Biografiförfattare

I Sverige har det på senare år publicerats en stor mängd biografier om historiska personer och utifrån ett nyhetsbrev från Historiska media som jag fick nyligen verkar det som att Dick Harrison har för avsikt att börja massproducera genren nästa år.

Jag har själv läst flera av de som publicerats på senare år och även om jag är fullt medveten om att det finns stora individuella variationer mellan grupperna, så har jag märkt en viss skillnad i hur män och kvinnor nalkas uppgiften att skriva om en annan person och hens liv. 

Överlag finns det två sätt som män skriver biografier på som båda är ungefär lika vanliga. Det ena är att fullkomligt identifiera sig helt och hållet med personerna ifråga. Inte sällan skapar detta en viss försköning av personen ifråga och man ursäktar därför kanske en hel del från historiska personer som man skulle ha svårt att acceptera av personer idag och som deras samtida inte ursäktade heller. Inte sällan verkar man också lägga på myten om "det ensamma (och missförstådda) manliga geniet" i det här perspektivet. 

Det andra sättet män skriver biografier på är att välja ut en person (eller i vissa fall en familj) som man av en eller annan anledning verkligen hatar och försöka sig på att nedskriva och/eller karaktärsmörda sagda person. Märkligt nog inte sällan en, för samhället/staten Sveriges utveckling, viktig person. I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) funderade jag lite över klyschan att segrare alltid skulle skriva historien som tagits dels som en självklarhet trots att utgången av det amerikanska inbördeskriget i relation till alla sydstatsgeneralstatyer i USA ifrågasätter detta. Dessutom är det inte alls säkert att segraren ljög i sin historieskrivning. T.ex. börjar japanerna klaga över att deras historia är skriven av USA, men det betyder ju inte att Japan inte har utsatt t.ex. kineser och koreaner för övergrepp. Och har man en företrädare som utsatt befolkningen för övergrepp, kanske man inte behöver ljuga...

Inget av dessa sätt är egentligen bra om man är intresserad av människan då det oftast mest mynnar ut i att porträttera en superhjälte eller en superskurk. Axel Oxenstierna utgör ett undantag eftersom han betraktas som ett manligt geni som helt på egen hand bygger upp den svenska staten. Oftast hamnar det i skymundan att han arbetade för Gustav II Adolf (som bara beundras för sina krigiska bedrifter) som i sin tur var son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa som nog är de svenska kungar som män älskar att demonisera mest. (Nej, jag tänker inte försvara Linköpings blodbad, men den präglar synen på hela Karls regering, vilket är ytterst märkligt sett till allt hans äldre storebror eller faderns företrädare har för sig och hur lite det präglar bilden av dem...) Sett till alla dessa tre mäns betydelse för utvecklingen av den svenska staten, skulle jag nog vilja påstå att kontexten omkring Axel präglar hans gärningar både före och efter Gustav II Adolfs död. Något som män ofta talar tyst om också är hans behandling av Maria Eleonora som först på senare år börjat lyftas av kvinnliga forskare ordentligt. 

Ett undantag bland männen är Peter Englund som oftast är bra på att skriva empatiskt och varierat om historiska personer. I Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina använder han andra händelser än de vanliga för att komma Kristina nära inpå livet. Som Englund själv frågar: "är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest?" 

Jag skulle inte säga att kvinnliga biografiförfattare alltid är så mycket bättre på att skildra människor mångfacetterat och det finns absolut också kvinnor som skriver om personer de ogillar och som också delar upp kvinnor i häxor och offer (snarare än superhjältar och superskurkar). Däremot har jag inte sett den typ av total identifiering med sin huvudperson som finns hos männen hos någon kvinna. Kvinnor förälskar sig istället i personerna. Konstigt nog i fallet med Marie-Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) är det inte en kärleksförklaring till Kristina Gyllenstierna utan till hennes första man, riksföreståndaren Sten Sture d.y. och lite hennes äldste son Nils som hon tar för givet är den så kallade Daljunkern. Kristina tappar hon helt bort i majoriteten av boken, hon blandar ihop hennes släktskap med Gustav Vasa (vilket hon är långtifrån ensam om - Kristina är alltså hans moster trots att de är i princip jämngamla!) och har inte brytt sig om att närmare studera andra personer omkring Kristina som t.ex. hennes andra man Johan Tre Rosor (en av de personer som överraskat mig mest under min egen resa i 1500-talet hittills!) eller hennes överlevande söner Svante Sture och Gustav Tre Rosor. Hon har också svårt att se Stens dåliga egenskaper, så att förälska sig i en person (särskilt om det inte är ens tilltänkta huvudperson), kan vara lika problematiskt som att identifiera sig med henom.

Jag tycker jättemycket om Karin Tegenborg Falkdalens böcker om det svenska 1500-talet. De har givit mig jättemycket bra information om den dåtida svenska adeln, kungafamiljen och framför allt kvinnors kulturella sammanhang som är svåra att få tag på på annat håll (Det är fortfarande ett stort problem att så många män glömmer kvinnor i populärhistoriska sammanhang!). Däremot är det som att hon inte riktigt vågar uttala sig om Katarina Stenbocks personlighet i Vasadrottningen. En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621. Det här har jag märkt är väldigt vanligt i akademiska sammanhang även utanför historierelaterade ämnen (Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker.). 

Det finns många gånger en frustrerande brist på källor och material när det kommer till det svenska 1500-talet, men jag har märkt att det ändå finns nog för att man ska kunna bilda sig en hyfsad uppfattning om den svenska maktelitens personligheter. Däremot tycker jag inte att det räcker till en hel biografi (utom om kungarna), vilket man också kan märka i Tegenborg Falkdalens Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) där hon koncentrerar sig på uppgifter om Margareta Leijonhufvud. 

När jag ändrade mitt skrivprojekt till att fokusera på Märta Leijonhufvud övervägde jag faktiskt själv att skriva en biografi. Jag valde till slut att fortsätta med fiktionen eftersom det ger mig mer utrymme att utforska Märtas och även personerna omkring hennes personligheter, men även deras relationer och den värld de levde i. 

Min absoluta favorit i vimlet av biografier som givits ut i Sverige på senare år är Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, inte minst i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018). Den är lättsmält och medryckande och med en stor dos empati och kärlek lyckas Bremmer levandegöra inte bara Ester Blenda Nordström utan även personerna omkring henne och den tidsperiod (d.v.s. det tidiga 1900-talet) som hon levde i. 

Fatima Bremmers kärlek till Ester Blenda löper som en röd tråd genom hela boken och istället för att avguda eller demonisera och avhumanisera henne, framställer hon henne väldigt medmänskligt och bygger upp bilden av henne mycket på allmänmänsklig igenkänning. Samtidigt vare sig utesluter eller nedtonar Bremmer Ester Blendas mer negativa egenskaper. Synen på samer framstår inte som jättetrevlig utifrån vårt perspektiv idag, men visar att hur progressiv vi än kan tycka att en person är, kan man inte helt ta henom ur sin historiska kontext. 

Ester Blenda har också en tendens att handla först och tänka på konsekvenserna senare. Det här gör att hon kommer att mer eller mindre helt köra över  och såra flera personer som hon håller av. Hennes arbete för de svenska pigornas situation var väldigt viktigt, men hon förstörde helt livet för bondfamiljen hon arbetade hos. Likaså sårar hon både René Malaise och Carin Waern Frisell när hon gifter sig med den förre enbart för att få följa med till Sibirien. 

Till skillnad från t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden som nedtonas, ursäktas och rättfärdigas i personskildringar av Kristian II och Erik XIV, är de här beteendena och åsikterna hos Ester Blenda alltså inget som Fatima Bremmer försöker att dölja, ursäkta eller rättfärdiga eller som hon verkar ha försökt att utesluta ur sin biografi. Tvärtom verkar Bremmer betrakta det som en självklar del av den kvinna som hon, faktiskt enligt egen utsago, förälskat sig så djupt i. Kärleken klarar de negativa egenskaperna och biografin förblir medmänsklig, empatisk och med en hög igenkänningsfaktor. 

Biografier är en genre som ska handla om människoliv. Därför är det väldigt märkligt att Ett jävla solskens mänskliga, empatiska och sansade porträtt av Ester Blenda Nordström verkar vara då ovanligt. Källäget för Ester Blendas liv i början av 1900-talet är väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Märta Leijonhufvuds i mitten av 1500-talet, men Fatima Bremmer vågar ändå tolka in sinnesstämningar och känslor i Ester Blendas värld sett ur ett allmänmänskligt perspektiv som inte bokstavligt kan utläsas ur källorna. Detta lyser oftast med sin frånvaro i de biografier som publicerats om 1500-talets människor. I den mån där man har försökt, har det resulterat snarare i överdramatisk och/eller avhumaniserande "våldsporr". 

Det här är väldigt generaliserat över den biografiska genren i Sverige och det finns, som sagt, stora individuella skillnader inom könsgrupperna, men faktiskt också mellan olika verk av samma författare. Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander tillhör det absolut bästa som han har skrivit och det är uppenbart att Tage Erlander tog honom med storm och att det blev till en förälskelse. Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020), har Harrison däremot på senare år satsat allt mer på kvantitet, vilket påverkat kvaliteten på hans verk (Serierna Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia är bra exempel.) och även om jag tänker ge dem en chans, kan jag inte säga att jag hyser stora förhoppningar om hans nya biografi-serie.