Det var en gång en härskare i ett land som bestämde att han hade rätt att härska i ett av sina grannländer. De båda länderna hade tidigare i historien ingått i en union. Ett stort problem för honom var att grannlandet hade självstyre och att befolkningen där tydligt sagt ifrån att man inte ville veta av unionen längre. Snart hade härskaren tagit sig in i grannlandet med våld och började hänsynslöst döda grannlandets befolkning och plundra det redan väldigt fattiga landet, på alla dess tillgångar. Som stöd hade härskaren även en högt uppsatt kyrkoman och när folk omkring honom undrade vad han egentligen höll på med, förklarade han att det bara handlade om terrorister.
Intelligenta som ni är, har ni nog redan konstaterat att det är Kristian II som berättelsen handlar om, men visst liknar hans handlingar en viss härskare i öst idag? Nu när vi står med överväldigade bevis för den senares extremt brutala övergrepp på sitt grannlands befolkning, kanske det är dags att faktiskt börja ifrågasätta det, enligt mig smått bisarra, försvar av Kristian och legitimering av hans övergrepp på svenskarna i sin samtid. Inte minst hur man har rättfärdigat Kristians övergrepp med att han läste Niccoló Machiavellis berömda bok Il Principe (Fursten).
Som jag skrev i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019), finns det all anledning att tro att Machiavelli hade helt andra syften med sin text än vad de flesta idag verkar ta för givet. Jag rekommenderar fortfarande väldigt varmt Don MacDonalds TED-talk Learning to love Machiavelli om Machiavellis liv. Som han säger, framstår inte Machiavelli alls som särskilt "machiavellisk". Enligt MacDonald är det inte jättekontroversiellt att säga detta i akademiska sammanhang. Åtminstone inte i USA. Här i Sverige däremot, verkar förvånansvärt många ännu tolka Machiavelli bokstavligt och likadant är det i populärkulturen världen över.
Här i Sverige råder det dessutom inte bara missuppfattningar om Machiavelli som person och syften, utan även om när Fursten egentligen publicerades. I sin artikel Kristian II - I Machiavellis fotspår som svenske historieprofessorn Lars-Olof Larsson skrev till tidningen Populärhistoria 2001 menade han att Fursten publicerades 1513, samma år som Kristian II blev kung och han rättfärdigar Kristians övergrepp på svenskarna genom att hävda att han bara följde Machiavellis principer. Larsson har emellertid fel (Problemet med att den tydligt tendentiöse Larsson blivit en i princip helt oemotsagd "sanningssägare" om svenskt 1500-tal är ett ämne för ett annat inlägg.). Även historikern Erik Petersson använder Machiavellis bok för att lägga fram bilden av Kristian som en ideal härskare på 1500-talet i Furste av Norden : Kristian Tyrann.
Vad de, och så många andra missar, är att tonen i Fursten är tydligt ironiserande vilket passar bättre ihop med den bild av Machiavelli som Don MacDonald presenterar både i sitt TED-talk som ni kan se ovan liksom i sin serie-bok som ni kan köpa på MacDonalds hemsida. 1500-talet är dessutom vad Walter J. Ong kallar en muntlig kultur i sin bok Muntlig och skriftlig kultur. Tekonologiseringen av ordet om än inte en primär mening där skriftligheten totalt saknas som är hans huvudfokus i boken.
Ong beskriver hur folk i muntliga kulturer lär sig på ett helt annat sätt än de i skriftliga som studerar genom att läsa texter. I muntliga kulturer lär man sig istället genom exempel och förebilder, vilket faktiskt är tydligt i Kristian II:s fall. Kristians pappa Hans utför trots allt även han ett blodbad i Sverige 1505 som kommit att kallas Kalmar blodbad. I sin bok Stockholms blodbad undrar Dick Harrison varför detta blodbad inte väckt större uppmärksamhet. Som jag skrev i inlägget om boken, Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) är det tydligt att faderns agerande gentemot svenskarna utgör inspiration för Kristian och om jag ska gissa på varför eftermälet kring det förra varit så svalt är det för att det så tidigt hamnade i skymundan då sonen drog massmördandet av svenskar så pass betydligt mycket längre.
Jag har länge tyckt att det funnits indikationer på att "machiavellismen" är en modern konstruktion, eftersom jag inte hittat några indikationer på att den vållar mycket uppståndelse i 1500-talets Europa förrän efter bartolomeinatten i Frankrike 1572 som den gavs skulden för vilket resulterade i att den brändes. Jag har tidigare antagit att det var en italiensk "uppfinning" eftersom Benito Mussolini sägs ha influerats av att ta Fursten som en lärobok i despoti, men 7 februari i år (2022) publicerade Andrew Gibson inlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics på Journal of the history of ideas.
Han förklarar att den tyske historikern Friedrich Meinecke under första världskriget kände ett enormt behov av att försvara nationalismen som ideologi efter att den fått sig en rejäl törn under kriget. Resultatet blev Die Idee der Staatsräson in der neueren Geschichte som publicerades 1924 och som kom i engelsk översättning 1957 med den talande titeln Machiavellism: The Idea of the Reason of State in Modern History (Jag har planer på att läsa denna om den finns tillgänglig, men det är inte prioriterat för mig i nuläget.).
Ett försvar av den moderna nationalismen ledde således till att skapa en bild av en helt annan tidsperiod som påstod att alla Europas makthavare i princip konstant begick övergrepp på sina undersåtar. Detta i en tid då flera makthavare faktiskt utövade makt på det sättet. Att döma en hel tidsperiod utifrån en enda bok känns också väldigt märkligt. Ska vi då också döma hela 1900-talet utifrån Adolf Hitlers Mein Kampf? Det är trots allt en bok som faktiskt skrevs för att tas bokstavligt.
Som Lauritz Weibull skriver i sin artikel Stockholms blodbad fick Hans det svenska riksrådet att välja Kristian II till sin efterträdare 1497 och ihop med att Kristian 1520 fick det svenska riksrådet att välja hans son Hans till sin efterträdare och krävde att få krönas till arvkung av Sverige genom att hävda släktskap med Erik den helige, kan man ju börja undra över 68-vänsterns ilska över att Gustav Vasa (officiellt) fick Sverige gjort till ett arvkungadöme. Man kan också fråga sig om detta var officiellt bindande i alla lägen eller om förledet val- i begreppet valkungadöme faktiskt spelade roll. En känd passage i den medeltida Västgötalagen är trots allt "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ." Det är inte heller så att svensk historia (såväl före som efter Kristian) inte innehåller några kungaavsättningar. Dessutom verkar det inte ha varit drottning Margaretas idé med Kalmarunionen att utplåna det svenska riksrådet eller det svenska självstyret.
_1440s.jpg)
Trots det tydliga svenska motståndet till unionen och det, av allt att döma, relativt välfungerande inhemska svenska styret, verkar det finnas en gammal feltolkning om att den svenska staten upplöstes under den s.k. Sturetiden på 1400-talet vilket bl.a. uttrycks i Albert Vejdes inlägg om Nils Dacke i Svenskt biografiskt lexikon. Kanske är det därför det är så svårt att se den, enligt mig tydliga, imperialismen i den danska kungamaktens agerande gentemot Sverige från Kristian I till Kristian II. Ett annat problem är att man i princip alltid isolerat Stockholms blodbad från de andra övergreppen som Kristian II gjorde på svenskar som alltså blivit lovade amnesti (igen något som inte är helt olikt hur herren i öst lovade att inte attackera sitt grannland tidigare i år), men det spelar väl ingen roll om grannlandet är fullt av nazister (Förlåt kättare!) och behöver rensas...
Jag har sett flera analyser av flera personer som kan bra mycket mer om "militära operationer" än jag på internet som menar att dagens härskare saknar manskap till att kunna hålla en ordentlig ockupation av sitt grannland, men att det finns metoder för att ändå upprätthålla en sådan:
- Man kan döda och invalidisera unga män.
- Man kan låsa in kvinnor och utnyttja dem sexuellt och/eller till tvångsarbete.
- Man kan bemöta motstånd med kollektivt våld.
Vi har tyvärr sett bevis för att detta är något dagens härskare gör i sitt grannland (men även i tidigare krig där hans militära styrkor deltagit på senare år) och det finns även indikationer i källorna på att detta är metoder som Kristian II använder sig av. Det är här som det problematiska i att skilja Stockholms blodbad från, vad man kallar, Kristian II:s "Eriksgata" kommer då det verkar som att man menar att det är flera isolerade händelser och inte något som kontinuerligt sker under hela tiden Kristian befinner sig i Sverige.
Jag skrev om Medeltidsmuseets utställning Stockholms blodbad 500 år i inlägget Medeltidsmuseet - Stockholms blodbad 500 år (7 november 2020) och var nog mer positiv till den än jag kanske borde ha varit vi närmare eftertanke. De förnekade inte Kristians övergrepp på befolkningen i resterande delar av Sverige (och Finland). Dels radade man upp offer och dels skrev man i en text som kallades Efter: "[Stockholms] befolkning plågades av legoknektarnas framfart. Skottarnas befälhavare fick lova inför det nya rådet att hans män skulle straffas om de använde övervåld, vilket tyder på att det var ett stort problem."
Det är jättebra att man tar upp att Kristian och hans män orsakar problem i Sverige (och Finland), men det är ändå som att man inte riktigt vill kännas vid att det ska ha med varandra att göra. Att försöka pussla ihop allt Kristian och legoknektarna gör i Sverige (och Finland) är tidsödande, men känns ändå väldigt viktigt för att få en förståelse av 1500-talets svenskars upplevelse av den danske kungen. De flesta forskare erkänner också att Kristian fick öknamnet Tyrann av munkar i Nydala kloster i Småland efter att Kristian hade dränkt flera av deras bröder och deras abbot. Däremot menar de samtidigt också att det bara skulle vara del av Gustav Vasas propaganda, hur nu det hänger ihop.
Den som i övrigt gjort den mest noggranna genomgången är Lars Ericson Wolke i boken Stockholms blodbad. Ericson Wolkes skildring tycker jag är okej, men som jag ovan nämnde tillhör han dem som verkar ha en övertro på att man kan betrakta hela 1500-talet genom Machiavellis Fursten. Jag saknar även ett mer omfattande genomgång av danskt material och vad som sker med Kristian i Danmark efter blodbadet och trots att Ericson Wolke är en duktig historiker, granskar inte heller han Lars-Olof Larssons tolkningar från Gustav Vasa - Landsfader Eller Tyrann?. Det gör däremot Lars Erik Westlund som har visat att det finns ett stort behov att granska Larssons utsagor i sin bok Daljunkern och Nils Sture - en boskillnad. (Som sagt är detta ett ämne som förtjänar ett eget inlägg, men det får vänta så länge.)
Det finns väldigt få källor som talar om de svenska adelsänkorna och -barnens tid i danskt fängelse åren efter blodbadet. Det verkar som att Kristian helst vill glömma bort dem när han märker att folk omkring honom faktiskt reagerar negativt på vad han haft för sig i Sverige. Kvinnorna och barnen tillhörande familjerna Sture och Vasa (Dvs de personer som alltså står den svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y:s närmast!) dör, vilket tyder på att dessa två familjer hålls särskilt hårt. (Det kanske är på tiden att börja ifrågasätta att adeln lever lyxliv bara med husarrest på slott när de är fängslade?) Den yngsta av de som överlever är Gustav Vasas systerson Per Brahe d.ä. Han föddes i maj 1520 och är således inte ens ett år när han blir faderslös i samband med blodbadet och själv blir fängslad. Han beskrev fängelsetiden kortfattat: "De bleve mäkta illa hållne med mat och dryck (...). Näppeligen finge de så mycket var dag de kunde hålla livet med utan de arbetade till sig födo."
Istället för att fokusera på de källor som berättar om Kristians grymhet och övergrepp på befolkningen i Sverige och Finland, har en märklig diskussion på senare år sprungit fram om blodbadet var planerat eller inte, en diskussion som mer eller mindre verkar gå ut på att Sten Sture d.y:s änka (och tillika Svante Stures mamma och Gustav Vasas moster) Kristina Gyllenstierna orsakade blodbadet genom att visa fram dokumentet med beslutet att avsätta den svenske ärkebiskop Gustav Trolle. Tanken att det inte skulle vara planerat, skulle på något sätt rättfärdiga massmordet på det svenska riksrådet, Stockholms borgarråd och deras tjänare samt uppgrävandet av Sten Sture d.y. och hans och Kristinas yngste sons gravar och brännandet av deras och de dödades kroppar.
Vi vet inte om dagens härskare planerade de övergrepp på befolkningen i sitt grannland som vi sett bilder på innan han gick till attack, men spelar det verkligen någon roll? Gör det handlingarna mindre fruktansvärda? I fallet med blodbadet har man ju även totalignorerat det faktum att det dödas en hel drös av människor i både Sverige och Finland vars namn inte finns på det dokumentet och att den svenske ärkebiskopen har en egen lista över sina fiender på vilken Gustav Vasas mormor/Kristina Gyllenstiernas mamma, Sigrid Banér är överst. Märta Leijonhufvuds pappa Erik Abrahamsson finns inte heller med någonstans och han dödas i alla fall.
Utöver att se det som en lustig anekdot för att förminska Gustav Vasas pappa Erik Johansson tenderar man att glömma bort att Kristian faktiskt låser dörrarna till slottet så att de inte kommer ut. (En anekdot som för övrigt är väldigt lik den händelse som utspelar sig i Köpenhamn med Märtas bror Sten senare i historien och som är bättre belagd i källor.) Men de är ju bara nazister... Förlåt kättare!
Det förefaller märkligt nog vara extremt viktigt att hålla Kristian II och Gustav Trolle undan allt ansvar. Hur ska man annars förklara att Sven Svenssons tolkning om att den tyske stockholmsborgaren Gorius Holste skulle vara ansvarig för blodbadet plötsligt blivit aktuell? Det är en tolkning som Svensson lade fram i sin avhandling Stockholms blodbad i ekonomisk och handelspolitisk belysning 1964 och som jag tyvärr väl kommer behöva ta itu med här på bloggen framöver eftersom den, som sagt, kommit att bli aktuell på ett, enligt mig, ytterst märkligt sätt.
Dagens härskare har också en tysk politiker-kompis som fått kritik för sin nära relation med honom på sistone. Är övergreppen i härskarens grannland därför hans fel?
2018 påträffades en bok där Olaus Magnus hade skrivit en redogörelse för vad han bevittnade i Stockholm under Stockholms blodbad. Det beskrevs som en sensationell upptäckt när det begav sig och jag har tidigare skrivit om det i inlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad (3 maj 2018). Däremot verkar det inte som att man i särskilt stor utsträckning reflekterat över vad Olaus säger och vad det har för betydelse för hur vi ska tolka Stockholms blodbad. Utöver honom, finns två andra vittnesmål från Olaus Petri och Kristina Gyllenstiernas svåger, domprosten Jöran Tre Rosor. Särskilt Olaus Petri framhålls och citeras ofta, men samtidigt är det ingen som verkar reflektera lite kring vad och varför han skriver ner vad han sett och ifråga om Olaus Magnus vittnesmål är det kanske ett bevis på en ovana att hantera upptäckten av nya skriftliga källor att man totalignorerar det i tolkningar som kommit efter att Kungliga biblioteket köpte in boken. Men som en svensk historiedocent skrivit är det där med historiska vittnesmål från skriftliga källor inte något man behöver ta hänsyn till när man själv vet bättre (d.v.s. att den svenska adeln var en maffiaorganisation som i princip var i konstant inbördeskrig med kungen om makten) 500 år senare än de som upplevde händelserna och personerna:
Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja, som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi för en Sture i en mycket farlig värld. (Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, s230)
För att framhäva Kristian II som makthavarideal har man, som sagt, tonat ner/helt ignorerat de övergrepp på Sverige och svenskar som Kristian utför utöver de där dagarna med massavrättningar i Stockholm i november 1520 och således effektivt undgått att konfrontera det faktum att det, som sagt, var efter dödandet av munkarna i Nydala kloster som munkarna där börjar kalla Kristian för Tyrann. Istället menar man att allt bara är Gustav Vasas propaganda.
Svenskar blir ibland benämnda som "fredsskadade" och även om jag håller med det Martin Almbjär skriver om det problematiska i den benämningen i blogginlägget Myten om det fredsskadade Sverige på bloggen Den arga historikern kanske det ändå finns en orsak att fundera lite på bristen på konkreta upplevelser från verkligheten i den samhällsgrupp som i första hand är de som skriver historia idag. Hur denna samhällsgrupps bristande verklighetserfarenhet kan ställa till problem när de ger sig själva tolkningsföreträde i alla sammanhang är något som t.ex. Hynek Pallas nyligen tog upp i en debattartikel i Expressen. Det verkar heller inte vara ett problem som enbart finns i Sverige. På sätt och vis är det även vad Utøya-överlevaren Elin L’Estrange skrev i debattartikeln Vi prøvde å si fra i 2011. Det var mildt sagt ikke velkomment (14 juli 2021) om att det är ett enormt privilegium att ha ett (enbart) teoretiskt förhållande till våld. Då är det uppenbarligen lätt att tycka krig och politiska massmord är häftigt eftersom man kan hänvisa till Game of Thrones eller, om man vill verka mer sofistikerad, till Shakespeare. Att bådadera är fiktion och att historia handlar om riktiga människor med liv i verkligheten är uppenbart inget man behöver ta hänsyn till eller reflektera över.
När svenska kulturpersonligheter skriver i DN (31 mars 2022) om sitt frossande i bilderna från dagens krig eftersom det tar honom bort från "vardagens mögiga trivaliteter" och historiker uttalar sig i samma tidning (7 januari 2022) säger att "[m]änniskan behöver rädsla för att överleva" och alltså inte verkar förstå skillnaden mellan rädsla man väljer själv när man t.ex. läser om monster och sådan man inte kan välja t.ex. när man som kvinna inser att man kommer bli våldtagen av en mängd barbariska soldater under en längre tidsperiod. Men som sagt våld och sexuella övergrepp är ju sådant som blivit klassat som underhållning i Game of Thrones och "When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground..."
Som blivit tydligt på sistone, har vi levt i ett samhälle där vissa kunnat skaffa sig makt och göra karriär genom att bete sig väldigt svinigt mot andra något som Susanne Täuber och Morteza Mahmoudi har uppmärksammat i artikeln How bullying becomes a career tool (7 februari 2022) i Nature Human Behaviour. Ett annat exempel är ju Metoo-rörelsen som vittnar om hur fullständigt vidriga beteenden ansetts tillåtna från vissa personer med viss "status". Får man tro brittiska programledaren Jayne Middlemiss uttalande i dokumentären Spice Girls: How girl power changed Britain (Den går att se på SVT play från Sverige till 30 september 2024.) är beteendet heller inget nytt:
Some of the things that happened in the 90's, you know just so bad. I mean we thought we were so progressive and it became "ironic". It was all about irony. You could say anything you wanted, as sexist as you wanted, but if it was ironic, it was fine. You were making a joke.
Jag finner det faktiskt rent bisarrt hur olika typer av våldshandlingar kommit att förminskas eller reduceras till vad som framstår som ett groteskt frossande i vad som faktiskt är riktiga människors olyckor. Jag tog upp tonen i det som publicerats i svensk populärhistoria på senare år i inlägget Hur bör vi och bör vi inte betrakta Stockholms blodbad i ljuset av Utøya? (22 juli 2021), men jag suckade också över hur hela Gustav Vasas fyrtio år långa regeringstid reducerats till en serie (av rent överideologiska orsaker i modern tid uppförstorade) misslyckade upprorsförsök och (lika överideologiska) hjälteförklaringar av en sadistisk massmördare i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020).
Förutom att många har svårt att ta våldsdåd på allvar, förefaller samma personer även ha svårt att se orsak och verkan-förhållanden. Flera har menat att ingen brydde sig om Kristian II:s försök att utrota den svenska makteliten och andra, lokala politiska grupperingar i det svenska samhället liksom att alla skulle ha accepterat det totalt onödiga Nordiska sjuårskriget och Sturemorden om bara Kristian II respektive Erik XIV inte hade avsatts. Det är egentligen väldigt märkliga tolkningar eftersom just dessa händelser verkar tillhöra huvudorsakerna till att de båda kungarna avsätts. Det är nämligen inte bara Gustav Vasa respektive Johan III som vill ha dem avsatta.
I ovan länkade debattartikel talar Hynek Pallas om hur kunskap ihop med levd erfarenhet ger en annan bild av imperialism än den många svenskar har. Vi har (Tack och lov!) heller inte direkt stor erfarenhet av makthavare med grandios självbild på det sätt som är uppenbart i fallet Erik XIV även om man kan undra ibland. Eriks konstnärliga sida framhävs ofta som något fantastiskt (Att dessa förmågor var något som alla i Europas maktelit i hans samtid skolades i, talas det desto tystare om.). Som vi ser i dagens grannland kan konstnärer bli bra ledare, men det är inte bara tack vare sina skådespelartalanger som presidenten där blivit en hyllad ledare utanför att folk kan relatera till honom som en vanlig människa som inger trygghet i en kaotisk tid.
Det är inte heller grannlandets hyllade president som idag skickar order till sina befälhavare i strid om att döda så många som möjligt. Det verkar snarare vara något som härskaren österut gör. I Vasatiden som kulturell brytningstid i Nationalmusei årsbok 1926 menar för övrigt Axel L. Romdahl att Erik framstår som någon med härskarens nationalitet...
Den levda erfarenheten av imperialism saknar många i Väst och Sverige enligt Hynek Pallas som berättar om hur de tjeckoslovakiska föräldrarna i Sverige misstänkliggjordes, inte minst av grannen med sympatier för det imperium dagens härskare vill återupprätta. Det där att köra över de som har levd erfarenhet av något man själv inte har har jag tidigare kommit in på i inlägget Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) om hur socialarbetaren Carin berättade om sin tid som nyutexaminerad socialarbetare i det nybyggda Rosengård i Malmö för etnologen Per-Markuu Ristilammi. Hon skrev en rapport om området ihop med en kollega. Båda tillhörde 68-vänsterrörseln och det verkade inte som att de kunde lämna sin politiska övertygelse utanför rapporten. Därför avfärdades de rosengårdsbor som sa att de trivdes eftersom de många gånger upplevt fattigkvarteren inne i Malmö där bostäderna var extremt dåliga och bl.a. saknade rinnande vatten och badrum som "lurade".
Liksom i fallet med bristen på ordentlig förståelse för motiven bakom avsättningarna av Kristian II och Erik XIV, saknas helt förståelse för varför bönderna föredrar Karl. Det är bara fel för de som ägnar sig åt populärhistorisk förmedling och som alltså inte upplever vare sig Kristian II, Erik XIV eller Sigismunds maktutövning. Jag antar att detta beror på en blandning mellan övertro på Fursten som ideal (även om Sigismund inte alls framstår som någon blodtörstig, grym tyrann, tvärtom!) och en märklig tolkning av klyschan att historien alltid skrivs av segraren.
Många professionella historiker hävdar konstant att man "inte ska psykologisera" och jag har länge funderat på vad de egentligen menar. Jag tänkte först att det betydde att man inte skulle försöka sätta en modern psykisk diagnos på historiska personer, något som jag håller med om. Dels för att det krävs en del detaljerade utredningar som vi inte har källor till och dels för att överanvändningen av psykopat-diagnosen i svensk populärhistoria är minst sagt tröttsam eftersom den ofta bygger på en vilja att demonisera mer än förstå psykopati som personlighetsstörning. På senare tid har jag däremot förstått att det man verkar avse med uttalandet egentligen handlar om att man inte ska empatisera med eller relatera alls till de historiska personerna.
Historikern My Hellsing skrev om när hon gick in i väggen och vad hon fick för lärdomar av sin sjukdomstid i krönikan Min väg till utmattning i Tidskriften Respons (6/2021). Hon skiljer först mellan emotionella personer som knyter an till andra människor som intellektuella personer som står vid sidan av och utvärderar utifrån vad hennes mormor en gång sa till henne och utgår sedan från flera olika böcker om stress och prestationskrav för att få kunskap och förståelse för sig själv och sin sjukdom. Hellsing beskriver hur sjukdomstiden har givit henne tid till eftertanke och reflektion och känner det som att sjukdomen gett henne mer förmågor och känslor som hon upplever bra i både sitt eget liv och i sin forskning. Som hon skriver själv:
Det har gått upp för mig att jag är minst lika emotionell som intellektuell. Eller snarare att det inte finns någon poäng i att skilja dem åt, båda behövs. Engagemang, kreativitet, empati och intuition är känslor som är centrala i arbetet som humanistisk forskare – ja, i vilket arbete, och i vilken del av livet som helst. De är känslor att bejaka, omhulda, förstå, acceptera – och vila sig ifrån. Vad vore en logiskt strukturerad tanke i skrift värd för läsaren om den inte förmår beröra? Vad ska vi med självförtroende till om inte självkänslan finns där? Emotionell stabilitet, det vill säga trygghet och tillit, har för mig inneburit den bästa språngbrädan för intellektuella risker.
Boken Kyrka och krona i sörmländskt 1600-tal i vilken artikeln är publicerad 1996 och det är tydligt att den kvinnohistoriska forskningen gjort väldiga framsteg när man läser Kyles text. Däremot undrar jag när (och varför) idealet att inte psykologisera kom in i svensk historievetenskap. För en som läst mycket av det som publicerats populärhistoriskt i Sverige är det över- och missanvända ordet psykopat numera mest irriterande och som sagt ser jag problemen med att ge historiska personer moderna psykiatriska diagnoser, men vad händer med mänskligheten i historieskrivningen om man inte alls får försöka förstå hur händelserna de upplever påverkar historiska personer?
Jag har studerat människor i offentligheten så länge jag kan minnas. Jag sätter mig någonstans och i smyg lägger märke till vad personerna omkring mig har för sig och försöker genom deras utseende och agerande lista ut vilka de är. Jag trodde att detta var vanligt om man hade intresse för att studera människor, men humanistisk forskning tenderar ofta att strunta i människorna för att istället studera maktförhållande. Oftast, men tack och lov inte längre alltid, utifrån vad västerländska män som levt de senaste 200 åren sagt om människor och samhällen och utgå från att alla är ute efter makt och att makt bara handlar om att förtrycka eller förtryckas. (Jag antar att förvrängningen av Niccolò Machiavellis bok i modern tid ska förstås som att han bara är en äldre variant av dessa västerländska män.) Det Hellsing skriver om att intellektuella personer anses stå och utvärdera från sidan av allting gör för övrigt även den elitism som dessvärre verkar vara en biprodukt av universitetsstudier idag begriplig. En känsla av att vara förmer än andra leder dessutom oftast till att man slutar lyssna på andra och ta in andra perspektiv än det man redan innan bestämt sig för är rätt. Ett exempel är citatet ovan där Svante Sture bara är så försiktig att det inte märks bland de som kände honom eftersom källorna säger något annat än att han skulle vara den ondsinta, maktgalna maffiabossen som målas upp i resten av Sturarna. Makten, morden, missdåden. Det stämmer dock lika bra även på Kristian II och Erik XIV som blir avsatta för att de har ihjäl folk till höger och vänster samtidigt som vissa anser att ingen bryr sig om dessa brutala massmord (eller det totalt onödiga krig Erik drar in Sverige och som kostar det fattiga landet en förmögenhet genom Älvsborgs lösen.) och om de bara inte hade avsatts, skulle allt vara frid och fröjd.
Jag tycker att det finns mycket att vinna på att relatera till historiska personer. Som jag skrev i inlägget Biografiförfattare (9 december 2020) är det emellertid samtidigt viktigt att inte helt identifiera sig med och/eller avguda personen ifråga som så många har gjort på senare år med Kristian II, Erik XIV eller Nils Dacke (Ett av de mest överraskande exemplen på detta är för övrigt Robert Eldh som ger ett oerhört förskönande porträtt av Kristina Gyllenstiernas andra svärfar Ture Jönsson av alla människor i boken Tre Rosor.). Att förstå och relatera till någon behöver ju inte betyda att man måste acceptera allt hen gör. Däremot blir historieförmedling många gånger bättre och mer levande med djupare insikt i de olika aktörernas motiv och konsekvensernas av deras agerande. Att man accepterar statens våldsmonopol betyder inte att man accepterar när makthavare missbrukar det.
Ett av de mest överanvända begreppen i svensk populärhistoria är propaganda. Det används ständigt av populärhistoriska författare och historiker som skriver populärhistoria om sådant som de inte riktigt tycker passar in med den (oftast demoniserande) bild de bygger upp av 1500-talets svenska regenter. Synen på begreppet är utifrån hur vi idag kan se att t.ex. härskaren öster om oss använder sig av det för att i princip lura sin befolkning. Däremot stämmer detta väldigt dåligt överens med hur propaganda fungerade under senmedeltiden och 1500-talet. Som konstvetaren Peter Gillgren skriver i sin bok Vasarenässansen. Konst och identitet i 1500-talets Sverige var begreppet propaganda inte uppfunnet före instiftandet av jesuitordens Propaganda di fide 1622. Organisationen var tänkt att främja kristen mission i andra länder där man behövde övertyga stora mängder individer att gå över till den rätta tron. Maktutövning under medeltiden och renässansen handlade istället mer om att skapa och upprätthålla personliga relationer och ännu för arbetarrörelsen var begreppet positivt laddat. Med massmedia kom det i modern tid att bli lättare för 1900-talets makthavare att få ut större mängder av information till folket snabbare, vilket de megalomana politiska ledarna med totalitära ambitioner kommit att missbruka.
En av de böcker som My Hellsing berättar om i sin krönika är hjärnforskaren Hedvig Söderlunds Den utbrända hjärnforskaren. Personliga erfarenheter, fakta och vägen till läkning. Då det Hellsing skriver om den passar in även på ett annat ämne jag funderar på att ta upp på bloggen kommer jag nog att jag läsa den. För närvarande utgår jag ifrån en detalj som Hellsing beskriver som Söderlund verkar ta upp nämligen att långvarig stress tillfälligt skadar hjärnans mest avancerade funktioner och ger en tunnelseende. Det är nog denna funktion som den moderna propagandan bygger på: för mycket information under för kort tid gör lätt hjärnan stressad och utmattad, vilket sätter förmågan att tänka kritiskt ur spel. Detta gör det lättare för moderna makthavare med totalitära ambitioner att spridda felaktig information, alltså ungefär det som Naomi Klein beskrev i sin bok Chockdoktrinen.
Liksom i fallet med Furstens publiceringsår vittnar Medeltidsmuseets inlägg om den stora brist i tidsuppfattning som är vanligt förekommande inom svensk populärhistoria om 1500-talet. Gustav Vasa tågare in i Stockholm bara ca två veckor efter att svenskarna enhälligt valt honom till kung i Strängnäs. Ihop med svenskarna har han då just tvingat bort den förtryckande imperialisten Kristian som av svenska munkar givits öknamnet Tyrann. Inget av detta räknas dock in i modern populärhistoria som med flera svenska professionella historiker inkluderat betraktat det som att han är en usurpator som stjäl makten från den rätte kungen. Men det är ju många som även ser problem med att invånarna i dagens aktuella grannland har gått ihop för att motstå dagens imperialistiske härskares försök att underkuva dem också.
Det är nationalistiskt att försvara sitt land heter det och Fredrik Strage konstaterade i DN 18 mars 2022 att nationalstater inte är värda att dö för eftersom de "är konstruktioner som försöker lura i oss att de alltid existerat och tronar på minnen från fornstora dar." Även om jag håller med honom om detta handlar ju försvaret av ett land om något helt annat än en abstrakt social konstruktion. Både i dagens aktuella fall och för Sveriges del under befrielsekriget 1520-1523 handlade det om att skydda befolkningen/bryta sig loss från ett förtryck. Det handlar om att treåringar inte ska sluta våldtagna, mördade och brända likt den lilla flicka från grannlandet som jag önskar att jag sluppit se bilder av men "When you play the game of thrones you win or you die. There is no middle ground..."
Jag håller med Andreas Johansson Heinö som i essän Sverige behöver mer kritisk patriotism (4 juni 2021) kallar nationalismen för "banalitetens ideologi" , men att vi i Sverige samtidigt kommit att kritisera den på fel sätt. Att t.ex. håna Gustav Vasa för att nationalromantikerna på 1800-talet betraktade honom som en frihetshjälte för att i nästa andetag hylla den sadistiske massmördaren Nils Dacke som en sådan och dessutom göra honom till både libertariansk (Vilhelm Moberg) och kommunistisk (68-vänstern) martyr känns trots allt skrattretande absurt. Revolutionsromantik och socialrealism som lett till en uppförstoring och försköning av bondeuppror i svensk historia får dock vänta till ett senare inlägg.
Att invånarna i ett land går ihop för att skydda sin befolkning i samband med ett anfall från ett yttre hot är något som vi ser idag i det aktuella grannlandet och som faktiskt vid en närmare granskning framstår som helt naturligt för ett flockdjur som homo sapiens. I sin bok Humankind. A hopeful history berättar historikern Rutger Bregman om hur londonborna förenades i motstånd mot tyskarna under Blitzen och även att de efter kriget längtade tillbaka till den gemenskapen. Trots studier av detta fenomen redan samtidigt som det hände, ignorerades det av den brittiska krigsmakten och såg det bara som ett tecken på det starka brittiska kynnet. Därför började de allierade bomba tyska städer som upplevde att samma gemenskap skapades där. Då gemenskapskänslan satte fart på en rätt trött tysk krigsindustri, kan de allierade faktiskt ha förlängt kriget med bombandet. Svenskar har också för bara några år sedan upplevt ungefär det samma i samband med terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm 2017. Men att "psykologisera" är ju som sagt uppenbarligen att betrakta som oseriöst i historisk forskning.
Alla verkar överens om att vi kan lära oss av historien och med "sagan" i början av detta inlägg försökte jag att visa hur dagsaktuella händelser många gånger liknar historiska. Sällan helt och hållet (Dagens härskare har t.ex. [ännu] inte dödat hela "grannlandets" regering.), men till så pass stor del att det går att peka på likheter. Även om jag inte hittat det i samband med förarbetet för detta inlägg, har jag för mig att jag i något inlägg förklarade att jag ser det förflutna som en annan kultur. Om jag inte har gjort det förr, gör jag det nu. Kultur är ett omdiskuterat och kritiserat begrepp, men som antropologen Kirsten Hastrup säger i sin bok Kultur. Det fleksible fælleskab, finns olikheter emellan människor som bara kan beskrivas genom användningen av det. Däremot bör det inte brukas som en förståelse av att olika grupper lever i olika världar utan istället se det som att vi människor lever väldigt olika i samma värld. Det här gemensamma utgångspunkten gör det möjligt att förstå och relatera till olikheterna även om man inte alltid behöver acceptera dem. Ett problem med svensk populärhistoria är, som sagt, bristen på reflektion över händelserna och personerna. Istället har man reducerat allt till en bisarr form av underhållning där Game of Thrones fått någon inofficiellt status som dokumentärskildring av det svenska 1500-talet med allt vad det innebär i fullständig exploatering av våld och Sturemorden har blivit liknat vid ett Shakespeare-drama, vilket verkar både avhumaniserande och förminskande på historiska personers upplevelser, men även på svenskars förmåga att tänka djupare kring historia och lära sig något av den.
En annan historisk parallell till samtiden man kan göra är ju för övrigt att vissa har hävdat att Erik XIV var en makthavare före sin tid och mot bakgrund av att vi idag lever i en situation där världens öde vilar i händerna på en extremt paranoid man som mycket väl kan ha läst Fursten som en lärobok i despoti och som tydligt visat att han kan göra vad som helst med vem som helst när som helst kan jag ju inte annat än hålla med. Som sagt beskrevs också Erik 1926 som en person av härskarens nationalitet. Jag antar att det är en smaksak, men jag har svårt att finna detta vare sig underhållande eller som ett ideal jag tycker är lämpligt att sätta för en makthavare. Hur mycket jag än tycker om att gå omkring på det i modern tid restaurerade Kalmar slott.
