs hon som en riktig "elak häxa" som är ett hinder för "äkta kärlek", men granskar man situationen närmare verkar det inte alls vara så, vilket jag talat om i blogginlägget Märta Leijonhufvud: the mother from hell från 29 november 2018. Denna negativa syn på henne i samband med kärleksrelationer går för övrigt även igen när det kommer till den påstådda kärleksrelationen mellan Svante Sture och Margareta Leijonhufvud som jag inte finner det troligt att den är sann, vilket jag skrivit om i Märtas eget inlägg, i Margaretas, Svantes, inlägget jag skrev på Märta och Svantes 480e bröllopsdag samt i inlägget om Ebba Lewenhaupts bok Kung Märta. 

I boken som beskrivs i det sistnämnda inlägget skildras hon inte som en särskilt trevlig person, vilket inte verkar vara fallet i Anna Sparres böcker heller. Jag undrar hur mycket det kommer av att Märta kallades Kung Märta. Det finns en utbredd tro att detta smeknamn kom efter Svantes död, men det fanns där redan tidigare. Märta var en driftig affärskvinna och jag misstänker att hon helt kom på att man inte skulle ge bort gods till de som gifte in sig i familjen själv. Detta gjorde att rikedomarna stannade inom familjen och var något som flera andra adelsätter började ta efter. Det är även känt att hon bedrev rederiverksamhet och lade sig i den lokala politiken i Västervik som var huvudort för grevskapet och där hon residerade på Stegeholms slott när hon blivit änka.

Jag tror att Kung Märta-smeknamnet mest egentligen kom till av ren respekt för henne. Vare sig hon eller maken verkar ha varit hårda gentemot bönderna och de verkar ha varit väldigt lyckliga i sitt äktenskap (De får 15 barn på 21 år...), vilket motbevisar att Svante tvingats välja henne för att den han egentligen älskade giftes bort med kungen. Jag har dock fått uppfattningen av att hon inte skyggade för att säga vad hon tyckte och tänkte. Detta tror jag att hon respekterades för i sin samtid mycket mer än vi tar för givet idag, men att den moderna historieskrivningen som utvecklats sedan 1800-talet haft svårare för detta då det inte alls passar med den tidens kvinnoideal.

Experterna berättar - Kvinnorna (Vasamuseet)

Rekonstruktion av "Beatas" ansikte

I tisdags (4/12 2018) var jag återigen på Vasamuseet då de hade en specialvisning av sin utställning om kvinnorna kring Vasa. Guiden Emelie var påläst, lättsam och väldigt bra och jag lärde mig massor av saker jag inte kände till sedan innan. Kvinnoutställningen kommer att finnas kvar även nästa år för att man sedan ska föra ut kunskapen från den till det övriga museet. Detta anser jag vara jättebra då kvinnor ska vara en naturlig del av historien och inte ett särintresse.



Vasaskeppet är prytt av flera olika sorters kvinnofigurer bl.a. sjöjungfrur och av elva små figurer under en avbildning av Gustav II Adolf på skeppets akter som ska representera svenska folket, är sex kvinnor. Det finns även figurer som är kvinnor på ena sidan och män på den andra samt en unik knekt som har tolkats som en avbildning av Johan III:s dotter Anna Vasa.

Knekt med kvinnohuvud som kan vara

Anna Vasa

Under prideveckan i augusti i år (2018) höll Vasamuseets chef Lisa Månsson en kortare specialvisning som bara hölls i själva kvinnoutställningen medan denna visning vandrade runt i museet lite mer. Jag skrev ett inlägg om den förra visningen i inlägget Vasamuseet: specialvisning 2/8 i år. Då liksom nu berättades det om Brita Bååt på Ängsö slott som sålde ek till skeppsbygget och de två kvinnliga skeletten "Beata" och "Ylva" som påträffades i samband med bärgningen.



Den fjärde kvinnan i utställningen är skeppsgårdsföreståndarinnan Margareta Nilsdotter som övertog arbetet med skeppet när hennes make dog. Denna gång utvecklades hennes historia ännu mer och vi fick bl.a. se de dockor som funnits på museet i alla år med Margareta som pratar med Gustav II Adolf. Det blev också mer om de senaste forskningsrönen kring skeletten (även utöver Beata och Ylva) som inneburit en hel del pusslande för forskarna, men som jag lämnar därhän så länge då jag inte vet om det är helt och hållet publicerat än.

En av de 6 kvinnliga figurerna som anses

representera svenska folket.

Det fanns flera olika sorters kvinnor på 1600-talsskeppen bl.a.
besättningens familjer och olika sorter av besökande kvinnor. Senare kom
det att anses vara otur att ta med kvinnor ombord, men det gällde ännu
inte på 1600-talet. Det fanns även kvinnor som klädde ut sig till
män och tog anställning som båtsmän på skeppen. För att avslöja dem, fanns det två saker man kunde göra. Det första var att man kunde slänga ut torkade ärtor framför dem och om de halkade, så var de kvinnor. Det andra testet man kunde göra var att hålla en spinnslända framför dem. Om de visade intresse, var de kvinnor.



Jag kunde inte låta bli att le då det var ett av de mest uppenbara exemplen på behovet av genusperspektiv för att få förståelse för en kultur jag hört. För oss ter sig dessa test som helt befängda och för att avslöja "biologiskt" kön på en individ fungerar de uppenbarligen inte alls. Däremot säger det väldigt mycket om vilka förväntningar man hade på kvinnor i sociala sammanhang. Det är exakt det genus bör handla om enligt mig.

Föredrag - Drottningens frustuga

I fredags besökte jag återigen Vasamuseet. Denna gång för ett föredrag med en av mina favoriter bland Vasaförfattarna, Karin Tegenborg Falkdalen. Jag gillar hennes böcker om Vasadöttrarna, Katarina Stenbock och Margareta Leijonhufvud och jag fick dem signerade av henne efter föredraget vilket jag är jättetacksam för och hon var jättesnäll.



Föredraget berörde alla personer som Tegenborg Falkdalen har skrivit om plus Johans dotter Anna, och handlade om deras hovliv och kvinnorna de knöt till sitt hov. Gustav Vasa sneglade mycket på kontintenten när han byggde upp sitt svenska hov. Då väldigt mycket var beroende av personliga nätverk, hämtades hovdamerna från högadeln.



Tegenborg Falkdalen tog även upp hur högreståndskvinnor förväntades uppföra sig och vilka element som ingick i deras utbildning. Hon tog också upp Vadstenabullret när Cecilia Vasa inte riktigt betedde sig som en adelskvinna borde...

Jag gillade verkligen föredraget och inte bara för att jag gillar Tegenborg Falkdalens böcker. Det ger en inblick i samhället och kulturen under tidsperioden som historiker inte alltid bryr sig om.



Den där inblicken i vardagslivet tycker jag är viktig för att förstå personerna och betrakta dem som människor. Det blir ofta väldigt abstrakt när man bara pratar om personers maktförhållande till varandra. Tegenborg Falkdalen pratade mycket om ideal som var viktiga att förhålla sig till för adelsdamerna. Vadstenabullret fungerade som ett viktigt avbrott från dessa, då Cecilia vid det tillfället mer eller mindre helt slängde bort alla ideal och agerade precis som hon kände för vid det tillfället. Verkligheten är mer komplex än man kan tänka sig många gånger varför det kan bli väldigt intressant att ställa den mot idealen och se vad som händer.

Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer

Jag är glad när kvinnohistoria uppmärksammas och tycker att Elena Favilli och Francesca Cavallos initiativ med Godnattsagor för rebelltjejer-serien (Goodnight stories for rebel girls) var väldigt trevligt. Jag läste nyligen första boken i serien i svensk översättning av Åsa Jonason.



Boken består av 100 ensidesberättelser om både levande och döda kvinnor som är jättevackert illustrerade med porträtt av respektive kvinna i jättevackra färger på uppslagets andra sida.



Jag önskar verkligen att jag hade varit mer positiv till denna än vad jag är. Jag tycker som sagt att det är ett väldigt trevligt initiativ och väldigt många av kvinnorna som finns representerade (även de historiska) kände jag inte till sedan innan.



Vad jag däremot reagerar emot är att berättelserna är väldigt schematiska. För att få plats på en sida är varje levnadshistoria så pass avskalad att individuella variationer lämnas ute och berättelserna handlar om en flicka som växer upp under svåra förhållanden och sedan presterar något som gör att hon vinner uppmärksamhet enligt det moderna, västerländska måttet för vad en prestation är (att vinna OS-guld, att nå en maktposition som ingen kvinna h aft tidigare etc.) Helst ska hon också på något sätt ha brutit en eller flera moderna, västerländska normer på vägen. Hur hon gör detta och de motgångar hon rimligen bör ha stött på på vägen, lämnas helt ute ur berättelsen. Det finns heller ingen som helst kontext kring kvinnorna, varför deras berättelser blir ännu mer avskalade och det blir ännu mer fokus på det de har uppnått och bedriften problematiseras inte heller, utan det är underförstått att det är en prestation. Detta gör att boken, trots att den tar upp kvinnor från världens alla hörn och olika tidsperioder (dock som vanligt med en betoning på de senaste 200 åren. Bara 16 av de 100 kvinnorna är födda före 1800 och tre av dem, Mary Anning, Jane Austen och Policarpa Salavarrieta, är födda på 1790-talet och kan således räknas till 1800-talet också.), framstår som rätt eurocentrisk.



I vissa fall, som t.ex. ifråga om Ruth Harkness har prestationen fått gå före andra värderingar. Att fånga en vild pandaunge i Kina och ta med till en djurpark i USA må vara en prestation, men man kanske hade kunnat ta upp lite mer av den moraliska aspekten kring denna prestation. En kvinna är inte automatiskt en bra förebild, bara för att hon går emot normer och förväntningar och/eller är först med någonting. Jag undrar också var alla vardagshjältinnor är? De som följer normerna och inte uppnår storslagna öden. Som vanligt i sådana sammanhang, vill jag framhäva systrarna Märta och Margareta Leijonhufvud.



Margareta blir drottning. Detta kan väl anses vara lyckat, men samtidigt är titeln inte unik för henne och även om Gustav Vasa anförtror henne en hel del viktiga uppdrag, åstadkommer hon ingenting egentligen spektakulärt och hon uppnår aldrig absolut makt av den moderna typ som Favilli och Cavallo beskriver som "rebellisk". Märta hamnar i sammanhanget än mer i bakgrunden än sin storasyster. Hon förblir i källorna en vanlig högadelsdam, som agerar som är typiskt för en högadelsdam under hennes samtid. Intressant nog, gavs hon av sin samtid smeknamnet Kung Märta, men jag tvivlar på att hon skulle fånga Favilli och Cavallos intressen ändå.



Författarna har för övrigt med drottning (kung) Kristina i bok 2, vilket gör att jag även kommer att läsa denna.



Som sagt, tycker jag initiativet är fantastiskt, men perspektivet för vad som är en kvinna värd att berätta om och göra till förebild behöver vidgas. Jag reagerar dessutom mot uppmaningen i början av boken att komma ihåg att man alltid har rätt. Att folk tar det för givet, är ett jätteproblem som bidrar till polarisering idag. För ingen har rätt hela tiden. Vi lär oss mer och utvecklas mest genom att inse att vi faktiskt kan ha fel och att det oftast är helt okej.



Jag ser också på Youtube att det svenska förlaget gör reklam för den första delen av boken med filmen nedan som gått runt på sociala media en tid. Det finns dock ett problem med den: den är amerikansk och inte svensk! Den svenska barnboksbranschen jobbar mer aktivt än den amerikanska för att publicera berättelser av mer varierad karaktär. Svenska barnboksinstitutets statistik från 2016 visar att 55% av barnböckerna som gavs ut det året, hade kvinnlig huvudkaraktär.

Vasamuseet: Specialvisning

Ansiktsrekonstruktion av skelettet "Beata"

som hittades ombord på Vasaskeppet

Jag gillar Vasamuseet, vilket väl blivit ganska tydligt här på bloggen redan. Det är ett av mina favoritmuseum (och lite av en drömarbetsplats för mig personligen, men det är en annan historia...) och jag återkommer mer än gärna dit. Nu under Europride-veckan i Stockholm, hade de en specialvisning om deras senaste utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet som öppnade förra året. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att återigen hälsa på och blev inte besviken.



Visningen av museichefen Lisa Månsson och var upplagd för att först berätta om skeppet för att sedan gå in närmare på kvinnor under 1600-talet i allmänhet och sedan om de fyra kvinnorna som tas upp specifikt i utställningen:

• Margareta Nilsdotter som var gift med Henrik Hybertsson som fick uppdraget att bygga Vasa och som tog över verksamheten när maken dog.


• "Beata" är namnet som forskarna i nutid givit ett av de två kvinnliga skeletten som hittades ombord på skeppet och som ni kan se ansiktsrekonstruktionen av här till vänster.


• "Ylva" som är namnet på ett andra kvinnliga skelettet som hittades i anslutning till skeppet.


• Brita Bååt som var en av fyra änkor som sålde timmer till skeppsbygget.

Knekt med kvinnohuvud från Vasa.

Det sista momentet i visningen var föremål som kunde relateras till eller föreställde kvinnor ombord på skeppet. Bl.a. denna knekt som är helt unik i sitt slag. Normalt sett föreställer de romerska eller turkiska soldater, men den ni ser på bilden till höger har ett kvinnoansikte. Den har också haft en prominent placering på skeppet, varför man kan gissa att den ansågs viktig.



Anletsdragen liknar Gustav II Adolfs kusin Anna Vasa som dog under tiden som Vasa byggdes (1625) och som fick något av martyrstatus i Sverige. Hon övergav nämligen den katolicism hon uppfostrats inom för den lutherska tron. Därför passade hon säkert väl in i sin kusins propaganda, men hon stod egentligen sin bror Sigismund väldigt nära och behövde nog inte "räddas" undan honom. Däremot verkar både hon och brodern ha haft väldig hemlängtan i Polen-Litauen.

Samiska detaljer från en väska som hittades

ombord på Vasa.

Jag uppskattade visningen och tyckte att det var trevligt att museet valde att göra en visning speciellt om kvinnorna. Jag gillade också att Lisa Månsson förklarade att orsaken till att de valt att göra en särskild utställning om kvinnorna var att de kände ett behov av att bryta sig loss från nedärvda historieberättelser från 1800-talet. De har inte ändrat källmaterialen som finns tillgängliga utan bara gått tillbaka till dessa istället för att lita på berättelserna om källorna.



För mig är historia mer kopplat till berättelser vi förmedlar vidare över generationerna och vi har ofta en tendens att fastna i 1800-talet och tolka all annan historia utifrån det perspektivet. Detta gäller givetvis för betydligt mer än bara historieämnet och är anledningen till att genus som perspektiv enligt mig behövs. Visst ska det vara naturligt att ta med kvinnor, barn, flera typer av män och det man idag rätt slentrianmässigt kallar minoritetsgrupper och man bör inte skilja dem från annan historia. Problemet är att vi inte ser det som naturligt att ta med dessa grupper i historieskrivningen än idag, vilket det faktum att bara 13% av namngivna personer i skolböcker i historieämnet är kvinnor visar. Därför kan det vara bra att specifikt fokusera på andra grupper för att göra dem synliga och naturliga att ta med i "vanliga" historieberättelser i framtiden.