Trettondagen (6 januari) kallas också epifanihögtiden och firades från början av flera orsaker: Att Jesus uppenbarat sig för världen, Jesus födelse, Dopet i Jordan, De vise männens tillbedjan, Vinundret vid bröllopet i Kana samt Brödundret. Med tiden har dessa delats upp i flera olika högtider; Jesus födelse har t.ex. sedan 300-talet firats 25 december. Till trettondagen har det också kopplats många legender om heligt vatten. Inom Östkyrkan firas trettondagen 19 januari (enligt hur den inträffar i den julianska kalendern) och Ryssland firar man enligt Schager genom att bada i isvakar som man kallar Jordan efter Jesu dopplats. Vattnet anses där och då heligt. Karin Schager kallar detta för en gestaltning "friare och folkligare än en rit med med samma syfte nämligen att tydliggöra och fira ett heligt förlopp. Helt enkelt ett sätt att konkretisera det gudomliga..." Samma funktion hade de kyrkspel som i Västkyrkan var knutna till de tre vise männen.
Enligt en sägen som, bl.a. Selma Lagerlöf fick berättat för sig, hade de tre vise männen svårt att acceptera att den nyfödde konungen föddes i ett stall. Därför såg Gud till att de hamnade på villovägar tills han, efter tre dagar, förlät dem och visade dem stjärnan i en brunn som sedan dess kallas Stjärnbrunnen. Om den sägs att den som står i Guds nåd, ännu kan se stjärnan.
De tre vise männen beskrivs i Matteusevangeliet som stjärntydare kopplade till hovet i Babylon. I tidigkristen konst framställs de som mithraspräster med röda, spetsiga hattar (s.k. frygiska mössor). Mithraskulten var en solkult som under senantiken var en stor konkurrent till kristendomen. Jag kan därför inte låta bli att undra om den konkurrensen var bidragande till valet av hur de representerades i konsten. De tre vise männen fick en så betydelsefull roll då de var de första som erkände Jesus. Från 500-talet var de dock betraktade som kungar efter profetior i Gamla testamentet. Därför kallas de i Västkyrkan också Heliga tre konungar.
Bibeln berättar egentligen inte deras antal, men kyrkan bestämde sig för tre för att de, genom sina tre gåvor, skulle representera Jesusbarnets tre sidor: Guld (Kung), Rökelse (Gud) och Myrra (Den dödliga människan). De ansågs också representera de tre världsdelarna Europa, Asien och Afrika. Att de på bara tolv dagar kunde ta sig till Betlehem, förklarades med att de red på dromedarer som kan färdas lika snabbt på en dag som en häst kan på tre.
Redan under senantiken blev de tre vise männen ett vanligt motiv i den kristna konsten vilket gav människorna i det medeltida Europa en tydlig bild av dem: Kaspar (Kasper i germanska områden) var en äldre man med långt hår och skägg som kom med guld. Melchior (Melker i germanska områden) var skägglös och därför mycket ung. Hans gåva var rökelse. Balthsar (Baltasar i germanska områden) var mörkhyad och hade helskägg. Han kom med myrra. Det förekom dock variationer där Kaspar framställs som mörkhyad kung av Nubien och Moria.
Enligt Bibeln var det de vise männen som såg stjärnan och berättade om Jesus födelse för Herodes, en uppgift som i legendvisorna om Staffan Stalledräng givits honom istället. Karin Schager undrar därför om han skulle kunna vara en av männen. Deras antal preciseras ju som sagt inte av Bibeln. Redan på 100-talet e.Kr. fastslogs emellertid antalet till tre i Västkyrkan. Östkyrkan har flera namn, men inte någon Staffan. Då stundtals sedda som kungar, har man också antagit att männen togs väl emot när de framlade sitt budskap. Staffan däremot ska ha blivit emotsagd, avvisad, hotad och dödad.
Kyrkospel utvecklades tidigt inom kyrkan som ett sätt att förmedla Bibelns berättelser till allmänheten. Inte minst gällde detta kring trettonhelgens evangelium där kyrkospel kallade Officium stellae (Stjärnspel) utvecklades i Frankrike. Dessa är den äldsta förlagan till stjärngossespelen och nådde sin kulmen under perioden 1000- till 1200-talet.
De första kyrkospelen skedde inom ramen för den vanliga gudstjänstliturgins ramar. Präster utklädda i kungakläder skred fram mot högaltaret som fick utgöra krubban ledda av en stjärna som drogs framåt längs en sträng i taket. En korgosse deltog också, utklädd till ängel. Väl framme vid högaltaret/krubban sjöng man: "In Betlehem natus est rex cœlorum" (I Betlehem är himlarnas konung född.). Därefter drog man sig tillbaka genom varsin dörr, symboler för de tre världsdelar som de tre vise männen kom ifrån.
Med tiden lade man till herdarna från julnattens kyrkspel Officium Pastorum och Herodes själv. Den senare lades till för att "liva upp" stjärnspelet och det skedde verkligen på gott och ont. Med tiden kom han att ta större plats än händelserna i Betlehem då han, enligt Karin Schager var en ytterst "teatralt tacksam karaktär." Därför kunde han även dyka upp i kyrkor som inte hade något kyrkspel under den vanliga gudstjänsten och läsa delar av den liturgiska texten. Till slut hade han blivit så brutal att kyrkan började ifrågasätta trettondagsspelen. T.ex. menade abedissan i Hohenburg att man inte längre såg skillnad på präster och krigare. Därför vanhelgade man kyrkan. Detta var en uppfattning som hon delade med flera andra kyrkomän varför trettondagsspelen fick flytta ut.
När trettondagsspelen flyttade ut från kyrkan togs de över av skolgossar som använde jullovet åt att tjäna in pengar till sina fortsatta studier. De sjöng sånger som de övat in i slutet av terminen som avbröts med komiska upptåg emellan. Med tiden fick de dåligt rykte, då stjärngossespelen förknippades med superi och skränighet. likt många av jultidens andra tiggarspektakel som de mer och mer blandades ihop med.
De tre vise männen var klädda i vitt med ett rött bälte om midjan och med pappstrutar pyntade med bårder, stjärnor och kors på huvudet. Detta känns ju igen från de stjärngossar som idag inlemmats i luciatåget.
Herodes hade en krona och kläddes ut som det anstår en makthungrig kung. Han ska enligt flera trettondagsspel själv ha ridit till Betlehem för att döda barnen, vilket även beskrivs i en del legendvisor om Staffan Stalledräng. Ofta skickade han emellertid sina tjänare som kom tillbaka med ett trähjärta på svärdet.
I de senare spelen, när de olika upptågen kring jul började blandas samman och man började vandra runt lite när man kände för det mellan annandagen och trettondagen, togs Staffan Stalledräng med i en del trettondagsspel som en stjärnkung som bar stjärnan framför de tre vise männen. Ibland höll han även en monolog som kallades Staffanspass.
Oftast var emellertid Judas med pungen trettondagsspelens pajas. Iklädd en utochinvänd skinnpäls och med nedsotat ansikte gick han runt med en skinnpung för att samla in pengar.
Liksom med Staffansritterna kan jag inte låta bli att önska att traditionen med trettondagsspel (både i och utanför kyrkan) ännu var levande. Jag skulle så gärna vilja se det. Att läsa Karin Schagers bok har också gjort mig varse om att jag behöver "lära känna" de bibliska personerna bättre. De är trots allt än inte helt oviktig del av den kultur som omgärdade historiska svenskar.
Jag kan, som sagt, inte visa er något trettondagsspel, men det astronomiska uret i Lunds domkyrka visar två gånger varje dag hur de tre vise männen kommer med gåvor till jungfru Maria och Jesusbarnet. När det rekonstruerades i början av 1900-talet valde man att låta den inbyggda orgeln spela den medeltida julsången In dulci jubilo. Det är en av kyrkans äldsta sånger och orgelhistorikern Ole Olesen skriver i boken Det underbara uret i Lund att det: "är ett utom ordentligt lyckat val av melodi. Den är glad och troskyldig och lämpar sig perfekt till att beledsaga de tre vise männens besök hos Maria och barnet." (Filmen spelade jag själv in i Lunds domkyrka i mars 2022.)
