Märta igen

"Lego-Märta"

Som ni nog insett är jag alltid på jakt efter mer information om Märta Leijonhufvud, men jag har märkt att hon oftast är förvånansvärt frånvarande. Detta trots att hon är en viktig person i sin samtid. Hon är svägerska till Gustav Vasa genom att han är gift med hennes syster Margareta och hon är dessutom gift med hans kusin, Svante Sture. Hon är dessutom moster till Gustav Vasas tredje hustru Katarina Stenbock och svärdotter till hans moster Kristina Gyllenstierna. Hon är också en av Sveriges första grevinnor då Svante blir utnämnd till greve vid Erik XIV:s kröning och den rikaste adelskvinnan i landet.

Efter morden på hennes make och två av hennes söner 1567 går hon själv in i rikspolitiken när hon bidrar till att största Erik och sätta Johan III på tronen. Huvudorsaken till upproret är jag övertygad om är benådandet av Jöran Persson och inte Eriks förhållande med Karin Månsdotter. Jag har läst Märtas brev till den senare under Sturemorden. Det finns inget som tyder på ett missnöje med Karin från Märtas sida. Tvärtom verkar hon tilltala henne som en jämlik ung kvinna i sin närhet.

Märta står alltså väldigt nära Vasakungarna. Förutom som Gustav Vasas svägerska är hon genetisk moster till Johan III och Karl IX, ingift moster till Erik XIV och gammelmoster till Sigismund och Gustav II Adolf samt fars gammelmoster till Kristina. Hon är gift med rikets förnämaste adelsman och grevinna. Ändå nämns hon knappt i historieböckerna och om hon nämns är det nästan uteslutande i relation Sturemorden och då oftast inte mer än bara som namn.

Karin Tegenborg-Falkdalen tar upp henne lite mer i relation till Sturemorden och i samband med brevväxlingen mellan henne och Margareta Leijonhufvud. Bo Eriksson går också in lite djupare på henne i Sturarna. Makten, morden, missdåden och även om han är snällare mot henne än övriga i hennes familj, får han en hel del om bakfoten och hånar henne för att hon inte skulle vara van att resa i "andra klass". Förvånansvärt nog finns hon vare sig med bland kvinnorna som fått inlägg i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon eller på listan av de kvinnor som de planerar att lägga till där.

Ett annat tillfälle när hon dyker upp i historieskrivningen är när hennes dotter Malin rymmer för att gifta sig med sin kusin Erik Stenbock. I dessa framställs hon som en riktig "elak häxa" som är ett hinder för "äkta kärlek", men granskar man situationen närmare verkar det inte alls vara så, vilket jag talat om i blogginlägget Märta Leijonhufvud: the mother from hell från 29 november 2018. Denna negativa syn på henne i samband med kärleksrelationer går för övrigt även igen när det kommer till den påstådda kärleksrelationen mellan Svante Sture och Margareta Leijonhufvud som jag inte finner det troligt att den är sann, vilket jag skrivit om i Märtas eget inlägg, i Margaretas, Svantes, inlägget jag skrev på Märta och Svantes 480e bröllopsdag samt i inlägget om Ebba Lewenhaupts bok Kung Märta. 

I boken som beskrivs i det sistnämnda inlägget skildras hon inte som en särskilt trevlig person, vilket inte verkar vara fallet i Anna Sparres böcker heller. Jag undrar hur mycket det kommer av att Märta kallades Kung Märta. Det finns en utbredd tro att detta smeknamn kom efter Svantes död, men det fanns där redan tidigare. Märta var en driftig affärskvinna och jag misstänker att hon helt kom på att man inte skulle ge bort gods till de som gifte in sig i familjen själv. Detta gjorde att rikedomarna stannade inom familjen och var något som flera andra adelsätter började ta efter. Det är även känt att hon bedrev rederiverksamhet och lade sig i den lokala politiken i Västervik som var huvudort för grevskapet och där hon residerade på Stegeholms slott när hon blivit änka.

Jag tror att Kung Märta-smeknamnet mest egentligen kom till av ren respekt för henne. Vare sig hon eller maken verkar ha varit hårda gentemot bönderna och de verkar ha varit väldigt lyckliga i sitt äktenskap (De får 15 barn på 21 år...), vilket motbevisar att Svante tvingats välja henne för att den han egentligen älskade giftes bort med kungen. Jag har dock fått uppfattningen av att hon inte skyggade för att säga vad hon tyckte och tänkte. Detta tror jag att hon respekterades för i sin samtid mycket mer än vi tar för givet idag, men att den moderna historieskrivningen som utvecklats sedan 1800-talet haft svårare för detta då det inte alls passar med den tidens kvinnoideal.