Gåden om Odin: Manden på stenen

"Man kan ikke forstå den danske forhistorie uden den nordiske religion"

~ Lotte Hedeager

 

I en serie inlägg förra sommaren (juni-juli 2022) skrev jag om Danmarks radios (DR) historiedokumentärserie Gåden om Danmarks første konge med danska historikern Cecilie Nielsen. I den sökte Nielsen efter danska järnålderskungar före Gorm den gamle som är första kungen i den officiella danska regentlängden, trots att det finns belägg för tidigare kungar. 

Gåden om Odin kan ses som en fristående andra säsong. Liksom den tidigare säsongen, börjar Cecilie Nielsen i Jelling på Jylland där Gorm och hans son Harald Blåtand rest varsin runsten. Liksom i första säsongen, börjar Nielsen även denna gång med att ställa frågor. Bl.a. om den mansfigur som är avbildad på Haralds stora jellingsten är Jesus. Det menar arkeologiprofessorn i Århus, Else Roesdahl rätt bestämt att det är, men andra som t.ex arkeologiprofessorn Lotte Hedeager konstaterar att mannen ändå är mer hednisk i sitt uttryck än kristen.

"Historieforskningen står altid med de samme kilder. Arkeologin derimod kan nok være sværere at forstå, men der dukker hele tiden nye spor op."

~ Søren Sindbæk

 Arkeologen Søren Sindbæk som är en av experterna som intervjuas i den stora hallbyggnaden i Sagnlandet Lejre har oftast rätt, men vid enstaka tillfällen dyker det faktiskt upp nya historiska källor. Ett exempel är Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad i ett exemplar av Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum som jag skrev om i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018), men det händer sällan. Ett exempel på ett fynd som plötsligt dykt upp i Danmark senaste åren är ett spänne som hittades med metalldetektor i Holev på Fyn och som lämnades in till Vikingamuseet i Ladby i maj 2022. Det nämns inte i programmet, men det kallas Holev-fiblen och ni kan se den i en bild i denna artikel från Fyens Stiftstidende (läst 25 december 2023). Spännet har en figur som liknar den på Harald Blåtands Jellingsten. Den är omgiven av två fåglar och dateras till 600-talet. 

Ladby är ytterligare en plats som dök upp redan i Gåden om Danmarks første konge. Då besökte Cecilie Nielsen Ladbykongens grav i avsnittet Den plyndrade grav som jag skrev om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav (30 juni 2022). Den här gången gäller det, som sagt, Horlev-fiblen och arkeologen Ane Jepsen Nyborg berättar om den och visar att figuren med de stora, runda ögonen oh det spetsiga skägget är ett vanligt motiv i konsten flera hundra år före Harald Blåtand låter göra den stora Jellingstenen. Jepsen Nyborg berättar också att Holev ligger mellan Ladby och Odense, ett ortnamn som betyder Odens vi.Vi är benämningen på en kultplats från det förkristna Skandinavien, vilket gör att man kan ana att det funnits en sådan till Oden någonstans i trakten kring Odense.

"Vi tror at nordisk mytologi er nem og afsluttet. I virkeligheden ved vi kun så meget om hvad det er."

~ Ane Jepsen Nyborg

Det blir uppenbart i Ladby att mannen på Jellingstenen är del av en en flera hundra år gammal bildvärld när kristendomen på allvar kommer till Danmark i slutet av 900-talet. Samtidigt är Jellingstenen alltså också en symbol för något nytt. Hur hänger det ihop? 

"Jeg ved godt, det er en vild tanke. For sætter jeg spørgsmålstegn ved, om det er Jesus på Jellingstenen, gør jeg det også ved fundamentet for vores opfattelse af Danmark."

~ Cecilie Nielsen

Jellingstenen har uppenbart med tiden kommit att bli en av de främsta symbolerna för (det kristna) kungariket Danmark och bilden på mannen finns med i alla danskars pass (Den ni ser på bilden ovan är från min danska väninnas.). Däremot skulle jag säga att Oden varit lika viktig för danskars identitet, så jag tycker nog tanken mer berikar och expanderar "danskheten". Danerna finns ju uppenbarligen före Jesus och kristendomen kom.

"Odin er mange ting. Odin er dødsgud. Odin er krigsgud. Odin er gud for digtning. Odin er gud for kongerne. Odin er gud for magi. Og for en hel masse andre ting. Det gør at det er svært at arbejde med Odin."

~ Simon Nygaard

Det tas inte upp i serien, men med tanke på årstiden och dagen (annandag jul) som jag skriver detta inlägg, kan tilläggas att Oden även är julens gud: Jólnir. För ett år sedan skrev jag inlägget Karin Schager - Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande (26 december 2022) om Karin Schagers bok Staffan Stalledräng. En gåtfull gestalt i nordiskt julfirande. Där går Schager igenom de nordiska traditionerna kring Staffan Stalledräng med Staffansritterna och -upptågen som förr arrangerades på annandag jul. En del av deras ursprung kommer från berättelserna om hur Oden for över världen tillsammans med de osaliga andarna som då och då kunde låna folks hästar. Denna berättelse återskapades långt fram i tiden i olika delar av Norden och även om Hilding Celander enligt Schager fick mycket kritik för sin uppsats Julkärve och Odinskult när den kom 1920, finns det enligt både mig och Schager nog mycket i att julkärven från början sattes ut till Odens hästar. Jellingstenen verkar med andra ord inte vara enda ställen där Jesus och Oden delar plats. 

Egyptologen Sofia Häggman skriver i boken Mumier. Fakta. Forskning. Fiktion att de antika egyptiska myterna och sederna är mångfasetterade och motsägelsefulla för att de hela tiden lade till nya element, men aldrig verkar ha tagit bort något. Det samma lade jag själv märke till när jag höll på med det svenska/nordiska kristnandet (Ni hittar min masteruppsats här.) och Häggman hjälpte mig att formulera det. Det här är lite vad Annette Lassen är inne på också när hon berättar om sina genomgångar av eddorna från Island som Cecilie Nielsen besöker. Istället för att avskriva dem som "fiktion", vilket många "källkritiker" gjort, gäller det att försöka förstå vad som är påverkan från kristendomen i dem. Lassen menar t.ex. att en kristen som hör berättelsen om en gud (Oden) som hänger sig på i ett träd, relaterar den till Jesus på korset.

I Manden på stenen får vi följa med Cecilie Nielsen upp på hennes egen vind där hon plockar fram en bok om fornnordisk mytologi som hon köpte som barn. Hon säger att den gudom hon hade svårast att förstå var Oden och att känslan finns kvar hos henne. Det jag gillar med Gåden om...-serien är att Nielsen som programledare (trots att hon själv är professionell historiker), ställer sig på tittarnas nivå och lär sig med dem när hon åker runt och besöker forskare som förmedlar sina både sina forskningsmetoder och sina -resultat till henne. Här erkänner hon också att hon själv har (haft) svårt att förstå Oden istället för att, som tyvärr många forskare, konstatera att "det kan vara svårt att förstå" någonting (för folk som inte är forskare), vilket jag tycker är lite elitistiskt. Mycket i både historien och samtiden är svårt att förstå och ofta spelar det ingen roll hur många högskolepoäng eller forskarutbildningar man har. Innan jag började med mina djupdykningar i 1500-talet, trodde jag att forskning generellt ansågs vara att man ställde frågor till ett eller flera källmaterial och försökte förstå det och de människor som de involverar. Att döma av en stor del av publikationerna kring förmodern svensk historia, har jag dock fått uppfattningen att det ofta handlar om att skriva vad man själv tycker... Men jag ska vara snäll. Det är ändå jul ännu.

Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen

I måndags kom jag hem från en ca två veckor lång resa till Danmark. Den innebar en mängd upplevelser som jag nog kommer att skriva inlägg om efter hand, men huvudorsaken till att jag åkte just nu var Historiske Dage i Köpenhamn helgen 18-19 mars (2023). Det är andra året jag deltar vid min väninna Maria Hellebergs egen "monter" där hon och några av hennes vänner säljer sina böcker och i år var även de renässansmusiker som hon jobbat ihop med sedan hennes roman Sommerfugl, Musicantiga (banden Almune och Gøtterfunken tillsammans) med och spelade och sjöng musik från medeltiden och renässansen. I övriga montrar kunde man få höra om dansk radiohistoria, träffa bl.a. musketörer, världskrigs- och amerikanska inbördeskrigssoldater, vikingar, medeltida nunnor samt romare som i år hade fått pengar för att göra ett riktigt lädertält som jag faktiskt blev väldigt imponerad av. En hel del danska kulturarvsinstitutioner presenterade också sin verksamhet och man kunde också lyssna på en större mängd olika föredrag och samtal.

I år är andra året som Maria bjudit med mig och i år kom det verkligen mycket folk. Det är så klart väldigt roligt, men samtidigt innebar det problem att ta sig runt. Jag stod t.ex. i kö i närmare en timme för att köpa mat till Maria och mig och kön till damtoaletten var stundtals så lång att det var bäst att ställa sig där i tid. (Till nästa år hoppas jag på unisextoaletter för herrtoaletten var det i princip aldrig någon kö till.)

Under helgen fanns det även föredrag och samtal att lyssna på. Maria höll själv i tre stycken föredrag. Ett där hon pratade om renässanslitteratur och varför man ska läsa Baldesar Castigliones Boken om hovmannen (Il libro Cortegiano) för att förstå 1500-talsmänniskorna mer än Niccolò Machiavellis Fursten (Il Principe). Jag har själv tagit upp det lite i tidigare blogginlägg som t.ex. Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Som Andrew Gibson skriver i blogginlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics är dagens bild av Machiavelli och Fursten en 1900-talskonstruktion skapad av tyske historikern Friedrich Meinecke för att försvara nationalismen. Detta styrks också av att han diskuteras flitigt idag, men inte så mycket på 1500-talet även om Fursten brändes efter Bartolomeinatten 1572 lite "för säkerhets skull". Lars-Olof Larsson (som verkar ha varit en av de främsta förespråkarna för den moderna bilden av Machiavelli/Fursten i svensk historieskrivning) fick också utgivningsdatumet för boken helt om bakfoten när han 2001 skrev artikeln Kristian II – i Machiavellis fotspår i Populärhistoria för även om man räknar med att den skrevs kring 1512, publicerades den inte förrän 1532 när Machiavelli var död och Kristian II avsatt som kung i både Danmark och Sverige sedan länge. Machiavelli själv var faktiskt förespråkare av folkstyre och det han skrev var politisk satir. Jag rekommenderar er därför att se Don MacDonalds Ted-talk Learning to Love Machiavelli som finns att se på Youtube här. 

Bilden av Machiavelli, ihop med Karl Marx och Sigmund Freuds slakt av texter i jakt på underliggande meningar och Gustave Le Bons Psychologie des foulles är en av de främsta anledningarna på varför jag har problem med att modern humaniora bygger så stor del av sin forskning på att lyssna på vad västerländska män skrivit/sagt om människor och samhällen under de senaste 200 åren och för lite tid till att faktiskt studera människors beteende i vardagen. Att "studera" (d.v.s att läsa sig till kunskap i böcker) är också enligt Walter J Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet främmande för en muntlig kultur (vilket 1500-talet framför allt är) som lär sig genom exempel d.v.s. genom att lyssna och härma folk med mer kunskap, att vara lärling etc. Det är tydligt att sådant som gått i arv i generationer om hur män vid furstliga hov bör bete sig, är vad Castiglione skriver ner och som Gustav Vasas systerson Per Brahe senare gör en svensk version av (Oeconomia),

Ett av de andra föredragen Maria höll handlade om att även om vissa källor ljuger, tenderar Källkritiken idag att gå för långt. Som exempel tog hon brevet som Kristian II skickar till påven i Rom som idag finns i det danska riksarkivet där han "förklarar" Stockholms blodbad med att hävda att Kristina Gyllenstierna sprängde Stockholms slott och att biskoparna Mattias Lillie (i Strängnäs) och Vincens Henningsson (i Skara) råkade bli ihjältrampade. Ett fullkomligt vanvettigt brev att tro på faktamässigt, men som, ihop med att Kristian låter bränna Didrik Slagheck (som han för övrigt utsett både till ny biskop i Skara och ärkebiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522, vittnar om att Kristian får problem att förklara sina förehavanden i Sverige för sin samtid, vilket förvånansvärt många på senare år hävdat att han inte får. Det finns inget som tyder på att Kristian får gehör för sitt brev och det mesta tyder på att påven Leo X redan vet vad som hänt. Det går också helt emot de tre vittnesmålen vi har från själva blodbadet från Olaus Petri, Jöran Tre Rosor och (sedan 2018) Olaus Magnus. Dessa är i princip samstämmiga och stämmer även överens med Gustav Vasas skildring av händelserna som ledde fram till att han valdes till kung. Märkligt nog har svensk historieskrivning på senare år mer eller mindre öppet insinuerat att blodbadet var något som iscensattes av Gustav Vasa i propagandasyfte och dessutom att ingen egentligen dog. Hur ska man annars förklara att de menar att det springer runt en massa "Sturar" och är avundsjuka på att Gustav blivit kung? 

På sätt och vis hänger det med att vara för "källkritisk" ihop med det tredje ämnet Maria tog upp: att man i modern tid skriver ut det som inte passar den egna modernpolitiska agendan ur historien. Maria fokuserade framför allt på kvinnor, men påpekade att det även gäller de jylländska bönder som hotade med uppror om Kristian II blev kvar i Danmark 1523 vilket Mikael Venge skrivit om i "Når vinden føjer sig...". Spillet om magten i Danmark marts-december 1523. 

Här i Sverige är situationen faktiskt lite värre. Man bryr sig bara om bönder när de gör vad som passar historikernas agenda. Nils Dacke är ansedd som en frihetshjälte och hans tortyrmord på äldre, sjuka och handikappade män rättfärdigas (T.ex. i boken Dackeland menar Lars-Olof Larsson att den småväxte Arvid Trolle lika gärna kunde dö för att han var handikappad.) medan Gustav Vasa hatas för att han inte tolererar det. Inget tyder på att Dacke betraktas som frihetshjälte av sin samtid, så hjälten är en konstruktion av moderna forskare med ett libertarianskt, kommunistiskt och/eller katolskt perspektiv (För vi måste ju ha Henrik VIII av England som utgångspunkt för reformationen, vilken annan typ av reformation finns det?). Däremot när de svenska och finländska bönderna stöttar Karl IX mot den, av moderna svenska historiker älskade Sigismund, är de lurade av Karls propaganda. (Man kan ju egentligen undra vem det är man egentligen bör vara mest källkritisk mot...)

De jylländska bönderna dök senare upp i ett annat sammanhang efter att Robin Wohlin som spelade Gustav Vasa på Örebro slott haft en liten föreställning där han sökte nytt folk (För en del inser när de gräver lite djupare att de som dödas av Kristian inte kan finnas kvar och att det inte heller finns så många andra...) och tillsammans med publiken illustrerade 1500-talssporten rövbrottning. Robin var fantastisk (Helt klart den bästa Gustav Vasa!), men efteråt kom en dansk man fram till mig och Robin och verkade vilja att vi som svenskar skulle "erkänna" att egentligen var det svenskarna som dödade sig själva för att vi var mindre civiliserade (och att Gustav egentligen bara ville bli kung för att få tillbaka sina gods), för det var så man såg på det utifrån ett danskt perspektiv. Jag försökte förklara att danskarna ju inte heller var särskilt förtjusta i Kristian varpå han svarade att det ju bara var adeln (ett konstaterande som även är väldigt vanligt bland populärhistoriker i Sverige som jag undrat väldigt länge över då det vittnar om en total oförståelse för det förmoderna samhället). Det verkar nästan som att adeln är på väg att skrivas ut ur historien också. Jag försökte då förklara att det var jylländska bönders hot om uppror som var minst lika viktigt i avsättningen av Kristian II, men som sagt verkar inte de ingå i "det danska perspektivet" han fortsatte prata om trots att han sa till mig att man inte skulle tänka i nationalstater och vara nationalistisk. Efter historiske dage är jag ännu mer med Mikael Venge som säger att istället för källkritik, bör man lära ut mer källtolkning.

Betydligt trevligare var det första samtalet jag gick på mellan Lars Kjær och Hans Erik Havsteen (som jag tror, helt baserat på rösten, är en av programledarna i podcasten Kongerækken som bl.a. pratat om de danska så kallade savnkongerne. Lejre museum har de avsnitten utlagda på sin hemsida.). Kjær kom nyligen ut med boken Valdemar den store. Borgerkrigens barn som är en biografi om den danska medeltidskungen Valdemar den store. Han är en förfader till Svante Sture (och för den delen även till Gustav Vasa), vilket jag skrev om i inlägget Svante (10 juni 2022). Kjær och Havsteen pratade om hur den förre försökt att verkligen berätta om personen Valdemar istället för den stora historien om Danmark som varit inbegripet i ett blodigt inbördeskrig innan han kom med stabiliteten. Kjær har uppenbart intresse för och koll på familjen i övrigt också. Dels berättade han att han just nu skriver på en bok om Valdemars barn och dels frågade han om det var Svantepolk (Knutsson) jag menade när jag berättade att jag själv höll på med hans barnbarns barns ättlingar i Sverige. 

Jag har bara hört gott om boken, även från Maria. Därför ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den framöver. När de inte behandlar mig illa och kallar mina historiska landsmän ociviliserade för att rentvå en massmördande imperialist, har jag trots allt inget emot "ett danskt perspektiv". Tvärtom har jag märkt att kunskap om övriga nordiska länders historia ger mig nya perspektiv på Sveriges.

Det bästa kom dock i slutet av söndagen då jag lyssnade på en av mina favorithistoriker Cecilie Nielsen som berättade om sin senaste serie Gåden om Odin som just nu visas på TV i Danmark. Den finns på DR TV och kan ses även från Sverige. Jag har tidigare skrivit inlägg om hennes tidigare dokumentärserier Gåden om Danmarks første konge och Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering och det kommer absolut inlägg om Odin också. Jag gjorde säkert bort mig helt (Det brukar jag göra när jag träffar folk.), men det betydde väldigt mycket för mig att träffa henne. Så mycket att jag faktiskt tog en selfie med henne (Jag vet hur illa jag ser ut, så titta mest på Cecilie!). Jag blir sällan star struck, men Time team-arkeologer på konferens i Durham i England och Cecilie Nielsen tillhör de personer som tydligen gör mig star struck.

Historiske Dage är verkligen en jättekul upplevelse och jag önskar verkligen att vi kunde ha något liknande i Sverige. Det finns bara några små förbättringar som behöver göras: unisextoaletter som sagt för att minska kön till damernas, men även att man emellanåt skulle få tillåtelse att öppna sidodörrarna för luften tog slut fort trots korsdraget som var mellan allmänhetens och medverkandes båda ingångar. Jag saknar också "förhistorien": var var sten-, brons- och järnålder (utöver vikingarna)? Och det finns kanske fler föredrags-/samtalsämnen än de båda världskrigen och Kalla kriget?

Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering (Andra expeditionen - Del 4 till 6)

Jeg er ikke noget udpræget morgenmenneske. Og det her er virkelig tidligt om morgonen. Men når man er rejst om på den anden side af Jorden og endelig skal se den bugt der blev Berings sidste hvilested så virker det som en meget lille bedrift at stå tidligt op. 

~ Cecilie Nielsen

Danska historikern Cecilie Nielsen reste tillsammans med Lasse Bøgeskov-Andersen (producent), Martin Neuert (kameraman), Gennadi Govorukhin (fieldproducer) och Sergej Roslyakov (tolk) tvärs igenom Ryssland i danska upptäcktsresande Vitus Berings fotspår 2017/2018, vilket jag skrev om i inlägget Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering (Första expeditionen - Del 1 till 3) (24 november 2022).

Cecilie Nielsen och DR:s dokumentärserie Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering går att se även från Sverige här.  De första tre delarna, som jag skrev om i det förra inlägget handlade om Vitus Berings första expedition och de senare tre delarna handlar om den andra. 

I avsnitt 4 kommer Cecilie Nielsen och hennes grupp till staden Perm på gränsen mellan Europa och Asien. Där möter de Ildar Mamatov som är en riktig Vitus Bering-nörd och som försöker lyfta fram honom och den del av hans expeditioner som var i området. Han ordnar en presskonferens där Nielsen får berätta om sitt projekt och varför de är i Ryssland. Hon konstaterar dock att rysk media är mer intresserade av henne än av projektet och Bering och pustar lättad ut efteråt: "Det passer mig ganske udmærket at vores russiske mediecirkus er ovre. Jeg vil hellere ud og opleve de steder, Bering faktisk har været." 

Vitus Bering kommer tillbaka till Sankt Petersburg 1730. Då är Peter den store död och istället sitter Anna Ivanovna på den ryska tronen. Bering lägger fram resultaten från sin expedition för den ryska vetenskapsakademien som inte alls tror på honom. Det var ju dimma, så hur kan han vara så säker på att Ryssland och Amerika inte hänger ihop? Och han verkar ju inte ha sett Gamaland och Kompaniland som vetenskapsmännen läst om ska finnas i norra delen av Stilla havet och som finns utsatta på de samtida sjökorten. 

Det er de mest velbjergede akademikere man kan førestille sig som har en holdning om hvordan det ser ud på den anden side av Jorden. Det må have været skrækelig irriterende. 

~ Orla Madsen

Att döma av Vitus Berings ilska inför bemötandet från vetenskapsmännen, har Madsen rätt. Han blir så förbannad att han kräver att få möjlighet att göra ännu en expedition för att visa dem. Den nya tsarinnan ser sin chans att legitimera sitt styre (såvitt jag förstår det är den ryska regentlängden lite rörig efter Peter den store). Därför godkänner hon expeditionen som snart får väldigt stora proportioner: 

• Hela den ryska ishavskusten ska kartläggas. 
• Man ska försöka nå Japan norrifrån. 
• Gamaland och Kompaniland ska hittas 
• Man ska segla till den amerikanska västkusten. 
• Hela Ryssland ska dessutom kartläggas av vetenskapsmän. 

Det ska bli den största expedition världen någonsin skådat och visar tydligt det ryska rikets tankar om sig själv. Det hela ska ledas av Vitus Bering som den här gången får ta med sig sin familj. Samtidigt som han ger sig ut på sin andra expedition, skriver han sitt sista brev på danska hem till släkten i Danmark. Han är lite förnärmad över att de inte kontaktat honom, men han vet att föräldrarna är döda. Han begär att hans arv ska sättas in på banken hemma i Horsens på Jylland och att räntan ska gå till de fattiga i Horsens. Cecilie Nielsen konstaterar att brevet säger mycket om Bering. 

Osa är en liten stad 150 km sydväst om Perm som idag har ca 20 000 invånare. Det är där Ildar Mamatov växte upp. Dit kom Vitus Bering på sin andra expedition 1733 och Mamatov tar med Cecilie Nielsen dit. Där diskuterar de bl.a. om Being ska betraktas som dansk eller rysk och till skillnad från kvinnan i museet i Sankt Petersburg de besökte tidigare i serien, anser Mamatov att det är självklart att han var dansk. Expeditionerna blir möjliga tack vare europeisk teknologi och tankesätt. Mamatov menar att Bering verkligen var rätt person för jobbet och han säger också att västeuropéer har svårt att förstå "den ryska själen". Mamatov frågar senare Nielsen om varför hon ville resa i Berings fotspår och hon svarar ärligt och personligt: "Engang var jeg lidt bange for den store, vide verden. Jeg ville helst bare blive hjemme i sikkerhed. Men nogle gange må man udfodre sig selv. Og nogle gange må man gøre noget der er uvant for en. For det er der man vokser."

Jag gillar inställningen att man vill att ens kunskap och förståelse dels lär en saker om en själv, men även att man förändras med den. Danska antropologen Kirsten Hastrup skriver i sin bok Kultur. Det fleksible fællesskab att människor förändras genom erfarenheter, vilket jag är beredd att hålla med om. Däremot vill jag också lägga till att man behöver reflektera över dessa erfarenheter också. 

Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering kan på sätt och vis jämföras med den svenska dokumentären Vår mörka historia som gjordes av Miljöpartiets tidigare språkrör Gustav Fridolin 2009. Han åkte till Saint-Bartélemy som tidigare varit en svensk koloni för att berätta att Sverige dels var delaktiga i den transatlantiska slavhandeln och dels hade ett rasbiologiskt institut på 1900-talet. Det är tydligt att Fridolin visste vad han skulle leta efter, vilket uppenbarligen Cecilie Nielsen också gör. Skillnaden är att Fridolin verkar göra riktade ansatser för att hitta det han söker på ett helt annat sätt än Nielsen. Det här har jag märkt är extremt vanligt inom svensk historieförmedling till (den svenska) allmänheten. Istället för att betrakta historiska händelser och personer som komplexa och mångfacetterade och försöka förstå dem, reducerar man gärna dem till en symbol för sin egen (modernpolitiska) agenda eller till vad som framstår som ens egna sexuella preferenser. 

Ta Nils Dacke som exempel. Han blir i händerna på skånska lokalpatrioter (med historikerbröderna Curt och Lauritz Weibull i spetsen) ett tecken på att ingen vill vara svensk. Vilhelm Moberg gjorde honom till en libertariansk martyr. Och 68-vänstern fick för sig att han egentligen bara ville starta en kommunistisk bonderepublik i Småland. Ingen av dem tar hänsyn till att han kommer från det rikaste jordbruksdistriktet i Småland utan nybyggen, att en torpare knappast har möjlighet att betala flera oxar i böter eller för den delen att han torterar flera äldre män till döds på rätt brutala sätt baserat på hur källorna beskriver det. Man har heller inte tagit hänsyn till händelser i omvärlden och utomstående krafter som kan ha inverkat på händelserna i Småland, men det är en annan historia. 

Det stämmer det Susan Sontag skrev i sin essä Against Interpretation att man i modern tid inte verkar kunna ta in det man ser (och läser) i sin besatthet av att leta efter underliggande meningar till allting. Det gör att man ofta behandlar konst i olika former på ett väldigt respektlöst sätt gentemot konstnärerna och det gäller verkligen också för historieförmedlingen till allmänheten och dess syn på historiska personer och händelser. Särskilt i Sverige där en del historiker även erkänner det om än troligen omedvetet:

Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja, som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi för en Sture i en mycket farlig värld (Sturarna. Makten, morden missdåden. 2017:230).

Källorna säger med andra ord en sak om Svante Stures karaktär, men historikern ifråga vet ändå på något sätt att Svante är en ondsint och maktgalen (om än "försiktig") maffiaboss. Mot bakgrund av denna tydligt agendadrivna historieförmedling till den svenska allmänheten, ofta skriven mot och inte med källorna är Cecilie Nielsens perspektiv en frisk fläkt. Hon är nyfiken och öppen för att hennes perspektiv måste förändras med nya faktabaserade kunskaper och hennes upptäckarglädje går inte att ta mista på. Hon kan självklart grundhistorien, men satsar på att förstå den på ett djupare plan och vi blir inbjudna att göra det med henne. Det blir relaterbart på ett annat sätt än om någon förklarar att du måste överge allt du vetat innan för att tro på vad programledaren för dokumentären säger istället eller, för den delen få höra att dina förfäder var inget att ha för de var de värsta rasisterna i världshistorien. Det blir inte antinationalistiskt. Det blir bara föraktfullt och avhumaniserat!

Med det sagt är det viktigt att förmedla slaveriet och rasismens historia, men det är bättre att faktiskt försöka förstå det istället för att måla upp en bild av historiska svenskar som genomonda. Det är trots allt med förståelse man kommer till insikt om lösningar och kan utvecklas. Vitus Bering var verkligen inte direkt någon ängel. Han behandlade naturfolken i Sibirien rätt illa eftersom de var hedningar. Det blir särskilt tydligt gällande itelmener-stammarna på Kamtjatka som tvingas ta sina hundslädar och hämta proviant från andra sidan av halvön när ett av Berings proviantskepp förliser. Detta stör deras förberedelser för vintern och kosackerna går hårt åt dem under arbetets gång. 

Det här är inget Cecilie Nielsen skyggar undan för och hon besöker itelmenerna av idag. De vet att Bering var en stor ledare och att hans expeditioner var storartade bedrifter även om han behandlade deras förfäder illa för 300 år sedan och förklarar för Nielsen vad han gjorde fel. Det liknar en del Fatima Bremmers hantering av Ester Blenda Nordströms syn på samer som också är väldigt tidstypisk för det tidiga 1900-tal hon levde i (när rasbiologi faktiskt fanns för övrigt), men kan te sig lite dålig idag i Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström skyler Bremmer inte över eller försvarar Nordströms hållningar. Det är bara ett faktum man får acceptera. Alla har vi ju mindre trevliga sidor trots allt. Jag skrev om biografin först i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018) och senare även i Biografiförfattare (9 december 2020). Nordström besökte för övrigt också Kamtjatka och skrev om det i boken Byn i vulkanens skugga som jag inte hunnit annat än skumläsa, men då Nielsens dokumentär gett mig lite blodad tand och intresse för området kanske jag kommer ta mig lite tid till den. 

Från Osa tar sig Cecilie Nielsen till Kungur på den väg som Vitus Bering tog 1733 och som några år senare kom att bli Rysslands viktigaste huvudväg. I Kungur finns grottor som vetenskapsmännen som deltog i den andra expeditionen gav sig ner i. Nielsen reflekterar över att det måste ha varit spännande att ge sig in där utan att veta vad som väntade.  Idag måste man ha en guide med sig och deras, Nadezjda Kozlova, säger att om grottan accepterar en, blir man kvar för alltid. Nielsen verkar lite irriterad över att hon inte får utforska på egen hand och att det dessutom finns el i grottan. Hon vill ju uppleva det på samma sätt som Berings vetenskapsmän på 1700-talet gjorde. Hon sticker därför av på egen hand in i en vrå dit man inte dragit el. Kameramannen Martin ser henne och följer efter då hon inte kan göra ett program utan honom. Vetenskapsmännen blir kvar några månader, medan Bering sätter upp ett högkvarter för expeditionen i Jakutsk.

Ishavsexpeditionen blir mer eller mindre en katastrof. Flera skepp blir fast i isen och hela besättningar fryser ihjäl, man gör då ett sista försök att kartlägga kusten från landsidan, vilket blir mer framgångsrikt. Martin Spangsbergs del av expeditionen blir den mest framgångsrika. Genom att segla längs ö-gruppen Kurilerna till Japan. Han är därmed först att både lägga Kurilerna under ryskt styre och kartlägga den nordliga sjövägen till Japan.

1739 samlas ledarskiktet av expeditionen (Vitus Bering, Martin Spangsberg samt Aleksei Tjirikov) i Okhotsk. Där byggs fartygen Sankt Peter och Sankt Paul som ska ta dem till Kamtjatka. Dessa blir klara ett par månader senare och Bering och Tjirikov ska föra befäl över varsitt skepp. När Bering tar farväl av sin familj i Okhotsk, blir det sista gången han får se dem. 

Framme på Kamtjatkas östkust 1740 grundar Vitus Bering staden Petropavlovsk som döptes efter skeppen. Idag bor 180 000 människor där. En av dessa är historikern Tatjana Fodorova som är en av Rysslands stora Bering-experter. Hon berättar att Bering skickade ut navigatören Ivan Jegalgin för att hitta bästa stället att lägga till och tillbringa vintern på. Som sagt förliste ett av proviantskeppen på vägen och Bering får en idé om att ta hjälp av lokalbefolkningen itelmenerna. De bistår med kött och fisk, men Bering vill också att de tar sig till västra sidan av halvön för att hämta proviant då deras hundslädar är bästa sättet att ta sig fram över land. Kosackerna går dock hårt åt dem och projektet misslyckas.

Cecilie Nielsen åker, som sagt, ut i skogarna på Kamtjatka för att besöka dagens itelmener. Hon testar att åka hundspann med en vagn och Galina Olegovna Kravtjenko berättar hur det är att vara en ung itelmener och hur de uppfattar Bering. Som jag sa ovan, är det ingen jätterolig historia, men de har inget emot honom personligen. Han förstod inte att deras vinterförberedelser förhindrades av att de tvingades bygga en stad mitt i allt och därför blev de inte färdiga och många dog. 

Då provianthämtningen inte riktigt lyckas, står Vitus Bering sommaren 1741 med halvfulla proviantförråd, vilket borde vara nog för att ta sig fram och tillbaka till Amerika. Det har tidigare varit en del problem med osämja inom expeditionen då vetenskapsmännen som inte vill följa de sjövägar som sjömännen ansåg mest lämpliga. Nu vill vetenskapsmännen fokusera allt på att hitta Gamaland istället för Amerika. Bering var noga med säkerheten för sitt manskap under sin första expedition, men vet att det är vetenskapsmännen som hovet i Sankt Petersburg litar mest på, vilket gör att skeppen till slut sätter av mot sydöst för att hitta Gamaland. 

 

Tatjana Fodorova menar att Vitus Bering förenar tre delar av världen: Danmark, Ryssland och Nordamerika. Hon menar att han var snäll, ansvarsfull och plikttrogen (tråkig och personlighetslös kallade en av Cecilie Nielsens svenska kollegor den manstypen, vilket jag citerade ovan). Han var medveten om att flera hundra liv hängde på honom. De ryssar som var vana till att ge order, de kritiserade honom eftersom de inte var vana vid ett mer demokratiskt styre. Martin Spangsberg däremot beskriver Fodorova som en stor, arg hund som konstant hamnade i konflikt med folk. Däremot var han så viktig och gjorde så mycket för expeditionen att hans personlighet och sätt nog behövdes i den situationen. Medan Bering, som det inte finns några tecken på själv trodde på Gamaland, lyssnade på vetenskapsmännen, skulle Spangsberg inte ha gjort det. Detta får Nielsen att inse att Berings personlighet blev hans största problem, för om han sagt nej till vetenskapsmännen, skulle han själv och de övriga ur hans besättning som dog, kanske ha överlevt.

Föga förvånande hittar inte expeditionen något Gamaland, men när allt fler i besättningen, inklusive Bering själv, blir sjuka i skörbjugg, ger Bering order om att vända om och skeppet sätter kurs mot Amerika. Gamaland-sökningarna har kostat på i tid och proviant som de inte har. Med kursändringen följde dimma som även präglat den förra expeditionen. Ett par veckor senare ser de land och skickar iland den tyske vetenskapsmannen Georg Wilhelm Steller ensam för att i tio timmar undersöka det nyupptäckta landområdet. Besättningen må fira landupptäckten, men provianten är på väg att ta slut och Bering är för sjuk för att fira.

Han kan mærke at han har det dårligt. Og hvis man skal på ansvarligvis have sig selv og sit manskab tilbage til Kamtjatka er det en udfordring at man ikke har det godt.

~ Merete Bøgh Pedersen

Efter det korta besöket i Amerika seglar skeppet in i en storm som gör det omöjligt för expeditionen att orientera sig. De hamnar ur kurs och skeppet slås sönder mot klipporna på den ö som senare gavs namnet Berings ö. Vitus Bering är då svårt sjuk i skörbjugg. Han har blivit 60 år gammal och kroppen börjar ge upp efter att ha tillbringat så många av de åren på resande fot. Den fysiska ansträngningen av att resa, särskilt utan moderna bekvämligheter, är också något som många förbiser, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg om serien Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering (Första expeditionen - Del 1 till 3) som jag länkade till ovan.

Nu är det ikke fordi vores rejse har været bare i nærheden af det Bering og hans mænd foretog sig. Men øn giver mig en fornemmelse af at være meget langt væk fra alting. En fornemmelse, Bering og hans mænd i den grad også må have haft.

~ Cecilie Nielsen

Berings ö idag är nästan lika öde som den var när Bering och hans besättning blev strandade där i november 1741. Bara 700 invånare bor i den enda staden Nikolskoje där Vitus Bering står staty (bilden) på torget bredvid Lenin. Där bor sjömannen Sergej Pasenjuk som är ytterligare en rysk Bering-nörd som verkligen rest i hans fotspår när han seglade samma rutter i området som Bering ensam i en liten segelbåt. Nu blir han Cecilie Nielsens guide på ön. 

Havet omkring Berings ö tillhör de mest våldsamma och ombytliga i världen och är fullt av sälar, valar och späckhuggare. Cecilie Nielsen erkänner för Sergej Pasenjuk att hon är rädd och han svarar att han också är rädd för havet, men att det samtidigt ger honom en frihetskänsla. Han jämför det med kattens lek med råttan och säger att det är viktigt att hela tiden ha i huvudet vem som är katt och vem som är råtta. 

Vetenskapsmännen som Vitus Bering hade med sig må ha orsakat situationen de befinner sig i genom att leta efter ett land som existerade i deras böcker, men inte i verkligheten. På Berings ö kommer mannen som sattes i land i Amerika, Georg Steller, att visa att de trots allt fyller en funktion i expeditionen. Medan övriga börjar samla ihop trä att bygga upp skeppet med, tar Steller hand om de sjuka. Han undersöker även ön för att se om han kan hitta växter som ger vitaminer på ön. Han hittar sjökor (Stellers sjöko) som var lätta att jaga (så lätta att de utrotas på 27 år efter det) och som ger dem proteiner och krafterna tillbaka. Men inte Bering som dör natten mellan 7 och 8 december 1741. Trots att trä är en bristvara på ön och de behöver det de har från det sönderslagna skeppet, gör hans besättning en kista. När de sovjetiska och danska arkeologerna undersökte hans grav 1991, var trä i en av gravarna indikationen på att det var Bering man hittat.

Sittandes vid Berings grav, ställer Cecilie Nielsen samma fråga till Sergej Pasenjuk som hon gjort till de andra ryssar hon träffat under resan: "Var Vitus Bering dansk eller rysk?" Pasenjuk svarar direkt och med övertygelse på samma sätt som Ildar Mamatov gjorde i Osa att han var dansk. Han menar att Europa har gett Ryssland enormt mycket. Om inte Peter den store inte tyckt om och rest runt i Europa, hade Ryssland aldrig blivit någonting. Nielsen har ställt frågan till de hon mött över hela Ryssland och intressant nog har svaret förändrats ju längre österut (d.v.s. ju längre bort from Danmark) som hon kommit. På Polarmuseum i Sankt Petersburg svarar antikvarie Maria Konstantinnina Kalina att Bering var rysk lika självklart som Pasanjuk svarar att han var dansk. Ett bra exempel på hur nationalitetsbeteckningar är socialt präglande. Det stämmer trots allt det Tatjana Fodorova sa till Nielsen i Petropavlovsk att Bering förenar Danmark, Ryssland och Nordamerika. 

Sergej Pasenjuk visar Cecilie Nielsen var Vitus Bering troligen kom iland. Hans vän äger mark i området och brukar jaga där. Om vintern blåser det kallt från nordöst och Pasenjuk kan förstå att de gick på grund. Då det är iskallt där om vintern, har både han och Nielsen svårt att förstå hur de klarade si. Kanonerna (som Nielsen ser på vad som verkar vara ett litet museum i Nikolskoje), lades i sanden för att kunna dra det nya skeppet över dem. De överlevande lämnar ön i augusti 1742, 10 månader efter att de kom dit. När nyheten om Berings död når Anna Ivanovna avbryter hon expeditionen. Den har dock inte varit förgäves. Man har lyckats uppnå mycket.

• Man har kunnat konstatera att Ryssland/Asien inte hänger ihop med Amerika.
• Man har kartlagt hela Sibirien och den ryska ishavskusten och blev samtidigt varse om att nordostpassagen var omöjlig med dåtidens skepp.
• Man har lagt grunden för ett vägnät genom hela landet.
• Man kartlade Kurilerna.
• Man hittade Alaska.
• Man hittade den nordliga sjövägen till Japan.

Det är på riktigt en enorm bragd när man tänker efter lite närmare på det och inte beter sig som vetenskapsmännen i Sankt Petersburg efter Berings första expedition som tar för givet att de vet bättre fastän de inte var där.

Första otvivelaktiga bevisen för Vitus Berings närvaro på Berings ö hittades av arkeologer 1935 då skeppsdelar och kanoner dök upp i sanden. 1979 undersökte sovjetiska arkeologer mer systematiskt området och hittade då lägret och 1991 grävde man, tillsammans med danska arkeologer, ut Vitus Berings grav. Sergej Pasenjuk beskriver känslan av att få röra vid lämningarna av Bering som surrealistisk och Cecilie Nielsen skojar om att han är det närmaste hon själv kommit Bering.

Her ved graven slutter min rejse i fodsporene på Bering. En dansker, der gav sit liv till verden och brugte 40 år på at undersøge den, og som havde eventyrlust men trods alt hele tiden satte sine mænds sikkerhed højere. Til sidst bukkede han under for sygdom, slid og træthed uden at se sit navn stå i historiebøgerne som en af de allerstørste. Og mig? Har jeg så fundet eventyreren i mig selv? Ikke i forhold til en af Berings kaliber. Hans bedrifter kan man ju ikke hamle op med. Men hans opdagelsestrang smitter altså. Og på grund af ham har jag mødt nogle helt fantastiske russere. Russere som vi danskere altså deler Vitus Bering med.

~ Cecilie Nielsen

Lika mycket som Vitus Bering smittar av sig på Cecilie Nielsen, smittar hennes egen nyfikenhet, kunskapstörst och upptäckarglädje av sig på de som ser hennes dokumentärer. Som jag har skrivit tidigare är jag väldigt förtjust i hennes sätt att nalkas det förflutna och låta tittarna följa med henne på resan mot kunskap och förståelse. Hon är öppen, nyfiken och framför allt ödmjuk. Hon anser sig inte vara förmer än vare sig de levande eller döda utan går in för att förstå andra människor och kulturer. Jag vill nu också resa tvärs genom hela Ryssland i Berings fotspår. Just nu dock bara i teorin då världsläget är som det är, tror jag det inte är möjligt att göra det praktiskt. Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering känns dock välbehövlig i nuläget då den visar att man inte behöver demonisera en nations hela befolkning för att deras ledare beter sig som Kristian II. Att de ryssar Nielsen träffar är helt fantastiska lyser igenom och jag hoppas verkligen att ingen av dem har tvingats ut i krig. 

Jag har inte längre mycket till övers för svensk populärhistorisk förmedling av orsaker som jag ofta försökt sätta ord på i den här bloggen, inte minst i detta inlägg. Den är mestadels förakt- och hånfull, nedvärderande, avhumaniserad, sensationalistisk och populistisk och de personer med akademisk titel i historia som framför allt skriver populärhistoriskt beter sig väldigt likt de vetenskapsmän som Vitus Bering tampades med och som ledde till att bl.a. Bering dog i och med att de tar för givet att de vet så mycket bättre om allt än de som faktiskt upplevt (och observerat) något trots att de baserar sin kunskap om verkligheten och människors beteende mycket på fiktiva TV-serier och filmer samt vad (mestadels) västerländska gubbar som levt under de senaste 200 åren tyckt och tänkt om människor och samhällen. Jag är van vid arkeologin där man går ut till allmänheten med faktiska forskningsresultat när man har arbetat sig fram till dem och förstår därför inte riktigt hur vi har kommit att få två historieskrivningar där en bra forskning på universiteten hålls bland forskarna samtidigt som andra historiker (och andra) skriver något helt annat till allmänheten. På Instagram har jag sett att Cecilie Nielsen besökt Sverige inför en ny säsong av Gåden om...-serien och jag kan bara hoppas att svenskar ser och lär av henne. När får vi t.ex. se den skånske historieprofessorn vandra genom vintriga dalaskogar till Norge (Trondheim?) för att visa hur omöjligt det är att Gustav Vasa tog skidorna den där vintern 1520-1521 som han alltid så tvärsäkert hävdar? 

Bild 1: Staty av Vitus Bering på Berings ö, lånad från Wikipedia.

Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering. (Första expeditionen - Del 1-3)

Jeg er ikke noget morgenmenneske. Og det her er virklig meget tidligt om morgenen. Men der er ingen vej udenom, for jeg skal længre væk fra Danmark end jeg nogensinde har været og så må man stå tidligt op. 

~ Cecilie Nielsen

Tidigare i år bloggade jag om den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge i ett flertal inlägg (ett för varje avsnitt). Programledaren var den danska historikern Cecilie Nielsen som på kort tid kommit att bli en av mina favorithistoriker. På DR TV:s hemsida finns även en annan dokumentärserie som leds av Nielsen: Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering som DR (och hon) gjorde redan 2017/2018. 

Under ett av mina besök i Danmark i somras visade DR repriser av programmet Guld i købstædernes andra säsong från 2016 där Cecilie Nielsen var programledare. Jag förstod det som en dansk variant av svenska Antikrundan. De besökte Horsens på Jylland i två avsnitt och Merete Bøgh Pedersen (som också medverkar i Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering) från Horsens museum berättade där om Vitus Bering för Nielsen. (Avsnittet ifråga kan ses från Sverige här.) Han föddes i Horsens 1681, men kom att bli mest känd för sin tjänstgöring för de ryska tsarerna Peter den Store och Anna Ivanovna som skickade honom på varsin expedition för att kartlägga Ryssland och se om Ryssland hängde ihop med Amerika. Jag kan därför inte låta bli att undra om Nielsens resa egentligen kan sägas ha börjat den gången. Faktum är att det enda jag saknar i dokumentärserien är just en koppling till Horsens. De kunde ha uppmärksammat vad staden och dess museum gör för att berätta om Berings historia på hans ursprungliga hemmaplan.

Hur det nu än var, gav sig Cecilie Nielsen, tillsammans med en grupp bestående av danskarna Lasse Bøgeskov-Andersen (producent) och Martin Neuert (kameraman) samt de båda ryssarna Gennadi Govorukhin och Sergej Roslyakov (tolk), ut på en resa i Vitus Berings fotspår tvärs genom hela Ryssland 2018. Hon sammanfattar sitt projekts syfte som att hon både vill förstå vem han var, se platserna han besökte, träffa människorna som bor där idag samt hitta nya sidor hos sig själv genom att utmana sina rädslor, fördomar m.m. och hitta äventyraren i sig själv.

Vitus Bering föddes som sagt i Horsens. Hans släkt hade stort inflytande i staden, men som vuxen gick han till sjöss och steg genom hierarkin i den danska flottan. Det är emellertid inte i den som han skulle få störst betydelse och bli ihågkommen. Faktum är att han (åtminstone fram till Cecilie Nielsens serie visades) är rätt okänd i Danmark även om Horsens museum lyfter fram honom, vilket är tydligt även på deras hemsida. 

I Ryssland blev Peter den store tsar 1689. Han hade ett stort intresse för Europa och ville gärna ta in nya idéer därifrån. Genom krig med Sverige fick han tillgång till havet genom att erövra det svenska Ingermanland. Där började han bygga staden Sankt Petersburg lite väster om den svenska fästningsstaden Nyen. Den svenska historien är inget som nämns i programmet, men det är lite bortglömd historia här i Sverige och tänkte att det kunde vara värt att känna till. Peter ville dock inte bara ha landområden av europeiska stater utan var även intresserad av att anställa folk från Europa. Därför hade han ett värvningskontor i Amsterdam som var en stor metropol för världshandeln. Det var där Vitus Bering fick anställning. 

I Sankt Petersburg 2017/2018 diskuterar Cecilie Nielsen och producenten Lasse Bøgeskov-Andersson skillnaden mellan tidigmoderna och moderna nationaliteter. Idag (säkert ännu mer nu 2022 än 2017/2018 p.g.a. rådande omständigheter som berör Ryssland) skulle Vitus Bering förmodligen ha blivit betraktad som en landsförrädare hemma i Danmark om han trädde in i den ryska flottan. Historikern Morten Hahn-Pedersen förklarar att nationalitet som vi tänker oss den är en produkt av 1800-talet. Under 1600- och 1700-talet (och tidigare) tjänade man de herrar som ville ha en. 

När Peter den store låg dödssjuk i Sankt Petersburg, befallde han att en expedition skulle göras för att se om Ryssland hängde ihop med Amerika via land vid dess östra gräns. Expeditionen skulle ledas av Vitus Bering och han tog med sig ryssen Aleksej Tjirikov och en annan dansk, Martin Spangsberg och gav sig av i början av 1725. De skulle, liksom Cecilie Nielsen och hennes team, resa tvärs igenom hela Ryssland, men till skillnad från dem, var de tvungna att släpa med sig delar för att kunna bygga skeppet Fortuna för att segla över till halvön Kamtjatka. Genom hela serien kommer vi att få följa Nielsen och hennes team varvat med fantastiska teckningar av Martin Sand Vallespir som skildrar Bering och hans resa. De här teckningarna var även med för att illustrera historien i Gåden om Danmarks første konge. Dock vet jag inte om det var Sand Vallespir som gjorde även de illustrationerna. Jag tycker det är ett trevligt och mer effektivt sätt att framställa historien (särskilt när det gäller personer som vi inte har porträtt på) än att låta skådespelare gestalta dem som är vanligast i svenska historiedokumentärer.

Ekspeditionerne for zaren bliver Berings store livsværk og det begynder at gå op for mig hvor vanvittige hans rejser er. Også selv om vores måde att rejse på er 10 000 gange nemmere end hans.

~ Cecilie Nielsen

Cecilie Nielsen är, som sagt, redan från början tydlig med att hon är ute efter att försöka förstå Vitus Bering och samtidigt utmana sig själv. Bland det första hon säger är att hon är rädd för att åka båt, något som återkommer vid ett par andra tillfällen under seriens gång. Hon inser också att det är något hon måste göra om hon vill förstå Vitus Bering då han dels var i den danska och den ryska flottan, men särskilt som segling är viktiga delar av båda hans expeditioner. Inställningen att man behöver ha kunskaper och ägna sig åt sådant man själv normalt inte tycker är jättetrevligt är uppfriskande. Jag har märkt att det går så mycket bättre att förstå andra människor (både nu levande och döda) om man har som utgångspunkt att det som är viktigt för dem, måste vara viktigt för en själv.

Vitus Bering är, som sagt, rätt okänd i Danmark idag. Annat är det i Ryssland. Där är han en nationalhjälte och kallas den ryska Columbus då han upptäckte Amerika från den andra sidan, vilket vi ska se längre fram. Berings expeditioner är dessutom mer krävande och farligare än Christoffer Columbus seglats över Atlanten då de inkluderar att forcera den sibiriska vildmarken.

Vitus Bering har fått ett sund, ett hav och en ö uppkallad efter sig. Han dog på den senare i samband med sina andra, mer omfattande expedition och strax efter Sovjets upplösning 1991 hörde de av sig till Horsens museum och frågade om de var intresserade av att delta i ett arkeologiskt projekt som gick ut på att hitta hans grav. Arkeologen Orla Madsen, som numera är chef för Östsjällands museum och som medverkar i dokumentären, deltog i utgrävningarna på Berings ö. Den är även slutmål för Cecilie Nielsen. Men första anhalt är för henne liksom för Bering staden Jakutsk i Sibirien. Den senare kom dit sommaren 1726 med ca 150 män efter att ha rest från Sankt Petersburg i ca 1½ år.

I Jakutsk träffar Cecilie Nielsen historikern Ilya Vasilyev från North-Eatern Federal University of Yakutsk som visar henne ett monument med en karta över det historiska Jakutsk som länge var Rysslands sydligaste gränspost mot Kina. Idag lever ca 300 000 människor där och staden anses vara världens kallaste med enorma temperatursvängningar mellan årstiderna. På vintern kan det bli ner mot -60°C om vintern och 30°C på sommaren. 

Vitus Bering ska så snabbt som möjligt samla proviant och be delar av lokalbefolkningen om hjälp att ta sig vidare från Jakutsk. De är emellertid inte direkt inne på att hjälpa. De vet trots allt vilka faror som väntar dem på vägen till östkusten: täta skogar, vargar, björnar, vilda floder, stora sumpmarker och höga berg.  

Från Jakutsk ska Vitus Berings expedition fortsätta till Okhotsk på den ryska östkusten där de ska bygga skeppet Fortuna som ska ta dem till Kamtjatka. Fågelvägen är det ca 800 km dit, men ska man ta sig dit på land, är det en sträcka på 11000-12000 km. Expeditionen splittras. Bering sätter av i förväg via land på hästryggen med en grupp snickare för att kunna börja fälla träd till skeppsbygget. Martin Spangsberg får i uppdrag att segla upp längs floden Lena och dess bifloder så långt det är möjligt med skeppsdelarna de haft med sig: ankare, kanoner, segel och dyl.

Uden Sergej og Aleksandr ville jeg mildest talt være på spanden. Selv om her er meget smukt, er det ikke ufarligt at overnate herude hvor den russiske bjørn rent faktisk findes

~ Cecilie Nielsen

Cecilie Nielsen och hennes grupp följer Spangsberg och ger sig ut på Lena tillsammans med naturguiderna Jana och Aleksandr och deras kapten Sergej för att övernatta i vildmarken. Under tiden reflekterar Nielsen över att det är lättare att ta sig fram på vatten än på land: "Det er en 1700-talsmotorvej." 

Det är väldigt vanligt bland arkeologer att de reflekterar över problemen med att färdas runt (särskilt på land) i förmodern tid innan bilar, tåg, flyg och dyl. och även Alf Henriksson skriver om sina reflektioner över hur detta förändrats till idag i sin bok Eriksgata där han verkar ha gjort något liknande det Cecilie Nielsen gjort, men till platserna för den svenska Eriksgatan:

Överallt kan man färdas i vagn där deras majestäter fick skumpa fram på hästryggen. Det första mera storartade åkdon som skådats i Sverige lär ha varit den fjäderlösa himmelssäng på hjul som hertig Johan hade med sig hem från England 1560: man förstår att allmogen gapade, ty det fanns just inga vägar där den kunde användas. De svenska prinsessorna av huset Vasa fick alltid full ridutstyrsel men aldrig någon vagn då de gifte sig och drog bort till främmande land. Den enklaste liftare färdas idag komfortablare än de.

Däremot har jag inte hittat liknande reflektioner hos svenska historiker som förmedlar svensk historia till allmänheten trots att Sverige hade större problem med resandet baserat på sin geografi än Danmark. Dels p.g.a. oerhört stora avstånd och dels för att man är tvungen att färdas landvägen många gånger. Istället får man hånfulla skildringar som dryper av förakt om att Märta Leijonhufvud beskriver sin båttur mellan Svartsjö och Uppsala strax före Sturemorden 1567 som den värsta i hennes liv. Den svenska historiedocenten menar att den troligaste orsaken till beskrivningen är att hon inte är van att resa i "andra klass" eftersom hon är adelsdam (Sturarna. Makten, morden, missdåden 2017:155). Att hennes make och söner svävade i livsfara vid tillfället och att hon skriver det efter att hennes värsta farhågor har blivit besannade (att maken och sönerna har mördats av kungen) är tydligen irrelevant enligt historiedocenten ifråga och detta tillhör de tolkningar som faktiskt fått mig att börja undra över hans empatiförmåga (Det finns många andra exempel från andra som förmedlar svensk historia till allmänheten också, men detta är inte tillfället att gå djupare in på hybristofili.). 

Vitus Bering och snickarna klarar sig helskinnade fram till Okhotsk och börjar fälla träd och påbörja skeppsbygget. Värre går det för Martin Spangsbergs grupp. Vintern kommer tidigt, vilket gör att de måste släpa båten sista biten genom iskallt vatten. Skeppsdelarna är viktiga för de behöver ett skepp för att kunna fortsätta expeditionen. Spangsberg är uppvuxen i Strandby i sydvästra Jylland och har utbildats till sjöofficer i en väldigt krigisk tid. Han van vid militärdisciplin och en moral som kräver att man är uthållig och gör som man blir tillsagd. Därför går han hårt åt sitt manskap som börjar frysa och svälta ihjäl och en del flyr också därifrån. De blir tvungna att äta hästarna som fraktar skeppsdelarna  och som inte klarar situationen samt sina döda kamraters utrustningsdelar av läder och skinn. De gräver till slut ner sig i snön för att försöka få lite vila. Spangsberg däremot sätter ensam av mot toppen av det berg 60 km bort där Bering lämnat proviant åt dem. Sibiriens vildmark är inget att leka med idag och det finns ingen anledning att tänka att det inte var värre då. Området är ett av de kallaste i världen och där finns många faror som varg och björn. Både då och idag är det livsfarligt att ta sig ut där ensam och att Spangsberg lyckas och tar sig tillbaka till sitt manskap med all den proviant han lyckats ta med sig skildras som en enorm beundransvärd bragd. Man kan ju här jämföra med hur Gustav Vasas "äventyr" i Dalarna vintern 1520-1521 framställs som något bagatellartat och här kommer igen det förakt som är så tydligt i populärhistoriska svenska skildringar av förmodern tid i Sverige fram. 

Dalaskogarna är en någorlunda tämjd vildmark idag, men det lurar fortfarande många faror som t.ex. varg och björn i den och det finns all anledning att tro att det var mycket mer vildmark 1520 när Gustav Vasa gav sig ut i den. Som jag skrev i inlägget Gustav Vasa och skidåkningen (15 januari 2021) har jag svårt att förstå avfärdandet av möjligheten att Gustav Vasa åkte skidor då min egen erfarenhet av skogar i just moratrakten (Jag har släktingar som bor där.) säger att de inte är den mest lättforcerade miljön vintertid ens idag. Skidor är ett väldigt logiskt redskap att använda om man inte har tillgång till t.ex. snöskoter och bandvagn som vi har idag och vill ta sig fram så snabbt som möjligt. Den äldsta bevarade skida vi har i Sverige är Kalvträskskidan som är ca 5200 år och hittades i byn Kalvträsk utanför Skellefteå 1924. Därför kan man inte säga att tekniken inte var uppfunnen. Det är också lite oklart vart Gustav var på väg. Det var knappast planen att åka det moderna Vasaloppet. Det var bara i Sälen som dalkarlarna som åkt efter nådde fram till honom. 

Troligast är att han var på väg till Norge där närmaste mer bebyggda område är Trondheim. Där fanns också Ingerd Ottesdotter (Rømer) och hennes man Niels Henrikssøn (Gyldenløve). Båda var starka motståndare till Kristian II. Från Mora till Trondheim är det 345km fågelvägen och om man ska ta sig fram på marken ger dagens modera vägar en sträckning på ca 440-491km enligt Google maps. Den digitala funktionen uppskattar också att det skulle ta 90-100 timmar (dvs ca 4 dygn) att gå mellan de båda städerna. Detta alltså om man skulle följa de moderna vägarna (som Alf Henriksson skriver i citatet ovan var det förmoderna Sverige och jag kan gissa även Norge väldigt besvärligt på just den punkten), inte ta några pauser alls och jag vet inte om Google räknar med vinterväglag.

Trots information som den här är det, särskilt för Dick Harrison, tydligen helt otänkbart att Gustav Vasa skulle ha tagit skidorna när han gav sig av från Mora. Och visst är källorna som påstår skidor yngre och det kan man ju kritisera enligt (moderna) källkritiska principer, men det vittnar, liksom fallet med den ovan nämnda tolkningen av Märta Leijonhufvuds känslor kring sin båtfärd i samband med morden på hennes make och söner, på en oförståelse (för att inte tala om obryddhet) för verkliga historiska situationer. 

Nu i helgen och fram till måndag denna vecka (19-22 november 2022) föll ett par decimeter snö över Stockholmsområdet och framkomligheten har varit lite si och så minst sagt. P4 Stockholm rapporterade på onsdagsmorgonen (23 november 2022) om Marko Säävälä som åkte skidor 11 km till sitt jobb vid Slussen eftersom det var sådana problem med kollektivtrafiken. Tydligen är det folk som väljer skidor för att ta sig fram genom mycket snö även idag. Kanske är det dock begripligt att en man i Skåne på 2000-talet har svårt att förstå hur svårt det kan vara att ta sig fram i vinterunderlag. Skåne idag har trots allt i genomsnitt färre än 10 snödagar per år. Även dagens vinter i Mora-trakten är dock väldigt annorlunda. Själv har jag, när jag pulsat runt på dåligt snöröjda trottoarer och gångvägar nu i dagarna, inte kunnat låta bli att skänka en beundrande tanke åt alla de som före mig tvingats ta sig runt utomhus i vintern utan moderna hjälpmedel. Inte minst Martin Spangsberg för i hans fall, finns inga som helst indikationer på att han haft tillgång till skidor.

I Okhotsk oroar sig Vitus Bering för Spangsbergs grupp. När Spangsberg dyker upp ensam efter några veckor, förstår han att något har gått väldigt galet. Spangsberg har lämnat gruppen för att gå efter hjälp medan män och material spritts över ett stort område längs vägen. Bering skickar genast hjälp för att hämta både människor och bagage, men av de 200 männen som lämnade Jakutsk, är det bara 85 som kommer fram. Resan har kostat betydligt mer i material och människoliv än vad man planerat för.

Cecilie Nielsen är också på väg mot Okhotsk, men innan hon når dit, tar hon sig en tur till ett friluftsmuseum (vars namn inte nämns i dokumentären) i Sibirien där de har en rekonstruktion av en så kallad ostrog. Det var en typ av fort som byggdes av kosackerna från mitten av 1600-talet och framåt för att se till att de sibiriska naturfolken betalade skatt till tsaren. Bering och hans män övervintrar i dessa.

Antikvarie Ivan Okholopkov från friluftsmuseet berättar att de sibiriska naturfolken kristnades först under 1700- och 1800-talet och gudstjänster på de lokala språken, började hållas först på 1800-talet. Det var med andra ord till stor del folk med en helt annan världsbild än hans egen som Vitus Bering mötte i Sibirien. Alla i Sibirien är inte ens kristna idag. Istället är en naturreligion med schamaner vanligast. Befolkningen är också uppdelad i flera olika stammar. Liksom var normalt bland 1700-talets européer, betraktade Bering de sibiriska naturfolken som hedningar och därför även som mindre värda människor. Detta gjorde att han dessvärre inte behandlade dem särskilt väl alla gånger.

Naturguiderna Aleksandr och Jana som tar Cecilie Nielsen och hennes grupp ut i vildmarken tillhör den sibiriska ursprungsbefolkningen och praktiserar den naturreligion som Vitus Bering såg ner på. De gör en ritual kring elden och Jana förklarar att de har bett till lägerplatsen och eldens andar om att allt ska gå bra och förbli lugnt omkring dem samt att de ska få sova gott och att alla ska fortsätta att må bra. Hon förklarar när Nielsen frågar att de tror på naturen för hela deras liv är kopplat till den. De upplever den väldigt nära. Elden är också viktig för folk som lever i ett kallt klimat. Jana visar också Nielsen hur man ber till andarna. Jag uppskattar verkligen hur mycket Cecilie Nielsen bryr sig om dagens sibiriska befolkning och inte bara 1700-talets. Jana verkar dessutom uppskatta intresset för hennes kultur och religion och berättar och förklarar öppenhjärtigt.

Morgonen efter, när de har packat ner sitt läger, går de upp på klipporna kring Lena-flodens topp. Till skillnad från för Martin Spangsberg är det emellertid sommar med stark sol och 30-gradig värme. Idag finns också vägar och trappor som Cecilie Nielsen och hennes grupp använder, men vandringen upp på bergstoppen tär ändå på dem fysiskt, inte minst p.g.a. värmen. De blir tvungna att lämna delar av gruppen på vägen så att de sedan kan ta sig upp på egen hand. En av dem är kameramannen Martin Neuert som konstaterar när han väl kommit upp att han gick ut för hårt och ville leka 20-åring. 

Först i avsnitt tre når Cecilie Nielsen fram till Okhotsk, en liten stad på Rysslands östkust. Enligt Wikipedia är det en pyttestad med 4215 invånare 2010. Den är t.o.m. så liten att det inte finns något boende för gäster som kommer utifrån. Istället får Nielsen och hennes grupp låna en äldre dams lägenhet. I Okhotsk träffar de även Viktor Feoktistov som är kulturansvarig och hans chaufför och barndomsvän Andrej Belousov och Nielsen får följa med stadens fiskare ut på sjön. Fisket är Okhotsk största näring och de visar stolt upp den för Nielsen. Hon berättar att hon är rädd för havet och fiskarna säger att det är bra att vara det. Särskilt det Okhotska havet är opålitligt, men det är det som är förutsättningen för att de ska kunna tjäna pengar.

Andrej Belousov, tar med Cecilie Nielsen och gruppen ut i skogen för att få se björnar. Med sig har han ett gevär även om hans inställning är att man bara ska använda det om man befinner sig i fara. Hans inställningar till naturen verkar vara lite lik Janas att man ska behandla den med respekt för man lever i den. Nielsen konstaterar att naturen verkar ta ut den mjuka sidan i den annars så hårda mannen.

När Vitus Bering kom till Okhotsk var det få som hade seglat över det Okhotska havet och de visste därför inte riktigt vad som väntade dem, men efter mycket om och men var skeppet Fortuna färdigt och redo att ta dem över till Kamtjatka. Under tiden som skeppsbygget fortskred, samlade de in så mycket proviant de kunde. När de kommit till Kamtjatka måste de ta sig tvärs över ön för att bygga ett nytt skepp som kan ta dem ut på det hav och genom det sund som idag bär Berings namn. Tyvärr blir det väldigt dimmigt, vilket gör att de har svårt att se något. De missar därför att de passerar sundet. Bering tycker dock att han ser den ryska kusten vika av åt väster och tar det som bevis för att Ryssland inte hänger ihop med Amerika. Expeditionen återvänder därför till Sankt Petersburg dit de kommer 1730. 

Det här är ett väldigt långt inlägg och jag har bara tagit mig halvvägs genom dokumentärserien. De sista tre avsnitten som berättar om Vitus Berings andra, mer omfattande, expedition får emellertid vänta till ett eget inlägg. Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering kan ses från Sverige här. Jag rekommenderar den varmt för den är gjord med så mycket värme, medmänsklighet, nyfikenhet och kunskapstörst.

Bild 1: Rekonstruktion av Vitus Berings ansikte gjord i samband med att hans grav på Beringön undersöktes arkeologiskt, lånad från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn

Efter att ha konstaterat att danska regentlängden är en konstruktion från 1800-talet i föregående avsnitt, Kilden i Wien, fokuserar Cecilie Nielsen på att försöka ta reda på när det uppstod ett Danmark att vara kung över i sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge, Den mystiske sagn som kan i skrivande stund (4 juli 2022) ses från Sverige här. Därför beger hon sig till Ribe som var "stad" redan för 1300 år sedan. Där träffar hon arkeologen Morten Søvø som visar henne en typ av mynt som hittats på flera platser i det vikingatida Danmark, däribland i just Ribe. Mynten har ett mansansikte på ena sidan som en icke namngiven tysk på 1800-talet tolkade som guden Oden och på andra sidan ett monster. Därför har de kommit att kallas wodan-monstermynt. 

Myntning är något som i norra Europa först och främst kan kopplas till kungamakten vilket är tydligt även i Sverige där Olof Skötkonung är först med att slå mynt i Sigtuna 995 e.Kr med hjälp av engelska myntmästare. (Mynthuset där påträffades i samband med en arkeologisk undersökning 1990.) Wodan-monstermynten är emellertid betydligt äldre. De dateras till 700-talet och från 725 ser man att mynttypen verkar ta över hela marknaden i ungefär hundra år framåt. Detta betyder att köpmännen måste ha fått sin valuta växlad och at någon börjat tjäna pengar på handeln. Intressant nog med tanke på den långa tidsperioden bör mynten också rimligen ha representerats av flera troliga makthavare, men detta är inget som diskuteras i dokumentärserien. 

Men det finns ännu äldre spår av danska kungar än 700-talet. T.ex. genom skeppssättningen Høj Stene utanför Århus på Jylland som dateras till 500-talet. Bara spår av den fanns kvar innan den arkeologiska undersökningen, men den är nu rekonstruerad. I mitten av den fanns en brandgrav med ädelmetall och ett troligt svärd. Könsbedömningen är osäker, men har tolkats som en man utifrån fördomar om vapen som manligt. Man får säga att det brukar oftast stämma, men t.ex. kammargraven BJ581 från Birka i Uppland som hade en full vapenutrustning visade sig för bara några år sedan vara en kvinna i samband med att man gjorde osteologiska och laborativa analyser av skelettet. 

Gregorius av Tours (antar jag att det är Cecilie Nielsen och Kasper H Andersen pratar om, han nämns inte vid namn) omnämner ett danskt flottangrepp 515 i sin Historia Francorum (Frankerkrönikan) där danernas kung Chlochilaichus var ledaren. Däremot är det oklart om han var den enda danska kungen vid tillfället och Andersen menar att det finns tecken på att det varit omväxlande en och flera danska kungar till åtminstone 1100-talet. Tydligt är dock att ingen talar om jutarnas eller själländarnas kung utan om daneras. Därför kan man gissa att det funnits en, troligen väldigt abstrakt, idé om ett danernas rike redan på 500-talet.

En plats som alla verkar råda Cecilie Nielsen att åka till är Lejre på Själland som utgör mitten av det område i vilket man har hittat wodan-monstermynt och som medeltida historieskrivare har mycket att säga om. Det ska ha varit sätet för kungadynastin Skjoldungerna och en av legenderna om platsen handlar om kung Skjold som en dag när han var en liten pojke befann sig på jakt med sina män. Rätt vad det var kom han vilse och blev angripen av en björn. Då han var utan vapen tog Skjold sitt bälte och dräpte björnen. Sanningshalten i denna och andra berättelser om Lejre och dess kungadynasti är kanske inte riktigt 100%, vilket fick konsekvenser för hur historiker har betraktat platsen enligt historikern Søren Sindbæk:

Lejre er ett mærkeligt sted i danmarkshistorien fordi i middelalderens fortællinger om gamle dage fylder det enormt meget. Det är der, hvor kongerne sitter på Sjælland. Men da den moderne historieforskning og kildekritik trådte til var fortællingerne om Lejre noget af det som ikke stod for prøven. Mange af fortællingerne var identiske med legender og eventyrsfortællinger som andra steder i Europa bliver fortalt om andre konger. Og det var svært att få en direkte bekræftelse af noget som helst. I yderste konsekvens nåede man frem til at mange historikere mente at det var rene legender der var blevet henlagt til stedet Lejre.

Jag tycker källkritik är väldigt viktigt när man håller på med historia, däremot har jag länge varit kritisk till den historiska metoden Källkritik eftersom den mest verkar ute efter att avfärda källor och påstå att det antingen skulle vara tvärt emot vad dessa säger och/eller lögner/myter/sagor/propaganda på ett sätt som mestadels framstår som populistiskt för en arkeolog. På vissa svenska historiker som t.ex. Dick Harrison som är tydligt influerad av metoden i sin omfattande populärhistoriska produktion verkar det som att man egentligen inte kan studera det förflutna över huvudet taget eftersom källorna inte säger något om vad som faktiskt hände. Men jag har insett att jag varit på tok för arg på sistone och jag har lovat mig själv att tagga ner.

Ett exempel på att Källkritiken gått för långt är Richard III-projektet i England som visade att bilden av den engelske kungen Richard III faktiskt är mer än bara propaganda från Henry Tudor. Arkeologin kunde ju visa att han t.ex. hade en krökt ryggrad och DNA-resultat visar att han är släkt med sina nu levande släktingar, vilket gör att man kan anta att det faktiskt var han man hittade. 

Ett annat exempel där arkeologin bekräftat skriftliga källor är just Lejre. Som Søren Sindbæk säger i citatet ovan avfärdade Källkritiken Lejre helt och hållet och platsen ansågs inte historiskt intressant. Men på 1980-talet började arkeologer emellertid att undersöka platsen och fann spår av flera stora hallbyggnader och ett rikt fyndmaterial som pekade på den elitmiljö mellan 500- och 1000-talet som de fornnordiska berättelserna pratade om. Detta ändrade bilden av platsen ännu en gång och det blev omöjligt att förneka att det var något annat än en vanlig stormannagård från vikingatiden och ännu kommer nya saker fram ur jorden. Så sent som 2009 hittade arkeologerna t.ex. en 60m lång och 12m bred hallbyggnad, den största (kända) i Danmark, som man kallar Kongehallen. Hur det är med detaljer i berättelserna, t.ex. som i fallet med kung Skjold och björnen är oklart, men man har faktiskt hittat en björnkäke i Lejre som Isabella No'omi Fuglø från Lejre Museum visar för Cecilie Nielsen som konstaterar att "[a]rkæologien her i Lejre taler sit helt tydlige sprog. Sagnkongerne er måske ikke kun mystiske fortællinger."

Det fornnordiska källmaterialet är problematiskt, men Lejre är ett bevis på att man inte helt kan avfärda dem som källmaterial om det förhistoriska Skandinavien (och det blir ännu mer märkligt om man betraktar officiella statliga dokument om händelserna i de senare nordiska rikena på samma sätt med samma lättvindiga avfärdande av dessa som följd). Som Isabella No'omi Fuglø säger: "Vi skal bruge sagn historien på en anden måde, end vi bruger historie." Det är uppenbart att det fornnordiska skriftliga materialet är en del av en berättartradition, men konst har oftast en grund i verkligheten. Legenderna är i detta fall nog att betrakta som ett maktuttryck.

Slutet av programmet (och serien) ägnar Cecilie Nielsen åt att reflektera över och sammanfatta sin resa och jakt på Danmarks första kungar:

Da jeg startede min jagt, troede jeg at jeg ville ende ud med et nyt navn til den officielle kongerækken. Men i stedet forstår jeg nu, hvorfor den starter med Gorm og Harald. Den starter med de her to fordi fortællingen om en ubrudt kongelinje tilbage til lige præcis vikingetiden. Den fortælling er for stærk til at vi har de stroe konger før dem med.

Jag uppskattar verkligen, reflektionerna kring, insikten om och perspektivet som Nielsen har och som hon presenterar i serien eftersom historiedokumentärer här i Sverige mestadels verkar göras av personer som är besatta av att skriva om den officiella historien helt och hållet (troligen av ganska egoistiska skäl). 

Det är inte så att Cecilie Nielsen inte förmedlar de senaste forskningsrönen, tvärtom. Hon lägger fram vad man har lärt sig sedan 1800-talet, men hon gör det inte genom att avfärda källor eller påstå att det måste vara tvärtom mot vad de säger. Istället betraktar hon dem som sina utgångspunkter och som en vägledare mot ny kunskap och en djupare förståelse av järnålderns Danmark även om hon problematiserar när det behövs. Det är också oerhört skönt att slippa den demoniserande, hatiska och våldspornografiska tonen som ofta finns i svenska populärhistoriska skildringar av den svenska makteliten, vilket jag suckade över i t.ex. inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) trots att vikingakungarnas regering kan te sig nog så brutal och Gåden om Danmarks første konge inte är utan våldsskildringar. När jag kritiserar denna ton, får jag ofta höra att det är för att det skulle handla om vad som säljer. Men är verkligen det enda alla svenskar idag vill höra om historien upphetsad överdramatisk våldsporr? Hur ska man i så fall t.ex. se på att t.ex. Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström sålt så jättebra och blivit så väldigt omtyckt? Den är ju en ren kärleksförklaring till Ester Blenda Nordström och den tidsperiod i vilken hon lever (Dessutom utan att förneka och gömma undan hennes negativa sidor.) utan några som helst överdramatiska eller våldspornografiska tendenser. Gåden om Danmarks første konge visar som sagt också att det är fullt möjligt att skildra våld utan att det låter som att man är sexuellt upphetsad och ändå kan få folk intresserad av historien. Men, som sagt, jag borde nog inte bli så arg över sådant här.

Gåden om Danmarks første konge är även bra på att problematisera mer än avfärda nationalromantiken på ett helt annat sätt än jag upplevt i svensk populärhistoria, vilket jag skrev lite om i inlägget om seriens tredje avsnitt Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien (3 juli 2022). Serien är inte helt utan brister, men jag seriöst älskar den trots dessa. Mitt vikingaintresse har varit väldigt avsomnat länge även om särskilt mitt besök på norska ön Moster i maj 2019 satte igång tankarna i de banorna igen (Nej, jag tänker inte överge 1500-talet!!!) och nu har jag börjat vilja upptäcka en massa danska platser som jag läst om tidigare. Inte minst Lejre. 

Bild 1: Oden från Lejre på Lejre museum.