Biografiförfattare

I Sverige har det på senare år publicerats en stor mängd biografier om historiska personer och utifrån ett nyhetsbrev från Historiska media som jag fick nyligen verkar det som att Dick Harrison har för avsikt att börja massproducera genren nästa år.

Jag har själv läst flera av de som publicerats på senare år och även om jag är fullt medveten om att det finns stora individuella variationer mellan grupperna, så har jag märkt en viss skillnad i hur män och kvinnor nalkas uppgiften att skriva om en annan person och hens liv. 

Överlag finns det två sätt som män skriver biografier på som båda är ungefär lika vanliga. Det ena är att fullkomligt identifiera sig helt och hållet med personerna ifråga. Inte sällan skapar detta en viss försköning av personen ifråga och man ursäktar därför kanske en hel del från historiska personer som man skulle ha svårt att acceptera av personer idag och som deras samtida inte ursäktade heller. Inte sällan verkar man också lägga på myten om "det ensamma (och missförstådda) manliga geniet" i det här perspektivet. 

Det andra sättet män skriver biografier på är att välja ut en person (eller i vissa fall en familj) som man av en eller annan anledning verkligen hatar och försöka sig på att nedskriva och/eller karaktärsmörda sagda person. Märkligt nog inte sällan en, för samhället/staten Sveriges utveckling, viktig person. I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) funderade jag lite över klyschan att segrare alltid skulle skriva historien som tagits dels som en självklarhet trots att utgången av det amerikanska inbördeskriget i relation till alla sydstatsgeneralstatyer i USA ifrågasätter detta. Dessutom är det inte alls säkert att segraren ljög i sin historieskrivning. T.ex. börjar japanerna klaga över att deras historia är skriven av USA, men det betyder ju inte att Japan inte har utsatt t.ex. kineser och koreaner för övergrepp. Och har man en företrädare som utsatt befolkningen för övergrepp, kanske man inte behöver ljuga...

Inget av dessa sätt är egentligen bra om man är intresserad av människan då det oftast mest mynnar ut i att porträttera en superhjälte eller en superskurk. Axel Oxenstierna utgör ett undantag eftersom han betraktas som ett manligt geni som helt på egen hand bygger upp den svenska staten. Oftast hamnar det i skymundan att han arbetade för Gustav II Adolf (som bara beundras för sina krigiska bedrifter) som i sin tur var son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa som nog är de svenska kungar som män älskar att demonisera mest. (Nej, jag tänker inte försvara Linköpings blodbad, men den präglar synen på hela Karls regering, vilket är ytterst märkligt sett till allt hans äldre storebror eller faderns företrädare har för sig och hur lite det präglar bilden av dem...) Sett till alla dessa tre mäns betydelse för utvecklingen av den svenska staten, skulle jag nog vilja påstå att kontexten omkring Axel präglar hans gärningar både före och efter Gustav II Adolfs död. Något som män ofta talar tyst om också är hans behandling av Maria Eleonora som först på senare år börjat lyftas av kvinnliga forskare ordentligt. 

Ett undantag bland männen är Peter Englund som oftast är bra på att skriva empatiskt och varierat om historiska personer. I Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina använder han andra händelser än de vanliga för att komma Kristina nära inpå livet. Som Englund själv frågar: "är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest?" 

Jag skulle inte säga att kvinnliga biografiförfattare alltid är så mycket bättre på att skildra människor mångfacetterat och det finns absolut också kvinnor som skriver om personer de ogillar och som också delar upp kvinnor i häxor och offer (snarare än superhjältar och superskurkar). Däremot har jag inte sett den typ av total identifiering med sin huvudperson som finns hos männen hos någon kvinna. Kvinnor förälskar sig istället i personerna. Konstigt nog i fallet med Marie-Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) är det inte en kärleksförklaring till Kristina Gyllenstierna utan till hennes första man, riksföreståndaren Sten Sture d.y. och lite hennes äldste son Nils som hon tar för givet är den så kallade Daljunkern. Kristina tappar hon helt bort i majoriteten av boken, hon blandar ihop hennes släktskap med Gustav Vasa (vilket hon är långtifrån ensam om - Kristina är alltså hans moster trots att de är i princip jämngamla!) och har inte brytt sig om att närmare studera andra personer omkring Kristina som t.ex. hennes andra man Johan Tre Rosor (en av de personer som överraskat mig mest under min egen resa i 1500-talet hittills!) eller hennes överlevande söner Svante Sture och Gustav Tre Rosor. Hon har också svårt att se Stens dåliga egenskaper, så att förälska sig i en person (särskilt om det inte är ens tilltänkta huvudperson), kan vara lika problematiskt som att identifiera sig med henom.

Jag tycker jättemycket om Karin Tegenborg Falkdalens böcker om det svenska 1500-talet. De har givit mig jättemycket bra information om den dåtida svenska adeln, kungafamiljen och framför allt kvinnors kulturella sammanhang som är svåra att få tag på på annat håll (Det är fortfarande ett stort problem att så många män glömmer kvinnor i populärhistoriska sammanhang!). Däremot är det som att hon inte riktigt vågar uttala sig om Katarina Stenbocks personlighet i Vasadrottningen. En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621. Det här har jag märkt är väldigt vanligt i akademiska sammanhang även utanför historierelaterade ämnen (Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker.). 

Det finns många gånger en frustrerande brist på källor och material när det kommer till det svenska 1500-talet, men jag har märkt att det ändå finns nog för att man ska kunna bilda sig en hyfsad uppfattning om den svenska maktelitens personligheter. Däremot tycker jag inte att det räcker till en hel biografi (utom om kungarna), vilket man också kan märka i Tegenborg Falkdalens Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) där hon koncentrerar sig på uppgifter om Margareta Leijonhufvud. 

När jag ändrade mitt skrivprojekt till att fokusera på Märta Leijonhufvud övervägde jag faktiskt själv att skriva en biografi. Jag valde till slut att fortsätta med fiktionen eftersom det ger mig mer utrymme att utforska Märtas och även personerna omkring hennes personligheter, men även deras relationer och den värld de levde i. 

Min absoluta favorit i vimlet av biografier som givits ut i Sverige på senare år är Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, inte minst i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018). Den är lättsmält och medryckande och med en stor dos empati och kärlek lyckas Bremmer levandegöra inte bara Ester Blenda Nordström utan även personerna omkring henne och den tidsperiod (d.v.s. det tidiga 1900-talet) som hon levde i. 

Fatima Bremmers kärlek till Ester Blenda löper som en röd tråd genom hela boken och istället för att avguda eller demonisera och avhumanisera henne, framställer hon henne väldigt medmänskligt och bygger upp bilden av henne mycket på allmänmänsklig igenkänning. Samtidigt vare sig utesluter eller nedtonar Bremmer Ester Blendas mer negativa egenskaper. Synen på samer framstår inte som jättetrevlig utifrån vårt perspektiv idag, men visar att hur progressiv vi än kan tycka att en person är, kan man inte helt ta henom ur sin historiska kontext. 

Ester Blenda har också en tendens att handla först och tänka på konsekvenserna senare. Det här gör att hon kommer att mer eller mindre helt köra över  och såra flera personer som hon håller av. Hennes arbete för de svenska pigornas situation var väldigt viktigt, men hon förstörde helt livet för bondfamiljen hon arbetade hos. Likaså sårar hon både René Malaise och Carin Waern Frisell när hon gifter sig med den förre enbart för att få följa med till Sibirien. 

Till skillnad från t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden som nedtonas, ursäktas och rättfärdigas i personskildringar av Kristian II och Erik XIV, är de här beteendena och åsikterna hos Ester Blenda alltså inget som Fatima Bremmer försöker att dölja, ursäkta eller rättfärdiga eller som hon verkar ha försökt att utesluta ur sin biografi. Tvärtom verkar Bremmer betrakta det som en självklar del av den kvinna som hon, faktiskt enligt egen utsago, förälskat sig så djupt i. Kärleken klarar de negativa egenskaperna och biografin förblir medmänsklig, empatisk och med en hög igenkänningsfaktor. 

Biografier är en genre som ska handla om människoliv. Därför är det väldigt märkligt att Ett jävla solskens mänskliga, empatiska och sansade porträtt av Ester Blenda Nordström verkar vara då ovanligt. Källäget för Ester Blendas liv i början av 1900-talet är väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Märta Leijonhufvuds i mitten av 1500-talet, men Fatima Bremmer vågar ändå tolka in sinnesstämningar och känslor i Ester Blendas värld sett ur ett allmänmänskligt perspektiv som inte bokstavligt kan utläsas ur källorna. Detta lyser oftast med sin frånvaro i de biografier som publicerats om 1500-talets människor. I den mån där man har försökt, har det resulterat snarare i överdramatisk och/eller avhumaniserande "våldsporr". 

Det här är väldigt generaliserat över den biografiska genren i Sverige och det finns, som sagt, stora individuella skillnader inom könsgrupperna, men faktiskt också mellan olika verk av samma författare. Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander tillhör det absolut bästa som han har skrivit och det är uppenbart att Tage Erlander tog honom med storm och att det blev till en förälskelse. Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020), har Harrison däremot på senare år satsat allt mer på kvantitet, vilket påverkat kvaliteten på hans verk (Serierna Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia är bra exempel.) och även om jag tänker ge dem en chans, kan jag inte säga att jag hyser stora förhoppningar om hans nya biografi-serie. 

Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström

Vid en närmare granskning av inläggen jag gjort på den här bloggen under det senaste året (Jag startade denna blogg 12 november 2017.) insåg jag att jag främst skrivit om böcker som jag ogillat. Jag tänkte därför skapa lite mer jämvikt och skriva om böcker som jag faktiskt tycker om. För sådana böcker finns, jag lovar!



På sistone har jag läst en hel del biografier och den bästa av dessa är Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström från förra året. Den är skriven av journalisten Fatima Bremmer och jag har pratat om henne förut här på bloggen, senast i mitt inlägg med reflektioner om mötet med Niklas Natt och Dag från i söndags (28/10 2018).



Ester Blenda Elisabet Nordström föddes 31 mars 1891 och merparten av hennes liv levde hon på 1900-talet. Därför är hon långt ifrån någon person direkt relaterad till Vasaätten. Som jag sagt i tidigare inlägg, inte minst i inlägget om dokumentärserien De första folken från 11/8 i år (2018) sträcker sig mitt historieintresse långt utöver Vasarna varför jag också har etiketten ovasa historia där man kan hitta sådant som inte alldeles rör Vasatiden. Dock ska man inte säga att det inte finns beröringspunkter. På senare år har det publicerats en rad biografier på svenska, inte minst om vasarna, som varit av minst sagt skiftande kvalitet. 4 december 2017 skrev jag t.ex. ett inlägg om Marie Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann och 10 september skrev jag om Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, som jag tror hade för avsikt att vara en biografi över alla som kallat sig "Sture" i den svenska/nordiska historien.



Ester Blenda verkar ha varit en väldigt äventyrslysten och sprudlande person samtidigt som hon också hade en väldigt mörk sida. Hon föddes in i en familj som gjorde en enorm klassresa uppåt med allt vad det innebar i sekelskiftets Sverige. Hon var en riktig rebellisk flicka som gick klädd i skira spetsklänningar och en av få gånger hon var lugn, var när hon skrev. Hon tillhör de första kvinnliga journalisterna i Sverige som kallades Pennskaft efter Ester Blendas vän Elin Wägners bok med samma namn.



För mig som är ganska fascinerad över arkeologins historia, är det roligt att läsa en journalists skildring av journalistikens utveckling i Sverige under det tidiga 1900-talet. Jag tror att man lär sig väldigt mycket om sin egen bransch genom att studera hur ens egen vetenskap faktiskt utvecklats över tid. Fatima Bremmer skriver att journalistiken förändrades när kvinnorna klev in på redaktionerna och fick uppdrag liknande männens.



Det är egentligen lite konstigt att svensk journalistik valt att kalla undercover arbete för wallraffa (Efter Günter Wallraff) när Ester Blenda Nordström var först i Sverige och Nellie Bly var först i världen med att tillämpa metoden.



Ester Blenda är som sagt känd som den första wallraffande (eller nordströmmande!) journalisten i Sverige när hon tog plats som piga på en gård i Södermanland för att bättre kunna skildra den utsatta situation som svenska pigor levde i. Det är lätt att beundra henne för det, men vare sig hon eller de hon diskuterade saken med innan, verkar ens ha ägnat en tanke åt hur bondfamiljen hon var anställd hos skulle uppleva det att bli omskrivna i riksmedia. Baserat på både historiska källor och Fatima Bremmers intervju med barnbarnet till dem, gick det inte alls särskilt bra. De blev sårade och kränkta och tvungna att sälja släktgården som gått i arv i generationer. Även om mannen i familjen skrev en motbok, verkar det mer som att detta ledde till att han och familjen bara exploaterades ännu mer än den upprättelse han ville att det skulle vara.



Jag skulle egentligen önska att mer tid lades på att berätta om dem och konsekvenserna av Ester Blendas artikelserie. Ester Blenda verkar ha haft ett väldigt starkt socialt patos. Ändå blir det fel när hon ska skildra såväl bondefamiljer som samer och de slår bakut och det får dem att känna sig sårade och kränkta. Till viss del kan hon nog sägas vara ett "barn av sin tid". Det är inte bönderna eller samerna som har maktpositioner i det samhälle hon lever i och det verkar inte ha förts några som helst etiska diskussioner kring hur föremålen för hennes artiklar och böcker uppfattar det hon skriver. I fallet med samerna umgås hon också med folk som ser dem som rent fysiska forskningsobjekt som man kan behandla hur som helst (då de tillhör en annan, lägre stående "ras") eller som någon typ av museiobjekt av typen "De ädla vildarna" vars kultur måste "hållas ren" från det moderna samhället för att den ska överleva. Men ingen kultur lever i ett vakuum och samerna är lika mycket en del av det moderna samhället som andra.

Samisk flickmössa med bord av figurer från Disneys Snövit

och de sju dvärgarna från tidigt 1900-tal.

Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet

På bilden här till höger kan ni se en samisk flickmössa från Nordiska museet i Stockholm. Den är från början av 1900-talet och den samiska flickan som fick den, kan mycket väl ha varit lika förtjust i Disneys Snövit och de sju dvärgarna som en svensk flicka var vid samma tid. Jag tycker mössan är så illustrativ för hur kulturer fungerar. De är inte statiska och har väldigt lite med biologi att göra. Istället tänker jag mig dem som uttryck för vad som är socialt gångbart i olika sociala sammanhang. (Den finns utställd i Nordiska museets utställning om samerna, Sapmí. Jag rekommenderar ett besök på museet!)



Fatima Bremmer skildrar att det finns ett mörker inom Ester Blenda som hon kopplar till den förbjudna kärleken till Carin Waern Frisell. Jag kan dock inte låta bli att undra om mörkret också kommer av att hon förstår att hon har gjort folk hon tycker om och bryr sig om väldigt illa genom att handla först och tänka sedan. Det är uppenbarligen efter att bondfamiljen hör av sig och berättar hur kränkta de är, som hon går in i sin första depression.



I mitt inlägg om mitt möte med författaren Niklas Natt och Dag förra söndagen (28/10 2018) skrev jag en del om behovet av att göra ordentliga etiska överväganden när man handskas med verkliga personer. Min utgångspunkt i mitt skrivande är att skildra dem med all den respekt jag kan. Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden pratar jag om ofta, men det är för att det verkligen är ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Jag kan inte tänka mig att Bo någonsin reflekterade etiskt över hur han framställer de historiska personerna i den boken. (Om han gjorde det är det nästan ännu värre!)

Mitt exemplar av Ett jävla solsken blev

signerat av Fatima Bremmer som även

tyckte att mitt Vasaprojekt lät spännande.

Historiska personer är riktiga människor och det minsta man kan göra är att försöka hantera dem med respekt! Det är inte så svårt att få fram karaktärsdrag av vare sig Vasarna eller Sturarna och båda familjerna har ättlingar som lever än idag. Niklas Natt och Dag är ett exempel på en släkting till den yngre Stureätten som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag som Bo Eriksson knappt nämner i sin Sturarna-bok då han är fixerad vid namnet "Sture" och att det betyder typ "bråkmakare". Det är därför också som jag tänker försöka kontakta dessa adelsätter och jag funderar på om man kan göra det via Riddarhuset i Stockholm på något sätt. Mitt intresse för Sturarna och Märta Leijonhufvud kommer dock inte ursprungligen från Erikssons bok utan från boken Sturemorden 1567 av Jan von Konow som är en källtrogen och sansad genomgång av Sturemorden där personerna skildras med respekt. Jag tror inte att Eriksson hade onda avsikter med sin bok, men liksom Ester Blenda Nordström i fallet med bondfamiljen och samerna, tänkte han nog inte efter före.




Biografin berättar också en del om Finska inbördeskriget dit Ester Blenda skickas för att bedöma läget inför en kommande hjälpaktion. Det kan nog sägas vara det tydligaste exemplet på vad starka sociala motsättningar kan resultera i i Nordens historia. Det var explosivt, förödande och extremt traumatiserande. Det tillhör också den där historian som är så pass färsk att folk ännu har en relation till det varför det är svårt på flera plan att studera och diskutera. Samtidigt tror jag det skulle behövas, för det kan säkert lära oss viktiga saker idag.



Fatima Bremmers skildring av Ester Blenda Nordström är helt fantastisk! Ester Blenda blir också minst sagt behandlad med yttersta respekt och biografins språk är levande och förälskelsen Bremmer berättade om när jag träffade henne i maj i år (2018) löper som en röd tråd genom hela biografin.  I somras hade hon också ett sommar-program i radio där hon berättade också om Ester Blenda och där förälskelsen också lyste igenom. Jag rekommenderar båda varmt!













Bild av den samiska flickmössan hämtades från Digitalt museum.