På ett mer subtilt plan kan man säga att det var drömmen om moderniteten som skulle gå i uppfyllelse för de som flyttade in på området. Rosengård var en möjligheternas plats, en plats där man inte behövde se bakåt utan kunde rikta blicken mot framtiden.
~ Per-Markuu Ristilammi
Per-Markuu Ristilammi tillhör den första generation barn som flyttade in i stadsdelen Rosengård i Malmö när det var nybyggt i slutet av 1960-talet. Han hade innan dess bott sina första tio år i fattigkvarteren inne i staden.
Flyttningen var en omtumlande upplevelse för mig och säkert också för mina föräldrar. Efter att ha befunnit oss i modernitetens bakvatten befann vi oss plötsligt i dess frontlinje. Vi var en sorts nybyggare i det nya samhället och denna känsla förstärktes av att miljön inte var färdigbyggd.
Denna känsla kan tyckas märklig, men blir ändå begriplig genom Per Markuu Ristilammis genomgång av de idéer som skapade Rosengård och andra liknande områden. Ristilammi berättar hur han, när han flyttade ifrån Rosengård för att studera på universitetet inte riktigt kände igen sig i den bild av området som det omgivande samhället (och media) framhävde och att de inte riktigt stämde med hans erfarenhet som boende där. Som han skriver själv: "Jag vill visa att bilderna av Rosengård är resultatet av processer som berört vårt samhälle under en stor del av 1900-talet och som speglar djupgående konflikter med räckvidd långt utanför denna stadsdel."
Från mitten av 1800-talet formulerade man i Europa idéer om utformningen av fysiska miljöer och boende som politiska styrmedel, inte minst för att hindra arbetarna gjorde revolutioner. Idealet var medeltida bondbyar där man menade att folk levt i harmoni med sig själva och omgivningen. Detta skulle leda till skapandet av nya sociala relationer som i sin tur skulle ge upphov till nya människor.
Målet var alltså ett helt nytt samhälle och det rent praktiska förverkligandet började i sekelskiftets Wien med att Adolf Loos byggde ett fyrkantigt hus utan dekor på Michaelsplatz som ren provokation mot den österrikiske-ungerske kejsaren i palatset mitt emot. Världsbilden hade då börjat ifrågasättas sedan flera av rikets provinser allt mer högljutt började kräva självständighet och kejsarmakten föreföll helt oförmögen att svara.
Alla de sociala problem som fanns under ytan av det välordnade borgerliga livet, all den prakt som förmedlades genom de offentliga byggnaderna, operetternas och valsernas glättighet gjorde att intellektuella började fundera över begrepp som yta och innehåll, verklighet och skenbild och om hur det var möjligt för människor att överhuvudtaget kunna kommunicera med varandra och nå förståelse. (---) Uttrycken för det gamla samhället kom att framstå som meningslösa kulisser, som en tyranni av tomma gester uppburen endast av en militär maktapparat.
Från alla håll kom krav på att framställa verkligheten som den verkligen var och inte skapa en vacker, ornamenterad yta som dolde den. Lösningen blev den s.k. funktionalismen som grundades på princripen form följer funktion. Saklighet och ärlighet skulle poängteras genom att skillnaden mellan yta och innehåll upphävdes. Funktionalismen var en konst- och arkitekturinriktning, men kopplades inte bara till en ny estetik utan även till en ny världsbild och samhällssyn: Den yttre ärligheten skulle leda till en inre.
Funktionalismen presenterades på Stockholmsutställningen 1930 och kom att inspirera unga svenska socialdemokrater. Detta har lett till att man i Sverige förknippar rörelsen med deras parti, men i andra länder anammades den av andra rörelser varför det inte är sant att kalla funktionalismen i sig för socialdemokratisk.
Man tänkte sig alltså att människan skulle omformas på samma sätt som bruksföremål och arkitektur. Problemet var att detta inte riktigt funkade i praktiken varför man började hålla kurser i hur man borde vara. De äldre stadskärnorna ansågs också vara symboler för en äldre tidsordning med politiskt förtryck varför man ansåg det rimligt att riva hela stadskärnor för att bygga nytt. Man ville med andra ord lika mycket rasera/utradera det gamla samhället som att bygga ett nytt.
Från 1800-talet växte alltså ett nytt konsumtionssamhälle fram som skapade sig själv genom drömmar och förväntningar. Det var dock först efter andra världskriget som möjligheterna fanns att realisera de utopiska drömmarna, inte minst i Sverige. På ett sätt kan man väl säga att något behövde göras. I städernas fattigkvarter var badrum ovanliga och ännu i slutet av 1940-talet hade t.ex. bara 10% av malmöborna varmvatten. Trångboddheten i städerna var dessutom ett stort problem eftersom industrierna där dragit till sig många nya arbetare under beredskapsåren.
De bostadsområden som byggdes på 1950-talet kännetecknades av ett framtids- och pionjärstänk och man talade om dem som paradis. Vid inflyttningen betonades därför ofärdigheten. Den gamla anonyma staden ansågs bidragande till de totalitära massrörelserna under 1930-talet. Dessa hade skapat en avart av den moderna människan (massmänniskan) som man ansåg skulle bytas mot den demokratiska människan bara de kom att bo i mindre enheter med av samhället hållna gemenskapslokaler. Miljonprogrammet blev den sista kraftmätningen för detta samhälle och nu genomrationaliserades allt för att bli så ekonomiskt som möjligt. Tydligen blev det inte det i praktiken, men det var åtminstone vad man räknat ut då. Produktionstakten var hög och flera av de som Per-Markuu Ristilammi pratat med säger att de upplevde det som att de inte riktigt hann med.
Ganska snart märktes att det fanns en hel del sociala problem på Rosengård. Det här ledde till att många av de som kunde flyttade till småhus i kranskommunerna som blivit nästa ideal och utopiska dröm. De som inte hade råd lämnades kvar. Samtidigt kom en ny generation som inte hade några minnen av eller direktkopplingar till det gamla samhället ut från universiteten. De var i behov av att positionera sig gentemot föräldragenerationen och såg bristerna i det samhälle som denna skapat. Jag tycker att det verkar som att de däremot inte helt kunde släppa tankegångarna som skapade det, varför de satte igång att mer noggrant läsa teoretikerna. Detta gjorde att de radikaliserades och 68-rörelsen blev ett faktum. Per-Markuu Ristilammi intervjuar Carin som kom från en ort i Norrland, pluggade i Lund och kom att få sin första praktiska erfarenhet som socialarbetare på Rosengård. Yrkesrollen gav ett väldigt fokus på de sociala problemen och hon var delaktig i att skriva en av de första rapporterna om området. I efterhand medger hon att perspektivet färgades av deras erfarenheter och att alla problem gav dem tunnelseende. Många av dem de pratade med sade nämligen att de trivdes, men dessa menade Carin och hennes kollegor var "lurade". Liknande tolkningar av de boendes åsikter om trivsel gjorde författarna till en rapport om Skärholmen som menade att det handlade om psykologiska försvarsmekanismer. Ristilammi menar att genom att betrakta byggandet och den första inflyttningsfasen på Rosengård som förverkligande av drömbilder, blir det lätt att även förstå den stora förvirring och snabba förändring som blev resultatet när verkligheten inte visade sig stämma med den.
Egentligen är det som att vi de senaste 150 åren har gjort allt för att fly bort ifrån samhällsproblem. Det ter sig idag ganska galet att man kunde tro att man kunde lösa alla problem enbart genom att bygga något helt nytt och flytta människorna. Det blev inte heller bättre när nästa generation ser att det inte har fungerat, men inte helt är villiga att överge tankarna som skapat situationen utan istället dyker djupare genom att försöka läsa samma teorier mer noggrant och radikaliseras. Per-Markuu Ristilammi menar att 68-rörelsen inte alls var ett brott mot modernismen, vilket ofta påståtts, utan istället är att betrakta som kulmen och början till slutet på den
Det jag finner märkligast med den utopiska idealism som präglat oss de senaste 150 åren är tron att man kan skapa helt nya människor. I Adolf Loos Wien var det den rena människan som man försökte uppnå. Denna människa ändrades här i Sverige under 1930-talet till den moderna människan för att i slutet av 1940-talet bli den demokratiska människan. På 1960-talet kom så också idealen om den konsummerande människan som var den människa som kritiken under 1970-talet riktades mot. Jag har i flera inlägg tidigare pratat om hur avhumaniserad och stundtals totalt empatilös jag tycker att svensk historieskrivning tenderar att vara. Särskilt den populära och särskilt om tiden före 1800-talet. Med perspektivet att varje tidsepok/samhällsform har helt egna människotyper, blir begrepp som stenåldersmänniska och medeltidsmänniska begripliga liksom att skapa en distans till de historiska människorna. Det är trots allt stor skillnad i betydelsen mot att säga "människorna på stenåldern/medeltiden" som istället verkar inkluderande.
Eftersom det inte lett till att problemen försvann att bara flytta människorna till nya bostäder, omtolkade den nya radikala generationen tanken om gemenskapsfrämjande arkitektur som figurerat i debatten under 40-talet och istället för att människan bara passivt skulle förändras av det nya boendet, ställdes det nu krav på att hon skulle aktivt arbeta med sig själv. Fokuset på att skapa gemenskap och solidaritet i fysiska miljöer ledde till att en identitet kopplades till platsen och genom socialt arbete skulle denna bli positiv. Ett av de projekt som både blev populärt och visade sig skapa större gemenskap var de s.k. sofiorna som anordnade aktiviteter för barn och ungdomar på Rosengård. Dessvärre förhöll sig politikerna i den äldre generationen skeptiska, särskilt som föreningen också kom att protestera mot hyror som, trots att de var relativt låga, var svåra att betala för många av de boende. Detta ledde till att det ekonomiska stödet till projektet drogs in och man blev tvungen att avsluta det.
Per-Markuu Ristilammi intervjuar i boken Maria som flyttade in på Rosengård med sin familj i slutet av 60-talet. Hon tyckte att de andra boende var lite märkliga och upplevde hur områdets dåliga rykte smög sig på genom artiklar i media och uttalanden från släkt och vänner. Familjen kom dock att bo kvar och Maria kom att engagera sig i sofiorna för barnens skull. Engagemanget och mötet med människorna förändrade Marias syn på sitt eget bostadsområde och sina grannar. Hon berättar om hur hon aldrig har lärt sig så mycket om människor som under tiden hon var engagerad i sofiorna. Ristilammi reflekterar över hur hennes berättelse liknar Carins, men ändå är annorlunda. Maria flyttade till Rosengård och kände en viss misstänksamhet gentemot sina grannar, men hennes inställning till området är mer neutral än Carins. Carin bara jobbade på området och mötte därför framför allt problemen som på ett sätt blev en bekräftelse på de fördomar hon fått genom sitt politiska engagemang i 68-rörelsen. Det intressanta är att hon själv senare kom att ändra inställning när hon flyttade till ett Rosengårds-likt område i Stockholm. Där involverades hon i ett projekt ihop med ett par arkitekter och upptäckte att hennes fokus på de praktiska behov hon såg i sin vardag inte alls stämde överens med arkitekternas syn på områdets behov.
Jag själv bor i vad som idag kallas "problemområde" även om det geografiskt egentligen lika mycket tillhör nästa fas utopiska dröm om småhus i en kranskommun. Jag känner väldigt mycket samma sak som flera av de boende som intervjuades av Ristilammi. Man ser att det finns problem, men det är verkligen inte alls lika illa som det skrivs och sägs av personer som oftast aldrig besökt områdena ifråga. Ett talande exempel är den journalist som en rektor berättar besökte en av skolorna på Rosengård och berättade för honom att han hade hela artikeln inklusive skräckrubrikerna klar, men inte såg den misär han skulle skriva om när han väl kom dit. Det blev ingen artikel då, men tråkigt nog är jag övertygad om att det skulle ha blivit det idag om en journalist ens skulle idas åka ut och kolla. Fördomarna mot områdena är ännu starkare idag och bilden av dem ännu mörkare.
Rosengård och den svarta poesin fick väldigt mycket att falla på plats om samhällsutvecklingen de senaste 150 åren redan när jag läste den första gången. Vi har inte byggt samhällen utifrån verkliga behov utan utifrån idealistiska drömbilder och utopier. Jag kan förstå tröttheten på det samhälle som skapat imperialismen och de båda världskrigen efter det andra av dem, men jag tror att vi tog bort symbolik och förankring i det förflutna som var viktigt för oss. Industrialismens teknikhets skapade en mekanisk syn på verkligheten och människan och de problem som uppstått har de som kunnat flytt såväl bokstavligt som bildligt. Kvarlämnade blir de som inte kan fly och jag har på sistone fått en allt starkare känsla av att dessa får skulden för alla problem. Postmodernismen var egentligen en kritik mot bortplockandet av symboler, men har, enligt mig, mest reducerat verkligheten och människor till symboler. Fokuset på att analysera diskurser leder till en rundgång i diskussioner om "bilder av Rosengård" och inte till förståelse för hur det ser ut i verkligheten. Under 70-talet försökte rosengårdsborna bekämpa bilden av området i media, men de var uppenbarligen för få för att de skulle höras och idag hör man aldrig någon boende i ett problemområde ens försöka. (Ristilammis bok ger för övrigt också ett intressant perspektiv på utvecklingen av den moderna propagandan, men det är något jag tänker spara till ett annat inlägg.)
Jag har i flera inlägg pekat på skillnaden i bilden av det svenska 1500-talet och personerna som befolkade det jämfört med den verklighet och de personer som möter en i källorna. Liksom man grävt olika djupt hos teoretiker, filosofer, ideologer och dyl. (som påfallande ofta varit moderna, vita västerländska män...) för att drömma upp idealsamhällen, har man använt en bokstavstrogen tolkning av Niccolò Machiavellis Fursten (och på senare år även fantasy-serien Game of Thrones/ A Song of Ice and Fire) för att skapa en drömbild om 1500-talets Sverige. Men liksom jag skrev i mitt inlägg Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019) hade Machiavelli helt andra syften med sin bok än att skriva ett fursteideal.
Nej, det är inte möjligt för oss att skapa en fullständig bild av hur det egentligen var och allt personerna upplevde och vad de tyckte och tänkte, men jag tycker faktiskt ändå att de, liksom de boende i förorterna idag, förtjänar att vi lyssnar på och försöker förstå dem och inte mansklarar deras situation för dem. De vet oftast bäst om hur det är eller var!
