tisdag 30 juni 2020

Konserverade begravningsregalier från Strängnäs domkyrka




Kristina av Holstein-Gottorps krona före och efter

restaureringen. (Foto: Acta konserveringscentrum,

Annmarie Christensson)



Sommaren 2018 stals Karl IX:s begravningskrona och riksäpple och Kristina av Holstein-Gottorps krona från Strängnäs domkyrka. De hittades i ett något tilltufsat skick något halvår senare och har därefter genomgått en noggrann restaurering på Acta koncerveringscentrum.






Karl IX:s riksäpple före och efter restaureringen.

(Foto: Acta konserveringscentrum, Annmarie Christensson)



Som det går att se på de här före och efter-bilderna som jag har fått tillåtelse att använda av Annmarie Christensson på Acta konserveringscentrum kan man minst säga att vi har oerhört skickliga konservatorer. Även om det kunde ha varit betydligt värre, så har det nog krävts mycket jobb och inte minst pill för att räta ut de skavanker som tjuven åsamkade dem. Och visst blev de fina!






Karl IX:s krona före och efter restaureringen.

(Foto: Acta konserveringscentrum, Annmarie Christensson)


måndag 29 juni 2020

Monument och historiska segrare




Slaget vid Chickamauga (bild från Wikipedia)



1860 valdes republikanen Abraham Lincoln som USA:s president. Detta ogillades av de amerikanska sydstaterna som bröt sig ur unionen med nordstaterna i mars 1861 och bildade Confederate States of America. Detta ledde till Amerikanska inbördeskriget som varade tills den konfedererade armén besegrades av nordstaterna i slaget vid Appomattox Court House 9 april 1865.



Flera tolkningar har framlagts om orsakerna bakom kriget t.ex. ekonomiska motsättningar mellan industrialiserade nordstater och stapelvaruexporterande sydstater. Moderna tolkningar pekar dock oftast ut slaveriets som huvudsaklig orsak då detta var en förutsättning för sydstaternas ekonomi.



Nordstaternas seger innebar att slaveriet avskaffades, att Confederate States of America upplöstes och gick tillbaka in i den tidigare unionen samt att den federala regeringens inflytande över delstaterna stärktes.



Att segrarna skriver historien är en extremt spridd klyscha som kommit att mer eller mindre betraktas som en allmän sanning. Det som skedde med minnesvården av det amerikanska inbördeskriget efter kriget tillhör emellertid de bästa exemplen på att det finns behov av att ta det med en nypa salt.



Stayer världen över har kommit under våldsam debatt på senare år, inte minst senaste månaderna. Den började med de amerikanska statyerna över sydstatsgeneraler. Dessa borde enligt principen att segraren alltid skriver historien inte finnas. Så varför gör de det?



Segregationen baserat på hudfärg i sydstaterna tog inte slut i och med avskaffandet av slaveriet. Tvärtom levde det kvar länge. Homer Plessy i Louisiana var en åttondel mörkhyad och stämde ett tågbolag i delstaten för att han, trots att han såg vit ut blev tvungen att åka i en tågvagn för svarta. Ärendet gick hela vägen upp till USA:s högsta domstol som 1896 slog fast att "raserna" skulle behandlas lika, men leva åtskilda. På så sätt kom de så kallade Jim Crow-lagarna om segregering beroende på hudfärg till. Intressant nog var det i samband med dessa lagars tillblivelse som den första vågen av sydstatsgeneralstatyer restes. Den andra kan knytas till medborgarrättsrörelsen under 1950- och 60-talen.



Som sagt är det egentligen rätt underligt baserat på en allmänt spridd föreställning om historieskrivningen. Sydstaterna vann alltså inte själva inbördeskriget, men makten över minnet av det. De vände upp-och-ner på historien för att rättfärdiga sin egen rasism och fortsatta makt över mörkhyade.



I sin bok Historien och varför den angår oss skriver Lynn Hunt om hur man i Japan på sistone börjat ifrågasätta historiska skildringar av japanska övergrepp i modern tid eftersom man menar att de skrivits av det segrande USA. Kina använder övergreppen som Japan utsatt dem för i sin propaganda, men att segrarna skrivit historien betyder ju inte massakern i Nanjing 1937 aldrig ägt rum. Den hände och var förmodligen fruktansvärd för kineserna.



I mitt inlägg Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott (6 september 2019) skrev jag hur flera svenskar och danskar har försökt att nedtona betydelsen av Stockholms blodbad och ursäkta Kristian II. Trots att tillnamnet Tyrann myntades av munkar i Nydala kloster efter att han hade ihjäl ett antal av dem och således inte kan relateras till Gustav Vasa eller kan anses vara en konstruktion av 1800-talshistoriker. De senaste tre åren har jag märkt att samma "offensiv" har gjorts mot Sturemorden för att ursäkta Erik XIV och Jöran Persson. Den senaste i raden är Dick Harrison i tidningen Populärhistorias specialnummer Harrisons historia. Professorns bästa artiklar där han försöker hävda att man ska betrakta det som redan när det begav sig klassificerades som mord som regelrätta avrättningar. Samtidigt påpekar han att det inte går att säga om de är skyldiga till en sammansvärjning eller inte.



Sturemorden och ännu mer Stockholms blodbad (till blodbadet räknar jag även de andra övergrepp som Kristian II gör mot befolkningen i Sverige och Finland) är oerhörda övergrepp från makthavarna som inte tolereras av de som upplevde dem. Detta bevisas genom att såväl Kristian II som Erik XIV avsätts kort tid efter händelserna ifråga. I boken Stockholms blodbad i serien Sveriges dramatiska historia menar Dick Harrison också, efter att ha noga redogjort för händelsen, att man kan ifrågasätta de s.k. käpplingemorden som "svensk 1400-talspropaganda" något jag skrev mer om i inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019). Det samma gäller för övrigt i princip alla källor som på något sätt talar gott om de övriga vasaregenterna bortsett från Erik XIV (och i Harrisons fall även Sigismund, men han var ju också förloraren).



Jag är helt för att vara källkritisk, men jag tycker det blir oerhört problematiskt när man börjar ifrågasätta alla källor och försöker försvara makthavare som uppenbart utsatte folk för brutala övergrepp. I fallet med Sturemorden erkänner dessutom Erik XIV att det var fel när han börjar må bättre. Det är bl.a. därför han bekostar offrens begravning. Att han senare delvis svänger i frågan vittnar om hans inkompetens som ledare. Vare sig han eller Kristian II gör heller något som är bra för riket och dess befolkning. Tvärtom blir det tydligt att deras båda regeringstider är extremt blodiga paranteser.


Förnekandet av Förintelsen har bildat mönster för den som vill ljuga om historien; dess förespråkare vägrar helt enkelt att erkänna giltigheten av ögonvittnesskildringar från offer och dem som befriade koncentrationslägren och den senare grundliga historiska forskning som har slagit fast namnen och antalen för dem som dödades och spårat förövarnas medel och motiv i deras olidliga detaljer.

Citatet kommer från Lynn Hunts ovan nämnda bok och gjorde mig ännu mer orolig över hur 1500-talskällorna betraktas av inte minst de som försöker sig på att skriva om det populärt såväl fackfolk som andra. Förintelsen är givetvis något oerhört i världshistorien som är bra mycket värre än både Sturemorden och Stockholms blodbad, men samtidigt gör det mig orolig att det finns samma tendens att helt avfärda källor från t.ex. ögonvittnen och offer från medeltiden och vasatiden som "propaganda". Hur kan man avfärda förintelseförnekare om man använder samma metod själv? Jag förstår heller inte vad man har att vinna på att totalt dissa Gustav Vasa eller förneka käpplingemorden. Det enda jag kan tänka mig är att det handlar om att försöka skriva "antinationalistisk historia". Lika lite som att borttagandet av statyer av Carl von Linné (som inte är uppsatta av rent rasistiska orsaker likt de av sydstatsgeneralerna i USA) tar bort rasismen i Sverige, blir den emellertid antinationalistisk av att man avfärdar alla händelser där Sverige/svenskar utsatts för övergrepp, som framställer Sverige/svenskar i bra dager eller ifrågasätter alla svenska makthavare som gillades av nationalromantiska historieskrivare på 1800-talet. Den antinationalistiska förklaringen håller inte när det kommer till Erik XIV, men i det fallet kan man i sådana fall misstänka att det beror på att han inte var "segraren".



Som exemplet med sydstatsgeneralstatyerna i USA visar, skriver inte segrarna alltid historien och även om det gör det, betyder det inte att de alltid har fel. Det märkligaste av allt är nog ändå skräcken för att Gustav Vasa ska ha varit kompetent till skillnad från sin närmaste före- och efterträdare.

fredag 12 juni 2020

Making a Living, Making a Difference: Mariage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority



Sedan mitt inlägg Making a Living, Making a Difference: Working together (29 december 2019) har jag tagit en liten paus med inläggen om Gender and Work-projektets publikation Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society. Det känns därför som att det är på tiden att jag fortsätter och detta med kapitlet Mariage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority som är skrivet av Sofia Ling, Karin Hassan Jansson, Marie Lennersand, Christopher Phil och Maria Ågren.



Som titeln avslöjar, handlar kapitlet om arbete och äktenskap. Arbete har jag pratat om i samtliga av de tidigare Making a Living, Making a difference-inläggen på denna blogg och äktenskap har jag tagit upp bl.a. i inlägget om Malin Lennartssons föredrag på Vasamuseet Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019).



En av författarna, Sofia Ling höll också ett föredrag på Vasamuseet i höstas som jag skrev om i inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019). I sitt föredrag berättade Ling om att hon ofta stött på termen "en sörjande" i historiska källor och undrat över dess betydelse, men efter att på något ställe sett det hopskrivet som ensörjande, insåg hon att det nog handlade om en person som ensam tvingades försörja hushållet och att en tvåförsörjarmodell var normen. Dessa begrepp tas även upp i artikeln och det blir en intressant diskussion som utmanar den stereotypa bilden av bl.a. hushållet.




The welfare society of modern Sweden is permeated by the idea that both men and women should be able to perfor waged or saliared work and to support themselves on more or less the same terms. This is commonly referred to as the "two-breadwinner model", markedly different from the male-breadwinner model. Early modern Sweden was permeated by a similar idea: it was considered beneficial if both husband and wife worked and together contributed to their common livelihood, as well as to that of those closest to them. Since so much work was unwaged, however, it is better to describe the earlier model as the two-supporter model.



Tvåförsörjarmodellen var alltså normen under tidigmodern tid och att döma av exemplen som Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren återger från källorna hade de flesta ensörjare svårt att få ekonomin att gå ihop och man var betydligt bättre skyddad i kriser. Författarna pekar alltså på att både man och kvinna var aktiva i hushållets försörjning. Det går lite emot den stereotypa uppfattningen om mannen som försörjde alla, men stämmer väl överens med den bild jag fått från källmaterialet och som även t.ex. Märta Leijonhufvuds handlande och hennes smeknamn Kung Märta indikerar. Istället framstår det som att mannen som ensam familjeförsörjare bara var norm under en viss, kort tid av vår historia, men att denna korta period har fått agera modell för hela historien fram tills den moderna välfärdsstaten åter gjorde det självklart för såväl kvinnor som män att bidra till hushållets ekonomi. Makarna kunde jobba tillsammans antingen med samma arbetsuppgifter eller med olika, ibland uppdelade beroende på personens kön. På kronogodsen under 1500-talet sa också arbetarnas kontrakt att männen skulle arbeta tillsammans med sina fruar och att lönen skulle täcka bådas omkostnader.



Konceptet hushåll är centralt för att förstå den europeiska ekonomin under tidigmodern tid och det har länge betraktats som väldigt patriarkalt och hierarkiskt med en husbonde som hade rätt att göra mer eller mindre vad han ville. Den tvåförsörjarmodell som Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren beskriver ger dock intrycket av att hushållet var flexibelt och dynamiskt. En ofta använd källa är den svenska katekesen från 1689 där ett ett samhälle präglat av olika hierarkier, men Pirjo Markkola har enligt författarna visat på att det inte görs någon skillnad mellan manliga och kvinnliga husbönder (och båda könen tituleras så) utan behandlar dem som en enda (manlig) kategori. Igen kan detta förklara Märta Leijonhufvuds smeknamn och även visa på att det är givet till henne ut av respekt för hennes person och förmåga och inte som t.ex. ett hån av hennes make Svante Sture. Statistiken som Gender and Work-projektet sammanställt för boken, visar också på att kvinnor ledde arbetsföretag i förvånansvärt många fall.




To marry someone in early modern society was the same as setting up an economic partnership with that person. The partnership involved shared responsibilities and concerns, and it was based on hard work often described as being for the good of the household.



Tvåförsörjarmodellen är alltså självklar i det tidigmoderna samhället, men i slutet av 1700-talet verkar det ha väckts en del debatt om oro för att bli olycklig i sitt äktenskap. Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren tar upp en anonym källa som kritiserar nya idéer bland stadsborna om att män bör gifta sig först och främst för kvinnans arv. Detta förefaller vara något som var flitigt omdebatterat i Sverige mellan 1760 och 1830 och som enligt Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren hängde samman med ändrade genusnormer i samband med att stadsborna och medelklassen kom att anse att en kvinna ansågs respektabel om hon slapp arbeta utanför hemmet. Detta fördömdes som en kultur av sysslolöshet och lyx och som hotade förstöra hushållets ekonomi, Den anonyma källan förordar också en företagsam, hårt arbetande och enkel kvinna och betonar vikten av att båda makar arbetar. Det här skulle kunna tyda på att det är här det ideal som vi anser som stereotypt för hela historien uppstår, men vid en närmare granskning mer framstår som en anomali. Att det kritiseras hårt i den offentliga debatten att stadsborna "gifter sig för pengarnas skull", visar dessutom också på att man under den största delen av historien värnat om personernas känslor och lycka i äktenskapssituationer utöver att vara en ren affärstransaktion som gjorde alla parter (framför allt kvinnorna) djupt olyckliga.