Salve

Historiskan gjorde mig idag påmind om att det är exakt 630 år sedan som drottning Margareta blev utsedd till Sveriges "fullmäktiga fru och rätta husbonde". Hon är ju inte en Vasakvinna, men hon har en ganska stor betydelse för Vasatiden och jag tycker nog att hon förtjänar ett personporträtt här på bloggen endera dagen liksom hennes politiska skapelse Kalmarunionen förtjänar ett inlägg. Men det får ligga i framtiden. I detta inlägg tänkte jag istället berätta vad båda har betytt för mig.



Jag har varit historienörd sedan jag var liten. Jag fascinerades tidigt av riddare. Så tidigt att jag inte riktigt minns varifrån det kom. Orsaken till att jag blev intresserad av medeltiden, och alltså i förlängningen även vasatiden är SVT:s sommarlovsmorgon Salve från 1997.



Jag är fullkomligt medveten om hur mycket jag tjatar om det här
programmet, men jag kan faktiskt inte låta bli. Det har betytt oerhört
mycket för mig och är en bidragande orsak till att jag fick ett så stort
medeltids- och historieintresse som jag har idag.



Salve handlar om Nils Svensson som lever på 1900-talet och är helnördig på riddare. Han reser till Kalmar sommaren 1997 eftersom det var 600 år sedan Kalmarunionen grundades och råkar resa tillbaka i tiden till Kalmar 1397. Där blir han kompis med Katarina Örnfot och den klantige riddaren Rosenstråle som han också blir väpnare åt. Margaretas adoptivson (egentligen hennes systers dotterson) Erik av Pommern ska bli kung över hela Norden, men har rätt tråkigt instängd på slottet Därför rymmer han ut i Kalmar och blir kompis med Nils, Katarina och Riddare Rosenstråle. I staden finns däremot också de elaka Mecklenburgarna, ledd av Sven Sture som vill stoppa unionen och göra Albrekt av Mecklenburg till kung igen.



Salve står för en variant av historisk fiktion som jag gillar. Den hade ett tydligt ramverk i historisk fakta och det verkade även finnas en strategi för hur denna fakta skulle användas. Förmodligen är detta ett resultat av samarbetet som SVT hade med Kalmar läns museum. Däremot var man inte begränsad av denna fakta utan kunde utveckla karaktärer och händelseförlopp inom de ramarna. Detta skapade ett sommarlovsprogram som ville förmedla fakta, men som inte tog alldeles för seriöst på det. Det fanns moment med frågestunder där karaktärerna svarade på inskickade frågor från tittarna, men det mesta förmedlades via berättelsen. Det blev roligt att lära och skapade en känsla för tidsperioden.



Och karaktärerna är helt fantastiska! Margareta har en frånvarande närvaro. Det är tydligt att man hela tiden är medveten om henne, men hon syns väldigt sällan till. Katarina å andra sidan är med hela tiden och är inte reducerad till en stereotyp schablonbild av en osynlig medeltidskvinna. Hon är med överallt och också väldigt aktiv genom hela serien. Dessutom är hon aldrig överskuggad av de manliga karaktärerna. Det faktum att hon är riddare i hemlighet skulle kunnat ha gjort att hon reducerades till en pojkflicka, men hon har en del traditionellt kvinnliga drag också och kan vara väldigt mild och omvårdande t.ex. Hennes kvinnlighet accentueras av att hennes typiska klädedräkt är rosa och lila med allt vad det innebär för ett barn som ser serien idag.



Männen är också ganska nedtonade i sin manlighet. Det finns till och med tillfällen i serien då man kan säga att de subtilt driver med mansnormerna. Riddare Rosenstråle är t.ex. långt ifrån lika macho och våldsbenägen som man kan tänka sig att riddare skulle kunna vara. Istället t.o.m. erkänner han att han ogillar våld och vapen. Erik av Pommern är lite tonåring (Han var trots allt bara 15 år när han kröntes 1397.) och lite tjejtjusare, men mognar när han lär känna Nils, Katarina och Riddare Rosenstråle. Han verkar på slutet faktiskt också acceptera och se fram emot att han ska bli kung. Visst är det faktum att han blir kär i Katarina ganska onödigt för berättelsen, men jag uppskattar hur den ändå skildras. Han inser med tiden att han inte kan tränga sig på henne för mycket och även om det görs en del om ridderliga ideal i samband med den kärlekshistorien, accepterar han henne som person och att hon inte besvarar hans känslor. Istället utvecklas deras relation mer till vänskap i slutändan.



Nils då till sist. Han är karaktären som publiken ska lära sig tillsammans med, men istället för att skildras som dum och okunnig som är vanligt med den typen av karaktärer, har han tydligt kunskap om saker "medeltidsmänniskorna" inte förstår. Det är tydligt att de ser på varandras bristande kunskaper genom det faktum att de kommer från olika tider och därför har olika bakomliggande kunskaper och erfarenheter. Det förflutna som en annan kultur. Nils kommer till Kalmar med en väldigt stereotyp bild av både riddare och medeltiden, men lär sig under sin tidsresa att verkligheten inte är sådan. Det var så jag var själv. Salve utvecklade mitt riddarintresse till ett medeltidsintresse som jag fortfarande bygger vidare på och jag är för evigt tacksam över det.

Antonius Blåman

Mer eller  mindre av en slump upptäckte jag ett omnämnande om den mörkhyade drabanten Antonius Blåman i Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden (1924). Han kallades även Morian och, utrustad med en hillebard deltog han i Gustav Vasas armé från 1527.



På Twitter undrade jag om han var den första mörkhyade person som omnämns i svensk historia och han verkar vara den förste på vilken vi känner namnet. En hel del svar från Twitter gjorde honom också bra mycket intressantare än de få uppgifter som jag lyckats hitta om honom.



Att han skulle vara den första mörkhyade personen i Sverige/Skandinavien har jag aldrig trott på och det finns också medeltida kyrkomålningar av mörkhyade och de norröna källorna omnämner möten med mörkhyade. Det senare hade jag ett hum om, även om jag inte känner till någon exakt källa utan det har mest varit hörsägen. Jag fick också reda på via Twitter att Blåman under medeltiden var en benämning av icke-kristna personer och t.o.m. ibland synonym till djävulen. Vikingarna kallade Nordafrika Blåland, men bara vid ett tillfälle verkar Blåman ha hänvisat till en man som kom från Etiopien. Kopplingen till icke-kristna personer blir intressant om nu kristendomen var så viktig för européer som traditionell historieskrivning gör gällande.



Jag har verkligen så många frågor om den här mannen och hans liv och leverne, men det verkar inte finnas särskilt mycket information om honom. Man kan anta att han var en åtminstone hyfsat bra soldat eftersom han fanns kvar i armén ännu 1540.

Familjemedlemstitlar och incestbegrepp

Erik XIV. Målning av Steven

van der Meulen 1561

När man sätter sig in i Vasatiden slår det en att familjerelationerna inte riktigt är de samma som idag. Visst verkar det på ytan vara kärnfamiljer med mamma, pappa och barn, men samtidigt finns också en del variationer.



Inte minst märks detta när en man (eller för den delen kvinna) gifter om sig flera gånger. Begrepp som styvmor och halvbror verkar inte alls finnas utan man klassade ingifta släktingar som riktiga.



Efter Sturemorden lär t.ex. Erik XIV ha kallat Katarina Stenbock för "mor" trots att hon egentligen bara var hans styvmor (Det blir dessutom extra konstigt för oss idag då Katarina var två år yngre än Erik.). Trots allt bråk och osämja mellan bröderna, lär det också bara finnas ett enda brev där Erik talar om Johan som sin halvbror. Annars är han hans bror, något som för tankarna till hur Erik såg på Margareta Leijonhufvud.



Erik var son till Gustav Vasas första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg medan de övriga Vasabarnen hade Margareta till mor. Erik var knappt två år när modern dog och jag finner det därför ytterst tveksamt att han hade några minnen av henne. Ett år senare gifte fadern dessutom om sig med Margareta, vilket gör att hon troligast blev den modersgestalt Erik kom att växa upp med och minnas. Baserat på hur sammansvetsad den kungliga familjen verkar ha varit under Gustavs levnad också, är det heller inte konstigt om han verkligen såg båda sina styvmödrar som modersgestalter.

Katarina Stenbock

Gustavs äktenskap med Katarina Stenbock vållade stor skandal och motsattes av bl.a. ärkebiskopen och biskoparna i Strängnäs och Västerås. Inte så mycket för att han var hela 40 år äldre än hon (som dessutom bara var 16) utan för att hon var dotter till Brita Leijonhufvud som var syster till Margareta.



Detta ansågs vara ett för nära släktskap för äktenskap enligt bestämmelser i Bibelns tredje Mosebok. Gustav tillsatte en utredning ledd av Georg Norman som visade på att Bibeln tillät äktenskap mellan änkeman och den avlidna hustrus syster, varför den avlidna hustruns systerdotter också borde anses vara tillåtet. Gustav argumenterade också med att Gamla testamentet (där Moseböckerna ingår) bara gällde för judar.



Det verkar alltså finnas en viss skillnad i hur man såg både på begreppet familj och begreppet incest jämfört med idag. Detta är något som finns belagt i den tidigare nordiska medeltidshistorien också.

Kung Valdemar, bild-

stod i Skara domkyrka

Ett känt exempel är nämligen sexskandalen kring Birger Jarls son Valdemar Birgersson från 1200-talet. Han var gift med prinsessan Sofia, dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och hans drottning Jutta av Sachsen. Sofia hade en syster som också hette Jutta och som var satt i kloster i Roskilde. Hon trivdes däremot inte
särskilt bra där och rymde till sin syster i Sverige. Där blev hon
älskarinna åt sin svåger, vilket också betraktades som incest och anses vara ett skäl till att Valdemar avsattes som kung och tvingades ut på en pilgrimsresa till Rom. (Jag gissar att det spelade in en del att Jutta till på köpet också var en förrymd nunna.)



Mot bakgrund av detta är det inte särskilt konstigt hur Märta Leijonhufvud reagerade när hennes dotter Magdalena (Malin) Sture ville gifta sig med sin kusin Erik Stenbock som hon senare också rymde med. Kusinäktenskap idag är lagligt i Sverige, men man avråds från att skaffa barn av biologiska orsaker som problem med inavel.



Biologiska orsaker var av förklarliga skäl inte kända under vasatiden (eller för den delen medeltiden) och jag tycker det är rätt fascinerande hur detta gör att begrepp som familj och incest då får en mer vidgad innebörd. Är du ingift i en ätt, så fungerar hela den ätten som din familj och man intog en självklar roll i den i samband med äktenskapet. Även om Eriks biologiska mor dog tidigt, fick han två styvmödrar som verkar ha varit hans mödrar (Han verkar t.ex. ha titulerat Katarina Stenbock som mor som sagt.) även om det inte fanns en biologisk koppling dem emellan. Familjen var istället mer en social konstruktion, något som vi kanske glömmer bort idag.







Bilderna hämtade från Wikipedia.

Föredrag - Sigismund. Dubbelkungen

Så var det dags för ytterligare ett Vasaföredrag på Vasamuseet i onsdag kväll. Efter att föräldrarna fått varsitt, var det så tur för sonen Sigismunds och det var historikern Olle Larsson som höll det.



Sigismund är nog den mest undanskuffade av Vasakungarna och föddes långt ifrån överst i tronföljden. Han uppfostrades till katolik även om han också hade protestantiska lärare runt sig.



Han valdes till kung i Polen efter sin morbror och flyttade huvudstaden från Kraków till Warszawa för att det strategiskt låg bättre till för att han också skulle kunna regera över Sverige.



Sigismund hade inte ärvt det karaktäristiska Vasatemperamentet och verkar ha haft en betydligt mildare och snäll framtoning. Han var intresserad av kultur i olika former och han ska även ha varit musikalisk.



Föredraget den här gången handlade mer om politisk än personlig historia. Därför var fokus mest på hur Sigismund valdes till kung i Polen-Litauen, men också om striderna med farbror Karl i Sverige. Jag fick däremot veta att uttrycket polsk riksdag kommer från att den styrande adeln i Polen-Litauen måste fatta enhälliga beslut och att varje adelsman hade full vetorätt. Detta var tydligen något som Sigismund insåg var väldigt svårhanterligt och han gjorde sig impopulär när han försökte införa majoritetsbeslut istället.



Ofta leder fokus på politiken till att människorna reduceras till politiska spelpjäser och stundtals verkar det bli förvirrande när de gör helt naturligt mänskliga saker. Som att älska sina barn och sina makar. I detta fall handlade det om att Sigismund och hans första fru Anna både åt och sov tillsammans och att de således måste ha varit förälskade.



Visst kan man bara spekulera om historiska personers känsloliv, men jag tror det är farligt att moralisera för mycket kring konceptet med arrangerade äktenskap utifrån ett modernt perspektiv också. Jag tror att vi väljer om vi ska älska (eller hata) någon och jag även om vissa av Vasaäktenskapen säkert fungerade bättre än andra, så verkar inget av dem ha varit en total katastrof i stil med Gustav III och Sofia Magdalenas under 1700-talet (Detta äktenskaps misslyckande tror jag beror till stor del på Gustav III:s mammas attityd både till sonen och svärdottern men det är en annan historia.).



Man kan ju titta på barnalstrandet i sammanhanget som var en av de äktenskapliga plikterna och kvinnan hade inte heller rätt att neka sin make. Två generationer före Sigismund hade hans farmor och farfar (Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa) fått tio barn på 15 år och gammelmoster Märta Leijonhufvud fick 15 barn på 22 år med Svante Sture. Man kan nog därför anta att äkta makar delade säng betydligt oftare än vad man kanske tror.

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Kristina Gyllenstiernas porträtt på

altartavla från Västerås

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det Internationella kvinnodagen och Svenskt kvinnobiografiskt lexikon lanserades. Därför väntar jag lite med inlägget om det föredrag om Sigismund som jag lyssnade på på Vasamuseet igår.



Jag tycker att det är ett fantastiskt bra och viktigt initiativ och hemsidan som sådan är jättebra. Givetvis började jag med att söka efter mina personliga favoriter.



Texterna om Margareta Leijonhufvud och Cecilia Vasa var jättebra, men jag blev ändå lite besviken över en del. Både Märta Leijonhufvud och vikingadrottningen Sigrid Storråda saknas helt. Detta tar jag emellertid ganska lätt på eftersom det är första dagen som hemsidan finns och man har möjlighet och förmodligen för avsikt att fylla på efter hand.



Jag var mindre nöjd med texten om Kristina Gyllenstierna. (Den finns att läsa här.) Både hur hon tituleras och en olycklig formulering som insinuerar att hon skulle ha blivit gravid med någon annan än sin man strax innan han dog alternativt att hon inte skulle klara av att vara gravid om inte hennes make ständigt fanns vid hennes sida. Jag tror inget av detta är skrivet med avsikt och jag har kontaktat de ansvariga om det. Jag vet att det kan verka som att jag överdriver, men Kristina är en av mina favoriter och det finns en tendens att både underskatta och nedvärdera henne. Som jag har nämnt tidigare tycker jag att biografin om henne som kom ut förra året hade lite problem med fokuset då det mer handlade om hennes man och äldste son än om hennes liv. Hon är också ett tydligt exempel på hur personer som inte är med i den högsta politiska ledningen oftast faller i glömskan. Men jag tänker ta det från början.

Staty av Kristina gjord av Teodor Lundberg 1912.

Detta var den första offentliga kvinnostatyn i

Sverige

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) var troligen född 1494 som dotter till Sigrid Banér och Nils Gyllenstierna. Hon hade också två helbröder Eskil och Erik. Sigrid hade varit gift en gång tidigare och från det äktenskapet tog hon med sig sonen Trotte Månsson (Eka) och dottern Cecilia Eka. Cecilia var gift med Erik Vasa och födde sonen Gustav Vasa troligen 1496. Kristina var alltså Gustav Vasas moster!



Hon gifte sig 16 november 1511 med Sten Sture d.y. som var son till dåvarande riksföreståndaren Svante Natt och Dag. Ganska snart efter bröllopet dog Svante av vad som verkar ha varit syfilis (Ett av de första kända fallen av sjukdomen i Norden.) och efter en del turer blev Sten svensk riksföreståndare. Äktenskapet förefaller ha varit lyckligt och han anförtror henne en hel del uppdrag.



Kristina och Sten får fem barn relativt snabbt: Nils, Iliana, Magdalena, Svante och Anna. I januari 1520 var Kristina gravid med deras sjätte barn när Sten drabbade samman med unionskungen Kristian II i slaget på Åsundens is utanför Bogesund (Ulricehamn). Sten skadades allvarligt och dog på vägen upp till Stockholm. Kristina agerade snabbt och sände iväg Nils med den ständigt lojale Stureanhängaren Peder Jakobsson till Danzig (Gdansk) för att be om hjälp.

Kristinas son Svante

Kristina försökte också förgäves be de tidigare lojala Stureanhängarna att någon ska ta upp ledarskapet över motståndet mot Kristian, men ingen vill. Hon tog därför själv upp befälet över Stockholms slott. I maj kom Kristian och belägringen varade ända till september när Kristina till slut blev tvungen att ge upp mot löfte om amnesti för sig själv och alla de tidigare Stureanhängarna. Hon bör under belägringen även ha fött barnet hon väntade. En pojke som troligen dog strax efter födseln och begravdes ihop med fadern.



I november 1520 kröntes Kristian och anordnade en stor fest på Stockholms slott dit även de gamla Stureanhängarna var bjudna. Plötsligt dök den av Sten avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle upp och började anklaga alla för kätteri och mot kätteri gällde inte löftet om amnesti som Kristina blivit lovad. Det hela slutade istället med Stockholms blodbad och Kristina blev tillsammans med sina barn, sin mor, syster med barn och de övriga änkorna efter de avrättade i Stockholm och deras barn förda till fängelse i Danmark. Där blev hon kvar till 1524 och de enda av hennes barn som överlever är Nils och Svante.



Efter att ha blivit frigiven, tog hon med sig Nils till Sverige för att se till att få tillbaka sin ställning och sina egendomar. Det ryktas snart också att hon planerar att gifta sig med den danske befälhavaren Søren Norby, något som Gustav ogillar. Däremot tror jag att Gustav inser att hon är för farlig även som Sten Stures änka och att det är därför han gifter bort henne med den gentemot honom lojale Johan Turesson (Tre rosor) 1527. Med honom får hon sonen Gustav 1531.



Kristinas äldste son Nils tar oftast över huvudfokuset från sin mor efter att deras återkomst till Sverige. Idag anses det mer eller mindre klart att han faktiskt är personen som Gustav Vasa kallar Dalajunkern och som försökte göra uppror mot honom 1527 och avrättades efter att Gustav troligen tvingat Kristina att skriva ett brev till Rostock dit han flytt om att det inte var hennes son. Marie-Louise Flemberg skriver i sin ovan nämnda biografi däremot att det är troligt att Gustav själv skrev om brevet i en hårdare ton efter att Kristina godkänt det.



Kristinas senare äktenskap brukar bara nämnas i förbifarten som att
det inte är av särskilt stor betydelse. Det är också här som Kristinas
karriär som politiker anses sluta och att hon därefter försvinner ur
historieskrivningen blir därför ett bevis för problemen med att anlägga
ett strikt politiskt perspektiv. Bara personerna som sitter på den
reella makten blir synliga, vilket också leder till att kvinnor
generellt hamnar i skymundan.



Det som står i det här inlägget är i grova drag det jag vet om Kristina för närvarande. Jag vill däremot in i hennes arkiv och leta reda på mer uppgifter. Det finns inget som tyder på att hennes senare äktenskap ska ha varit olyckligt. Hon fick bara ett barn med Johan, men var heller inte purung. Hon tog ofta hand om kungabarnen däremot och Svantes barnaskara växte också från Sigrids födelse 1538, så nog hade hon fullt upp.

Svenska unionsregenter (Tack Thomas Ivarsson!)

Kristinas tid som ledare för Sverige under senare delen av den turbulenta Kalmarunionstiden är längre än en del av de manliga kungarna/riksföreståndarna. Därför tycker jag det är lite konstigt att hon inte är med i den officiella svenska regentlängden.



Hon blev änka för andra gången när Johan dog 1556 och hon dog själv på familjens huvudgods Hörningsholm 6 januari 1559 och begravdes i Trosa Landskyrka. Tyvärr brann kyrkan 1773 och hennes gravkor totalförstördes.









Diagrammet över unionsregenterna är gjort av Thomas Ivarsson och lånat härifrån. Bilden på Kristina på altarskåpet är lånad från hennes Wikipediasida och bilden på statyn från Stockholms slott är tagen av mig.

Svante och Märta

Märtas kista i domkyrkomuseet i Uppsala

Idag är det Svante Sture och Märta Leijonhufvuds 480e bröllopsdag. Jag har kommit in på dem tidigare och Märta fick ett födelsedagsinlägg när hon firade sin 497e födelsedag på julafton förra året och det lär bli fler blogginlägg. De tillhör nämligen båda mina favoriter och just Svantes person är intressant utifrån hur jag har märkt att historiker ibland skildrar honom.

Svante

Det finns väldigt många undantag för detta och jag vet det, men när man läser om Vasarna blir det ofta tydligt att historikers fokusering på politik och ekonomi leder till att de har problem att se historiska personer som människor. Jag har pratat om det tidigare här och här. Detta drabbar t.ex. kvinnor, men det drabbar även andra typer av män än de som passar in på ett traditionellt (megalomaniskt) mansideal för männen i samhällstoppen och jag tror Svante är en sådan man. (Han förtjänar ett eget blogginlägg, så jag kommer inte att gå in så mycket på hans person här.)



Jag tror att Svante var en väldigt introvert person (som blev ännu mer inåtvänd p.g.a. den jobbiga barndom han måste ha haft) och kanske inte alltid uppskattade att vara social. Baserat på alla gånger han tackade nej till/ignorerade upprorsmakares erbjudande om att göra honom till kung, tror jag också att han var ganska ointresserad av makt. Jag tror han var där han var mer eller mindre tack vare sin DNA och sin fru!

Nils Sture,

Märta och Svantes son

I mitt blogginlägg om Margareta Leijonhufvud tog jag upp berättelsen om att han var förlovad med henne först och att när han träffade henne efter att hon gift sig med Gustav Vasa ska ha blivit påkommen av den senare och att Margareta då lovade bort honom med Märta istället. Jag är oerhört skeptisk till denna berättelse, men jag överväger ändå att ha den med.



Jag brukar tycka det är svårt att analysera folk i det förflutnas känslor, men om jag får göra en bedömning av Märta och Svantes äktenskap så tror jag att det var väldigt lyckligt.



I motsats till sin make, tror jag att Märta var ganska utåtriktad och social och medan Svante var tafatt, så tror jag att Märta var väldigt handlingskraftig. Med andra ord tror jag att de kompletterade varandras personligheter väldigt väl.

Erik Sture,

Märta och Svantes son

Att äktenskapet blev lyckligt vittnar det faktum att de fick femton barn på tjugotvå år. Den äldsta, Sigrid, är född bara nio månader efter bröllopet. Baserat på brevväxlingen som finns bevarad mellan Margareta och Märta, anförtrodde Svante också mycket åt sin hustru både vad gäller politik och ekonomi. Och inte minst vittnar Märtas desperata, ångestladdade brev i samband med Sturemorden om hennes känslomässiga engagemang i sin make och söner och även hennes agerande efter morden.



Märta, Svante och deras familj hamnar lite i skuggan av Vasarna, men är väldigt framträdande och viktiga under perioden. Då jag tycker väldigt mycket om dem och jag finner det lätt att skriva dem som fiktiva karaktärer, har de väldigt framträdande roller hos mig.

Kristina Sture,

Märta och Svantes dotter

Tyvärr verkar det inte finnas en bild av Märta, men jag tänker mig henne som liten, nätt och ljus. Det senare för att deras söner Erik och Nils verkar vara ganska ljusa och Svante å andra sidan är mörk.



















Porträtten av Svante, Kristina, Nils och Erik är lånade från Wikimedia commons.

Föredrag - I Katarina Jagellonicas spår

Igår (23 februari 2018) var det dags för ytterligare ett av Vasamuseets föredrag. Denna gång hölls det av Eva Mattsson och medan det senaste handlade om Johan III, handlade detta om hans första fru Katarina Jagellonica.



Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på henne innan. Jag visste att hon kom från det polsk-litauiska samväldet och att hon var katolik. Lars Ericson Wolke berättade också på sitt föredrag att hon förde med sig den första glassmaskinen till Norden, men detta nämndes inte av Mattsson som istället tog upp att det nog var hon som förde med sig renässansen (särskilt arkitekturen) till Sverige/Finland. Hon hade även med sig en jättefin rekonstruktion av den dräkt som Katarina har på sig på den enda kända bilden av henne. (Och jag hoppas inte att det gör något att jag lägger ut ett foto jag tog på den, för jag tyckte att den var så fin.)

Katarinas mamma tillhörde familjen Sforza som hade makten i Milano och hennes mormor Isabella av Aragonien kan ha varit modell för Mona-Lisa. Hon var superrik, men verkar ha funnit sig i att komma till det betydligt fattigare Norden. Hon verkar också ha stått bakom sin makes satsningar på bl.a. slottsbyggen.



Mattsson var en jättebra föredragshållare. Allt var enkelt och tydligt och jag gillade hennes fokus på Katarina som person och inte så mycket på officiell politisk historia. Det är något jag faktiskt har reagerat en hel del på i de böcker som jag läst om Vasarna. Jag har varit inne på detta tidigare och ett bra exempel är biografin över Kristina Gyllenstierna som handlar mer om hennes förste make och äldste son än om henne.



Kristina-biografin blev ett väldigt illustrativt exempel på att om man väljer att fokusera på ren politisk historia, tenderar kvinnorna att hamna lite utanför då de inte innehade någon formell politisk makt (även om både Kristina och, baserat på vad Mattsson sa även Katarina, hela tiden fanns med i bakgrunden). Det leder också till att personerna lätt reduceras till spelare i ett stort maktpolitiskt spel. Detta skulle kunna förklara den rätt ensidiga bild man lätt får av historiska personer i historieböcker (särskilt de skrivna av manliga historiker). De blir antingen "onda" eller "goda" och kan inte, liksom folk idag, vara komplexa karaktärer. Jag får en uppfattning om att vare sig kulturbegreppet, sociologi eller psykologi är något som historiker särskilt ofta reflekterar över. Givetvis finns det undantag, men jag har reagerat en del på just detta.



Överlag tycker jag att Katarina verkar vara en jättespännande person och jag ser fram emot den biografi som kommer snart om henne som Eva Mattsson har skrivit.

Föredrag - Johan III - fridsam krigarkung

Igår kväll var jag på en föreläsning om Johan III på Vasamuseet med historikern Lars Ericson Wolke. Föreläsningen är en del av museets vårprogram som har temat Polen.



De tidigare föredragen jag besökt, har handlat om det Polsk-litauiska samväldet och kvinnor i strid. Båda riktigt intressanta ämnen, men jag tror att gårdagskvällens var den bästa hittills. Inte minst beroende på att Ericson Wolke var en väldigt bra föreläsare.



Det jag visste om Johan sedan innan var att han föddes 20 december 1537 som första barn till Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa. Att han fick Finland som hertigdöme av sin far och att han gjorde uppror mot sin halvbror Erik XIV och blev kung 1568.

Jag visste också att han gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och blev pappa till Isabella, Sigismund och Anna, att han efter Katarinas död gifte om sig med Gunilla Bielke och fick sonen Johan med henne samt att han flirtade med katolicismen.



Jag hade inte ett jättestort grepp om Johan som person med andra ord, men han har alltid varit en av personerna som jag tyckt har varit mest intressanta. Vad driver en människa att fängsla och döda sin egen bror (ärtsoppa eller inte!)?

Jag tycker att just den aspekten av föreläsningen var bland det mest intressanta i Ericson Wolkes föreläsning. Något som fått mig att reagera när jag läst böcker om Vasarna är att en del historiker har lite problem att relatera till dem som riktiga människor. Jag har hajat till på uttryck av förvåning över att de blir oroliga när deras barn och makar är sjuka bl.a. Därför blev jag positivt överraskad när Ericson Wolke gick in på att fångenskapen nog påverkade Johan på ett ytterst personligt plan. Inte minst då den ryske fursten Ivan IV (Ivan den förskräcklige) tyckte att Erik skulle skicka Katarina till honom då han hade velat gifta sig med henne själv. Eftersom Katarina blev kvar hos Johan, var detta inget som Erik nappade på, men att dottern Isabella både föddes och dog under fångenskapen måste nog ha varit påfrestande mentalt för Johan, vilket Ericson Wolke faktiskt tog upp. Detta skulle ju även kunna vara en orsak till att han på ålderns höst vill ha hem Sigismund som han lyckats hjälpa att bli vald till kung av Polen-Litauen.



Jag gillar när det inte bara handlar om personerna som brickor i ett maktspel utan när de även får vara mänskliga. Det är faktiskt därför jag vill göra fiktion av dem.



Det jag främst tar med mig från föreläsningen är däremot att Johans år som hertig i Finland 1556-1563 är jätteviktig i den finska historien då det är första gången som Finland blir en egen politisk enhet och att Katarina Jagellonica tog med sig den första glassmaskinen till Norden i samband med att hon och Johan flyttade in på Åbo slott. (För att inte nämna att jag fick de två böcker jag har som Lars Ericson Wolke har skrivit signerade.)

Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna

Vägskylt för Vasaloppet i Mora med en bild av Gustav Vasa.

Snart är det dags för årets Vasalopp som sätter Mora på världskartan. Sedan 1922 har det körts även om det är ytterst osäkert om Gustav Vasa någonsin åkte skidor från Mora till Sälen. Det troligaste är att han antingen gick på snöskor upp till Sälen och den norska gränsen efter att ha fått ett ljumt mottagande av dalmasarna i Mora.



Varifrån kommer då berättelserna om Gustavs äventyr i Dalarna? En del hittades på av den krönikör som Gustav själv anställde för att skriva hans historia, Peder Swart, men mycket är senare tillägg. En del är också vandringssägner som berättats med viss varierad utformning ända sedan antiken och medeltiden. En del berättelser tillkom under 1600- och 1700-talet och allt sammanställdes till vad det är idag under 1800- och 1900-talet.



Det finns med andra ord all anledning att ta Dalaberättelserna med en nypa salt. Vad som troligen är sant däremot är att Gustav själv hade älskat dessa historier som den skicklige propagandamakare han var.

Margareta Eriksdotter Leijonhufvud

Margareta Leijonhufvud

Jag startar detta år som jag avslutade det förra med ett inlägg om en av Vasakvinnorna, nämligen Gustav Vasas andra fru Margareta Leijonhufvud. Hon är storasyster till Märta som jag skrev om i förra inlägget och det är hennes 502:a födelsedag idag då hon sägs ha fötts 1 januari 1516.



Hon är dotter till adelsmannen och riksrådet Erik Leijonhufvud och Ebba Vasa. Hon hade, förutom lillasyster Märta, som föddes i december 1520 (drygt 1½ månad efter att fadern avrättats i Stockholms blodbad.) fem andra syskon.Tre systrar: Birgitta (Brita) (född 1514), Anna (född 1515 och död när hon bara något år gammal föll ner för en trappa på Örebro slott) och Anna (född 1517). Dessutom hade Margareta också två bröder: Abraham (född 1512/1513) och Sten (född 1518)



Väldigt lite är känt om Margaretas barndom, men hennes far satte familjen i klostret i Västerås under hösten 1520. Därför undgick de att, likt de flesta andra av familjerna till de män som avrättades i Stockholms blodbad, att hamna i danskt fängelse. Istället kunde Ebba återvända med barnen till familjens två sätesgårdar Loholm i Västergötland och Ekeberg i Närke som hon fick behålla. Det är troligt att hon där uppfostrade Margareta i alla de sysslor som en adelskvinna behövde kunna.

Gustav Vasa

Kung Gustav Vasa gifte sig en första med Katarina av Sachsen-Lauenburg 1531 och 1533 födde hon sonen Erik (XIV). Karin Tegenborg Falkdalen (2016) menar att Margareta mycket väl kan ha ingått i hennes hov, men det finns inga konkreta bevis på detta. Efter bara fyra års äktenskap, dog dock Katarina 1535. Hennes svåger, kung Kristian III av Danmark berättar att hon föll ihop när hon dansade under en fest på slottet. Elaka rykten gjorde dock gällande att Gustav skulle ha slagit ihjäl henne med en hammare, vilket ledde till att Gustav fick ett ännu sämre rykte utomlands. Därför beslutade han sig för att istället leta bland den svenska högadeln efter en fru.



Det finns en historia om att Margareta först varit trolovad med Svante Sture att Gustav ska ha kommit på honom på knä framför Margareta i hennes kammare. Margareta ska då ha sagt att Svante kommit för att anhålla om Märtas hand.



Detta är en väldigt intressant historia och jag funderar på att ha med den i min berättelse, men om sanningen ska fram har jag svårt att tro på den. Den passar inte riktigt in med vad jag vet om Svantes bakgrund. Visst hände det att föräldrar beslutade om trolovningar mellan sina barn väldigt tidigt, men Svante var bara tre och Margareta fyra i samband med Stockholms blodbad 1520 när Svante med familj hamnade i danskt fängelse. De befriades 1524 och hans mor, Kristina Gyllenstierna tog med sig hans storebror Nils till Sverige. Svante verkar däremot ha blivit kvar i Danmark för att utbildas av biskop Ove Bille i Århus till åtminstone 1532. Därefter flyttade han till Gustavs svärfar, hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburgs hov för att sedan vara kidnappad i Lübeck ett tag efter att han hade tackat nej till Sveriges krona som de erbjöd honom då de planerade att störta Gustav Vasa. Svante kom därför inte tillbaka till Sverige igen förrän 1536. Detta är samma år som Margareta gifte sig med Gustav och även om det fanns en överenskommelse mellan de bådas föräldrar, tror jag inte att de var gamla nog före 1520 för att ha utvecklat några djupare känslor för varandra. Sedan undrar jag också vem som bevittnade händelsen mer än Margareta, Svante och Gustav och "skvallrade" om den. Det verkar mer som att det är en efterhandskonstruktion skapad för att fördjupa rivaliteten mellan Vasa- och Stureätten.

"Vi
eder till känne att vi aktar i den helige trefaldighets namn giva oss i
rätt äktenskap med ärlig, välbördig jungfru Margareta Eriksdotter, på
söndagen efter Mikaelis näst kommande uti vår stad Uppsala."

- Inbjudan från Gustav Vasa om att han skulle gifta sig med Margareta.

(Citerad i Tegenborg Falkdalen 2016)

Margareta var 20 år och Gustav 40 när de gifte sig i Uppsala domkyrka 1 oktober 1536. Åldersskillnaden är en sådan sak som för oss kan verka lite konstig, men var helt normal för de som levde då. Paret verkar också ha blivit lyckliga tillsammans och även om Margareta inte kunde vara direkt involverad i Riksrådets arbete, verkar hon ofta ha följt med sin make på hans resor genom landet. Med eller utan barn. Deras äktenskap knöt också hennes syskon och svågrar (inklusive Svante Sture) närmare kungen.



Det finns en brevväxling på 16 bevarade brev mellan Margareta och Märta från åren 1544-1551. Dessa ger en insikt i systrarnas vardagoch blandar diskussioner om ekonomi och inrikespolitik med diskussioner om sjukdomar och huskurer. Vad man också verkar kunna få ut av breven är att de stod varandra väldigt nära och de verkar också ha saknat varandra när de inte träffades. Baserat på innehållet, blir det tydligt att Svante Sture ofta verkar ha använt sin hustrus brevväxling med drottningen för att nå fram till kungen med förslag och frågor. Att gå via Margareta för att nå Gustav var han heller inte ensam om att göra och mönstret känns även igen från att folket ofta kontaktade Kristina Gyllenstierna för att nå hennes make Sten Sture d.y.

Cecilia Vasa

Margareta kom att få tio barn: Johan (III) född 1537, Katarina 1539, Cecilia 1540, Magnus 1542, Anna 1545, Sofia 1547, Elisabet 1549 och Karl (IX) 1550 som uppnådde vuxen ålder samt Karl (född 1544) och Sten (född 1546) som dog innan de hann fylla ett år. Barnen togs väl omhand av två (senare tre) barnskötare och Gustav Vasa verkar ha varit en väldigt omhuldande fader som lade sig i hur barnen uppfostrades. Utöver barnskötarna hjälpte Kristina Gyllenstierna (som var Gustavs moster), Margaretas mamma Ebba och hennes systrar också kungaparet när de behövde extra hjälp. Breven till Märta vittnar också om att Margareta inte var sen att låna ut sin barnskötare till sin syster om så behövdes.



Under sent 1540-tal blev Margareta sjuk i omgångar och enligt breven till systern gällde detta även Märta. Det är oklart vad de båda drabbats av, men Karin Tegenborg Falkdalen (2016) tror att det var de många och täta graviditeterna som tog ut sin rätt, vilket jag också finner rimligt. Båda kvinnorna blev bättre, men i augusti 1551 blev Margareta sjuk igen och Gustav skickade bud efter både Kristina Gyllenstierna och Märta och Svante att genast ta sig till Tynnelsö där kungafamiljen befann sig. Denna gång repade sig inte Margareta och hon dog mellan klockan två och tre på eftermiddagen 26 augusti 1551.

Margareta och Katarina av Sachsen-Lauenburgs

begravningskronor från domkyrkans museum i Uppsala

Margareta begravdes först i Storkyrkan i Stockholm där även Katarina av Sachsen-Lauenburg vilade. När Gustav Vasa dog 1560 flyttades deras kvarlevor och placerades i sarkofagen i Vasakoret i Uppsala domkyrka där de fick vila tillsammans med sin make.



Margareta är intressant som drottning och person. Hon blir, till skillnad från många andra drottningar, väldigt väl omtalad av både samtiden och i historieskrivningen och Gustav Vasa verkar ha givit henne allt mer politiska befogenheter varför man kan säga att hon agerade även som en politisk partner till honom. Det är lite så med Vasakvinnorna generellt. De har inte tillgång till den riktiga politiska makten som t.ex. Riksrådet, men de är långt ifrån politiskt och maktmässigt oviktiga, ett faktum som är väldigt intressant att utforska.









Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun 


• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun


• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen

Bilderna på Margareta lånades från hennes Wikipediasida och de på Gustav och Cecilia Vasa lånades här och här.