Kung Märta och jag

Idag (24 december 2020) är det 500 år sedan Märta Leijonhufvud föddes och för tre år sedan (24 december 2017) skrev jag inlägget Märta Eriksdotter Leijonhufvud som är en sammanfattning av de uppgifter om henne som jag hade då. Jag har utökat dessa och ändrat uppfattning om mycket, som man gör när man lär känna en person. T.ex. finner jag ingen orsak till att hennes mor Ebba Vasa höggravid skulle ge sig ut i oroligheterna utanför klostret i Västerås som hennes make Erik Leijonhufvud hade lämnat henne och barnen i. Däremot står jag fast vid att jag inte tror på historien om att Märtas make Svante Sture skulle ha varit trolovad med Märtas syster Margareta Leijonhufvud som var gift med Svantes kusin Gustav Vasa. Det är orimligt eftersom det inte finns några säkra bevis för att Svante är i Sverige mellan Stockholms blodbad 1520 och Gustav och Margaretas bröllop 1536, men numera också för att jag börjat fundera över vem av de tre närvarande personerna (Svante, Margareta och Gustav) som skulle ha glädje av att andra fick veta att Gustav överraskat Svante när han förklarade sin kärlek till Margareta. 

Jag hade verkligen hoppats att jag skulle hitta någon som kunde hjälpa mig att anordna ett ordentligt firande för Märta (Kanske i Västervik som betydde så mycket för henne.), men det här året (2020) har ju varit som det varit, vilket gör att jag tvingas nöja mig med att skriva ett inlägg om vad hon och Svante kommit att betyda för mig.

Det var aldrig riktigt meningen och jag ska inte säga att jag visste vem hon var när jag började utforska 1500-talet. Hon var väldigt mycket bara ett namn som flimrade förbi. På ett sätt borde jag väl tacka Bo Eriksson för att han skrev boken Sturarna. Makten, morden, missdåden. Boken skrev jag om i inlägget Bo Eriksson- Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018). Jag trodde då att det var det värsta som hade publicerats och även om den mer är ett försök att skriva en ny Game of Thrones än på något sätt ge läsarna ordentliga upplysningar om svensk senmedeltid och tidigmodern tid, har jag tyvärr upptäckt att det finns värre böcker publicerade i Sverige på senare år (som jag har mina misstankar om kan ha influerat Erikssons våldsporr) och jag är oerhört glad att jag lärde känna Sturarna och tacklade Sturemorden först med Jan von Konows sansade redogörelse Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel.

I mitt inlägg Biografiförfattare (9 december 2020) skrev jag om hur män som skriver biografier verkar identifiera sig med de personer (oftast män) som de skriver om. Det här har jag väldigt svårt att göra med Märta eftersom vi är ganska olika. Däremot har jag märkt att hon smittar av sig. Jag pratar t.ex. mycket mer, även med främlingar, nu än jag gjorde förut och jag tar för mig mycket mer. Jag beundrar hennes handlingskraft och skulle själv vilja ha den. 

Med Märta (och för den delen "vasarna" generellt) har också gett mig möjlighet att upptäcka Sverige på ett helt annat sätt. Arkeologin har tagit mig runt till en hel del förhistoriska fornlämningar, men den här gången finns det (om än omgjorda senare) faktiskt kvar stående byggnader som slott. En del har varit positiva överraskningar som Örebro slott, medan andra har varit besvikelser som Gripsholm. Något jag också insett är hur många småstäder som verkar helt obetydliga idag som ruvar på en oerhörd historia och jag tycker det är helt fantastiskt att få uppleva den tillsammans med Märta och hennes släkt och vänner. Mycket av detta är möjligt tack vare att min danska väninna Maria Helleberg tar med mig runt i mitt eget land. Jag har också upptäckt hur oerhört mycket lättare det är att forska och diskutera med någon annan och hur mycket "konkurrens" och "tävlingsinstinkter" förstör för kunskapen och förståelsen om en tidsperiod och deras samtida personer.

Arboga är den senaste nya bekantskapen bland svenska småstäder för mig och en typisk plats som man lätt glömmer bort. Den har dock en jätteviktig plats i Sveriges politiska historia eftersom Engelbrekt valdes till rikshövitsman där vad som kommit att kallas den första svenska riksdagen (Arboga möte) där. Under en tid huserar även Märtas systerdotter Cecilia Vasa i staden. Västerås, Strängnäs och framför allt Västervik har alla fått en särskild plats och jag är ännu mer förälskad i Kalmar nu när jag har haft ordentlig möjlighet och tid att riktigt utforska staden än när jag var tolv och drömde mig dit som fan av sommarlovsprogrammet Salve. Jag hoppas verkligen att den här pandemin går över, så att jag kan ge mig ut på mer upptäcksfärder i mitt avlånga hemland som jag får allt större respekt för samtidigt som min kärlek till Märta och hennes släkt och vänner också växer.