Vi kröner ju inte längre våra kungar och drottningar i Sverige. Oscar II och hans fru Sofia av Nassau var de sista. De blev t.o.m. krönta två gånger: 12 maj 1873 kröntes de till kung respektive drottning av Sverige i Storkyrkan i Stockholm och 18 juli samma år kröntes de till kung respektive drottning av Norge i Nidarosdomen i Trondheim. (Nidarosdomen lär för övrigt ha restaurerats på uppdrag av Oscar som ogillade att den var så förfallen när han kom dit.)
Den första kungen vi med säkerhet vet kröntes är Erik Knutsson. Han kröntes i Uppsala 1210. Hans far, Knut Eriksson, titulerades emellertid av Guds nåde svears konung, vilket tyder på att han kan ha blivit krönt enligt Skattkammarens lilla guidebok.
Den första drottningen vi har uppgifter om kröntes är Magnus Ladulås fru Helvig av Holstein. Hon kröntes i Söderköping 29 juli 1281.
De medeltida kungahyllningarna vid Mora sten(ar) är kända. Den sista kungen att hyllas där var Kristian I 1457. Den vanligaste tolkningen har varit att stenen är försvunnen, men i artikeln Mora sten och Mora ting i Fornvännen 2020 (105) menar Mats G Larsson att alla de kvarvarande stenfragmenten utom minnesstenen av Erik av Pommerns kungahyllning är delar av Mora sten utifrån deras form och stentyp (vattholmamarmor). Som han skriver själv finns det "anledning att ifrågasätta denna så ofta upprepade slutsats [om att det rör sig om dokumentstenar] och undersöka om det inte ligger någonting i de äldre uppfattningarna." Stenen ska enligt uppgift ha förstörts i slutet av medeltiden och bönderna i området ska ha varit ivriga att få använda stenarna i sina byggnader. Flera av stenarna visar också spår av att ha använts som byggsten i byggnader.
Vi har väldigt få uppgifter om medeltida regalier och värdighetstecken. Ett brev daterat till 1311 berättar att Birger Magnusson lämnade sina regalier till domkapitlet i Uppsala när han gick i landsflykt och Sturekrönikan och Vadstena klosters diarium vittnar om att Karl Knutsson (Bonde) löste in två kronor som Erik av Pommern använt när han kröntes i Kalmar 1397. Detta indikerar på början på en regalietradition enligt Skattkammarens lilla guidebok. Dessa kronor försvann dock under Kristian I.
Det enda medeltida värdighetstecken som bevarat i Sverige idag är den krona som lagts ner i Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka. Den kan dock härstamma från en kyrklig skulptur.
Gustav Vasa hade bara tre regalier: krona, spira och äpple. Inget av dessa har bevarats enligt Skattkammarens lilla guidebok, men Lars Ljungström menar i boken Vasa till Bernadotte: kultur i rikets tjänst att det är troligt att Gustavs begravningskrona är den han använde i även i livet. Jag kan mycket väl tänka mig det eftersom det ser ut som att dess överbyggnad är en efterkonstruktion.
Den svenska kungakronan kan sägas vara ett mellanting. Den tillverkades i Stockholm av den flamländske guldsmeden Cornelis ver Weiden till Erik XIVs kröning i Uppsala 29 juni 1561. Den har en överbyggnad, men även fyra taggar eftersom Erik inte var enväldig utan delade makten med de fyra stånden. Kronan är i övrigt ett tecken på konungslig ära och värdighet enligt den invigningsbön som lästes över den i samband med Eriks kröning.
Tack vare hovpredikanten Laurentius Petri Gothus har vi mycket mer detaljerad information om Erik XIV:s kröning som dessutom kom att bli förebild för senare svenska kröningar. Erik bad Dionysius Beurreus att studera engelska kröningstraditioner under hans besök i England vilka sedan kom att bli inspiration för hans kröningsceremoni. De regalier som tillverkades då 1561 är världens äldsta tjänstgörande regalier.
Kröningen inleddes med en högtidlig procession från Uppsala slott till domkyrkan där regalierna bars i hierarkisk ordning (Denna ändrades i samband med Gustav II Adolfs kröning 12 oktober 1617 då man började värdera kronan högst.) framför kungen av rikets främsta ämbetsmän. Först kom riksrådet Gustav Tre Rosor med nyckeln. Den var en nyhet i sammanhanget som Erik introducerade och betydde enligt den invigningsbön som lästes över den under Karl IX:s kröning makten att utestänga det onda, innesluta det goda och öppna för nödställda.
Därefter bar riksrådet Birger Nilsson Grip riksäpplet. Riksäpplen kan härledas från de glober som de romerska kejsarna använde för att symbolisera sitt världsherravälde (Bevis för att de visste att jorden var rund.). Eriks tillverkades också av Cornelis ver Weiden 1561, men kartbilden graverades in av Frantz Beijer inför Karin Månsdotters kröning 5 juli 1568. (Karin fick för övrigt en egen uppsättning av regalier, bl.a. ett riksäpple, vilket man i europeisk regalietradition annars bara gav till regerande drottningar.). I samband med Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka 28 september 1675 ska rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie ha tappat äpplet i marken under kröningsprocessionen efter att hans häst blivit skrämd av de paraderande truppernas fanor. Kartbilden skadades så allvarligt att den fick göras om av Frantz Berg.
Efter Birger Nilsson Grip kom rikshovmästare Per Brahe med spiran som tillverkades av Hans Heidenrik inför kröningen 1561. Korsgloben byttes emellertid ut 1780. Efter honom kom riksrådet Sten Leijonhufvud med kronan och närmast kungen fördes rikssvärdet till kyrkan av riksmarsk Svante Sture. Rikssvärdet var det enda som inte var nytt. Det ärvde Erik XIV av Gustav Vasa. Från honom har vi två rikssvärd bevarade. Båda har haft helt förgyllda klingor och har heltäckande etsad dekor. 1541 års rikssvärds dekor är scener ur Gamla testamentet i Bibeln och det s.k. äldre rikssvärdet har scener ur romersk historia. Svärdet var en symbol för konungens plikt att försvara det goda och straffa det onda.
Erik var noga med att regalierna skulle vara tidsenliga och praktfullt utformade och beställde dem därför först från Antwerpen där det främsta guldsmidet i Europa fanns. Av oklar orsak verkar dessa emellertid inte ha blivit tillverkade. De som tillverkades kom istället från Stockholm. 1541 års rikssvärd beställdes i Augsburg och även Gustav Vasas äldre rikssvärd verkar ha tillverkats i Tyskland.
Framme i kyrkan hälsade ärkebiskopen assisterad av övriga biskopar Erik XIV med orden: "Välsignad vare han som kommer i Herrans namn", vilket kom att bli hälsningsceremonin för alla senare kunga- och drottningkröningar i Sverige. Hans kröningsceremoni finns rätt detaljerat återgiven i Skattkammarens bok Kung Erik XIV:s kröning 1561 och jag har inte för avsikt att i detalj återge den, men ta upp ett par moment till som att han svor en ed att sköta sina plikter gentemot stat och kyrka.
Den s.k. smörjelseakten gick till så att Erik tog av sig på överkroppen och fick den heliga oljan smord på pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, armlederna och händerna. Denna procedur kortades ner av Eriks lillebror Karl IX som vid sin kröning bara blev smord på pannan och handlederna. (Man kan ju undra om Karl kan ha varit obekväm med att visa sig barbröstad.) Gustav III:s historieintresse gjorde emellertid att han återtog den mer omständiga smörjelseakten i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockholm 29 maj 1772.
Efter smörjelsen kläddes Erik XIV i en vit livkjortel, kröningshandskarna och kröningsringen. Den sistnämnda var ett värdighetstecken som användes fram till Karl IX:s kröning och som av invigningsbönen i samband med Johan III:s kröning skulle ses som en trolovningsring för det heliga förbundet mellan regenten och Sverige. Ett mindre svärd fästes också runt midjan på Erik och sedan lades manteln över hans axlar. Eriks mantel tillverkades också inför kröningen 1561. Den är i purpurfärgad sammet och var från början dekorerad med 455 broderade kronor. Det är det enda plagget från Gustav Vasa och hans söners kröningar som har bevarats och den är idag utställd på Livrustkammaren. Kalmar slott har även en rekonstruktion av manteln i sin utställning.
Idag finns dessvärre enbart tröjan utställd på Livrustkammaren (vilket är orsaken till att jag lånat bilden från Livrustkammarens samlingar), liggandes på golvet i montern med föremål från 1500-talet och inte i montern med övriga föremål från Gustav II Adolf och drottning Kristinas tid. Den vita färgen på kröningsdräkterna ihop med silverfärgade dräkter var det som blev tradition vid svenska kröningar efter Erik XIV. Undantaget är Karl XII som i samband med sin kröning i Storkyrkan i Stockhom 14 december 1697 bar sorgedräkt då det bara var åtta månader efter Karl XI:s död och sju månader efter att slottet Tre kronor brann.
Johan III blev formellt bekräftad som kung av riksdagen 25 januari 1569 och kröntes 10 juli samma kröntes han och Katarina Jagellonica till kung respektive drottning i Uppsala domkyrka. Man följde Erik XIV:s kröningsritual, men med skillnaden att drottningen kröntes samtidigt. När kungen och drottningen kommit in i kyrkan placerades regalierna på altaret: kungens till höger och drottningens till vänster. Senare kröningar placerade även manteln på altaret. En nyhet som bara skulle förekomma vid Karl IX:s kröning också var en ordenskedja som dessvärre inte finns bevarad. Kronan ändrades bara så att initialerna E R (Ericus Rex) täcktes med små gyllene kartuscher med dubbla pärlor. Johan lät även sin guldsmed Gillis Coyet förbättra kronan 1584. Detta kan tyda på att den skadats i samband med att rikskanslern Nils Gyllenstierna tappade den i golvet under Karin Månsdotters kröningsfest. De äldsta bevarade drottningregalierna härstammar från Johan III:s regeringstid. Det är inte Katarina Jagellonicas, men hans andra fru Gunilla Bielkes spira och äpple. Från Adolf Fredriks tid och fram till 1818 användes detta äpple som konungens riksäpple.
Kort tid efter Sigismund och hans fru Anna av Österrikes kröning 19 februari 1594 avreste de till Polen-Litauen Sigismund kom att kräva att flytta de svenska riksregalierna dit, vilket Sverige inte gick med på. Man ansåg även att Sigismund svikit sin plikt gentemot det svenska riket och Karl IX utnämndes därför först till riksföreståndare och 1604 till kung. Han kröntes i Uppsala domkyrka 15 mars 1607.
Liksom sin yngre storebror använde han sin äldre storebrors regalier men utökade dem med tre föremål: en ring, en ordenskedja och ett smörjeshornet tillverkat i Stockholm av den svenske guldsmeden Peter Kiämpe. I dekoren finns en ring av s.k. svenska rubiner, som egentligen är granter från Karelen. Dessa är ett tecken på Karls intresse för svenska ädelstensfyndigheter. Till kröningsceremonin lät Karl sig influeras av såväl gammaltestamentliga som "götiska" traditioner från svensk historia och de totalt tio regalierna är oöverträffade. I samband med sonen Gustav II Adolfs kröning användes bara sex och sondottern Kristinas bara fem vilket, med få undantag, varit traditionen sedan dess.
Kristina kröntes i Storkyrkan i Stockholm 20 oktober 1650. Stora beställningar av framför allt textilier gjordes från Frankrike och Nederländerna och man tillverkade en arvfurstekrona åt den blivande Karl X Gustav. 17 dagar före kröningen påminde Kristina riksrådet om att det var tradition att arvfursten bar en speciell dräkt: mantel, krona och hatt och beställningen lades inte förrän så sent som en vecka före kröningen. Guldsmeden Jürgen Dargeman från Wolgast i Pommern fick därför skynda sig och utnyttjade därför den krona som Ruprecht Miller gjort till Kristinas farmor 1606. Kronan bars under kröningen trädd över en hatt, en tradition som gick tillbaka till Erik XIV:s kröning och den är besläktad med tyska kurfurstehattar och den österrikiska ärkehertighatten. Johannes Magnus gav i sitt arbete om göternas och svearnas konungar från 1554 de svenska sagokungarna liknande strålkronor och inspirationen kan mycket väl ha hämtats därifrån.
I diskussionerna före Kristinas kröning kan man se att både hon själv och riksrådet var måna om att bygga kröningsceremonin på Gustav II Adolfs. Dels för att den låg närmast till tidsmässigt, men även för att framhäva ett band mellan far och dotter.
Kröningen inleddes med att Kristina färdades i en kortege med 1500 hästar från Ulriksdal till Stockholm tre dagar före kröningen. Karossen hon åkte i var röd och förspänd med sex vita hästar med förgyllda seldon. Originalklädseln och seldonen finns kvar, men karossen försvann i början av 1700-talet. Livrustkammaren har emellertid gjort en rekonstruktion som finns utställd vid Ulriksdals slott.
Under kröningen kungjordes att: "Nuu är drotningh Christina krönter konungh öfwer Swea och Giöta Landom och däss underlighande provincier och ingen Annan." Ett bevis för att titeln kung har en större auktoritet än drottning-titeln. Intressant i detta fall är ju att drottning Margareta titulerades "fullmäktig fru och till husbonde" över de nordiska rikena. Undrar om det berodde på att Erik av Pommern hade kungatiteln?
Enligt danske historikern Mikael Venge var dagen efter kröningen den heligaste i en konungs liv. Den ville man inte ha förknippad med blodsutgjutelse, vilket man kan ha i åtanke med tanke på vad som händer i samband med kröningen i Stockholm i november 1520.
Bild 1: Erik XIV:s regalier. Lånad härifrån.
Bild 2: Christian 4 av Danmarks krona fotad av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn.
Bild 3: Danska enväldskronor fotade av mig själv på Rosenborgs slott i Köpenhamn
Bild 4: Gustav II Adolfs kröningsdräkt lånad från Livrustkammarens samlingar här.
Bild 5: Maria Eleonoras krona. Fotograferat från Kungliga slottens vykort taget av Alexis Daflos för kungliga hovstaterna.
