Kalmar slott - Kungsköket

För ett tag sedan besökte jag Kalmar slott som i år öppnat upp rum som tidigare inte varit tillgängliga för allmänheten: Kungsköket. Det var huvudorsaken till den alltför korta Kalmarresan som även inkluderade en utflykt till Stensö, men mer om det i ett senare inlägg.

Som ni som har följt den här bloggen ett tag var jag i London i september 2019. Under den vecka jag var där, besökte jag såväl Towern som Hampton Court. På det senare slottet hade man gjort iordning Henry VIII:s kök, något som jag tog upp i inlägget Hampton Court: Hem till Henry VII (13 oktober 2019). Där hade man lagt upp en blandning av låtsas- och verkliga råvaror som användes vid matlagning åt Henry och hans hov. Man eldade också i de öppna spisarna, vilket bidrog till förståelsen av hur köken kunde upplevas för de som vistades där. Från Horrible Histories vet jag också att de köksanställda drack stora mängder öl och vatten för att svalka ner sig själva. När de sedan kissade ut det, hade detta en avkylande effekt på rummet. 

Storbritannien är ofta helt fantastisk på populär historieförmedling och jag har länge önskat att svensk kulturarvssektor och populärhistoria skulle ta ett större intresse för vad och hur de förmedlar det och inte bara deras historia. Visst är brittisk populärhistoria också full av kungar och krig (De har trots allt en i betydligt större utsträckning fullkomligt brutal historia än vad vi har.), men detta varvas med information om vardagslivet, något som jag skrev om i inlägget The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning ( 12 oktober 2019) och som man kan säga att förmedlingen av Henry VIII:s kök på Hampton Court också representerar. 

Trots att vardagen utgör majoriteten av alla människors liv, är detta inte något som intresserar de som förmedlar svensk historia populärt i särskilt stor utsträckning. Den akademiska historieforskningen är tack och lov annorlunda och bättre i detta avseende och t.ex. Gender and Work-projektet har ett fokus på folks arbete och det glädjer mig att äktenskapet ska förmedlas i TV snart av bl.a. Brita Planck som faktiskt skrivit om det populärt i boken Förnuft och känsla: adel, kärlek och äktenskap. 

Det bristande intresset för egentligen något annat än olika former av våldshandlingar och en på tok för abstrakt och ytlig syn på makt och politik gör att man avhumaniserar och demoniserar det förmoderna Sverige (medeltiden anser man tydligen numera inte ens vara del av den svenska historien!). Gustav Vasa styr landet i 40 år, men hans gärning reduceras till ett, i sammanhanget fåtal uppror som framför allt sker i början av hans regeringstid. (Dackefejden sker i mitten av regeringstiden och har lite andra orsaker än övriga, men det är en annan historia.) . I princip inget sägs om att han tar över ett totalt ruinerat och utplundrat land som vid hans död har omvandlats till ett välmående rike med en stabil ekonomi (som hans äldsta son [omedvetet] verkar göra allt för att förstöra genom att tvinga in Sverige i ett fullständigt onödigt krig som slutar i Älvsborgs lösen). Var var den delen i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som Kalmar slott hade förra sommaren (2020) och som tydligen ska vandra runt på svenska slott under de kommande åren (i år är den på Vadstena slott) och som man gick ut hårt med handlade om Gustav Vasas maktmissbruk. Men hur ska man kunna veta att han missbrukade makten om man inte intresserar sig ett dugg för vad det faktiskt innebär att ha makt under tidigmodern tid, likheter/skillnader med makten av idag eller hur riket styrs vare sig då eller nu? Och som jag skrev i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) tyckte jag det mest blev våldspornografi. Ett ensidigt fokus på enskilda (onormala) händelser, leder till att de blir det normerna samtidigt som normaltillståndet inte lyfts fram eller förklaras. Gustav Vasa är ond dels för att man bestämde det på 1930-talet, för att Benito Mussolini läste den typ demokratiske mannen Niccoló Machiavellis politiska satir Fursten bokstavligt och för att Nils Dacke blivit martyr för moderna svenska libertarianer och kommunister trots att han torterar fogdar till döds och troligen skulle bli klassad som terrorist idag.

Mot bakgrund av detta framstår Kungsköket som en tvärvändning i vad och hur Kalmar slott förmedlar det svenska 1500-talet. I inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågade jag mer vardag i den populärhistoriska förmedlingen av det svenska 1500-talet och man kan väl säga att det var lite det Kalmar slott gav mig med Kungsköket. Den är jordnära, visuellt tilltalande och den demoniserar ingen. Under visningen jag deltog i, fick vi bl.a. veta att det gick åt 9 ton ved i veckan att hålla ugnarna varma på Kalmar slott och att det fanns ett par personer anställda enbart för att vända köttet i ugnen. 

Kungsköket var bara ett av flera kök på Kalmar slott och de har faktiskt sedan innan en mindre utställning av ett annat intill det bord man dukat upp i Grå salen som föreställer Johan IIIs påskmiddag på slottet. Att förmedla vad historiska svenskar åt har också varit lite av en trend sedan Historieätarna visades på TV. Till skillnad från det programmet, var man under visningen på Kalmar slott noga med att förmedla både den mat som vi kan känna igen och den mat som är annorlunda för oss och det kändes inte överflödigt. Tvärtom har man expanderat konceptet och det kändes underbart att få strosa omkring i ett helt kök. Som ni ser på guideboken på bilden överst i inlägget, har Kalmar slott som slogan "Ett levande slott" och jag har även sett dem använda "A Real Castle". Då kanske man även bör förmedla vardagen på slottet och Kungsköket är en bra del av det.

Hur bör vi och bör vi inte betrakta Stockholms blodbad i ljuset av Utøya?

Jag läste här om dagen Åsne Seierstads artikel Såret läker långsamt, men ärret försvinner aldrig där hon skriver om offren, föräldrar till offren och Norges hantering av och reaktioner på de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utøya för idag (22 juli 2021) exakt tio år sedan. Det är norrmännens trauma och det är de som måste bearbeta den sorgen i sin egen takt och på sitt eget sätt. Därför kommer det här bli ett inlägg om vad jag tycker att vi i Sverige kan dra för lärdomar av konsekvenserna av Utøya i forskning och framställning av Stockholms blodbad inte någon typ av analys av det förra. 

I inlägget Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) skrev jag om en intervju med den svenske vänsterpartisten Ali Esbati om den bok han skrivit om sina egna upplevelser från Utöya: Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. Jag har nu åter hittat denna intervju från Svenska Dagbladet (16 juni 2021). Liksom jag tog upp i inlägget, säger han att han tidigt upptäckte en vilja att förklara det lite som en olycka och inte som ett välplanerat politiskt terrorattentat och att jag ser de tendenserna även i svenska (och delvis danska) skildringar av Stockholms blodbad. Kanske inte direkt att det betraktas som en olycka så mycket som att det var något som bara "råkade hända" och det är av någon outgrundlig anledning jätteviktigt att absolut inte under några omständigheter lägga skulden på Kristian II eller ärkebiskop Gustav Trolle. Istället ger man Kristina Gyllenstierna hela skulden i princip för att man menar att hon är korkad som försöker visa att riksrådet fattade ett riktigt politiskt beslut om att avsätta Gustav Trolle eftersom han gjorde Sverige omöjligt att styra eller så letar man upp en obskyr teori som Sven Svensson först lades fram på 1964 som menar att den tyske stockholmsborgaren Gorius Holste var skyldig. 

Viktigast är, som sagt, att kungen och ärkebiskopen hålls undan allt ansvar. Det andra, och än vanligare perspektivet, är att Stockholms blodbad egentligen bara var en massiv propagandakampanj (propaganda = lögn) av Gustav Vasa. Detta trots att epitetet Tyrann myntades av en av de överlevande munkarna i Nydala kloster efter att Kristian II kommit förbi och hade ihjäl deras abbot och flera av deras bröder. Man menar även att det inte fanns några tecken på att samtiden reagerade, att en utländsk monark har ihjäl en betydande del av makteliten i ett annat land (enligt ens egna tolkningar t.o.m. hux flux utan någon planläggning) är något man anser ha hänt varje dag på 1500-talet. Dick Harrison brukar t.ex. lägga fram hur befängt/lustigt det är bönderna i Dalarna inte alls brydde sig om "några döda adelsmän i Stockholm" utan mer värnar om att få behålla sina vapen. Det verkar inte falla honom in att de kände behov av att ha vapen om kungen (d.v.s. statsmakten) och ärkebiskopen (d.v.s. kyrkan) kan få för sig att döda vem som helst när som helst hur som helst. Utöver att skoja lite om hur knäppa bönderna i Dalarna är det som att man försöker totalignorera att svenskarna tydligt visar vad de tycker genom att köra ut Kristian och faktiskt även Gustav Trolle i princip inom loppet av ett år. Att danskarna gör det samma 1523 och att Kristian II försöker skylla ifrån sig genom att bränna Didrik Slagheck (som han först utsett till biskop i Skara och senare även till ärekbiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522. Inte heller i det fallet är det egentligen Gustav Vasa som börjar. Klas Kyle lyckas nämligen fly från Stockholm och tillsammans med smålänningarna tvingar de bort Kristian II:s man Sören Norby från Kalmar slott redan i månadsskiftet januari/februari 1521. 

Det här och Sturemorden (också ett svenskt politiskt massmord som man känt sig tvungen att "omtolka" på senare år eftersom man tycker Erik XIV är en lika fantastisk regent och manligt geni som charmören Kristian II och Jöran Persson är bara dömd av historien) är tydliga exempel på den orientalism jag sett i svenska populärhistoriska skildringar av 1500-talet i Sverige. Denna orientalism skapar en fruktansvärd avhumanisering och det verkar som att man har svårt för att ta in att det handlar om riktiga människor som råkar ut för fruktansvärda händelser. Man reducerar allt till ren sensationalistisk underhållning eftersom man tycker TV-serien Game of Thrones är "häftig".

I inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) uttryckte jag min trötthet över att det svenska 1500-talet i populärhistoriska sammanhang i princip uteslutande reduceras till våldspornografi. En massa människor blir sexuellt upphetsade av våldslekar och det är inget fel med det. Däremot känner åtminstone jag att när man ska skildra riktiga människor och deras trauman bör man lämna denna våldsfetish med sin(a) partner(s) i sängkammaren, för det blir annars ett respekt- och empatilöst frossande i deras olyckor. 

Jag rekommenderar att ni läser Åsne Seierstads artikel ovan och funderar lite över tonen. Den är lugn, respektfull, empatisk och reflekterande. Den skildrar konsekvenserna av en fruktansvärd våldshandling för de överlevande och de dödas anhöriga och trots att den inte har en ton som är sexuellt upphetsande, engagerar den ändå. Den är nämligen mänsklig och den väcker många känslor, eftertanke och engagemang även om det inte är stress eller (sexuell) upphetsning.

Tio år efter terrorn på Utøya är en generation politiker borta. AUF förlorade tre länsordförande, två vice ordförande, tio ordförande och vice ordförande för lokalavdelningar. Av de mördade var 15 kandidater på Arbeiderpartiets listor i kommunvalen samma år.

~Åsne Seierstad 

Jag tycker det finns all anledning att fundera på vad vi kan dra för lärdomar av blodbadet och konsekvenserna av det genom att titta på Utøya och konsekvenserna av det. Jag har själv länge funderat på likheterna i det Åsne Seierstad skriver i citatet ovan. Om hur en hel generation makthavare plötsligt bara var borta. Män som bara slutade finnas. Vad betyder detta för Gustav Vasas möjligheter att styra landet de första åren? 

Det finns, som sagt, folk som överlevde Stockholms blodbad och liksom Utöya-överlevaren Viljar Hanssen berättar för Seierstad om att de flesta Utøya-överlevarna inte velat komma tillbaka till politiken, finns inga tecken på att dessa strävar efter makt igen. I intervjun ovan berättar Ali Esbati om hur dåligt han mådde när han tvingades återuppleva minnena igen när han skrev sin bok. Istället för att häpna över att bönerna i Kristina Gyllenstiernas andaktsbok vittnar om eller att föraktfullt reducera henne till en hysterika för detta, kanske man istället skulle fundera på varför hon har den. För hur skulle man själv reagera om ens släktingar och vänner plötsligt försvann efter att en kung brutalt har haft ihjäl dem? Om man sett sin abbot och flera av sina bröder dränkas av en kung kanske det är rätt naturligt att kalla mördaren för Tyrann. Och finns det inte ens lite orsak till epitetet om man har ihjäl svenskar i Söderköping, Linköping, Vadstena, Västerås, Jönköping, Nydala, på flera håll i Finland och minst 120 stycken i Stockholm?  

Jag börjar på allvar fundera över hur dessa svenskar upplevde terrorattacken på Drottninggatan 7 april 2017. Var det tråkigare eller häftigare än Stockholms blodbad (och Sturemorden)? Kan vi verkligen lita på att det har hänt och inte bara är politisk propaganda? Och vem var egentligen ansvarig? De människor som flydde för sina liv som var för korkade för att inte förstå att det kunde komma en lastbil körandes rakt ner för gågatan eller kanske en tysk affärsman bosatt i Stockholm som ogillar Stefan Löfvén? 

Skulle man verkligen kunna bemöta de överlevande från Utøya eller dödsoffrens föräldrar med samma känslokyla och empatilöshet som man visar mot 1500-talets svenskar såväl före som under och efter Stockholms blodbad (och Sturemorden)? Skulle man kunna säga till dem eller t.ex.  till förintelseöverlevare ståendes öga mot öga med dem att man tycker att deras upplevelser är fantastiskt häftig och roande underhållning? Och om en förintelseöverlevare beskriver sin oro och ångest under tågresorna till koncentrationslägren, skulle man då föraktfullt säga till dem att de bara var ovana vid att åka andra klass?  Borde man inte i så fall se sig själv i spegeln först innan man skriker om att Gustav Vasa var psykopat?

Bild 1 är lånad från Wikipedia och bild två är kransar lagda på Stortorget i Stockholm till minnet av Stockholms blodbad i november 2020 av min vän Amir Sherif.

Efternamnet Sture

Jag har beslutat mig för att dela med mig mer av de kunskaper som jag fått under de fyra år jag hållit på med det svenska 1500-talet. Jag har varit väldigt sparsam med detta, mest för att jag fått uppfattningen om att det är så folk gör för att de tror att andra snor deras idéer. 

 

Jag tänker att det kanske också kan vara en väg ut ur skrivkrampen och ilskan jag kommit att allt mer känna gentemot den svenska populärhistorien och att ständigt bli förminskad och avfärdad eftersom jag faktiskt litar på de människor som levde då mer än på de som lever nu. (Åtminstone kanske ilskan blir lite mer begriplig för er som läser, även om jag oftast blivit bemött av såväl arrogans som total tystnad de gånger jag delat med mig av mina kunskaper.) Det är kanske på sin plats att börja med namnet Sture eftersom jag kommit att lära känna dem bäst. 

Förnamnet Sture betyder envis, tvär och egensinnig. Men efternamnen har inget med förnamnet att göra. Det kommer dels från gammalgrekiska ordet stieur/stier som betyder tjur eller vildoxe. Det här gör ju att man kan börja fundera lite på hur man ska tolka Gumsehufvuds vapen. 

Den äldre Natt och Dag-grenen (Det finns en till gren av Natt och Dag som tar Sture-namnet på 1700-talet av historiska skäl.) som kallar sig Sture har dock en helt annan historia. Den börjar i Schleswig-Holstein på 1100-talet med Ego de Sture som omtalas i Arnold av Bremens krönika om slaverna.
Ego och hans ättlingar kom från staden Kellinghusen vid Stör-floden, varför namnet från början var "de Steur". Den holsteinska Sture-ätten dör ut 1563 och Svante Sture försöker då förgäves att få ärva efter dem. (Det finns en annan dansk Sture-släkt som hade fisken stör som vapen också varför namnet anses vara en förvrängning av fisknamnet i detta fall.)

En av döttrarna i den holsteinska Sture-släkten fick en son som hette Nils som man inte vet så mycket om, men som tog sin mammas namn och som fick sonen Sven Sture som hade en komplicerad relation till drottning Margareta. (Han var alltså skurken i Salve och är jätteintressant, men mer om det en annan gång.)
Sven fick bara en dotter som hette Katarina/Karin Sture som giftes bort med Bo Stensson (Natt och Dag) som var riksråd och häradshövding i Östergötland (en familjetradition uppenbarligen). Karin och Bo fick två barn: Nils och Sven som båda kom att ta sin mammas namn, kanske för att de var unionskritiska. Nils Bosson Sture är ju känd från slaget vid Brunkeberg.
Nils blev pappa till riksföreståndaren Svante Nilsson (Natt och Dag) som inte använde sig av Sture-namnet, men det gjorde däremot hans son Sten som vi känner som riksföreståndaren Sten Sture d.y. Det har hävdats av många att Sten d.y. bara ville utnyttja Sten Sture d.ä:s namn av propagandaskäl, men verkligheten är alltså mer komplicerad än så.

Av de holsteinska Sturarna kan man nämna Margareta Sture som var hovdam åt drottning Dorotea.

Edward Said - Orientalism

Detta inlägg vill jag ägna åt något som kommit att förändra synen på historia i Västvärlden och jag menar inte George R.R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire eller TV-serien Game of Thrones som bygger på denna utan boken Orientalism av den kristen-palestinska litteraturvetaren och författaren Edward Said som var verksam i USA. Jag tog upp boken även i inlägget Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) där vänners kommentarer om tidigmoderna manliga kläder (i det fallet Sturekläderna) fick mig att reflektera lite över våra fördomar om förmodern tid.

Jag har läst originalet på engelska från 1978, men inför detta inlägg valde jag att läsa den svenska översättningen av Hans O Sjöström från 1993 eftersom den innehåller ett förord om orientalism i Sverige av Sigrid Kahle.

I mitt inlägg Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021) kom jag in lite på hur det moderna samhället är uppbyggt mer på utopiska drömmar än faktiska behov i människors vardag. Detta löste inga problem, men när det blev tydligt att de fanns kvar, skapade man en ny utopisk dröm för de som kunde att fly vidare till. Den förra drömmen blev sedan associerad med problem varför man inte lyssnade på de som sa sig trivas. Detta har skapat bilder av bl.a. miljonprogramsområden som inte riktigt stämmer överens med de boendes egna upplevelser. Orientalism kan sägas illustrera samma problem med en grupp som anser sig ha tolkningsföreträde över en annan grupps sociala situation och som värderar denna som genomgående negativ.

Edward Said använde begreppet för att beskriva hur Västvärlden tenderade att beskriva Orientens (d.v.s Asien och Nordafrika) kulturer som våldsamma, bakåtsträvande, sensuella, exotiska, monströsa, mysteriska, barbariska, statiska, despotiska, passiva och totalt annorlunda. Mer eller mindre kan man säga att det västerländska samhället har en enormt fördomsfull bild av människor från Orienten som oftast uttrycks i stereotypa skildringar i den västerländska politiken, men även i populärkulturen, vilket väldigt tydligt illustreras t.ex. av artikeln You May Know Me from such Roles as Terrorist #4 från 2015. Där berättar sju amerikanska muslimer som arbetar som skådespelare i Hollywood om hur deras kultur, religion och etnicitet misstolkas och att detta leder till att de bara anses kunna ta en viss typ av roller. Nämligen de som genomonda terrorister, vilket säger en hel del om hur orientalismen tar ifrån österländska människor deras mänsklighet.

Termer som Öst och Väst är mer eller mindre påhittade och samtidigt som man i Väst skapade Orienten, skapade man sin egen europeiska identitet och tillskrev den enbart positiva egenskaper som civiliserad, rationell, överlägsen, demokratisk, vetenskaplig, dynamisk, aktiv och typ allmänt fantastisk och använde båda dessa stereotyper för att rättfärdiga sitt imperialistiska styre över Orienten. Med andra ord är orientalism inte ett uttryck för ignorans eller okunskap utan istället en kunskapstradition som utgår ifrån att Väst måste ingripa och sprida civilisation till resten av världen och rädda dem från sig själva (Den vita mannens börda).

Som ni vet är jag arkeolog och inte historiker därför kan jag mycket väl ha missat inomvetenskapliga diskussioner om den europeiska imperialismens påverkan på historievetenskapen. Jag vet att problemen med evolutionism och eurocentrism diskuteras flitigt, men jag känner mig mer bekväm att använda arkeologins diskussion om modern europeisk kolonialisms påverkan på bilden av det förflutna.

Jag har märkt att arkeologin har ett närmare förhållande till antropologin än historievetenskapen verkar ha. Så pass nära att Gordon Willey och Philip Phillips hävdade att: "Archaeology is anthropology or it is nothing." Arkeologin hämtar väldigt mycket teorier och modeller om människor och mänskliga kulturer/samhällen därifrån och på sistone har antropologin börjat upptäcka att det finns ett behov av ett längre tidsperspektiv än de traditionella 18 månaderna av fältarbete för att få förståelse för en kultur eller ett samhälle och har därför börjat kika på arkeologin på ett nytt sätt.

En bra sammanfattning av båda disciplinernas koloniala förflutna ger arkeologen Chris Gosden i sin bok Anthropology and Archaeology. A changing relationship i vilken han beskriver hur europeisk förhistoria har skapats genom möten med icke-europeiska samhällen under de senaste 500 åren. Särskilt stenåldern är skapad genom européernas kontakter med ursprungsinvånarna i Australien, Nord- och Sydamerika. Samhällen som inte beskrivits i Bibeln eller av antika författare.

[C]oncepts such as the Stone Age are elements of the joint histories of archaeology and anthropology. An important route to understanding the distant past and the distant present by those of European descent has been to make constant metaphorical links from one to the other. Prehistory was constructed through extended analogies with people living in the present. For instance, tribal people who made and used stone tools in the Americas were models for understanding the phases of European prehistory before the use of metal.

Koloniala möten under perioden sent 1400-tal till och med slutet av 1800-talet tvingade alltså européer att förhålla sig till kulturer och samhällen som var annorlunda gentemot deras egen och mötena fick dem att reflektera mycket över mänskligt liv i allmänhet och sitt eget europeiska liv i synnerhet. Den första någorlunda ordentliga europeiska bilden av Orienten kom egentligen redan från Marco Polos resor under 1200-talets senare hälft. Kina hade då ett samhälle som européer kunde känna igen med städer, jordbruk, handel etc, samtidigt som det också var väldigt annorlunda gentemot livet i Europa. Däremot blev inte mötena kontinuerligt återkommande förrän i samband med de många europeiska "upptäcktsresorna" från slutet av 1400-talet och framåt. 

Under medeltiden var Europa känt som kristenheten och först i samband med ifrågasättandet av kyrkan av reformatorerna på 1500-talet, kom en sekulär förståelse av världsdelen att växa fram. (Kanske ska reformationen och kritiken mot den katolska kyrkan också ses som möjliggjord av koloniala kontakter?) Europa som enhet var emellertid ingen självklarhet och det har därför egentligen alltid funnits ett behov av att skapa Det Andra utanför Europa för att rädslan om att heterogeniteten inom världsdelen ska leda till splittring inte ska besannas. En kulturellt heterogen världsdel definierade således en gemensam självbild genom att (1) ställa det mot något som det inte var och (2) hitta ett gemensamt förflutet i förhistorisk tid och antiken.

Chris Gosdens bok kommer att återkomma i senare inlägg, men diskussionen om det förflutna som skapat genom koloniala möten i samtiden är intressant om man ser till hur svensk historia, särskilt om 1500-talet, gärna porträtteras i populärhistoriska sammanhang i Sverige idag.

Normalt brukar man mena att ett av de största problemen med västerländsk historieskrivning är nationalismen som, om man hårdrar det lite kan sägas vara ungefär samma sak som eurocentrism. Jag håller med det Andreas Johansson Heinö skrev på nationaldagen i år (6 juni 2021) i artikeln Sverige behöver mer kritisk patriotism att nationalism är "egoism upphöjd till kvasifilosofi, sentimentalitet förklädd till ideologi, magkänsla i stället för analys".

Den svenska populärhistorien har uppenbart kommit till insikt om detta också och det kan ju tyckas bra. Stora problem uppstår emellertid när den försöker vara antinationalistisk. Av någon outgrundlig anledning har man nämligen fått för sig att antinationalistiskt blir det automatiskt genom att bara vända på det vedertagna tolkningarna och tala ner och demonisera Sverige och historiska svenskar i alla sammanhang (även när det är tydligt att svenskar råkar illa ut). Det verkar som att vi ska avskräckas från att tro att det fanns något som helst positivt med ståndssamhället och att vi alla räddades från barbariet genom att bli moderna människor. Det här var också funktionalismens utopiska drömbild, vilket jag skrev om i ovan nämnda inlägg om Per-Markuu Ristilammis avhandling Rosengård och den svarta poesin. 

I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) försökte jag diskutera klyschan att segrarna alltid skriver historien och att detta per automatik skulle innebära att historien är lögn. Det här är en väldigt utbredd föreställning som genomsyrar hela den nutida populärhistoriska skildringen av svenskt/nordiskt 1500-tal. Jag har tagit upp detta i ett flertal inlägg, särskilt där jag har diskuterat Stockholms blodbad och/eller Gustav Vasa. Det förra diskuterade jag i inlägget omnämnt ovan och ett exempel på ett inlägg där jag diskuterat det senare är "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som förra året var på Kalmar slott där mitt besök resulterade i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) och som i år (tyvärr) verkar ha gått vidare till Vadstena slott. 

För några dagar sedan hörde jag Ali Esbati berätta om den bok som han skrivit om sina upplevelser av terrorattacken på Utøya 2011. Han sa då att han tidigt märkte hur det terrordådet kom att förklaras mer i termer av en stor olycka istället för som ett högerextremistiskt terrordåd. Lite samma tendens finns det i nutida skildringar av Stockholms blodbad som man även (omedvetet?) insinuerar egentligen bara var en enorm propagandakampanj från Gustav Vasa. (Propaganda tar man för givet i alla sammanhang är rena lögner, men den diskussionen lämnar jag till ett annat inlägg.)

Om man fokuserar på vad Kristian II faktiskt gör är han en dansk kung som tar makten i ett annat land med våld, har ihjäl en stor del av den inhemska makteliten och plundrar sedan landet på alla dess tillgångar ihop med de legoknektar som han anställt för att erövra landet. I inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) skrev jag om likheterna mellan Dick Harrisons (alldeles för) korta beskrivning av boerkrigen i Sydafrika kring sekelskiftet 1900 och Kristians behandling av svenskarna i samband med och efter blodbadet: döda männen med våld och låt kvinnorna och barnen långsamt tyna bort i vad som i boernas fall kommit att beskrivas som "de första koncentrationslägren". Uppgifter från Gustav Vasas systerson Per Brahe som ett år gammal blev en av de svenskar som fängslades i Danmark vittnar om att de fick slita hårt för maten och att flera av fångarna dör styrker dessa likheter med boerska kvinnorna och barnens situation.

Är det för att tona ner Kristians likhet med moderna brittiska imperialister som man har börjat hävda att Sverige inte finns före Gustav Vasa? Det har jag också svårt att förstå. Sverige blir en egen kyrkoprovins 1164, har ett riksråd från 1200-talet, en enhetlig lagstiftning från 1350-talet, namnet Swerighe är belagt i skrift från 1389 och liknande namn förekommer tidigare. Engelbrekt kallar också till Arboga möte 1435 som anses vara födelsen av den svenska riksdagen. Det förefaller med andra ord som att riket var väletablerat före Gustav Vasa, vilket t.ex. förklarar det svenska motståndet mot en dansk (imperialistisk) övermakt. Peder Swarts Gustav Vasas krönika framstår också mer som ett sätt för Gustav Vasa att skriva in sig i en tradition av medeltida rimkrönikor (likt hans pappas morbror Sten Sture d.ä.) än som en propagandaskrift. Å andra sidan menar vissa att Erikskrönikan också är propaganda som man inte ska tro ett ord på, så egentligen är tolkningen väl inte direkt jättemärklig.

Ser man till skildringar av Gustav Vasa, framträder också en bekant bild från europeisk imperialism. Han beskrivs i termer som ondsint, våldsam, barbarisk, despotisk, demonisk och monströs (Herman Lindqvist går till och med så långt att han säger att han liknade en apa.), egenskaper som Edward Said pekade på ofta har givits till Orientens befolkning för att legitimera västerländsk imperialism. Liksom Said kommenterar att det är kunskap man gör anspråk att ha när man skildrar Orienten på ett nedvärderande och föraktfullt sätt, anser svenska populärhistoriker också att deras perspektiv är kunskapsunderstött och därför överlägset.

I den ovan nämnda artikeln skriver Andreas Johansson Heinö att det är viktigt att protestera mot nationalismen, men samtidigt att den svenska antinationalismen många gånger protesterat mot helt fel saker. Detta kan man lugnt säga gäller för svensk populärhistoria då man verkar ha tagit förgivet att man bara kan avfärda allt nationalistiskt (säkert har klyschan om historiska segrare som alltid skriver lögnaktig historia nog spelat in här också) och vända på allt. Det har istället gett oss ett enormt problem med orientalism och förespråkande av dansk imperialism inom populärhistorien om 1500-talet. På ett sätt hänger det väl ihop. Chris Gosden tar ju upp att även det europeiska förflutna har skapats i kontakt med Det andra.

Skildringarna av den svenska adeln är lika orientalistisk som de om Gustav Vasa om adeln ens blir mer än namn som dansar förbi i bakgrunden (Svensk populärhistoria har i princip uteslutande tre intressen: våld av alla de slag, ond bråd död och kungar, vilket leder till frågeställningar om vilka som är ociviliserade barbarer). I inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag hur Bo Eriksson använder sig av stereotyper hämtade från fantasy-genren (Han reducerar även Kristina Gyllenstierna till en hysterika, en väldigt misogyn stereotyp som är en produkt av 1800-talet) i boken Sturarna. Makten, morden, missdåden. Eriksson är på intet sätt ensam om att ha orientalistiska föreställningar om det svenska 1500-talet, men han är den som i sin upphetsning blir mest genomskinlig. I princip genomgående skildrar han Svante Sture på ungefär samma sätt som Gustav Vasa normalt skildras: ondsint, maktgalen, genomond och en maffiaboss. På sida 230 gör han dock något av en tvärvändning när han plötsligt skriver:

Hans försiktighet bidrar till att Svante framträder som något tråkig i de historiska källorna, ja, som oförmögen att handla djärvt och vara kvick i talet. Men det var inte nödvändigtvis i avsaknad av personlighet, utan en klok överlevnadsstrategi för en Sture i en mycket farlig värld.

Jag har ända sedan jag läste boken 2017 förundrat mig över den här syn på källor som Bo Eriksson att döma av citatet förefaller att ha och som kan tyckas problematisk för en historiedocent. Jag förstår nämligen inte alls vad det är som han baserar sin tolkning av Svante på om det inte är de historiska källorna. Samma sak, fast det motsatta, gäller Erikssons syn på Jöran Persson som i alla historiska källor från hans samtid beskrivs i princip som ett elakt svin (alltså ungefär som Erikssons skildringar av Svante i resten av boken utöver citatet ovan) av de som upplevde honom. Dessa källor kan man inte heller lita på enligt Eriksson (som också verkar tycka att de är helt irrelevanta att ens nämna i boken) för Jöran har dömts hårt av historien och tyckte nog inte själv att han var ond.

Per-Markuu Ristilammi intervjuar Carin i sin avhandling Rosengård och den svarta poesin som nämnts ovan. Hon utbildade sig till socialarbetare i Lund i slutet av 1960-talet och blev del av 68-rörelsen med allt vad det innebar av politisk radikalisering. Hon var med och skrev en rapport om Rosengård på 1970-talet som fick en väldigt negativ prägel. Hon erkänner för Ristilammi att det var ett flertal rosengårdsbor som hon och hennes kollega frågade ut under rapportarbetet som sa att de trivdes. Dessa hade emellertid Carin och hennes kollega avfärdat som "lurade" och samma inställningen till de boendes åsikter om trivsel syns i en rapport om Skärholmen som kom samtidigt där författarna i stället använde ord som "förträngning". 

Edward Said inleder Orientalism med att citera Karl Marx: “De kan inte företräda sig själva. De måste företrädas.” Den inställningen verkar ha varit lika självklar för Carin och hennes socialarbetarkollegor i förhållandet till rosengårdsborna på 1970-talet som den verkar vara för personer som ägnar sig åt svensk populärhistoria i deras förhållande till framför allt det svenska 1500-talet, men även andra tidsperioder idag. Det mynnar inte sällan ut i en oerhört verklighetsfrånvänd, avhumaniserad historia som inte sällan dryper av klassförakt och dessutom alldeles för ofta kryddas med misogyni. Jag kan också bli elitistisk ibland. Det var något som jag lade mig till med under mina universitetsstudier och som jag inte alls är stolt över. Däremot är jag numera medveten om det och försöker att öva bort det. 

Det jag i princip uteslutande saknar är en ordentlig maktanalys av ståndssamhället. Bo Eriksson skriver att det är viktigt att förstå "dramats inre logik" när det gäller Sturemorden. Detta kan väl sägas vara en nobel inställning och den liknar hur sociologen Zygmunt Bauman i sin bok Auschwitz och det moderna samhället menar att Förintelsen måste förstås som del av det moderna samhället. Den stora skillnaden mellan dem är att den senare förankrar Förintelsen som del av det moderna samhället. Dess isolering från resterande delar är rätt märklig med tanke på att Stockholms blodbad tonas ner då det ses som en bra representant för hela det förmoderna samhället varför ingen ska ha brytt sig (utom nordborna som slängde ut Kristian från makten i både Sverige och Danmark-Norge). Eriksson däremot använder sig genomgående av fantasy, en genre som har en hel del problem med orientalism vilket bl.a. Mat Hardy skrivit om i artikeln Game of Thropes: The Orientalist Tradition in the Works of G.R.R. Martin. 

Jag är egentligen en ivrig förespråkare av att använda konsten för att förstå verkligheten och kan till viss del förstå att genrer som fantasy (och även science fiction.) lätt blir orientalistiska. Det är väldigt svårt att tänka sig något som är totalt annorlunda gentemot den egna kulturen och asiatiska och afrikanska kulturer framstår lätt som det för européer vid en första anblick. Problemet är ju att dessa kulturer (och inte heller 1500-talets Sverige) är totalt annorlunda, utan det finns en hel del likheter och man kan alltid förutsätta att allmänmänskliga beteenden och människors basala behov är de samma. 

Konst kan vara extremt lik verkligheten (De flesta konstnärer är väldigt intresserade av den och människorna som befolkar den trots allt.), men problem uppstår när man inte drar någon gräns mellan de båda. Jag ser därför egentligen inga jätteproblem i att tycka om t.ex. Lord of the Rings eller Game of Thrones. Det stora problemet är mer omedvetenheten om vilka stereotyper som kommer till uttryck i dem och i det senare fallet att man på senare år vill pressa in det svenska 1500-talet i den senare istället för att se hur George R.R. Martin inspirerats av Rosornas krig i England. För jag hoppas alla är klara över att det är verkliga händelser som verkliga människor råkat ut för som man sysslar med när man studerar historia och inte bara fiktiva karaktärer. Alldeles för ofta under de senaste fyra åren har jag nämligen undrat.

Sedan är fantasy en väldigt bred genre och inte all fantasy demoniserar europeisk medeltid (eller 1500-tal) eller är enorma våldsorgier. Jag gillar N. K. Jemisin The Dreamblood Duology som hämtar inspiration från antika Egypten och som jag tycker lyckas hålla sig ifrån att bli orientalistisk och vill man ha våldsskildringar som skildrar konsekvenserna av extrem våldsutövning är Susanne Collins The Hunger Games bra även om hon inte alltid är konsekvent. Den senare kan jag faktiskt se en anledning att dra paralleller mellan svensk populärhistoria och The Capitol. Collins ger en bild av deras "kultur" som ett ytligt frossande i våld och ond bråd död, vilket som sagt är de två i särklass vanligaste teman för majoriteten av det som publicerats populärt i Sverige på senare år om förmodern tid (särskilt om 1500-talet!) också.

Orientalismen som präglar svensk populärhistorias bild av förmodern tid kanske ska ses delvis mot bakgrund av hur Europa som ett sekulärt begrepp skapades genom att överdriva olikheter med samhällen utanför och betona likheterna mellan de europeiska kulturerna och dölja olikheterna. I boken Sveriges historia medeltiden menar Dick Harrison att man i brist på källor om den svenska järnåldern kan använda det samtida Englands samhällsuppbyggnad. Personligen tycker jag ju att man ändå kommer rätt långt på arkeologiskt material och det blir rätt märkligt att Harrison vet att allt var precis som i England samtidigt som han avfärdar t.ex. Tacitus, Rimbert, Adam av Bremen och alla olika typer av fornnordiska källor som han menar inte kan veta hur det var i Sverige (som inte egentligen fanns då enligt Harrison) då. 

Den här viljan att applicera England på Sverige gäller inte bara den svenska järnåldern och inte heller bara Dick Harrison. Det är t.ex. väldigt vanligt att jämföra Vasarna med The Tudors och jag har hört flera säga (med lätt stolthet i rösten av någon anledning) att Vasarna skulle vara värre. Jag måste säga att jag numera har svårt att förstå detta. The Tudors är på många sätt extrema sett i en europeisk kontext, inte minst gäller detta hur brutalt Henry VIII genomför reformationen i England. Är det återigen frosseriet i våld och ond bråd död inom svensk populärhistoria som ställer till det? Vid en närmare granskning framstår Sverige som väldigt annorlunda gentemot England, men det kräver en noggrannhet som jag känner väldigt sällan finns och som man kan säga är ungefär det som historikern Mikael Nilsson pratar om att ingen har tid till i en intervju med tidningen Arbetet. 

Till skillnad mot den brittiska populärhistoriska förmedlingen förekommer det väldigt lite information om vanligt vardagsliv inom den svenska, vilket verkar bidra till orientalismen, kanske för att det är där man lättast kan se allmänmänskligt beteende. Historieätarna kan väl sägas ha försökt, men den serien (liksom julkalender-versionen Tusen år till julafton) hade en väldigt etnologisk skevhet och när det gäller all historia före 1800-talet (vilket inte är tidsperioder som etnologer i allmänhet sysslar med särskilt mycket) hade den ofta samma orientalistiska glasögon. Detta skapade en stundtals enormt negativ bild av det förmoderna samhället. Inte minst gäller detta 1500-talet där man verkar ha valt den i särklass äckligaste maten man kunde hitta i källorna för att sedan konstatera att 1500-talet var för annorlunda (för att kunna förstås).

Det verkar med andra ord som att det förmoderna Sverige och de människor som befolkade det inte alls får vara huvudperson i den svenska populärhistorien. Som jag skrev ovan har man istället kommit att förespråka dansk imperialism och det en dansk nationalistisk historieskrivning gärna velat hävda. Inte minst efter det att Erik Petersson gick omkring i Bergen och tydligen fick för sig att han var Kristian II, ett fenomen rätt typiskt för manliga svenska biografiförfattare som jag skrev om i inlägget Biografiförfattare (9 december 2020) och som även Kalle Lind och Carina Burman diskuterade med utgångspunkt i Cornelis Vreeswijks och Fred Åkerströms tolkningar av Carl Michael Bellman (Sven-Bertil Taubes verkar mer se sina tolkningar som att han var en skådespelare som spelade honom) i avsnittet Om arvet efter Bellman av podden Snedtänkt. (Jag tror/hoppas verkligen inte att Petersson är Kristian II.)

Som jag skrev ovan, saknar jag i princip alltid en maktanalys. Det förefaller inte som att man reflekterar särskilt mycket om hur makten verkligen såg ut, utan gör som Harrison ovan och applicerar en engelsk situation på Sverige och/eller går till Game of Thrones. Särskilt mycket demoniseras också de svenska makthavare som, om man ser till deras regering, faktiskt varit bra för nationen Sveriges utveckling. Jag önskar att detta bara skulle gälla enbart populärhistorien, men även i översiktsverk skrivna för universitetsstudenter i Historia som Det svenska samhället. Böndernas och arbetarnas tid 1720-2018 skriver Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström att Gustav Vasa (och Gustav II Adolf) var enväldig. Detta blir jättemärkligt om man ser till att han faktiskt har att styra landet ihop med både ett riksråd och en riksdag som är väletablerade långt före hans regeringstid och i vilken även bönder och borgare hade representanter. Eftersom det är en relativt unik politisk situation, kan man tycka att det vore intressant att studera och förmedla till "vanligt folk" hur det påverkade samhället att "vanligt folk" var med och bestämde. I stället nämns den här representationen oftast bara i förbifarten och när de går emot den uppfattning som populärhistorikerna (och tyvärr allt för många professionella historiker) har eller inte gör uppror stup i kvarten, anses de vara "lurade" av makthavarens propaganda, precis som rosengårdsborna som trivdes i sitt bostadsområde.

För Chris Gosden verkar det vara självklart att det framför allt gäller synen på förhistorien som man enligt orientalistiska principer dömt till att vara "Den Andra", men för Sveriges del verkar det som att man har fördömt hela den svenska förmoderna historien. Jag förespråkar verkligen inte en återgång till ett nationalistiskt perspektiv på historia. Hur det kan sluta kan man se i t.ex. den fanart fans av musikalen Hamilton gjort av USA:s founding fathers och som gick runt på internet för något år sedan. Där har de blivit "woke" med kommentarer om att de är HBTQ+, furries och gamers (Hamilton är absolut att betrakta som konst och fiktiv och det är verkligen inget fel att vara HBTQ+, furry eller gamers, men jag undrar vad vi gör med bilderna av historiska personer.). Detta är vi, som sagt, långt borta ifrån i Sverige. Här baktalar man som sagt gärna de makthavare som varit viktigast för landets utveckling.

Vi behöver sätta Sveriges historiska utveckling och historiska svenskars positiva och negativa sidor i centrum för vår historieskrivning. Kritisk patriotism som Andreas Johansson Heinö säger behövs kan man kanske kalla det. Sett till den svenska populärhistorien är det tydligt att man annars lätt blir en ivrig förespråkare av imperialistiskt förtryck av Sverige och svenskar och likaså gör oförmågan att se skillnad mellan verklighet och fiktion att man skapar en historia som man inte har. Jag är helt för källkritik, men det för mig är något som kommer automatiskt med fördjupad kunskap och förståelse om och för ett ämne. Inte att läsa en källa och sedan bara avfärda den om den säger något annat än det man redan har bestämt om en person eller händelse när man började. Jag finner det faktiskt ännu roligare när det inte stämmer in på mina fördomar. Det uppmuntrar till reflektion och utveckling.

Till syvende och sist antar jag att vi ändå ska vara väldigt tacksamma över att det "bara" är källor från svensk förmodern tid som avfärdas så lättvindigt som vi ovan sett i svensk populärhistoria. Vad händer om man skulle få för sig att man som modern västerlänning (särskilt om man har en akademisk titel i Historia) känner att man vet bättre än de som upplevde Förintelsen och det blir allmänt vedertaget att den bara är "propaganda" (d.v.s. synonymt med lögn)? Jag tror nämligen inte att Adolf Hitler tyckte att han var ond och honom har ju historien dömt oerhört hårt.

Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin

På ett mer subtilt plan kan man säga att det var drömmen om moderniteten som skulle gå i uppfyllelse för de som flyttade in på området. Rosengård var en möjligheternas plats, en plats där man inte behövde se bakåt utan kunde rikta blicken mot framtiden.

~ Per-Markuu Ristilammi 

På sistone har jag återvänt till mycket av den litteratur som påverkat mig på olika sätt. En av dessa böcker är Per-Markuu Ristilammis avhandling Rosengård och den svarta poesin. En studie i modern annorlundahet. Den lades fram redan 1994, men känns ännu mer relevant idag. 

Per-Markuu Ristilammi tillhör den första generation barn som flyttade in i stadsdelen Rosengård i Malmö när det var nybyggt i slutet av 1960-talet. Han hade innan dess bott sina första tio år i fattigkvarteren inne i staden.

Flyttningen var en omtumlande upplevelse för mig och säkert också för mina föräldrar. Efter att ha befunnit oss i modernitetens bakvatten befann vi oss plötsligt i dess frontlinje. Vi var en sorts nybyggare i det nya samhället och denna känsla förstärktes av att miljön inte var färdigbyggd.

Denna känsla kan tyckas märklig, men blir ändå begriplig genom Per Markuu Ristilammis genomgång av de idéer som skapade Rosengård och andra liknande områden. Ristilammi berättar hur han, när han flyttade ifrån Rosengård för att studera på universitetet inte riktigt kände igen sig i den bild av området som det omgivande samhället (och media) framhävde och att de inte riktigt stämde med hans erfarenhet som boende där. Som han skriver själv: "Jag vill visa att bilderna av Rosengård är resultatet av processer som berört vårt samhälle under en stor del av 1900-talet och som speglar djupgående konflikter med räckvidd långt utanför denna stadsdel."

Från mitten av 1800-talet formulerade man i Europa idéer om utformningen av fysiska miljöer och boende som politiska styrmedel, inte minst för att hindra arbetarna gjorde revolutioner. Idealet var medeltida bondbyar där man menade att folk levt i harmoni med sig själva och omgivningen. Detta skulle leda till skapandet av nya sociala relationer som i sin tur skulle ge upphov till nya människor. 

Målet var alltså ett helt nytt samhälle och det rent praktiska förverkligandet började i sekelskiftets Wien med att Adolf Loos byggde ett fyrkantigt hus utan dekor på Michaelsplatz som ren provokation mot den österrikiske-ungerske kejsaren i palatset mitt emot. Världsbilden hade då börjat ifrågasättas sedan flera av rikets provinser allt mer högljutt började kräva självständighet och kejsarmakten föreföll helt oförmögen att svara. 

Alla de sociala problem som fanns under ytan av det välordnade borgerliga livet, all den prakt som förmedlades genom de offentliga byggnaderna, operetternas och valsernas glättighet gjorde att intellektuella började fundera över begrepp som yta och innehåll, verklighet och skenbild och om hur det var möjligt för människor att överhuvudtaget kunna kommunicera med varandra och nå förståelse. (---) Uttrycken för det gamla samhället kom att framstå som meningslösa kulisser, som en tyranni av tomma gester uppburen endast av en militär maktapparat.

Från alla håll kom krav på att framställa verkligheten som den verkligen var och inte skapa en vacker, ornamenterad yta som dolde den. Lösningen blev den s.k. funktionalismen som grundades på princripen form följer funktion. Saklighet och ärlighet skulle poängteras genom att skillnaden mellan yta och innehåll upphävdes. Funktionalismen var en konst- och arkitekturinriktning, men kopplades inte bara till en ny estetik utan även till en ny världsbild och samhällssyn: Den yttre ärligheten skulle leda till en inre.

Funktionalismen presenterades på Stockholmsutställningen 1930 och kom att inspirera unga svenska socialdemokrater. Detta har lett till att man i Sverige förknippar rörelsen med deras parti, men i andra länder anammades den av andra rörelser varför det inte är sant att kalla funktionalismen i sig för socialdemokratisk.

Man tänkte sig alltså att människan skulle omformas på samma sätt som bruksföremål och arkitektur. Problemet var att detta inte riktigt funkade i praktiken varför man började hålla kurser i hur man borde vara. De äldre stadskärnorna ansågs också vara symboler för en äldre tidsordning med politiskt förtryck varför man ansåg det rimligt att riva hela stadskärnor för att bygga nytt. Man ville med andra ord lika mycket rasera/utradera det gamla samhället som att bygga ett nytt.

Från 1800-talet växte alltså ett nytt konsumtionssamhälle fram som skapade sig själv genom drömmar och förväntningar. Det var dock först efter andra världskriget som möjligheterna fanns att realisera de utopiska drömmarna, inte minst i Sverige. På ett sätt kan man väl säga att något behövde göras. I städernas fattigkvarter var badrum ovanliga och ännu i slutet av 1940-talet hade t.ex. bara 10% av malmöborna varmvatten. Trångboddheten i städerna var dessutom ett stort problem eftersom industrierna där dragit till sig många nya arbetare under beredskapsåren.

De bostadsområden som byggdes på 1950-talet kännetecknades av ett framtids- och pionjärstänk och man talade om dem som paradis. Vid inflyttningen betonades därför ofärdigheten. Den gamla anonyma staden ansågs bidragande till de totalitära massrörelserna under 1930-talet. Dessa hade skapat en avart av den moderna människan (massmänniskan) som man ansåg skulle bytas mot den demokratiska människan bara de kom att bo i mindre enheter med av samhället hållna gemenskapslokaler. Miljonprogrammet blev den sista kraftmätningen för detta samhälle och nu genomrationaliserades allt för att bli så ekonomiskt som möjligt. Tydligen blev det inte det i praktiken, men det var åtminstone vad man räknat ut då. Produktionstakten var hög och flera av de som Per-Markuu Ristilammi pratat med säger att de upplevde det som att de inte riktigt hann med.

Ganska snart märktes att det fanns en hel del sociala problem på Rosengård. Det här ledde till att många av de som kunde flyttade till småhus i kranskommunerna som blivit nästa ideal och utopiska dröm. De som inte hade råd lämnades kvar. Samtidigt kom en ny generation som inte hade några minnen av eller direktkopplingar till det gamla samhället ut från universiteten. De var i behov av att positionera sig gentemot föräldragenerationen och såg bristerna i det samhälle som denna skapat. Jag tycker att det verkar som att de däremot inte helt kunde släppa tankegångarna som skapade det, varför de satte igång att mer noggrant läsa teoretikerna. Detta gjorde att de radikaliserades och 68-rörelsen blev ett faktum. Per-Markuu Ristilammi intervjuar Carin som kom från en ort i Norrland, pluggade i Lund och kom att få sin första praktiska erfarenhet som socialarbetare på Rosengård. Yrkesrollen gav ett väldigt fokus på de sociala problemen och hon var delaktig i att skriva en av de första rapporterna om området. I efterhand medger hon att perspektivet färgades av deras erfarenheter och att alla problem gav dem tunnelseende. Många av dem de pratade med sade nämligen att de trivdes, men dessa menade Carin och hennes kollegor var "lurade". Liknande tolkningar av de boendes åsikter om trivsel gjorde författarna till en rapport om Skärholmen som menade att det handlade om psykologiska försvarsmekanismer. Ristilammi menar att genom att betrakta byggandet och den första inflyttningsfasen på Rosengård som förverkligande av drömbilder, blir det lätt att även förstå den stora förvirring och snabba förändring som blev resultatet när verkligheten inte visade sig stämma med den.

Egentligen är det som att vi de senaste 150 åren har gjort allt för att fly bort ifrån samhällsproblem. Det ter sig idag ganska galet att man kunde tro att man kunde lösa alla problem enbart genom att bygga något helt nytt och flytta människorna. Det blev inte heller bättre när nästa generation ser att det inte har fungerat, men inte helt är villiga att överge tankarna som skapat situationen utan istället dyker djupare genom att försöka läsa samma teorier mer noggrant och radikaliseras. Per-Markuu Ristilammi menar att 68-rörelsen inte alls var ett brott mot modernismen, vilket ofta påståtts, utan istället är att betrakta som kulmen och början till slutet på den

Det jag finner märkligast med den utopiska idealism som präglat oss de senaste 150 åren är tron att man kan skapa helt nya människor. I Adolf Loos Wien var det den rena människan som man försökte uppnå. Denna människa ändrades här i Sverige under 1930-talet till den moderna människan för att i slutet av 1940-talet bli den demokratiska människan. På 1960-talet kom så också idealen om den konsummerande människan som var den människa som kritiken under 1970-talet riktades mot. Jag har i flera inlägg tidigare pratat om hur avhumaniserad och stundtals totalt empatilös jag tycker att svensk historieskrivning tenderar att vara. Särskilt den populära och särskilt om tiden före 1800-talet. Med perspektivet att varje tidsepok/samhällsform har helt egna människotyper, blir begrepp som stenåldersmänniska och medeltidsmänniska begripliga liksom att skapa en distans till de historiska människorna. Det är trots allt stor skillnad i betydelsen mot att säga "människorna på stenåldern/medeltiden" som istället verkar inkluderande.

Eftersom det inte lett till att problemen försvann att bara flytta människorna till nya bostäder, omtolkade den nya radikala generationen tanken om gemenskapsfrämjande arkitektur som figurerat i debatten under 40-talet och istället för att människan bara passivt skulle förändras av det nya boendet, ställdes det nu krav på att hon skulle aktivt arbeta med sig själv. Fokuset på att skapa gemenskap och solidaritet i fysiska miljöer ledde till att en identitet kopplades till platsen och genom socialt arbete skulle denna bli positiv. Ett av de projekt som både blev populärt och visade sig skapa större gemenskap var de s.k. sofiorna som anordnade aktiviteter för barn och ungdomar på Rosengård. Dessvärre förhöll sig politikerna i den äldre generationen skeptiska, särskilt som föreningen också kom att protestera mot hyror som, trots att de var relativt låga, var svåra att betala för många av de boende. Detta ledde till att det ekonomiska stödet till projektet drogs in och man blev tvungen att avsluta det.

Per-Markuu Ristilammi intervjuar i boken Maria som flyttade in på Rosengård med sin familj i slutet av 60-talet. Hon tyckte att de andra boende var lite märkliga och upplevde hur områdets dåliga rykte smög sig på genom artiklar i media och uttalanden från släkt och vänner. Familjen kom dock att bo kvar och Maria kom att engagera sig i sofiorna för barnens skull. Engagemanget och mötet med människorna förändrade Marias syn på sitt eget bostadsområde och sina grannar. Hon berättar om hur hon aldrig har lärt sig så mycket om människor som under tiden hon var engagerad i sofiorna. Ristilammi reflekterar över hur hennes berättelse liknar Carins, men ändå är annorlunda. Maria flyttade till Rosengård och kände en viss misstänksamhet gentemot sina grannar, men hennes inställning till området är mer neutral än Carins. Carin bara jobbade på området och mötte därför framför allt problemen som på ett sätt blev en bekräftelse på de fördomar hon fått genom sitt politiska engagemang i 68-rörelsen. Det intressanta är att hon själv senare kom att ändra inställning när hon flyttade till ett Rosengårds-likt område i Stockholm. Där involverades hon i ett projekt ihop med ett par arkitekter och upptäckte att hennes fokus på de praktiska behov hon såg i sin vardag inte alls stämde överens med arkitekternas syn på områdets behov.

Jag själv bor i vad som idag kallas "problemområde" även om det geografiskt egentligen lika mycket tillhör nästa fas utopiska dröm om småhus i en kranskommun. Jag känner väldigt mycket samma sak som flera av de boende som intervjuades av Ristilammi. Man ser att det finns problem, men det är verkligen inte alls lika illa som det skrivs och sägs av personer som oftast aldrig besökt områdena ifråga. Ett talande exempel är den journalist som en rektor berättar besökte en av skolorna på Rosengård och berättade för honom att han hade hela artikeln inklusive skräckrubrikerna klar, men inte såg den misär han skulle skriva om när han väl kom dit. Det blev ingen artikel då, men tråkigt nog är jag övertygad om att det skulle ha blivit det idag om en journalist ens skulle idas åka ut och kolla. Fördomarna mot områdena är ännu starkare idag och bilden av dem ännu mörkare.

Rosengård och den svarta poesin fick väldigt mycket att falla på plats om samhällsutvecklingen de senaste 150 åren redan när jag läste den första gången. Vi har inte byggt samhällen utifrån verkliga behov utan utifrån idealistiska drömbilder och utopier. Jag kan förstå tröttheten på det samhälle som skapat imperialismen och de båda världskrigen efter det andra av dem, men jag tror att vi tog bort symbolik och förankring i det förflutna som var viktigt för oss. Industrialismens teknikhets skapade en mekanisk syn på verkligheten och människan och de problem som uppstått har de som kunnat flytt såväl bokstavligt som bildligt. Kvarlämnade blir de som inte kan fly och jag har på sistone fått en allt starkare känsla av att dessa får skulden för alla problem. Postmodernismen var egentligen en kritik mot bortplockandet av symboler, men har, enligt mig, mest reducerat verkligheten och människor till symboler. Fokuset på att analysera diskurser leder till en rundgång i diskussioner om "bilder av Rosengård" och inte till förståelse för hur det ser ut i verkligheten. Under 70-talet försökte rosengårdsborna bekämpa bilden av området i media, men de var uppenbarligen för få för att de skulle höras och idag hör man aldrig någon boende i ett problemområde ens försöka. (Ristilammis bok ger för övrigt också ett intressant perspektiv på utvecklingen av den moderna propagandan, men det är något jag tänker spara till ett annat inlägg.) 

Jag har i flera inlägg pekat på skillnaden i bilden av det svenska 1500-talet och personerna som befolkade det jämfört med den verklighet och de personer som möter en i källorna. Liksom man grävt olika djupt hos teoretiker, filosofer, ideologer och dyl. (som påfallande ofta varit moderna, vita västerländska män...) för att drömma upp idealsamhällen, har man använt en bokstavstrogen tolkning av Niccolò Machiavellis Fursten  (och på senare år även fantasy-serien Game of Thrones/ A Song of Ice and Fire) för att skapa en drömbild om 1500-talets Sverige. Men liksom jag skrev i mitt inlägg Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019) hade Machiavelli helt andra syften med sin bok än att skriva ett fursteideal. 

Nej, det är inte möjligt för oss att skapa en fullständig bild av hur det egentligen var och allt personerna upplevde och vad de tyckte och tänkte, men jag tycker faktiskt ändå att de, liksom de boende i förorterna idag, förtjänar att vi lyssnar på och försöker förstå dem och inte mansklarar deras situation för dem. De vet oftast bäst om hur det är eller var!

Kulturen

I centrala Lund finns ett friluftsmuseum som öppnades 1892 och som kallas Kulturen och som består av en utomhusdel med hus man flyttat dit från främst Skåne, men de har även enstaka hus från Småland. I husen finns små utställningar om olika ämnen. 

I entréhuset (kallat Vita huset) finns två utställningar som berättar Lunds historia: Metropolis - Lund på medeltiden och En stund i Lund - staden från 1500-talet till idag. Metropolis verkar få sig en uppdatering senare i år (2021), men även om jag ser behovet, tycker jag den ändå fungerar relativt bra som den ser ut nu.

När man ser modellen över staden som är placerad i mitten av det ena rummet i Metropolis-utställningen slår det en vilken utpräglad kyrkostad Lund nog var under medeltiden. Staden hade en större mängd olika kyrkliga institutioner. Det i sig var väl inget utmärkande, det är tydligt när man t.ex. går runt i Visby och Sigtuna där ruiner utgör en viktig del av stadsbilden och även Stockholm som har många kyrkor bevarade från medeltiden att det var vanligt, men Lund har en annan kyrklig dignitet som man nog inte märker av på samma sätt idag. Lund var det första ärkebiskopssätet i Norden innan Sverige fick sitt eget i först Gamla Uppsala och senare Uppsala. Lunds ärkebiskop förblev dock Nordens så kallade primas (Den högste av alla biskopar i en kyrkoprovins.) även om Uppsalas ärkebiskop kämpade för att bli Sveriges under hela medeltiden. Utöver den fantastiska domkyrkan, finns väldigt lite spår av denna kyrkliga stadsbild i dagens Lund. Däremot finns kyrkoruinen kallad Drotten bevarad, utgrävd och tillgänglig för allmänheten, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Såväl i Metropolis som En stund i Lund, finns ett fokus på vardagslivet. Kulturens tillblivelse hade såvitt jag förstår det en stor betydelse för framväxten av den arkeologiska forskningen om Lund och det kanske beror lite på det. I inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågade jag mer och bättre skildringar av historiskt vardagsliv. Framför allt efter att ha läst Gender and Work-projektets bok Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society har jag förstått att historievetenskapen i Sverige på senare år kommit att intressera sig mer för vardagslivet, men det lyser ännu med sin frånvaro i populärhistoriska publikationer. I inledningen till Signums svenska kulturhistoria. Medeltiden menar Jakob Christensson att en förklaring till detta är att kulturhistoria kom att hamna under etnologins ansvarsområde och kanske är det en av orsakerna till att vi inte ser så mycket populära framställningar av förmodernt vardagsliv.

I inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) skrev jag hur Hertig Karls kammare spärrats av med ett plexiglas i den ytterst trånga dörröppningen och att det därför är svårt att få en uppfattning om denna, en av de bäst bevarade renässansmiljöerna i Sverige. På Kulturen har man också spärrat av en del rum, men i t.ex. Västra Vrams prästgård, har man genom att låsa två plexiglasskivor mot varandra skapat en vinkel för besökare att kunna ta ett steg in i rummen ändå. Det här är egentligen det som krävs för att man ska få en bättre uppfattning och en upplevelse av rummet och jag skulle önska att Kungliga slotten ville göra något liknande med Hertig Karls kammare.

I det som kallas Borgarhuset finns utställningen Tidens rum, en utställning om borgerskapets bostadsmiljöer genom tiderna. Denna beskriver bostadsmiljöer i olika tidsperioder (dock mer adel än borgerskap). Här har man ställt ut en rekonstruktion av Erik Stures kläder. Texten på skylten bredvid däremot verkar beskriva något helt annat för jag vet inte riktigt om jag kan se den "massiva mansgestalt" som beskrivs när jag tittar på figuren med Erik Stures kläder. Jag tror man missat att modet förändras i mitten av 1500-talet och går mot ett tajtare ideal gentemot det stora "fyrkantiga" ideal som generationen innan hade. Vad jag har svårare att förstår är däremot hur man kunde skriva texten när man sett kläderna. I det här fallet kan det mycket väl röra sig om att en person skrev texten och en annan satte upp dräkten och texten utan att läsa den och det som står i texten är inte fel och har man inte helt koll på modets svängningar under 1500-talet, så är det lätt hänt. Däremot har jag kommit att finna det allt märkligare (och intressantare) när "bilden/beskrivningen av verkligheten" inte alls stämmer överens med verkligheten som den faktiskt är...

Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

I mitt inlägg Bloggkramp (20 februari 2021) nämnde jag hur min forskning om 1500-talets Sverige fört mig in på ämnen som jag absolut inte trodde att jag skulle behöva känna till mera om. Ofta handlar det bara om enstaka uppgifter, men i andra fall blir jag tvungen att kolla upp ämnen närmare, vilket oftast också medför ett ökat intresse. 

Till denna, förmodligen till synes helt irrelevanta kringläsning, hör idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Där hongår igenom mentalsjukvården i Västvärlden (främst Sverige) under 1800- och första halvan av 1900-talet. 

Med Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs som fallstudier går hon igenom deras liv, de diagnoser de fick (hysteri, schizofreni respektive paranoia) samt mentalsjukhusen som institution i det moderna samhället. Den moderna mentalsjukvården är ett ofta översett, men viktigt historiskt forskningsfält som Karin Johannisson verkligen gör en ordentlig djupdykning i. Hon verkar dels ha läst en större mängd böcker som behandlar ämnet, men även en stor mängd patientjournaler samt ordentligt satt sig in i de tre konstnärernas olika konstnärskap. Allt verkar väl genomarbetat och Johannisson har verkligen tagit sig tid till att förstå personerna hon skriver om och den tid de levde i på ett annat sätt än vad som är vanligt i skildringar om 1500-talets personer och samhälle. Särskilt Sigrids berättelse är djupt tragisk med en kvinna som har svårt att uttrycka sig själv annat än genom sina målningar och vars make (konstnären Isaac Grünewald) verkar sakna verktyg för att förstå vad hon behöver. 

Grünewalds inlåsning av Sigrid Hjertén när han tröttnar på henne (och hittar en ny "bättre" fru) är inte unik. Faktum är att det verkar ha varit förvånansvärt vanligt och Karin Johannisson nämner t.ex. författaren Hjalmar Söderberg och historikern Erik Lönnroth som gjorde likadant. Grünewald verkar något mer empatisk än dessa två sistnämnda och besöker Sigrid om än med tiden allt mer sällan. Sonen, som verkar ha kommit som en fullständig överraskning för Sigrid (och förmodligen även en stor chock) verkar inte alls ha brytt sig om sin mor och inte heller vårdpersonalen på Beckomberga. 

Det är intressant och fruktansvärt hur moderniteten satte en så snäv gräns för vad man ansåg vara kvinnligt, att kvinnor mådde psykiskt dåligt av att försöka passa in i kvinnligheten och att hon framstod som direkt samhällsfarlig om hon inte gjorde det. Det verkar som att moderniteten verkligen var ute efter att på olika sätt låsa in kvinnor både fysiskt och mentalt.

På flera sätt kan det vara värt att fundera över det Margareta Strömstedt kallar det borgerliga kvinnoidealet i sin artikel "Du och ja Alfred" - Om kärlekens kärna och om manligt och kvinnligt hos Astrid Lindgren i antologin Röster om Astrid Lindgren i sammanhanget. Strömstedt menar att det egentligen är märkligt att idealet med en kvinna som inte ansågs kapabel till någonting och som därför måste låsas in i hemmet blev tongivande i samhället i stort då erfarenheter från alla andra samhällsgrupper sa at kvinnor kunde minst lika mycket som män. Det är också detta "borgerliga" kvinnoideal som ligger till grund även för vår bild av historiska kvinnor oavsett tidsperiod trots att t.ex. Märta Leijonhufvuds agerande motsätter att kvinnor stängdes in i förmodern tid (med begreppet "förmodern" menar jag här hela historien före industrialismen).

Under sin föreläsning Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 på Vasamuseet som jag skrev om i inlägget Sofia Ling - Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) kan man säga att historikern Sofia Ling även ifrågasatte denna bild av historiska kvinnor som ett traditionellt ideal även inom borgerskapet. Kvinnor i det tidigmoderna Stockholm verkar istället ha varit väldigt aktiva, inte minst i familjeförsörjningen.

Både i inlägget om Sofia Lings föredrag och i inläggen Making a Living, Making a Difference: Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority (12 juni 2020) och  Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside of Marriage (13 juli 2020) berättade jag om hur Gender and Work-projektets forskning visat på att vad de kallar tvåsörjarmodellen var normen i det förmoderna samhället och att ensörjare var något förfärligt som gjorde familjen väldigt utsatt.

I sin bok Gender in History. Global Perspectives menar Merry E. Wiesner-Hanks att 1800-talets kvinnosyn snarare är kopplat till kapitalismens framväxt med en medelklass som såg det som status att inte lönearbeta. När industrialismen flyttade bort produktionen från hemmet ska det ha varit svårt för kvinnor att kombinera arbete med familjeansvar varför fabriksarbete blev en sfär för män, ogifta kvinnor och barn. Jag håller delvis med Wiesner-Hanks om detta, men det behövs en viss modifikation. Dels eftersom underklassens kvinnor på olika sätt alltid arbetat för att familjen skulle få ekonomin att gå runt (Även efter industrialismens intåg, har det funnits behov av arbete på annat håll än i fabrikerna.). Dels för att Den nya kvinnan som växer fram under början av 1900-talet handlar mer om frisläppthet och fest än arbetsliv. Därför verkar det som statusmarkören att slippa lönearbeta kanske mer spelat in för kvinnoidealet och jag vill även lägga till att det blev en annan uppdelning mellan privat och offentligt i sammanhanget där män verkade ute i offentligheten och "byggde samhället". Det här är något som vore väldigt spännande att studera närmare, men jag lämnar det därhän (så länge).

Jag har sett flera historiker mena att man inte bör "psykologisera" (som de kallar det) om historiska personer, vilket har gjort mig oerhört förbryllad och det är svårt att egentligen förstå hur de menar. Jag är inte för att tillskriva historiska personer moderna diagnoser. Särskilt ordet psykopat är väldigt vanligt använt inom den svenska populärhistorien idag (Inte inom den professionella historieforskningen däremot tack och lov!). Egentligen oftast använt helt utan relation till symtom och dyl. för den personlighetsstörning som psykopati är utan mest för att demonisera makthavare författaren själv ogillar. Biografier som t.ex. Greta Runnquist-Olssons Hertig Magnus av Östergötland. En psykiatrisk studie och Kristian Tyrann. Personlighet, själsliv och livsdrama av Paul J. Reiter (överläkare vid Köpenhamns stadssjukhus psykiatriska avdelning) lämnar också mycket att önska. Vi har helt enkelt inte information nog om historiska personer och kan heller inte fråga dem om hur de kände sig, för att diagnosticera varför det leder fel och kan påverka bilden av personen alldeles för mycket, något som Karin Johannisson tar upp gällande Agnes von Krusenstjerna:

Också genom att förse hennes reaktionsmönster med moderna diagnostiska namn riskerar man att upprepa sjukförklaring. Även om etiketten uppdateras från hysteri till bipolaritet eller personlighetsstörning, är det som att hon blir stående tomhänt. Diagnoser är tids- och kulturspecifika hypoteser. Och de säger inte mycket om individens upplevda plåga.

Psykisk ohälsa är än idag tyvärr oerhört stigmatiserat och det är lätt att reducera en människa till en diagnos och som sagt har vi alldeles för lite uppgifter om historiska personer (även de som levt längre fram i tiden som de kvinnor som förekommer i Johannissons bok). Därför förstår jag motståndet till att "psykologisera" utifrån definitionen att diagnostisera historiska personer. Däremot förstår jag det inte alls om definitionen är att försöka förstå varför och hur en historisk person agerar och reagerar som hen gör. Det är allmänmänskligt att påverkas både positivt och negativt och såväl fysiskt som mentalt av de händelser som vi upplever och i våra möten med andra människor.

Under de nu snart fyra år som jag grävt mig allt djupare ner i det svenska 1500-talet har jag mest stött på analyser av lagtexter och politiska beslut. Om den enskilde författaren gillar eller ogillar dessa beror (liksom i fallet med psykopat-begreppet) helt på ens syn på makthavaren ifråga. Om man gillar makthavaren, rättfärdigar man de mest brutala handlingar, medan, i sin kontext, fullkomligt begripliga politiska beslut från en makthavare man inte gillar framställs som demoniska och fruktansvärda. Det är som att man helt missar människorna som skapat och deltagit i de historiska händelserna, vilket jag finner obehagligt då den typen av historieskrivning blir avhumaniserande och empatilös. Jag önskar att det här bara gällde den populära historieförmedlingen, men trots att det finns oerhört många bra professionella historiker, har jag sett väldigt många som har denna inställning också hur mycket de än hävdar att jag har helt fel. Det är väldigt svårt att få något ut av en händelse om du inte förstår de medverkade och varifrån de kommer in i händelsen. Som Karin Johannisson skriver om Sigrid Hjertén:

Svagheten med den deskriptiva psykiatrin inriktad på symtom, är att den inte säger något om orsaker och koppling till livserfarenheter, livskriser och barndomstrauman. Hon får aldrig chansen att bli förstådd i förhållande till denna livsberättelse. Under sina fjorton år på Beckomberga är det ingen läkare som samtalar med henne.

Som jag skrev ovan är Sigrid Hjerténs historia den jag finner mest tragisk av Karin Johannissons tre "huvudpersoner". Hon har ett rätt trassligt familjeliv som barn och verkar väldigt sluten. Hon träffar Isaac Grünewald och förälskar sig i honom och blir med barn utan att riktigt verka förstå hur det blev så, varför det förmodligen blev en chock. Han är väldigt känsloutlevande och social medan hon är distanserad och kylig med sin konst som enda språk för att uttrycka känslor. Karin Johannisson pratar om att de har genusombytta personligheter och beskriver det som att de pratar förbi varandra. Han verkar ofta vara borta medan hon sitter hemma och isolerar sig själv allt mer tills hon till slut kraschar psykiskt. Hon blir också lämnad helt ensam med sin ångest. Hon försöker göra motstånd och jag (till skillnad från Johannisson) tolkar att hon lever ut sin sexualitet "på egen hand" på Beckomberga som ett försök att gå Grünewald, som när de är åtskilda skriver extremt porriga brev till henne, till mötes. 

Agnes von Krusenstjerna är den Karin Johannisson skriver allra mest om och jag undrar hur mycket det beror på att de övriga två är väldigt introverta och hur mycket det beror på Johannissons egna intresse. Det slår mig när jag läser att det är märkligt att Agnes inte lyfts mer i böcker som Godnattsagor för rebelltjejer. Hon verkar passa som hand i handske in på "rebelltjejsidealet" och jag kan inte låta bli att fascineras över likheterna med Cecilia Vasa. Jag är också den som gör mest uppror mot sjukhusordningen av de tre. Hon är sexuellt väldigt utlevande och i botten verkar hennes problem i mångt och mycket handla om en #Metoo-historia med en läkare som sedan får henne inspärrad.

Nelly Sachs väljer att spela med sjukhusreglerna istället och verkar generellt uppfattas som trevlig av vårdpersonalen till skillnad från de övriga två. Som Karin Johannisson skriver "vänjer [hon] sig vid Beckomberga, ett hus och ett sammanhang som ger henne den trygghet, omvårdnad, uppmärksamhet och arbetsro hon behöver." Nelly växer upp som tysk, men kommer av Nazisterna att ändå stämplas som jude p.g.a. sitt judiska arv och bl.a. Selma Lagerlöf hjälper henne att fly till Sverige. Väl här verkar hon gå helt upp i det judiska lidandet under Förintelsen vilket, ihop med hennes överkänslighet, bidrar till hennes paranoia. Till skillnad från både Agnes och Sigrid blir hon behandlad med empati och respekt, ett resultat av att hon hamnar på Beckomberga på 1960-talet till skillnad från de övriga två som är där under 1900-talets första decennier. 

Karin Johannisson diskuterar mycket hur konst och populärkultur spelar in på normer och ideal. Till skillnad från de likhetstecken som på senare år ofta dragits mellan det svenska 1500-talet och Game of Thrones kan man säga att Johannisson menar att konsten både bygger upp, upprätthåller och kritiserar ideal och normer utan att för den sakens skulle påstå att den historiska verkligheten i Sverige under 1900-talets första hälft skulle vara precis som den samtida konsten porträtterar den (om denna historiska verkligheten är som konsten om 500 år kommer hävda vet vi av förklarliga skäl inget om...). Hon går även djupare in på de olika konströrelser som var populära då som bl.a. surrealism och dekadens och hur deras syn på verkligheten var och hur individerna och samhället på olika sätt anpassade sig efter dessa och inte minst hur synen på konst var, men som Johannisson också skriver:

Det har även gällt konstnärsrollen. Den har varit reserverad för män. Medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skuldkänslor. Effekten av olika behandlingsmetoder på intellekt och skapande har varit en icke-fråga för den kvinnliga patienten. För henne har man valt mer passiviserande eller irreversibla metoder som sömnkurer, insulinkoma och lobotomi.

Man ser det tydligt hos Agnes von Krusenstjerna som drogas till beroende redan som tonåring och vars sexuella utläggningar skrämmer vårdpersonalen (delvis med rätta eftersom hon verkar ha tafsat en hel del på undersköterskorna) medan Gunnar Eklöf inte bemöttes på samma sätt vid sina berättelser om sin sexualitet och Sigrid Hjertén som dör till följd av en lobotomi som går fel. Den första kvinnliga patient som man, enligt Johannisson, diskuterar konsekvenserna av behandling för konstnärskapet hos är Nelly Sachs. Dock är det inte helt accepterat att betrakta henne som konstnär. Olof Lagerkrantz skriver t.ex. enligt Johannisson om hur egoistisk och skrytsam hon blivit efter Nobelpriset trots att kvinnliga vänner har en helt annan uppfattning. Detta är ett tecken på att han inte längre känner att han kan vara hennes beskyddare varför han har behov av att förminska och förfrämliga henne genom att framställa sig själv som överlägsen och oförskämd. 

Enligt Karin Johannisson finns det två huvudberättelser som brukar användas om de som mår psykiskt dåligt: 

• Medicinalberättelsen som utgår ifrån diagnosen. Man blir galen om man får en medicinsk diagnos på sitt mående. 
• Offerberättelsen om patienten som offer för sociala krafter och samhälleliga strukturer.

Sedan finns också enligt Johannisson en tredje berättelse som hon kallar aktörsberättelsen som till skillnad från övriga berättelser inte bygger på en stigmaförståelse av psykisk sjukdom utan ger definitionsrätten till individen snarare än psykiatrin och omgivande normer och ideal. Det är även viktigt att komma ihåg att det en psykisk sjukdom inte definierar en hel person och det är en rejäl förminskning av den sjuka individen. Johannissons avslut av sin bok får därför även avsluta detta inlägg med löfte om att jag återkommer gällande mina tankar kring kvinnlig hysteri och det manliga geniet i ett senare inlägg när skrivkrampen vill:

Att enbart se den kvinnliga patienten som offer vore att underskatta henne. Också i en så sluten och maktfullkomlig värld som mentalsjukhuset har det funnits en spelplan och utrymme för en egen psykets estetik.