Kyrkospel, stjärngossar och de tre vise männen

På annandagen förra året (26 december 2022) skrev jag inlägget Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande där jag skrev om Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande i vilken hon går igenom historierna och traditionerna kopplad till Staffan Stalledräng. Många gånger har dessa förväxlats med och/eller kopplats ihop med traditionerna med kyrkospel och stjärngossespel under trettonhelgen, ämnen som Schager också beskriver. Därför tänkte jag att jag denna trettonhelg skulle göra ett blogginlägg baserat på det hon berättar. 

Trettondagen (6 januari) kallas också epifanihögtiden och firades från början av flera orsaker: Att Jesus uppenbarat sig för världen, Jesus födelse, Dopet i Jordan, De vise männens tillbedjan, Vinundret vid bröllopet i Kana samt Brödundret. Med tiden har dessa delats upp i flera olika högtider; Jesus födelse har t.ex. sedan 300-talet firats 25 december. Till trettondagen har det också kopplats många legender om heligt vatten. Inom Östkyrkan firas trettondagen 19 januari (enligt hur den inträffar i den julianska kalendern) och Ryssland firar man enligt Schager genom att bada i isvakar som man kallar Jordan efter Jesu dopplats. Vattnet anses där och då heligt. Karin Schager kallar detta för en gestaltning "friare och folkligare än en rit med med samma syfte nämligen att tydliggöra och fira ett heligt förlopp. Helt enkelt ett sätt att konkretisera det gudomliga..." Samma funktion hade de kyrkspel som i Västkyrkan var knutna till de tre vise männen.

Enligt en sägen som, bl.a. Selma Lagerlöf fick berättat för sig, hade de tre vise männen svårt att acceptera att den nyfödde konungen föddes i ett stall. Därför såg Gud till att de hamnade på villovägar tills han, efter tre dagar, förlät dem och visade dem stjärnan i en brunn som sedan dess kallas Stjärnbrunnen. Om den sägs att den som står i Guds nåd, ännu kan se stjärnan. 

De tre vise männen beskrivs i Matteusevangeliet som stjärntydare kopplade till hovet i Babylon. I tidigkristen konst framställs de som mithraspräster med röda, spetsiga hattar (s.k. frygiska mössor). Mithraskulten var en solkult som under senantiken var en stor konkurrent till kristendomen. Jag kan därför inte låta bli att undra om den konkurrensen var bidragande till valet av hur de representerades i konsten. De tre vise männen fick en så betydelsefull roll då de var de första som erkände Jesus. Från 500-talet var de dock betraktade som kungar efter profetior i Gamla testamentet. Därför kallas de i Västkyrkan också Heliga tre konungar. 

Bibeln berättar egentligen inte deras antal, men kyrkan bestämde sig för tre för att de, genom sina tre gåvor, skulle representera Jesusbarnets tre sidor: Guld (Kung), Rökelse (Gud) och Myrra (Den dödliga människan). De ansågs också representera de tre världsdelarna Europa, Asien och Afrika. Att de på bara tolv dagar kunde ta sig till Betlehem, förklarades med att de red på dromedarer som kan färdas lika snabbt på en dag som en häst kan på tre.

Redan under senantiken blev de tre vise männen ett vanligt motiv i den kristna konsten vilket gav människorna i det medeltida Europa en tydlig bild av dem: Kaspar (Kasper i germanska områden) var en äldre man med långt hår och skägg som kom med guld. Melchior (Melker i germanska områden) var skägglös och därför mycket ung. Hans gåva var rökelse. Balthsar (Baltasar i germanska områden) var mörkhyad och hade helskägg. Han kom med myrra. Det förekom dock variationer där Kaspar framställs som mörkhyad kung av Nubien och Moria.

Enligt Bibeln var det de vise männen som såg stjärnan och berättade om Jesus födelse för Herodes, en uppgift som i legendvisorna om Staffan Stalledräng givits honom istället. Karin Schager undrar därför om han skulle kunna vara en av männen. Deras antal preciseras ju som sagt inte av Bibeln. Redan på 100-talet e.Kr. fastslogs emellertid antalet till tre i Västkyrkan. Östkyrkan har flera namn, men inte någon Staffan. Då stundtals sedda som kungar, har man också antagit att männen togs väl emot när de framlade sitt budskap. Staffan däremot ska ha blivit emotsagd, avvisad, hotad och dödad. 

Kyrkospel utvecklades tidigt inom kyrkan som ett sätt att förmedla Bibelns berättelser till allmänheten. Inte minst gällde detta kring trettonhelgens evangelium där kyrkospel kallade Officium stellae (Stjärnspel)  utvecklades i Frankrike. Dessa är den äldsta förlagan till stjärngossespelen och nådde sin kulmen under perioden 1000- till 1200-talet.

De första kyrkospelen skedde inom ramen för den vanliga gudstjänstliturgins ramar. Präster utklädda i kungakläder skred fram mot högaltaret som fick utgöra krubban ledda av en stjärna som drogs framåt längs en sträng i taket. En korgosse deltog också, utklädd till ängel. Väl framme vid högaltaret/krubban sjöng man: "In Betlehem natus est rex cœlorum" (I Betlehem är himlarnas konung född.). Därefter drog man sig tillbaka genom varsin dörr, symboler för de tre världsdelar som de tre vise männen kom ifrån.

Med tiden lade man till herdarna från julnattens kyrkspel Officium Pastorum och Herodes själv. Den senare lades till för att "liva upp" stjärnspelet och det skedde verkligen på gott och ont. Med tiden kom han att ta större plats än händelserna i Betlehem då han, enligt Karin Schager var en ytterst "teatralt tacksam karaktär." Därför kunde han även dyka upp i kyrkor som inte hade något kyrkspel under den vanliga gudstjänsten och läsa delar av den liturgiska texten. Till slut hade han blivit så brutal att kyrkan började ifrågasätta trettondagsspelen. T.ex. menade abedissan i Hohenburg att man inte längre såg skillnad på präster och krigare. Därför vanhelgade man kyrkan. Detta var en uppfattning som hon delade med flera andra kyrkomän varför trettondagsspelen fick flytta ut. 

I ovan nämnda inlägg Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande berättade jag att traditionerna knutna till Staffan Stalledräng enligt Karin Schager har ett hedniskt förflutet med tron på Odens/Jólnirs och de osaligas andras ritter och det verkar som att ungefär samma traditioner kopplades till trettonhelgen. Även då dukade man upp bord för att de tre vise männen kunde komma på besök på väg till Betlehem och luften ansågs magisk, så vid midnatt på trettondagsafton slog man upp alla dörrar och fönster för att släppa in Trekonungavinden som ansågs kunna göra underverk. Schager har märkligt nog inget att säga om hedniska sedvänjor som anammats av kristendomen, trots likheterna med traditionerna under Staffansfirandet. Hon menar istället att det vittnar om "en känsla för det heligas närvaro" där det konkretiseras av de utklädda sällskap som från år 1300 började vandra runt i gårdarna med en stor stjärna (Den ljusa stjärnan) och skapade högtidsstämning. På stjärnan fanns målade scener ur julevangeliet och när den tändes och snurrades runt, skapades en ljuseffekt som uppskattades av publiken.

När trettondagsspelen flyttade ut från kyrkan togs de över av skolgossar som använde jullovet åt att tjäna in pengar till sina fortsatta studier. De sjöng sånger som de övat in i slutet av terminen som avbröts med komiska upptåg emellan. Med tiden fick de dåligt rykte, då stjärngossespelen förknippades med superi och skränighet. likt många av jultidens andra tiggarspektakel som de mer och mer blandades ihop med.

De tre vise männen var klädda i vitt med ett rött bälte om midjan och med pappstrutar pyntade med bårder, stjärnor och kors på huvudet. Detta känns ju igen från de stjärngossar som idag inlemmats i luciatåget. 

Herodes hade en krona och kläddes ut som det anstår en makthungrig kung. Han ska enligt flera trettondagsspel själv ha ridit till Betlehem för att döda barnen, vilket även beskrivs i en del legendvisor om Staffan Stalledräng. Ofta skickade han emellertid sina tjänare som kom tillbaka med ett trähjärta på svärdet. 

I de senare spelen, när de olika upptågen kring jul började blandas samman och man började vandra runt lite när man kände för det mellan annandagen och trettondagen, togs Staffan Stalledräng med i en del trettondagsspel som en stjärnkung som bar stjärnan framför de tre vise männen. Ibland höll han även en monolog som kallades Staffanspass. 

Oftast var emellertid Judas med pungen trettondagsspelens pajas. Iklädd en utochinvänd skinnpäls och med nedsotat ansikte gick han runt med en skinnpung för att samla in pengar. 

Liksom med Staffansritterna kan jag inte låta bli att önska att traditionen med trettondagsspel (både i och utanför kyrkan) ännu var levande. Jag skulle så gärna vilja se det. Att läsa Karin Schagers bok har också gjort mig varse om att jag behöver "lära känna" de bibliska personerna bättre. De är trots allt än inte helt oviktig del av den kultur som omgärdade historiska svenskar. 

Jag kan, som sagt, inte visa er något trettondagsspel, men det astronomiska uret i Lunds domkyrka visar två gånger varje dag hur de tre vise männen kommer med gåvor till jungfru Maria och Jesusbarnet.  När det rekonstruerades i början av 1900-talet valde man att låta den inbyggda orgeln spela den medeltida julsången In dulci jubilo. Det är en av kyrkans äldsta sånger och orgelhistorikern Ole Olesen skriver i boken Det underbara uret i Lund att det: "är ett utom ordentligt lyckat val av melodi. Den är glad och troskyldig och lämpar sig perfekt till att beledsaga de tre vise männens besök hos Maria och barnet." (Filmen spelade jag själv in i Lunds domkyrka i mars 2022.)

Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande

Idag (26 december) firas den kristna ärkemartyren Stefanus som stenades till döds i Jerusalem på 30-talet e.Kr. Han var diakon i den första kristna församlingen, men folket i staden kom att bli upprörda och arga över hans missionerande när han menade att Gud inte fanns i templet då han inte kunde bo i något människobyggt. Detta gjorde att man ställde honom inför Stora rådet anklagad för att tala emot Mose lag. Han dömdes av rådet till stening och blev därmed den första kristna martyren som sägs stå särskilt nära Jesus då han blev martyr så nära i tid till Jesus död och firar som sagt sin helgondag dagen efter Jesus tillskrivna födelsedag 25 december. 

 

Utöver att vara ärkemartyr, är Stefanus även helgon över diakoner, murare, staden Cetona i Italien samt hästar. Särskilt det sistnämnda är intressant för den bild som vi främst har av honom som Staffan Stalledräng. Men hur kom han egentligen att kopplas ihop med dem? Och varför utvecklades en kult kring honom och hästar i de germanska delarna av Europa och varför blev den kulten så stark just i Sverige att vi fortfarande sjunger "uppdaterade" versioner av legendvisor om honom som en tjänare till kung Herodes varje jul? Dessa frågor, och ännu fler rörande den mystiske Staffansgestalten har Karin Schager försökt besvara i sin bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande.

Staffansvisorna tillhör de äldsta svenska visskatterna och har sjungits sedan medeltiden. De har dock förändrats med tiden och många av Staffansvisorna som sjungs idag är ganska olika de legendvisor som sjöngs om Staffan på medeltiden. Visorna förekommer emellertid inte bara i Sverige utan finns bevarade även från Finland, Danmark, Färöarna och England. Svenske språkforskaren och etnologen Hilding Celander fick också en tysk översättning av en slovensk legendvisa om Staffan översatt till tyska av sin slovenske kollega Boris Orel 1939. Därför kan man undra om inte traditionen kanske är mer utbredd än vad Karin Schager menar i boken. Åtminstone i slaviska områden. I de romanska områdena av Europa verkar Stefanus få vara "sig själv". 

Vem var då Staffan vi firar? Han är kopplad till Bibelns Stefanus, men i de medeltida legendvisorna blev han anställd hos kung Herodes och tar över de tre vise männens roll som den som förkunnar Jesus födelse till honom. Det är också Herodes, och inte Stora rådet som stenar honom i visorna.

Men det finns emellertid även en annan, för oss här i Sverige och Norden mer lokal, Staffan som kopplats samman med Stefanus. Adam av Bremen berättar en Stenphi (även kallad Simon) som skickades som missionär till Sverige ca 1060 e.Kr. och som ska ha varit biskop av Hälsingland. Denna Staffan dyker även upp i Prosaiska krönikan från 1450-talet enligt Karin Schager och han omvände många i Hälsingland innan han mördades i skogen Ödmården och begravdes i Norrala där man byggde gravhuset kallat Staffans stupa. Den exakta mordplatsen är okänd, men det ska ha skett någonstans längs vägen Norrala-Hamrånge, antingen vid bäckarna som korsar landsvägen mellan Själstugu och Hamrånge, vid den stora stenen kallad Kapellstenen eller i själva Själstugu by. Det har sagts att mjölbärsrisets blad är röda i enbärsbuskbacken nära Själstugu p.g.a. Staffans blod och inte p.g.a. så kallat blåbärsrost. Även stenarna på båda sidor av landsvägen på Högkullen ska ha färgats av hans blod och inte av violalg. Byn Själstugu ska också ha fått sitt namn efter att man tog den döende Staffan dit. På äldre skogsmål betyder nämligen att själas att dö.

Vår främsta källa till Staffan i Hälsingland är den engelske, folklivsintresserade björnjägaren Llewellyn Lloyd som berättar att Hälsingland alltid varit känd för sina goda hästar och att Staffan visade dem mycket kärlek. Han ska alltid ha haft fem hästar med sig då han en gång i veckan red runt i sitt missionsområde i sin bok Svenskarna och deras plägseder som publicerades 1871. Enligt Lloyd ska folk också ha vallfärdat till graven länge efter Staffans död för att söka bot för sjukdomar, särskilt hästars och det finns berättelser om mirakel vid Staffans stupa i Norrala något som bestämt avvisades av Hudriksvallsprosten Olof Broman på 1700-talet. 

Till firandet av Staffan har man även kopplat hästar (Staffan Stalledräng) och han har blivit deras skyddshelgon. Det verkar jättemärkligt då Bibeln inte säger något alls om Stefanus relation till dem. Germanerna verkar dock ha firat en stor hästhögtid kring jul som helt enkelt också integrerades i Staffansfirandet för att det passade tidsmässigt. Bl.a. hade man förr vilda ritter som kallades Staffansritter (eller Staffansskede eller Staffa-kut) natten mellan juldagen och annandagen där drängar och hästar satsade allt på att först nå fram till en vattenkälla vars vatten blivit förtrollat och skulle ge hästen kraft och styrka. Efter dessa ritter åderlät man hästarna och de bjöds också på öl. Man red också runt och ibland in i kyrkan. Till skillnad från de vilda ritterna till källan då man alltid galloperade, gick dessa i lugnare trav. Prästerna skvätte vigvatten på och välsignade hästarna och allt som de behövde som havre, hö, korn, bröd, salt och vatten. Denna sed finns belagd sedan 700-talet och förbjöds åtminstone i München i Tyskland först 1876. Staffansdagen har också ansetts vara en bra dag att tämja hästar på. 

Hästceremoniellt är en hednisk sedvänja och kan enligt Karin Schager kopplas ihop med Odens vilda ritter tillsammans med de osaligas andrar juletid. Oden, i sin skepnad som Jólnir, var julens gud och ska under lussenatten ha förvandlat vatten till vin. Detta för ju tankarna till Jesus och miraklet vid bröllopet i Kana som enligt evangelisten Johannes var det första Jesus utförde och som firas i epifanin kring trettondagen. (Schager går noga igenom firandet med kyrkspel och stjärngossetåg på trettondagen som Staffan med tiden skulle bli en del av, men jag tänker lämna detta till ett inlägg på trettondagen.) Man kan därför misstänka att det är en kristen berättelse som först applicerats på Oden och som senare återfått sina kristna förtecken. Enligt Schager berättade Gunnar Olof Hyltén-Cavallius att det i Wärend i Småland (men även på andra håll) ännu på 1860-talet var välkänt att stora sällskap av hedniska väsen var ute och for under julnätterna, men Oden kunde även resa ensam. Julkärven sattes troligen också upp till Odens häst Sleipner. Det var Oden man bad för hästarnas hälsa och lycka hos och detta verkar ha applicerats på Staffan. Kulten till Oden skedde också ofta vid heliga källor.

I Norge kallades staffansritterna Oskoreien (eller Rie um hus och även Rida Staffis kout) och de blev kvar bland den norska allmogen åtminstone fram till slutet av 1800-talet, men i Sverige verkar de ha fortsatt in på 1900-talet även om traditionen att vattna hästar med tiden föll i glömska.

Ritternas gränslöshet tyder på att de var iscensättningar av Odens ritter och det hände att ryttarna, liksom de osaliga andar de förkroppsliade, bröt sig in i gårdarna. Både för att låna hästar och för att äta och dricka sig mätta, något som inte accepterades vid andra tillfällen, men som då var väntat. Gårdsfolket brukade därför duka upp borden.

I Finland känner man till traditioner där man ridit in hästen i stugan och hällt öl över den. Därefter fick den också dricka av ölet. Först därefter blev det människornas tur att dricka. Då ur samma krus som hästen. Tidigt i annandagsottan träffades också männen i stallet för att supa och äta närmast rituella offermåltider som oftast bestod av soppa på hanhare och ekorre. Ett åtal som väckte 1686 vittnar om att seden var straffbar och väckte anstöt.

Visst vilar det en hednisk stämning över många av de seder som varit knutna till annandag jul och som kretsar kring bondens dyrbaraste djur, hästen!

~ Karin Schager

När man red runt bland gårdarna sjöng man Staffansvisorna och på Gotland var det t.o.m. Staffan som delade ut julklappar ett tag. Det är även känt, särskilt från Uppland, att man klädde honom i halm och ibland hade han ett bockhuvud som man hotade att stångas med om man inte fick det man ville ha.

Staffanstraditionerna är, som sagt, förknippade med superi och brännvin har t.o.m. kallats Staffansvatten och i Westfalen kom annandagen att kallas Sup-Steffen. Detta ledde till att Karl den store redan 789 e.Kr. försökte förbjuda supandet till Staffans ära, men som Karin Schager skriver är det svårare att bekämpa vissa fromhetsyttringar än andra.

Att döma av vittnesmålen och med tanke på allt superi, hände det ofta att firandet till Staffans minne urartade i slagsmål, men även i många olyckor, stundtals med dödlig utgång. Särskilt från det att Staffanstraditionerna började mixas med stjärngossetågen på trettondagen hade Staffan ofta med sig en butelj som han gömde i det långa skägg han blivit utrustad med. Ofta bar han även en päls från varg eller björn. Karin Schager reflekterar inte över detta närmare, men det får åtminstone mig att tänka på bärsärkar och ulvhedningar som också kan kopplas ihop med Oden.

Kyrkan i både Danmark och Sverige verkar först på 1700-talet bli mer oroliga för traditionen även om superintendent Johannes Brodinus i Visby redan 1659 försökte få den förbjuden. I Larvs pastorat i Skaraborgs län bestämde man 1750 också att de som red eller lånade ut hästar till Staffansritterna, skulle böra två daler silvermynt. Märkligt att detta sker just under 1700-talet då det annars är seklet då man börjar så smått att införa religionsfrihet.

Staffanslegenden är också kopplat till ett tuppmirakel. Det sägs att den stekta tuppen Herodes blivit serverad ska ha återuppstått när Herodes vägrade tro på Staffans förkunnande om Jesus födelse och utbrustit att i så fall skulle tuppen börja leva igen. Tuppen är en ljusets härold och därför en viktig symbol i kristen konst som har hedniska anor. Dess koppling till morgonen då ljuset vunnit över mörkermakterna, gör den även till en symbol för återuppståndelse, inte minst Jesus. 

Tuppmiraklet och troliga Staffansfigurer finns också på flera kyrkoföremål (mestadels dopfuntar) från Sverige. Främst från Gotland och Västergötland, men ryttarfiguren på den så kallade Överhogdalstapeten från Härjedalen har tolkats som Staffan. C14-dateringar av den till perioden 800-1100 med den troligaste dateringen före år 1000 för däremot att Karin Schager avfärdar att det skulle vara Staffan. Sett till att Karl den store uppenbarligen försökte förbjuda Staffans-firandet redan på 700-talet, undrar jag dock om den inte ändå kan sättas i samband med Staffan- och/eller det germanska hästfirandet. Att Härjedalen under medeltiden var norskt är förvisso sant, men det var, liksom Jämtland, kyrkligt svenskt och tillhörde ärkebiskopssätet i Uppsala. Dessutom är jag ytterst osäker på om man kan tala om fasta politiska gränser i Norden på 1000-talet.

I Dädesjö gamla kyrka i Småland påträffade man 1907 målningar av 1200-talsmästaren Sighmunder som verkar ha utgjort den ursprungliga takplattfonden. Dessa trämålningar berättar om julevangeliets händelser och en av dem visar hur Staffan vattnar sina hästar och nästa hur han ser Den ljusa stjärnan i en brunn och sedan även en målning där han berättar om Jesus födelse för Herodes. En av scenerna har fått agera omslagsbild för boken och ni kan se den här ovan.

Karin Schager har ett helt kapitel om de gotländska dopfuntarna gjorda av stenhuggaren Hegwald och då hon även inleder med dem, får jag intrycket att de är ursprunget till hennes intresse. De dopfuntar som är av särskilt intresse är de i Vänge, Stånga och När. 

Hegwalds dopfuntar kännetecknas av vad som tidigare kallades Den vilda stilen då han levandegör sina figurer utan fasta mått, naturliga vinklar och regelbundna linjer och förtjänar nog ett eget inlägg framöver. Även i dessa dopfuntar finns kopplingen mellan Staffan och de tre vise männen och Karin Schager menar att det kan ha funnits ett idéutbyte mellan Gotland och England där den äldsta kända nedteckningen av Staffansvisan finns. Något som Schager inte verkar känna till är den bildsten (G92) som påträffats i Bosarve i När socken där en av Hegwalds dopfuntar med troligt Staffans-motiv också finns. På ena sidan visar den en figur som verkar "vattna" en häst som har en ryttare på ryggen. Idag finns stenen på Gotlands museum i Visby och ni kan se den här intill.

De västgötska kyrkliga avbildningarna med trolig kopppling till tuppunder och Staffan har inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet, vilket är lite synd då de enligt Karin Schager troligen är av provinsiell härkomst och t.ex. dopfunten i Hajom kyrka och broddetorpsantemensalet kan tillhöra de äldsta framställningarna av Staffanslegenden och tuppundret. Schager pekar på en del kopplingar till de så kallade cock and pot-legenderna som var vanliga på Irland åtminstone sedan 1100-talet där man även kan se keltiska inslag i motivet.

Som sagt tänker jag lämna Karin Scahgers genomgång av kyrkospelen, de tre vise männen och stjärngossetågen knutna till trettondagsfirandet till trettonhelgen, men det verkar som att en del forskare blandat ihop traditionerna. Kan det vara för att det är det moderna luciatågets stjärngossar som oftast framför Staffansvisorna idag? Schager har verkligen gjort ett ordentligt jobb med att bena ut den brokiga Staffanstraditionen. Hennes intresse framstår som genunit och hon förblir engagerad genom hela boken. Ihop med att jag inte själv haft tid och energi att gräva djupare, tyckte jag att det var bäst att låta detta inlägg bli om boken istället för bara en genomgång av traditionerna kring Staffan stalledräng.