Inga-Lena Ångström Grandien: Flickan, regenten, romarinnan

Ni som följt bloggen nu i vår, har säkert förvånats över hur hård jag har varit mot Vasamuseets Afternoon Tea-föredrag som jag normalt sett brukar uppskatta väldigt mycket. Faktum är att jag har blivit ganska förvånad själv över att de inte levt upp till de höga förväntningar jag alltid har. Jag har skildrat mina upplevelser i inläggen Drottning Kristina - en tidig modern? (Eller vad det nu blev) (30 januari 2019) och Drottning Kristina - Kulturens beskyddare (Eller vad det nu blev) (25 februari 2019). Då erfarenheten från tidigare Afternoon Tea-tillställningar denna vår, sade mig att det skulle bli en väldig massa män och en väldig massa musik, gick jag in för att det var det jag skulle få även denna gång och jag tänkte försöka njuta av konserten. Jag blev därför väldigt positivt överraskad. Jag fick ett föredrag på 30 minuter och musik med trevliga musiker och solister på 30 minuter. Förutom musikerna var också alla kvinnor. Jag är inte den som behöver kvinnlig dominans alla gånger, men de övriga två gångerna har den manliga dominansen inte riktigt känts befogad.



Marie-Louise Rodén som stod som föredragshållare i programmet hade dessvärre blivit sjuk och istället hade man tagit in hennes väninna Inga-Lena Ångström Grandien som är konsthistoriker. Hennes föredrag alternerades med musiken (En kvart var i taget.) och hon delade upp sitt föredrag i två delar. Den första handlade om hur Kristina påverkade bilden av Stockholm. Inte minst genom att sälja av mark på Blasieholmen till adeln som där fick möjlighet att bygga ståtliga palats. Den andra delen handlade om Kristinas bild av sig själv. Redan året efter hennes faders död (1633) skickas de första bilderna av henne ut till folket. Därefter förändras hennes stil med åren och Ångström Grandien tog oss därför med på en stilresa genom Kristina-porträtten som var väldigt intressant. Bl.a. kastar Kristina korsetten (eller snörlivet som det hette då) när hon blev myndig 1644. Efter ett tag verkar hon också experimentera med sin könsroll och klär sig bl.a. i mansdräkter.



Kung Kristina är en så oerhört fascinerande person och det glädjer mig att äntligen ha fått lyssna på ett ordentligt föredrag om henne. Inga-Lena Ångström Grandien var en värdig ersättare för Marie-Louise Rodén och höll ett väldigt intressant föredrag under en tillställning som var bra mycket bättre än de tidigare Afternoon Tea-evenemangen den här terminen. Jag tycker dock fortfarande väldigt synd om Susanna Åkerman som enligt min mening blev ganska illa behandlad (som sagt har det varit väldigt mycket män på ett inte jättebra sätt) och om de ska omboka Rodén, skulle jag väldigt gärna se att man ombokade henne också. Fredagens evenemang styrkte den känsla som jag hade redan efter visningen av museimagasinet tidigare i mars som jag beskrev i inlägget Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår (8 mars 2019): Vasamuseets evenemang blir bäst om de själva håller i tyglarna. Det faktum att de mycket väl kan ha lyssnat på min kritik värmer verkligen mitt hjärta också.

Hemming Gadh - Hossmosonen som blev biskop och motarbetade Kalmarunionen

Som ni säkert förstod baserat på mitt förra inlägg Kalmar läns museum - Regalskeppet Kronan (21 mars 2019) spenderade jag ett par dagar förra veckan i Kalmar och besökte då Kalmar läns museum.



Museet har nu i vår en föreläsningsserie de kallar Historiska kändisar med Kalmarkoppling som hålls av historikern Peter Danielsson som jobbar på museet. Just denna gång handlade föredraget om Hemming Gadh som sa sig komma från Hossmo som ligger en bit utanför Kalmar.



Hemming Gadh är en intressant person som jag tänker ge ett eget inlägg senare. Överlag fick Danielsson med det mest väsentliga i Hemmings liv: Hans berättelse för att försöka helgonförklara Den heliga Birgittas dotter Katarina. Hans teologiska och juridiska utbildning. Hans politiska gärning, resa till Rom och när han togs som gisslan samt övergången till Kristian II:s sida och hans avrättning i Finland. Han nämnde Kristian I:s fru, drottning Dorotea av Brandenberg och hennes smutskastningskampanj mot Sten Sture d.ä, men konstigt nog inte Kristina Gyllenstierna.



När det kommer till Hemmings lojalitet och situationen kring hans död, skiljer sig mina tankar en del från Danielssons. Jag tror nämligen inte att han någonsin helt bytte sida. Jag tror mer att hans plan var att motståndet skulle ligga lågt ett tag i Finland och bida sin tid tills Nils Sture var stor nog att axla arvet efter fadern. Jag tror också att hans största misstag var att han underskattade Kristian II under denna tid. I motsats till vad Danielsson sa, skriver David Lindén att avrättningsordern om Hemming Gadh skickades med riddaren Rolf Mattsson och inte med Hemming själv.



Danielsson kom också in på Hossmo mer specifikt. Ser man till Hemming Gadhs familj, verkar det snarare som att den skulle vara hemmahörande i Vadstenatrakten där bl.a. fadern var fogde och där man ägde mark och egendomar. Ändå skrev Hemming in sig vid universitetet i Rostock som härstammande från Hossmo. Detta ter sig ytterst märkligt då Vadstena i slutet av 1400-talet borde vara välkänt för teologer i Europa tack vare heliga Birgitta, medan Hossmo nog sannolikt inte alls var lika känt. Danielsson berättade dock att han själv hade känslomässiga kopplingar till en annan plats än den där han var född och att han trodde att Hemming kanske hade känslomässiga band till Hossmo. Jag själv började fundera på varifrån Hemmings mamma kom och om hennes släkt hade högre status än faderns. Om hon kom från Hossmo, finns det en möjlighet att Hemming helt enkelt valde att framhäva den sida av sin släkt som hade högst status.



Fastän jag har lite annan uppfattning än Danielsson, gillade jag hans föredrag. Det var underhållande och intressant och föredraget var precis det som det utgav sig för att vara. Jag upplevde däremot ett sådant tillfälle då jag önskar att jag vore lite modigare. När Danielsson frågade publiken om de ville ha fler liknande föredrag och om han i så fall skulle ta med fler kvinnor, svarade ett par äldre kvinnor "inte lika många, för kvinnor var inte lika viktiga i historien." Jag önskar han ville göra fler föredrag och han får gärna ta med fler kvinnor. Jag undrar hur nära Kalmar kopplingen måste vara för att godkännas. Då det är ett länsmuseum och Västervik tekniskt sett ligger inom länsgränsen, borde Märta Leijonhufvud och Svante Sture vara bra kandidater. Om detta är något Danielsson tänker också, hoppas jag inte att han baserar sitt föredrag på Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden. Den boken är verkligen problematisk som källa och den gör inte någon av personerna som finns skildrade i den rättvisa, vilket jag skrev om i mitt inlägg om boken från 10 september 2018.



Jag tyckte i vilket fall som helst att föredraget var en väldigt trevlig tillställning och jag gillade Danielsson som föredragshållare. Jag önskar att jag hade möjlighet att gå på nästa om Gustav Vasa och Kristian II, men även om jag skulle ha möjlighet att ta mig till Kalmar, är detta utsålt. Jag kommer dock att gå på föredraget om Nils Dacke senare i april innan jag beger mig till Västervik för att "hälsa på" Märta.

Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan

Jag kom igår hem från en väldigt trevlig resa till Kalmar. Jag besökte staden senast för nästan två år sedan på väg till Öland, men hade nu tid med att riktigt gå runt och lära känna den.



Som märks av mitt inlägg Salve och historisk fiktion (22 mars 2018) ligger SVT:s sommarlovsprogram Salve från 1997 mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Programmet var ett samarbete mellan SVT och Kalmar Läns Museum och var riktigt populärt bland barn i min generation. Tyvärr fick det ett ganska tråkigt eftermäle med Salvestaden som gick i konkurs, vilket inte egentligen är förvånande. Det saknas lite en förmåga i Sverige att ta tillvara allmänhetens historieintresse och många satsningar rinner därför ut i sanden. Museer och andra kulturarvsinstitutioner gör ett fantastiskt jobb, men de når inte alltid ut till folk som inte redan är intresserade så pass regelbundet som egentligen skulle behövas, vilket är synd.

Träfigur av Karl X Gustav från Kronan.

I alla fall tycker jag att Kalmar läns museum håller väldigt hög klass och deras utställning om regalskeppet Kronan är riktigt bra. Det är egentligen kung Karl X Gustavs skepp och således inte egentligen del av Vasaätten (Han är den första svenska monarken av den Pfalziskaätten.), men Karl IX är hans morfar. Därför är han släkt med Karl IX på samma sätt som kung Kristina som är Karl IX:s sondotter. Jag kommer därför säkert ha anledning att komma in på honom och hans familj en hel del även i andra sammanhang här på bloggen.



Jag måste erkänna att jag är överförtjust i att Karl X Gustavs mage alltid framhävs i olika typer av porträtteringar som t.ex. på träskulpturen här till vänster och i hans kläder. Det verkar vara en del av sin kropp han är stolt över, vilket står i ganska stark kontrast till kroppsidealen av idag.

Modell över Kronans vrakplats och de

marinarkeologiska undersökningarna.

Det är något särskilt med svenska museer och svensk marins historiska misstag. Det verkar fungera väldigt bra ihop och trots att jag inte egentligen är särskilt skepps- eller krigshistoriskt intresserad, uppskattar jag både Vasamuseet och Kronan-utställningen.



Mest uppskattade jag utställningens första rum där modellen ni kan se på bilden till höger fanns. Den visar vrakplatsen i vattnet 6 km utanför byn Hulterstad på sydvästra Öland samt hur ett par dykare undersöker Kronan från en båt som man ser kölen av i taket. Trycker man på en knapp, får man höra en man berätta om vraket och undersökningsresultaten och lysdioder i modellen visar vilket område som omtalas. Ett fantastisk visuellt och muntligt sätt att visa upp en plats som är otillgänglig för de flesta på ett enkelt och illustrativt sätt.

Rekonstruktion av Kronans kanondäck

Det var många referenser till Vasaskeppet och undersökningarna från det och när berättaren sa att man hittat fler föremål i bottensegmenten vid undersökningarna vid Kronan än på Vasa, undrade jag hur pass mycket av bottensegmenten kring Vasa som man egentligen undersökt. Svensk media blåste ju i augusti 2018 t.ex. upp stort att man hittat en kanon från Vasa i dyn på platsen där hon hittades. Det är inte så att Vasamuseet är helt utan föremål (Skeppet i sig är ju ett fascinerande stort sådant och Kronan var ännu större.). Tvärtom har de väldigt många, både utställda och i magasinet, vilket jag blev varse när jag gick på en magasinsvisning nyligen, något som jag berättade om i inlägget Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår (8 mars 2019). Kommentaren om att man hittat fler föremål i bottensegmenten kring Kronan samt uppgifterna om den möjliga kanonen i dyn på Vasas vrakplats, gör dock att jag inte kan låta bli att undra om allt verkligen undersöktes under 1950- och 60-talen. Undersökningarna av Kronan började först under 1980-talet sedan det hittats 1980 av Anders Frantzén (som även hittade Vasa). Vid Kronan har det också förekommit kontinuerliga undersökningar sedan dess, medan jag är osäker på om man undersökt Vasas vrakplats något mer sedan hon bärgades.

Rekonstruktion av Kronans kajuta

Utställningen blandar föremålsmontrar med rekonstruktioner och modeller. Inte egentligen särskilt mycket interaktionsmöjligheter, men det fungerar ändå väldigt effektivt. Trots att jag inte ville, kunde jag inte låta bli att jämföra lite med Vasamuseet. Jag gillar att de båda har uppbyggda modeller av kajuta och kanondäck och Vasamuseets är lättare mer upplyst varför det är lättare att se något när man går igenom. Jag uppskattar dock de dockor som Kalmar läns museum använder i sina rekonstruktioner då rekonstruktionerna får ett mer verklighetsnära intryck genom att de skildrar hur människorna använde utrymmet, t.ex. genom att sova i hängmattor i taket. I kajutan, som inte var tillgänglig att gå in i, satt också en figur vid vad som troligen var ett skrivbord. Mörkret gjorde det svårare att se än Vasamuseets rekonstruktioner, men samtidigt ger det nog också en idé om hur mörkt det var ombord på skeppen. Jag menar, före elektriciteten blev vanlig, måste allt ha varit ganska mörkt under vissa tider på dygnet och året.

Kronan förliste efter att ha gjort en tvär gir, kantrat och exploderat i samband med en sjöstrid mot Danmark och Nederländerna 1 juni 1676. Troligen för att man inte minskat på seglen tillräckligt. Den man som tydligen föreslog att man skulle göra det ignorerades och försvann i djupet tillsammans med en övervägande majoritet av fartygets 850 man stora besättning.



Angående Vasaliknelserna tycker jag det är bra att man inte bara gjort en utställning som skulle kunna beskrivas som "Vasamuseet 2". Den klarar av att stå själv som Kronan-utställning. Det är inte mycket kvar av skeppet att visa upp, men man har ändå lyckats med att skapa en utställning som känns genomarbetad och trevlig. (Jag hoppas bara inte att någon har försökt äta av den bevarade osten liksom med smöret från Vasa.) Ett enda minus är ett syftningsfel i utställningsskylten här till vänster där det framstår som att folk dykt på Kronan i 2000 år.



Kronan-projektet har en egen hemsida som ni hittar här och jag måste också till sist säga att fastighetsbolaget VasaKronan kanske har ett lite oturligt namn..

Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår

Trädetalj från Vasa från museets utställning

Första gången jag besökte ett museimagasin var på c-kursen i arkeologi då vi besökte Stadsmuseet i Göteborgs magasin på Hisingen i Göteborg. Vi var egentligen där för att titta på förhistoriska föremål, men jag tror vi alla ändå blev mest förälskade i de gamla Volvo-bilar som de har och som dessvärre är för tunga för att museet ska kunna ställa ut.



Jag är väldigt svag för föremål (Jag är arkeolog trots allt.) och museimagasin har för mig lite samma aura som jag gissar att filminspelningar har för många andra. Det är något magiskt och mystiskt över dem.



I tisdags kväll besökte jag för första gången Vasamuseets magasin. Jag har varit hård mot dem nu i vår, men den här gången har jag faktiskt ingenting alls att klaga på. Vi leddes runt av två kunniga och trevliga guider och besöksgruppen var också en trevlig uppsättning av folk med bra frågor och kommentarer.

Avbildning av man

iförd gambeson.

I magasinet fanns väldigt mycket träföremål varav flera som var oerhört välbevarade. Vi såg också två tygdelar som tillsammans utgjort en strumpa där den ena delen var oerhört mycket större än man kunde förvänta sig och den andra, som utgjort sulan, såg ut som en väldigt liten body som man klär spädbarn i idag.



Där fanns även flera olika sorters kanonkulor och de berättade om hur museet testskjutit kanoner och bl.a. upptäckt att besättningens yllekläder skyddade mot splitterskador. Detta fick mig att tänka på att vanliga soldater (d.v.s. de som inte hade råd med rustning och ringbrynja) på medeltiden använde en så kallad gambeson som är en linnetunika man stoppade med ull som pressades hårt.



Jag gillar att Vasamuseet framhäver historien kring utgrävningen samt arbetet kring hur man försöker bevara skeppet och föremålen idag. Man hade nyligen fört in en totalstation i samlingen och det är roligt att se att den växer trots att man lätt kan få för sig att den inte borde göra det.



Mer spektakulära föremål i samlingen var skelettet som forskarna kallar Helges torkade hjärna och bevarade hår. Det senare hade rostfläckar som färgat håret rödbrunt. I en tennflaska hade man också hittat sprit och där fanns även smör som vi besökare fick lukta på. Tydligen har båda smakats av bärgningsgruppen och det var någon som fick svinkoppor av smöret. Jag tycker det är jättehäftigt att detta har bevarats, men jag kände mig inte det minsta lockad till att testa någotdera. Även om spriten luktade någorlunda okej, tyckte jag att smöret både såg och luktade hemskt. Men en del människor ville ju dricka den röda vätskan som hittades i en sarkofag i Egypten för inte så länge sedan, så man kanske inte ska säga så mycket. Jag gissar att det inte legat människor och ruttnat i vare sig tennflaskan eller smörbehållaren ombord på Vasa åtminstone...



Som jag sade redan i början hade jag en jätterolig kväll på museet och samlingen är jättespännande även om jag håller den borta från min mun.











Bild av man i gambeson är lånad från Wikipedia.