Skrivande, struktur och upplägg

Jag har länge funderat på hur jag ska lägga upp min planerade berättelse. En första idé var att jag skulle dela upp den enligt varje Vasaregents regeringstid, men detta skulle leda till att de olika delarna blev väldigt olika i omfång. Därför tänkte jag försöka med en drottningkronologi. Detta skulle minska omfånget på t.ex. Gustav Vasas långa regering (1521-1560), men inte ta bort problematiken med olika längd på olika delar. T.ex. var Karin Månsdotter bara drottning i 87 dagar (4 juli - 29 september 1568). Och hur ska man räkna änkedrottningarna? Katarina Stenbock t.ex. överlever båda sina styvsöner och tillika kusiner Johan III och Karl IXs regeringar och därför även så klart Sigismunds korta. Karin Månsdotter överlevde också alla dessa tre regeringar (Hon dog 1612.) och Sverige hade därför tekniskt sett flera änkedrottningar och drottningar samtidigt.



Min lösning på detta just nu är att dela upp de längre regeringarna i drottningar. För Gustav Vasas del blir det t.ex. en del med Kristina Gyllenstierna som varar från blodbadet fram till hans kröning 12 januari 1528.



Tidsavgränsningen som sådan har jag inga problem med. Jag tycker att man kan sätta en tydlig början till Stockholms blodbad i november 1520. Man skulle kunna dra det lite längre till Sten Sture d.y:s död i februari samma år, men blodbadet har jag satt som bakre gräns eftersom det är då man kan säga att det "vänder". Inte för att jag är något större fan av nationalistisk historieskrivning och blodbadets roll har överdrivits rejält i svensk historieskrivning, men det är samtidigt en i raden av flera händelser som jag tror spelar in för att Gustav Vasa ska komma till makten.



Gustav gifte sig egentligen inte med Katarina av Sachsen-Lauenburg förrän 24 september 1531, men eftersom äktenskapsförhandlingarna började 1528 och det annars blir lite väl kort tid, tycker jag att det ändå känns befogat. Därefter planerar jag att även använda de övriga fruarnas tid på drottningtronen. Detta för att då blir Gustav Vasas regering inte ett enda långt sammanhållet block som det annars skulle ha varit.



I höstas deltog jag i en skrivarworkshop i Uppsala som hölls av australienska författaren Gillian Polack. Jag uppskattade verkligen hennes sätt att tänka kring skrivandet. Hon menade att för att skildra andra kulturer och tidsperioder (Jag har skrivit om andra tidsperioder som andra kulturer här.), behöver man skaffa sig en förståelse för vad det innebär att leva i den kulturen/tidsperioden. Som arkeolog tyckte jag att detta var väldigt intressant. Det gav mig ytterligare en dimension till både min professionella forskning och till mitt skrivande. Jag har hela tiden vetat att jag ville skriva något som var karaktärsfokuserat. Läsare kan annars bara vända sig till en vanlig svensk historiebok för att få tillgång till berättelsen, men jag vill berätta en ny historia. Helt som verkligheten kan den inte bli, men grunddragen finns där både berättelsen och karaktärerna känns levande. Större (välkända) händelser kommer att finnas med, men jag vill skildra hur dessa har påverkat människorna som upplevde dem istället för viktiga för "nationen" Sveriges utveckling. Jag har valt att använda en fiktiv kontext för detta. Jag kommer givetvis att behöva gissa mig till det mesta eftersom väldigt mycket har gått förlorat i tiden, men jag tänker använda det källorna ger mig och jag hoppas skapa en levande och dynamisk historia som oftast inte finns i traditionella historieböcker. Dessa människor inspirerar mig och jag vill att andra också ska lära känna dem.

Sturekoret och bokrelease

I fredags 20 april 2018 var jag på bokrelease av boken Furstinnan. En biografi om drottning Katarina Jagellonica i Uppsala. Boken är skriven av Eva Mattsson som jag mötte i samband med hennes föredrag på Vasamuseet tidigare i vår.



Även om jag brukar vara en snabbläsare, har jag inte hunnit mer än bläddra igenom den, men den ser jättefin ut. Boken är den första biografin som har skrivits om Katarina och jag hoppas få tid att läsa den snart.



Jag kände ingen och har bara träffat Eva en enda gång, men tyckte ändå att bokreleasen var bra. Typiskt nog råkade jag få en så tydlig bild av en väldigt bra öppningsscen på min Vasaberättelse just då, men jag lät det vänta tills jag var på tåget hem.

Jag hade egentligen planerat att besöka Domkyrkomuseet igen innan jag gick till bokreleasen i caféet strax intill, men hade inte tid för annat än att gå ett varv i Uppsala domkyrka.



Jag tycker om att gå i kyrkor. Det känns alltid avstressande och det är särskilt roligt att gå i domkyrkan eftersom så många av "Vasarnas" gravar finns där. Jag brukar hälsa på dem och ibland prata med dem. Jag hamnade mitt i en turistgrupp i Gustav Vasas gravkor, varför jag valde att främst hålla mig till Sturekoret. Till vänster kan ni se ingången och eftersom de betyder väldigt mycket för mig, tycker jag det är fint att både Märta Leijonhufvuds och Svante Stures familjevapen finns med sida vid sida.

Sturekoret är väldigt belamrat med ett altarskåp och stolar idag och även om jag förstår behovet av att ta in moderna aktiviteter (Det är platsen för de mindre, dagliga gudtjänsterna i kyrkan.) i det också, tycker jag att det är lite synd.



Det är ett vackert gravvalv med beigea väggar prydda med någon form av växtmönster

blandat med den yngre Stureättens vapensköld (D.v.s. egentligen adelsätten Natt och Dags.) På väggarna finns ett par tavlor med skulpturer och andra dekorationer och jag önskar att det gick att läsa på dem vad det står. Det enda jag lyckades få ut var Svante. Över de båda större tavlorna finns även avbildningar av änglar.



Jag har inte hittat någon uppgift om Sturegraven öppnats eller inte och jag önskar så att jag kunde få tillstånd att få göra det en dag och likaså Vasakoret också förstås. Det vore så väldigt intressant att se vad man kan få veta om dem med den senaste tekniken. För mig gäller det särskilt Märta eftersom det inte finns något känt porträtt av henne tillgängligt.

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”

~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier.
Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det
finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den
kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel
del är tankeväckande.



Postkolonialismen är egentligen
flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast
för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det
Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.



Kortfattat
kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att
stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att
kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild
när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och
ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte
minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en
hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade
högst status.



Det har riktats en hel del kritik mot
Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur
de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.



När
folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar
folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet.
Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför
många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar
gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En
tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med
industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har
distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för
historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.



Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden
i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens
genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att
studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle
var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna -
ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."



Jag
gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och
kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet
väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från
Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från
industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den
om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen
oss i själva.



Jag har aldrig varit jätteintresserad av
modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen
och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare
år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom
att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik,
västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska
den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.



Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna.
Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till
serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och
den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget
är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta
för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i
väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra
väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den
oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia
gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket
ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara
mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör
det det, men som Historieätarna
visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det
som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande
att de inte kunde ta det till sig.



Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.

• Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39